Samordnar Obama och Assad flygräderna mot Raqqa?

Publicerat 28 nov 2014 av Benny Åsman

Frågan i rubriken är mer än berättigad. Sedan den 25 november har Assads flygvapen dödat hundratals civila i Raqqa där befolkningen igen dagligen terroriseras av trotyltunnebomber.

Assads trotylbomber kan inte riktas mot specifika mål. Syftet är att döda och terrorisera civilbefolkningen.

Hur är det möjligt att Assads flygvapen kan bomba en stad vars luftrum sedan slutet av september kontrolleras av USA och dessa allierade?
-Det amerikanska och syriska bombflyget avlöser varandra ovanför staden med några timmars intervall. Tisdag eftermiddag bombade syriska plan, på kvällen bombade amerikanska plan. Man utför inte en sådan luftkampanj utan samordning, säger aktivisten Abou Ward al-Rakkaw i ett skypesamtal med tidningen Le Monde. Abou Ward är en av aktivisterna bakom webbsidan ”Raqqa massakreras under tystnad” som retar gallfeber på ISIS med reportage om jihadisternas dagliga terror mot stadens befolkning.
Sedan den internationella koalitionens flygvapen i september började bomba ISIS i Rakka har många flyttat tillbaka till sina hem eftersom de såg att inga civila mål träffades av bomberna. Det tog slut med förskräckelse den 25 november då Assads flyg på nytt började vräka sina primitiva men mycket dödliga trotylbomber över stadens bostadsområden.
-Det verkar som att den syriska militären hämnas. Regimens ledare stod inte ut med de videoklipp där Daech, synonym för IS, visade hur sexton soldater halshöggs tillsammans med den amerikanske gisslan Peter Kassig. Men de gjorde sig naturligtvis inte besväret att bomba IS ställningar. Som vanligt är det de civila som betalar priset, säger Abou Ward.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig att dessa alternerande bombningar alltsedan den 25 november med hundratals döda skett utan att USA gett Assad tillgång till luftrummet över Raqqa.
-Vi hatar regimen, vi hatar ISIS och nu hatar vi den internationella koalitionen nästan lika mycket, säger Abou Ward bittert.
I onsdags, 26 november, förklarade Nato att det inte finns några planer på att inrätta en no-fly zon över norra Syrien. Inga röda linjer här inte. Fritt fram för Assads flyg att bomba städer och byar till ruiner av sten och grus.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Raqqa, Assad, Obama, ISIS,

Röster från Yarmouk: Syrien och Palestina – samma kamp.

Publicerat 27 nov 2014 av Benny Åsman

Svara

En intervju med tre palestinier med bakgrund i flyktinglägret Yarmouk i Damaskus. Oktober 2014

Intervjuare: Joseph Daher redaktör för SyriaFreedomForever och medlem i Revolutionära Vänsterströmningen i Syrien.

Inledning.
Flyktinglägret Yarmouk ligger åtta kilometer söder om Damaskus centrum och klassas som ”inofficiellt” av FN:s hjälporganisation UNRWA. (1)
Lägret skapades 1954 av de syriska myndigheterna som sedan dess stått för administrationen. Med tiden har lägret kraftigt urbaniserats och blivit ett attraktivt och dynamiskt kvarter. Befolkningen i lägret har förändrats i takt med olika regionala konflikter och invandring från den syriska landsbygden. Från 70-talets början skapas folkliga kvarter runt Yarmouk som kopplar ihop lägret med huvudstadens struktur. I dag täcker Yarmouk två kvadratkilometer med tre- och fyravåningsbyggnader. Av en total befolkning på 250 000 personer var innan 2011 cirka 150 000 palestinska flyktingar med ytterligare syriska flyktingar och irakiska flyktingar som anlände efter 2003.
Med tiden blev Yarmouk ett ekonomiskt aktivt centrum med en folkligt boende och en mindre medelklass av butiksägare, lärare och andra med begränsade inkomster. I lägret speglas också de skilda politiska strömningar som finns i det palestinska politiska landskapet.
Flyktinglägret Yarmouk upplever i dag en humanitär katastrof på grund av den påtvingade belägringen sedan sommaren 2013, med cirkulationsförbud för människor och livsmedel i Damaskus södra förorter i uppror. En belägring som upprätthålls av regimen tillsammans lojala palestinska organisationer, i synnerhet PFLP(GC) under Ahmad Jibrils befäl. (2)
I dag finns det bara femton till tjugo tusen personer i kvar Yarmouk.

Deltagare:
1) Salim Salamah, palestinsk-syrisk aktivist och bloggare, kommer från Yarmouk och är i exil i Sverige för närvarande.
2) Tareq Ibrahim, palestinsk aktivist från Syrien, med sitt ursprung i flyktinglägret Yarmouk, för närvarande i exil.
3) Raed Abou Zeed, palestinsk aktivist i Syrien, ursprungligen från flyktinglägret Yarmouk, numera i exil.

Joseph Daher (J.D) : Låt oss börja med ert deltagande i den syriska revolutionen. Varför deltog ni och vilken roll hade ni?

S.S. Jag tror att jag och många andra i min ålder tillhör en generation som växt upp under en epok av förhoppningarnas kris, i form av en negativ stabilitet, i en rutin med begränsade möjligheter på många områden med början i det dagliga livet fram till studierna och ens framtid. Jag började mina juridiska studier vid Damaskus universitet i september 2007.
Redan då kände jag av en längtan efter djupa förändringar hos många studenter, en längtan som sällan uttrycktes offentligt. Det var en längtan som överskred den religiösa tillhörigheten och klantillhörigheten, provinsiellt och nationellt.
Från och med de första demonstrationerna i Tunisien startade revolutionen för mig och många andra i min generation. Jag deltog i den folkliga rörelsen från och med Ben Alis flykt från Tunisien. Det var för mig ett historiskt ögonblick.
Jag minns de första historiska parollerna för den syriska revolutionen: ”Ben Ali har flytt”, och ”Det syriska folket viker sig inte” var grundpelarna i mitt eget engagemang i rörelsen.
Det kan framstå som en romantisk förklaring, men det rättfärdigandet har alltid styrt alla mina val sedan den 15 mars 2011, starten för den syriska revolutionen. Så, varför deltog jag? Jag deltog från första dagen därför att jag ville återfinna en del av mig i Syrien, en del av mig som ville uttrycka mina åsikter och min rätt att inte dö på ett anonymt sätt.
Vad gäller min roll deltog jag som många i möten och demonstrationer från första början 2011. Sedan utvecklades vi som individer och grupper mot organisatoriska etapper av bredare folkliga rörelser som omfattade Damaskus universitet och hela huvudstaden.

T.I. Jag beslöt att ansluta mig till de civila organisationer som gav hjälp till syriska flyktingar i flyktinglägret Yarmouk och i flera kvarter i närheten av lägret som utsattes för regimens bombningar.

R-A.Z. Jag deltog från den syriska revolutionens första dagar efter den folkliga rörelsen i Deraa och anklagelserna mot palestinierna att vara ansvarig för ”terroristerna” av Bouthaina Shaaban, diktatorn Assads rådgivare, som då talade i den syriska regimens namn.
Jag tror starkt på och stödjer folkens rätt till självbestämmande, speciellt efter år av förtryck och orättvisor som de arabiska folken, särskilt det syriska, upplevt. Som palestinier är det dessutom vår övertygelse att de arabiska folkens befrielse är vägen till befrielse av Palestina och återupprättande av våra usurperade rättigheter.
Det var då vi började ta kontakt med flera vänner i flyktinglägret från Deraa och när den folkliga mobiliseringen nådde Damaskus och dess förorter beslutade vi att delta i mötena och demonstrationerna som individer i flera kvarter i Damaskus som Midan, Hajar al-Asswad, och al-Qadam som ligger nära Yarmouk.

J.D: När startade mobiliseringen i Yarmouk i solidaritet med den syriska revolutionen? Hur organiserade sig de unga palestinierna för revolutionen inne i lägret? Hur togs de första kontakterna med de syriska demonstranterna?

S.S. Jag var inte bland de aktiva inne i Yarmouk. De flesta av mina kontakter och mina aktiviteter var utanför lägret på grund av kommunikations- och säkerhetsproblem och av ren slump. Men jag kan bekräfta att lägret följde varje etapp av utvecklingen i landet som helhet. Yarmouk är en geografisk och befolkningsmässig förlängning av Damaskus och är en integrerad del av staden.
Jag tror att den folkliga mobiliseringen i lägret till stöd för den syriska resningen började kring två viktiga händelser.
För det första i maj 2011 då regimen och dess allierade palestinska organisationer utnyttjade den palestinska folkliga och massiva mobiliseringen för en ”marsch för rätten att återvända” till åminnelse av Nakba. De fyllde bussar med unga palestinier och körde dem till gränsen mot Israel. Den dagen upplevde vi en gruvlig massaker med många ungdomar från Yarmouk som dödades. Det var då det skapades ett folkligt medvetande med en helt ny framtidssyn. Jag kan inte säga hur djup förändringen var men det ursinne som massakern orsakade var mycket stort.
För det andra var det ankomsten av de första syrierna som drivits bort från kvarteren i Midan som bestämde hållningen till revolutionen i lägret. Det var dagen före Assadregimens brutala attack under Ramadan 2012 mot ett kvarter på bara två minuters gångavstånd från lägret.

T.I. Det var en grupp unga palestinier som i början av revolutionen deltog i demonstrationerna utanför Yarmouk, som i Midan, Kfarsoushe, Douma och Harasta. Det var innan den folkliga samordningskommittéen skapades i Yarmouk. Efter kommittéens bildande började demonstrationerna inne i lägret samtidigt som den syriska säkerhetstjänsten och de palestinska grupperna allierade med regimen, med PFLP(GC) i täten, började sitt förtryck och stärkte sitt grepp över lägret. Det var min första kontakt med den syriska revolutionen, i samordningen av aktiviteterna med de unga i kommittéen.

R-A.Z. Flyktinglägret Yarmouk är den palestinska diasporans huvudstad och den palestinska revolutionens energikälla sedan lägret skapades. I lägret fanns också de viktigaste palestinska falangernas huvudkvarter, speciellt de lojala som understöddes av Baathregimen i Syrien. De hade tidigare splittrats från Fatah med stöd från Hafez al-Assad som försökte att skapa en alternativ befrielseorganisation till PLO i syfte att konfiskera palestiniernas autonomi över beslut i palestinska frågor. Till att börja med mobiliserade vi i lägrets granndistrikt och vi var i kontakt med de folkliga samordningskommittéerna där.
Senare svarade vi på uppmaningar till mobilisering från folkliga palestinska organisationer i hela regionen, efter diktatorn Mubaraks fall i Egypten och den syriska revolutionens start, genom att organisera demonstrationer 15 maj 2011 vid gränsen mot Palestina för minnesdagen av Nakban.
Demonstrationer ägde rum i Egypten, Jordainen, Syrien, Libanon och på de ockuperade palestinska territorierna. Vi fruktade starkt regimens exploatering av en så omfattande rörelse, särskilt sedan vissa samordningskommittéer vägrade att klargöra sin hållning till den palestinska frågan. Vi försökte arbeta för organiseringen av demonstrationerna i samarbete med oppositionen och vi förklarade att det var nödvändigt att rikta revolutionens kompassnål mot Palestina. Vi visade på den revolutionära rörelsens band med befrielsen av ockuperade palestinska och syriska territorier.
Vi förvånades över att delar av den syriska oppositionen, speciellt liberaler och Muslimska Brödraskapet, (som i dag sitter i Nationella syriska rådet och Syriens nationella koalition för oppositionen och revolutionära styrkor), vägrade ta upp frågan med ursäkten att det var nödvändigt att vinna världsopinionen och att inte blanda samman målen för att inte stöta sig med USA.
Under demonstrationen på Nakbadagen vid gränsen till de av Israel ockuperade Golanhöjderna dog tre unga män från Yarmouk som martyrer medan fler är 350 palestinier från skilda flyktingläger i Syrien skadades av den israeliska arméns skottlossning.
Under den andra dagen av de unga martyrernas begravning upplevde vi den största ceremonin i Yarmouk sedan begravningen av Khalil al-Wazir och Abou Jihad som Israel mördade i Tunisien 1988.
Som vi väntat oss exploaterade regimen händelsen. Syriens rikaste man och tillika Bachar al-Assads kusin, Rami Makhlouf, deklarerade att Israels säkerhet är beroende av att Assad förblir vid makten.

