Kategoriarkiv: Ideologi

Mitt landskap

Publicerat av
5

 

Hösten har kommit till de belgiska Ardennerna. Dimma och fukt. Sol och vind. Utsikt från sovrummet över min by Houyet, långt innan vettiga personer är uppe.

 

På vägen till närmaste stad ligger dimman fortfarande tjock i svackorna.

 

Men när förmiddagen nalkas spricker dimman upp och den gamla järnvägen som blivit gång- och cykelväg bjuder på höstens första färgkavalkad.

 

Här tuffade ångloken fram när det begav sig. Nu låter banan flanörer njuta av öppna vidder, kulturlandskap och en vinglande å med namnet La Lesse. Inget går upp mot en promenad med allra bästa tänkbara sällskap.

 

Kyrkorna i Ardennerna ligger mitt i byn. Tänka sig annat?

 

Här finns det fin forell. Jag har till och med sett fiskare fånga enstaka harr. Hur den kommit hit vet jag inte och ingen jag frågat heller.

 

I den lilla byn Wiemes rinner en liten ränna i lugnt mak bakom sommarstugorna.

 

Finns det ljus i tunneln? Eller är det en hägring?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Splittring i Assads sociala bas ?

Publicerat av
5

Vad är det som egentligen händer i den lilla syriska bergsstaden al-Qardaha? Och varför skulle det vara av intresse jämfört med striderna i Aleppo och Damaskus?

Svaret är att al-Qardhaha är familjen Assads födelseort och den alawitiska sektens ”huvudstad”. Sedan ett par dagar sipprar få nyheter ut ur staden och ryktena om en våldsam dispyt mellan stadens finaste familjer saknar ännu formell bekräftelse.

I Qardaha har gudfadern själv en hedersplats.

Men fakta är att stadens tillfartsvägar totalt blockerats av armén och alla kommunikationer är brutna. Enligt den information som finns tillgänglig har armén sänt in ett trettiotal stridsvagnar i staden.

Det började enligt uppgift med ett bråk i ett café mellan den ökände ”bergskungen” Muhammed al-Assad, president Assads kusin, och en dignitär i familjen Othman. Den senare lär ha öppet kritiserat Bachar Assads politik och frågat Bachars kusin Muhammed när Bachar tänkte avgå eller om de väntade på att FSA skulle komma till staden. Kusinen drog sin pistol, missade rivalen och lär själv ha skjutits och sedan dött på ett sjukhus.

Ska Assad även tappa greppet om den alawitiska befolkningen?

Det har redan förekommit våldsamma dispyter mellan de rika familjerna i staden. Oftast har det handlat om bråk om kontrollen över den lukrativa smugglingen med Libanon. Men stödet till regimen i Damaskus verkar luckras upp i takt med antalet unga män som återvänder till staden paketerade i svarta plastsäckar. Flera av familjerna har förlorat söner och vänner medan familjen Muhammed al Assad inte förlorat medlemmar i arméns försök att krossa revolutionen. Det sägs bland annat vara en källa till tvist mellan de rika familjerna.

Att Muhammed al-Assad är känd av alla som chefen för det beryktade Shabiha, vilken tydligen uppträder ostört i staden utan att ställas till svars för organiserad brottslighet, har bara spätt på motsättningarna mellan de viktigaste alawitiska familjerna.

Om det visar sig korrekt att denna gång är familjefejden politiskt motiverad kan det vara vändningen i revolutionen och besegla Assads öde. För utan ett homogent stöd från den alawitiska shiasekten går regimen upp i fogarna, kittet torkar och spricker.

En parallell och samhörande händelse ägde rum inför den så kallade ”fredskonferensen” i Damaskus som organiserades av den lagliga oppositionen, det vill säga stödpartier till regimen som inte är med i Assads baathparti. Det handlar om Abdel-Aziz al Khayer, medlem i en annan viktig familj i Qardaha som greps av säkerhetspolisen den 20 september när han kom hem som chef för en delegation som varit på besök i Peking. Inga nyheter har kommit fram om vad som hänt honom och två andra ”oppositionella”.

De båda händelserna visar att Bachar al-Assad inte har en minsta tanke på att lämna makten ifrån sig och tillåta en ”jemenitisk” lösning som både Ryssland och USA verkar favorisera. Det ”jemenitiska” skulle bestå i att den syriska staten, armén och säkerhetstjänsten inte faller samman som i Libyen för att undvika det ”kaos” som imperialismen bävar för i regionen, och bland annat behålla status quo som rått vid gränsen mellan Syrien och Israel sedan 1967.

Bachar Assad verkar även beredd att ta strid med delar av sin egen alawitiska sekt. Då kommer hans makt att stå där mer naken än någonsin. Endast Maher Assads elitbrigad blir kvar som bas för en familjediktatur mer isolerad än någonsin. Slutet för regimen kan vara nära.

Media: DN1,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Grekisk nazism på marsch

Publicerat av
3

Fuck Anne Frank

Fuck hela Abrahams ras

Davidsstjärnan får mig att spy.

Åh, Auschwitz, jag älskar dig!

Jag ska pissa på Klagomuren.

Ut med judarna! Jag bränner er i Auschwitz…

Orden finns i en sång av den grekiska musikgruppen Pogrom. Bassisten i gruppen är ingen annan än parlamentsledamoten Arthemios Matheopoulos, medlem i nazistpartiet Gyllene Gryning.

Nazister med sin ”fuhrer”

Orden ger kalla kårar, speciellt eftersom de följs av handling. I brist på judar är det i stället invandrare, papperslösa som varje dag misshandlas, får halsen uppskuren i tunnelbanan av aktivister från Gyllene Gryning medan polisen ser åt annat håll.

Inte så konstigt eftersom hälften av poliskåren röstade för Gyllene Gryning i juni, liksom 20,3 procent av landets företagare. Inte nog med det. Tolv procent av de arbetslösa röstade på nazisterna och var fjärde arbetare i låglönejobb.

