Kategoriarkiv: Internationellt

En sen överraskning

Publicerat av
Svara

I natt har snön vräkt ner över Bryssel. Här brukar vi inte prata om aprilväder utan marsväder. Till och från kan det komma en liten hagelskur eller några flingor snö. Man att se hela stan ligga under ett vitt täcke ännu den 12 mars har nog inte hänt i mannaminne. Jag har bott här i snart 40 år och har aldrig upplevt liknande. I januari är det inget exeptionellt. Men i mitten av mars då rungar besvärjelserna över vädrets gudar i slirande bilar och bland väntande resenärer i busskurerna.

Utanför min dörr ligger snön tjock och bilarna stanar hemma. Dubbdäck är okända redskap i Bryssel. De flesta byter inte ens till vinterdäck. De kanske kommer till nytta tio dagar om året.

I morse var jag nästan ensam i soimhallen jag brukar gå till. Ensam eftersom jag är en av de få som alltid kommer till fots. Så för den skull kanske jag ska be om mera av ovädret. Men för våra stackars växter i trädgården är det mindre roligt. De får stå sig till tåls ännu en vecka i väntan på värmen.

Kaffe på terassen och en morgontidning får vänta ett tag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: DN1,

Tretton år i Syriens fängelser.

Publicerat av
11

-De kom mitt på dagen, inför allas åsyn. Tre bilar fyllda med agenter från den politiska polisen. De omringade kontoret på mitt jobb och trängde sig in. De grävde i mina pärmar, böcker och pennor.

Så börjar Aram Karabet sin berättelse om de tretton år han satt i den syriska diktaturens fängelser. Tretton år i helvetet. Aram är syrisk medborgare med armeniskt ursprung. Han var 29 år då säkerhetspolisen grep honom 1987. Civilt var den unge mannen biträdande ingenjör. Men vad hade han begått för brott? I Syrien under Hazaf al-Assad, liksom i dagens Syrien, är det ett brott att tänka annorlunda.
Aram var medlem i Kommunistiska partiet (politiska byrån), en falang av det forna kommunispartiet. Det var hans enda brott. Att vara organiserad. Ingen annan anklagelse mot Aram restes i domstolen när han efter sju år fångenskap till slut åtalades. Medlemskap i ett förbjudet parti var allt han anklagades för. För det ”brottet” förlorade den unge mannen tretton år av sitt liv i ett helvete av förnedring och tortyr. Han vägde 40 kilo när han släpptes år 2000. Men han levde. Tusentals andra oppositionella dog i regimens tortyrkammare 1980 till 2000.

I sin ”faderliga godhet” erbjöd regimen alla politiska fångar frihet i utbyte mot en underskrift på ett papper. Ge ett löfte om att aldrig mer organisera dig i ett förbjudet parti och acceptera att bli tjallare åt regimen. En del fångar accepterade. De klarade inte av fängelset och tortyren och skrev under i hopp att slippa undan med livet i behåll. Aram och dussintals av hans partikamrater vägrade att samarbeta och fick betala för det med fem år av daglig tortyr.

Efter sju år i statsfängelset i Adra, i närheten av Damaskus, ställdes Aram inför rätta. Han och hans kamrater vägrade erkänna något brott och vägrade att be om nåd i utbyte mot ett liv som tjallare, ett liv utan frihet i ständig förnedring och skam.

Ett år efter domstolens beslut att ge den trilskande kommunisten Aram tretton års fängelse inträffade vad alla fångar i Adras fängelse fruktade mest –en förflyttning till det beryktade militärfängelset i Palmyre omkring 200 km nordost om Damaskus. Aram skulle snart lära sig in på bara skinnet att alla rykten om fängelset var amsagor jämfört med det helvete han hamnade i.

-Klockan var fyra på eftermiddagen. Militärerna omringade oss som hungriga vargar. En av dem röt mig upp i ansiktet att ta min väska i ena handen, ta tag i byxbaken på fången framför mig med min andra kedjade hand och avancera.

-Vi rörde oss framåt, med böjda huvuden och krökta ryggar. Slagen från elkablar regnade över oss och slet sönder skinnet. Slagen mot våra huvuden kom från alla håll, från höger, från vänster, utan uppehåll. Kvädesorden haglade över oss. Oförskämdheter som vi inte var vana vid. Var hittar de alla dessa obsceniteter och vidrigheter? Var har de lärt sig att så djupt förnedra det egna landets barn? Hur har detta idiotiska hat mot andra växt fram inom dem? Hur har dessa känslor mot oss slagit rot i deras hjärtan bara för att vi är fångar och motståndare till regimen?

-Slagen haglade över mitt ansikte och huvud, elkablarna bet i ryggen. ”Böj huvudet, horunge!”, ”Lyft på fötterna, rövhål!” och så vidare. Med förbundna ögon rörde vi oss framåt, steg för steg. Vi marscherade utan att veta vart. Utan att veta vad de skulle göra med oss. Utan att veta vart de förde oss.

