Kategoriarkiv: Internationellt

Nyliberalismens förtroendekris

Publicerat av
6

Den ekonomiska krisen sår inte bara misär och socialt förfall i Europa. Den bryter också ner det europeiska borgerskapets ideologiska överhet i takt med att de arbetande förlorar förtroendet till framtiden.

I dag publicerar Europabarometern en gallup från Europas sex största stater som visar en för den nyliberala borgerligheten katastrofal ökning av misstroendet mot EU:s institutioner. Det är i alla fall så som gallupen presenteras.

Men är det hela sanningen bakom statistiken att folk i allmänhet tappar förtroende för EU;s institutioner, det vill säga Kommissionen, Ministerrådet, Europaparlamentet, ECB och Europadomstolen? I så fall är det en öppen regimkris som utvecklas.

Jag tror att det finns en mer näraliggande verklighet bakom statistiken i undersökningen.

Först av allt verkar siffrorna spegla en mycket djup ideologisk kris för den dominerande nyliberalismen. Begravdes nyliberalismen med Margaret Thatcher? Säkert inte, För ser vi till den politik som EU och dess regeringar följer är det bara en väg som anges –rakt in i väggen. Business as usual dominerar eftersom det är finanseliten som håller i taktpinnen och den ser ingen anledning till att slå in på en ny väg eftersom vinsterna inom finansväsendet återhämtat sig efter krisen 2008-2009 tack vare receptet –låt de arbetande betala finanskrisen.

Det är de ekonomiska och sociala följderna av den ”enda vägens politik” som ligger bakom gallupens slutsats att förtroendet för EU:s institutioner förlorats. Det är tydligt att det är i Italien och Spanien där förtroendet var störst vid en liknande undersökning 2007 som raset är störst. Det beror naturligtvis på att det är där (tillsammans med Grekland som inte finns med i gallupen) som de sociala effekterna av den nyliberala åtstramningspolitiken varit mest katastrofala.

Däremot kan man inte dra slutsatsen av gallupen att en majoritet i Spanien och Italien är för ett avhopp från EU och återinförande av pesetan och liran. Det speglar inte heller en nationalistisk backlash med dragning mot den form av isolationism som Marine Le Pen förespråkar för Frankrike, inte ännu. Det är inte idén om ett gemensamt Europa för kontinentens befolkning som förlorar mark till förmån för reaktionära nationalistiska strömningar. De finns där, i Frankrike, Ungern, Belgien och Holland, men det handlar om relativt små minoriteter inte de majoriteter som gallupen visar.

Det är majoriteter som tappat förtroendet för de borgerliga och socialdemokratiska regeringarnas åtstramningspolitik, tappat förtroendet för alla löften om ljus i tunneln om bara ”vi” accepterar ännu några magra år med åtstramningar av allt utom finansens vinster. Det är i den förtroendekrisen som vi ser allt fler traditionella regeringspartier smälta samman som smör i solen, allt ifrån Spanien och Italien, till Frankrike och Danmark.

Vilka krafter som kommer att fylla det tomrum som kraschande etablerade partier lämnar efter sig återstår att se. Men ett är säkert- om det inte fylls av en radikal antikapitalistisk arbetarrörelse då kommer vi att se stora svarta moln torna upp sig över horisonten.    

   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Blodigt Formula 1 Race in Bahrein…

Publicerat av
11

.

Det lilla samhället Basar norr om Bahreins huvudstad Manama kallar sig ”Huvudstaden för revolutionär konst” och det demonstreras i dagarna med monumentala murmålningar där världen uppmanas att bojkotta och ställa in dagens racingtävling i Formula 1.

I går strömmade åter tiotusentals demonstranter ut på gatorna i Manama och upprepade sina krav på att diktaturen under familjen Al Khalifah ska upplösas och ersättas med en folkvald regering. Monarkin eller kalifatet som styr över det lilla öriket baserar sig på en liten sunnitisk etnisk minoritet och har inte undgått den arabiska revolutionens heta vindar. I över två år har protesterna mot enväldet rasat.  Omkring sjuttio procent av befolkningen är shiiter. Som i många av de andra rika oljeländerna i regionen är en stor del av den arbetande befolkningen hårt exploaterade immigranter helt utan rättigheter

Regimen har svarat på protesterna med ett obegränsat våld. I dag när racertävlingarna drar i gång med sina tjutande däck väntar saudiska pansarvagnar på fastlandet. Blir protesterna för våldsamma rullar de över bron till Manama och kör de sitt eget blodiga lopp genom att attackera demonstranterna.

På många sätt är upproret en spegelbild av den syriska revolutionen. Fast där är det ryska stridsvagnar och ryskt stridsflyg som hjälper Assad och hans minoritetsdiktatur att lemlästa och döda sitt eget folk…

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Var det nyliberalismen som begravdes?

Publicerat av
4

Baronessan Thatcher fördes till sin sista vila i det som var en statsbegravning till ”allt utan namnet”. Svept i unionsflaggan och dragen på en ålderdomlig kanonlavett bakom ett sexspann med svarta hästar rullades kistan med hennes döda kropp fram i parad på Londons gator. Parlamentets konservative talman hade valt att salutera den avlidna genom att symboliskt stanna Big Ben för tio minuter. De dova sorgmarscherna spelades av Royal Marine Orchestra med taktfasta trummor klädda i svart sorgflor. Uppför trapporna till St Paul’s Cathedral och dödsmässan bars hennes kista av soldater från landets tre vapenslag flankerade av stor militär hedersvakt iklädd björnskinnsmössor och smällande lackskor. I det forna imperiets försök till kanonisering av den döda ingick också en sista hälsning från en svårt brännskadad veteran från Falklandskriget.

Arrangörerna bakom detta storståtliga sista farväl var många. Den åldrande Järnladyn själv och Labours Tony Blair kom under 1990-talet sista år överens om de stora linjerna, om att hon vid sin begravning skulle ges samma dignitet och pompa som den vilken gällde vid Winston Churchills begravning 1965.  När hennes jordfästning nu iscensattes var det Torypartiet, Engelska kyrkan, Militärens egna paradgeneraler samt BBC:s demonregissörer som satte upp skådespelet. Notan för skattebetalarna summerades till 100 miljoner kronor. Under katedralens vackra valv och framför den dödes kista försökte så premiärminister David Cameron, väl utbildad och tränad i imperiets begravningsliturgi från sina studieår vid Eton och Oxford förmedla budskapet om att ”vi alla blivit thatcherister”.Men lyckades han? Uppfattades den sista hyllningen till Thatcher som en bekräftelse av att hennes politik nu segrat i alla läger? Eller var det i stället nyliberalismens begravning som vi bevittnade? Var begravningen ett insegel på en historisk politisk triumf? Eller var tonerna av Johannes Brahms ”Ett tyskt requiem” under akten i St Paul`s i själva verket den musikaliska bakgrunden till thatcherismens dödsmässa?

Frågor som inte är enkla att besvara eftersom vi som publik står inför ett skådespel där ett korsdrag med uppenbara anakronismer blandas med kaotiska ideologier. I Wikipedia ges en bra förklaring av vad en anakronism är: ”att ett föremål, begrepp eller en händelse placeras i fel tidsepok … till exempel om någon använder en mobiltelefon i en film som utspelar sig under 1800-talet”.

Både för scenerna och koreografin med en de facto statsbegravning är det Thatcher själv som är ”mobiltelefonen”. Hon kanoniseras som vore hon drottning Victorias like. En nationell symbol för ett världsimperium där solen fortfarande aldrig går ner. Samtidigt är även det som högst kan kallas resterna av ett imperium i förfall, både ekonomiskt, socialt, politiskt och nationellt. Världen i övrigt, utanför det gamla öriket, var också minst sagt återhållsam när det gällde kondelanser och närvaro vid hennes bortgång. De internationella ”dignitärer” som orkade ta sig till begravningen var få. Israels Netanyahu undantagen. Mest handlade det om stridbara stötar från det kalla kriget som gjorde sig besväret, exempelvis Henry Kissinger. Vita Huset gjorde tummen ner genom att bara ha gamla statssekreterare från Reagans` era på plats, liksom krigshetsaren, försvarsministern och vicepresidenten Dick Cheney från tiden med Bush. Hoppet om att få Hillary Clinton till St Pauls gick också om intet. Hon tackade nej till Camerons inbjudan, kanske tänkte hon på Thatchers ord om att ”feminismen är ett gift”…

Runt om i världen handlade kondoleanserna om det minimum som den diplomatiska etiketten bjuder. Av naturliga själ – med Falklandskriget i minne – deltog inte heller Argentina med någon representant. En företrädare från den peronistiska oppositionen förklarade i stället att hon varit ”en symbol för aggression, destruktion och död”.  General Guillermo Garin, torterare under Pinochet,   meddelade i stället som tröst till de närmast sörjande att hans arbetsgivare minsann ”hade varit mycket förtjust i henne”.