J.D. Hur har situationen utvecklats i Yarmouk sedan revolutionens början? Hur reagerade Assadregimen inför den folkliga mobiliseringen i området? Vilken är relationen mellan de olika palestinska grupperna med de syriska revolutionärerna, med FSA och med de islamistiska styrkorna? Vilken roll spelade de olika palestinska partierna inne i lägret?

S.S. Som jag sa innan så utgör lägret en integrerad del av Damaskus urbana struktur. Det har gjorts många försök av palestinska skribenter att övertyga det palestinska flyktinglägret att stå neutralt. Många beskyllningar har utbytts mellan olika palestinska krafter över lägrets deltagande i rörelsen och speciellt i ljuset av den humanitära katastrofen som uppstått, liksom i många andra regioner, efter 450 dagars blockad.
Enligt min mening var det inte möjligt för lägret att hålla sig utanför konflikten eftersom beslutet att delta i huvudsak var en konsekvens av regimen Assad som irriterat och provocerat folks känslor i den palestinska miljön i och med misslyckandet med dagen till minnet av Nakban i maj 2011 och alla som dog den dagen, för att inte tala om de dussintals artillerigranater som slumpmässigt föll i lägrets utkanter från resningens allra första månad.
Vad gäller Assadregimens behandling av den folkliga rörelsen i lägret var den inte annorlunda än säkerhetsstyrkornas repression på andra platser i landet. Jag tar inte upp relationerna mellan de palestinska organisationerna och de syriska revolutionärerna därför att jag i dag befinner mig i en svår ställning i exil.
Däremot kan jag tala utifrån en god kännedom och med stor säkerhet om de palestinska organisationernas destruktiva roll vilka har erbjudit noll och intet åt det palestinska folket i Syrien. Tvärtom, Ahmad Jibrils PFLP(GC) står än i dag, 13 oktober 2014, sida vid sida med den syriska armén för att svälta ut lägret som är utan vatten sedan 34 dagar.
De övriga palestinska organisationerna har inte spelat någon större roll för situationen i Syrien. Hamas har vänt ryggen till alla och visat än en gång de islamistiska krafternas pragmatism medan det inte går att räkna med den palestinska ledningen under Mahmoud Abbas och PLO som förhandlar med ockupationsmakten Israel.
Det har varit mycket diskussioner, speciellt sedan april i år, om PLO:s stilleståndsförslag och dussintals delegationer sponsrade av PLO och dussintals delegationer bestående av medlemmar i olika palestinska fraktioner som besökt Damaskus ett flertal gånger.
Jag har redan skrivit på Carnegieinstitutets hemsida för konsolidering av freden att varje fredsprocess, stillestånd eller eldupphör, oavsett vilket namn man ger det, inte kan komma tillstånd om man inte kommer överens om proceduren.
Vad menas med ett eldupphör om man låter regimens soldater bryta överenskommelsen tusen gånger om dagen? Vad menas med ett stillestånd om man inte låter barnen få vitala livsmedel?
På så vis står vi palestinier under ständigt dödshot liksom resten av befolkningen med enda skillnaden att vi har mindre tur än de vad gäller det juridiska internationella skyddet givet faktum att vi inte täcks av ett visst antal internationella konventioner om skyddet av flyktingar.

T .I. Den syriska säkerhetstjänstens och PFLP(GC):s ökade grepp över lägret ledde till en alltmer upprörd stämning i lägret med främst två massiva demonstrationer. Den ena efter demonstrationen i maj 2011 vid Golanhöjden för ”rätten att återvända”. Den andra efter den första mördade martyren inne i lägret, en viss Iyas Farhat.
De palestinska organisationerna har inte spelat en stor roll i den syriska revolutionen, bortsett från Ahmad Jibrils PFLP(GC) som stöder regimen och fungerar som förtryckare inne i lägret.

R-A.Z. Efter demonstrationen för ”rätten att återvända”, planerade regimen en annan manifestation till Naksadagen (den ”lilla katastrofen” i form av arabstaternas nederlag under sexdagarskriget) till den 5 juni 2011. Den israeliska armén stod beredd vid gränserna.
Jag var en av representanterna för de unga självständiga i Yarmouk och hade möten med de palestinska fraktionerna nästan varje dag. De lokala samordningskommittéerna informerade oss om regimens planer och regimens och PFLP(GC):s avsikt att utnyttja mobiliseringen till att utöva tryck på Israel genom att framställa den som ett hot mot Israels säkerhet. Men vi kunde inte stoppa mobiliseringen. Demonstrationen slutade i en omfattande slakt med 38 martyrer dödade och 850 skadade av de israeliska ockupanterna.
Dagen efter innan begravningen av martyrerna hölls syntes tydligt den enorma ilskan i ansiktet på människorna i lägren. I flyktinglägret Yarmouk förvandlades begravningen snabbt till en demonstration med slogans som hånade den syriska armén för att den inte rört ett finger inför den israeliska armén mord på de unga palestinierna. För första gången ropades förolämpningar mot de högst uppsatta i regimen, mot Bachar al-Assad och hans bror Maher. Foton av Bachar revs för första gången sönder. Till sist riktades hånet mot de palestinska fraktionerna som deltagit i regimens vämjeliga spel, med Ahmed Jibrils PFLP(GC) i täten och som hade ett stort ansvar för massakern.
Efter martyrernas begravning fortsatte demonstrationerna framför PFLP(GC):s kontor. Innan demonstrationen nådde fram till byggnaden började Ahmed Jibrils soldater att skjuta på demonstranterna. Den dagen dog fjorton martyrer under PFLP(GC):s och den syriska säkerhetstjänstens beskjutning.
Arresteringsvågen avtog inte medan de unga palestiniernas mobilisering växte i distrikten intill Yarmouk där de upprättade lägrets samordningskommitté för den syriska revolutionen. PFLP(GC) och den syriska säkerhetstjänsten började då att beväpna miliser bestående av brottslingar som släppts ut ur fängelset av presidentens amnesti. De bildade vad som kallats ”Shabiha” eller ”ligister” eller ”regimmiliser” som erhöll attraktiva löner för att slå ned demonstrationer och systematiskt mörda demonstranter.
Regimens trupper intog samtidigt distriktet Tadamun som överlappar Yarmouk och beboddes av palestinier och syrier och började i juli 2012 att massakrera civila, liksom i andra städer där regimen redan agerat.
Den tilltagande väpnade anarkin antydde en kommande katastrof och vi kom överens med alla krafter i oppositionen, den revolutionära ledningscentralen och FSA:s militärråd i regionen, att göra Yarmouk till en neutral zon och förbli en skyddad plats för flyktingar från grannregionerna. Skolor, moskéer och bostäder tog emot flyktingar som i början var få till antalet för att sedan räknas i tiotusentals, fler än hundra tusen, som kom från alla städer och regioner i Syrien.

J.D. Tror ni att det är möjligt att bygga en tredje kraft, en progressiv, demokratisk front som garanterar den syriska revolutionens initiala mål, som är oberoende av regimen Assad och de reaktionära islamistiska krafterna?

S.S. Än en gång anser jag mig inte vara i en situation där jag kan göra några förutsägelser, speciellt som jag befinner mig i säkerhet utomlands. Men jag tillåter mig att påminna om att i slutet av varje tunnel finns det hopp. Andra folk har upplevt fruktansvärt våld men rest sig. Döden är inte permanent och ska inte vara det.

T.I. Ja, jag tror att det är möjligt att bygga en tredje kraft självständig i förhållande till den kriminella regimen och de reaktionära islamistiska krafterna. Därför att det syriska folket har rest sig för friheten och inte för regionala eller internationella krafters vinning. En sådan tredje kraft, demokratisk och progressiv, är det enda sättet att ändra revolutionens riktning och lämna den blodiga återvändsgränd som Syrien befinner sig i nu.
Vi måste skapa en demokratisk tredje kraft för att skydda revolutionen och det syriska folket som angripits av den auktoritära kriminella regimen och de reaktionära islamistiska styrkorna.

R-A.Z. Alltifrån revolutionens start såg vi att stödet till den politiska oppositionen i exil var långt ifrån i höjd med det syriska folkets offer inne i landet. Det stod klart att regimen ville omforma revolutionen till ett sekteristiskt inbördeskrig, redan från dess första deklarationer till användandet av våld i dagliga massakrer.
Samtidigt utvecklades de islamistiska jihadisterna av två principiella orsaker utöver vad som nämnts ovan:
-Regimen frigav hundratals eller flera tusen islamister och jihadister från fängelse redan under revolutionens första månader samtidigt som den riktade in sig på att döda demokrater och ungdomar.
-Det direkta stödet till de islamistiska jihadisterna från monarkierna i Gulfen.
Dessa reaktionära islamister ville förvrida den revolutionära retoriken till en religiös diskurs och lanserade slogans som saknar grund i det syriska folkets kultur och band till de revolutionära kraven på frihet, värdighet och social rättvisa.
Att bygga en tredje självständig kraft från regimen och de reaktionära islamisterna är verkligen en nödvändighet och de folkliga krafterna på plats representerar i dag den folkliga syriska revolutionens krav på demokrati, social rättvisa och jämlikhet.

J.D. Assads regim framställer sig som ”motståndets” regim som stöder den palestinska saken och det är en propaganda som sprids vidare av vissa delar inom ”vänstern” och västliga organisationer för ”solidaritet med den Palestinas sak”. Vad säger ni som palestinier och syrier till dessa organisationer och regimens propaganda?

S.S. Jag tänker på att tre och ett halvt år efter revolutionens början, med fler än två tusen palestinska martyrer dödade av regimen, med fler än 150 martyrer som dött i svält på grund blockaden mot Yarmouk, allt enligt våra siffror i Palestinska förbundet för de mänskliga rättigheterna i Syrien, plus alla martyrer som vinterkylan 2013 tog… Jag tänker på att det är förnedrande för oss som palestinier i Syrien att ställas mot den totalt falska propagandan som framställer regimen som en del av motståndsfronten.
Regimen har hållit Golanfronten tyst och säker för Israel i 40 år. Jag är mycket besviken på den del av vänstern som trott på och sprider Assadregimens propaganda och som förnekar syriernas folkliga förhoppningar.

T.I. Vad gäller Assadregimens propaganda om dess påstådda motstånd (mot Israel; m.anm.) är det en enorm lögn som jag är utledd på och som andra ännu använder sig av för egna regionala intressen.
Hur kan man kalla det motstånd samtidigt som Golanfronten varit tyst i 40 år? Var är dessutom motståndet då regimen inte besvarar Israels bombräder och kränkningarna av dess luftrum?
Regimen påstår att den skyddar motståndet men propagandan om dess motstånd är bara ett sätt att uppnå förhandlingar, medan samtidigt hundratals palestinier som bor i Syrien mördats av regimen och dess allierade grupper därför att de tagit ställning för revolutionen och det revolutionära syriska folket.
Ett stort antal civila palestinier har dödats, många andra har dött av svält på grund av den mer än ett år långa blockaden av flyktinglägret Yarmouk. Blockaden övergår lidandet under den 79 dagar långa blockaden mot de palestinska ”fedayin” 1982 i Beirut.
Regimen är inte trogen sitt folk och har varit oförmögen att ta tillbaka Golanhöjderna. Hur skulle den då kunna vara trogen motståndet och Palestina när den angriper den källa för den palestinska revolutionen som Yarmouk utgör, där martyrer dör dagligen, endera av hunger eller av bomber?

R-A.Z. Baathregimens roll i försvaret av gränsen till Israel stod klart för oss sedan lång tid tillbaka, vilket kunde ses i det lugn som rått sedan 1974 på fronten vid Golanhöjderna som ockuperas av Israel. Den första gången jag arresterades i Syrien var 2002 då jag deltog i en demonstration till stöd för de palestinska Intifadan.
Den syriska regimen har fängslat hundratals palestinier och hundratals har mördats. Regimen har också sedan länge ständigt försökt splittra palestinierna under alla faser av den palestinska revolutionen och begått massakrer på vårt folk, alltifrån i flyktinglägret Tel Zaatar i Beirut 1976 till flyktinglägret Yarmouk med en blockad utan motstycke under vilken 175 personer svultit till döds.
I dag fortsätter regimen att stänga av vattnet som lägret varit utan i över en månad. Vi tror inte på regimens lögner, inte heller på vissa så kallade vänsterkrafter som sprider dess propaganda världen över. De känner inte vår sak eller palestiniernas liv i lägren och inne på de ockuperade territorierna och palestinierna som flyr från Syrien och regimen Assad för att dö på Medelhavet.
Själv bor jag nu en av Europas huvudstäder och den så kallade vänster som försvarar regimens propaganda får mig att hånskratta.