Så mötte Aram och de andra fångarna helvetet i Palmyre. Efter det varma mottagandet fick Aram svar på vart de fördes. Fängelset är en ombyggnad av ett gammalt franskt sjukhus från den koloniala tiden. Gruppen av fångar föstes under slag och sparkar in i en stor sal med cementgolv, kala väggar, sju meter höga. I taket fanns ett stort fyrkantigt hål där regn och den isande vinterkylan trängde in. Välkommen till ert nya boende, hälsade väktarna. Runt väggarna stod ”sängarna”, närmare bestämt plastskynken på golvet.

Genom tiderna har de härskandes bödlar raffinerat sina metoder.

I denna betongbunker utan tak var varje dag de kommande fem åren en kamp för att överleva. Överleva kylan, svälten, förnedringen och sjukdomar. Den som sa sig vara sjuk fick som behandling en extra tur i tortyrsalarna. En extra tur som lades ovanpå den dagliga misshandel och grov tortyr som fångarna utsattes för. Här fick Aram stifta bekantskap med Palmyres specialitet –Däcket.

-Jag var omringad av väktare och isolerad från de övriga fångarna. På marken såg jag ett däck, ett antal svarta elastiska kablar och ett järnrör fastsatt i ett rep. ”Ligg ner!” Helt naken la jag mig ner på sanden och de spetsiga småstenarna. ”Sätt dig i däcket!” När jag följt ordern och satt mig i däcket band de fast mig. ”Lyft på fötterna mera! Håll ihop dem!” När mina fötter lyfts upp var min kropp böjd som ett U. Inklämd i däcket. Det kändes som att min bröstkorg skulle krossas mot mina lår. Jag kunde knappt andas.

-Jag satt fast och ett antal väktare stod runt mig. De knöt repet som satt fast i järnröret runt mina fotleder. Sedan snodde de repet några varav runt benen och drog tills mina fötter var högt uppe i luften och satt fast. Repet gnagde in i fotlederna och det blödde. På tecken från chefen steg två väktare fram till mig med varsin meterlång kabel i handen. Vid första slaget mot mina fotsulor kände jag en brinnande smärta genom kroppen som om ett vitglödgat spjut körts in i kroppen. ”Vad är det? Brinner det i mina fötter? ”, tänkte jag innan jag tappade medvetandet.

Alla fångarna turades om att göra bekantskap med Däcket. Det är märkligt att alla diktaturer utvecklar sina egna specialvarianter av tortyr. Från den brasilianska militärens ”papegoja”-pinne på vilken fångarna hängdes upp i knävecken, till elchocker av olika slag med fördel riktad mot fångens könsdelar. Det senare utsattes Aram också för under de inledande förhören efter att de tre bilarna förde bort honom 1987.-Frihet, värdighet och rättvisa. Det har varit resningens paroller från första dagen.

Även under sömnen utsattes Aram och hans kamrater för en sorts tortyr. Alla skulle ligga mellan 19.00 till 07.00 dagen efter. Det var absolut förbjudet att röra på sig. Alla fångar skulle ligga still på en sida och vakterna på taket som kikade in genom hålet i taket noterade vilka som rört på sig. Det kallades att vara ”utpekad” och belönades med en extra omgång tortyr omedelbart på morgonen.

Många fångar gick under i detta inferno av grymhet och utstuderad förnedring. Bara regeln att fångarna alltid skulle stå med huvudet nedböjt inför de sadistiska väktarna knäckte moralen. Hur överlever man under sådana förhållanden? Kanske genom att spela schack. Inga prylar, böcker och andra privata saker fick fångarna ha i sin bunker och naturligtvis inget tidsfördriv som schack. Men nöden är uppfinningarnas moder. På en undertröja ristade man in ett schackbräde och pjäserna klipptes ut ur tobakspapper. Så kunde flera timmar av flykt från verkligheten avnjutas i strävan efter att sätta motståndaren matt. Schackbrädet upptäcktes självfallet efter ett tag och belönades med slag och sparkar som nästan släckte Arams liv. Han var ”cellchef” och skulle enligt reglerna anmäla allt som fångarna sysslade med. Vilket han inte gjorde.

Speciellt en händelse under tiden i Palmyre visar att människans värdighet kan stå ut med det mesta. Som cellchef fick Aram order att spotta en gammal man bland fångarna i ansiktet. En maktkamp mellan väktaren och Aram följde då Aram envetet vägrade att spotta gamlingen i ansiktet, trots att den gamle bad honom göra det för att Aram skulle slippa undan konsekvenserna av uppstudsigheten.

Diktatorns öde är redan utstakat.

Ursinnig över Arams vägran rusade vakten ut efter förstärkning. Den specialbehandling som Aram utsattes för var mycket nära att kosta honom livet. Detaljerna i tortyren passar inte på papper.

Aram släpptes ut fängelset år 2000, ett par månader innan straffet var avtjänat. Bachar Assad hade tagit över efter sin bortgångne far och som vanligt åtföljdes det av en amnesti för att visa upp den nye landsfaderns godhet. De tiotusentals oppositionella som i dag fyller landets fängelser vet vad den godheten består av och har inget att vänta från regimen –bara Assads död.

Efter frigivningen lämnade Aram Karabet Syrien för att så småningom hamna i Sverige där hans syster funnit en fristad och nu han själv. Hans bok ”Tretton år i Syriens fängelser” kom ut på arabiska år 2009 och i fransk översättning i januari 2013 på förlaget Actes Sud. Det är ur den som citaten ovan hämtats och översatts av mig själv.