Gyllene Gryning som presenterats som ett övergående fenomen rotar sig tvärtom i det politiska landskapet. Enligt en gallup från den 7 september säger 12 % att de ska rösta på partiet. Det, på ett parti som inte har något gemensamt med de traditionella nationalistiska och främlingsfientliga partierna som Nationalfronten eller UDC i Schweiz.

Facklor och historiska tecken fascinerar alla nazister.

Till skillnad från dem är det genom att gå till fysiskt angrepp omedelbart som Gyllene Gryning agerar. På det viset möts de med sympati bland folkliga skikt som fått sina liv raserade av den massiva sänkningen i levnadsstandarden EU-EBC-IMF tvingat igenom.

Det är inte de nya åtstramningarna på 11 miljarder euro som arrangerar situationen. I alla fall inte för de miljoner arbetande vars löner och pensioner redan naggats ordentligt. Dock för de franska och tyska banker som innehar halva Greklands statsskuld.

Som alla vet är det ett resultat av att de rika inte betalar skatt. Enligt Der Spiegel utgjorde skatteflykten 2010 inte mindre än 550 miljarder euro, alltså två och en halv gånger mer än landets BNP.

De rika grekerna är noga med att finnas med i listan över rika personer.

Det är ingen hemlighet att en stor del av dessa pengar som stulits från det allmänna frodas i schweiziska banker. För att rädda UBS verksamhet i USA gav i våras den schweiziska regeringen den amerikanska skattemyndigheten namnen på 2 300 amerikanska medborgare med konton i Schweiz.

I dag kräver en petition att regeringen ger namnen på rika greker med konton i Schweiz till den grekiska regeringen och aktivistgrupper för kontroll av statsskulden.

Det måste göras inte bara för att rädda det grekiska folket, men också för att stoppa rörelser som Gyllene Gryning i Grekland och på andra platser.

För nerbränningen av ett romskt läger förra fredagen av en milis från kvarter i norra Marseille borde resa farhågor: det är inte bara för EU som Grekland är ett laboratorietest i naturlig storlek…

Paolo Gilardi

Texten är en ledare i den schweiziska tidningen l’Anticapitaliste 4 sept. 2012. 

Översättningen är min

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Business as usual, allt är ett enda Geschäft…

Publicerat av
6

I två dagar har vi i våra trakter haft ”planerade strömavbrott”. ”På grund av byte av rötskadade stolpar är vi nödsakade att avbryta spänningsleveranserna”, hette det i informationen som damp ner i brevlådan.

Det är sådant som händer på landet. På kvällskvisten kan man i god tid elda på i pannan, tappa upp dricksvatten och ställa in några rågade vattenhinkar på toa. Sedan är det bara att tidig morgonstund fylla på termosarna och vara tacksamma för nätleverantörens framsynthet. Vi vill inte ha oplanerade avbrott när nästa Gudrun drar in över Alefjäll.

.

.

Klipp från ”Norran” i går

För min egen del innebar det att en stor del av min kontakt med yttervärlden bröts och i går kväll när allt åter var som vanligt stod det helt plötsligt klart – på denna korta tid när jag varit bortkopplad – hade Sveriges politiska karta till en del ritats om.

Socialdemokraternas nya fyrspann i rikspolitiken: Stefan Löfven partiordförande, Carin Jämtin partisekreterare, Mikael Damberg gruppledare i riksdagen samt Magdalena Andersson ekonomisk taleskvinna i riksdagen, hade valt att presentera partiets höstbudget som en ”Affärsplan”. Inte som ett satirprogram i PI:s ”God morgon Världen”, utan på allvar…

”Jag har levt hela mitt vuxna liv med näringslivet och vet att när man är väldigt fokuserad då kallar man detta för en affärsplan”, ska Löfven ha svarat sina kritiker.
Själv har jag under åren haft en del sporadiska möten med en del av de chefer Löfven levt med. Under mitt vuxna liv vid Volvo Lastvagnar var jag i tjugo år gruppordförande för den ”tunga monteringen” vid först Lundbyverken och sedan Tuve. I det jobbet ingick ibland förhandlingar/informationsmöten där ledningen berättade om sina visioner. På 1980-talet hette det i Volvos policy att ”människan var i centrum”. Cheferna berättade om hur de såg på sin affärsverksamhet och sina idéer för framtiden. Den tidens Metall pratade samtidigt om ”Det goda arbetet” där vi skulle få mer att säga till om. I Metallarbetarförbundets stadgar hette det fortfarande ”att produktionen skulle socialiseras”.

.

.

På 1990-talet blev det i stället ”Kunden i centrum” och viktiga fackliga landvinningar började samtidigt rullas tillbaka. I det nya seklet blev det till sist snabba cash som gällde , vinsten sattes i centrum. Det var nu begreppet ”Affärsplan” blev modernt och nya eleganta sådana presenterades oavbrutet i fina bilder med hjälp PowerPoint. Det goda arbetet var borta och in kom bemanningsföretagen.

I affärsplanerna fanns de riktlinjer som vi alla skulle leva med, sa man. Vare sig vi monterade en dörr, delar av en motor eller kvitterade ut chefsbonusar i miljonklassen.

Vi hade faktiskt en chef, på väg upp i karriären, som berättade för oss metallare på större möten att han hade den viktiga ”Affärsplanen” på nattduksbordet. Runt fikaborden skojade man snabbt till det hela och sa att ”han säkert läste högt ur affärsplanen för sin unga, vackra hustru innan det var dags att släcka nattlampan”…

Löfven har sett hur direktörerna har gjort och vill nu gärna visa svenska folket att han också kan. Man kan skratta åt eländet – eller gråta. Karin Pettersson på ledarsidan i Aftonbladet var kritisk. Språkbruket är ”fånigt” och ”fattigt”. ”Konsultmumbojumbo”, dessutom var planen ”helt utan nyheter”. Men hon valde ändå att ta det ganska lättsamt och vill fortfarande tro att ”socialdemokraterna inte kompromissar med det som är viktigt på riktigt”. Allt kan inte ha blivit business eller ett enda geschäft.