J.D. Tror ni att det finns ett samband mellan det palestinska folkets mobilisering i Syrien för den syriska revolutionen och den palestinska saken? Och i allmänhet med befrielsen av Palestina?

S.S. Befrielsen av Jerusalem börjar med befrielsen av Damaskus. Det säger jag som en palestinier som vuxit upp i Syrien och som är till hälften syrier på min mors sida.

T.I. Ja, de arabiska folkens befrielse, i synnerhet i Syrien och Egypten, är vägen till Palestinas befrielse.

R-A. Z. Nu följer vi utvecklingen som pågår i hela regionen. Friheten för oss palestinier är odelbar med de revolutioner som förr eller senare siktar in sig på Palestinas befrielse.
Jag är trots allt lite pessimistisk över det sätt som den syriska oppositionen i exil, liberaler associerade med Muslimska Brödraskapet, till skillnad från det revolutionära syriska folket, behandlar oss som palestinier och sköter sina band med Väst och mot personer i oppositionen som förespråkar en falsk fred mellan folken i regionen och Israel.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Noter:
(1). De « officiella lägren » skapades av FN till följd av flyktingströmmen 1948 och lyder under en speciell status och en delad administration.
(2). En organisation som skapades 1968 efter en splittring av PFLP organiserad av Ahmad Jibril en före detta syrisk militär. PFLP(GC) är en historisk allierad till den syriska regimen.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Yarmouk, Assad, Nakba, Palestina

Nalle Puh bannlyst för tvivelaktig sexualitet och opassande klädsel

Publicerat 21 nov 2014 av Göte Kildén

Svara

I morse fick en liten notis i tidningen Guardian mitt morgonkaffe att hamna i vrångstrupen. Tidningen berättade nämligen att kommunalfullmäktige i den polska staden Tuszyn fattat beslut om att bannlysa allas vår älskade Nalle Puh. Detta på grund av hans ”tvivelaktiga sexualitet” och ”opassande klädsel”.

Bakgrunden var ett förslag i fullmäktige om att använda sagofiguren Nalle Puh som varumärke och namn utåt för en nybyggd lekpark i den lilla staden. En idé som snabbt väckte ett fullkomligt raseri hos flera av fullmäktiges konservativa ledamöter. En av dem fördömde till och med den omtyckte seriefiguren som en ”hermafrodit”. Andra anklagade Nalle Puhs författare AA Milne för att ha skurit bort stackarns testiklar eftersom denne hade problem med hans sexuella identitet. En annan ledamot, Ryszard Cichy, menade att problemet helt enkelt är att Nalle Puh inte har ”en komplett garderob”. Underlivet är helt enkelt naket och oskyddat. ”Han är halvnaken och det är olämpligt för barn. Den polska björnen (i form av kramdjur) har kläder på hela kroppen. Puh är bara klädd från midjan och uppåt”, fortsatte han.

Polska militärens teddybjörn. Väl påklädd.

Kommunalfullmäktige i Tuszyn har ännu inte fattat sitt beslut om en frontfigur för den nya lekparken. Men så mycket är klart att denna kommer att vara väl påbyltad från topp till tå…

En i sig obetydlig nyhet, nästan komisk kuriosa, men faktiskt ännu ett tecken på den reaktionära kulturella reaktionära restauration som i dag sker i många av Europas stater. I Polen demonstrerade så sent som 11 november tusentals högerextrema och fascister mot judar och för ”att återupprätta Polens nationella och katolska värden”. Beslutet i Tuszyn om att bannlysa Nalle Puh är en del av samma katolska inkvisition.

Vad står på tur. Kalle Anka? Springer runt halvnaken med småankorna Knatte, Fnatte och Tjatte. Är han pedofil? Är det månne därför han aldrig får till det med Kajsa Anka?

Ja, sedan om samma restauration når Sverige och min gamla hemstad Göteborg, då är det väl Lisebergskaninen som tvingas att välja mellan att få sparken eller att dra på sig ett par långbyxor…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Nalle Puh, AA Milne, Lisebergskaninen,

I Raqqa lever motståndet.

Publicerat 15 nov 2014 av Benny Åsman

Svara

Den franska kvalitetstidningen Le Monde fortsätter att publicera artiklar om vad som sker i Syrien utan att fastna i de geostrategiska formlerna i vilka det inte finns plats för det folkliga motståndet mot regimens och jihadisternas barbari. Här följer en artikel av Benjamin Barthe publicerad 14 november. Översättningen till svenska är gjord av undertecknad.

*******

Raqqa lever ännu. I den «Islamska Statens » huvudstad fortsätter en handfull syriska aktivister att säga ”nej” till jihadisternas styre. Beväpnade med bärbara telefoner och internetuppkoppling sätter sig dessa tjugoåringar med risk för livet upp mot den mediala tystnad som männen med svarta fanor tvingat på Raqqa. Videoklipp med avrättningar, foton av kvarter som bombats av amerikanskt flyg, tömd på sin befolkning… De sidor på Twitter, Facebook och Youtube som de använder i hemlighet kallar sig ”Raqqa massakreras under tystnad” och berättar verkligheten bakom IS propaganda om det islamistiska ”paradiset”.
I slutet av oktober filmade rebellerna sig själva iklädda ansiktsmask i färd med att tagga väggar i staden med slagordet ”Ned med Daech”. En upprorisk handling som hade kostat dem dyrt om de avslöjats. I slutet av april, strax efter att de startat sin kampanj uppmanade en IS-predikant att ”avfällingarna” måste dödas. En av dem, den tjugoettårige studenten Mutaz Ibrahim, som arresterades med videomaterial på sig avrättades ett par dagar senare.

-Vi är revolutionära aktivister, mot regimen och mot Daech, säger Abou Ward al-Rakkaoui, en pseudonym för en militant som kontaktats på Skype.
-Sedan IS tog kontrollen över staden i januari är det vår roll att avslöja deras brott.
Den unge biologistudenten bildar tillsammans med ett dussintal andra amatörjournalister kampanjens underjordiska kärna. Det är de som filmar i hemlighet, tar foton inkognito och samlar information via hemliga kontakter som har band med IS. I andra ändan av kedjan, finns fyra flyktingar i den turkiska staden Gaziantep som tar hand om materialet som skickats via Internet. De sätter text till bilderna, arrangerar videoklippen innan kampanjens logo läggs till och laddar sedan upp allt på deras hemsida (www.raqqa-sl.com) och de sociala nätverken.
-Nyligen berättade vi om hur tjetjener och uzbeker i IS drabbade samman i Tabka, nära Raqqa, i ett bråk om ett hus den ena gruppen tagit från den andra, säger Abou Ahmed al-Rakkaoiu, alias för en flykting i Gaziantep.

Gruppens främsta scoop hittills var när de i början av juli avslöjade ett misslyckat försök av amerikanska kommandosoldater att frita amerikanska journalister i IS fångenskap i utkanten av Raqqa. Scoopet, som inte uppmärksammades av media vid tillfället, hade de fått från en bybo som stött på specialstyrkorna som landsatts med helikopter för att visitera hans bostad. Det är först i slutet av augusti, efter halshuggningen av journalisten James Foley som Washington erkände att en räddningsoperation utförts. Då först togs ”raqqagruppens” avslöjande på allvar.
Amatörjournalisterna bidrar med en reguljär ström av information om livet i kalifatet som IS chef Abou Bakr al-Baghdadi proklamerat. Det mest intressanta är inte att anhängarnas barbari beskrivs, deras försmak för halshuggningar eller korsfästningar. Det är redan välkänt. Då de verkligen träffar rätt är när de berättar om hyckleriet bland dessa självproklamerade krigare i islams namn och dubbelmoralen i den ”renhetslära” de predikar. De visar med hjälp av foton hur de frossar medan en allt större del av stadens befolkning överlever tack vare soppkök.

-Daech har gett sina medlemmar en pasersedel med vilken de kan bryta bageriernas brödköer i Raqqa, säger en aktivist på Twitter den 12 november.
Ett annat meddelande på nätet bekräftar att jihadisternas aggressivitet mot ensamma kvinnor på gatorna skapar allt fler incidenter.
-Det påstås att Daech fungerar som stat, att man tillhandhåller olika tjänster , etc, säger Abou Ahmed.
-Det är bara propaganda. I Raqqa har medborgarna tillgång till elektricitet bara ett par timmar om dagen, trots att staden ligger nära en av de största kraftverksdammarna i landet. Tusentals innevånare flyr till Turkiet.
På plats riskerar de underjordiska aktivisterna att uppmärksammas var de än befinner sig. Avslöjas av jihadisterna som lämnat sina baser sedan de amerikanska flygbombningarna började och blandat sig med befolkningen, av de kameror som de placerat på alla startegiska platser i staden och också av beslöjade spioner från IS, en grupp kvinnor som benämns Al-Khansa och som drar fördel av deras niqab för att obemärkt övervaka vad som sker i omgivningen.
-Våra säkerhetsregler är drakoniska. Allt vi skickar till Gaziantep raderas omedelbart, förklarar Abou Ward.
Än så länge lyckas gruppen fortsätta sitt motstånd. De uppretade fanatikerna har lanserat en konkurrerande kampanj under titeln ”Raqqa mår väl under tystnad”. Publicerade foton visar bland annat milis från IS dirigera trafiken i stadens centrum.
-Vi tar det som en komplimang, säger Abou Ahmed leende.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Syrien, ISIS, IS, Raqqa

Massivt nej till nya belgiska regeringens krispolitik

Publicerat 6 nov 2014 av Benny Åsman

Ett enormt böljande folkhav i rött, grönt och lite blått. Det var Bryssel idag. Omkring hundrafemtio tusen fackligt anslutna protesterade mot den nya högerregeringens krispolitik som innehåller ett kraftigt angrepp på Belgiens lönearbetare. Jag har upplevt många fackliga demonstrationer i Bryssel under årens lopp. Dagens demonstration var definitivt den största jag varit med om. Tre timmar efter att täten satte sig i rörelse från norra stationen stod det fortfarande massor av folk i väntan på att starta. Hela boulevarden mellan norra och södra stationen var full med folk. I täta packade led långt upp på trottoarerna. Det var ett mäktigt svar på den nya högerregeringens utmaning.

Rött, grönt och lite blått är de fackliga centralorganisationernas färger: rött för det socialistiska fackförbundet FGTB, grönt för det kristdemokratiska CSC och blått för det lilla liberala förbundet CGSLB. När de tre förbunden slår sig samman till gemensam aktion är det tiotusentals efter tiotusentals som defilerar på den breda avenyn mellan norra och södra stationerna.

Skolungdomar deltog också i protesterna/ Foto:Benny Åsman

I dag riktades protesterna mot den nya högerregeringens regeringsdeklaration som inte kan ses som annat än en krigsförklaring mot landets lönearbetare. I media har den kallats ”svenska alliansen” efter de ingående partiernas färger. Blått för det nyliberal partiet MR och gult för det flamländska N-VA, ett nationalistiskt parti som blev största partiet i parlamentsvalet 25 maj. Efter många och långa förhandlingar fick MR och N-VA i uppgift att bilda regering utan deltagande av Socialistpartiet, vilket var N-VA:s krav för att bilda regering.

Det socialistiska facket FGTB hade mobiliserat maximalt/ Foto: Benny Åsman

Regeringens program är en krigsförklaring. Det är ett samlat angrepp på den sociala välfärd som den belgiska arbetarrörelsen skapat och som trots de senaste decenniernas nyliberala politik ännu är en realitet.

Hamnarbetarna i Antwerpen, Gent och Zeebrugge var många/ Foto: Benny Åsman

Allt ställs nu på spel, pensionsåldern ska höjas till 67 år och reglerna för förtidspensionering göras mycket tuffare, en riktig häxjakt på arbetslösa och papperslösa förbereds, de existerande kärnkraftverkens licenser ska förlängas. Kostnaderna för sjukvården ska begränsas (känns det igen?) och ett ettårigt lönestopp ska också införas. Det är ett sätt för högerregeringen att komma runt den av företagarna hatade automatiska indexregleringen av lönerna.

