Kategoriarkiv: Klasskamp

Kurdisk autonomi i Syrien –en kortlivad historia eller fullbordat faktum?

Publicerat av
2

Med sin text om en kurdisk autonomi i Syrien hjälper oss Francesco Desoli indirekt att förstå varför kurderna som strider mot IS i Kobane inte erhåller hjälp från andra kurder, inte heller andra syrier eller från stater som antas stödja den syriska befolkningens resning mot Bachar al-Assads regim. Vi publicerar den här texten därför att den ger intressant detaljrik information om det kurdiska folkets kamp för nationellt självbestämmande. Vi är nödvändigtvis inte överens med författaren i alla slutsatser. Översättningen till svenska från franska har jag gjort.

**********

Från revolution mot regimen till PYD:s hegemoni.

Av Francesco DESOLI *

De syriska regionerna med en kurdisk majoritet har gåt sin egen väg i den syriska krisen. Under 2011 deltog många unga kurder i den fredliga revoltrörelsen mot regimen i Damaskus genom att visa solidaritet och samordning med övriga regioner i landet. Från hösten 2011 med den tilltagande militariseringen av revolten deserterade ett visst antal kurder från den reguljära armén och anslöt sig till det väpnade motståndet.
Men under 2012 minskade antalet nya kurdiska rekryter till miliserna på grund av två faktorer: den officiella oppositionens vägran att erkänna den kurdiska minoritetens rättigheter och det ökade inflytandet för olika kurdiska partier över den folkliga proteströrelsen.

Å ena sidan tillät den syriska regimen det kurdiska partiet PYD, syrisk bransch av det turkiska arbetarpartiet PKK, att återkomma till Syrien för att kontrollera och neutralisera upprorsrörelsen.
Å andra sidan försökte ett antal mindre kurdiska oppositionspartier i exil i irakiska Kurdistan att få ungdomsrörelsen att omfatta deras ideologi och krav. I oktober 2011 bildade sexton partier, under ledning av Kurdiska demokratiska partiet PDK, det kurdiska nationella rådet KNC i syfte att skapa en motvikt till PYD.
PDK förhandlade fram en uppgörelse om en delning av makten mellan KNC och PYD, som skrevs under i staden Irbil i juli 2012. Ett avtal som aldrig omsattes i praktiken. Tack vare sin solida partihierarki och medlemmarnas militära erfarenheter blev PYD snabbt det dominerande partiet i de syriska regionerna med kurdisk majoritet.
Samtidigt drog regimen i juli 2012 tillbaka sina säkerhetsstyrkor från landsbygden och mindre städer i den kurdiska regionen för att sätta in dem i Damaskus, Aleppo och andra strategiska zoner i landet.
Med regimens indirekta godkännande ockuperade PYD det maktvakuum som uppstod, tog kontroll över militära anläggningar och administrativa byggnader som övergetts och halade centralmaktens symboler. Men den syriska regimen behöll ändå kontrollen över vissa strategiska platser i guvernörskapet Hassakeh, vissa centrala stadsdelar i Qamishli, inklusive flygfältet och gränsposteringen till Turkiet, liksom vissa stadsdelar i Hassakeh och två militärbaser.

Under 2013 kunde YPG, PYD:s militära gren, i en rad för det mesta segerrika slag mot skilda arabiska oppositionsgrupper och mot ISIS utöka sin kontroll över flera zoner i guvernörskapet Hassakeh som Ras el-Ein, Tel Tamer, och Yaroubiyeh
Det irakiska PDK, i sin strävan att behålla ett inflytande i det syriska Kurdistan, reagerade med att stänga gränsen mellan Syrien och det irakiska Kurdistan i syfte att isolera PYD ekonomiskt och tvinga partiet att förhandla om en reell fördelning av makten. PYD lyckades dock stå emot trycket tack vare en bibehållen handel med resten av Syrien och genom att i slutet av 2013 öppna upp en handelsväg med Irak via gränsposteringen i Yaroubiyeh.
I sin kamp för att dominera politiskt tvekade inte PYD att använda alla tillgängliga metoder för att eliminera eller marginalisera sina politiska rivaler. I en rapport från 8 juli 2014 har Human Rights Watch dokumenterat en rad brott mot de mänskliga rättigheterna i områden under PYD:s kontroll. Under de senaste tre åren har nio politiska motståndare till PYD dödats eller försvunnit undre ouppklarade omständigheter. Dussintals andra motståndare har utvisats till det irakiska Kurdistan utan rätt att återvända. Vid flera tillfällen har partiets säkerhetsstyrkor med våld slagit ned oppositionspartiers demonstrationer. Dessa allvarliga handlingar förblir dock begränsade i jämförelse med den syriska regimens massiva repression.

Ett embryon till kurdisk autonomi.

Försäkrad om sin starka kontroll över de kurdiska regionerna utropade PYD i november 2013 bildandet av tre autonoma kantoner i norra Syrien: i Jazira (nordliga halvan av guvernörskapet Hassakeh), i Kobane (en kurdisk enklav nordost om Aleppo) och i Afrin (nordväst om Aleppo).

Befolkningen i de tre autonoma zonerna uppgår till cirka en och en halv miljon personer. Varje autonom kanton har upprättat en utvecklad administration med kommittéer, informellt benämnda ”ministerier”, för försvaret, hälsovården, utbildningen, arbetsmarknaden och det sociala.
På lokal nivå har varje by och stad en kommitté med benämningen ”Folkets Hus” (beit al-shaab/mala gal) som ansvarar för den lokala administrationen. I städerna sköter en stödkommitté(majlis ighathi) och en hälsokommitté (majlis sahhio) var för sig distributionen av humanitär hjälp från olika håll och hälsovården, i synnerhet första hjälpen till krigsskadade.
Men bakom denna organisatoriska fasad gömmer sig en mer komplex verklighet. De flesta offentliga inrättningarna som hälsocentraler, skolor och sjukhus, sköts ännu till viss del av den syriska regimen. De finansiella resurser som PYD har räcker inte till för den offentliga administrationens utgifter och till löner åt funktionärerna som alla kommer från Damaskus. Sjukhusen erhåller fortfarande små mängder av läkemedel från det syriska hälsoministeriet, oftast gåvor från Världshälsoorganisationen. De ansvariga i det offentliga tvingas därför att jonglera mellan de två myndigheterna: regimens departemensthierarki och PYD:s autonoma administration. De tvås skilda regler och krav skapar ibland spända tvister.

I november 2012 beslutade exempelvis PYD att införa undervisning av kurdiska språket i skolorna. Utbildningsdepartementet i Damaskus fördömde beslutet och stängde de berörda skolorna. Flera lärare avskedades för att ha undervisat i kurdiska i offentliga skolor. Hur som helst fortsatte flera av dem att undervisa som frivilliga. Administrationen i kantonen Jazira förbereder nya skolböcker för undervisning i kurdiska för skolåret 2014/2015. Skolornas direktörer samarbetar i hemlighet med initiativet eller är tvingade att acceptera skolprogrammen. För att återvinna åtminstone ett stöd från delar av den kurdiska befolkningen föreslog regimen i december 2013 att införa undervisning i det kurdiska språket på universiteten.
Överlappningen mellan skilda myndigheter eller avsaknaden av en ansvarig myndighet syns även inom andra sektorer. Så har PYD exempelvis infört ett nytt juridiskt system med två rättsnivåer (vanliga domslut och allvarligare brottsmål) och påbörjat en revision av den syriska lagstiftningen. Det har skapat en viss förvirring och flera lagexperter skiljer sig i uppfattningen om vilka lagar som gäller för tillfället. Däremot fungerar kontoren för fastighetsregistret fortfarande och hyreskontrakt registreras fortfarande i enlighet med den syriska statens rutiner.
Tillstånd att starta en kommersiell aktivitet eller en privatklinik godkänns av de lokala kommittéerna och de kurdiska säkerhetsstyrkorna, medan apotekare, ingenjörer och läkare fortfarande måste kunna visa upp ett diplom eller en licens erkänd av regimen i Damaskus för att kunna utöva sitt yrke.


För bilar finns det två parallella system. De äldre fordonen behåller de gamla registreringsskyltarna medan nya fordon registreras med en ny typ som tillverkas lokalt och med arabisk och kurdisk text.
Oavsett vilken myndighet som övervakar den offentliga servicen har kvalitén på servicen försämrats kraftigt sedan 2010 inklusive i regioner som inte drabbats direkt av kriget. Många läkare, sköterskor och professorer har flyttat till Damaskus eller kustregionen eller lämnat landet. De flesta sjukstugorna på landsbygden har stängts. Av de fyra offentliga sjukhusen i guvernörskapet Hassakeh har en delvis förstörts och två fungerar med reducerad kapacitet. En stor del av befolkningen tvingas vända sig till den privata sektorn inklusive för enkel kirurgi som benbrott eller kejsarsnitt.
I kantonen Kobane är situationen ännu värre. Där finns inget offentligt sjukhus, bara två små privata sjukhus.