Aram överlevde regimens tortyr. Många gick under. Han vägde bara 40 kilo när han släpptes ut och ingen kände igen honom när han återkom till sin hemstad Hassakeh. I dag har Aram bara en önskan –att den bestialiska regimen faller. Hans berättelse om en individs öde i regimens tortyrhålor säger mer om diktaturens karaktär än alla akademiska avhandlingar tillsammans. En bok att läsa för alla som i dag tvivlar över det berättigade i upproret mot Bachar Assad. Den borde översättas till svenska å det snaraste.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Aftonbladet och Syrien – att traska i spåren efter Carl Bildt…

Publicerat av
1

Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och trogen fanbärare för socialdemokraternas ledning, skriver i dag om Syrien. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att han kopierar Carl Bildts politik om att ”ingen militär lösning är möjlig” och att det folkliga upproret därför inte ska få någon vapenhjälp. En sådan skulle bara förvärra tragedin med mer dödande menar de bägge och följer därmed noga direktiven från Vita huset.

Ur analytisk och logisk synpunkt är Lindbergs artikel rena gojan. Han påstår inledningsvis att ”Världen vänder Syrien ryggen”. Skriver att den ”helt enkelt gett upp och bestämt sig för att Syriens framtid får avgöras på slagfältet” vilket är ”ett bittert nederlag för FN”.

.

Walidimir Putin har sannerligen inte vänt ryggen åt Assad…

Men ”Världen” har sannerligen inte vänt Syrien ryggen. Det har Obama, Bildt och Löfvén gjort i meningen att de trots en gemensam retorik om demokrati och frihet har övergett upprorets sekulära och demokratiska krafter. Putin, Amahinejad, Lukasjenko och Nasrallah tar däremot väl hand om sitt Syrien med ständiga leveranser av vapen, reservdelar, ammunition och nyckelpersonal till diktaturen.  

Ingen skulle i dag våga påstå att jorden är platt. Men Lindberg kan opåtalad måla upp sin vrångbild. Utan minsta reflektion smetar han sedan på med lite humanitärt lidande genom att berätta om Assads förödande klusterbomber mot civila bostadsområden (syftar nog egentligen på de senaste attackerna med Scudmissiler). Humaniora som bättras på med ett fotomontage där Assad klistrats in bland ruinerna av ett bostadskvarter.

Enligt de flesta informationskällor har Quatar och kanske Saudiarabien också vänt ryggen åt den Fria Syriska Armén, men betalat och förmedlat en del lättare vapen och ammunition till ”sina” rebeller, alltså till de grupper som har en mer islamistisk politisk dagordning.

Vilket Lindberg på sitt sätt konstaterar genom att skriva att ”I takt med att konflikten fortsätter får extrema grupper som al-Quaida dessutom allt större inflytande”. Sedan ritar han dit den lilla knorr som är hans egentliga budskap:

”I dag förs en diskussion i väst om att beväpna rebellerna. Det är en farlig väg att gå. Det råder inte direkt brist på vapen i Syrien och man vet aldrig hos vem de till slut hamnar.”

.

Assad försörjs hela tiden med vapen.

Men rebellerna får använda fantasin…

Ryssland ska alltså i lugn och ro kunna fortsätta med att försörja Assad med tunga vapen. Quatar ska samtidigt kunna hjälpa sina trosfränder med att resa sina svarta salafistfanor. Allt detta samtidigt som Syriens demokratiska och djupt folkliga upprorsrörelse riskerar att utplånas och malas ner i de grusade storstäder som Scudmissilerna lämnar efter sig. Det mänskliga lidande som diktaturen förorsakar ska obehindrat få fortsätta.

Dagens demokratiska borgerlighet i Väst liksom vår gamla utlevade och i stora stycken förkalkade arbetarrörelse brukar ibland medlidsamt och beklagande prata om den brittiske konservative premiärministern, Neville Chamberlaine, som försökte vinna fred med Hitler genom ständiga eftergifter. Deras egen passivitet, likgiltighet – och svek – när det gäller dagens Syrien kommer att höra hemma i samma historiska skamvrå.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: AB1,

Historisk kris i Europa

Publicerat av
4

På ett år har antalet arbetslösa i EU ökat med närmare två miljoner. Sammanlagt är i dag över 26 miljoner personer registrerade som arbetslösa. Siffran är skrämmande och visar på den djupa ekonomiska och sociala kris som pågår. Bakom de kalla siffrorna från Eurostat döljer sig en grym verklighet.

Utöver de som figurerar som arbetslösa i den officiella statistiken finns det ett mörkertal på många miljoner personer som försvunnit ur statistiken eftersom de helt tappat hoppet om ett arbete och därför inte längre söker jobb. Hur många de är finns det inga klara uppgifter om.

Men det mest fruktansvärda bakom de kalla siffrorna är att de speglar genomsnitt. I södra Europa som befunnits sig under Trojkans stövelklack i flera år är det upp till en fjärdedel av människorna i arbetsför ålder som saknar ett arbete. Bland de yngre är det en social katastrof som vi står inför. I Spanien, Grekland, Portugal och Italien är närmare hälften eller mer av alla ungdomar utan arbete. En hel generation håller på att gå under i den nyliberala köttkvarnen. De är förbrukade redan innan de trätt in i det aktiva livet. Det är brasved till den sociala/politiska kris som berättigar frågan -vart är Europa på väg? Revolt, revolution, uppror, reaktion, fascism??? Inget är givet. Det är bara den sociala kampen mellan klasserna som avgör riktningen.