I Ryssland var hennes död bara en notis. Dagens tyska ledare gjorde inte mer än vad konvenansen kräver och landets media offrade inte mer än ”tvåspaltare” över hennes minne. Där kommer man fortfarande ihåg hennes motstånd mot den tyska återföreningen eftersom denna innebar att den gamla arvfienden ”Fritz” skulle bli starkare (att hon ändå själv valde Brahms tyska Requim till sin egen begravning avgjordes säkert av att denne musikaliska storhet var en from lutheran). I Frankrike var det mer svall i kommentarerna. Thatcher hatade Marseljäsen och ”grodätarna” och återupptog ideologiskt Hundraårskriget med sina närmaste grannar. Förre presidenten Chirac blev en gång avlyssnad när han privat sa att ”Jag vet inte vad den där hemmafrun egentligen är ute efter. Vill hon ha mina ballar på ett fat”?  Hans dito Mitterrand konstaterade för sin del att Thatcher hade ”läppar som Marilyn Monroe och en blick som Caligula”. Nuvarande presidenten Hollande nöjde sig med att lakoniskt konstatera att hon positivt nog en gång sa ja till tunneln under Engelska kanalen. Socialdemokraternas tidning Liberation toppade sin förstasida med rubriken ”Den grymme Liekvinnan” och Jean-Luc Mélenchon från Parti de Gauche underströk att ”hon i helvetet kommer att upptäcka vad hon gjorde med gruvarbetarna”…

”Må hon rosta i frid”, heter det i galghumorn.

Diskrepansen mellan Camerons ambitioner om en uppmärksammad och hyllad statsbegravning där hans Storbritannien klätt sig i det viktorianska imperiets gamla skrud och den krassa verkligheten var uppenbar. Det brittiska hovet lät dessutom informellt meddela att det (och därmed drottning Elisabeth själv) var motståndare till att Thatchers begravning hade getts status av statsbegravning, ”denna skall endast vikas för kungliga regenter”. Järnladyn var ”bara en politiker” och dessutom en som splittrat landet, detta i motsats till monarkin ”som kan ena landet”.  Att drottningen och hennes prins Charles ändå var på plats handlade bara om deras plikt mot etiketten.

I Sverige gav Reinfeldt henne en rätt så reserverad hyllning trots allt som hon en gång betydde för moderaterna. Inte ens Annie Lööf som tidigare förklarat att Thatcher var hennes förebild vågade sig ut med en varm hyllning. Hennes tidigare credo om nyliberalismens alla förtjänster och pratet om att ha ”en så liten stat som möjligt” har lagts djupt ner i en malpåse efter det egna nederlaget i centerrörelsens uppslitande debatt i frågan. Vid Centerpartiets senaste stämma bekände hon sig talande nog som ”en socialliberal”.

Begravningen demonstrerade också Thatchers egen klassresa, både socialt och när det gällde den egna gudstron. Hon växte upp i ett lågkyrkligt metodistiskt hem i östra Midlands, södra England, där John Wesley`s budskap om enkelhet, idogt arbete, sparsamhet, nykterhet och fromhet inte bara var Guds utan också faderns ord och lag. Denne, Alfred Roberts som han hette, var specerihandlare, lekmannapredikant samt konservativ politiker och i den egenskapen borgmästare för småstaden Grantham och kom att influera henne mycket starkt under barn- och ungdomsåren. Om söndagarna var det fyra olika gudstjänster som gällde. Trots att han efterhand blev välbärgad ska han aldrig ha unnat sin egen familj ens en inomhustoalett. En sådan modernitet sågs som slöseri. Thatcher själv gjorde akademisk karriär efter hårt slit och många stipendier (som hon aldrig ville tala om) och arbetade som kemist med de emulsioner som skapat mjukglassen (lite lustigt för en järnlady). Den tro och den etik hon fick med sig hemifrån om ”det egna ansvaret fliten och företagsamheten” spelade säkert en stor roll för hennes senare politiska karriär. Det var lätt att anamma Friedrich Hayeks tilltro till individens roll i ekonomin (tänk bara på pappan) eller Milton Friedmans monetarism där inflationen på ett enkelt sätt förklaras med att penningutbudet ökar (slösaktighet med offentliga medel). Hon växte upp under depressionens 1930-tal men såg i det mindre drabbade Midlands och i familjens speceributiker (det blev till sist två) att den kunde övervinnas med hårt arbete. Butikerna hade öppet dagar som kvällar och alla i familjen fick tidigt springa bakom disken eller på lagren. Monetaristernas prat om att all arbetslöshet är frivillig föll henne därför lätt på läppen. Offentlig sektor och bidrag var dalt och klemade bort folk. Människors fria företagande var välsignat och de fackföreningar som satte sig upp mot företagens ägare helt enkelt ogudaktiga. En av hennes första åtgärder när hon blev premiärminister var att avskaffa den fria skolmjölken vilket gav henne sitt första öknamn, ”Mjölktjuven”. En andra beslutsam åtgärd var att under tre år låta staten lagra kol så att gruvarbetarnas militanta fackförening sedan kunde krossas i en ett år lång konflikt. Ett tredje initiativ var att släppa loss privatiseringen av offentligt ägd egendom, vilken dumpades till lyckliga köpare. Inflationen idiotstoppades också med våldsamt höjda räntor och en stagnerad ekonomi där tre miljoner människor kastades ut i arbetslöshet och armod.

Men hur gick det då med gudligheten? Metodismen var till en del en reaktion mot den gamla brittiska elitens anglikanska kyrka med dess hierarkier, kvardröjande katolska prakt och många rika församlingsmedlemmars girighet, överflöd och överkonsumtion.  Det antiaristokratiska arvet hos Thatcher spelade in i hennes politiska uppgörelser med the Wets (blötdjuren) i det egna partiet. Men som hjälp i sin klassresa arbetade hon samtidigt medvetet bort barndomens dialekt och anammade det som kallas för BBC English. Med åren blev hon också mer förstående för den Engelska kyrkan och fraterniserade med dess biskopar och klerikala nobless. Med fadern och familjen i övrigt blev det i stället en närmast total brytning efter hennes giftermål med den förmögne affärsmannen Denis Thatcher. Pappa Roberts, lekmannapredikanten, kunde aldrig acceptera att hon gift sig med en man som var skild från sin första fru. Han följde med intresse hennes politiska karriär fram till sin död 1970 men umgänget dem emellan var mer eller mindre obefintligt.

I det gamla gruvsamhället Goldthorpe firade befolkningen Thatcher död genom en karneval med hennes kista till ett häxbål…

Om hon som premiärminister tio år senare höll hårt i tyglarna för de offentliga utgifterna och piskade fackföreningsrörelsen så att fradgan rök var tyglarna för företagare och banker desto slappare eller helt frisläppta. 1987 kom det som kallats ”Big Bang” när all världens finansiella aktörer bjöds in till London för att där i fullständig frihet kunna blanda vanlig in- och utlåning med finansiell spekulation.  Margaret Thatcher var inte längre predikantdottern Margaret Roberts utan en hängiven inpiskare av finansiellt slödder till det avreglerade London City, vilket i ett svep blivit en guldgruva för världens finansindustri.  Medel- och överklassen i Storbritannien fick en möjlighet att belåna sina hus som aldrig förr och börshajarna i City blev landets nya förebilder med girighet och frosseri som sina adelsmärken. Pappa Roberts jämrade sig nog i sin grav.

I slutet av 1990-talet blev det i en politisk rockad New Labour som kom att förvalta hennes arv. När en åldrande Thatcher, nu baronessa, fick frågan om vad som varit hennes största bedrift i livet, svarade hon utan att tveka: ”Tony Blair”. Innan hon vandrade in i demensens dunkel kunde hon helt enkelt, som gammal vetenskapare, sakligt konstatera att denne i avgörande stycken hade konverterad till hennes nyliberalism, den som egentligen inte var mer ny än att den var en upprepning av 1920-talets sorglösa och glada dagar för kapitalismen. Arkitekten bakom New Labour, Lord Peter Mandelson var också den som först präglade talesättet om att ”nu är vi alla thatcherister”. Tony Blair tog också efter hennes roll som krigare. ”Jingoismen” eller den aggressiva imperialismen levde vidare. Var hon ideologisk partner till Reagan blev Blair pudel till Bush och medansvarig för det förödande Irakkriget. Här hemma i Sverige hängde socialdemokratin med på resan. Göran Persson skröt med att han varje vecka pratade med ”sin Tony” och Mona Sahlin underströk också att denne var hennes förebild.

På grund av sin sjukdom kunde Thatcher säkert inte 2008 greppa hela innebörden av kollapsen för Lehman Brothers och alla de andra banker som då rycktes med i fallet. Finanskrisen blottade alla bristerna med hennes och Labours politik. När David Cameron från altaret i St Pauls` välsignade hennes gärning som premiärminister var det vacker begravningsretorik men fullständigt ihåligt som politiskt budskap. Kreditbubblorna har spruckit och Storbritanniens offentliga budgetunderskott är rekordstort. Trots att pundet devalverats 20 procent sedan 2008 blev landets underskott i handeln med varor 2012 det största sedan 1948. Alla siffror pekar dessutom mot att ekonomin kommer att redovisa en trippelrecession.

Trots att Tories återvunnit regeringsmakten – eller kanske tack vare det – leder Cameron också ett djupt splittrat parti med hårda fraktionsstrider. Han leder ett parti i kris – och ett land i kris – och av försöket att utnyttja Järnladyns bortgång till en politisk show för den egna hårda åtstramningspolitiken kommer det inte att finnas mycket kvar när sorgfloren lagts på plats i garderoberna. Hans väljarunderlag eroderas som en sandbank mitt i en strid strömfåra. Nyligen fick till och med hans finansminister George Osborne snubbor från IMF:s Christine Lagarde som protesterade mot hans alltför hårda nedskärningar.

På väg in genom himmelens portar. Polisen fick slå ner änglarnas hedersvakt eftersom hon trodde att den var en demonstration…

Allt detta, innebär det inte då att det verkligen är nyliberalismen som gått hädan och begravts för gott? Nej, verkligen inte, vad vi upplever är dess politíska kris. Parlamentarismens pendylklocka är i olag. Dess jämna slag mellan höger- och vänsterregeringar fungerar inte längre därför att det egentligen inte är någon avgörande skillnad när det kommer till ekonomiska program. För när det gäller dessa härskar nyliberalismen helt oinskränkt. Vare sig det gäller Labour i Storbritannien, PASOK i Grekland, PSOE i Grekland, Hollandes Parti Socialiste i Frankrike eller Helle Thornings socialdemokrater i Danmark har dessa partier i regeringsställning visat att de inte har egentliga alternativ när det verkligen gäller att bryta med bankernas och finansens herravälde. Till en del är det extrema högerpartier, i Grekland och Ungern rent fascistiska, som insett ”att klockan är slagen” och varslar oss om att det är bråttom med en fullständig reorganisering av den europeiska arbetarrörelsen.

I Storbritannien är den välkände filmregissören Ken Loach en av dem som insett att tiden hastar. Han tillsammans med många andra har bildat en ny Left Unity Movement vars mål är bygget av ett brett, nytt socialistiskt arbetarparti. Där Tony Blair i dagarna hyllat sin föregångare och politiske mentor Margaret Thatcher, där talade Ken Loach i klartext om hennes tid vid makten och jag låter därför hans ord avsluta mitt ”eftermäle” till baronessan:

”Margaret Thatcher var den mest splittrande och destruktiva premiärministern i modern tid. Massarbetslöshet, fabriks-nedläggningar, förstörda samhällen – det är hennes arv. Hon var en krigare och hennes fiende var den brittiska arbetarklassen. Hennes segrar hjälptes fram av Labours korrupta ledare och även av många fackföreningar. Det är tack vare den politik hon iscensatte som vi har dagens kollaps. Andra premiärministrar har följt i hennes spår, med Tony Blair som den mest framträdande. Hon var positivspelaren, han var apan. Kom ihåg att hon kallade Mandela en terrorist men drack te med torteraren och mördaren Pinochet. Hur ska vi då hedra henne? Hennes begravning ska inte vara statlig utan privatiseras! Lägg ut den på entreprenad och ta sedan det billigaste anbudet. Det skulle ha varit vad hon själv ville…”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Okända jättar styr råvaruhandeln.

Publicerat av
1

 

Glencore, Vitol, Cargill, Trafigura, Wilmar, Noble Group.

Tillhör du de som aldrig hört talas om namnen ovan. Då är du nog inte ensam. Som de flesta vet du kanske inte ens vad namnen står för.

Ändå gömmer sig bakom de okända namnen gigantiska handelshus som styr en mycket stor del av hela världsekonomins köp och försäljning av råvaror, alltifrån olja till metaller och jordbruksprodukter. Det är ingen överdrift att säga att du dagligen påverkas av dessa råvaruspekulanter. För i mycket handlar det om spekulation baserad på mycket starka marknadspositioner för de olika bolagen.

Det är den brittiska finansdraken Financial Times som i ett stort uppslag den 15 april redovisar resultatet av ett gigantiskt journalistiskt grävande i de mycket hemliga bolagens göranden och låtanden, omsättningar och profiter. På sitt sätt är FT:s undersökning lika sensationell som OffshoreLeak när det gäller att utforska ”svarta hål” i världsekonomin. Där den senare avslöjar namn på tusentals rika personer som flyr undan beskattning visar FT:s undersökning hur bolagen ovan flyttar sina verksamheter till paradis, som Schweiz, Singapour, Dubai och Hong Kong, där de betalar som mest 13 procent i vinstbeskattning, vilket gäller för Schweiz till Hong Kong med 5 procent vinstskatt och noll  under vissa villkor.

Tillsammans stod de 10 största råvaruhandlarna 2012 för en omsättning på 1 200 miljarder dollar. Vissa är specialiserade i handel med olja, som exempelvis det holländska bolaget Vitol, i jordbruksprodukter som det amerikanska bolaget Cargill eller i metaller som det japanska Mitsui & Co.

Att det i mycket handlar om spekulation och dominerande marknadspositioner bevisas av de enorma vinster som dessa handelshus tjänar. Tillsammans har de mellan 2003-2013 inkasserat närmare 250 miljarder dollar i nettovinst. Bolagen försvarar sig med att vinstmarginalerna räknat på omsättningen är låg. Men det rätta sättet att kalkylera vinsten på är årlig återbäring på det egna kapitalet. I den ligan leder dessa spekulanter till och med högt över de stora bankerna på Wall Street. Innan krisen 2008 hade de mellan 50-60 procent i återbäring medan banker som Goldman Sachs får nöja sig med 20-30 procent under goda tider. För att inte jämföra med de 1,25 procent, eller något ditåt, som du får i ränta på ditt sparkonto.

I tabellen här under ser vi att de samlade på sig större vinster än fem av de största biltillverkarna tillsammans eller tre av bankgiganterna på Wall Street.

Nettovinster 2003 till 2013 i miljarder US dollar.

20 största handelshusen

Biltillverkare

Wall Street banker

Mitsubishi

40,4

Toyota

86,4

JP Morgan

121,9

Glencore

33,5

VW

80,0

Goldman S

70,3

Mitsui

28,2

BMW

34,6

Morgan St.

33,2

Cargill

22,3

Renault

24,6

 

 

16 andra

119,2

Ford

9,7

 

 

Totalt

243,6

 

235,3

 

225,5

 Vid millennieskiftet var de undersökta handelshusen relativt små. Under decenniet innan hade till och med flera av dem gått i konkurrs eller köpts upp av en storebror. Det var i första hand den kinesiska ekonomins starka tillväxt med ett glupande behov av olja och metaller som blev till bingovinst för Glencore, Vitol och de andra råvaruspecialisterna. Från samlade vinster på 2,1 miljarder dollar år 2000 kunde de 20 toppbolagen glädja sig åt 36,5 miljarder dollar i nettovinster år 2008, en uppgång med 1 600 procent.

-Råvaruhandeln är i princip inte reglerad, säger en schweizisk regeringsmedlem till FT.

-Det är ett svart hål, säger en initierad i samma land, skatteparadiset Schweiz.

Financial Times har gjort ett gediget arbete. Efter att ha lusläst tusentals dokument, bokslut och intervjuat många i branschen kan tidningen visa att ett litet fåtal monopolbolag i råvaruhandeln påverkar ditt dagliga liv utan att du ens känner till aktörerna. Livsviktiga varor, som energi och mat, blir till polletter i ett kasino där de enda förlorarna är de som inte spelar, i första hand fattiga bönder och arbetare i fattiga länder.

Financial Times, en orubblig försvarare av kapitalismen, visar kanske mot sin vilja att de multinationella bolagens storvinster står i skarp motsättning till våra sociala behov och samhällets intressen. Det ska draken ha ett stort tack för.

 

Här under hittar den intresserade en full lista över de 10 största handelshusens omsättning 2012 (i miljarder dollar).

Vitol (303), Glencore (214), Cargill (134), Trafigura (120), Noble Group (94), ADM (89), Mitsubishi (70), Mitsui (67), Louis Dreyfus Commodities (57) och Wilmar (45).
Tillsammans blir det en omsättning på 1 200 miljarder dollar, lika mycket som Sydkoreas BNP. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Lärarna i Danmark lockoutade – flyr till Enhedslisten från socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti

Publicerat av
1

.

Danmarks lärare har kastats ut från sina skolor i en lockout beslutad av trepartiregeringen där Helle Thornings socialdemokrati är bärande stomme med påbyggnad  av Socialistisk Folkeparti till vänster och borgerliga Det Radikale Venstre till höger. Bakgrunden till konflikten är regeringens attack på lärarna arbetstider genom ett beslut om att försöka minska deras utrymme när det gäller att förbereda lektioner. De ska kort och gott tvingas till att förbereda sig mindre men undervisa mer.

.

A står för socialdemokraterna. B för Det Radikale Venstre och F för Socialistisk Folkeparti. Det danska (Ø) visar på lärarnas stöd för Enhedslisten. Alla nya blankröster kommer troligtvis från främst från det borgerliga Det Radikale Venstre.

Vid senaste valet till den danska riksdagen röstade 74.8 procent av lärarna på något av dessa tre partier. I en opinionsmätning gjord av Danmarks radio  har de i dag kvar sympatier från bara 4.9 procent från dessa. Det  radikala vänsterpartiet Enhedslisten, vilket vägrat att ingå i regeringen, har samtidigt ökat sina sympatier från 9 till 34. 3 procent  om det vore val i dag.

–  Jag tror inte att jag någonsin har sett  ett så markant opinionsresultat. Från ett överväldigande stöd  där tre av fyra skulle rösta på regeringen till att i dag bara ha sympatier från fem procent, säger Jørgen Goul Andersen, professor, valgforskare vid Aalborg Universitet till DR Nyheder.

 

Enhedslistens politiska ordförande i Folketinget, Johanne Schmidt-Nielsen, hälsar alla lärare som vill, välkomna till det egna partiet. Dess ställningstagande i konflikten sammanfattas i ett uttalande från den 12 april:

 

” Finansministeriets og KLs koordinerede angreb på lærernes arbejdstidsregler er et led i en samlet strategi for at forringe løn- og arbejdsvilkår for offentligt ansatte Hvis angrebet på lærerne lykkes, vil det blive fulgt op af nye angreb på andre grupper af offentligt ansatte. Når finansministeren taler om øgede effektiviseringer i den offentlige sektor, mener han i virkeligheden dårligere løn og arbejdsvilkår for de offentligt ansatte. Derfor er det helt oplagt, at alle lønmodtagere og fagforeninger aktivt støtter lærernes kamp.

 

Hvis lærerne påtvinges dårligere arbejdstidsregler, vil det give det dårligst tænkelige udgangspunkt for at skabe en bedre folkeskole. Man kan ikke ensidigt vælte omkostningerne ved en skolereform over på lærerne, ved at tvinge dem til at arbejde mere. Derfor bør forældre og elever støtte lærernes kamp.

 

Finansministeriet har sammen med KL planlagt et regeringsindgreb, hvor arbejdsgivernes krav skal gennemføres. Enhedslisten kræver, at KL og Finansministeriet indleder reelle forhandlinger med lærernes Centralorganisation for at finde en løsning, som lærerne kan acceptere.

 

Enhedslistens folketingsgruppe, afdelinger og medlemmer har allerede kastet sig 100 procent ind i kampen for at støtte lærerne. Denne linje vil vi fastholde hele vejen, indtil lærerne har opnået et for dem tilfredsstillende resultat.”

 

Vedtaget på hovedbestyrelsesmøde i Enhedslisten d. 6. april 2013

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

«Alltså är det ert land. Försvara det! Försvara dess existens !»

Publicerat av
1

Lördagen 13 april hölls ett möte i Zurich i solidaritet med det syriska folkets kamp mot diktaturen. Det ägde rum i Volkshaus  och samlade något över 200 deltagare. Pengar samlades in till syriska barn i nöd.

Som talare deltog Gilbert Achcar som placerade den syriska revolutionen i sitt sammahang med resningarna i Tunisien, Egypten, Libyen med flera. Den katolske prästen Paolo Dall’Oglio vittnade om sitt arbete i Syrien under mer än trettio år.

Här under följer en översättning av det tal som Nahed Badawia (1) höll inför mötet. Hon är socialist, skribent, feminist och syrier.

*****

 

 

Tal av Nahed Badawia (1)

Hej,

Jag ska tala med er som en oberoende oppositionell och en politiskt engagerad aktivist på plats i den syriska revolutionen. Jag har deltagit i demonstrationerna och fortsatt min verksamhet som journalist under revolutionen. Jag har också hjälpt till i stödet till familjer som drabbats av repressionen mot uppror i stadsdelar och kvarter i Damaskus och i Damaskus förorter som Douma, Barzeh, Al-Hajar Al-Aswad, Artous och Dareya.

Nahed Badawia tillsammans med Fader Paolo Dall’Oglio

Jag har varit aktiv från revolutionens första dagar, något jag drömt om sedan 1980 när jag var student och engagerad i kampen mot den diktaturregim som härskat i vårt land sedan ett förtital år. Vår generation var den sista som i unga år engagerade sig i det politiska livet, något som då var förbjudet av Assads regim.

I dag ser vi en ny generation av unga som vill en förändring. De vill inte längre leva som föräldrarna. De vill se en ”öppning”, en framtid i vårt land som varit blockerat, förstelnat. De kräver ett annat liv i ett fritt land. De vill leva i en demokratisk stat, i en rättsstat som bildar ett Syrien för alla syrier, män och kvinnor.

Det är dessa ungdomar, framför allt, som bär upp den syriska revolutionen. Men jag har ett intryck av att det nu finns en vilja i media och de ”internationella institutionerna” att låta folket försvinna ur bilden av kampen mot diktaturen. En rad frågor ställs till mig hela tiden.

Några som föll innan. Nu är det Bachar Assads tur.

-Är det en revolution?

Ja därför att efter det ”kommunistiska lägrets” fall 1989 och det så kallade kalla krigets slut, finns det ingen motsvarighet till de bördor som tynger ner det syriska folket sedan fyrtio år tillbaka, vare sig i den arabiska världen eller annorstädes, Nordkorea undantaget.

I Syrien är det en maffiafamilj som håller i makten, i alla dess aspekter, tack vare repressiva metoder vars like vi sällan sett i andra delar av världen. Det syriska folket saknar yttrandefrihet och organisationsfrihet, möjligheterna att hitta ett arbete är små, och det saknas en modern utbildning. Hennes värdighet har tagits ifrån henne. Regimen förbjuder bildandet av fackföreningar, fri press och media, civila organisationer och politiska partier.

Det politiska livet som historiskt varit omfattande har förtryckts. Oppositionella politiska partiers medlemmar har kastats i fängelse under årtionden, vilket lett till partiernas sönderfall. De partier som inte står i opposition till regeringen har också försvagats och fragmenterats och de saknar därför en folklig bas.

En politisk torrläggning av landet har genomförts på alla nivåer, socialt och politiskt. Syrien dirigeras av tio avdelningar inom säkerhetstjänsten och förtryckarapparaten (al Mukhabarat) De senaste sex åren har situationen förvärrats sedan Assad trodde sig ha vunnit envigen med USA. Sedan har han i en viss mening lagt Syrien i händerna på makten i Iran i syfte att skydda sin post som ledare.

I ett tal från 2006 sa han att säkerheten hade prioritet över modernisering och utveckling och de sista sex åren innan revolutionen är de värsta som Syrien upplevt.

Assads styrkor i farten.

-Är det ett inbördeskrig?

I revolutionens början var jag rädd för en konfessionell sekterism. Några dagar innan revolutionen bröt ut skrev jag en artikel med rubriken: ”Hur komma över 80-talet i Syrien så att de unga inte faller för sekterismen?”

Det visade sig senare att jag hade fel. Sekterismen har i själva verket främst utnyttjats av regimen och dess ”shabihas”(Assads milis som inte är främmande för det värsta barbariet).

Vår generation har tur som kan se Syriens unga vägra leva som deras föräldrar. De gör uppror för att kunna rensa horisonten och skapa en framtid. Tack vare kommunikation och information har de sett att ett annat liv är möjligt. De har intagit gatorna för att konkretisera sina drömmar. Den första parollen var: ”Ett, ett, ett, Syriens folk är ett”. De manifesterade en vilja att undvika sekterism eftersom de stod upp för frihet, värdighet och rättvisa.

Trots regimens alla försök att skapa det har det hittills inte förekommit någon betydande konfessionell sammandrabbning.

-Är du inte rädd för fundamentalisterna?

Det är klart att de radikala islamistiska grupperna skrämmer mig. Jag är lika rädd för dem som för alla fundamentalister, alla extremister, oavsett om de är sunniter eller shi’iter, eller för den delen konfessionslösa eller nationalister, eller kristna eller judar. Idag råder det ingen tvekan om att de islamistiska grupperna har vunnit mark. Men det har att göra med att vi befinner oss i väpnat krig. Deras legitimitet är stark på grund av att de bekämpar regimen och därmed skyddar delar av befolkningen mot det fruktansvärda statliga våldet. Men så snart det gränslösa våldet från statens sida upphör (efter att regimen störtats), kommer allt som gör dem trovärdiga eller ursäktar deras ”radikalism” också att upphöra.
Jag tror absolut inte att deras några tusen medlemmar kan ta kontroll över landet, inte med vapen, och inte heller i allmänna val! Vår uppgift är alltså att bekämpa dem, men det kommer att bli en politisk strid. Och det jag känner till om syriernas religionsutövning gör mig övertygad om att de inte har någon som helst möjlighet att segra.

Varje fredag hålls fredliga demonstrationer över hela landet. Det är det civila stödet för det väpnade försvaret mot regimen som är revolutionens ryggrad.

-Vad väntar ni er av det internationella samfundet?

Först av allt begär vi av det internationella samfundet att det ska börja betrakta oss som ett normalt folk som längtar efter frihet. Det vill säga att förstå och acceptera vårt folks vilja att leva i en demokrati…

Men också att erkänna revolutionens civila ansikte, ett ansikte som aldrig syns i media. Som exempelvis alla de fredliga demonstrationer som hålls i alla Syriens regioner, i de som befriats likväl som i de som ligger under regimens kontroll. Varje fredag hålls ett par hundra demonstrationer trots prickskyttar, artilleri och bomber.

Det är absolut nödvändigt att utföra en omfattande undersökning och avge officiella fördömanden vad gäller alla fängslade. Just nu hålls cirka 160 000 i de syriska fängelserna. Glöm inte de fruktansvärda förhållandena i fångenskapen och det outhärdliga lidande de utsätts för. Fler än en har dött under tortyr. De senaste månaderna har för övrigt antalet fångar som dött under tortyr ökat väsentligt. Ofta lämnas inte kropparna ut till familjen.

Majoriteten av de fängslade är unga fredliga aktivister, ofta läkare, demonstranter, intellektuella eller personer engagerade i humanitär hjälpverksamhet. För att ge er ett exempel. I celler byggda för tio fångar fyller regimens hantlangare på med hundra fångar. De saknar allt, syre, mat, toaletter, och läkarvård. Men tortyren besparas de inte.

Vi måste göra klart för oss omfattningen av de unga revolutionärernas aktiviteter i dag.

Dussintals fria tidningar, i olika former, publiceras och distribueras som motvikt till regimens tre officiella tidningar. Det finns lokala råd som styr de befriade regionerna. Det pågår en träning i att garantera skyddet av offentliga byggnader i syfte att undvika ett okontrollerbart kaos utifall regimen faller.

Vi önskar att det civila ansiktet träder fram i media världen över, ett ansikte som funnits sedan flera tusen år i Syrien. Det är en realitet som måste ta sin fulla plats i stället för en revolutionens ansikte som reduceras till ”porträtt av skägg”, av beväpnade män, utan att ens nämna den islamofobi som karaktäriserar mer än en kommentar.

När den verkligheten är känd för alla blir det lättare att bredda solidariteten med det syriska folkets kamp och bidra med alla nödvändiga medel för att ro revolutionen i hamn och minska lidandet.

Tills sist vill jag också proklamera att Syrien berör inte bara syrierna. Hela världen måste beröras, för landet, denna region representerar mänsklighetens minne. Vi ska komma ihåg att Assads regim inte skyddar Syriens arkeologiska arv. Historiska platser och städer har förstörts och plundrats. Det är platser som integrerar historiska minnen för judar, kristna, muselmaner, ottomaner, romare, greker, araber och de antika civilisationerna. Glöm inte att det första alfabetet föddes i Syrien.

Här vill jag citera arkeologen André Parrot, som ledde utgrävningar i Libanon, Irak och Syrien och som var direktör för Louvren 1968-1972:

”Varje människa har två fosterland –sitt eget och Syrien”.

Alltså är det ert land. Försvara det! Försvara dess existens!

____

[1] Nahed Badawia, föddes 1958. Hon tog civilingenjörsexamen vid universitetet i Damaskus. Som medlem av Kommunistiska arbetarpartiet, förbjudet av regimen, satt hon fängslad i fyra år, 1987-91. Som i de flesta fall utan förundersökning och utan rättegång. När hon släpptes engagerade hon sig som vänsteraktivist i kampen för demokrati. Hon är känd för sin kamp för den syriska kvinnans emancipation. Hon skriver på arabiska på olika webbsidor. Hon fängslades på nytt 2005 vid slutet av det som kallades ”våren i Damaskus”. Hon deltog i organisationskommittén för Jamal Atassi Forum för en ”demokratisk dialog”. Hon fängslades ännu en gång av polisen under en demonstration den 16 mars 2011 framför justitiepalatset i Damaskus. Hon var en av tio kvinnor som arresterades den dagen. Efter två veckors hungerstrejk befriades hon. Nu lever hon utanför Syrien och vittnar som socialistisk aktivist om den revolutionära processen i hennes hemland.

Översättning : Benny Åsman

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Varför inte höja lönerna?

Publicerat av
2

Av Michel Husson 3 april 2013

Höjda löner förbättrar löntagarnas levnadsstandard och sätter fart på konsumtionen, vilket i sin tur ökar den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningen. Resonemanget har en solid teoretisk grund och den aktuella situationen visar på konkreta motexempel eftersom åtramningen av statsbudgeten och lönerna driver Europa in i en recession. Men det kan vara av värde att titta lite närmare på motargumenten som åtstramningspolitikens förespråkare lyfter fram.

Det första är att företagen sägs ha behov att förbättra sina vinster så att de kan investera på nytt och skapa jobb. Visserligen har företagens vinstmarginaler minskat under krisen, men ändå ganska lite om vi tar hänsyn till företagens utdelning till aktieägarna som åter nått upp till den mycket höga nivån före krisen. Utdelningen på aktierna utgör i dag 13 procent av lönemassan i Frankrike motsvarande 3 miljoner jobb. Man kan inte tvinga en åsna att dricka om den inte är törstig. Det finns dessutom ingen anledning för investeringarna att skjuta i höjden om orderböckerna är i stort sett tomma.

Vinster och investeringar i EU,Japan och USA 1962-2008

Taux de profit = vinstkurvan ; Taux d’accumulation = investeringarna. Utrymmet mellan de två kurvorna motsvarar kapitalet som samlas i den finansiella sfären.

En annan invändning handlar om globaliseringen. Det sägs, att om vi ökar lönerna försämrar det de franska (byt ut mot valfritt land: min.anm) företagens konkurrenskraft som då tappar marknadsandelar och därför avskedar eller flyttar produktionen. Det räcker med att föra upp resonemanget på europeisk nivå för att se det absurda i argumentet. I jakten på konkurrensfördelar kan inte alla länder vinna mot varandra eftersom de viktigaste kunderna är deras grannar. Det är bland annat en av grunderna till recessionen i Europa.

Det sägs också att ökade löner leder till en ökad import i stället för en uppryckning av den inhemska produktionen. Men det argumentet är också tomt om vi tänker oss en samordnad ökning av lönerna inom hela Europa. Kvar finns utbytet med resten av världen, utvecklade såväl som utvecklingsländer. Men vi måste se att Europas internationella handelsutbyte i stort är i balans och att den verkliga nyckelvariabeln inte är lönekostnaderna utan växelkurserna. Och det går inte att kompensera de relativt stora fluktuationerna i växelkurserna med lönesänkningar. Vad som vinns i konkurrenskraft mot omvärlden förloras då mer än väl av den interna recessionen.

Den här korta genomgången visar på hindren för en politik för ökade löner trots att det skulle vara socialt rättvist och effektivt rent ekonomiskt. Första hindret handlar om inkomstfördelningen. En alternativ politik måsta ta tag i frågan därför att en överföring från aktieutdelningen till förmån för lönerna är medlet för att skapa ett nödvändigt manöverutrymme. Vi måste helt enkelt rulla tillbaka överföringen till aktieägarnas fördel som pågått i minst femton år och som är orsaken till den höga arbetslöshet som biter sig fast och i sista hand till recessionen.
Andra hindret är generaliseringen av åtstramningspolitiken i Europa. Varje stimulans av lönerna behöver samordnas på europeisk nivå för att det ska bli effektivt ekonomiskt. Vi måste också se till de djupare orsakerna till lönearbetarnas degraderade levnadsstandard vilket inte går att åtgärda med enbart löneökningar. Situationen på bostadsmarknaden är en huvudfråga. I stället för en kapplöpning utan slut mellan lönen och hyran eller bostadspriserna utgörs en grundlig lösning på problemet av en politik för kontrollerade hyror och en kamp mot bostadsbristen.


En annan faktor är urholkningen av den offentliga servicen och nedvärderingen av de sociala försäkringarna. En omvärdering på det området skulle förbättra lönearbetarnas situation som ett komplement till direkta löneökningar. En ökning av lönerna är därför en rättvis åtgärd som svarar mot trängande behov. Men att sätta en sådan politik i verket kräver ett tydligt brott med kapitalismens kurs som skyddar aktieägarna och medvetet organiserar en konkurrens mellan lönearbetarna på europeisk och internationell nivå.

Översättning: Benny Åsman

 

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Internationell vänster stöder den syriska revolutionen.

Publicerat av
8

Dokumentet här under antogs av 23 anti-kapitalistiska organisationer under det nyss avslutade Sociala forumet i Tunisien. Det tar en klar ställning för den syriska revolutionen, tar avstånd från imperialismens försök att leda den in i ofarliga banor, tar avstånd från de som i ”anti-imperialismens” namn vänder revolutionen ryggen och uppmanar alla till att visa sin solidaritet med de som kämpar för frihet, värdighet och demokrati i Syrien.

*********

Deklaration till stöd för den syriska revolutionen av deltagare vid det sociala forumet i Tunis 26-30 mars 2013.

Omvärlden visar intresse för revolutionerna i de arabiska länderna med start i Tunisien. Efter att revolutionen nådde Syrien har bilden blivit mer oklar. En stor oförståelse har uppdagats grundad i den gamla doktrinen från kalla kriget och uppdelningen av världen i två ”läger. Av den anledningen hävdar vi undertecknade förljande:

1/. Det som sker i Syrien är en revolution i begreppets fulla mening. Den är ett resultat av det ekonomiska sönderfallet i Syrien under det senaste decenniet, orsakad av den strukturella krisen som drivit stora delar av befolkningen in i fattigdom och svårigheter medan rikedomar samlas i händerna på en minoritet av maffiafamiljer stöttade av diktaturen.

Revolutionens mål är därför att främja frihet och demokrati, att skapa ett ekonomiskt system i de undertryckta klassernas intresse och bygga en demokratisk sekulär stat som behandlar alla syrier likvärdigt, inklusive kurder och alla andra minoriteter.

2/. Därför uttalar vi vårt stöd till revolutionen. Vi anser att den ska stödjas så att dess seger kan öppna perspektiv på avgörande politiska och sociala förändringar, så att revolutionen kan sprida sig till andra länder –från Maghreb till Saudiarabien – i en situation där den globala krisen för kapitalismen annonserar breda rörelser i många länder världen över.

3/. Vi tar avstånd från alla krav på utländsk militär intervention, amerikansk-europeisk, och tar samtidigt avstånd från Rysslands, Irans och Kinas inblandning. Vi tar också avstånd från en konfessionell logik eller försök att tvinga på revolutionen en religiös karaktär. Det är en folkets revolution och det är inte och kommer inte att bli ett samfunds eller en religions uppror. Vi fördömer den politik av oppositionen som reducerar revolutionen till de egna liberala kraven, den politik som inte griper sig an befolkningens problem utan bara de individer som strävar efter makt.

4/. Vi hävdar att makten i Syrien utvecklats på en nyliberal maffiabas och inte i konflikt med imperialismen. Den har alltid underkastat sig den sionistiska staten genom att föra krig mot revolutionen och det palestinska folket. Under lång tid har den garanterat lugn vid gränsen till Israel genom att inte försöka ta tillbaka Golanhöjden.

5/. Vi måste fördöma diktaturens brutala repression av folket, en repression som nått en nivå av brott mot mänskligheten. Vi fördömer också Saudiarabiens, Qatars och andra Gulfstaters försök att avleda revolutionen, i Saudiarabiens fall leda den till nederlag, i Qatars fall till att Muslimska brödraskapet ska ta överhanden. Vi fördömer också exporten av ”jihadister” till Syrien som en del i en kontrarevolutionär process.

6/. Vi måste stödja den syriska vänstern som deltar i revolutionen med politiska, mediala och alla andra medel som står oss till buds. Stödet är en del i en politik som syftar till att samordna alla vänsterkrafters aktivitet för ett deltagande i revolutionerna, för att utveckla dem och omforma dem till segerrika folkliga revolutioner.

7/. Vi måste samordna vår mediala aktivitet för att bryta Gulfimperialismens mediala hegemoni som deformerar revolutionen med en falsk bild. Det kan vi uppnå genom utbyte av information och genom att publicera den syriska vänsterns analys av revolutionen.

8/. Vi måste tydliggöra den syriska revolutionens natur för varje vänsteraktivist världen över. Vi måste försöka ändra hållningen hos den vänster som med anti-imperialism som förevändning stöder den brottsliga och maffiaartade makten. Vänstern måste anta ett verkligt revolutionärt stöd till den syriska revolutionen. Den ska ses som en integrerad del i de arabiska revolutionerna, som en källa till stimulans av klasskampen i världen och en gnista som kan tända revolutioner i Europa och Asien och möjligtvis i resten av världen som en påskyndare av och en effekt av imperialismens kris.

Som en konsekvens av ovan ska vi arbeta för att bygga en stödkampanj med den syriska revolutionen. Vi måste förtydliga dess villkor, dess svårigheter och dess i grunden revolutionära karaktär, mot kapitalismen för dess överskridande, och mot maffiaregimen.

Vi kan börja med en dag av solidaritet den första veckan i maj till stöd för revolutionen, organiserad av krafter till vänster i våra hemländer.

En kommitté tillsatt av den internationella vänstern förbereder en kongress i Tunisien, troligen i juni 2013, till stöd för revolutionen i Syrien. En stående kommitté tillsatt av kongressen ska arbeta för ett fortsatt stöd till revolutionen och den syriska vänstern, för att öka förståelsen för revolutionen bland vänstern i hela världen.
Tunisien den 31 mars 2013

Översättning: Benny Åsman

 

Lista över organisationer som undertecknat uppropet: (franskan i originalet får stå kvar eftersom det saknas vedertagna svenska namn på de flesta som skrivit under).

Coalition de la Gauche Syrienne
Organisation des Communistes en Syrie
Parti Démocratique Kurde Syrien (PYD)
Courant de la Gauche Révolutionnaire Syrienne
Ligue de Gauche Ouvrière (Tunisie)
Parti des Travailleurs (Tunisie)
Lutte Internationaliste -LI (Espagne)
Front Ouvrière (Turquie)
Unité Internationale des Travailleurs-IV Internationale (UIT-CI)
SolidaritéS (Suisse)
Mouvement Pour le Socialisme (MPS, Suisse)
Forum Socialiste (Muntada Ishtaraki), Liban
Comité pour la cause arabe (Espagne)
Nouveau Parti Anticapitaliste- NPA (France)
Marea Socialista (Venezuela)
Gauche Anticapitaliste -IA (E.Espagnol)
Parti Socialisme et Liberté- PSL (Venezuela)
Gauche Socialiste-IS (Argentine),
Mouvement Socialiste des Travailleurs-MST (Chile),
La Protesta (Bolivia),
Unis dans la Lutte (Peru),
Courant Socialiste des Travailleurs-CST du PSOL (Bresil),
Proposition Socialiste (Panama

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Upp som en sol, ned som en pannkaka.

Publicerat av
3

François Hollande känner inte till det gamla svenska ordspråket. Ändå har han lyckats stiga som en sol och falla platt som en pannkaka på kortare tid än någon annan fransk president i modern tid. Ett politiskt konststycke i världsklass.

-Min verkliga motståndare har inget namn, inget ansikte och inget parti. Han ställer aldrig upp i val och kommer följaktligen aldrig att bli vald, och ändå regerar han. Den motståndaren är finansvärlden.

De tuffa orden var François Hollandes då han sparkade igång valkampanjen inför presidentvalet i Parisförorten Bourget den 22 januari 2012 Fler än en i partiets led häpnade och företagarföreningen Medef satte cognacen i halsen.

-Förändring, det är dags. På mötet i Bourget var det bara glada miner.

Elva månader senare är det bara Medef som höjer en skål för Presidenten. Inte ett enda viktigt vallöfte av alla de som avgavs har han hållit. Striden mot ”huvudfienden” finansen slutade med att Hollande visade vacker tass vid Mammons fot.

Aldrig har en president i modern tid sjunkit så snabbt i popularitet. Dagarna efter segervalet sa sig 58 procent ha förtroende för Hollande. Förra veckan sa bara 26 procent samma sak. Det är ett historiskt fartrekord i popularitetsgallup. I arbetarklassen säger 70 procent att de saknar förtroende för Hollandes politik medan 70 procent av hans väljare säger det motsatta. Bara de närmast sörjande behåller tron. Tappet bland de arbetande innebär att de inbrytningar på arbetsplatserna som gjordes under valkampanjen redan gått förlorat. Främste vinnaren på det är Marine Le Pens Nationalfronten.

När Hollande kallade finansen sin främste fiende kunde han nog inte föreställa sig att ett år senare skulle finansskandaler inuti självaste Socialistpartiet skapa både en regimkris och en partikris. OffshoreLeak har ett finger med i spelet. För det visade sig att Hollandes gamle vän och kampanjledare under presidentvalskampanjen, Jean-Jacques Augier, ägde bankkonton i skatteparadiset Brittisk Jungfruöarna. Pinsamt, men inte katastrofalt, eftersom Augier inte har haft någon roll i regeringen. Men bara några dagar innan OffshoreLeaks slog ned som en bomb var det en ännu kraftigare bomb som briserade i fransk politik.

Budgetministern Cahuzac var också ansvarig för kampen mot skattefusk.

Affären Jérome Cahuzac hade redan fått Elyséepalatset att skaka i grunden sedan det visat sig att budgetministern Cahuzac fifflat undan pengar på ett konto i Schweiz sedan 30 år tillbaka. Inte nog med det. När kontots existens avslöjades av webbsajten Mediapart bedyrade Cahuzac på heder och samvete inför Nationalförsamlingen att uppgifterna var rent förtal och Socialistpartiets ministrar talade om förföljelse. Men så exploderade bomben mitt i ansiktet på François Hollande och hans ministrar. Jérome Cahuzac bröt samman under trycket och medgav kontots existens.

Regimkrisen var därmed ett faktum. Definitivt inte lika djup som när general de Gaulle i maj-68 var nära att helt tappa greppet inför protester från miljontals arbetare och studenter. Men tillräckligt djup för att Hollandes kapacitet att fylla sin presidentroll sätts ifråga. När ingen längre respekterar presidenten är det regimkris. Redan i François Hollandes offentliga framträdanden syns krisen till och med på ytan. På varje bild som tagits, i varje framträdande i tv ser det ut som han just bitit i en bittermandel. På presskonferensen efter budgetminister Cahuzacs erkännande höll Hollande krampaktigt i talarstolens kant så att knogarna vitnade. Blicken är stirrig och jagad. Han ger intryck av att vara allt annat än en person som fyller rollen som fransk president, med allt vad det innebär av att stå över partikäbbel, utstråla republikansk dignitet och andra attribut som de Gaulle lät koppla till presidentskapet då den V:e Republiken utropades.

Borta är de glada minerna.

Om regimen är ute i snålblåst så är Socialistpartiet mitt i en orkan. De båda finansaffärerna skakar partiledningen och lokalavdelningar i grunden. I lokalavdelningarna finns inga aktivister längre. ”Det är svårt att gå ut till våra väljare med alla brutna löften”, sammanfattar en ledare i Rhônedalen till dagstidningen Le Monde. Så sant. Brutna vallöften och finansskandaler som visar att Socialistpartiets tal om ärlighet och öppenhet klingar falskt.

Marine Le Pens tal om ”alla etablerade politikers ruttenhet” borde gå hem starkt. Men underligt nog var hon en av de som talade mest lågmält om Cahuzacs konto i Schweiz. Förklaringen kom ett par dagar senare. Hennes far, Jean-Marie Le Pen, öppnade nämligen ett hemligt konto i Schweiz redan 1981. Ännu värre, Nationalfrontens före detta kassör, Jean-Pierre Mouchard, avslöjades av OffshoreLeak som ägare av flera konton i skatteparadis som Kajmanöarna. Inte underligt att Marine, som gärna vill likna sig själv vid en Jean d’Arc som sopar golvet med de korrupta yrkespolitikerna, var så tystlåten. Det brann under skosulorna och nu sitter glorian lite på sned.

Marine Le Pen kunde också hålla sig för skratt.

Men åter till stormen i Socialistpartiet. Partitoppen har alltid bestått av en rad kotterier samlade kring ”oligarker” och ”klanchefer” som Laurent Fabius, Martin Aubry, Strauss-Kahn, Montebourg och andra personligheter. Finansskandalen som exploderar i deras mitt har skapat en outhärdlig stämning i partiets ledning. Alla misstror alla.

-Ingen pratar med någon annan. Alla tittar snett på varandra, säger en anonym rådgivare till presidenten till tidningen Le Monde och fortsätter.

-Man frågar sig om det inte lurar en skojare bakom varje minister.
Inte underligt att Hollande är stirrig. Med en sådan stämning blir både presidentskapet och partiledningen handlingsförlamade.

-Om vi inte snabbt tar kontroll över situationen vet jag inte hur det ska sluta, säger samme anonyme rådgivare till presidenten. Regimkrisen lurar bakom hörnet. I det privata undrar redan vissa partioligarker om Hollande kan stå som kandidat för Socialistpartiet i nästa presidentval 2017.

Men hur har det kunnat gå så snett? François Hollande tappar inte plötsligt förtroendet bland de arbetande och de som entusiastiskt röstade på honom av en slump. Finansskandalerna är bara grädde på moset. Den grundläggande orsaken till att marken under hans fötter ger vika är det klassiska problemet för socialdemokratiska reformister som lovar guld och gröna skogar innan ett val och sedan upptäcker att kapitalägarna inte är med på noterna, att den ena eller andra krisen kräver ”ansvar” för landets ekonomi (kapitalets vinster) och då får löftena stå över.

Raden av löften som Hollande presenterade inför valet fanns uppradade i en kampanjbroschyr med 60 löften. Några av dem har infriats men inte ett enda av någon större betydelse. Det är den förda politiken i sin helhet som de arbetande ser till. Och då ser de en aggressiv åtstramningspolitik i stället för den stimulanspolitik som utlovades.

Inför valet lovade Holland heligt att han dagen efter, om han blev vald, skulle möta Angela Merkel för att lägga till en ”tillväxtparagraf” i den europeiska krispolitiken. ”Utan tillväxt finns det ingen lösning”, sa den gode François och kritiserade öppet den nyliberala åtstramningsdogmen. Sagan som slutade med att det ”bidde en tumme” passar in perfekt. Stimulansen för jobben, löneökningarna för de sämst ställda, bättre sjukvård, högre skatter för de rika och alla andra löften om en radikal stimulanspolitik för att bryta trenden mot en recession ersattes av finansministerns stridsrop att det måste sparas 30 miljarder euro under 2013. Åtstramning i stället för expansion. Trots att alla indikatorer redan visade att Trojkans åtstramningspaket leder rakt in i väggen.

Löftet att öka marginalskatten till 75 procent på inkomster över 1 miljon euro står som en symbol för Hollandes kapitulation inför finansen. Egentligen är det bara ett par tusen personer som har inkomster i den klassen, så rent ekonomiskt spelar det ingen roll för statskassan. Men ändå är det av stort symboliskt värde att ”skatten” på de rika hamnade i sopkorgen.

Man kan ju fråga sig varför Europas regeringsbärande politiker och partier envisas med åtstramningen när alla säger att den leder rakt in i en recession som bland annat ger exakt motsatt effekt på det problem som politiken sägs lösa –de ökande statsskulderna? Trots att de konkreta problemen i EU-länderna inte är identiska förs ändå samma svångremspolitik överallt.

OK, ok, jag ger mig.

När jag skriver att Holland visar vacker tass vid Mammons fot är det inte bara bildspråk. Det förklarar också varför politiken ser ut som den gör. Det är nämligen Mammon som har makten på ”den fria marknaden”. Eller mer konkret, det är storfinansen i banker, försäkringsbolag och fonder som dikterar åtstramningspolitiken och för dessa herrar (för det mesta) spelar det ingen roll om den förda politiken leder till recession. De tiotusentals miljarder dollar som sedan 2007 östs över bankerna visar att de riskerar intet.

Målet för den europeiska åtstramningspolitiken är inte att smälta skuldberget utan att garantera ägare av statsobligationer och bankkapital att de inget ska förlora trots de ”dåliga tiderna”. Det är den nakna verkligheten som François Hollande vikit ner sig inför. Det tog elva månader att ta död på de arbetandes förhoppningar om en alternativ politik till nyliberalismens svångremspolitik. Något av ett rekord.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Margaret Thatcher och skattesmitarnas paradis

Publicerat av
12

Ett av historiens största finansiella avslöjanden har samband med Margaret Thatcher. Att hon dog samtidigt som avslöjandet slog ned i världspressen finns det dock inget samband mellan.
OffshoreLeak som avslöjandet kallats innehåller detaljer om hur mycket pengar som smiter undan beskattning och vilka som faktiskt äger det kapital som gömmer sig under solparasollerna på Kajmanöarna, Brittiska Jungfruön, Sark, och andra solskensöar, men också i helt ”vanliga” länder som Luxemburg och Österrike.

Varför är OffshoreLeak intressant? Att det visar hur stora belopp som rika individer gömmer undan beskattning är naturligtvis viktigt i sig. Men rent praktiskt för dig som skattebetalare och som mottagare av bidrag när du hamnat i svårigheter har det också betydelse eftersom det är inkomster till statskassan som uteblir. Och det är inga små summor. Enligt EU:s Michel Barnier, som arbetar tillsammans med Cecilia Malmström, motsvarar skatteflykten ett inkomstbortfall för EU:s medlemsstater på 1 000 miljarder euro per år.

Varför tala om skuldkris utan lösningar? Varför slå mot vanliga löntagare och fattiga genom sänkta statliga utgifter för vård, skola och annan omsorg? Det finns ju hur mycket pengar som helst att beskatta bara man letar på rätt ställe. Tusen miljarder euro det är vad den Europeiska Centralbanken, ECB, gav till Europas privata banker för att rädda kapitalägarna från försluster på deras placeringar i bland annat grekiska statsobligationer och andra europeiska värdepapper.

Moderna arvtagare till paret i Let’s dance ovan.

Om vi ska se till reaktionen i svenska media saknar OffshoreLeak all betydelse. Avslöjandet har totalt ignorerats av den borgerliga pressen förutom ett par rader i SvD. Aftonbladet och Expressen å sin sida har varit alltför upptagna av bantningskurer inför sommarens baddräktsmode för att hinna med vad som sker i skatteparadisen. Men varför den totala tystnaden i DN och TV? Jag kan inte se någon annan förklaring än att de avstår från kommentarer därför de inte riktigt vet hur de ska tackla problemet. Det är lite genant eftersom dessa media är mycket positivt inställda till de ”fria kapitalmarknaderna”, låga skatter och individens rätt att ”berika sig”. Då är det lite svårt att skriva om ett massivt avslöjande av skattefusk.

Internationellt rör OffshoreLeak däremot upp höga vågor. Till att börja med visar de släppta dokumenten som bearbetats av 86 journalister anställda på 36 stora dagstidningar att det inte är bara riktigt stora finanshajar som smiter undan beskattning. Med på listorna över girigbukar finns också advokater, ägare av medelstora företag, rika personligheter, söner och döttrar till diktatorer och före detta diktatorer som Marcos i Filipinerna. Alla har de ett gemensamt, de avskyr att betala skatt och i skatteparadisen kan de gömma sig bakom brevlådeföretag som använder ”målvakter”, det vill säga falska direktörer som mot smärre ersättning säljer sitt namn. I rapporten finns exempel på personer som står som ”direktör” för flera tusen bolag. På ön Sark finns det fler brevlådeföretag än innevånare.

Rapporten är också en svidande uppgörelse med politikernas och bankirernas löften om sanering av skatteparadisen. I flera decennier har G-möten och toppmöten i EU proklamerat krig mot skattefusket. I praktiken har inget eller nästan inget gjorts. Inte ens inom EU har några verkliga framsteg gjorts för att komma åt skattesmitarna. Eftersom vissa länder som Luxemburg och Österrike haft lagar om banksekretess som skyddat utländska placerare i respektive lands banker har det varit mycket lätt att gömma undan kapital inom unionens gränser. Luxemburg är till synes på väg att lätta på sin banksekretess medan Österrike säger blankt nej.

Enligt OffshoreLeak och Tax Justice Network är det mellan 20 till 32 tusen miljarder dollar som privata personer placerat i skatteparadisen världen över. I den summan finns inte de stora multinationella bolagens placeringar inräknade. I en tidigare blogg roade jag mig med att beräkna vad en punktskatt på 1% av kapitalet och en 15%-ig skatt på avkastningen skulle ge. Summan blir 340 miljarder dollar. Redan tillräckligt för att sluta gnälla över ”lata grekers” överdrifter.

Protester i blötväder

Men varför vara modest? Om vi i stället för ett ögonblick skulle agera med samma totala avsaknad av modesti som skattesmitarna och helt enkelt ta ut en 10%-ig punktskatt och 20% beskattning av ägarnas ränteinkomster på det placerade kapitalet då blir bilden en helt annan. En nätt summa på 2 280 miljarder dollar tonar upp sig. Vi kan begrava allt prat om statliga skuldberg och nödvändiga nedskärningar i samhällets ”överdrivna” välfärdssystem. Om vi skulle vara riktigt fräcka och beskatta skattesmitarna med samma procentsats som på Cypern blir beloppet astronomiskt, omkring 10 000 miljarder dollar.

Den stora frågan är egentligen varifrån kommer alla dessa pengar? Tydligen är det alldeles för många som har så stora inkomster att de inte vet vad de ska göra med dem och därför gömmer undan dem från skattmasen och under tiden låter dem växa tack vare höga insättningsräntor i skatteparadisen. Det är här som ”järnladyn” Thatcher kommer in i bilden. För hon står som symbolen för hela den nyliberala ”revolutionen” i början av 80-talet då de fria kapitalrörelserna legaliserades och de fackliga organisationerna gick på pumpen inför massarbestlösheten och lönendepressningen.

Det var då som den globala trenden med lönernas minskade andel av bruttonationalprodukten tog fart i alla OECD-länder. Minskade löneandelar innebär automatiskt ökade andelar för vinsterna i produktionsföretag och finansiella institutioner som banker och försäkringbolag. Det är ett faktum som IMF, OECD liksom Europakommissionen inte ens ifrågasätter längre. I det vägda diagrammet här under syns hur alla indikatorer vände uppåt i Europa till kapitalets fördel efter Thatchers och Ronald Reagans makttillträde och den nyliberala revolutionens avspark.

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Vinsternas andel av BNP ökar och hushållens skuldsättning ökar för att kompensera de stagnerande eller sänkta reallönerna. Samtidigt händer något annat. Företagen använder i alls större utsträckning sina vinster till att fylla aktieägarnas fickor med utdelning på aktierna i stället för att använda de ökade vinsterna till ökade investeringar. Där ligger källan till de allt större belopp som började samlas i den finansiella sfären av världsekonomin och som göder spekulation, skattefusk, derivathandel och alla andra ”förfinade” aktiviteter som blivit vardag på finansmarknaderna efter Thatchers segerrika framfart i kapitalets tjänst.

De nyliberala motreformerna lyckades därför att arbetarrörelsens organisationer, politiska och fackliga, inte kunde, och i vissa fall inte ville, ta strid för de arbetandes intressen. Den snabbt ökande massarbestlösheten blev det främsta vapnet i händerna på Thatchers och hennes kollegor för att bryta vad som tidigare varit närmast ett axiom: att reallönerna skulle utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. De fackliga organisationernas förhandlingssits blev mer än obekväm och de reformistiska partierna valde att bli ”moderna”, att anamma de nyliberala teserna.

Trettio år senare ser vi resultatet av den nyliberala offensiven. Det offentliga faller i ruiner, de fattiga blir fattigare och mer utlämnade. De som har ett arbete får vara nöjda om deras reallöner inte faller. Och de arbetslösa, som blir allt fler, lever under allt mer prekära villkor.

Men om fattigdom och misär samlas i ena änden av samhället samlas enorma rikedomar i den andra. Lönepressen och alla avregleringar som gynnar de stora företagen skapar enorma inkomster för speciellt de bolag som har i det närmaste monopolfördelar på marknaden. Så vet exempelvis Apple inte ens vad de ska göra med de allt större högar av cash som samlas i kassorna. Just nu har Apple inte mindre än 137 miljarder dollar i kontanter på sina konton, varav 94 miljarder njuter av skattebefrielse på Kajmanöarna och i andra finansparadis.

För att glädja sina aktieägare har Apple beslutat att dela ut 45 miljarder dollar till dem i år. Kanske mer, för aktieägarna har klagat över att de inte får nog stor andel av de 137 miljarderna. Ingen i Apples ledning har tänkt på att öka lönerna för de som sätter ihop deras produkter i Kina. Microsoft brottas med samma typ av ”problem” med över 60 miljarder dollar i kontanta reserver, likaså Google med 50 miljarder dollar i kassan.

Vågorna efter OffshoreLeaks rapport kommer att rulla länge över Europa. François Hollande drunknar redan i svallvågorna efter skandalen kring hans kampanjchef som ertappats med konton på Brittiska Jungfruön. Andra politiker står säkerligen i tur. Men vågor lägger sig alltid till ro om de lämnas ifred. Samma sak kommer att ske med OffshoreLeak om inte arbetarrörelsen står upp för en politik som definitivt sätter stopp för alla girigbukars skatteflykt undan ansvar för samhället, ansvar för allt vårt gemensamma, ansvar för sjuka, fattiga och utstötta.

Det kan göras. Men bara om de arbetandes organisationer bryter med den aktuella nyliberalismen som både borgare och socialdemokrater slaviskt följer och gör Thatchers alla arvingar både lottlösa och maktlösa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,