PYD / YPG : Från en tredje rangens kraft till en bastion mot IS

Inom ramen för den syriska krisen har PYD och dess väpnade gren YPG från första början haft en särskild position.
Under 2012 och 2013 var konfliktens principiella dynamik den väpnade kampen mellan regimen och den arabiska oppositionen. PYD/YPG bildade ett sorts tredje läger i utkanten av konflikten.
Å ena sidan tillät PYD:s kyliga samförstånd med regimen att undvika bombningar och statens repression och att hålla flygförbindelserna med Damaskus och den syriska kustregionen öppna.
Å andra sidan innebar avstånden och bristen på förtroende till den arabiska oppositionen att det inte övergick i öppen konflikt annat än i vissa regioner med en blandad befolkning av araber och kurder. Men sedan hösten 2013 har IS visat sig vara en reell och beslutsam motståndare till PYD/YPG.
Efter ett tillfälligt lugn under första halvan av 2014 har IS sedan sommaren attackerat på nytt. De extraordinära erövringarna i Irak, speciellt i Mosul och Tikrit, gav IS nya vapen, finansiella medel och nya rekryter.

I juli 2014 startade IS en våldsam offensiv mot kantonen Kobane och invaderade flera byar innan de drevs tillbaka. I september startade en andra offensiv som lyckades förstärka den militära omringningen av den kurdiska enklaven men för närvarande har offensiven stoppats upp i stadens utkant.(texten skrevs innan IS tog sig in i Kobane, m.anm.)
I nordöstra Syrien har IS kraftigt utökat sitt territorium på bekostnad av den arabiska oppositionen (Deir ez-Zor) och den syriska regimen (Raqqa och Hassakeh) men utan att kunna besegra YPG:s försvarsstyrkor.
Tvärtom har YPG, efter Peshmergas (irakiska Kurdistans militärstyrka) reträtt inför IS i början av augusti, kunnat ingripa i Irak där man kunde spela en avgörande roll för bryta inringningen av berget Sinjar och etablera en kontroll av en lång del av den syrisk-irakiska gränsen.
YPG:s soliditet beror av flera faktorer. Två år av väpnad konflikt, först med flera grupper i den arabiska oppositionen och sedan mot IS har lärt YPG känna sina motståndare och att förbättra sin militära kapacitet. En rad av militära framgångar under 2013 stärkte moralen. Dessutom innehas de flesta nyckelposterna i YPG av veteraner från PKK med syriskt eller turkiskt ursprung med decennier av erfarenhet i gerillakriget mot den turkiska armén.
Om motgångarna i kampen mot IS i Kobane visat vissa av YPG:s begränsningar i den omringade staden har det samtidigt gjort det möjligt att rekrytera frivilliga kurder i Turkiet och att uppnå ett indirekt stöd i form av flygunderstöd från väst.

Regimen och PYD : allierade taktiskt, motståndare strategiskt?

Trots det yttre skenet är relationerna mellan PYD/YPG och den syriska regimen komplexa och under permanent förändring. Dessa båda politisk/militära aktörer uppträder på en och samma gång som taktiskt allierade och strategiska motståndare. För tillfället kan inte kurderna riskera en öppen konflikt med regimen med de oundvikliga bombangrepp som skulle krossa deras regions stabilitet och infrastruktur.
Regimen för sin del kan inte tillåta sig att öppna en ny front som skulle motverka den propagandistiska retoriken om en ”nära seger” och ”skyddet av minoriteter”. Men i privata samtal medger många medlemmar i PYD att regimen aldrig kommer att erkänna kurdernas nationella rättigheter och att om regimen skulle vinna kriget mot den arabiska oppositionen och IS kommer den förr eller senare att återta kontrollen över de tre autonoma kantonerna.

Flera tecken de senaste månaderna bekräftar den strategiska klyftan. PYD fördömde presidentvalet 3 juni 2014 och förhindrade valet i regionerna under dess kontroll. Regimen vägrar att skriva in den kurdiska minoritetens rättigheter i konstitutionen och att utnämna en kurd till guvernör i Hassakeh.
Det har förekommit flera sammandrabbningar med döda och skadade mellan miliser lojala med Assad och de kurdiska styrkorna på gatorna i Qamishli och Hassakeh.
Även om PYD/YPG aldrig angripit regimen har de heller aldrig lämnat över zoner till regimen som de tagit i strid med den arabiska oppositionen.
Regimen har förlorat en rad militära baser i guvernörskapen Raqqa och Hassakeh, det militära flygfältet i Deir ez-Zor är hotat (har senare fallit. m.anm.) Dess kapacitet att utöva sin militära styrka i nordöstra Syrien minskar.
I denna instabila situation strävar PYD med alla krafter att erhålla stöd och erkännande från det internationella samfundet, vilket de saknat hittills. Fiendeskapet från Turkiet, irakiska Kurdistan och den syriska oppositionen har påtvingat PYD en sorts diplomatisk isolering de senaste tre åren. En högt uppsatt delegation från PYD gjorde i maj och juni 2014 en rundtur mellan Europas huvudstäder.
Ankomsten av tusentals irakiska flyktingar i distriktet Al Malkiyeh/Derek i augusti 2014 gav PYD chansen att öppna en direkt kommunikationslinje med Förenta Nationerna och Internationella Röda Korset för humanitär hjälp.
Ett stort hinder i vägen för mer nära kontakt med regeringar i väst är närvaron av PKK på listan över internationella terroristorganisationer. Men enligt ansvariga i PYD pågår redan förhandlingar om att ta bort PKK från listan.

En osäker framtid för kurdernas autonomi och för Syrien.

Den främsta frågan för kurderna i Syrien är framtidsutsikterna för deras embryonala regionala autonomi. Är det en korlivad historia dömd att slockna efter stark återkomst av centralregeringen? Eller är det första steget på en lång väg till en reell autonomi, för att inte säga självständighet enligt modellen i det irakiska Kurdistan?

Om mellan september 2013 och maj 2014 regimen i Syrien verkade resa sig gradvis och det inte syntes omöjligt att den skulle vinna tillbaka hela landet så har Mosuls fall och IS rasande framfart kullkastat hela regionens geopolitiska situation.
Irak och Syrien är nu på väg mot en okänd framtid. Ett typexempel: i maj 2014 efter sin begränsade seger i parlamentsvalet verkade Iraks premiärminister Nouri al-Maliki sitta säkert vid makten i ännu fem år. Det tog bara tre månader innan han sattes åt sidan till förmån för en nationell samlingsregering.
En liknande kompromiss i Syrien, med ett utbyte av statschef och en delning av makten mellan regimlojala styrkor, den arabiska oppositionen och kurdiska styrkor, kan på liknande sätt vara den enda lösningen för att forma en kompakt front mot IS och för att hitta en väg ut ur inbördeskriget.
I ett sådant scenario kan PYD/YPG ta tillfället i akt för att uppnå ett erkännande på nationell och internationell nivå och förhandla om villkoren för kontrollen över den kurdiska regionen och en viss grad av autonomi för de tre kantonerna.
Francesco Desoli

* Den här artikeln publicerades i september 2014 i den italienska tidskriften Limes – Rivista italiana di geopolitica, volym 9/14 (« Le maschere del califfo »).
* Francesco DESOLI bor och arbetar i Mellanöstern. Han talar arabiska och följer krisen i Syrien sedan 2012. Han sammarbetar med nätverket Fokus på Syrien.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

-Vi kräver en verklig demokrati!

Publicerat av
3

Tiotusentals ungdomar i Hongkong demonstrerar sedan en vecka tillbaka för en verklig demokratisk valprocedur i den förra brittiska kronkolonin. Britternas hundrafemtiofemåriga ”lån” av Hongkong gick ut 1997. I förhandlingar mellan Deng Xiao-ping och Margaret Thatcher lämnades kolonin tillbaka till Kina i utbyte mot ett löfte att formeln ”en nation-två system” skulle råda och att allmänna val skulle gälla på halvön.
De massiva protesterna handlar om löftet att guvernören för Hongkong ska väljas fritt. Ett löfte som Peking aldrig uppfyllt.

I början av september publicerade Peking en ny vallag som formellt säger att allmänna val ska hållas 2017. Men i praktiken handlar det om vad demokratidemonstranterna ironiskt kallar ”iranska val”. De kunde lika gärna kalla dem ”kinesiska val”. För att ställa upp som kandidat till guvernörsposten krävs att en valkommission på 1 200 medlemmar ger grönt ljus utifrån kriteriet att en kandidat måste vara lojal med regimen i Peking.
Protesterna började med att studenter började bojkotta lektioner på universitet och skolor. En grupp campade utanför regeringsbyggnaden. Det var i lördags när tusentals ungdomar försökta ansluta till protesterna utanför regeringsbyggnaden som kravallpolisen börjad skjuta tårgas och pepparspray mot demonstranterna.