De härskande i Europa står också inför en djup kris. De har bara den ”enda vägens politik” att erbjuda och den fungerar inte. Det är en historisk återvändsgränd som bara kan jämföras med den djupa ekonomiska och politiska krisen i Europas trettital. Massarbetslösheten är definitivt här för att stanna. Kapitalismen i Europa anpassar sig till den internationella konkurrensen genom ”interna devalveringar”, det vill säga försämrade lönevillkor för de anställda och nedskärningar för att inte säga slakt av de sociala skyddsnät som bundits under efterkrigstiden. De ska rivas upp så till den grad att många, många kommer att ramla igenom maskorna de närmaste åren. Den stora massarbetslösheten är det viktigaste vapnet i händerna på Europas regeringar och Trojkan för att driva ned lönekostnaderna för företagen. Den fackliga kampen för bättre löner blir i det närmaste omöjlig, speciellt med fackliga ledningar som fortfarande tror att det finns ett förhandlingsbord med en resonabel ”partner” på andra sidan.

Demonstration i Bryssel 20 februari till försvar av löner och jobb. 40 000 fackligt anslutna deltog i marschen mellan norra och södra stationen. Det var dubbelt så många som den fackliga ledningen hoppats på.  Foto:Benny Åsman

Medias fixering vid aktiekurserna basunerar ut den ekonomiska återhämtningen i takt med kursuppgången. Egentligen ska man se det senaste halvårets aktievurm som baksidan på den allt djupare krisen. Företagen och bankerna badar i pengar men investeringarna bara sjunker. Det finns helt enkelt inga industrigrenar med tillräckligt höga vinstprognoser för att kapitalägarna ska satsa på stigande investeringar. I stället slussas pengarna ut i den finansiella karusellen. Tills nästa bubbla spricker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Solidaritet med Moisis Litsis, journalist och fackligt ansvarig, hotad av fascisterna.

Publicerat av
Svara

De grekiska nynazisterna i Gyllene gryning utvidgar snabbt sina attacker mot utsatta grupper i det grekiska samhället. Anhängare till partiet har redan begått mord på flera invandrare. Gatuförsäljare och arbetslösa, med preferens för svarta invandrare, angrips och misshandlas nynazisterna.

No comment

Senast angrep en grupp av partiets avskum anställda på ett sjukhus i syfte att hitta papperslösa. Det var en allvarlig utvidgning av deras mål för våldet.

 Gyllene gryning är riktiga nazister så att de nu börjar en klappjakt på judar i samhället är inget att förvånas över. Men däremot en orsak till att mobilisera alla krafter i solidaritet med alla de som utsätts för nynazisternas våld mot invandrare, minoriteter och radikala människor.

Här under hittar du ett solidaritetsuttalande med journalisten Moisis Litsis som varit mycket aktiv i kampen mot Gyllene gryning. Nu har de bruna svinen börjat en hotkampanj mot Moisis där det faktum att han är jude är huvudargumentet.

Fascisternas tidning Stohos publicerade nyligen en ”biografisk not” om Moisis. Den kör med titeln: ”De grekiska journalisternas fackförbund har en jude som kassör”. Moisis Litsis är en av ledarna för den omtalade och exemplariska strejken på dagstidningen Elefterotypia som pågått i åtta månader. Han är också en av grundarna av den grekiska kommittéen mot statsskulden som kräver att skulden avskrivs.

 I nassarnas tidning Stohos skriver de att ”på journalisternas fackliga stormöten gillar Moisis Litsis att tala om den judiska utrotningen och behovet av att fördöma Gyllene gryning i stället för att tala om journalisternas problem”.

 För att organisera en kampanj till stöd för Moisis Litsis har ett stort antal organisationer skrivit under följande korta uttalande:

”Vi vill manifestera vår solidaritet med den facklige aktivisten och journalisten Moisis Litsis och hans kamp mot den nynazistiska gruppen Gyllene gryning. Det är ett problem som berör alla fackligt aktiva, alla demokrater, antirasister och antifascister, var de än befinner sig.

Onsdag 27 februari 2013. »

Hittills underskriven av:
Alternative Libertaire, ANTARSYA France, Association pour l’autogestion, ATTAC France, CADTM France, Euro marches, Fédération pour une Alternative Sociale et Ecologique, Fondation Copernic, Féministes pour une Autre Europe, Gauche Anticapitaliste, Initiative des Etudiants et Travailleurs Grecs à Lyon et à Paris, Initiative des Grecs de Grenoble, Appel des appels, Les Alternatifs, Ligue des Droits de l’Homme, Nouveau Parti Anticapitaliste, Parti de Gauche, Parti Communiste des Ouvriers de France, Union Syndicale Solidaires, SYRIZA Paris, Union Locale CGT et CGT cadres de Bobigny, USI-CGT, Vigilance Initiatives Syndicales Antifascistes, Mouvement pour le socialisme/Bewegung für Sozialismus (Suisse)