Själv blir jag förbannad. Valet av ordet ”Affärsplan” – samt allt tal om att öka konkurrenskraften – är ingen tillfällighet utan bekräftar att socialdemokratin vill utplåna sin egen historiska identitet som en arbetarörelse. Stefan Löfven tycks efterhand ha slutat att vara en facklig företrädare. Han har till synes slukats av motparten och det är den rollen han vill fortsätta med som partiledare. ”Företagen är inga särintressen”, ”Man kan inte göra något åt vinster i välfärden”, säger han samtidigt som socialdemokraterna i Malmö skickar sin viktiga motion till kongressen 2013 att ”partiet ska verka för en icke-vinstprincip inom skola, vård och omsorg”.

.

.

Det var ingen affärsrörelse som växte fram

Fackföreningsrörelsen bildades för att upphäva konkurrensen mellan arbetare

Här stenhuggare i Hunnebostrand på marsch

I AB Volvos senaste nummer av sin koncerntidning Global Magazine (tryckt på tolv språk) berättar Huvudförhandlaren vid lokalavdelningen UAW 2069, Rick Reeves, om sin nyvunna insikt för arbetskamraterna i andra länder:

”Vi insåg att vi spelar i samma team; ledningen, facket och de anställda. Det är konkurrenterna som är fienden”.

I Sverige skulle det alltså vara Scania som är IF Metalls fiende. Även alla metallarbetarna.  Inte den egna motparten.

Kommer man fram till en sådan slutsats upphör egentligen hela meningen med en fackförening. Vad ska den vara bra för om den ändå spelar i samma lag som företagsledningen? Varför betala ett gäng med byråkrater som inte fyller någon egen funktion? Den historiska drivkraften för alla fackliga rörelser har varit att försöka upphäva konkurrensen mellan arbetare i det egna landet och internationellt.

.

.

Klipp från gårdagens hemsida Sveriges Radio Göteborg

Facklig solidaritet handlar även i dag

om att  upphäva konkurrensen mellan oss arbetare

.

Sak samma gäller givetvis för ett arbetarparti och en bredare arbetarrörelse. Har den ingen egen roll, ingen egen plan för framtiden, ingen egen identitet. Ja, om dess företrädare till och men pyntar sig genom att pråla med borgerlighetens marknadsideologi, vad gör den då för nytta? Är det inte lika bra att skrota det som är kvar. Helt enkelt en kostnadsbesparing för den affärsplan som ska gälla?

Ser till sist att AB Volvo i går valde att välja bort ordet ”affärsplan” i gårdagens pressmeddelande om bolagets nya besparingsprogram. Nu är det ”Strategi” som gäller! Frågan är om Löfven hänger med i svängarna?

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,GP2,GP3,AB1,

När orden rinner iväg fortare än tanken.

Publicerat av
Svara

Gissa vem som drog snabbare än Lucky Luke efter Charlie Hebdos publicering av karikatyrer av ”profeten” Mohammed? Martine Le Pen naturligtvis. Så mycket kvinna hon är dök hon ändå upp som gubben i lådan för att sno hem poäng åt sig och hennes Nationalfront. Den politiska sommardvalan är över i Frankrike och tillfället att omedelbart låta tala om sig var oemotståndligt. Men ibland rinner orden iväg fortare än tanken. Marine Le Pen har envetet försökt tvätta bort Nationalfrontens stämpel av rasism och speciellt ”islamofobi” genom att vara ”principiellt” sekulär? Manövern går ut på att hänvisa till lagen från 1905 som skilde stat och kyrka och förklarade Republiken sekulär.

Av den anledningen rann orden häromdagen iväg mycket snabbare än tanken. Och plötsligt glömde hon bort att Israel inte längre är den europeiska extremhögerns svarta får. Nu finns det ju araber som det går att hata.

-Jag är för ett förbud mot huvudsjal på offentliga platser, i affärer, i offentliga transportmedel och på gatan, sa hon i en intervju i dagstidningen Le Monde och la till att det gällde alla former av yttre religiösa symboler.

Äpplet föll inte långt ifrån…..

-Det är uppenbart att om huvudduk förbjuds ska också kippan förbjudas, svarade hon på frågan vad hon menade med religiösa attribut. Handsken var kastad, eller kippan lyft om man vill, och målet nått –låta tala om sig i alla media.

I samma ögonblick insåg hon troligen omfattningen av det hon sagt och menade att ”våra judiska vänner får gör en liten uppoffring” i ”jämlikhetens” namn.

-För övrigt bär unga judiska pojkar allt mer sällan kippa eftersom de trakasseras av muslimer som reglerar konflikten Israel-Palestina här i Frankrike, sa hon för att försöka leda över de förflugna orden till att handla om muslimernas ”aggressivitet”.

Men i det egna partiet var det mer än en ”islamofob” som hoppade högt. ”Sekuläriteten får inte bli en ism” sa en av partiets historiska ledare, Bruno Gollnisch, medan andra undrade om synligt burna kors också ska förbjudas. Partiets främlingsfientliga ledare gillar inte att Le Pen också drar in judar och kristna i hennes spelade korståg för den sekulära staten. Gammal god rasism mot invandrade araber duger gott, tycker de.

Marine Le Pens försök att stå på tryckfrihetens och den sekulära statens sida faller på hennes egen och Nationalfrontens politiska krav på diskriminering av muslimer.

Vad gäller yttrande- och tryckfriheten visar extremisten Marine Le Pen att hon inte har mycket till övers för Charlie Hebdos rättigheter. Hon befinner sig själv i en rättslig tvist med tidningen som publicerat en karikatyr av Nationalfrontens ledare med kjolen uppdragen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Slaget om Aleppo

Publicerat av
1

 

Den här dokumentären ger en chockerande närgången bild av kampen vid fronten i Aleppo: Det revolutionära kriget i all dess smuts, vidrighet och heroism… Se den!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bengt Ohlsons bok ”Margot” – porträttmåleri eller personkult?

Publicerat av
10

.

”Historien kommer att vara välvillig mot mig, eftersom jag tänker skriva den”, hävdade en gång den  mycket sturske Winston Churchill.

.

.