Stora grupper offentligt anställda deltog. Här anställda i sjukvården/ Foto:Benny Åsman

Ingen regering har hittills vågat sig på denna pärla i arbetarrörelsens erövringar. Ursprungligen fungerade systemet så att lönerna automatiskt anpassades efter inflationen. Borgerliga angrepp har minskat effektiviteten genom att automatiken numera bara utlöses vid 2 procents inflation. Så om inflationen under ett år ligger på 1,99 procent sker ingen automatisk lönehöjning.

Det var mer bestämda arga miner än vad som är vanligt vid fackens demonstrationer. Alla inser att mycket står på spel/ Foto:Benny Åsman

Systemets fördel för de fackliga organisationerna är uppenbar. I löneförhandlingar med arbetsgivarförbundet behöver de inte gissa sig till vilken inflationen blir under det kommande året, utan kan koncentrar sig på reallönerna. Systemet gäller också för hyrorna. Som anekdot kan jag säga att jag nyligen fick min hyra sänkt med dryga 200 kronor i månaden tack vare indexregleringen.

Nej till åtstramningspolitiken/ Foto:Benny Åsman

Ilskan mot den nya regeringens krispolitik som ensidigt angriper de arbetande och som förbereder ”reformer” till företagarnas fördel dominerade dagens protester. Men samtidigt står de arbetande dåligt rustade att ta striden med regeringen och kapitalägarna. De fackliga centralerna visar att de inte förbereder en mer omfattande kamp utan föredrar att följa rutinen med massdemonstrationer på Bryssels huvudgata och utlysa endagars strejker som nu den 15 december. Eftersom socialistpartiet inte sitter i regeringen och inte heller de flamländska kristdemokraterna kommer ”militansen” i de fackliga aktionerna säkerligen att intensifieras.

Offentligt anställda deltog i stora skaror/ Foto:Benny Åsman

Men vare sig FGTB:s eller CSC:s ledningar kan tänka sig en mer omfattande kamp för att stoppa regeringens planer. Ändå kan de kommande månaderna bli riktigt heta. Det finns ett mycket stort missnöje i de fackliga leden och det finns gränser för vad toppbyråkraterna kan göra.
Ett missnöje som redan tagit sig ett organisatoriskt uttryck. I Charleroi/Hainaut (i södra Belgien) har FGTB brutit de officiella banden med socialispartiet. Avdelningen har över hundra tusen medlemmar och vid dess senaste kongress antogs ett tiopunktsprogram som bland annat manar alla radikala krafter till vänster om socialistpartiet och miljöpartiet att arbeta för att skapa ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti. Ordföranden i FGTB Charleroi heter Daniel Piron och förklarar i en intervju gjord av LCR (belgisk sektion av Fjärde Internationalen) sin syn på fackets politiska oberoende och roll i politiken:

-Det fackliga oberoendet är inte att vara opolitisk. Det är vi som representerar arbetarna. Det är därför logiskt att det är vi som ger det ett innehåll, ett program. Vi anser det normalt att vi styr oss själva. Vi går inte i något partis ledband. Vår roll är inte att mobilisera röster åt partierna när det är val, eller att bidra med aktivister till ett partis demonstration. Vår roll är att försvara de arbetandes intressen på alla plan, inklusive det politiska.
-I vår mening består en facklig självständighet av den fackliga organisationens kapacitet att kritisera alla partier oavsett färg. I den nuvarande krisen kan inte facket nöja sig med det klassiska vardagsarbetet: avtalen, lönerna, jobben och så vidare. Vi måste hitta politiska krafter som kan omvandla fackens krav till beslut på politisk nivå. Annars missar vi vår grundläggande mission.

Här följer några fler bilder från dagens massiva NEJ till den borgerliga högerregeringens politik.

Anställda vid varuhuskedjan Delhaize som just i dagarna annonserat hundratals avsked.

Alla färger och arbetande sociala grupper var med/ Foto:Benny Åsman

Terrasserna samlade också folk. Belgiska arbetare har vanan eller ovanan (bara att välja) att inte spotta i glaset under demonstrationerna./ Foto:Benny Åsman

Trots allvaret var det inget fel på månags humor och påhitt/ Foto:Benny Åsman

Men det var till sist allvaret och beslutsamheten att ta strid som dagens demo gav besked om/ Foto:Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om Belgien, Kris, Bryssel

Schweizisk solidaritet med den syriska och kurdiska revolutionen

Publicerat 1 nov 2014 av Benny Åsman

Den schweiziska rörelsen Solidaritet publicerade nedanstående kommuniké inför den internationella dagen 1 november i solidaritet med kampen i Kobane. Solidaritet uttrycker sitt stöd till de kurdiska och arabiska folkens kamp för frihet och befrielse från det ultrareaktionära ISIS angrepp och regimen Assads barbari.

Vad står på spel i Kobane ?

Staden Kobane i Syrien är belägrad och till hälften ockuperad av ISIS som sedan början av den stora offensiven den 16 september försöker att ta över den syriska regionen med kurdisk majoritet. Flera tusen civila befinner sig ännu i delar av staden, som sedan början av ISIS offensiv mot Kobane och omkringliggande byar sett 200 000 personer fly sina hem.

Staden hade redan fallit för länge sedan utan det heroiska motståndet under ledning av kurdiska demokratiska unionen (PYD), en gren i Syrien av det turkiska arbetarpartiet (PKK), och dess militära gren YPG med deltagande av flera bataljoner från fria syriska armén (FSA).

Alliansen mellan kurdiska styrkor och enheter ur FSA erkändes offentligt den 19 oktober av YPG i en viktig deklaration: ”Kobane utgör en historisk vändpunkt. Stadens öde kommer att forma framtiden för Syrien och den demokratiska kampen för frihet och fred…YPG:s och FSA:s motstånd räcker till för att besegra ISIS… och bygget av ett fritt och demokratiskt Syrien är basen i vårt avtal med FSA. Vi anser att revolutionens seger är knuten till utvecklingen av relationerna mellan rebellgrupper och friska krafter i fosterlandet”

Kobane är centrum i en av de tre kantoner, med Afrin och Jazira, som tillsammans utgör basen för den autonoma regering som upprättades i november 2013 under PYD:s dominans. De tre regionerna kallade Rojava upplever en intressant form av autonomi på flera nivåer, speciellt vad gäller kvinnors rättigheter, minoriteters deltagande och institutionernas sekuläritet, som medger för den lokala befolkningen ett större deltagande i samhällets förvaltning. Dessa framsteg görs inte utan vissa motsättningar på grund av PYD:s dominans och auktoritära metoder gentemot andra grupper.

Stöd det kurdiska folkets självbestämmande.
Vi stöder utan förbehåll den kurdiska nationella befrielserörelsen i dess kamp för självbestämmande i Irak, Syrien, Turkiet och Iran mot de auktoritära stater som förtrycker dem och förnekar dem deras nationella rättigheter. Vi kräver också att PKK omedelbart stryks från listor över terroristiska organisationer i Europa och resten av världen.
Vi fördömer också den hycklande hållningen hos den av USA ledda internationella koalitionen, som samarbetar med de reaktionära monarkierna i Golfen, och vars bombangrepp inte stoppade ISIS offensiv den 23 september då de fortfarande befann sig 60 kilometer från Kobane.

Det visar på nytt att den militära interventionen inte har som mål att hjälpa den lokala befolkningen men att bevara västs dominans i hela regionen i samförstånd med den ryska imperialismen och de regionala makterna, som Saudiarabien, Turkiet och Iran, vilka stöder eller inte ifrågasätter den internationella koalitionens intervention. Alla dessa aktörer har som målsättning att stoppa den revolutionära processen i hela regionen och att återinsätta auktoritära regimer som respekterar deras intressen och inte befolkningarnas intressen.

Vi fördömer speciellt den turkiska AKP-regeringen som än en gång visat sin opposition mot alla projekt för kurdiskt självstyre som skulle sätta ifråga dess politiska auktoritet. Den turkiska regeringen stoppar därför kurdiska PKK-PYD och ISIS i samma säck och kallar båda terrorister. Den 13 oktober bombade turkiskt flyg PKK:s baser i sydöstra Turkiet, för första gången sedan eldupphöret som de kurdiska rebellerna deklarerade i mars 2013.

Med samma optik förhindrar Turkiet fortfarande YPG:s milis att ta sig till Kobane för att hjälpa de kurdiska styrkorna på plats medan man har accepterat en symbolisk styrka på 150 peshmerga från irakiska Kurdistan.

Kobanes fall i händerna på ISIS skulle innebära ett dubbelt nederlag, för det kurdiska folkets självstyre och för den syriska revolutionen, även om det inte innebär slutet för dessa två processer. De autonoma regionerna i Rojava med kurdisk majoritet är en direkt följd av den syriska revolutionen. Autonomin hade aldrig sett dagens ljus utan det syriska folkets (araber, kurder och assyrier) massrörelse mot klanen Assads kriminella regim.

Det är samma krafter som nu står upp emot de reaktionära jihadisternas angrepp på de autonoma regionerna i Rojava. I dag strider enheter ur FSA och YPG sida vid sida mot ISIS, samtidigt som många demonstrationer organiseras till stöd för Kobane av revolutionärer i ”befriade” byar och stadsdelar i Syrien.

Den syriska revolutionen går vidare.

Tills sist ska det framhållas att den folkliga mobiliseringen fortsätter trots regimens fortsatta krig mot revolutionärerna och den civila befolkningen. De senaste veckorna i Aleppo höll demonstrationer upp slogans som « Vår revolution är en folklig revolution », medan i « befriade » städer som Kafranbel manade andra demonstrationer att revolutionen ska återgå till sina ursprungliga målsättningar. På basnivå fortsätter de revolutionära samordningskommittéerna att diskutera kring ett sekulärt och demokratiskt program i syfte att samordna och centralisera deras arbete över hela Syrien.
Det syriska folkets, arabers, kurders och assyriers, revolution är den enda lösningen inför den religiösa samfundspolitiken och den nationella chauvinism som förtrycker minoriteterna. Vi lyfter också fram de syriska och kurdiska kvinnornas deltagande i det folkliga, militära och civila, försvaret mot regimen Assads och ISIS förtryck.

Det kurdiska folkets självbestämmande har stärkts av den syriska revolutionen och det måste fortsätta så. Det ena förstärker det andra och tvärtom. Ett nederlag för den syriska revolutionen och dess målsättningar medför troligen slutet på de autonoma experimenten i Rojava och det kurdiska folkets önskan att bestämma den egna framtiden ställd inför flera motståndare: imperialismen i väst och den ryska, den förtryckande arabiska och turkiska nationalismen och de reaktionära islamistiska styrkorna.

Det är varför vi måste stå upp emot alla försök att kompromettera det kurdiska folkets självbestämmande och den syriska revolutionen, eftersom deras öden är intimt beroende av varandra inför regimen Assad, de reaktionära islamistiska krafterna, olika imperialistiska krafter (amerikansk, europeisk och rysk) eller regionala makter som Saudiarabien, Qatar, Turkiet och Iran.
Alla former av kontrarevolution måste stoppas därför att de syftar till att splittra och försvaga de förtryckta klasserna genom att leda in dem på religiösa och rasistiska banor.

Leve de stridande folkens frändskap i kampen för befrielse och emancipation!

Leve det kurdiska folkets självbestämmande!

Leve den folkliga syriska revolutionen !

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Kurdistan, Rojava, Revolution, Assad,

Jonas Sjöstedt och Jan Björklund – överens om rysshot, ubåtsjakt och Ukraina…

Publicerat 30 okt 2014 av Göte Kildén

Har via SVT Play i efterhand lyssnat till diskussionen mellan Jonas Sjöstedt och Jan Björklund i söndagens Agenda om ”Hur ska omvärlden tackla ett mer aggressivt Ryssland?”.

Självklart ingen lätt uppgift för Sjöstedt som inte kan lämna någon blotta till Björklund när det gäller det egna partiets många decennier av följsamhet till den politik som dikterades av den stalinistiska byråkratin i Moskva. Dels för att programmets svar på frågan om ett större hot från Ryssland var besvarat redan i påannonseringen. Dels för att en del förmenta vänsterröster – även i och kring det egna partiet – i dag hävdar en kontinuitet mellan Putins Ryssland och gårdagens Sovjetunionen. I en sorts perverterad form av marxism som formulerar sig i geopolitiska termer, helt obekymrade om produktionssätt och klasstrider i de olika stater som ingår i deras krigsspel, ser de därför Putin på samma sätt som en Syriens Bashar Assad eller en Irans Hassan Rouhani, alltså som starka nationella ledare och ”antiimperialister”.