För att er fackliga organisation eller politiska grupp ska kunna delta i uttalandet kontakta:

Roxanne Mitralias på roxanne.mitralias@gmail.com  eller Panos Angelopoulos på panos.angelopoulos@gmail.com

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Spirande fackföreningsrörelse i Libyen

Publicerat av
Svara
I måndags var det två år sedan invånarna i Tripolis arbetarförort Tajoura reste sig mot Muammar Khaddafi familjediktatur genom att våga sig ut i en demonstration utmed Aradah Road i Suq al-Jumadistriktet. Säkerhetsstyrkor sattes omedelbart in med order om att krossa protesten. Tjugofem demonstranter sköts ihjäl och nu vid tvåårsminnet av denna massaker hedrade människorna deras minne genom att i tusental marschera in från Tajoura till Martyrernas torg. ”Vi kommer aldrig att glömma dem som dog för vår frihet”, sjöng demonstrationsdeltagarna.

.

.

Invånarna i Tajoura hedrar dem som föll offer för Khaddafis terror

.

Den förkalkade vänsterrörelse i Väst som är likgiltig inför arabvärldens krav på de demokratiska fri- och rättigheter som den själv i största välmåga lever med skriver mycket skräp om dagens Libyen. Den berättar inte om att den ockupation av imperialismen som skulle komma – aldrig blev av. Den skriver inte heller något om att den amerikanska nordafrikanska militärbas som skulle få fäste i landet – inte existerar. All vital infrastruktur fungerar och i  dessa dagar förhandlar  Libyen med Kina och Ryssland  om att dessa länder ska återuppta sina stora bygg- och tågprojekt i landet. Ett scenario som var otänkbart för dem som såg de libyska revolutionärerna som ”reaktionärer”. Ekonomin är snart i takt med pulsen före revolutionen. För första gången i sina liv  har människor haft en möjlighet att diskutera politik. En borgerligt demokratisk revolution har börjat sätta sig med  ett valt parlament, en ny konstitution och valda regeringar.

Självklart finns det och kommer det att finnas mängder med efterskalv  från det politiska jordskred som revolutionen utlöst. På samma sätt som vi sett vid  alla andra borgerligt demokratiska revolutioner. Kvarvarande stammotsättningar, svaga regeringsbildningar, ny korruption, en aristokratisk ofta rasistisk syn på immigrantarbetare, extrem salafism mm. Kvinnoorganisationer kämpar för att ta större plats i detta konservativa land fyllt med motsättningar mellan gammal beduinkultur och moderniteten i de städer där den stora majoriteten bor. Nya böcker och tidningar blomstrar, liksom kulturen. En väldig  musikkultur och sprakande graffiti finns i överdåd. Internet är tillgängligt för alla och universiteten har öppnats för fria diskussioner.

Inte minst ser vi faktiskt en första spirande facklig rörelse. I ”Fria tidningen”  från i går finns en inspirerande intervju med en libysk facklig pionjär som låter oss ana de möjligheter som revolutionen har skapat.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ska vapenembargot mot Syriens rebeller omprövas?

Publicerat av
16

”Det finns ingen militär lösning på konflikten i Syrien”, är det det mantra som vår utrikesminister Carl Bildt mässar.

För att få rätt har han därför aktivt motverkat vapenhjälp till det folkliga upproret.

Han har som sin husse i Vita huset hoppats  på en ”fredsvilja hos den syriska regimen”, en ”jemenitisk lösning”, där Assad själv skuffas undan samtidigt som man integrerar några oppositionella röster i det nuvarande systemet. All demokratisk och ofta radikal  självförvaltning som vuxit fram under upproret kan sedan kväsas och den gamla statsapparaten övervintra…

Assad själv och hans inre cirkel har svarat med att trampa ner sin järnhäl över vanliga bostadsområden…

.

.

Assad svarade på bönerna om fred med att i Aleppo  skicka i väg fyra tunga Scudmissiler som i ett skoningslöst inferno malde ner hela bostadskvarter till grus. Enligt väldokumenterade uppgifter dödades 140 människor, varav hälften var barn. Regimen i Damaskus brydde sig denna gång inte ens om att skylla förödelsen på ”utländska terrorister”.  En hel värld vet att rebellerna inte har tillgång till den typ av missiler som använts. Till och med Assads papegojor i Västvärlden.

Men självklart blir det en politisk rekyl om en regering skjuter av Scudraketer mot sitt eget folk. I tidningar som New York Times, Washington Post  och i egyptiska al Ahram återges uppgifter som antyder en försiktig vändning från USA. Vita Huset ska ha sett mellan fingrarna på en del vapenleveranser från Kroatien till det sekulära motståndet, betalda av Saudiarabien, och kan tänka sig ett eget ökat stöd när det gäller utbildning och lättare, icke dödande utrustning.

Små steg åt rätt håll. Rebellsidans viktigaste företrädare vill inte ha en utländsk militär intervention. Inte ens en flygförbudszon. Vad de vädjar om är att få vapen som som kan slå ut Assads stridsflyg och hans tunga artilleri. Luftvärn från Bofors vore alldeles utmärkt! Med tillgång till sådana vapen kan diktaturen störtas på kort tid och ”den militära lösning” som Bildt avskrivit i stället snabbt möjliggöras.