Han infriade sedan vad han föresatt sig, med övermått. Inte minst hans sex digra volymer om Andra världskriget var ett bra sätt att förse efterkrigstidens historieböcker med ett skimrande lyster kring den egna personligheten. För säkerhets skull hade Churchill lagt beslag på den brittiska regeringens alla protokoll, korrespondenser mm under krigsåren. Allt av intresse hamnade i hans privata arkiv, vilket gav honom en viktig fördel i förhållande till andra historieskrivare…  

Dessa böcker tillsammans med hans bländade retorik i sina radiotal till det brittiska folket tilldelade honom Nobelpriset i litteratur 1953.

Churchill var naturligtvis inte ensam om denna ambition. Denna strävan, att på förhand bestämma hur eftervärlden en gång kommer att uppfatta och värdera den egna livsbanan gäller nog oss alla.  När Leon Trotskij två decennier tidigare skrev sin bländande trilogi om Den ryska revolutionens historia valde även han säkert att gestalta ett sammanhang där han själv fick en så betydande roll som möjligt.

.

.

Som en parentes hade Churchill stor tilltro till Stalin, men kokade däremot över av ilska när han skrev om denna revolutionär, den enda man som på så många sätt överträffade honom i internationell lyskraft:

”Trotskij är en inkräktare, en tyrann, en cancerbacill med en hud av illvilja som spolats upp på Mexikos stränder”. Denne revolutionäre bolsjevik, i sin sista exil i Coyoacán, innan Stalin lät mörda honom, ägde enligt Churchill  ”Carnots förmåga till organisatoriskt ledarskap (Lazare Carnot var den franska revolutionens militäre organisatör), Machiavellis kyliga oberoende intelligens, Kleons oratoriska skicklighet när det gällde att tala till en mobb (en framstående antik grekisk talare och militärstrateg), Jack the Rippers grymhet samt uthålligheten hos  Titus Oates (brittisk konspiratör från 1600-talet sedd som en skam för sitt land, fängslad under lång tid och sedan frigiven). Churchill glömde inte heller att påminna sina läsare om rivalens ”judiskhet”.

I alla kulturer hittar vi både beställt porträttmåleri, egna självporträtt, betalda krönikor eller dikter (Den poetiska Eddan). Kungar lät skriva krönikor över sina egna dygder och hjältedåd. I Sverige var Erikskrönikan först ut. Det finns tidiga skulpturer och även målningar  från såväl det gamla Egypten som de stora peruanska kulturerna.  I vår fattigare kultur handlade det i dåtiden mest om mer knaggliga runstenar.

.

.

Byst av egyptisk drottning från ca 1300 f.Kr. Ofta  kallad Nefertite (den sköna).

När det gäller denna typ av kulturarv är kanske det holländska porträttmåleriet från 1600-talet det mest kända. Rika och välmående köpmän anlitade konstnärer och betalade dessa bra för oljemålningar där de själva porträtterades i så god dager som möjligt. De målare som anlitades skulle med sin färgsättning se till att trolla bort fysiska skavanker som fetma och rynkor. De skulle med penslarna klara av ansiktslyftningar, bättra på hållning och längd samt se till att kroppshållning, ögon och ansiktsuttryck stämde med uppdragsgivarnas syn på sig själva. Seklet såg i runda tal 1 000 000  sådana produktioner. Den unge Rembrandt tjänade bra på dessa beställningsverk men ledsnade snart på att låna ut sin talang och trötta den med att förhöja storheten hos landets rika borgare.

.

.

Vid sidan av Rembrandt var Frans Hals sin tids stora porträttmålare.

Här har uppdragsgivaren fått en ovanligt levande framställning.

Genren har reproducerats till alla möjliga konstarter. De stora oljemålningarna tid, med gyllene ramar är förbi. I modern tid är det fotografikonsten/filmen som ger oss hur många miljoner idealiserande porträtt som helst. I den privata sfären är detta nöje självklart oförargligt. Vem har inte bättrat på sitt eget utseende eller hållning när kameran/mobilen kommer fram?  Men många monarkier och diktaturer har också på ett organiserat sätt använt och använder sig av regisserade/retuscherade foton/filmer för att lyfta fram personkulten kring sina furstar eller sin ”Ledare”. I dikaturens Syrien är det i dag exempelvis Bashar al-Assad som överallt blickar ner på sitt folk.

.

.

De självbiografiska litterära verken är en annan ådra. Författarna har naturligt nog alltid själva fattat pennan. Men även många politiker. Vi har exempelvis Tage Erlanders självbiografi, som i sin form av en lång dagboksserie är unik och ger samtidshistorikerna helt nya inblickar i det förra seklets svenska efterkrigspolitik. Andra politiker och berömdheter (som Zlatan) har anlitat spökskrivare. Inte så märkvärdigt. De har – eller tror sig ha – mycket att berätta samtidigt som deras bästa färdigheter och styrkor inte har varit att skriva. Spökskrivarna har kort och gott anlitats för att omformulera det sagda ordet till bra svenska. Inte för att göra en ansiktslyftning av beställarens personlighet.

Med Bengt Ohlsons bok ”Margot” kan vi däremot ha fått ett trendbrott. Denna är ingen självbiografi skriven av Wallström. Inte heller en självbiografi där hon anlitat Ohlson som spökskrivare. I boken finns lika många ’jag’ (Ohlson) som där finns  ’hon’ (Wallström) och det som bjuds är ett litterärt porträttmåleri i samma stil och syfte, om än i en annan form, som det den svenska konstnären Alexander Roslin verkade i under sena 1700-talet.

.

.

Här har Roslin gjort ett grupporträtt av Gustav III

tillsammans med sina två bröder Karl och Fredrik Adolf

Wallström har helt enkelt gett Ohlson uppdraget för att dennes språkliga talang passar bra för att stärka hennes personliga varumärke. Hans ointresse för politik men samtidigt stora lyhördhet för detaljer och känslosamma mänskliga ackord är en perfekt kombination. MarieLouise Samulesson sammanfattar i Uppsala Nya Tidning vad utgivningen i mycket handlar om:

”ett litterärt exempel på att politikern som person blivit mer intressant än politiken. Också i själva biografigenren är Margot en tidsenlig produkt, den förebådar eller befäster att spökskrivarens tid är förbi. I stället för att enbart förlita sig på biografiföremålets säljpotential kan förlaget maximera med att anlita en känd författare…

… Boken blir en lång, intim porträttintervju. Få sidor och märkbart förstrött intresse ägnas själva politiken, vad Margot Wallström har åstadkommit. Vad hennes nu avslutade FN-uppdrag egentligen resulterade i framgår exempelvis inte.

Den som är intresserad av politik vet att det finns så mycket mer att berätta om en framgångsrik och erfaren politiker, som innehaft tre ministerposter och varit EU-kommissionär i tio år. Men ämnen som EU-politik och Europafrågor får ytterst blygsamt utrymme jämfört med barndomsminnen, gamla pojkvänner och personliga kriser.”

Vore det exempelvis inte på plats om Wallström berättat för Ohlson om hur hon i dag ser på sitt under åren så starka engagemang för EU och euron? I Sverige har vi sett den märkliga anomalin eller motsägelsen att många, kanske de flesta av de socialdemokrater som drömde om att ”Margot skulle komma hem” samtidigt röstade nej både till EU och EMU. Besvikna över socialdemokratins politiska kris samt alla intriger och all smutskastning i den egna partiledningen drömde de om att hon skulle komma tillbaka till Sverige. Vacker, fräsch, rolig och trevlig skulle hon ”gå rakt igenom TV-rutorna” och frälsa partiet med ökat väljarstöd. Att hon sedan egentligen stod för allt det i politiken som de var emot var underordnat. Det var personligheten de ville ha hem. Under åren 2004-2010 var Wallström den Europeiska kommissionens förste vice president när det gällde institutionella relationer och kommunikationsstrategi. Hon kvitterade ut sin fabulösa lön (och pension), åt skaldjur i Bryssel och startade som förste kommissionär en blogg. Samtidigt bröt kommissionens relation med EU:s alla medborgare samman. Sedan hjälpte det inte att Wallström upprepade ordet transparent hur många gånger som helst, både på engelska och sjungande västerbottniska. År 2009 tilldelade den välkända brittiska tidskriften Economist Wallström priset som ”EU:s mest misslyckade kommissionär”.

.

.

I Helsingborgs Dagblad är Gunnar Bergdahl så elak

att han skriver om ”Margit Il Sung” 

och låter David Guttenfelder illustrera med detta fotomontage

.

I genren chick-lit eller feel-good litteratur kan ”Margot” däremot säkert bärga något pris. Produktionen har fått plats i både nya och nerslitna TV-soffor och kommer att älskas av Svensk Damtidning på samma sätt som tidningen älskar drottning Silvia (de säkrar upplagan och vinsten). Men som politisk biografi är den ointressant. I Aftonbladet sågar Ann- Charlott Altstadt boken mitt itu. Bland annat menar hon att den tack vare ”Ohlssons genuina ointresse för politik och samhällsfrågor ibland tippar över i cynism” och demonstrerar vad hon menar med en scen där Margot och Bengt är på lunch i FN-skrapan samtidigt som Dag Hammarskjöldfonden ska dela ut pris:

”De äter fint, pastejer, skaldjur och choklad och däst försöker Bengt koncentrera sig på Mia Farrow som mässar på om världssvälten i evigheter. Ohlsson hör något om någon som i hungerdesperation ätit på sitt eget bälte. Men Ohlsson låter Margots enda kommentar till denna sjuka situation vara – att det var så många som ville prata med henne att hon hade svårt att få matro”.

Altstadt avslutar naturligt nog sin anmälan av ”Margot” med ett utrop:

”Mitt stora obehag kommer av att Margot är ytterligare ett exempel på världen efter ideologierna, på postpolitikens triumf då innehåll är inget och yta allt. Och jag vill inte ­leva i den världen.”

Med sin politiska roll under Andra världskriget tillsammans med sitt stora litterära verk om denna tid lyckades Churchill med att vinna samtidshistorikernas välvilja.

När Svensk Damtidning har förvandlats till returpapper då kommer däremot Wallström att vara glömd. Både av väljare och historiker.

Men Bengt Ohlson, hur ska det gå för honom? Kanske borde han göra som Rembrandt. Varför slösa bort sin talang på  politiskt porträttmåleri när man inte är det minsta intresserad av politik?

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: UNT,AB1,HD1,DN1,

Public service utan vinst

Publicerat av
6

Fotbollskvalet i går mot Kazakstan var en blek historia. Även om Marcus Birros sunkiga blogg från arenan i Malmö var värre. Där hette det att tempot i andra halvlek sjönk ”från stelopererad gamling, till hasande i dödens urinfärgade väntrum”. Måste man slå världsrekord i överdrifter bara för att få egen uppmärksamhet?.

Från dagens Göteborgs-Posten…

Men värst var reklamen. En farsot i media som den gode kristdemokraten Birro inte bryr sig om. Bonniers TV4 hade hand om evenemanget och i stället för en trivsam uppladdning i studion, rappa analyser i halvleken och längre intervjuer i eftersnacket fick vi som brukligt är i vinstkanalerna ett avskyvärt och påträngande gapande om nya bilmodeller, mobiltelefoner och hudkrämer (ljudet höjs av Storebror utan att du själv rört fjärrkontrollen).

Den utredning om public service som nu är klar bottnar till en del i denna upplevelse. Vi är många som genom SVT:s försorg hade en del fina upplevelser från OS i London och som med fasa föreställer oss hur Kinneviks MTG, vilket köpt rättigheterna till OS i Brasilien 2016, där kommer att impregnera varje tävling med ständigt flimrande och högljudd reklam.