Slarvar Sjöstedt med sin garde i fråga om Ryssland möts han omedelbart av ett salvelsefullt utfall från Björklund med retorik från det Kalla krigets dagar och Vänsterpartiet skulle hamna ännu en bit bort från möjligheten av att ses som en ”pålitlig” del av en rödgrön regeringsbildning.

Jonas Sjöstedt vet att det egna partiet seglar fram med en vedervärdig historisk barlast. De tre partiledarna före honom Lars Ohly; Lars Werner och C H Hermansson har i tur och ordning, mer eller mindre framgångsrikt, alltsedan 1964 när CH tog vid efter Hilding Hagberg, försökt att distansera sig från stalinismen. Det definitiva brottet kom givetvis spontant av sig själv när Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes. Själv har Sjöstedt både under sina år som EU-parlamentariker och sedan som partiledare alltsedan 2012 aktat sig mycket noga för att fläcka sin kostym med nostalgi från partiets långa stalinistiska epok i svensk historia.

För de som är unga eller medelålders i dag kan det vara svårt att föreställa sig den ideologi som var förhärskande i det gamla Sveriges Kommunistiska Parti. Därför kan det vara på sin plats att återge C H Hermanssons devota hyllning i partiets dagstidningar med sina minnesord om Josef Stalin vid dennes dödsfall 1953:

”Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten. Därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Ord och formuleringar som C H senare ångrat många gånger. Säkert en uppriktig ånger om än med draghjälp från Nikita Chrustjev när denne 1956 på SUKP:s kongress gjorde senastion genom att avslöja en del om sin blodsbesudlade föregångare. Vad jag vet har C H däremot aldrig förmått sig att ta sig an uppgiften med att förklara hur denna smaklösa parentation inte bara var möjlig utan kunde uppfattas som helt naturlig i det egna partiet. Han har bara förklarat det hela med att ”detta sa jag som funktionär i partiet”. Visst, det var hans roll. Men jag är övertygad om att han och alla andra också var besjälade av den egna liturgin.

Men vad CH däremot lyckades med var att i arbetet med sin bok om ”Sveriges femton mäktigaste familjer” ge en träffsäker bild av vilka som har makten i det svenska samhället. Han påtalade också vikten av att se de stora nya tjänstemannagrupper som växte fram som en del av arbetarklassen i marxistisk mening. Under påverkan av ungdomsradikaliseringen i Sverige 1968 och åren därefter, med väldiga konvulsioner i det egna ungdomsförbundet, bröt han också oväntat med SKP:s socialdemokratisering under 1950-talet genom att slå fast att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”. En utomordentligt korrekt karakteristik som understrukits alltmer för varje år som gått sedan uttalandet blev smått bevingade ord. Svenska kapitalintressen opererar också i dag helt inom ramen för den hegemoniska USA-imperialismen. Sverige är tekniskt och militärt samordnat med NATO och vi blev bara några dagar före Reinfeldts valnederlag i september ”ett värdland” för denna militära koalition samt deltar i militära manövrer som ska öka dess slagstyrka mot Ryssland. Sverige har ständigt ”Öppet hus” för NATO” och har därmed själv bidragit till att öka den militära spänningen runt Östersjön.

Jonas Sjöstedt har som Vänsterpartiets förste partiledare lyckats med att själv helt och hållet distansera sig från partiets långa stalinistiska epok. Men, som debatten med Jan Björklund i söndags dessvärre bekräftar, har han också kastat ut barnet med badvattnet. Han delar i dag uppenbart inte CH:s synsätt om att Sverige är en imperialistisk statsbildning (i marxistisk mening). Något som han säkert gjorde i unga år när han enrollerades i partiets ungdomsförbund.

Gemytligt från första till sista stund

I Agenda uppträdde Sjöstedt helt enkelt som vilken borgerlig demokrat eller socialdemokrat som helst. ”Vi har i grunden samma uppfattning som Jan Björklund (om ubåtsjakten. Vi har fått information från försvarsmakten och regeringen och vi tycker att de har behandlat det här väldigt (!) väl. Det har funnits god grund för försvarsmakten att agera i det här fallet”, var hans ingång i meningsutbytet. Sedan fick vi veta att han delade Björklunds uppfattning om att vi ser ett aggressivt Ryssland, både ”mot Nord-Amerika (?) och när man annekterar Krim”. ”Det är inget nytt att man är aggressiv mot sina grannländer. Man har brutit loss två delar av Georgien, Syd-Ossetien och Abchasien. Nu har man gjort det med Ukraina”, hette det vidare.

Under hela samtalet stod han, sånär som när det gäller fullt medlemskap i NATO, på samma politiska grund som Björklund. Även när han talade om de stora fredsdemonstrationer i det auktoritära och aggressiva Ryssland där ”ryssar stått upp och sagt att de inte vill gå ut i krig mot Ukraina”. Om ryssar, till ”vilka vi måste bygga broar”. I sammanhanget blev detta till en önskan om att det är ”vi” i meningen Sverige och den svenska regeringen, den svenska staten, som ska bygga dessa broar. Du och jag, Jan och Jonas tillsammans. Visst, det är bra. Regeringen ska avkrävas en annan kurs än den som Bildt stakat ut (fast det gjorde i och för sig inte Sjöstedt). Men det finns inte ens en enda idé om att arbetarrörelsen också ska göra något på egen hand! Arbetarrörelsen och svensk borgerlighet har inte och kommer inte att i huvudsak ha samma vänner i Ryssland när det gäller motståndet mot Putin och hans närmaste partners av oligarker. När Björklund sedan säger att ”Sverige har varit drivande (Carl Bildt) för en ganska tuff linje mot Ryssland”, håller Sjöstedt med och menar att detta har varit helt nödvändigt.

Under valrörelsen slutskede i september betonade Sjöstedt två gånger i partiledarintervjun att Ryssland hade allt ansvar för krisen i Ukraina. Sverige/EU/USA/NATO var helt oskyldiga i sammanhanget. Då tänkte jag att hans inlägg var taktiskt betingat, att han inte för allt i världen ville att Vänsterpartiet än en gång skulle associeras med stalinismens brott.

Nu har jag tänkt om. Det löper en blå, om än ljusblå, tråd i hela hans tankemönster. Först till Georgien:

När Rysslands militär gick in i Syd-Ossetien var det inte som på Krim att några gröna gubbar helt plötsligt poppade upp. Inmarschen var en konsekvens av att Carl Bildts nära personliga vän, presidenten och dårliberalen Michail Saakhasvili omringade och flygbombade Sydossetiens huvudort Tschinvali (ett territorium som aldrig i historien har varit kontrollerat av en georgisk statsbildning). Bildt klampade då som nu in som en klumpig med vredgad trumpetande elefant i diplomatins glashus genom att kalla ryssarna för nazister och ensam i Europa påstå att det var Kreml som startat kriget (där förlorade han för övrigt sin chans att nå den åtråvärda posten som EU:s utrikesminister). Alltså raka motsatsen till dagens Krim där det var Ryssland som var angripare. När det begav sig sa för övrigt Sjöstedt att han och Carl Bildt var helt överens när det gällde det georgiska kriget.

Carl Bildt och Michail Saakhasvili när de tillsammans föll i drömmar om framtiden

Sedan till Ukraina som är en komplex historia. Se också två tidigare längre artiklar som jag skrivit i frågan.1 & 2 . Här hittar du också en länk till en artikel om olika kapitalintressen i Ukraina före Janukovytjs fall som Benny har skrivit. Bortsett från den ekonomiska krisen i Europa bottnar Ukrainas kris först och främst i en ekonomisk och social kollaps för den statsbildning, där kapitalistiska predatorer, oligarker, hänsynslöst och genom våld, korruption och politisk makt själva roffat åt sig de oerhörda värden och tillgångar som var gemensamt ägda (visserligen under kommunistpartiets kontroll) före självständigheten 1991.

I Väst-Ukrainas folkliga uppror, Majdan, mot Viktor Janukovytj fick reaktionära nationalister och rena fascister tragiskt nog övertaget med en helt dominant roll för sina paramilitära ”sotnis”, vilka de nya högerinriktade EU-vänliga nyliberalerna utnyttjade till att själva tillskansa sig makten. De ukrainska reaktionära nationalisterna fick också en viss roll i regeringen, men skaffade sig framförallt ett stort inflytande genom sina egna paramilitära bataljoner, varav flera blev den nye presidenten Petro Porosjenkos stormtrupper när denne i våras iscensatte sin militära kampanj i nordöst och sa sig kunna göra slut på ”terroristerna” på bara en vecka.

En del av fascisternas Azovbataljon

I denna svaga statsbildning är det uppenbart att det kapitalistiska Ryssland agerat aggressivt för att som man ser det försvara den egna statsbildningen. Annekteringen av Krim gjordes av militärstrategiska skäl. Det militära stödet till ”folkrepublikerna” i Luhansk och Donetsk kanske inte i första hand syftar till samma annektering som för Krims del, utan handlar snarast om att utöver starkare förhandlingskort få en mer eller mindre regionalt självständig buffertzon.

Men det är lika uppenbart att EU/USA och därmed Sverige som stat agerat aggressivt. Stora pengar, politiker, utbildningsprogram och massvis med rådgivare från Väst (som Carl Bildt) spelade en stor roll för att ge nationalisterna övertaget på Majdan. Ekonomiskt stöd från EU/USA och löften om stöd från IMF har också hjälpt den regering som bildades att överhuvudtaget överleva. Alla vet hur USA lobbade och lyckades med att få sin kandidat Arseniy Yatsenyuk till premiärminister – i stället för den oprövade boxaren Vitali Klitschko. EU/USA/ har också hela tiden signalerat grönt flagg för Porosjenkos militära kampanj mot ukrainaryssarna och accepterat det stora inflytandet för fascister vid fronten mot Donbass. En för denna typ av uppgift trovärdig tidning, Financial Times, har pekat ut Carl Bildt som en hök i sammanhanget. Exakt vad han har slagit ner på vet vi inte. Men snabba resor stup i kvarten till Kiev, helt utanför riksdagens kontroll, har varslat oss om en möjlig roll som kurir för Washington.

Det var genom en famös buggning av USA:s sändebud, Victoria Nuland, vi fick reda på på att ”EU kunde dra åt helvete” och att det var USA:s kandidat Arseniy Yatsenuk som skulle bli Ukrainas näste premiärminister. Så blev det också.

I bakgrunden finns också NATO:s oavbrutna inringning av Ryssland med nya baser, nya raketramper, nya upprustade nationella arméer samordnade med de gamla styrkorna. Så här ser tidtabellen ut för den snabba expansionen med nya medlemmar i militäralliansen NATO: Tyskland (1990) ;Tjeckien (1999); Polen (1999); Ungern (1999);Bulgarien (2004);Estland (2004);Lettland (2004); Litauen (2004); Rumänien (2004); Slovakien (2004); Slovenien (2004); Kroatien (2009); Albanien (2009). Flera andra som Georgien (och Ukraina) finns med på turlistan. I jämförelse med NATO är Ryssland militärt en dvärg. Det är inte för inte som Putin då och då påminner världen om att Ryssland är en kärnvapenmakt.

Jag tror faktiskt inte att det finns någon vettig människa som tror att inte USA skulle känna oro för sin säkerhetspolitik hemmavid om Ryssland fick med sig Mexico, Kuba och Kanada i en militär koalition med gemensamma militära resurser riktade mot ”land of the free, home of the brave”. Nog skulle Vita Huset agera om ryska spetsnaztrupper tränades på Kanadas kuststräcka vid De stora sjöarna…

Det associationsavtal mellan Ukraina och EU som den nya regimen i Kiev vill genomföra är inte heller ett simpelt frihandelsavtal. Där sägs också att parterna ”ska främja en gradvis konvergens i utrikes- och säkerhetsfrågor i syfte att Ukraina alltmer ska engageras i det europeiska säkerhetsområdet”. Avtalet kräver att parterna ”gör fullt och snart bruk av alla diplomatiska och militära kanaler mellan sig”.

När Sjöstedt därför väljer att ensidigt ge Ryssland ansvaret för krisen i Ukraina och när han (och Hans Linde) öppet talar om ett ”ökat säkerhetspolitiskt hot från Ryssland” vilket ”långsiktigt kräver mer pengar till försvaret så att vi kan försvara vårt territorium” gör han faktiskt samma sak som de tyska socialdemokraterna en gång inför den egna borgarklassens krigshets åren för Första världskriget. Han överger arbetarrörelsens antimilitarism. Den som 1905 bidrog till att för Oscar II göra ett anfallskrig mot Norge omöjligt. Sverige är en del av problemet. Vår stat, vår regering, har bidragit till att regeringen i Kiev valde att gå på krigsstigen i stället för att lösa motsättningarna i det egna landet med sociala och politiska reformer.