På två bilder nedan har den syriske konstnären Khuloud Sibai, hon är själv född i Aleppo, fångat en del av syriernas förtvivlan över diktaturens dödskamp:

.

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Konkurrenskraft och recession i eurozonen

Publicerat av
Svara

Av Michel Husson 26 februari 2013

(Kommentarer och översättning av mig själv)

(Eftersom Michel Hussons förklaringar av vad diagrammen visar är mycket komprimerade har jag tagit mig friheten att lägga till vissa kommentarer i syfte att göra förklaringarna lättare att förstå för alla)

För att korrigera den ekonomiska obalans som mäts i varje lands underskott med utlandet förespråkar EU:s institutioner att konkurrenskraften ska återställas med en ”intern devalvering”, det vill säga återhållna löner.

Vid en första anblick verkar receptet fungera (se grafik 1): korrelationen är mycket tydlig. Två grupper av länder kan urskiljas inom eurozonen. Fyra länder (Spanien, Grekland, Irland och Portugal) har sänkt lönekostnaderna per producerad enhet mellan 2009-2012 och har under samma tid förbättrat sina bytesbalanser i andelar av deras BNP.

(Den andra gruppen till höger i grafiken är från vänster på den horisontella axeln: Italien, Holland, Tyskland, Finland, Frankrike, Österrike och Belgien. Grafiken visar alltså tydligt att i länderna i gruppen till vänster har lönekostnaderna minskat med 6-10 procent och enligt ”experterna” lett till en förbättring av bytesbalansen med utlandet av 6,5 till 9,5 procent av BNP. Grafiken visar också vad ”experterna” vill ha sagt, nämligen att i den andra gruppen har ökade lönekostnader lett till en försämrad bytesbalans)

Grafik 1

Bytesbalans och lönekostnader per producerad enhet inom eurozonen

Vertikal axel: Variationer i bytesbalansen i % av BNP

Horisontell axel: Förändring av lönekostnaderna per producerad enhet 2009-12.

Men vad vi ser är en optisk illusion och ett bra exempel på svårigheterna att alltför snabbt hoppa från korrelation ( ett till synes statistiskt samband) till orsakssamband. Det finns två sätt för ett land att förbättra sin bytesbalans, endera genom ökad export av varor och tjänster eller en minskad import av varor och tjänster. Allt görs naturligtvis för att privilegiera den första metoden och antyda att minskade lönekostnader ger väntade effekter, alltså en ökad export tack vare bättre pris- och konkurrenskraft.

I själva verket är det kausala sambandet det direkt motsatta: de fyra länder som förbättrat sin bytesbalans har uppnått resultaten därför att importen sjunkit på grund av den recession de drabbats av.(grafik 2) (För tre av de fyra i första gruppen har bytesbalansen förbättrats med 6,5 till 9,5 procent tack vare en minskad import. Människorna i Grekland, Portugal och Spanien har tvingats minska sin konsumtion kraftigt. Irlands förbättring av bytesbalansen verkar däremot inte bero på en minskning av importen)

Grafik 2

Bytesbalans och import inom eurozonen

Vertikal axel: Variation i bytesbalansen i % av BNP

Horisontell axel: Tillväxt av importen 2007-2012

Spanien, Grekland, Irland och Portugal har nämligen tvingats på en gemensam behandling: drastiska åtstramningspaket som drivit dem in i en recession. Deras lönekostnader per producerad enhet och deras import har sjunkit samtidigt och det leder till samma bild (grafik 3) (Här arbetar alltså Husson om grafiken och placerar in förändringen av lönekostnaderna för att se hur den påtvingade recessionen inverkat på importen. Och mycket riktigt har importen sjunkit kraftigt i den första gruppen och därmed förbättrat bytesbalansen)

Grafik 3

Import och lönekostnader per producerad enhet inom eurozonen

Vertikal axel: Variation i % av lönekostnaderna per producerad enhet 2009-2012

Horisontell Axel: Tillväxten av importen i % 2007-2012

Resultatet av den här snabba undersökningen visar en tydlig skillnad mellan två grupper av länder. Den ena gruppen är den som tvingats bära ett dubbelt ok. Och så har vi de övriga som (för tillfället?) klarat sig undan: mellan 2007 till 2012 har deras lönekostnader per producerad enhet ökat och bytesbalansen försämrats vilket betyder att de varit relativt mindre utsatt för recessionspolitiken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Karzai: ”USA ut från provinsen Wardak!”

Publicerat av
Svara

Mutkolven och valriggaren Hamid Karzai, handplockad av USA till posten som Afghanistans president, pekar nu finger åt sina förmyndare och kräver att de amerikanska styrkorna i provinsen Wardak ska dras bort inom två veckor. De anklagas för att ha mördat och torterat oskyldiga människor.

Marionettdockan sprattlar lite – på egen hand. De upprörda hazarerna i regionen som helt dominerar av jordbruk och ett traditionellt byliv, har tvingat Karzai att ta ton. Redan förra veckan irriterade han Vita huset genom att förbjuda sina trupper att kalla in flygstöd från NATO inom befolkningstäta områden.

.

Amerikansk konvoj på väg in i Wardak.

Ska de nu tvingas att vända?