I Sverige använder vi låneordet ”public service” mest när det gäller radio och TV. I engelskan har det en bredare betydelse och innefattar ofta offentligt ägda och styrda verksamheter som ska stå till förfogande för alla, alltifrån bibliotek, sjukvård, energiproduktion, vatten, telenät och vägunderhåll till polis och militär. Medborgerlig välfärd och trygghet utan vinst om man så vill. En uppfattning som alltmer aggressivt ifrågasätts av de högerpolitiker som vill se en ”avklädd, naken stat”. De mest rabiata anhängarna av Tea-party rörelsen i USA vill egentligen bara betala skatt till Pentagon och CIA. Republikanernas kandidat som vicepresident Paul Ryan har armbågat sig fram i just denna grupp genom att kritisera alla statliga insatser utan de som gäller dess monopol på våld. Sjukvård är ingen rättighet utan ”en privat angelägenhet”, är budskapet.

.

.
SR/SVT är givetvis inget fritt ”politiskt Christiania”
.

Till en stor del måste debatten om svensk ”public service” handla om detta. Som socialist vet jag självfallet att dagens SR/SVT inte är en oberoende del av den svenska staten. Ett ”politiskt Christiania” där redaktioner och journalister alltid kan göra de produktioner som de själva vill. Storleken på de licenser vi betalar till SR/SVT bestäms av politiker och utnämningar till verksamheternas olika styrelser är givetvis politiserade. Att dessa styrelser sedan barnsligt nog i sina trailers kallar sig själva ”helt fria och oberoende från både politiskt och kommersiellt inflytande”  har ingenting med verkligheten att göra.

Personligen tycker jag dessutom att det mesta som visas på skärmar genom SVT:s försorg är strunt eller ren skit. SR:s P1 och P2 är däremot mina vinnare när det gäller svensk media. Men alternativet, SR/SV med vinst, är värre. Mycket värre. Oavsett personlig smak och eget tycke.

.

.

Sveriges Radio P1 och P2 är mina vinnare när det gäller svensk media

Det relativa oberoende som finns i dag måste bevaras och förstärkas. Det är värt att kämpa för och måste finnas kvar vare sig våra gemensamma media finansieras via licenser, skatter eller avgifter. Det är dessutom utomordentligt viktigt att vår public service tilldelas bra med resurser och får ”breda ut” sig genom att finnas med på alla de nya plattformar som skapas. Noterade häromsistens att min son och hans sambo bara använder sin ”platt-TV” som skärm för sina datorer. Själv ser jag nog snart mest TV  genom Apple TV…

I dagens SvD driver moderaten Per Gudmundson på ledarplats en helt annan linje. Visst, han säger sig också vara för en relativt oberoende svenskt public service. Men han vill banta bort det mesta, ”rulla tillbaka verksamheten och koncentrera den på kärnan i uppdraget”. Bredare program ska bort. Som sport och underhållning. För Gudmundson är kärnan i det som ska produceras ”saklig nyhetsförmedling, högkvalitativ kultur och fördjupande programutbud”. En uppfattning som delas av många moderater. Säkert också till en del av deras kulturminister Lena Liljeroth Adelsohn. De vill att deras uppdragsgivare hos Bonnier, Hjörne, Shipstedt, Kinnevik och alla de andra privata säljarna av media ska kunna tjäna pengar genom att själva ha ensamhetsrätt till populära program och de struntar i det uppenbara faktum att dessa ofta för tittarna är en ingång till mer ”smala” produktioner. Deras public service skulle i praktiken bli en ”tråkig” kanal utan publik.

Kanske är det också så de vill ha det. Om folk i allmänhet ser mindre av ”fördjupande programutbud” blir det lättare att driva högerpolitik utan opposition. Privat media kan fortsätta med sin fördumning av människor.

.

.

Den gamle moderatledaren Ulf Adelshon har på ålderns höst insett att det egna partiets hantering av public service företaget SJ har varit en katastrof. ”Hela folkets järnväg” har helt spårat ut.  ”Vi måste tänka om”, säger han i dag. Det var helt enkelt fel att stycka upp och börja privatisera SJ.

Vad vi kan hoppas på är att Lena Liljeroth Adelsohn fortsätter att krama om sin man Ulf. Riktigt ordentligt och länge så att han delge henne sina nya insikter.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,DN6,DN7,AB1,AB2,GP1,GP2,GP3,

-Alla döda var klädda i pyjamas

Publicerat av
6

 

Augusti 2012 var månaden med flest dödsoffer sedan upprorets början, med cirka fem tusen döda – barn, kvinnor och män , de allra flesta civila. Bombningen av bostadskvarter i Damaskus och Aleppo syftar till att terrorisera de som ”erbjuder terroristerna skydd”. Massakern i förorten Jdeydeh Artouz var en kollektiv bestraffning av befolkningen. Där fanns inga FSA-brigader och inga andra beväpnade miliser. Massakern visar att regimen medvetet dödar civilbefolkning för att sprida skräck och tvinga den att vända det väpnade motståndet ryggen.

Siffror och kall analys av regimens terror ger dock inte en närbild av det avskyvärda våld som de regimlojala specialtrupperna under ledning av Maher Assad är i stånd till. Vittnesmålen som Rosa Yassin Hassan samlat in i Damaskusförorten Jdeydeh Artouz ger en outhärdlig bild av vardagen för de som vägrar krypa för diktaturen.

Rosa Yassin Hassan är en syrisk skribent bosatt i Damaskus. Den här artikeln publicerades den 26 augusti 2012 i tidskriften Nawafez. Översättningen till franska finns på den schweiziska veckotidningen A l’Encontre. Här under har jag översatt stycken till svenska.

 

*****

Här följer ett vittnesmål av N. boende i Jdeydeh Artouz.

Trots den svarta röken och lukten av brand som fyllde luften sa min kusin: -Kom så ser vi efter vad som skett.

Vi hade hållit oss gömda i vårt hus i timtal, som skräckslagna råttor. De sa att de skulle döda alla som var ute på Jdeydeh Artouz’s gamla gator. Flera hus runt vårt stod i brand sedan fredag morgon. Jag såg röken och kände stanken.

Grupper av kvinnor och barn, men få män sprang mot olivlunden. Vi följde efter. De verkade förflytta sig mot en särskild plats. De sprang mot ett antal små lastbilar (Suzukis) vid olivlundens kant. Flaken var fulla av dussintals kroppar täckta av färgade tygstycken. En av kvinnorna klev upp på en lastbil och avtäckte ansiktet på kropp efter kropp. Den femte kroppen, med öppna ögon stirrande mot himlen, var tydligen hennes man. Jag kände inte den kvinnan. Man sa till mig att hon tillhörde familjen Mourabieh. Hon täckte över den döde igen och började besvärja och ropa men utan att gråta. Färgen i hennes ansikte var som hennes mans.

Begravning och samtidig demonstration i Jdeydeh Artouz den 13 augusti.

En av familjen Bilals unga män sprang mellan lastbilarna, jag såg honom komma i pyjamas på långt håll. Han började också lyfta på skynke efter skynke. Han ansikte var tomt som på ett spöke och helt utan uttryck. Jag ville hälsa på honom, även om läget inte passade. Men han upptäckte just då en kropp som han gråtande satte sig bredvid och kramande den dödes huvud mellan sina händer. När jag närmade mig såg jag att det var Abd-al-Qadar Bilal som låg där. Jag kände knappt igen honom. Man kunde tro att det var en docka med avskuren hals, överraskad, förskräckt.

Bleka torra fötter stack ut under tygen. Jag såg våra grannars son, en ung solbränd man vars namn jag glömt, hans ögon fixerade i tomheten. Vid sidan av honom låg Farouq Al Bouqai med krossat huvud, hans hjärna som flöt ut på lastbilsflaket. Han verkade ha fått många slag sedan han arresterades två dagar tidigare. Hans fötter var nakna och svullna under det skylande tyget. Pyjamasen han var klädd i dröp av blod. Kroppen av en ung medlem av familjen Al Samaoui var inlindad i ett rött skynke. Han bar också pyjamas.

Ett annat skynke dekorerat med blommor var fullt med brända fläckar… När någon lyfte på det såg jag axlar som höll uppe en förkolnad massa som jag tror var hans huvud. Hjärnan var förkolnad och lukten av bränt spred sig runtom. Man sa att det var Tariq Bilal eller kanske Khaled Al Bouqai för man visste att dessa två hade bränts och att 17 unga i familjen Al Bouqai dödats de två senaste dagarna.

Sedan kom en man jag inte känner och identifierade en förbränd kropp med hjälp av sandalerna på kroppen och resterna av pyjamasen. Det var mannens son ropade han i sin förtvivlan och slog sig själv. Man ropade ”vilken familj tillhör han?” till honom men han svarade inte. På nytt ”vilken familj är det, hajji?” men han svarade fortfarande inte.

Alla kroppar var klädda i pyjamas. För de var alla hemma hos sig när de arresterades och dödades. Jag var också klädd i pyjamas liksom min kusin. Och vi var fortfarande i pyjamas när vi förskräckta stod framför masgraven…den som grävts på längden mellan olivträden med plats för alla offer i Jdeydeh dessa två dagar.

En gammal man svarade på en fråga: Vi har inte begravt dem på begravningsplatsen för att undvika en fälla och orsaka fler döda…vi begraver dem här, utan ceremoni…det är redan nog med döda. Medan vi betraktade hur kropparna lades bredvid varandra, en efter en i massgraven, ropade någon: ”En kropp nära brunnen! ”

En Suzuki rivstartade med två unga män i framsätet.

Jag har upptäckt att en massaker är lätt att utföra i våra trakter. Man omringar platsen, sedan går man in för att döda människorna. Kula efter kula, ta-ta-ta, och det är över. Inga kondoleanser, inga begravningsceremonier, tomma gator. Så går en massaker till. Det enda som de överlevande bevarar är den sura fräna lukten av skräck som flyter över området.

Över hela landet begravs oppositionella i massgravar.

*****

Här följer utdrag av en intervju med A.

Om du frågar regimanhängare om orsaken till massakrerna som skedde i Jdeydeh Artouz svarar de att det är ”terroristernas” fel, de angrep polisstationen i staden. De säger att beväpnade revolutionärer släpade ut en del poliser och dödade dem för att sedan spränga kommissariatet i luften. Söndagen innan hade de dödat en officer och två av hans män och kadavren var kvar i bilen i två timmar innan de hämtades.

Men de massakrer som skedde i Jdeydeh, onsdag den 1 augusti och fredagen efter var inte riktade mot beväpnade revolutionärer… De hade redan lämnat området. Det var de unga som stannat hemma hos sig som massakrerades… och om de hade varit beväpnade hade massakrerna inte skett så enkelt. Två veckor innan på Ramadans första dag startades angreppet på Jdeydeh  av hundra man från ”massaken”(ett kvarter byggt av staten reserverat för familjer i säkerhetstjänsten och armén) understödda av tre stridsvagnar uppställda på Al-Jallahgatan, Ghaleb Marbiehs gata och den tredje nära olivlunden.

I sammandrabbningarna som ägde rum dog tolv av regimens män. Revolutionärerna kunde ta hand om två militärfordon och en tung kulspruta.

Den dagen tog säkerhetstjänsten hand om sina döda. De klädde av dem i underkläderna staplade dem på hög och en man med kamera filmade dem. Kort därefter dök filmen upp i statliga media som sa att den visade en grupp av terrorister som regimen dödat. Efter två timmars strid fångades läkaren Ziad al Bouqai och den unge Youssef Ghanim, en 22 år gammal snickare och nyligen inflyttad till Jdeideh. Youssef Ghanim hade ljus hy och rödlätt hår. Efter att han dödats visades han kropp upp i regimmedia som en afghansk ”moudjahidin” som tagit sig till Syrien för att strida.

Demonstration i Daraya där en massaker på över fem hundra personer ägde rum.

Det var på morgonen den 1 augusti som de första tecknen på den kommande massakern visade sig. En dov tystnad rådde i området. Den dagen bröts inte elströmmen som var brukligt. Helikoptrar cirklade över Jdeydeh i fem timmar efter att i de första morgontimmarna ha skjutit fem raketer i riktning mot olivlunden i staden.

Klockan tre på eftermiddagen trängde de in i staden, flera tusen man och flera dussin stridsvagnar. Enheter ur den fjärde divisionen (under Maher Assads kommando) gav dem understöd. De hade vita tecken på sina hjälmar och handskar.

Då gick folk runt i husen för att varna de unga att armén kom, för att alla under 40 år skulle fly. Men de flesta unga stannade hos sig eftersom de inte ansåg sig ha gjort något att stå till svars för, förutom deltagande i en demonstration eller två och andra fredliga aktioner. Så tänkte jag också.

-Jag har inte gjort något att vara rädd för… jag stannar hemma. Men folk kom tillbaka och sa att 75 unga i kvarteret intill arresterats trots att de inget gjort… Fly! Då flydde jag.

Vi hörde hur lås till butiker sprängdes med skott, hur fönster krossades och butikerna plundrades. Jag såg ungdomar springa mot dalgången där de kunde gömma sig bland olivträden. Armén blockerade båda ändarna av Deirgatan. Det var tydligt att de ville omringa de unga ute på slätten och vi hade inget val. Vi samlades under olivträden. Mindre än tio minuter senare landade en granat bland oss, sten och jord slog upp i ansiktet. Förblindad av jord i ögonen flydde jag och ett tiotal i motsatt riktning. Jag hörde allt intensivare gevärseld som närmade sig. Jag kände min väns hand som tog tag i mig och drog mig tillbaka i den riktning vi kom ifrån eftersom det fanns en armébarrikad framför oss från vilken de sköt på oss.

Mina ögon brände. Jag höll dem stängda och hörde stridsvagnar som passerade på asfalten, skott i bakgrunden och i närheten. Pansarfordonen och stridsvagnarna hade omringat olivlunden men jag lyckades fly. Jag ville övertyga min vän att fly med mig, men han vägrade. Jag sa till honom ”att om vi ska dö låt åtminstone våra föräldrar få veta det” Men ha ville inte lämna olivlunden.

Alla som stannade kvar dödades, de flesta med kniv. Mohammad Al Khatib och Abd Al Razzaq Bilal hittades hängda med en telefonkabel i ett olivträd. Medan jag sprang förbi torget föste soldaterna ut de unga ur husen till en samlingsplats. De flesta var klädda i pyjamas. Det var efter vad jag kunde se cirka 150 ungdomar. De slängdes på marken med bakbundna händer och soldaterna börja trampa på dem skrikande: ”Ni ville ha frihet, va? De skymfade dem, skymfade dem. Deras gälla röster och den omgivande tystnaden förföljde mig i flykten mot det okända.

Senare fick jag veta att sjutton ungdomar valts ut och förts till skolan Ghaled Mourabieh Al Jadida av stridsvagnar och arméenheter. Där ställdes de upp på rad med t-skjortorna uppdragna över huvudet så att de skulle se ut som bundna ligister. En kameraman filmade dem en och en snabbt och gav sig av omedelbart innan de sjutton unga männen genomborrades av kulor från automatvapen. Alla dödades.

Innevånarna i Jdeydeh Artouz upptäckte massakern i skolan endast efter arméns reträtt från staden. Och de förstod vad som skett enbart efter att ha sett sina levande söner visas i teve uppradade mot skolväggen presenterade som terrorister infångade av soldaterna i vår ”modiga” armé.

Jag återvände hem och väntade mig att dö. Men de kom inte tillbaka. Efter många timmars outhärdlig väntan hörde jag röster från hus till hus. ”Å… Gott folk, kom ut och se era pojkar…de har massakrerats… å, folk”.

Bröderna Assad har tiotusentals offer på sina samveten …om de har ett.

Innevånarna tog sig mot olivlunden för att söka efter sina barn och jag försökte gå ut för att höra mig för om mina vänner när nya skott hördes. Arméns barrikad var fortfarande där och de sköt på oss. Några av oss dog. Några meter från mig splittrades huvudet på en man i två delar och hans hjärna rann ut på asfalten. Jag kände hur min vilja tappade kontrollen över min kropp och medan jag trodde mig fällas av chocken från en sådan syn sprang min kropp iväg på sina två ben. Jag minns allt som jag sett, ändå har jag känslan av att inte upplevt det. Jag minns det som en fruktansvärd mardröm.

Vid moskén Al Omari vägrade en soldat att följa order och skjuta på människorna. De avrättade honom. Hans kropp slängdes i en närliggande källare och sedan slängdes fyra civila som också dödats ovanpå honom. Sedan satte de eld på de fem kropparna. Lukten av brända lik invaderade hela kvarteret.

De upptäcktes senare på kvällen när information om massakern började nå oss. När vi var säkra på att armén och säkerhetstjänsten lämnat området kunde vi lämna våra hus. Under natten hittade människorna dussintals kroppar övergivna i oanvända källarrum. Det luktade eld, krut och död i Jdeydeh Artouz medan skräcken lyste i ansiktena och ur själens djup.

Innan onsdagen övergick i natt hittades 45 kroppar som samlades ihop sida vid sida i Khadijamoskén. Där hittade jag min vän liggande med huvudet vid sidan av kroppen. Jag kunde inte se om huvudet avskilts av en granat, en kniv eller något annat; Jag vet inte. Vad jag vet är att jag såg honom på håll och att jag flydde.

Innan natten var över hittade vi ännu åtta döda kroppar. Sammanlagt dödades alltså 52 unga människor. Moskéns högtalare anropade folk att komma för att identifiera de döda. Många var inte ännu igenkända eftersom de inte gick att känna igen. Föräldrarna tvingades identifiera dem med hjälp av kropparnas klädesplagg eller skor.

I dag vet jag inte om jag ska glädja mig åt att ha undgått döden, eller vara ledsen över de andras död medan jag var vittne till allt. Jag vet inte om jag ska vara lycklig eller ledsen över att ha undgått döden med näppe. Dagarna efter massakern tömdes den gamla staden Jdeydeh Artouz på sina medborgare. Skräcken har tagit vår plats, skräcken att ens tala om massakern. Som om de unga som föll för tyrannens hand dör igen av vår tystnad.

Rörd, tystnade A. och vände sitt ansikte bort från oss.

Media:

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,