-Gå hem, bryt inte mot lagen, stör inte den allmänna ordningen så att kollektivtrafiken störs, var det enda budskap som den av Peking utsedde guvernören Leung Chun-ying hade att säga till de protesterande ungdomarna som tydligen inte förstod vad han sa eftersom de stannade kvar på gatorna och tusentals fler anslöt till protesterna som spred sig till andra delar av Hongkong, bland annat de chicka affärskvarteren i Causeway Bay och till andra sidan av hamnen till Mong Kok och Kowloon. I dag måndag anslöt lärarnas fackliga organisation till protesterna genom att utlysa strejk.
I Peking ser ledarna med fasa på de nya protesterna i Hongkong eftersom de i sista hand kan hota deras maktpositioner. På det kinesiska fastlandet går det inte en dag utan lokala uppror mot maktmissbruk, korruption och miljöförstörelse och strejker för bättre löner. Men det finns ingen nationell rörelse för demokratiska fri- och rättigheter att tala om.

Även om det troliga resultatet på kort sikt för protesterna i Hongkong är att repressionen kommer att ta ut sin rätt kan de på längre sikt bli en förebild för miljoner och åter miljoner kineser på fastlandet. Trots att Peking blockerar Instagram för att hindra bilder från protesterna i Hongkong att ses av den kinesiska allmänheten och blockerar sökord som ”tårgas” på internet är det uppenbart att informationen om kampen för reell demokrati i Hongkong kommer att spridas vidare utanför den gamla kronkolonins gränser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Grekland i väntan på kamp om makten

Publicerat av
5

I Lausanne träffades ett åttiotal socialister den 12-14 september för att diskutera den sociala krisen i södra Europa och vilka politiska perspektiv som öppnas i regionen. Sammankomsten hade organiserats av MPS (rörelsen för socialism) och bland de inbjudna fanns ledande aktivister från Podemos i Spanien, Syriza i Grekland, Sinistra Anticapitalista i Italien, NPA i Frankrike, samt socialister från Schweiz. Själv hade jag nöjet att delta tack vare en inbjudan från en gammal vän som höll i organiseringen av seminariet.
Här under ska jag sammanfatta den förberedande information som gavs om situationen i Grekland och den diskussionsinledning som Antonis Ntavanellos gav. Han är medlem i Syrizas centralkommitté och samtidigt talesperson för DEA (internationalistiska arbetarvänstern), en revolutionär organisation som arbetar öppet inom Syriza.

********

Ett brott mot mänskligheten.

Den sociala och humanitära misär som i dag råder i Grekland är inte ett resultat av en ”osynlig hand”. Inte heller är det resultatet av ”lata grekers” attityder, skattesmitare och korruption. Nej, den djupa sociala krisen och misären är en direkt följd av att de internationella storbankernas intressen satts i förarsätet av den så kallade Trojkan (IMF,ECB och EU). I slag på slag har den grekiska regeringen tvingats driva igenom ”saneringspaket” som i praktiken rivit ned alla sociala skyddsnät i samhället. Det var och är en politik som inte kan kallas annat än ett brott mot det grekiska folket.
Till att börja med har den av Trojkan (med Merkel i spetsen) påtvingade ekonomiska politiken, mitt i en internationell recession och finanskris, kört den grekiska ekonomin i botten.

I sex år har landets ekonomi krympt. Bruttonationalprodukten har minskat från 233 miljarder euro 2008 till 182,1 miljarder euro 2013, det vill säga att fall på 26 procent. Det är en depression med sociala följder som inget land i Europa upplevt sedan trettiotalet.
Det har drivit upp den officiella arbetslösheten till 26 procent och som når 60 procent i gruppen 15-24 år. I realiteten är situationen ännu värre, troligen en bra bit över 30 procent eftersom butiksägare som gått omkull och folk som tappat hoppet och inte letar jobb längre inte finns med i den officiella statistiken.
Samtidigt har den av storfinansen påtvingade politiken lett till den deklarerade målsättningens motsatts: att minska statsskulden. Den offentliga skulden har ökat till 300 miljarder euro och når därmed 200% av BNP, och i takt med att BNP minskar blir statsskulden allt större procentuellt. Den privata skulden, bolagens och hushållens, har samtidigt stigit till 100 procent av BNP. Slutsatsen är enkel trots att den förnekas av Merkel &Co.: det finns inte en chans i , ja ni vet, att det grekiska folket ska kunna betala av statsskulden. Den måste helt enkelt avskrivas om inte Grekland ska reduceras till en europeisk social öken .
För den enskilde löntagaren, den arbetslöse och de fattiga pensionärerna har krisen bokstavligen krossat den sociala tryggheten. Det är svårt att hitta vad att börja med. De som ännu har ett arbete har sett sina inkomster minska med 30-40 % i köpkraft. Via lagstiftning har regeringen drivit ned den lagliga minimilönen till 486 euro i månaden för vuxna heltidsanställda och 411 euro för gruppen 15-24 år. En fjärdedel av alla löntagare tjänar mindre än 500 euro per månad innan skatt. Över hälften, 53,7 %, av löntagarna har en månadslön under 820 euro.
Situationen är naturligtvis ännu värre för pensionärer och arbetslösa. Enligt det grekiska köpmannaförbundet (GSEVEE) är i 40 procent av hushållen minst en person arbetslös. Det motsvarar 1,4 miljoner personer varav bara 9,8 procent har en arbetslöshetsersättning. Enligt samma källa har hushållen i genomsnitt förlorat 39,47 procent av sina inkomster och mer än 40 procent i vissa landsdelar. Regeringens beslut att höja skatterna på nödvändiga varor för allmänheten är brottslig. Den höjda skatten på eldningsolja ledde till att mer än 200 000 hushåll var utan värme den gångna vintern. Många eldsvådor uppstod när folk eldade upp delar av inredningen för att värma sig och många dödsfall av koloxidförgiftning konstaterades.

Inom sjukvården är situationen helt enkelt katastrofal. Budgeten för de offentliga sjukhusen har minskats med 25 % mellan 2009 och 2011 och ytterligare ”reformer” ligger i startgroparna. Det offentligas bidrag till kostnader för läkemedel har minskat med hälften och vissa mediciner finns inte längre att få tag i. Patienter antas ta med sig egna mediciner vid sjukhusbesök. Den kriminella politikens direkta effekter på folkhälsan är påtaglig. Malaria har för första gången på 40 år konstaterats. De sänkta utgifterna för gravida kvinnor har ökat antalet dödfödda barn med 21 % mellan 2008-2011 och barnadödligheten ökat med 43 % mellan 2008-2010.

-Kostnaderna för åtstramningen bärs främst av de vanliga medborgarna i landet som drabbats av de största budgetnedskärningarna någonsin i hälsovården i Europas moderna historia, skriver professor David Stuckler i den ärevördiga tidskriften The Lancet. Det är en sammanfattning så god som någon över den kriminella politik som tvingats på de arbetande och fattiga i landet. Exemplen på den sociala misär som brett ut sig kan mångdubblas men de kan bara förstärka den bild som redan är klar och tydlig.

Ett politiskt jordskalv.

Den ekonomiska och sociala krisen har orsakat ett veritabelt jordskalv på den politiska scenen. Vad som var Europas starkaste socialdemokratiska parti för några år sedan är i dag en spillra. Pasok som haft ensam majoritet i parlamentet, och som före krisen kunde stoltsera som avgjort största partiet med 45 % av rösterna räknar i dag in knappa 5 % i opinionen. Pasok kunde göra vad de konservativa i Ny Demokrati inte kunde, nämligen driva igenom Trojkans ”reformer” trots det enorma motståndet från den drabbade befolkningen. Men det har skett till priset att partiet aldrig mer kan resa sig, i alla fall inte inom överskådlig framtid. Likt det franska Socialispartiet har det begått politiskt självmord i finansens intressen.

Som oftast i kristider sker en polarisering i det politiska landskapet. I Greklands fall är den extrem. Borgerlighetens främsta parti, Ny Demokrati, som tillsammans med Pasok alternerat vid makten har krympt ihop till 20-22 % medan den yttersta högern och nynazisterna i Gyllene gryning nu har sympatisörer bland 11-12 procent av väljarna.
Den extrema krispolitiken mötte ett massivt motstånd fram till mitten av 2012. Inte mindre än sex generalstrejker sa nej till krispolitiken, ett otal strejker och ockupationer ägde rum. I den mobiliseringen var det uteslutande vänstern till vänster om Pasok (som inte kan kallas vänster längre) som stod för den organiserade mobiliseringen av motståndet. I den processen har den heterogena vänsterfronten Syriza helt tagit kommandot. Från några enstaka procent i valkåren har Syriza på extremt kort tid växt till det största partiet i landet med prognoser på klart över 30 % i nuläget. Lite längre fram tar jag upp hur fronten är organiserad och vilket grundläggande problem som socialister står inför.
I media och även i vänsterpress har det förekommit frågor om det folkliga motståndet mattats och att det skulle spegla en demoralisering på grund av uteblivna resultat trots den enorma massmobilisering som varit. Från mitten av 2012 har mycket riktigt de stora strejkerna och massdemonstrationerna varit frånvarande. Det pågår dagligen lokala strejker och demonstrationer. Men flera hundra tusen samlas inte framför parlamentet.
Att det skulle handla om en demoralisering är dock en för hastig slutsats.

I stället har många politiska och fackliga aktivister och stora grupper bland de arbetande insett att det inte går att komma längre i kampen på gatan och arbetsplatserna. De har insett att det krävs en politisk lösning, en regering som med krafttag sätter totalstopp för den nyliberala ”reformpolitiken” och som river upp alla antisociala lagar som redan antagits.
Man kan säga att kampen gått in i en ”parlamentarisk fas”, där hoppet på en utväg ur krisen och misären ställs till bildandet av en vänsterregering bildad av Syriza om den aktuella regeringen faller/avgår eller via en seger i valet 2015. För den stora delen av de arbetande och fattiga i landet ställs nu hoppet till en vänsterregering som bildas av Syriza. Är det utopi som många skulle säga? Det kommer att leda till en direkt konfrontation med EU och storbankerna i Europa. Helt klart. Men det inser också de som kämpar i landet. De inser att vad som inte gick att uppnå via strejkerna och demonstrationerna måste uppnås via den politiska makten.

Kan Syriza leda kampen till seger?

Frågan är berättigad eftersom uppgifterna och utmaningarna som kommer möta en vänsterregering är enorma. En seger i de kommande parlamentsvalen måste förståss ses inom ramen för en massmobilisering som kräver stopp för åtstramningspolitiken. Ett problem kommer att ligga på bordet redan första dagen. Betala eller inte betala räntor och amorteringar på statsskulden?
Den centrala kretsen i Syriza med Alexis Tsipras som partiledare säger att den ska inleda förhandlingar med EU om en plan för hur statsskulden ska hanteras. Tsipras kommer att begära att delar av skulden avskrivs och att en mer utdragen plan för återbetalningar antas. Det är antagligen en illusion att EU skulle gå med på någon form av avskrivning.
För att Syriza ska kunna möta förväntningarna som ställs till en vänsterregering finns det inget utrymme för kompromisser med Trojkan. Trycket underifrån på att vägra betala kostnaderna för statsskulden kommer inte att ge stort utrymme för en vänsterregering och samtidigt ska det stå klart att en vägran att betala är en omdelbar krigsförklaring mot de internationella storbanker som ”äger” statsskulden. Då gäller det att ha en plan B som svarar på frågan vad som måste göras om bankerna med stöd av Trojkan bestämmer sig för att strypa Grekland, stoppa krediterna, hota med uteslutning ur EU och organiserar ekonomiskt sabotage genom bland annat kapitalflykt.


Häromdagen redogjorde Alexis Tsipras i ett tal vad Syrizas ledning anser ska vara omedelbara uppgifter för en vänsterregering:
-öka lönerna med 30 % för att återställa vad som förlorats på grund av Trojkans krispolitik.
-återställa pensionerna till nivån innan 2010
-upphäva alla nya skatter som ensidigt drabbat de sämst ställda i samhället, som skatten på eldningsolja.
-återinföra rätten för fackföreningarna att ingå kollektivavtal.
-kraftigt höja skatterna på bankerna och storföretagen.
-och till sist inrätta en ”offentlig kontroll” över bankerna.
Som ni ser handlar det inte om en fadd socialdemokratisk regeringsdeklaration. Men ändå reser den minst ett frågetecken. Vad innebär ”offentlig kontroll” över bankerna i en situation där kapitalägarna säkerligen öppet saboterar en vänsterregerings beslut och hotar dess möjlighet att finansiera en politik som svarar mot vad befolkningen väntar sig? Vänstern inom Syriza svarar att sabotage och kontroll bara kan stoppas genom att samhället tar över bankerna och hindrar ägarna av bankerna från att sätta käppar i hjulen för en verkligt social och solidarisk politik.
Men vad är egentligen Syriza? Det finns en utbredd uppfattning om att det är en löst sammansatt front med en leding som gör lite hur den vill baserat på ledaren Tsipras mycket karismatiska drag. Inget kunde vara mer fel. Alla medlemmar är organiserade i basgrupper, typ lokalavdelningar. Vid varje möte kontrolleras att deltagarna är medlemmar. Det finns stadsdelsstyrelser, stadsledningar, regionala ledningar, en nationell centralkommitté och en kongress. Demokratiska val sker till alla nivåer. Inte precis en facebookgrupp.
Samtidigt är Syriza en frontorganisation där flera mindre organisationer bildar en vänsteropposition mot gruppen kring Tsipras som tenderar att söka lösningar till ”höger”. Men partiledningens utrymme för manövrer begränsas av den interna debatten och det aktiva deltagandet av basen. Ett exempel visar vad det betyder.
På den senaste kongressen gick Tsipras ut mycket hårt mot DEA (internationalistiska arbetarvänstern) och krävde att DEA skulle upplösa sig som organisation för att få vara kvar som medlemmar i Syriza. Till partiledningens överraskning mötte kravet stort motstånd. Inte bara från medlemmar i DEA utan också från andra grupperingar inklusive delegater för Tsipras egen majoritet. DEA har i sitt arbete visat för alla medlemmar i Syriza att de är de mest hängivna och lojala medlemmarna. Partiledningen tvingades till reträtt av kongressen och sedan dess har Tsipras inte rest frågan om DEA:s upplösning på nytt.

DEA:s motiv för att inte upplösa sig är att det är långt ifrån klart att Syriza kommer att klara testet i den kommande konfrontationen. Ledningen lutar mot att förhandla med Trojkan och har i enskilda frågor visat att den vinglar betydligt.
Om inte Samaras regering faller innan väntar ett presidentval i mars 2015. Lyckas inte regeringen säkra en majoritet i parlamentet för en presidentkandidat kan det bli nyval till parlamentet redan i februari. Annars kommer Sampras och EU att göra allt för nyval hålls först i juni 2016. Det är svårt att se hur den sociala krisen kan dras ut till 2016 utan en explosion och nyval.
För att skapa de bästa möjligheterna för en segerrik kamp arbetar Syriza stenhårt på att skapa största möjliga enhet bland de arbetande. I dagliga strider och inför val manar man till enhet och solidaritet mellan alla folkliga krafter. Ett problem i enhetspolitiken är det grekiska kommunistpartiet KKE:s absurda sekterism. Partiet är det sista verkligt stalinistiska partiet i Europa och de för en politik i splendid isolation som har sina rötter i vad som kallats den ”tredje perioden”, det vill säga när Moskva i slutet av 20-talet tvingade alla kommunistpartier att se socialdemokratin som huvudfienden i samhället. Logiken blir då att de som ligger närmast dig politiskt är den farligaste fienden.
I Grekland tar det sig i dag komiska proportioner. I valet till EU-parlamentet uppmanade Syriza sina väljare i någon valkrets där de inte var representerade att rösta på KKE. Vilka i sin tur svarade att ”vi vill inte ha era röster”. Samma sak gäller partiets fackliga ”frontorganisation” PAME som konsekvent vägrar samarbeta med andra fackföreningar. Det finns dock tecken på att den absurda sekterismen börjar skapa spänningar i PAME, men inte i partiet.
Lyckligtvis är KKE inte ett stort problem eftersom det är Syriza som totalt dominerar arbetet i den dagliga kampen och situationen på det politiska planet. Det som utifrån sett verkar vara en nedgång i kampen kan visa sig vara en rörelse på djupet som kommer att explodera inom den närmaste perioden och där vi kommer att få se upproriska arbetande folkmassor, som inte längre står ut med all misär som tvingas på dem, lyfta fram en vänsterregering på sina axlar. Det blir inte en tebjudning som följer. Europas nyliberaler med Merkel i spetsen kommer att kasta sig över landet för att med alla medel hindra en vänsterregering från att ta tag i den sociala katastrof som borgarna skapat. Då blir det upp till alla radikala krafter i Europa att solidariskt sluta upp bakom det grekiska folkets kamp för ett nytt progressivt Grekland.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Därför vill Stefan Löfvén ha Jan Björklund och Annie Lööf som ministrar i stället för Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt

Publicerat av
10

”Det är lite svårt att hävda att vi skrämmer bort folk! Vi har vetat hela tiden att det mest populära alternativet var en rödgrön regering med oss i.”

Det är kommentaren från (v):s partisekreterare Aron Etzler när han får reda på att 38 procent av de rödgröna väjarna ville ha det så i den undersökning som Demoskop i går gjorde för Expressen.

Så kan man naturligtvis se det. Fast samtidigt bita i det sura äpplet. I de röstsiffror som de facto är ett valnederlag inte bara för moderaterna utan också för ”vänstern”, även i den mest generösa tolkning av detta ord som överhuvudtaget är möjligt. Det är bara 21 procent av hela väljarkåren som vill ha en rödgrön regering med (v)…

Som jag skrev i ett tidigare inlägg:

”Ser vi årets riksdagsval fick (s) tillsammans med (v), 36, 9 procent av rösterna. Är vi välvilliga och räknar in FI till arbetarrörelsen, vilket kan vara tveksamt, stannar dessa partier sammanlagt på 40 procent. Partier med en borgerlig, alltså en privatkapitalistisk, traditionell borgerlig agenda, fick hela 60 procent. I riksdagsvalet till Andrakammaren, 1968, fick (s) och (v) däremot fantastiska 53,1 procent tillsammans. (S) fick 50.1 och (v) 3,0.”

Detta samtidigt som vi sedan, i decennier, sett en historisk förflackning av Arbetarepartiet Socialdemokraterna.

Arbetarrörelsens oövervinnerliga flaggskepp under hela förra århundradet, våra socialdemokrater,  seglar i vårt nya sekel under falskt flagg och man seglar i kvav.

”Arbetarepartiet” är bara något vi påminns om med det gamla  namnet i trycket längst upp på valsedlarna. Annars är varje tanke på att organisera och företräda en klass borta. Partiet leds av nyliberaler med en nyliberal politik.

Aron Etzler kunde och borde därför ha sagt något helt annat:

”Det är självklart att vi inte skrämmer bort folk. Det är vår politik som skrämmer bort industriägarna, finanshajar av all sorter och deras partier i den alliansregering som nu fallit. Liksom många av fackförbundens ledare som framförallt känner sig förbundna med våra motståndare ute på arbetsplatserna. Det är därför Stefan Löfvén bryskt visade oss kalla handen. Han vill gå i allianspartiernas fotspår och i stora drag regera med samma högerpolitik. Det är därför han vill ha Jan Björklund och Annie Lööf som ministrar i stället för Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt.”

Sedan kunde han ha fortsatt:

”Vänsterpartiet vill att arbetarrörelsen återskapas som en verklig rörelse för alla arbetande, arbetslösa, ungdomar och andra stora utsatta grupper. Både i riksdagen, i alla andra församlingar. Överallt i samhället, inte minst i våra fackföreningar, ska vi vara i opposition mot Stefan Löfvéns och Miljöpartiets högerpolitik. Vårt alternativ är en rättvisepolitik! En solidarisk, jämlik och demokratisk opposition där vi ska finnas sida vid sida oavsett kön, sexuell läggning eller etnisk bakgrund. I vårt Sverige ska alla ha ett arbete och det ska vara svenska löner på svenska arbetsplatser! Välfärden ska drivas utan vinst och bemanningsföretagen ska jagas bort! Vi ska fortsätta med en generös flyktingpolitik men se till att all lönedumpning hävs. I allt vad vi gör när vi omgestaltar vårt samhälle är förutsättningen också en miljöpolitik där vi bevarar och återbrukar vår jord.”

På så sätt kunde han och Vänsterpartiet återta initiativet och ta på sig ledartröjan för det långa och tålmodiga oppositionsarbetet mot högerpolitiken med dess marknadsdiktatur!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Uppenbart har valbrunsten eggat upp Vänsterpartiets ledning till tron att de skulle kunna komma till. Komma till regeringsmakt.

Publicerat av
8

I borgerlig, eller statskontrollerad svensk media, sprids och har journalisterna ständigt spritt Sveavägens och Stefan Löfvens budskap om att, han, han den gamle metallbasen, från början en ”arbetarkille”,  minsann ”kan det här med jobben”, inte minst är han ”en skicklig förhandlare”.

Budskapet har haft två mottagare. Väljarna ska fås att tro att han personligen, i förhandlingar, kan göra skillnad och göra det bättre för oss.

Kapitalägare, bolagsstyrelser och konservativa väljare förstår i stället budskapet på ett rakt motsatt sätt. Som byråkraternas byråkrat i IF Metall har han alltid förhandlat bort avgörande krav och intressen för oss medlemmar. Han har inte ens varit en av arbetsgivarna överkörd, utan faktiskt en ”hederlig, rättfram representant”, vilken alltid har delat arbetsgivarnas åsikter. En älskare av ”svensk vapenindustri”, men inte av oss metallarbetare. En hållning, om än inte med samma ordval, som bekräftades i SVT:s Agenda-Extra, där Löfvéns motpart i förhandlingarna, ”Teknikföretagen”, läs Wallenbergs viktiga uppdragsgivare, berömde vad som för oss metallare precis har varit en historisk undfallenhet, men som med deras språkbruk kallades för ”hederlig, ärlig, och öppen”. Jag ska inte surra om mina egna erfarenheter, men jag har också förhandlat, på alla nivåer i Volvo,under tjugo år,  och vet faktiskt hur det ser på bägge sidor av dessa förhandlingsbord. Bara maktspråk. Artigt, belevat, men framförallt makt, och oftast då övermakt!

Att Löfvén redan vid lunchtid dagen efter valet förhandlade med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet genom att inte förhandla, utan bara gav kalla handen, raka nobben, åt alla flirtiga blinkningar från Sjöstedt, visar samma sak. Den gamle metallbasen har aldrig förhandlat. Vad han lärt sig, det är industriägarnas maktspråk.

Sjöstedt, verkade vara uppriktigt besviken. ”Dom pratar inte ens med oss”. Alla eftergifter tycks vara förgäves. Det borde han inte vara. Den svenska socialdemokratin, i meningen dess ledarskap, har ingenting till övers för (v):s politik. Inte i någon viktig fråga. Stefan Löfvén och hans kotteri på Sveavägen använder nu ”Sverigedemokraterna”, the bad guys, som ett skäl för att söka kompromisser med olika borgerliga partier, från Miljöpartiet till Moderaterna. Reinfeldt skyllde på ”flyktingkrisen” för att säga nej till goda reformer. Löfvén kommer att skylla på Jimmy Åkesson för att göra samma sak: ”Vi måste ha ett visst stöd från borgerligt håll för att få gehör för vår budget. Därför sågar vi Vänsterpartiet”.

Olle Svenning, ett åldrande vänstersocialdemokratiskt orakel, som försörjer sig genom att då och då – med klarsyn – piffa upp Aftonbladets ledarsidor, sa i gårdagskvällens SVT-debatt en viktig klokskap: Nämligen att till Vänsterpartiet närstående partier i Norge och Danmark ”pulvriserats” genom att dela regeringsansvar med dessa länders socialdemokrati”.

Uppenbart har valbrunsten eggat upp Vänsterpartiets ledning till tron att de skulle kunna komma till. Komma till regeringsmakt.

I själva verket ska partiet vara tacksamt för att Löfvén så bryskt och ogenerat har gett partiet nobben.

Då slipper partiet att vara den som nobbar,  kanske skapar både ras i förtroende och dessutom regeringskris framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vi har ett viktigt och långt sorgearbete framför oss…

Publicerat av
7

Vi har ett viktigt och långt sorgearbete framför oss…

”Låt oss gå rakt på sak”. Ja, så skrev poeten och Aftonbladets kulturredaktör Karl Vennberg, i ingången till 1970-talet, i en granskning av den politiska efterskörden till de stunder ”när allt var möjligt”.

Karl Vennberg.

Han var tidigt ute med sin egen besvikelse, äldre än många av oss andra. Men det vi gått igenom var den makalösa tid när min generation föddes som politiska människor. Alltifrån scenerna i TV av USA:s vidriga krig i Indokina till förlossningen av unga människors själar i den franska revolten, ”Maj -68”, till ”Den stora gruvstrejken i norr”.

Han svarade sedan lika enkelt som rätt på sin egen fråga:

”70-talets utfall kan bero av hur vänstern förstår att hantera sin besvikelse.”

Hantera sin besvikelse?

Ja, det är vad vi, i det som uppfattas som en bred vänster, måste göra i dag! Rubrikerna från valnatten ryter mot oss. Skrämmer oss. Vi har ett lika viktigt som långt sorgearbete framför oss. Låt oss ta tillvara detta. Tillsammans så långt det går.

Bakgrunden till Karl Vennbergs rader i början av 1970-talet var de konservativa rekyler i samhällets olika delar som han levde med, till en del en hoper maoistiskt dårskap i den generation som organiserade sig politiskt. Han var tidigt ute, och jag tyckte att han hade helt rätt. Min ideologiska övertygelse, den socialism jag kämpade för, allt handlade i grunden om en större frihet, makt för människor och inte marknad, en demokrati som överskred allt vad historien tidigare skådat när det gällde frigörelse för oss människor. Många godsinnade vänstermänniskor hade i dåtiden svårt för att släppa sina solkiga förhållanden till stalinism och maoism, eller till albankommunism för den delen. I sin iver att visa på ”alltings jävlighet i det kapitalistiska Sverige”, skönmålade de, mer eller mindre, oerhört förtryckande politiska regimer i Sovjet, Kina och Albanien.

Idolporträtt av Albaniens Enver Hohxa.

Tyvärr blev han idol också för många sveska vänstersinnade.

Många i min generation, men definitivt inte alla, har inte på rätt sätt hanterat ”sin besvikelse”. Ledsamt att exempelvis se vad som blev av den av Karl Vennberg, så älskade unga Katarina Engberg, en ”upprorsjänta” från KFMLr som verkligen kunde formulera sig. I dag ”departementsråd och chef för Sekretariatet för analys och långsiktig planering vid Försvarsdepartementet. Hennes inriktning är studier av staters underrättelsetjänster och det världspolitiska makt- och intrigspelet”. Alltså ett talrör för den svenska militarismen. Eller lika ledsamt, den klara analytikern och mästerlige pedagogen, Klas Eklund som hann rusa igenom KPMLr och Socialistiska Partiets föregångare innan Kjell Olof Feldt och hans kanslihushöger, ”De vita rosorna”, tog honom till sina barmar. Sedan många år är Eklund i dag ett talrör för SE-banken som ”senior” av något slag…

Katarina Engberg. Numer talrör för svensk militarism.

Men stora skaror av människor från tiden är kvar och har bevarat sin radikala, jämlika syn på världen, om än i olika roller än förr. Deltar efter sin förmåga med glädje, och utan spår av besvikelse, i olika former av motstånd mot förtryck av alla de slag.

Det verkligt ledsamma med årets valresultat är att grundläggande motsättningar mellan vad jag vill kalla – arbete och kapital – har suddats ut. Direkta, kollektiva samband mellan löntagare och de som äger, utnyttjar deras arbete, har minskat i samma snabba takt som avskalningen av svensk industristruktur har fortsatt. Individer, inte en klass, utan unga i tillfälliga anställningar under hård konkurrens från andra tillfälligt anställda, får kämpa sig fram bäst som det går i en globaliserad ekonomi. De känner inte att de vare sig har facket eller något parti riktigt i ryggen, utan utlämnas till en hänsynslös arbetsmarknad och en bisarr konsumtionsideologi. Ofta med en arbetsgivare, en ägare, en finanskapitalist lika okänd som facket. Utbildningar ”till förbannelse”, men ont om jobb. Bostadsnöden har blivit en plåga för alla som inte har råkat ha turen med att köpa och sälja vid rätt tillfälle.

Inte ens en bostad i miljonprogrammen finns finns för unga

Invandrare och flyktingar kommer i dag till ett land där färre ropar efter deras arbetskraft. Marknaden och bankerna styr, inte behoven och våra förnuft. Vår gamle Klas Eklund håller hårt i räknestickan för vad som bankerna anser är möjligt. Minns själv ungdomen på Hisingen när AB Volvo bussade ”skogsfinnar” och ”juggar” direkt till fabriksgrindarna på Lundby och Torslanda för att direkt kasta in den nya arbetskraften i produktion. Då var det ingen som talade om ”att dom tar jobben ifrån oss”.

Ser vi årets riksdagsval fick (s) tillsammans med (v), 36, 9 procent av rösterna. Är vi välvilliga och räknar in FI till arbetarrörelsen, vilket kan vara tveksamt, stannar dessa partier sammanlagt på 40 procent. Partier med en borgerlig, alltså en privatkapitalistisk, traditionell borgerlig agenda, fick hela 60 procent. I riksdagsvalet till Andrakammaren, 1968, fick (s) och (v) däremot fantastiska 53,1 procent tillsammans. (S) fick 50.1 och (v) 3,0.

Samtidigt har det skett en oerhörd förflackning av den gamla arbetarrörelsen. Av de 40 procenten. Maktstriden i (s) kring Håkan Juholt och dennes fall, med segern för nyliberalerna kring Stefan Löfvén, har inneburit att alla tungor i (s) är avskurna för klasspolitik. Urvattnade i dagar, de har mist all sin sälta. I den valrörelse som utkämpats har till och med LO:s ”Kålle” Thorwaldsson fått munkavle. (S) ska inte kunna belastas av finansen för att ”representera särintressen”. Partiets fackliga blysänke i Göteborg, Olle Ludvigsson, under många år klubbordförande på Volvo, och sedan försvunnen bland Bryssels parlamentariker, har också varit frånvarande, lagt sig ”still i båten” vid Hälsö eller i Bryssel.

Han ”dansade en sommar”…

Vänsterpartiet, för några decennier sedan ett parti bakbundet av stalinismen, har samtidigt bundits upp, fängslats av ”realismens” fångklovar. Satsningen på radikal socialdemokrati, från 1980-talet, hoppades kunna ge partiet större utrymme och därmed mer betydelse. Partisekreteraren Aron Etzler i symbios med Jonas Sjöstedt har mycket medvetet, extremt tydligt, och med stöd från partistyrelsen, valt att bara fokusera på en enda fråga, nära nog oavsett sammanhang: ”Bort med Vinsten i välfärden. Vi är inte till salu”. Inte fel, om det varit en av tre, fyra frågor. Men samtidigt förlorade man själarna hos de över tre miljoner anställda i privata näringar som inte var särskilt intresserade. I Sverige riskerar vi samma situation som i södra Europa där det snart bara finns kvar fackligt motstånd i den offentliga, gemensamma sektorn. Där privata kapital i stället härskar, där blir det en djungel där rovdjuren, predatorerna härskar. ”Jag” måste se till att överleva. Punkt slut.

Den ”folklige” Kålle mötte aldrig folket i valrörelsen.

”Plånboksfrågor” försvann för (v) under valrörelsen i samma takt som för socialdemokraterna. Ingen motsättning mellan arbete och kapital, i stället uteslutande en mindre inkomstfördelning när det gäller skatter. Ingen kritik av ledningarna för våra fackföreningar. Inga alternativ till Reinfeldts höga visa om att vi inte har råd med reformer bara för att vi tar emot så mycket flyktingar. Inga krav på att alla arbetslösa ska in i jobb. Inga krav på bostäder åt alla. Inget glöd i utmaningen av Sverigedemokraterna, vare sig i demonstrationer (av de flesta v:arna) eller i riksdagspolitiken. ”Allt underordnat regeringsfrågan. Ligger vi lågt, så får vi vara med”, slog Etzler och Sjöstedt gemensamt fast. ”Stefan” har det svårt sa Jonas Sjöstedt på valnatten och kunde tänka sig att stödja en regering även där denne nyliberala arbetarledare får ett underlag från ett eller flera öppet borgerliga partier. För säkerhets skull hade han i valrörelsen tidigare offentligt bannat egna partimedlemmar när de var lite för högljudda på Götaplatsen i Göteborg, i en av alla otaliga folkliga protester mot Sverigedemokraterna. Den största självförnekelsen för partiet kom, naturligt nog, i den känsligaste av alla regeringsfrågor (svensk imperialism), när han i SVT:s utfrågning entydigt frigav EU/Sverige och NATO från allt ansvar för det reaktionära kriget I Ukraina. En underkastelse för det som C H Hermansson kallade för ”en liten, men hungrig imperialism” ifrån från egen liten svensk statsbildning. En förödmjukelse som i och för sig inte spelade någon större roll för den stora valmanskåren. Däremot för många unga människor som söker svar på vad som sker i omvärlden och självklart undrar varför Sjöstedt tappade alla sans och balans i fråga om inbördeskriget i Ukraina.

Ukrainska regeringsstyrkor samtränar med NATO i västra Ukraina

Enkelt då för många att ta till Sverigedemokraterna som det enda oppositionspartiet:

”Jonas och Stefan har det ihop. Men vi har Jimmy”. Så var det säkert många som tänkte och valresultatet blev därefter”.

Hur ska vi då hantera sorgen efter valnatten? Hur ska vi se till att vår besvikelse inte förvrids till missmod och resignation? Ja, definitivt är det så att vi inte likt den utarmade och förborgerligade nyliberala traditionella arbetarrörelsen i Europa, frivilligt ska lägga oss i det brottarna kallar för ”parterr”, alltså i ett underläge. Vi ska ta fasta på det friska som anas i det motstånd som har varit runt om i landet mot Sverigedemokraternas försök att inta gator och torg. Inte med våld, utan med bakvända ryggar. Inte genom att förnedra sverigedemokraternas väljare, bara dess ledare. Bort med alla ständiga okvädande utfall mot borgerliga motståndare av alla de slag. ”Vänstermänniskor” håller ofta en väldigt vulgär ton. In i fackföreningarna i stället! Lär känna dina egna arbetskamrater som enad social grupp. Börja jobba fackligt! Där finns fortfarande den viktigaste kraftkällan till en återupprättelse av svensk arbetarrörelse. Bakom FI:s röstsiffror finns säkert också en enorm potential, bland många unga, inte minst då självklart kvinnor, vilka har talat om att de fått nog.

Dessvärre. In kom rasisterna. Med 48 riksdagsledamöter!

Ute har vi Feministiskt Initiativ.

Varför inte en gemensam parlamentarisk vänster?

Vi får se vad detta val innebär långsiktigt. Själv skulle jag helst givetvis se en gemensam parlamentarisk svensk vänster, i och för Vänsterpartiet. Varför FI finns på egen hand är obegripligt eller beror snarare på Schyman. Låt det gå till historien! I stället vill vi ha en gemensam rörelse där olika åsikter på ett återhållsamt och demokratiskt sätt kunde samexistera. En ny form av organisation, likt Syriza i Grekland, eller Podemos i Spanien, där mångfald, olikhet när det gäller kön, hudfärg, sexuell läggning, etnicitet och vad det vara månde, i klasstillhörigheten i bred mening, kunde enas, i en ny politisk eruption, omöjlig att betvinga, där vi klär av Sverigedemokraterna, tar på oss själva riktiga gångkläder, och börjar ta verkliga tag för att också ta makten och härligheten från dem som styr!

Gör vi detta. Efter våra förmågor. Behöver besvikelsen, vår rannsakan, inte bli så kortvarig.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kom och lyssna till det som Carl Bildt inte vill tala om!

Publicerat av
Svara

Missa inte årets kanske mest intressanta föreläsning om den arabiska värld vilken kastats från vår till isvinter, egyptisk militärdiktatur, terrorbombningar över Gaza och svart högerextrem jihadism.

Fredrik Reinfeldt har naturligtvis rätt när han hävdar att den stormiga utvecklingen i Mellanöstern. I länder som Irak, Syrien, Palestina/Israel och Libyen innebär att kraftiga vågor även når fram till Sverige. Men hans reaktionära slutsats om reformstopp är befängd. Lika befängd som den ”analys” av regionen, vilken ligger till grund för Sveriges utrikespolitik, och som utrikesminister Carl Bildt tillhandahåller svenska väljare via sitt ständiga hackspettsflöde på twitter.

I veckan som kommer finns det en möjlighet för dig i södra Sverige att hoppa över Bildts geggiga små blåkopior av Pentagons analyser, unika tillfällen att få en bättre förståelse av den lika komplexa som explosiva utvecklingen i dessa länder. En av världens mest erkända analytiker, Gilbert Achcar, besöker Göteborg, Malmö och Stockholm och delar där med sig av sin kunskap vid offentliga möten .

Han är i Sverige, inbjuden av Center for Middle Eastern Studies i Lund och Södertörns historiska institution för nutidshistoria .

Men, vid sidan av och helt oberoende av seminarier vid dessa akademiska institut, träffar han syrier i exil och deltar i en del öppna offentliga möten arrangerade av Socialistiska Partiet och andra organisationer.

Gilbert Achcar är en demokratisk socialist ”uppvuxen politiskt” under landets tidigare inbördeskrig och motstånd mot Israels terror. Flyttade till Frankrike 1983 och undervisade där vid universitetet i Paris, senare vid Centre Marc Bloch – Humboldt-Universitet i Berlin. Sedan 2007 är han professor vid Londons Universitet vid dess ”School of Oriental and African Studies”.

Under åren har han skrivit en rad artiklar, essäer och böcker som behandlar internationella relationer med särskilt inriktning på utvecklingen i Mellanöstern. Medarbetat i många tidningar, från International Viewpoint till Le Monde Diplomatique. Gett ut två böcker tillsammans med Noam Chomsky.

På svenska finns Barbariernas kamp. 11 september och Den nya världsordningen. Alltsedan den arabiska revolutionens första gnista har han gett många bidrag till att förstå hettan i den brand som drar över regionen och sammanfattat dessa och formulerat politiska slutsatser i boken “The People Want: A Radical Exploration of the Arab Uprising” , av Le Monde prisad som ”en av de bästa analyserna av den samtida arabiska världen”. Achcar har en överblick som spänner mellan Tunisien, Egypten, Jemen, Bahrain, Libyen, Libanon och Palestina/Israel och förmedlar värdefulla insikter och analyser som spänner över hela regionen.e

Achcar är inte bara forskare utan också en politisk människa. I Storbritannien var han tillsammans med filmregissören Ken Loach initiativtagare till Left Unity, det nya vänsterparti som försöker utmana brittiska Labour.

Väl mött! Du kommer inte att bli besviken om du har möjlighet att komma!

GÖTEBORG
Måndag
1 september 18.30
Allégården
Södra Allégatan 4
Medarrangör: Internationella Socialister

MALMÖ
Tisdag
2 september 18.30
Röda Huset
Industrigatan 4

STOCKHOLM
Onsdag
3 september 18.00
ABF
Sveavägen 41

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

.

Frige Nasser Saber Bondek

Publicerat av
Svara

Den 17 februari försvann Nasser Saber Bondek i Bachar Assads tortyrhålor. Ingen information om hans situation finns tillgänglig sedan dess. Som vanligt medger regimen inte ens att någon sitter fängslad. När anhöriga till fångar kontaktas av säkerhetstjänsten är det oftast för att delges ett dödsbud.
-Er make/maka har dött i en hjärtattack, brukar det officiella dödsbudet lyda.

I våras hade jag tillfälle att träffa Nassers maka och två barn. Farizah och barnen befann sig då i staden Revin i Meusedalen i norra Frankrike. Via Libanon och Egypten hade de flytt till Frankrike. Farizha var aktiv i proteserna mot Assads diktatur och vågade för barnens skull inte stanna kvar längre i Syrien. Jag träffade dem i ett ruffigt flyktingboende som franska staten står för.

-Det är säkrast att inte publicera något om min fängslade man, sa Farizah till mig när jag frågade om en intervju. Det var bara två månader efter att Nasser fängslats. Det fanns en risk att internationell uppmärksamhet skulle reta upp säkerhetstjänsten och förvärra hans situation.

Nu fem månader senare utan den minsta information om Nassers öde är det bara internationell solidaritet och krav på hans frigivande som kan rädda honom undan det öde som tyvärr väntar de flesta fångar i Assads förvar –tortyr till döds. Med åtföljande dödsattest om hjärtinfarkt underskriven av regimens prostituerade fängelseläkare.

Farizahs beslut att gå ut offentligt har uppmärksammats av Amnesty International som i en kommuniké där man kräver ett omedelbart frigivande av Nasser Saber Bondek. Amnesty understryker att Nasser inte har någon handling att förebrå sig eller anklagas för av regimen. Han arbetade i statens informationsministeriet och i det privata skrev han poesi och dikt. Det är oklart varför han arresterades. Det kan ha att göra med hans engagemang för att hjälpa människor som flytt undan terrorn till Damaskus. Två andra personer i det kvarter där Nasser bodde arresterades samma dag anklagade för att ha hjälpt flyktingar.
Familjen Bondek är druzer. Att regimen Assad säger sig vara minoriteternas beskyddare verkar inte ha haft någon betydelse.

Farizah och barnen oroar sig fruktansvärt för pappans öde. En av de som arresterades tillsammans med Nasser lämnades över till familjen tre veckor efter arresteringen –död.

-Han kan ha sagt fel saker om regimen på jobbet, minns jag att Farizah sa till mig under vårt möte i mitten av april. Det räcker mer än väl för att försvinna i en håla i någon av säkerhetstjänsternas kaserner. En frigiven medfånge säger sig ha sett Nasser i militära säkerhetstjänstens avdelning 227 i Damaskus.

-Nasser, efter att du togs tillfånga lever vi i smärta och vånda varje minut av dygnet. All glädje är borta. Skräcken är vår följeslagare, skräcken för vad som sker med dig. Vi längtar efter din närvaro och ljudet av din röst. Barnens rädsla över ditt öde tar barndomen ifrån dem. Det finns inga ord för att beskriva vår smärta och rädsla över din långa frånvaro utan att veta vad som händer dig, säger Farizah till Amnesty International, kanske i hopp att orden ska nå fram till maken.

Nasser, Farizah och deras barn behöver vår solidaritet och hjälp. Mer information finns att hämta på Amnesty Internationals hemsida:
www.amnesty.org/library/info/MDE24/022/2014/en

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Och för mer info: www.free-syrian-voices.org/nasser-saber-bondek/

”Svenskarna ska öppna sina hjärtan. Men de rika ska inte öppna sina plånböcker…”

Publicerat av
3

Hos många finns det en vrångbild av hur Fredrik Reinfeldts höstlika, redan berömda sommartal ska ses. Till och med vår kanske mest bitska och roligaste satirtecknare, Max Gustafson, han fick nog fel lydelse på den flirtlapp som Reinfeldt här singlar över till Jimmy Åkessons riksdagsbänk.

Vad sa då Reinfeldt? Jo, raka motsatsen:

”Svenskarna måste öppna sina hjärtan och ta emot de allt fler människor som flyr till Sverige från världens krig och katastrofer. Vi måste ha tålamod med de motsättningar den ökande flyktingströmmen kommer att skapa. För det är människor som kommer in i Sverige och bygger det svenska samhället tillsammans med oss. Tillsammans bygger vi ett bättre Sverige.”

Alltså mycket långt ifrån de retoriska slingor av nationell invandrarfientlighet som Frankrikes Marine Le Pen, Storbritanniens Nigel Farage eller Nederländernas Geert Wilders så hänfört och ofta använder sig av.

Reinfeldt och den borgerliga alliansens andra partiledare är säkert själva personligen öppna och medkännande för både flyktingar och anhörigmottagning. Till skillnad från SD:s järnrör som i grunden inte vill ”diskutera invandringspolitik” utan bara slå mot flyktingar och invandrare överhuvudtaget. Allianskvartetten vill också ha en kraftig ökning av arbetskraftsinvandringen och har – tillsammans med Miljöpartiet – skapat en situation där ett större utbud av arbetskraft på flera områden inneburit och innebär en dumpning av löner och arbetsvillkor. En svag och mycket vek fackföreningsrörelse har inte mycket att sätta emot för att svenska kollektivavtal ska gälla.

Nej, i sitt sommartal slog Reinfeldt fast att ”Vi har råd med invandring. Vi ska öppna våra hjärtan”.

Det var sedan, i den andra delen av sitt tal, som sommarvärmen raskt gick över i bister vinterkyla:

”Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas något utrymme för det, sade Fredrik Reinfeldt.”

Alltså: ”Vi har råd med invandring. Men vi har inte råd med reformer”.

Här spelar han ett högt spel och hoppas att den stora majoriteten av väljare ska ha förståelse för ökade flyktingströmmar, men samtidigt acceptera verkliga kostnader och därför en sämre välfärd (och på köpet en arbetsmarknad med ett försvagat löntagarkollektiv). För att ändå kunna ro hem de svåra år som kommer med bra styrfart ska vi underförstått begripa att det då givetvis krävs en ansvarsfull alliansregering med tre nya år för Reinfeldt, Borg och Bildt…

Han vill få debatten att huka under budgettak och till de nyliberala normer som accepterats av en stor majoritet i riksdagen. Tanken på en radikal omfördelning av beskattning och inkomstfördelning, en omprioritering i budgeten där man exempelvis tar från militären och ger till dem som flyr eller, ve o fasa, hotar banker och finanskapital, alla sådana politiska utmaningar kommer att hudflängas som ansvarslöshet och extremism. Svenska folket ska öppna sina hjärtan. Visst. Men de rika ska inte öppna sina plånböcker! Inte den minsta skugga ska falla över solsidan.

Förmodligen kan Reinfeldt vinna en del bollar på den serve han slagit i valmatchens sista game. Han spelar mot oppositionens svaga sida och vet att socialdemokratins legitimitet som trygg regeringsbildare och bevarare av folkhemmet från förra seklet inte längre har någon större giltighet för många människor. Han hoppas på människors rädsla för ett rödgrönt politiskt kaos med skuren ekonomisk motor och skenande räntor. Han vet att vare sig Stefan Löfvén/ Magdalena Andersson eller paret Gustav Fridolin/Åsa Romson är beredda att lyfta på taket till den arena där matchen spelas. Jonas Sjöstedt för sin del riskerar att hamna lite vid sidan av plan. Blir lätt bollkalle eftersom han vill inte vill bli bortplockad från plan av (s) och (mp).

Samtidigt är det så att det finns stora grupper av människor som inte lever på ”Solsidan”. Människor som inte fått del av vare sig jobb eller skattesänkningar. Människor som inte kan få en rimlig bostad. Sjuka som utförsäkrats. Arbetslösa som inte får a-kassan att räcka till. Pensionärer som förbannar att de får betala högre skatt nu, med halv inkomst, än vad de hade när de byggde upp det här landet. Det är också många svenskar, gamla som nya, som på grund av en misslyckad integrationspolitik upplever onödigt stora sociala konflikter (och dessutom bär på egna fördomar och en egen rädsla inför förändringar) när det gäller flyktingmottagning och invandring.

Det är i denna verklighet Jimmy Åkesson får en helt egen spelplan av Reinfeldt. Han behöver inte ifrågasätta budgettak eller kräva att de rika ska öppna sina plånböcker. Bara konstatera att Sverigedemokraterna haft rätt när det gäller invandringens kostnader. Ett slut på denna. Ja, då blir många miljarder över till både militären och pensionärerna.

Är då Reinfeldt blind för vad han bjuder på? Är det bara ett humanistiskt kall bakom sommartalet? Var hans vädjanden på Norrmalmstorg en modern Bergspredikan om barmhärtighet? Samma fråga gäller för skrämseln från duon Borg och Bildt?

Nej, det är ren valtaktisk cynism som ligger bakom svarar Aftonbladets Anders Lindberg. Moderaterna bara utnyttjar kriserna i omvärlden för att skrämma människor. På så sätt hoppas de att trots allt att kunna vända opinionen i valspurten de kommande veckorna.

Självklart är det så, även om vi inte ska anklaga Reinfeldt för rasism och invandrarfientlighet.

Jag tror dessutom att moderaternas taktik är så sataniskt att de inte bara hoppas på ett mirakel 14 september. Om de inte lyckas fullt ut. Ja, då räknar de med att Sverigedemokraterna gått fram så mycket att det blir nyval under hösten. Jimmy Åkessons SD kanske rusar upp till 15 procent och Löfvéns tänkta regeringsbildning kan gå om intet eller blir så svag att den inte orkar regera. Riksdagens dörrar öppnas för nyval och Reinfeldt kan återkomma som den enda garanten för stabilitet i landet…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Verklig och uppfattad ojämlikhet

Publicerat av
1

I dyningarna efter den omtalade studien av ojämlikhetens utveckling av Thomas Piketty publiceras nu en ny undersökning som ger ett mycket intressant perspektiv på hur människorna i olika samhällen uppfattar ojämlikhetens utseende.
Det är en studie som gjorts av tyskan Judith Niehues för Tyska företagarinstitutet i Köln. Det speciella med studien är att den jämför den reella ojämlikheten i inkomstfördelningen i olika länder med hur människorna i samma länder tror att fördelningen ser ut.
I digrammen här under ser vi studiens resultat i tre länder, Sverige, USA och Frankrike.

Sverige

USA

Frankrike

En aspekt, som jag tycker är den viktigaste, i studien är att den visar på en klyfta mellan den uppfattade ojämlikheten i USA och resten av OECD-länderna i studien.
I USA tror människorna att ojämlikheten är mindre än vad den är i verkligheten. I alla andra länder är det tvärtom. Människorna tror att ojämlikheten är större än den reella. I diagrammet ovan ser vi att i USA tror de tillfrågade att andelen av befolkningen i botten av inkomstskalan är färre an de är i verkligheten och samtidigt tror de att toppskiktet är mindre än i verkligheten.
I Europa, som i diagrammen ovan representerar svaren i Sverige och Frankrike, är svaren de motsatta till USA. Vi ser att de tillfrågade i EU tror att ojämlikheten är större än den reella. I samtliga länder tror man att bottenskiktet på inkomstskalan är större än den reella och att toppen är större än i verkligheten.
Den kanske intressantaste frågan som den här studien reser är varför mäniskorna svarar som de gör. Varför tror folk i USA att ojämlikheten är mindre än den reella? Och varför är det tvärtom i Europa.
Det är inte så enkelt att hitta svar på frågorna. Jag har bara en gissning som kanske inte är så tokig. Vad ser vi? Jo, att den dominerande ideologin i samhället har trängt mycket djupare ner i det amerikanska samhället än i Europa. Trots alla fakta så är det fortfarande den ”amerikanska drömmen” som dominerar tänkandet. ”Bara man vill så kan man” ta sig upp i inkomstskikten är den omfattande åsikten som hamrats in genom åren. ”The selfmade man” klarar allt.
I Europa har tydligen inte den dominerande ideologin samma kraftiga grepp över människornas uppfattningar om hur samhället ser ut. I och med krisen som utlöstes av den amerikanska finanskrisen 2007 ser människorna i Europa mer svart på samhället än vad fakta lockar till.
Varför? Kanske för att den dominerande ideologin är i kris. Hoppet att den existerande nyliberala ordningen ska leda till en bättre framtid verkar ha slocknat.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,