Anklagelserna är säkert inte ogrundade. Vare sig Obamas drönare eller hans dödspatruller är särskilt träffsäkra utan deras framfart kantas av helt oskyldiga civila.

Pinsamt nog för Karzai recenserar brittisk media i dag den dokumentär som BBC1 och dess utrikesprogram Panorama ska sända i kväll. Brittisk imperialism och militarism har under den långa ockupationen, naturligtvis med många krokodiltårar fällda för de anhöriga och den allmänna opinionen, hunnit begrava ett hundratal egna unga soldater som dött i försvaret av den lilla staden Sangin i provinsen Helmand. Rapporten i kvällens TV, som med ett skakande bildmaterial berättar om den förfärande låga moraliska konditionen hos de lokala afghanska styrkor som där  tagit över efter britternas ”seger”, blir därför än mer chockerande för ”hemmafronten”:

”Var det verkligen detta våra söner dog för?”.

Panorama redovisar resultatet av tolv års ockupation och krig, eller ”demokratibygge” som det kallas i de finare sammanhang där bland andra den militärpolitiske löjan Carl Bildt brukar leka. Karzai`s afghanska polis och militär mördar, utnyttjar småpojkar sexuellt, skjuter på obeväpnade civila, genomför regelbundet kidnappningar, deltar i korruption och uppträder helt påtända av droger. I programmet visar man exempelvis hur tre småpojkar sköts ihjäl bara därför att de flydde från de polisofficerare som försökt våldta dem. Dessa ”chai boys” har inget annat värde än som sexslavar hos den afghanska polisen och militären.

.

Amerikansk elitsoldat från en av Obamas dödspatruller

poserar glatt vid  den döda kroppen från en av sina offer.

Tidigare rapporter har understrukit samma sak. De amerikanska specialstyrkorna är inte ensamma om att mörda oskyldiga eller att tortera gripna. En rad undersökningar säger också att den afghanska militärens motivation, underhåll och disciplin rasar där förmyndarna från Väst lämnat över.

Det är ett riktigt skitigt byke som mutkolven och skitstöveln Karzai hänger ut till beskådan.

Sedan må moderater och socialdemokrater här hemma sucka hur mycket som helst och beklagande säga: ”Ja, ja. Men han är ändå vår skitstövel”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Jag föredrar kaos framför despoti.

Publicerat av
2

Intervju med Gilbert Achcar.

Av Christophe Ayad för Le Monde

Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.

(Själv träffade jag Gilbert första gången 1974 då han som ung revolutionär besökte Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Sedan träffades vi många gånger vid internationella möten med aktivister från världens alla hörn. Gilbert är ingen ungdom längre. Men hans passion för människors kamp mot despoti, förtryck och exploatering är lika het som alltid. anm.BÅ)

********

Jag har valt det neutrala ordet « resning » i titeln till min nya bok. Men redan i inledningen talar jag om en utdragen revolutionär process. Det stod klart redan från första stund att vi bara stod i början av en explosion. Det enda som går att förutse är att det kommer att bli en lång process.

Emmanuel Todd (fransk historiker, m.anm) har gett en demografisk förklaring till resningen. Du lutar mera åt en marxistisk förklaring.

Den tid då arabvärlden utmärkte sig för en galopperande demografi är över redan för ett tjugotal år sedan. Jag utgår från situationen strax innan explosionen 2010. Då kan vi konstatera en blockerad utveckling jämfört med resten av världen. Till och med jämfört med Afrika söder om Sahara. De mest spektakulära uttrycken för denna blockering är en rekordartad arbetslöshet speciellt bland de unga. Därutöver har kapitalismen i regionen en specifik karaktäristik. Det är alla stater som lever på räntor (jordräntor i Marxistisk mening: m.anm.) i varierande grad. Ett annat kännemärke är en sorts ärftlighet där den dominerande klanen äger staten och för ”egendomen” vidare som ett arv.

Avskyn för de arabiska diktaturerna är djup

De arabiska revolutionerna har medfört en politisk liberalisering men inte en social omvälvning. Varför?

I Egypten och Tunisien är det bara toppen av isberget som krossats, det vill säga despoterna och deras närmaste omgivning. I övrigt är den ”djupa staten”, administrationen och säkerhetsapparaten,  i de två länderna intakta. Hittills är det bara den libyska revolutionen som sett en radikal förändring. I dag finns det ingen statsapparat och ingen armé. Den sociala omvälvningen har varit mer omfattande därför att den redan snäva privata sfären var dominerad av familjen Khaddafi.

I väst råder det förvåning över att islamisterna vinner valen trots att de inte startade revolutionerna…

Förväntningarna i väst, romantiken om ”våren” och ”jasminer”, hela det västliga språkbruket, byggde på dålig kännedom om situationen. Det var uppenbart att islamisterna skulle ta hem spelet eftersom de sedan slutet av sjuttiotalet intagit den helt ledande platsen i de folkliga protesterna. De fyllde det tomrum som uppstod efter den arabiska nationalismens bankrutt. Rädslan för fundamentalisterna var den viktigaste orsaken till att regimerna i väst stödde den arabiska despotismen. Att inbilla sig att allt detta skulle svepas åt sidan var att ta sina önskningar för realiteter.

Med Gulfstaternas finansiella stöd och tevestationen Al Jazeeras uppbackning kunde man inte vänta sig annat än islamisternas valsegrar. Det som är förvånande är att valsegrarna inte varit förkrossande. I Egypten kan vi se med vilken hastighet deras valsiffror krymper från parlamentsvalet till folkomröstningen om Konstitutionen via presidentvalet. I Tunisien fick Ennahda 40 procent av den halva av befolkningen som skrivit in sig i vallängderna och i Libyen besegrades det lokala Muslimska brödraskapet.

Vadå? Jag, massmördare?

Är du förvånad över islamisternas nuvarande problem vid makten?

Först måste det sägas att en återgång till despotismen inte står för dörren. En övergång med islamisterna vid makten är nödvändig. Den fundamentalistiska strömningen har byggt sin kraft som opposition på en förenklad slogan: islam är lösningen. Det är som en tom kastrull men har fungerat i en kontext av misär och orättvisor där det gick att kränga den illusionen. Islamisterna är handelsmän i opium för folket. I det ögonblick de kommer till makten fungerar det inte längre. De är oförmögna att lösa människornas problem. De kom till makten i ett läge som ingen avundas dem och de saknar ett ekonomiskt program.

Kan man lita på att de organiserar allmänna val i vilka de eventuellt kan förlora makten?

Det är det klassiska argumentet: en person, en röst, men bara en gång. Men de har inte kommit till makten i ett styrkeläge. Folket har lärt sig att visa sin vilja, att gå ut på gatorna. Aldrig i Egyptens historia har en ledare mötts av så mycket förakt som Morsi i dag.

Kan den turkiska modellen överföras till den arabiska världen?

Nej, det är inte det Muslimska brödraskapet som styr i Turkiet, det är en modern avsplittring som förlikat sig med iden om en sekulär stat. Turkiska AKP är den islamska varianten av de europeiska kristdemokraterna. Muslimska brödraskapet är något annat. Det är en fundamentalistisk organisation som kämpar för sharialagar och för vilka sekulär är ett skällsord. På det ekonomiska planet har de heller inget gemensamt. AKP är småföretagarnas parti, medan broderskaparna deltar i en ränteekonomi baserad på profit på kort sikt.

Morsi förbrukar snabbt sitt politiska kapital

Kan du beskriva Qatars inflytande på revolutionerna?

Det är lite av en gåta? Vissa av Qatars ledare samlar på lyxbilar och vapen, medan emiren av Qatar spelar utrikespolitik. Han har tagit till sig Muslimska brödraskapen som när man köper ett fotbollslag. En man har spelat en avgörande roll i denna nya allians som påminner om den mellan Mohamed ben Abdel Wahab (predikant 1703-1792) och den saudiska dynastin på 1700-talet: nämligen chejk Qaradhawi, det Muslimska broderskapets spirituella ledare, som befinner sig i Qatar sedan länge och där han har fri tillgång till Al Jazeera. Detta sker i ett land där emiren inte tillåter någon opposition.

Hur förklarar du USA:s belåtenhet med Muslimska brödraskapen?

Det hela började under Bushs administration. För de neo-konservativa var terrorismen en produkt av den nationalistiska despotismen. Därför skulle despoter som Saddam Hussein störtas för att sprida demokratin. Condoleezza Rice ville förnya alliansen med de Muslimska brödraskapen som den såg ut 1950-1960. Men Hamas seger i de palestinska valen blockerade processen.

Barak Obama som ärvt en katastrofal situation i Mellanöstern har haft en försiktig och tvekande attityd. När allt bröt ut valde han att ge sken av att följa med i strömmen. Washingtons besatthet i regionen är stabilitet och oljan. En besatthet som tar sig uttryck i ett sökande efter en allierad med folkligt stöd.

Varför var NATO:s ingripande i Libyen möjligt men inte i Syrien?

I Syrien finns samma risk för kaos som i Libyen men i ett regionalt sammanhang som är mycket farligare. Vi har också Rysslands och Irans stöd till Assad. Från första början stod det klart att NATO inte ville ingripa. Frågan är inte: ”Varför ingriper inte Väst i Syrien” utan: ”Varför hindrar Väst leveranser av vapen till upproret”? Den grundläggande orsaken är de västliga regeringarnas rädsla för den folkliga rörelsen i Syrien. Resultatet är en förvärring av situationen. Regimen i Syrien kommer att falla, men till vilket pris? De västliga regeringarnas närsynthet är förbluffande. Under förevändning att inte återupprepa misstagen i Irak, det vill säga baathstatens sammanbrott, gör de än värre. I dag är syrierna övertygade att Väst låter deras land gå under i syfte att skydda Israel.

Syrisk TV drar sig inte längre för att visa upp regimens ryska Scud-missiler.

Den anti-imperialistiska vänstern ser en amerikansk komplott i revolutionerna…

Det är inte för att imperialistiska makter av opportunistiska skäl stöder de folkliga upproren som stöd till dikaturerna är berättigat. Teorierna om en amerikansk komplott är groteska. Det räcker med att se till Washingtons förlägenhet. Det är uppenbart att det råder kaos efter fyrtio år av diktatur. Men som Locke föredrar jag kaos framför despoti, för under kaos kan jag välja handlingsalternativ.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,