När det gäller den här krisen ligger ansvaret både hos Ukrainas inhemska rövarkapitalister, hos det imperialistiska Ryssland och hos Västvärldens imperialism. Karl Kautsky, den tyske socialisten, sa en gång att vår främsta uppgift som socialister inför och under ett krig mellan imperialister, det är angripa vår egen borgarklass och till och med verka för dess eget nederlag. ”Vår egen borgarklass”, det är i dag den kapitalistklass, sammantvinnad med sina själsfränder i EU/USA, som i Sverige dag för dag driver fram en allt större rysskräck och som syftar till att få Sverige till fullvärdig medlem av NATO.

Jonas Sjöstedt ska peka finger inte bara åt Putins Ryssland utan åt samtliga de kapitalintressen och rörelser som bär ansvaret för detta reaktionära krig där det bara finns en enda förlorare, vanliga arbetande människor i Europa och Ryssland. Han ska peka finger också åt EU:s och NATO:s medlemsstater, åt USA och åt den svenska statens roll.

Men samtidigt, som jag understrukit i en tidigare blogg:

”Utan att ha ett endaste ord till övers för Putins regim eller de politiska grupperingar och ledare som leder det ukrainryska motståndet mot Kievs militära offensiv i östra Ukraina, det är en samling av reaktionära nationalister, storryska galningar, nostalgiska stalinister, är det samtidigt uppenbart att det inte är ukrainaryssarna som använder stridsflyg, tungt artilleri och skjuter Gradraketer över Kiev. Det är Kiev som använder tunga vapen mot sitt ”eget folk” i Donetsk och Luhansk. Tusentals civila har dödats. Inte i Liev. Utan i Donbass. Snart sjuhundratusen människor har flytt. De flesta till Ryssland. Inte till västra Ukraina. Det är också uppenbart att det finns en ryskukrainsk mycket stor minoritet som i allt, från språk till religion, men också i historien och inte minst då i ”Det stora fosterlandskriget” mot tyska och ukrainska nazister, känner sig som hemmahörande i en rysk nation och som, utan att ha förtroende för det väpnade upproret, ser med allt från misstro över till skräck, när det gäller Kievs försök att lösa motsättningarna mellan dem och den nya regimen med hjälp av tunga militära maktmedel. För många av oss kan det verka som en bagatell, men striden mellan den ortodoxa patriarken i Moskva, vilken har stöd av ryskukrainare (och Putin) och den i Kiev, i vars krets Ukrainas president Petro Porosjenko är en av de hängivna församlingsmedlemmarna, är ett djupt sår som vanvettigt nog delar två så närstående folkgrupper.” För de ukrainska nationalisternas del handlar kriget om att konstituera, att skapa, en dominant ukrainsk nationalism även i de ukrainryska delarna av den nya självständiga statens territorium. Regioner som aldrig någonsin tidigare i historien kontrollerats av en ukrainsk statsbildning.

Avslutningsvis undrar jag över hur andra vänsterpartister ser på Jonas Sjöstedts politiska samsyn och gemyt med Jan Björklund. Är hans uppfattning verkligen diskuterad och förankrad i tidigare kongressbeslut eller i politiska resolutioner från den sittande partistyrelsen? Hade CH Hermansson verkligen fel om den svenska statens klasskaraktär? Är detta partiets nuvarande ståndpunkt.

Om inte, är det dags för en riktigt grundlig diskussion inför er nästa partikongress!

*****

När jag googlade runt och letade efter CH Hermanssons minnesord vid Stalins död hamnade jag plötsligt på en artikel repriserad hos marxistarkiv.se skriven av Björn Hallberg. Det var en kort förenklad genomgång av SKP/VPK:s historia fram till 1976. Den var bra men med ett grovkalibrigt språk färgat av en mer upprorisk tidsanda. Faktiskt satt jag en liten stund och funderade över vem denne Björn Hallberg kan ha varit. Men plötsligt ramlade det ner en pollett. Det var ju jag själv som en gång hade skrivit detta. Björn Hallberg var en av mina pseudonymer under dessa år. Bengt Roswall en annan. Varför? Jo, jag skrev så mycket att vår ”partipress” tyckte att det skulle se bättre ut med lite variation på konfekten. Ett tips. Läs den. Faktiskt riktigt bra: Vad har Vpk uppnått?.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, ubåtsjakten, NATO-medlemsskap, Jonas Sjöstedt,

Global recession eller värre?

Publicerat 27 okt 2014 av Benny Åsman

Svara

På nytt hörs skrämda röster i finansvärlden. Knappt har pratet om att ”återhämtningen är här” hunnit drabbas av tvivlets skuggor och redan sjunker världens börser och råvarupriserna, inklusive priset på olja.
Vart tog den utlovade tillväxten och jobben vägen? Är en ny kris på väg? Det verkar så. För att sammanfatta vad som följer i den här artikeln kan vi säga att mycket tyder på att världsekonomin kan komma att gå in i en ny allvarlig samordnad kris.

De mörka skuggorna på horisonten är många. Det saknas lokomotiv som kan dra världsekonomin med sig i en för kapitalägarna acceptabel tillväxt.
-Kina har av olika anledningar tappat farten och kommer i år att öka sin BNP med bara cirka 7 procent. Det är den lägsta tillväxten sedan krisen i landet 1990. Under finanskrisen 2008-2011 höll Kina uppe mycket av tillväxten i världen och drog hela lasset tack vare den omfattande importen av råvaror.
-Brasilien kan inte ensamt spela en ledande roll, inte ens som en del av de så kallade Bric-länderna. Speciellt inte i dag eftersom landet är inne i en recession för andra kvartalet i rad.
-I USA ser ekonomerna ett hopp. Som enda land i OECD, tillsammans med Tyskland, har USA:s BNP passerat nivån före finanskrisens utbrott 2007. Ändå är det tveksamt om USA ska kunna ge världsekonomin den draghjälp som det gett många gånger förr.
-Eurozonen vill experterna helst glömma bort. Till och med Tyskland har en tillväxt som närmar sig nollstrecket och resten av kontinenten är till större delen redan inne i en recession som riskerar att utvecklas till ett ”japanskt syndrom”, det vill säga en deflation med alla konsekvenser det för med sig. De nyliberala regeringarnas åtstramningspolitik skapar en social katastrof för kontinentens arbetande befolkning. Det som presenteras som den ”enda vägen” bär rätt in i fördärvet.
Flera faktorer samverkar just nu i riktning mot en globalt utbredd recession som kan bli något ännu värre. Det är utvecklingen i de tre huvudsektorerna av världsekonomion, USA, Kina och Europa, som kommer att avgöra den närmsta framtiden.

Vilken väg går Kina?
Enligt den kinesiska regeringen kommer tillväxten att stanna vid 7,3 procent för innevarande år. Det är den lägsta takten sedan 1990 och anses ligga under den nivå som krävs för att antalet jobb som skapas klarar av befolkningstillväxten. I decennier har den ekonomiska tillväxten legat över 10 procent och tillsammans med landets enorma storlek har det spelat en stor roll för världsekonomin. Nu kan det vara slut på det. Den största boomen i landet är sedan flera år nybyggandet av kontor och lägenheter. En stor överkapacitet har byggts upp och nu står mer än 10 miljoner nybyggda bostäder tomma. Försäljningen av bostäder har sjunkit med 11 procent hittills i år.

Den kraftiga nedgången i byggbranschen skapar stora problem för resten av ekonomin. Stålproduktionen och cementtillverkning lider nu av stor överkapacitet som i sin tur kan sprida sig till andra sektorer. Det innebär också att länder som Brasilien drabbas hårt eftersom exporten till det råvaruhungrande Kina varit den principiella drivkraften i Brasilien, som nu i stället möter hård motvind.
För att hålla tillväxten uppe, trots den industriella överkapaciteten och hushållens låga konsumtion, har ledarna i Peking släppt loss en flod av krediter över landet för att stimulera de regionala myndigheterna att investera i infrastruktur, vilket ofta resulterar i broar till ingenstans eller blänkande köpcentra utan kundunderlag.
Baksidan på de finansiella stimulanspaketen är en allt större skuldsättning, både offentlig och privat. Den totala skulden har gått upp från 147 procent av BNP 2008 till 251 procent i juni i år. Det är inte bara högt, det är extremt högt och många lån som nu ligger ute kommer inta att kunna betalas tillbaka. Speciellt eftersom det redan råder deflation i Kina, vilket automatiskt gör tagna lån mycket mer kostsamma att betala tillbaka. Grossistpriser för industrivaror har enligt Financial Times sjunkit i 32 månader i följd.
Utan den kinesiska centralmaktens enorma reservvaluta i dollar skulle antagligen det kinesiska banksystemet explodera under de osäkra lån som getts till både offentlig och privat verksamhet. Men det kommer Peking att göra allt för att undvika även om det innebär att stora mängder lån avskrivs och förs över på centralbudgeten. Det är dock en kortsiktig lösning som släcker elden med nytt bränsle. Den aktuella situationen av extrem överkapacitet i flera av de tunga industribranscherna kan inte lösas med penningpolitik. Därför kan statsledningen bara skjuta krisen framför sig. Vilket alltid är något jämfört med situationen i Europa.

Återhämtning utan jobb.
I USA har industri och finans kommit över krisen som tog fart 2007 på ett bättre sätt än i Europa. Skillnaden heter stimulanspolitik kontra åtstramningspolitik. Medan eurozonens BNP fortfarande ligger under nivån 2007 kunde USA redan 2011 komma tillbaka till nivån 2007 för att sedan nå index 107,3 andra kvartalet 2014 om index börjar med 100 första kvartalet 2008.
Samtidigt har produktionskostnaderna för den amerikanska industrin minskat sedan 2008 främst tack vare de sjunkande oljepriserna. USA har på några år blivit en lika stor oljeproducent som Saudiarabien tack vare den extremt miljöovänliga frackingmetoden. Men det är inte hela orsaken. I kostnaderna för kapitalet ingår också de arbetandes löner och där har vi sett en utveckling sedan 2007 som slår alla andra större ekonomier på fingrarna ur kapitalets synpunkt.
USA är det enda land i OECD där genomsnittsinkomsten ökat från 2007 till 2013 samtidigt som medianinkomsten minskat. Medianen är den lön som ligger mitt på skalan med lika många löntagare under som över. Kombinationen högre genomsnitt med lägre median har bara en förklaring: en allt mer ojämlik fördelning av inkomsterna. Från 2007 till 2013 har medianinkomsten i USA sjunkit från 53 000 dollar till 46 700 dollar. Det vill säga att mer än hälften av de lönearbetande i USA har fått se sina realinkomster minska de senaste sex åren.
Trots det har genomsnittsinkomsterna stigit. Det vill säga att den lilla eliten i toppen, omkring tio procent av befolkningen, har tagit till sig så stora inkomstökningar att det mer än väl upphäver att 90 procent fått lägre eller stagnerande inkomster. Eftersom BNP i USA ökat snabbare än de stagnerande/sjunkande lönerna har vinsternas andel av det producerade mervärdet ökat kraftigt det senaste årtiondet. Tusentals miljarder dollar har omfördelats från de arbetande till kapitalägarna i landet. Från början av 90-talet till i dag har de rikaste 3 procenten av befolkningen ökat sin andel av de samlade rikedomarna från 44,8 procent till 54,4 procent medan 90 procent av innevånarna sett sin andel sjunka från 33,2 procent till 24,7 procent.
Vart tar kapitalet vägen? Om det investeras produktivt skulle det synas i form av fabriker, transportmedel och allmän infrastruktur. Men en allt större del av vinsterna används inte till nyinvesteringar utan till utdelning till ägare av aktier och andra värdepapper. Den enorma ansamlingen av rikedomar i den högsta toppen av samhället är bevis på hur vinsterna används. I stället för att investeras placeras rikedomarna i den finansiella karusellen och bidrar till ständigt återkommande spekulationsbubblor som periodvis exploderar i finansiella kriser.

Bilden av ett USA som återhämtar sig efter krisen är inte fullständig. Visserligen har den officiella arbetslösheten minskat. Men antalet personer sysselsatta har bara ökat i måttlig omfattning. Hemligheten är att ett stort antal av de som blev arbetslösa under krisen 2008-11 aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden och försvann ut ur statistiken. Det syns på sysselsättningsgraden, det vill säga hur stor del av befolkningen i aktiv ålder som har ett jobb. I januari 2008 var 66,2 procent av de i aktiv ålder sysselsatta. I juni 2014 var siffran nere i 62,7 procent. Vi talar alltså om 4-5 miljoner personer som inte fick del av ”återhämtningen”.
Låga investeringar i framför allt infrastruktur och den allt ojämnare inkomstutvecklingen innebär att de amerikanska hushållen inte kan fungera som den motor för världsekonomin som de gjorde innan kraschen 2008. Det var en boom byggd på allt större individuell skuldsättning. Det reptricket går inte att upprepa för tillfället eftersom de flesta fortfarande sanerar sina skulder. Så även om USA:s ekonomi håller högre fart än Europa och Japan kommer Uncle Sam inte att kunna dra med sig resten av världsekonomin i ett nytt uppsving inom de kommande kvartalen.

Utveckling av medianlön och genomsnittslön 2002-2012. Utvecklingen i USA är unik. Medianen har minskat medan genomsnittet ökat. Det visar på den extrema ojämlikheten i fördelningen av inkomsterna.

Ett modernt Atlantis?
Enligt många experter i finanspressen är Europa på väg att möta samma öde som det mytomspunna Atlantis. Inte riktigt försvinna i havets djup, men falla samman som ekonomisk stormakt.
Tillväxten i eurozonen som helhet ligger nära noll, inflationen håller på att gå över i deflation och närmare 30 miljoner personer är arbetslösa. I stort handlar det om en kris som tillverkats av kontinentens nyliberala politiker. Ett enda recept har skrivits ut till alla länder –åtstramning och åter åtstramning.
Till och med finansdrakar som Financial Times och The Economist varnar för att den ekonomiska politik som påbjuds av Bryssel och dikteras av den tyska regeringen ska leda till en deflationistisk spiral och en depression. Sex år av nyliberal åtstramningspolitik förklarades ha två huvudmål. Resultatet av den förda politiken är det rakt motsatta till de officiellt uttalade målen.
-Sänkta skatter och utgifter för företagen och minskade offentliga utgifter skulle leda till ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Resultatet blev det motsatta. Med ett par undantag är nu hela eurozonen nere i nolltillväxt eller recession. Närmare 30 miljoner arbetslösa vittnar om vad som skett med jobben tack vare sex års svångremspolitik.
-De offentliga skulderna skulle saneras med åtstramning av medlemsstaternas utgifter. I stället har politiken drivit hela kontinenten in i nolltillväxt eller recession vilket automatiskt lett till att skuldernas andel av BNP ökat.

De rikas andel av inkomsterna har ökat i alla större industriländer.

Vad ska man kalla politiker som driver en politik som leder till motsatt resultat än de uttalade målsättningarna? Okunniga amatörer eller kanske rent av korkade? Men det finns en alternativ förklaring. De uttalade målsättningarna är kanske inte de verkliga målsättningarna.
I land efter land driver regeringarna i Europa samma linje –minska de statliga utgifterna, jaga de arbetslösa med blåslampa, ge gåvor till företagen och hålla kapitalägarna skadelösa från de sanslösa risker och spekulation som de ägnat sig åt. Att med alla medel minska statsskulden är inget annat än att med alla medel se till att ägarna av statsskulden går oskadade ur krisen. De banker, fonder och stenrika individer som har stora poster av statsobligationer ska betalas till fullo om det så leder till recessioner, depression och djup social kris. Grekland är det laboratorium där politiken testas till fullo för att se var gränsen går innan det sker en social explosion.
Att de rika inte lider någon nöd av krispolitiken bevisar EU-kommissionens rapport om skatteflykten inom Europa. Varje år sedan 2008 förlorar de europeiska staterna ett tusen miljarder euro i skatteintäkter på grund av bolags och rika individers skatteflykt till de så kallade skatteparadisen. Där finns de pengar som politikerna säger inte finns när skolor, vårdinrättningar och den offentliga servicen slås sönder av det nyliberala korståget.
Så vad är svaret på frågan i rubriken ovan? Global recession eller värre? Att vi går in i en global recession verkar vara klart. Just nu saknas det ett lokomotiv som kan dra resten av världsekonomin med sig. Om det ska bli värre är mindre en fråga om ekonomi än politik. Om den nuvarande nyliberala åtstramningspolitiken inte ersätts av en mer expansiv ekonomisk politik kommer det grekiska folkets öde att bli norm i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, USA, KIna, Tillväxt, BNP, Kris, Depression,

De rödgrönas budget – inget paradigmskifte, men väl en drastisk politisk scenförändring

Publicerat 26 okt 2014 av Göte Kildén

Stefan Löfvén hävdar att de rödgrönas första budget innebär ”ett paradigmskifte, framförallt för jobben”. Magdalena Anderssons ”nådiga lunta” ska alltså förstås som en dramatisk förändring av en hel struktur, ett helt system. Vi ska fås att tro att vi välsignats med riktigt radikala strukturreformer, ett verkligt systemskifte eller en ”revolution”, vilket är så begreppet tolkas i fysikens vetenskapshistoriska värld där det har sitt ursprung.

Men så väl är det dessvärre inte. Vad vi däremot ser – och framförallt kommer att få se är en dramatisk politisk scenförändring. Nya kulisser rullas in, annan rekvisita ställs ut. Mängder med nya aktörer flockas i Rosenbad, med ett delvis nytt språk, ny ideologisk retorik och andra miner och annan intonation när de framför sina roller.

Men fortfarande är det samma pjäs som spelas. Om än med nya regissörer och en del nya aktörer. I alla avseenden består det svenska klassamhället som det såg ut innan skrivbordslådorna på Rosenbad städades ut och alliansens politiska nomenklatura flyktade i väg till lobbyindustrin…

Det är bara att se till hårda fakta. Avrundat kommer ”Statens utgifter” budgetåret 2015 att bli 886 miljarder kronor och detta samtidigt som regeringen meddelat att de sammanlagda kostnaderna för ”nya reformer” (inkluderat 400 nya miljoner till militären) kommer att bli drygt 20 miljarder. En stor del av dessa reformpengar hamnar helt rätt och innebär några försiktiga tåfjät framåt: exempelvis hos ensamstående föräldrar med barn, 1.6 miljardar; höjt underhållsstöd, 0.6 miljarder; mer pengar till äldreomsorgen, 2 miljarder; sänkt skatt för pensionärer, 2 miljarder; och höjt tak i a-kassan, 1,7 miljarder. En ensamstående mamma får 300 kr mer i månaden att röra sig med och slipper kostnader för medicin om hon har ett sjukt barn. En fattigpensionär med garantipension på dryg 8000 brutto i månaden får samtidigt 180 kr mer i månaden för sin hushållning. Ingenting som förändrar livet, inget systemskifte precis, men ändå några slantar mer.

Den pressade äldrevården får mer pengar

Regeringens siffror är dessutom manipulerade. Arbetande pensionärer får en kontrareform, en skattehöjning med 8.5 procent, vilket för pensionärsgruppen i sin helhet innebär ett plus i budgeten. Den påstådda kostnaden för en höjning av taket i a-kassan på 1,7 miljarder verkar också vara gripen ur luften. Den finansieras av medlemsavgifterna och en arbetsmarknadsavgift som betalas av arbetsgivarna.

Samtidigt uteblev vallöftet från (s) om höjda barnbidrag. Dessa har inte höjts sedan 2006 och därför minskat betydligt i takt med inflationen. Det höjda taket i a-kassan till 25 000 kronor är bra, men en kortvarig glädje för dem som gynnas eftersom den nivån bara ska gälla i hundra dagar! Sveriges lärarkår kommer dessutom att få se sig om himlen efter de tiotusen kronor mer i månaden som Gustav Fridolin lovat. Idrotten fick också kalla handen vilket innebär att den kanske viktigaste integrationsfaktorn i Sverige, barn- och ungdomsidrotten, blir mer utarmad på pengar. Sveriges utdöende jordbruk, vi importerar 50 procent av allt vi äter och bondens genomsnittålder är uppe i 57 år, får ännu ett liehugg i ryggen med Åsa Romsons löfte om en höjd gödselskatt nästa år. ”Vi får betala för att statens museum i Stockholm ska slippa avgifter”, rasar jordbrukarna på sina Facebooksidor. Oavsett hur man värderar de smärre inkomstfördelningar och förändringar av en del skattesatser som görs handlar reformerna med 20 miljarder i sak ändå bara om lite drygt två procent av Sveriges utgiftsbudget! Äter man två procent av det som läggs upp på ens tallrik brukar vi säga att man ”petar i maten” och det är också vad Magdalena Andersson och den rödgröna regeringen har gjort. Den har petat lite i alliansen tidigare budget. Inte mer. Allra minst handlar det om ett paradigmskifte eller radikala strukturreformer.

Bostadsbristen i många regioner kräver stora statliga investeringar

Den nya regeringen är också tokrädd när det gäller att investera för framtiden: Den akuta bostadsbristen måste mötas med stora statliga insatser (vilket dessutom är ett bra sätt att dra undan fötterna för (sd); miljonprogrammet från 1960-talet kräver en akut renovering med modern miljövänlig teknik för att minska energislöseriet; kollektivtrafiken byggas ut och få bättre kvalité; järnvägar – och många vägar – rustas upp; nya icke fossila energislag utvecklas och byggas ut; en plan för att rädda jordbruket och till en del återindustrialisera Sverige är lika akut. ”Politik är att vilja”, sa en gång Olof Palme. Men den nya regeringen är viljelös. Likt sin föregångare bara ett flarn för ”marknaden”. Utan nya skattesänkningar (vilket i sig vore dåraktigt) stannar alliansens ”konsumtionsekonomi” upp. Samtidigt är euroländernas tre viktigaste ekonomier (66 procent) Italien, Frankrike och Tyskland alla tre på väg in i en recession (Finlands för Sveriges del så viktiga ekonomi drabbas också hårt av EU:s sanktioner mot Ryssland). Många erkända ekonomer och ekonomiska institut talar om att stora delar av världens ekonomier är på väg in i ett japanskt syndrom. En slags ekonomisk sömn där utvecklingen står still för en lång tid framöver. Utan draghjälp från en ny konsumtionsvåg och med ännu mer vikande utländsk efterfrågan på viktiga svenska exportvaror är det precis långsiktiga investeringar som krävs. Inte minst eftersom Sverige är bland världens högst rankade ”låntagare”. Den svenska staten kan i dag få tvååriga lån med en räntekostnad på bara 0.021 procent. Men en insikt om detta saknas helt i regeringskansliet. I stället har vi fått ännu en nyliberal regering som är strykrädd för radikala grepp.

Bakgrunden till detta är inte bara regeringspartiernas egna program och deras snabba sprintlopp åt höger i politiken utan givetvis också sensommarens katastrofala valresultat.

Visst, (s), (mp) och (v) fick tillsammans 43.6 procent av rösterna i riksdagsvalet eller omsatt i riksdagsledamöter, 159 stycken. Räknar vi bara med de traditionella arbetarpartiernas röster (S) och (v) fick dessa rekordsvaga knappt 39 procent av väljarkåren. Samtidigt orkade den borgerliga alliansen bara med att räkna in 39.4 procent eller sjunka ner på 141 riksdagsstolar. Men i den politiska verkligheten har vi sedan Sverigedemokraterna med sina 12,8 procent och hela 49 nyvalda i vår riksdag. Samtidigt är det nästan torrlagt med breda sociala rörelser i landet. I Sverige lever två generationer av människor där de allra flesta aldrig har varit berörda av en verklig facklig strid. Vi ser heller aldrig några större grupper av studenter som vågar ta sig ton. Vänstern utanför riksdagen är ytterligt svag och jagar mer sin egen identitet än klassfrågor. Rättvisepartiet som relativt ensamma och med stor energi försökte sig på med taktiken att delta i riksdagsvalet kunde exempelvis bara räkna hem futtiga 791 röster – i hela Sverige.

Segerval för Sverigedemokraterna. Här en jublande Oscar Sjöstedt

Vad detta kommer att innebära fick vi en aning om under årets budgetdebatt där (sd):s nye ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt fick det att knaka till ordentligt i många riksdagsbänkar. För övrigt visade han, med skicklig retorik, att det finns flera ”ledarämnen” i (sd) om Jimmy Åkesson skulle fortsätta med att bli sjukskriven. Under eran Reinfeldt, alltså under de år när (sd) har vuxit upp till ett stort parti var moderaterna och deras alliansregering en av partiets huvudmotståndare, en del av etablissemanget, en del av ”dom där uppe som skiter i oss”. Men i det snabba scenbyte som nu skett, flirtade han i budgetdebatten med alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet och kastade också masken när det gäller var partiet hör hemma i viktiga klass- och miljöfrågor. Han sökte den påtänkta nya moderatledaren Anna Kinberg Batras hand genom att annonsera ett gemensamt motstånd mot Löfvéns regeringspolitik. ”Vi sverigedemokrater är också emot höjd skatt för högre inkomstagare, traineejobb, höjd arbetsgivaravgift för unga och pensionärer samt höjda kärnkraftsavgifter”, menade han och förklarade sitt parti berett att kanske rösta för alliansens eget budgetförslag och därmed i praktiken fälla den nya (s)-ledda regeringen. Sedan tidigare vet vi också att (sd) vill riva upp turordningsreglerna på arbetsmarknaden och i övrigt försämra den lagstiftning som ger oss löntagare ett, om än mycket begränsat, skydd mot arbetsgivarnas godtycke. Partiet ser också Folkpartiets egen major, Jan Björklund, som en mjukis när det gäller svensk upprustning och vill själva ge så mycket som hela 24 miljarder mer av våra skattepengar till svensk militarism. Alla förslag från alliansen om mer pengar åt militären kommer därför att backas av SD. Sjöstedt räknade upp en rad förslag i budgeten som (sd) och Alliansen är emot: höjd skatt för höginkomstagare, traineejobb, höjd arbetsgivaravgift för unga och pensionärer samt en större kärnkraftsavgift.

På fritiden älskar Oscar Sjöstedt att skjuta pansarskott med hemvärnet

Moderaternas gruppledare Kinberg Batra avvisade för stunden hans öppna frieri. ”Vi kan inte samarbeta med ett parti som inte står för öppenhet”, menade hon. För stunden därför att det finns en underliggande motsättning i den parlamentariska situationen. Om vi tillåter oss att för en stund bortse från de olika partiernas syn på invandring och flyktingmottagning är regeringen i ett stort parlamentariskt underläge i de flesta frågor som alliansen – och (sd) – driver. Sverigedemokraterna nya roll som oppositionsparti mot de rödgröna, med lite drygt 800 000 väljare bakom sig, 49 riksdagsledamöter och stort inflytande i många kommuner, samtidigt som det visat sig att moderaterna tappats på flera hundra tusen väljare som föredrog Jimmy Åkesson framför Fredrik Reinfeldt, innebär vulkaniska rörelser i det moderata partiet. Frågan är bara vilka utbrott vi kommer att få se? Frestelsen att acceptera stöd i voteringar från sverigedemokraterna – i frågor som inte rör migration – kommer att bli allt större. Inte minst när det gäller att återvinna regeringsmakten och en ny partiledare blivit varm i kläderna. Många moderater vill också öppna en dialog med (sd) och dämpa den förre partiledarens entusiastiska anslag när det gäller invandring och flyktingmottagning. En omprövning kan också komma när det gäller Reinfeldts taktiska syn på ett vapenstillestånd när det gäller arbetsrätten i stort och turordningsreglerna i synnerhet. Folkpartiets Jan Björklund har redan gått ut i ett öppet angrepp mot alliansens lågmälda ställningstagande på detta viktiga område och annonserat att LAS måste rivas upp och ”ingångslönerna” sänkas. Annie Lööf står sedan tidigare på den barrikaden och missar inte ett tillfälle att spy galla över turordningsreglerna. När nu (sd) är mer än dubbelt så stort som dessa bägge allianspartier och tänker driva samma hets blir det ett enormt tryck på moderaterna att byta fot och falla in i ett gemensamt borgerligt angrepp på arbetsrätten.

Politikens pendyl har sin gång, men för många moderater som gärna vill följa kapital- och företagsägarnas dito var PM Nilssons ledare i Dagens Industri den 20 oktober säkert ett påbud om att det nu är dags att ställa om klockan. PM Nilsson tidigare ledarskribent på Expressen och grundare av debattsajten Newsmill är en grovkalibrig förespråkare för det som brukar kallas för ”näringslivet”, alltså den kapitalistklass som när sig på vårt arbete. Han menar i sin uppmärksammade ledare att det nu är dags för ”näringslivet” att befrynda sig med sverigedemokraterna, att helt enkelt bjuda in dem till ”luncher, nätverksträffar, konferenser, seminarier eller företagsbesök”. En räkcocktail vid rätt tillfälle kan göra underverk, menar han, samt fortsätter: ”alla nya politiska krafter måste uppfostras av omgivningen. Näringslivet har ägnat ett kvarts sekel åt att mellan skål och vägg tala MP till rätta. Det har gått ganska bra. Miljöpartiet är numera för EU, tillväxt och ger till och med grönt ljus åt nya Gripen. När som helst bygger de ringled runt Stockholm också.”

Den scenförändring som sker ger samtidigt en öppning för Vänsterpartiet. I och med att (sd) mer öppet allierar sig med överheten, det rika Sverige, den borgerliga fyrklövern och militarismen, sänker partiet garden åt vänster vilket ger stora möjligheter för (v) att få in många träffar på och skada det parti som själv så gärna vill stoltsera som en underdog.

Det ledsamma är att (v):s ledning gör det rakt motsatta. Med tanke på den parlamentariska situationen och den fackliga rörelsens autism ska vi inte bli upprörda över att partiet kan tänka sig att rösta för Magdalena Anderssons budgetproposition. Det är en taktik som är lätt att förklara. Inte heller ska vi ilskna till över att Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson försökt att förhandla fram förbättringar i budgeten. Det har uppenbart gått bättre tack vare att Löfvén har hållit dem utanför regeringen. För Miljöpartiet som fick några taburetter har det gått sämre. Deras viktigaste krav har begravts i utredningar.

Nej, det vi ska bli upprörda över är att Vänsterpartiets ledning identifierar sig själv med den nya regeringen och ger alla sina medlemmar, sympatisörer och väljare intrycket av att vara ett lika nöjt som godmodigt regeringsunderlag. I den politiska striden med ”Jimmy och hans järnrör” sluter de upp bakom regeringen och blir dess försvarsadvokat i stället för att inta en egen självständig roll som ”det enda oppositionspartiet för landets löntagare och utsatta människor”. På Aftonbladets ledarsida kan man till och med i en vidrig ledare tillåta sig att yrka på att 40- 50 miljarder av storbankernas fabulösa vinster i år på 100 miljarder ska dras in och gå till ”tre nya ubåtar av den nya toppmoderna modellen A26, 20 nya super-Jas och en massa bränsle, sjömålsrobotar och kryssningsmissiler”. Samtidigt som detta sker vågar inte Vänsterpartiet opponera högt och tydligt mot att Magdalena Andersson valt att bara beskatta bankerna med nya, ynka fyra miljarder kronor. Ulla Andersson skulle i media gått ut och talat om för Magdalena Andersson att det finns lador, de rikas lador, som faktiskt är proppfulla! Men att det som kan dras till staten självfallet ska gå till välfärd och inte till imaginär ubåtsjakt.

Om den rödgröna regeringen överlever budgetkrisen väntar nya maror för Stefan Löfvén. Många seriösa bedömare talar om att världsekonomin stävar in i en ny svår ekonomisk kris. Inte minst i Europa. Tysklands, Frankrikes och Italiens ekonomier har redan fått grundkänning. Samtidigt väntar nästa avtalsrörelse, vilken alltså kan komma att utspelas i en atmosfär av åtstramning – och krav på mer pengar till militär upprustning. Det är här som Stefan Löfvén förväntas spela domptör av hela den fackliga rörelsen och se till att det levereras mycket låga lönelyft. Ska Vänsterpartiet då bara mumla i skägget och komma med lite knappt hörbar kritik eller ska partiet framstå som en verklig vänsteropposition?

Det går alldeles utmärkt att ha två bollar i luften samtidigt! Vänsterpartiet borde genomgående förklara att Löfvéns ministär inte på något sätt är ”vår regering”, inte ett politiskt redskap för Sveriges löntagare, utan tvärtom bara ännu en nyliberal regeringskoalition. En stenhård kritik från vänster som skulle kunna inspirera slumrande sociala, inte minst fackliga, rörelser, vilket är det enda som kan ändra på de parlamentariska förutsättningar som är vid handen. Att partiet sedan av taktiska skäl väljer att inte fälla den – för att släppa fram en ny moderatregering uppbackad av sverigedemokraterna är både lätt att förklara och att förstå för alla människor som vill se vänsterpolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Budgetdebatten,

SVT:s serie om Andra värdskriget: ”Kalle Anka i skön förening med krigsromantik och hjältedyrkan”

Publicerat 24 okt 2014 av Göte Kildén

Åsa Linderborg får i Aftonbladet nära nog dåndimpen när hon tittar närmare på Björn Ulvaeus` historieskrivning om invandringen till den nordamerikanska kontinenten. Jag är mer än förstående, ledsamt nog, eftersom Ulveaus är ute i ett gott syfte. Han vill dra sitt strå till stacken i kampen Sverigedemokraternas syn på invandrare.

Samtidigt har jag själv fått en mindre dåndimp av en serie om ”Världskrigen” som SVT just nu lägger ut på bästa sändningstid, repriserar flitigt och dessutom ger stort utrymme på SVT-Play. Där förklaras Andra världskriget mest som en kamp mellan olika personligheter som Hitler, Churchill, Mussolini, Toja, De Gaulle, Roosevelt, McArthur, Patton och Stalin. Kommentatorer är blodbesudlade språkrör för den angloamerikanska imperialismen, Colin Powell, Donald Rumsfeld och John Major. Den enda synpunkt av värde i alla dessa avsnitt är att det förra seklets två världskrig kan ses som ett enda sammahängande krig. Om än med stora förändringar.

Soldater från Röda Armén i försvaret av Stalingrad

För trettio år sedan hette det vid många akademiska institutioner att den idealistiska, personfixerade historieskrivningen i grunden hade besegrats av Karl Marx och hans utgångspunkt om en materialistisk historieuppfattning. Samhälleliga, ekonomiska förändringar skulle komma först. Ideologier, kungligheter och starka politiker skulle sedan flätas samman med dessa. ”Ingen erkänd och respekterad historieskrivning skulle längre vara möjlig utan detta perspektiv”, hette det från universitetens historiska lärosäten. En uppfattning som delades oavsett politiska uppfattningar i stort. Men uppenbart var detta önsketänkande. SVT:s serie är en katastrof om vi vill ”lära oss av historien”. Jag skulle förmoda att den också används i våra skolor.

I det sena 1800-talets nyromantiska och nationellt förtätade miljö kunde rivaliteten mellan folkkära historiker som Erik Gustav Geijer och Anders Fryxell handla om huruvida det var kungamakt eller adeln som skulle lovsjungas. I vårt nya sekel kommer debatten att handla om det var Hitlers eller Stalins respektive ”ondska” som var värst och huruvida det var Churchill eller Roosevelt som hade störst betydelse för de allierades seger…

Under Kubas uppror mot Spanien 1895 exploderade den amerikanska kryssaren SS Maine i Havannas hamn. Hearts gula press gav omedelbart Spanien skulden.

Serien är producerad av A&E Television Network LCC som i dag huvudsakligen ägs av Disney-ABC TV Group och Hearst Corporation. Den når ut över stora delar av världen under namn som History Channel. Det väldiga mediahuset Hearst är känt för sin grundares (William Randolph Hearst) ”gula journalistik”, det vill säga skandalblaskor och hysterisk krigsaktivism på löpsedlar och i svarta rubriker. Gamla ådror med boulevardjournalistik och vurm för den egna imperialismen som rinner lika friskt i dagens globala koncern.

Kalle Anka i skön förening med krigsromantik och hjältedyrkan blir också det som bjuds när Världskrigen ska förklaras för nya generationer.

Det minsta vi kan begära är att SVT på bästa sändningstid ordnar en seriös debatt om smörjan!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Världskrigen, Åsa Linderborg, Björn Ulveaus,
.

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Kategoriarkiv: Ideologi

Nalle Puh bannlyst för tvivelaktig sexualitet och opassande klädsel

De rödgrönas budget – inget paradigmskifte, men väl en drastisk politisk scenförändring

SVT:s serie om Andra värdskriget: ”Kalle Anka i skön förening med krigsromantik och hjältedyrkan”

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

*****

Share this:

Share this:

Share this:

Share this: