Kategoriarkiv: Revolution

Assad bombar, rebellerna rycker fram

Publicerat av
20


Av Nadia Aissaoui och Ziad Majed

Två mycket viktiga händelser har ägt rum de senaste dagarna. Den ena är politisk och gäller överenskommelsen mellan de främsta delarna av oppositionen i Syrien för att skapa en bred nationell koalition representativ för revolutionen, inklusive det nationella rådet SNC som valt George Sabra, känd som stående till vänster, till ny ordförande. Den nya koalitionen har till uppgift att bilda en övergångsregering och har valt sheik Maaz Khatin till ordförande och den politiske aktivisten Souheir Attasi samt den oppositionella affärsmannen Riad Seif till vice-ordföranden.

Flera stater i väst och i arabvärlden ser koalitionen som en legitim representation för det syriska folket. Paris har också erkänt Monzer Makhous som koalitionens första ambassadör i Frankrike.

Men för syrierna kommer dessa länders trovärdighet att bedömas efter deras förmåga att bidra med en mer omfattande humanitär och militär hjälp. Hittills har hjälpen varit ynklig och inte innehållit mer sofistikerade vapen och ingen luftvärnsutrustning. Washington, Paris och många europeiska länder var tills nu emot vapenhjälp, medan Qatar, Saudiarabien, Libyen och Turkiet gett oppositionen lättare vapen och ammunition med en eldkraft och en kvantitet ojämförbar med vad Ryssland och Iran gett Assads regim. Vilket försenat regimens fall eftersom dess flygvapen och tunga artilleri raserar de zoner som befriats av revolutionen och allvarligt försvårar revolutionärernas handlings- och rörelsefrihet.

Kvarter i Homs efter flygräder 7 oktober 2012.

Nu återstår att se om bildandet av koalitionen kommer ändra västs hållning vad gäller beväpning av och underhållsstöd till revolutionen.

För det andra sker en viktig utveckling i kampen på ”marken”. Bristen på vapen har inte hindrat enheter ur FSA och fristående brigader att i fredag och lördag (16-17/11) vinna terräng i regionen Abou Kamal i landets östra del, där de tagit kontroll över en militär flygbas.

Rebellerna har också lyckats ta över flera byar vid den turkiska gränsen och behålla alla befriade områden trots den intensiva flygbombningen de senaste månaderna och arméns markoffensiv i Aleppo, Deir al-Zour, Idlib och Damaskus med omgivningar.

Den 16 november hölls dessutom 431 demonstrationer över hela landet med banderoller till stöd för oppositionen och med krav på vapenhjälp till FSA. Otaliga plakat med slagord till stöd för befolkningen i Gaza syntes också.

Stadsdelen Jaramana i Damaskus efter bombningar 29 oktober 2012

Sett till att den makabra summan av döda bara ökar, med redan mer än 40 000 döda, varav mer än tre tusen barn och två miljoner sårade, fängslade, på flykt och förflyttade är den internationella reaktionen, efter Obamas valseger, verkligt passiv inför regimens brott och massakrer.

Syriens befolkning väntar sig att tvingas uthärda en hård vinter. Trots att frivilliga med livet som insats eller risk att arresteras mobiliserar sig för civila hjälporganisationer eller det syriska Röda Månen.

Text publicerad i A l’Encontre. Översättning BÅ

Media;

Bloggar: Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Portugals sociala ruin.

Publicerat av
2

Det har varit relativt tyst om Portugal i media jämfört med rapporterna om våldsamma och massiva protester mot det nyliberala vansinnet i Grekland och Spanien. Portugal var den lydige lärjungen som utan att knysta drog åt svångremmen för att bota de gångna synderna. Den 15 september sprack bilden då plötsligt hundratusentals arbetande portugiser i den privata och framför allt den offentliga sektorn invaderade gator och torg i protest mot regeringens sparpaket. För mycket blev för mycket. Bägaren rann över.

Högercenterregeringen ledd av premiärministern Pedro Passos Coelho beslutade att öka löntagarnas sociala avgifter utöver de höjningar som redan hade tagits ut och samtidigt minska företagarnas avgifter. Protesterna blev så massiva att regeringen tvingades backa för att inte riskera de åtstramningar som redan hade genomförts. Det massiva deltagandet i generalstrejken och demonstrationerna den 14 november visar att de arbetande fortfarande är mobiliserade och beredda till motstånd.

Ledarna i socialistpartiet kände också av brandlukten och gjorde nyligen en lappkast inför budgetomröstningen i parlamentet. Nu har därför den ekonomiska krisen också fött en parlamentarisk kris mellan Coelhos PSD (gråsossar) och socialistpartiet. De båda har hittills varit eniga om svångremspolitiken. Men PSD ville besluta om ytterligare fem miljarder euro i besparingar i budgeten 2013, till 80 procent finansierat av skattehöjningar för de lönearbetande. Det blev för mycket för PS som röstade nej.

Är revolten på gatorna ett bevis för att svångremspolitiken nått sista hålet? Ett är i alla fall klart: den har inte skapat den återhämtning som alla ”experter” lovade för några år sedan. Tvärtom raseras allt mer av den sociala strukturen och fler och fler tvingas leva i ren misär eller överleva tack vare välgörenhet.

Inte ens regeringens mål för statens inkomster kunde uppfyllas trots skattehöjningarna som sades garantera flödet till statskassan. Enligt prognoserna skulle inkomsterna öka med 11,6 procent 2012 tack vare skattehöjningarna. Men den allt djupare recessionen kommer att leda till minskade statliga inkomster med 2,2 procent 2012. Men som en blind och döv famlar regeringen vidare på den ”enda vägen” som sägs existera. Att den leder rakt ned i avgrunden verkar inte betyda något. Den ”fria marknaden” bidrar till fallet. Portugal kan inte längre låna pengar genom att emittera statsobligationer till överkomlig ränta. De lån på 78 miljarder euro som beviljats av Trojkan kostar stora pengar. Största posten i statsbudgeten är räntekostnaderna för statsskulden, större än budgeten för undervisning. I utbyte mot lånen ska regeringen naturligtvis införa nyliberala ”reformer” av arbetsmarknaden och socialpolitiken. Mer misär är att vänta.

Den ”enda vägens politik” har redan orsakat en social katastrof och misär som Portugal inte upplevt sedan tiden under Salazars fascistiska diktatur. Då var landet rent ekonomiskt närmare ett fattigt afrikanskt land än ett europeiskt. Revolutionen 1974 öppnade dörrar som fascismen hade spikat igen i decennier. Medlemskapet i EU innebar stora kapitalöverföringar till landet och investeringar i infrastruktur, bostäder och offentlig service. Men den traditionella ekonomiska strukturen baserad på jordbruk och fiske lades i träda. Den internationella finanskrisen 2007 och den efterföljande ekonomiska krisen i USA och Europa var fatal för Portugals ekonomi. De strukturella svagheterna blev plötsligt synliga.

-Det största felet i Trojkans plan är att den inte tar hänsyn till strukturen i den portugisiska ekonomin: 80 procent av våra företag är små eller medelstora och säljer på den interna marknaden, säger Joao Lopes, ordförande för Handelskammaren. Med den interna marknaden i svångrem kan man räkna ut följderna. Sedan går inte mindre än 70 procent av Portugals export till andra EU-länder som också drar i svångremmen intill sista hålet.

Som väntat kan inte ekonomin annat än krympa under sådana förhållanden. Två år av recession är redan ett faktum med en bruttonationalprodukt ned 1,6 procent 2011, ned 3,0 procent i år och ned 1,0 procent 2013 i en optimistisk prognos av OECD. Bakom siffrorna döljer sig den sociala katastrofen och misären.

Med ett stopp för nybyggnationen och neddragningar i den offentliga servicen har arbetslösheten rusat i höjden, speciellt bland de unga. Procenten arbetslösa har ökat från 7 procent 2008 till 15,5 procent i nuläget. För gruppen 15-24 år har den ökat från 27 till 36 procent på ett år och från 13 till 17 procent för åldersgruppen 24-34.

Efter demonstrationerna den 14 november sa Armenio Carlos, ordföranden för landets största fackliga central, CGTP att ”vi står inför den allvarligaste offensiven mot den sociala modell som ’nejlikornas revolution’ skapade”.

Horisonten är mörk och utsikterna för de unga arbetslösa är nattsvarta. Med en minimilön på 475 euro i månaden och hyror som äter upp mer än lönen tvingas unga och mindre unga att lämna sina bostäder och flytta ”hem” till föräldrar eller att flytta utomlands, vilket för många verkar vara det enda fönstret i vilket lyser en strimma hopp. De jobb som bjuds på den inhemska marknaden är för det mesta tillfällighetsjobb utan sociala rättigheter. De kallas ”recibos verdes”, (gröna kvitton) som är betalning för tillfälliga punktjobb. Ursprungligen var ”recibos verdes” en betalning till enmansföretagare för enskilda jobb. Sociala försäkringar, a-kassa och annat fick arbetaren stå för. Inte ett öre kom från arbetsgivaren. Nu har systemet satts i system för vanliga löntagare både i det privata och det offentliga och berör var femte anställd, som alltså tvingas ensama ansvara för alla sociala försäkringar.

Misären kan slå snabbt även mot familjer som till synes har det gott ställt. Dagstidningen Le Monde beskriver i ett reportage hur familjen Campos drabbades av krisen. När familjen 2003 tog ett bostadslån på 25 år tjänade mannen 1 500 euro i månaden netto och kvinnan 450 euro. Amorteringar och räntor på 774 euro i månaden var inget problem. Nu har familjen tvingats överge huset. De bara lämnade in nycklarna till banken och letade upp en billig lägenhet. Med kvinnans 450 euro i månaden plus mannens 400 euro i a-kassa som går ut innan årets slut finns inget hopp för familjen Campos som nu överlever tack vare fria basvaror från en ”matbank”.

De unga flyr till utlandet i en allt stridare ström. Utvandringen från Portugal under 60- och 70-talet utgjordes av fattiga jordbrukare som sökte sig till Frankrike och Schweiz. Nu är det välutbildade akademiker, läkare, arkitekter och ingenjörer som lämnar i jakt på en bättre framtid i framför allt Brasilien och också Angola. Flykten av ”hjärnor” har vänt riktning, bort från den forna kolonialmakten till de gamla kolonierna. Inte mindre än 140 000 portugiser har flyttat till Luanda.
Av de 70 000 som årligen lämnar Portugal är mer än hälften under 29 år. Bara i Brasilien finns närmare 350 000 portugiser som lockats av jobb som skapas inför fotbolls-VM 2014 och OS 2016.

Det är en sorts historiens pendel som öppnar dörrar för den döda kolonialmakten i sina forna kolonier. Oljan i Angola flödar och den extremt rika borgarklassen i landet föredrar att placera sitt kapital i utlandet medan extrem fattigdom fortfarande är en lott för de flesta i Angola. Afrikas rikaste kvinna är ingen annan än president Santos dotter. Den forne gerillakrigaren har sett till att sko sin familj. Isabel dos Santos har stora investeringar i portugisiska företag som ZON Multimedia (30% av kapitalet), 20% i landets fjärde bank Banco BPI och 40% i Amorim Energia.

Kanske de portugisiska kapitalägarnas väg ut ur krisen tar en omväg via Angola. Men för den stora massan av landets löntagare är den vägen blockerad. I stället visade generalstrejken den 14 november att fler arbetande än någonsin deltog i mobiliseringen. Även i den tunga privata industrin var mobiliseringen nästan total med 96 procents strejkdeltagande på skeppsvarvet i Lissabon, 90 procent i Boschs fabriker, medan närmare 60 procent deltog i strejken i bilindustrin och pappersindustrin.

I morgon den 22 november demonstrerar landets studenter och den 27 november mobiliserar de fackliga organisationerna protester mot parlamentets budgetomröstning samma dag. Höjda skatter och sociala avgifter för de arbetande. Sänkta arbetsgivaravgifter. Ett program i den nyliberala tiden. Får de härskande hållas finns det ingen väg bort från eländet.

Media: DN1,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Valet i USA –en färgad röst

Publicerat av
3

En vecka har gått sedan Barack Obama säkrade en andra presidentperiod. Det demokratiska partiet tvivlade in i det sista, men firar nu en större seger än väntad. Republikanerna som uppträdde som erövrare innan valet hugger nu mot varandras strupar för att skylla ansvaret för nederlaget på allt och alla.

De värsta av de värsta, som miljardären Donald Trump, spydde galla över de ”47 procenten biståndstagare”, och proklamerade att det ”riktiga” Amerika förlorat. Stor dominans bland den vita majoriteten, som ännu utgör 71 procent av medborgarna, räckte inte till för att ”välja in en vit president i Vita Huset” som ”tepåsarna” så elegant uttryckte sin rasism.

Här hade jag tänkt visa lite siffror om valet som klart visar att i förra veckans val stod färgade mot vita, fattiga mot rika, religiöst bigotteri mot frihetligt sinne. De båda kandidaterna kan inte själva klassas i den tudelningen –men de stod som symboler för de skilda lägren. Vare sig Obama eller Romney är de fattigas och förtrycktas företrädare oavsett hur väljarna ser dem.

-Redan i den övergripande delningen mellan män och kvinnor var utslaget i valet tydligt. Obama vann bland kvinnorna i sin helhet med 55 procent mot 44 procent för Romney. Här har uppenbarligen abortfrågan och sjukvårdsreformen spelat roll. Ändå var Obamas resultat bland kvinnorna något lägre än 2008.

-Att Romney skulle vinna bland de vita väljarna var det ingen som tvivlade på. Han fick 59 procent av de vitas röster vilket var betydligt fler är McCains 2008 medan Obama hamnade på 39 procent.

-Den extrema skillnaden i valet hittar vi i fördelningen av svartas, latinamerikaners och asiaters röster. Liksom 2008 röstade de svarta i ett block för Obama. Resultatet 93 procent mot 6 procent var ett svidande nederlag för republikanerna. Bland latinamerikaner och asiater blev segermarginalen inte lika stor, men ändå imponerande. Obama fick 71 procent av ”latinos” röster och Romney inte mer än 27 procent. Tidigare har de latinamerikanska väljarna varit mycket mer jämnt fördelade mellan de två partierna. Det är republikanernas aggressiva politik mot papperslösa ”latinos” som ändrat bilden till demokraternas fördel.

Jag läste eller hörde en intervju med en mexikanare inför valet som sa allt. Tyvärr minns jag inte källan.

-Vi har samma värderingar som Romney vad gäller religionen, familjen och moraliska frågor. Men vi röstar på Obama eftersom republikanerna inte vill ha oss här, sa mannen. Glasklart, eller hur?

-Väljarna kan också klassas efter åldersgrupper. Liksom i valet 2008 har de unga röstat på Obama och de äldre på republikanernas kandidat. I gruppen 18-29 år fick Obama 60 procent, något mindre än 2008, och Romney 37 procent. Att summan här och i andra exempel inte blir 100 beror på närvaron av perifera kandidater. I gruppen 30-44 år ökade Obama med ett par procent från 2008 medan Romney som väntat vann bland gruppen plus 65 med ännu större marginal än McCain.

-Tills sist visar också valet att inkomsten spelar stor roll för vem man röstar på. Bland personer med bruttoinkomster under 50 000 dollar per år röstade 60 procent för Obama och 38 procent för Romney. Medan personer med över 50 000 dollar i inkomst röstade till 53 procent för Romney och 45 procent för Obama. De med mer än 100 000 dollar i årsinkomst stod ännu mer bestämt bakom Romney som ökade med tio procentenheter i gruppen.

Märkligt nog minskade Obamas stöd något bland de med inkomster under 30 000 dollar per år, visserligen från ett stort försprång över Romney –men ändå. Statistiken säger inte var den minskningen skedde. Men jag skulle gissa bland vita arbetare i de mest krisdrabbade områden med mycket hög arbetslöshet. Där kan republikanernas kampanj mot ”eliten i Washington” och ”staten som lägger sig i allt” kanske hitta fotfäste. Det är inte alltid som ”varat bestämmer medvetandet”.

Årets val visar mer än någonsin på ett delat USA. Ett vitt, bigott, relativt välmående äldre USA står mot minoriteternas, de färgades, och de yngres USA. Landet är också delat geografiskt i tre delar. Kusterna vid de två oceanerna är lika blåa som havet. I söder och mellanvästern dominerar republikanernas röda ton som aldrig förr. Den karta som cirkulerar på Facebook och som visar det nästan totala sambandet mellan de före detta slavstaterna och dagens stater med republikanerna vid makten säger mycket om tröghetslagarna i politiken.

Media: AB1,

Bloggare: Röda Malmö,

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

KKP kongressar –på stället marsch

Publicerat av
6

-Vi har hållit socialismens stolta flagga med kinesiska förtecken högt utan att vare sig slå in på den gamla och rigida stängda dörrens politik eller på en felaktig väg mot ett flaggbyte.

Folkpalatsets stora sal fylld med 2 270 delegater, redo att rösta ja till alla beslut som redan fattats av en informell klick av gamla och nya ledare.

Orden är den avgående partichefen Hu Jintaos inför Kinas kommunistiska partis 18:e kongress som just nu är samlad i Peking för att utse ett nytt ledargarnityr för det närmaste decenniet. Med sina 82 miljoner medlemmar är naturligtvis partiet det största men också det enda partiet i Mittens rike.

Partiet är det enda forum där politiken läggs fast, så man kunde förvänta sig en intensiv debatt kring de enorma problem som landet står inför. Men det enda som kongressens delegater inte kommer att delta i är livliga diskussioner. Kongressen är en välregisserad maktmanifestation där alla beslut redan fattats i informella cirklar av avgående och tillträdande ledare.

Hu Jintaos beskrivning ovan av det principfasta vägval som gjorts under hans tio år som parti- och statschef bör tolkas som att det enda som kan göras i den kommande perioden är en politik av på stället marsch. Varje steg utanför ramarna riskerar att bryta den ”sociala harmoni” , det vill säga KKP:s absoluta makt, som ständigt upprepas som politikens mål likt besvärjelser inför dålig karma.

Inga nejröster och inga vänsterhänta

Hu Jintao satte fingret på det största problemet för ledarna i Peking då han sa följande:

-Att bekämpa korruptionen och befordra politisk integritet, som är väsentliga politiska frågor av stor betydelse för folket, är ett självklart och långsiktigt politiskt åtagande för partiet. Om vi missköter denna fråga kan det visa sig bli ödesdigert för partiet, ja till och med orsaka partiets sammanbrott och statens undergång. Vi måste göra outtröttliga ansträngar för att bekämpa korruptionen.

Ord och inga visor kan man tycka. Ändå är det bara tomt prat eftersom de som styr över det genomkorrumperade systemet aldrig kommer att reformera sig själva. Ända sedan den kinesiska republikens början har ledarna i Peking lanserat den ena kampanjen mot korruptionen efter den andra utan några som helst resultat. Och när i dag den kapitalistiska marknaden i landet, till skillnad från tiden under Mao, gör det möjligt att samla på sig privat rikedom är korruptionen mer utbredd än någonsin.

Korruptionen är satt i system från toppen i Peking ner till minsta samhälle. Inget kan göras utan partiets godkännande och så länge korruptionen håller sig inom accepterade ramar riskerar ingen att hängas ut.  I stället blir anti-korruptionskampanjerna ett instrument i den politiska maktkampen inom partiet där de som sticker ut i onödan blir systemets svarta får, som i den senaste stora affären kring Bo Xilai. Lokala korrupta chefer som med sitt agerande orsakar upplopp och protester kan också plötsligt pekas ut som korrupta ledare, som exempelvis vid händelserna i Wukan då den lokala partichefen ersattes av en protestledare.

Att bevara partiets legitimitet är absolut avgörande för de nya ledarna.

I den meningen blir kampen mot korruptionen ett instrument i händerna på partitoppen. Det tillåter dem att då och då ge sig på avskydda lokala ledare och behålla imagen att partitoppen försvarar befolkningen mot maktmissbruk.

Vad är det som sker under kongressdagarna och hur ser partipyramiden ut? De över två tusen delegaterna ska i formella val bekräfta tillsättande av en ny Centralkommitté med 204 ordinarie medlemmar som i sin tur ska bekräfta de 25 redan informellt nominerade medlemmarna i Politbyrån som sedan i sin tur ska bekräfta valet av de nio medlemmarna i Politbyråns stående kommitté. Eller kanske det blir bara sju medlemmat denna gång, om de rykten som cirkulerar visar sig korrekta.

KKPs centrala pyramid ser ut som ovan. Vid sidan av finns den centrala militärkommissionen och kommissionen för kontroll- och disciplinärenden, båda under partiets ledning.

Namnen på de två främsta ledarna är redan kända. De har inte valts utan placerats i toppen efter en intern mangling där olika intressen jämkas i syfte att undvika allt som kan störa den ”sociala harmonin” och ”enheten” utåt. In träder för första gången ledare som är födda efter revolutionens seger 1949. Xi Jinping är född 1953 och efterträder Hu Jintao som partiordförande och republikens president. Medan Li Keqiang, född 1955, efterträder Wen Jiabao som regeringschef. Båda tillhör de så kallade ”unga omskolade”, som under kulturrevolutionen som straff för ”borgerliga avvikelser” skickades ut på landsbygden för att lära sig hur fattiga bönder levde. Båda är relativt okända partimänniskor utan specifika kännetecken och framför allt finns det inget som antyder att de skulle stå för något annat än det på stället marsch som verkar vara partlinjen för den kommande perioden. Sitt still i båten.

Hu Jintao på väg ut. Tio år vid makten väntar Xi Jinping

Under de tolv åren av det nya seklet har Kina genomgått en enorm förändring. Ekonomin har expanderat med en frenesi och hastighet som kanske aldrig tidigare i historien. I dag är landets ekonomi, mätt i bruttonationalprodukt, distanserad endast av USA. För tio år sedan låg Kina långt efter Japan, Tyskland, och även Frankrike och Storbritannien. Men med en årlig tvåsiffrig tillväxt har alla dessa gamla industrinationer akterseglats av Kina. Om ekonomin fortsätter att växa med 10 procent och mer per år får även USA se sig om i backspegeln redan inom tio år. Men det är här som de nya ledarnas verkliga problem ligger. Kan Kina fortsätta att växa i samma takt som hittills?

För att de nya ledarna ska kunna bevara partiets ”prestige” och legitimitet i folkets ögon är det en nödvändighet. Flera hundra miljoner människor i landet har dragits upp ur materiell fattigdom till relativt välstånd sedan Maos dagar. Det är grunden till den ”sociala harmoni” som alla ledare talar sig varma för. Den ekonomiska förändringen i samhället och förhoppningarna om ett bättre liv är den främsta, om inte den enda, orsaken till att partiets legitimitet inte helt undergrävts. Lokalt är partichefer och ja-sägare oftast illa sedda och avskydda för maktmissbruk och korruption. Men hittills har de tusentals upplopp och protester som ägt rum förblivit lokala utan att ledarna i Peking ifrågasatts av en mer omfattande nationell opposition.

Antalet lokala protester, strejker och även upplopp ökar kraftigt.

Men nu tornar problemen upp sig och svaret på frågan om ekonomin kan fortsätta att växa tvåsiffrigt är ganska säkert ett nej.

Problemen är många och berör fler aspekter än bara den ekonomiska utvecklingen. Den internationella krisen inverkar på Kina som ”exportmaskin”, demografiska problem närmar sig snabbt, miljöförstörelsen är enorm, det enorma gapet mellan fattiga och rika skapar allt större problem för den ”sociala harmonins” politik och nya media gör det allt svårare för partiet att isolera information och debatt om lokala protester.

När finanskrisen 2008 hotade hela världsekonomin såg det ut som om Kina och länder som Brasilien och Indien skulle ”koppla loss” från beroendet av de gamla industrinationerna och följa en egen dynamik. Initialt såg det ut att lyckas. Visserligen sjönk exporten drastiskt från mitten av 2008 till sommaren 2009. Men medan finanskrisen och den efterföljande svångremspolitiken ströp tillväxten i de gamla industriländerna tog Kinas export ny fart och stärkte intrycket att den internationella konjunkturen inte påverkade Kina i någon större utsträckning.

Antalet strejker och andra protester på arbetsplatserna som rapporterats av media.

Men det var för tidiga och alltför optimistiska prognoser. För även om exporten tog fart blev det snabbt tydligt att nedgången på marknaderna i USA och EU inte kunde kompenseras av ökad export till utvecklingsländer i övriga världen. Exportens andel av BNP som 2007 snuddade vid 40 procent, en enorm ”monokultur” vid en internationell jämförelse, sjönk till 26 procent sommaren 2009 för att sedan ”bara” nå upp till 30 procent i början av 2011. Sedan dess har recessionen i Väst slagit igenom på nytt och exporten var vid årets början nere på 28,3 procent av BNP.

En snabb försämring av tillväxten, ner under 10 procent, kunde undvikas enbart genom en enorm statlig injektion av pengar via investeringar i infrastruktur och byggnader vilket sköt investeringarnas andel av BNP till närmast otroliga 45 procent. Det är uppenbart att den typen av tillväxt inte kan fortgå i evighet. Obalansen med omvärlden blir okontrollerbar och ett allt större problem för de ekonomier som tar emot den kinesiska exporten.

Det är därför som ekonomer både i Kina och i omvärlden sedan flera år säger att den inhemska konsumtionen i Kina måste öka kraftigt om landets ekonomi inte ska krascha under sin egen obalans. Lösningen är enkel att peka ut –öka den stora folkmassans köpkraft. Men att genomföra det i praktiken är en annan historia. Två stora hinder blockerar hushållens ökning av konsumtionen. Det höga sparandet som hushållens tvingas till för att klara av barnens skolgång, de låga pensionerna och de mycket tunna sjukförsäkringarna. För det andra fördelas inkomestern så ojämnt att Kina i dag slår USA i koncentration av rikedom och inkomster hos den rikaste femtedelen av hushållen.

Resultatet blir därför tvärtemot det uttalade målet om ökad konsumtion som alternativ till en ökad export. År 1990 utgjorde konsumtionen nästan 47 procent av BNP varpå den sjunkit stadigt ner till 35,3 procent 2010 och sedan stabiliserats på den nivån. Det är en nivå som ska jämföras med 71 procent i USA och 57 procent i exportlandet Tyskland. Så länge den inhemska konsumtionen ligger på den nuvarande nivån finns det ingen möjlighet att bryta det extrema beroendet av exporten. Det bevisas av att när exporten föll kraftigt 2008-09 försökte Peking hålla hjulen igång genom stora offentliga investeringar.

Den avgående Politbyrån. Vilka som blir kvar utöver Xi Jinping och Li Keqiang är inte offentliggjort. Ett är dock säkert. Ingen kvinna har någonsin suttit i Politbyrån. Så förblir det.

För att konsumtionen i Kina ska kunna bli drivande måste den extrema ojämlikheten i inkomstfördelningen brytas. I dag tar den rikaste femtedelen av hushållen hand om 48 procent av de samlade inkomsterna medan den fattigaste femtedelen delar på 6 procent av desamma. Visserligen har lönerna i landet, speciellt vid kusten, ökat snabbt de senaste åren. Det är i främsta hand ett resultat av minskad tillgång till billig arbetskraft i de gigantiska industrizonerna vid kusten. Antalet strejker och protester har mångdubblats de senaste åren och löneökningarna har följt. En vanlig arbetarlön har stigit med 13-15 procent per år sedan 2010 och med inte mindre än 20 procent för de sämst avlönade.

Men så länge de sociala försäkringarna, sjukvåden och pensionerna bara kan säkras med ett högt individuellt sparande används de ökade inkomsterna inte till konsumtion utan ökat sparande upp till en nivå av 50 procent av inkomsterna, att jämföra med 12-15 procent i äldre industrinationer.

Det ”ekonomiska miraklet” hotas också av en mer strukturell faktor –en snabb förändring av demografin. Kinas befolkning föråldras i en snabb takt beroende på flera orsaker som en ökad förväntad livsålder och inte minst som resultat av en-barns-politiken. Inom ett par år kommer gruppen 15-64 år att för första gången börja minska i andel av befolkningen.

De yngres andel av arbetskraften kommer att starkt minska fram till 2020.

Utmaningen för de nya ledarna i Peking blir därför att skapa en annorlunda fördelning av inkomster och förmögenheter. I dag är Kina den mest ojämlika industrinationen i världen. Hur det ska gå till är en annan sak. Det är som att be kommunistpartiets ledare att snällt upphöra med att sko sig själva. Exempelvis anger den franske kinaexperten François Godement att de sjuttio rikaste delegaterna till den pågående partikongressen tillsammans äger rikedomar för 90 miljarder dollar. Även den till det yttre ”modeste” regeringschefen Wen Jiabao hamnade nyligen i en genant skandal då New York Times angav att hans familj hade samlat på sig 1,7 miljarder dollar.

Källan till dessa rikedomar heter korruption. Lokalt har partihöjdare gjort försäljning av böndernas jord till planerade industrier till en lukrativ affär. Den jord bönderna brukar är statlig egendom, varför det räcker att upphäva brukningsrätten och sälja till privata entreprenörer. En annan källa till personlig ”framgång” är kontrollen över kapitalbildningen i den statliga sektorn som i avsaknaden av en verklig kapitalmarknad öppnar många vägar till privata fickor.

-Vi byter inte flagga, sa Hu Jintao. Men vad står den för i dag?

En annan utmaning som väntar den nya partiledningen är den enorma miljöförstöring som den hektiska industrialiseringen orsakat. Problemen är antagligen större än vad de flesta kan tänka sig. Det är ingen tillfällighet att så många lokala protester och upplopp skett i samband med bygget av nya miljöfarliga industrier, dammbyggen och annan infrastruktur. Bilden är inte entydig i dag. Samtidigt som energiförbrukningen i industriproduktionen är mycket högre per producerad enhet jämfört med exempelvis USA eller Sverige sker det en stor satsning på förnyelsebara energikällor i Kina. Landet är redan världens största marknad för vindkraftverk och av de fem största tillverkarna av solceller är fyra kinesiska och den sjätte taiwanesisk vilket innebär att Kina plus Taiwan tillsammans producerar 68 procent av alla solceller i världen. Ändå är det långt ifrån säkert att ledarna i Peking kan tackla miljöförstöringen eftersom omfattningen av de dagliga utsläppen av växthusgaser och nedsmutsningen är gigantiska.

-Vi kommer aldrig att kopiera ett västligt politiskt system, sa Hu Jintao i sitt tal till kongressen. Vad han vill säga är att kommunistpartiet inte kommer att reformeras, att partidiktaturen ska bestå och all opposition som söker att organisera sig slås ned.

Den officiella propagandans bild av den ”sociala harmonin”.

Vad gäller att kopiera system är det redan gjort. Den kapitalistiska marknaden har införts och 300 miljoner av landets ungdomar har blivit lönearbetare i ett system av extrem exploatering utan rätten att organisera sig fackligt. Ett politiskt system har också kopierats –diktaturen. Partidiktauren som härskade under Maos ”socialism” har lyckats omvandla sig själv till en diktatur i den kapitalistiska marknadens tjänst. Den stora frågan är om denna mutation kan överleva. Hu Jintaos varning för partiets sammanbrott och statens undergång om den nya ledningen inte lyckas bevara den ”sociala harmonin” är inte tomma fraser. Men en ”social harmoni” som inkluderar hundratals miljoner kinesiska arbetare och bönder är omöjlig så länge partiets åttiotvå miljoner medlemmar, sju procent av befolkningen, skor sig på korruption och maktmissbruk.

Media:AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Grekland – när staten sätter strypkoppel på pressfriheten

Publicerat av
Svara

I förra bloggen, i en ljungande artikel av Amélie Poinssot och Dimitris Psarras, demonstrerades hur etablerad grekisk media hjälpt till med att göra fascisterna i ”Gyllene gryning” salongsfähiga. Till och med partiets mest vulgära företrädare behandlas i dag som ”kändisar” bland alla andra ”kändisar”. Detta samtidigt som deras sporadiska insatser som eskort åt ”äldre grekiska tanter” på väg till banken eller som distributörer av mat ”bara till greker” framställs som en social massrörelse…

Polisens högkvarter i Attica. Här ska 15 antifascister ha torterats.

Nu finns det givetvis många kritiska journalister som går mot strömmen. Modiga journalister som vägrar att bara lojt flyta med i medias mainstream. Men de möts omedelbart av repression. Yttrande- och pressfriheten stryps. I måndags avskedade den statliga TV-kanalen ERT exempelvis två av sina journalister på fläcken. Deras brott?? Jo, för någon vecka sedan publicerade den brittiska tidningen Guardian ett internationellt uppmärksammat reportage om att ”Gyllene gryning” sedan länge infiltrerat grekisk polis och säkerhetstjänst. Tidningens uppgiftslämnare berättade också om att det förekommit tortyr av antifascister på en del polisstationer i Attica. De två journalisterna Kostas Arvanitis och Marilena Katsimi tog naturligt nog upp de anklagelser i TV som Guardian rest i sitt material. En helt normal och god journalistisk etik: ”Det världen diskuterar måste också grekerna få kännedom om”. För det handlade verkligen om information, om påståenden som borde vara självklara att återge för en public service-kanal.

Men den halsbrytande påföljden blev alltså i stället att de bägge omedelbart avskedades!

I tisdags förmiddag strejkade ERT:s journalistklubb i protest och upprördheten lär fortsätta…

Åklagare vill kasta Costas Vaxevanis i fängelse

Men protesterna gjorde att han i går friades av rätten

Dagen före, arresterades dessutom och nog så belysande för den upptrappning som sker när det gäller censur och repression mot kritiska journalister, förläggaren och journalisten Costas Vaxevanis. I sitt veckomagasin HOT-DOC hade han publicerat en lista med 2 000 namn på rika affärsmän, skeppsredare, mediahus och politiker. Alla misstänkta för skattebrott. Uppgifterna kom ursprungligen från fransk säkerhetstjänst som fått fram dem som en ”biprodukt” vid en egen skatterazzia rörande konton hos den brittiska multinationella banken HSBC. De misstänkta grekiska skattesmitarna ska ha gömt undan sina oskattade pengar vid HSBC-Schweiz. Trots att Frankrikes dåvarande finansminister Christine Lagarde redan för två år sedan personligen lämnade över en CD med alla uppgifter till Greklands finansminister har ingenting hänt. ”Den har kommit bort”, säger alla ansvariga. Man förundras också över att Lagarde inte i dag, i sin roll som IMF-chef har drivit frågan under sina förhandlingar med den grekiska regeringen. Hon, EU och ECB kräver kontrareformer när det gäller arbetsmarknadslagstiftningen. Men struntar i den depraverade grekiska överklassens skattefusk…

Grunden för åtalet mot  Vaxevanis var att ”han publicerat material av privat natur som kan vara personligt känsligt” och han hotades med flera års fängelse. Själv returnerade han denna beskyllning med ett svar som hela Grekland förstod:  ”Det är hans jobb som journalist att tala om sanningen för folk. De tre senaste regeringar har ljugit. Deras uppgift var att delge parlamentet eller det juridiska systemet dessa uppgifter. Det har de inte gjort och därför hör de hemma i ett fängelse. Den grekiska pressen har munkorg”, menade han. ”Makten i Grekland är sluten för insyn och den utövas tillsammans av den politiska eliten, affärsmännen och journalisterna”. Han sa sig vara beredd att hamna i fängelse. Inte för att han var en hjälte utan för att det skulle visa på de orättvisor som händer i dagens Grekland.

Jim Boumelha, president för det Internationella Journalistförbundet, var en av dem som protesterade och med full kraft bistod Vaxevanis genom att kräva att målet skulle läggas ner. Hans hårda omdöme delades av många, inte minst alla de miljoner vanliga greker som dagligen upprörs över att de själva dumpas samtidigt som eliten seglar fram som vanligt – i sina kryssare mellan sina egna grekiska vackra öar…

Solidariteten  med Vaxevanis innebär att han är en fri man. Ur politisk synpunkt var det dessutom naturligtvis alldeles för eldfängt  att döma honom.

.

Allt detta sker mot en bakgrund där Grekland allt snabbare dras ner i en ekonomisk och social malström av depression. Krisen har plågat människor så länge som i fem år. Genomsnittslönen har halverats för de 75 procent av arbetskraften som fortfarande har ett arbete. I den uppgörelse mellan regering och trojkan EU, ECB och IMF som är på väg att träffas ska låga pensioner sänkas med ytterligare 25 procent. Hälso- och sjukvårdssystemet faller samman, bit för bit….

Samtidigt visar en färsk studie att det fortfarande bara är tre av tio grekiska egenföretagare som betalar den skatt de ska. Läkarna är värst, sedan kommer advokater och (!) journalister. På fjärde plats när det gäller skattesmitning kommer ekonomerna (de har kanske ingen tid över för sig själva när de väl hjälpt alla andra att skattefuska). Studiens slutsats är att den grekiska staten på detta sätt går miste om 11,2 miljarder euro och då har ändå alla stenrika redare och multinationella affärsmän inte räknats in. De senare skattar inte alls eller blygsamma 10 procent på Cypern.

Attackerna på yttrande- och pressfriheten i Grekland, ett EU-land, måste naturligtvis hamna i fokus också när det gäller opinionsbildning här hemma. Vad det handlar om är att Greklands rika och dess politiska elit vill stämma i bäcken. Läcker sanningen ut handlar det annars snart om ett rasande socialt ursinne, om upproriska flöden av miljoner mobiliserade greker som kräver både sin rätt och sin makt.

Det kanske börjar med att de ministrar som slarvat bort Lagardes lista hamnar där Costas Vaxevanis vill ha dem: bakom lås och bom.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SVD1,SVD2,

Greklands nynazister stärks av media.

Publicerat av
Svara

De grekiska ny-nazisterna hjälps fram av välvilliga politiker och media. I den här artikeln av två journalister på plats beskrivs bland annat hur media spelar med i en mytbildning kring Gyllene Gryning som de fattigas försvarare.

**************

Av Amélie Poinssot och Dimitris Psarras

Scenen utspelas framför en liten avantgardeteater i Aten. Det är en ovanlig folksamling; män i svart, grova armar och rakade skallar, tillsammans med några gamla damer med det ortodoxa korset runt halsen. De förstnämnda är medlemmar i det nynazistiska Chryssi Avgui (Gyllene Gryning), damerna är troende från ”Gamla-Kalendern” en fundamentalistisk gren i den grekisk-ortodoxa kyrkan med ursprung i en schism 1924. Till synes har de båda inget gemensamt. Gyllene Gryning är inte ett religiöst parti, det flörtade till och med med satanism i sin början. Men denna 11 oktober fördömer den brokiga skaran tillsammans en ”blasfemisk” teaterpjäs.

Pjäsen som skrivits av amerikanen Terrence McNally handlar om Kristus och apostlarna som homosexuella. Regissören är en grek-alban. För de som predikar intolerans är det mer än vad de kan stå ut med. Protesterna övergår i handgemäng och ordningsmakten visar sig oförmögen att skydda publiken och skådespelarna, skällsorden haglar.

« Skitbögar, ni ska bort, är det förstått? Det är slut för bögarna. Far åt helvete rövknullare…Skådisar är skithögar. Se på mig hora, din timme är snart slagen. Ja, ja, filma mig, men din timme ska slå… det albanska arslet ska knullas » De vackra orden är en parlamentarikers. Det handlar om Ilias Panayotaros, invald i parlamentet i juni tillsammans med sjutton andra medlemmar av Gyllene Gryning. Han skriker ut vidrigheter till chockade artister och journalister.

Dagen efter upprepas i stort samma scener. Föreställningen inställs ännu en gång… och ensemblen beslutar att helt lägga ner pjäsen, regissören har fått dödshot hemsänt till sig.

Kulturen var det enda område som Gyllene Gryning inte ännu lagt sig i efter inmarschen i parlamentet. I somras såg vi deras medlemmar framför allt angripa utlänningar. I september ledde parlamentariker två straffexpeditioner som slutade med förstörelse av marknadsstånd med illegal arbetskraft, enligt parlamentarikerna.

Gyllene Grynings parlamentariker ”hälsar” parlamentet

Rasistiska utfall och hatfulla ord i parlamentet håller ingen längre räkningen på, där Gyllene Gryning inte längre bryr sig om att bevara respektabiliteten. Fredagen den 19 oktober i år sa en av deras parlamentariker att invandrare ”är under-människor som invanderar vårt fosterland, med alla sjukdomar de bär på”. Det kan verka otroligt, men personen i fråga, som är ingen annan än partichefens maka, utsågs i början av månaden att representera det grekiska parlamentet i Europarådets kommitté mot diskriminering.

”Gyllene Grynings främsta styrka i dag är att partiet uttrycker hatet”, analyserar Yorgos Siakantaris, vetenskaplig direktör för Istame- socialistpartiet Pasoks tankesmedja och fortsätter.

”Partiet när sig av det faktum att en del av befolkningen är desperat, beredd till revolt mot lagarna, och vänder sig ifrån det politiska systemet i hat. Gyllene Gryning har den enorma fördelen att inte ha varit en del av systemet”.

I denna nya ordning, född av krisen och åtstramningskurerna utan motstycke som råder i Grekland sedan snart tre år, i ett ödelagt politiskt landskap som kontrasterar skarpt mot de 35 år av stabilitet som följde på diktaturens fall 1974 och ställd inför en trepartikoalition vid makten (Ny Demokrati, Demokratisk Vänster och PASOK) som håller fast vid åtstramningspolitiken, ”har den som slår först rätt” säger Siakantaris.

All likhet med originalet är ingen tillfällighet

Mycket riktigt, Gyllene Grynings våldsmetoder verkar snarare konsolidera partiets stöd än stöta bort dess nya väljare. Det är som om den auktoritära hållningen ger trygghet i en period av djup frånvaro av riktlinjer. I valen i maj och juni fick partiet nästan 7 procent, i dag får det 10-15 procent i opinionsundersökningar. Innan partiets plötsliga inhopp på den politiska arenan, hade det aldrig fått mer än 0,29 procent i ett val.

Men till skillnad från andra populistiska och högerextrema partier i Europa förklaras Gyllene Grynings succé inte enbart av dess anti-systemposition utan också av dess image som ett ”socialt” parti, ett parti som gror i den sociala servicens sammanfall och den tilltagande utslagningen –en fjärdedel av den aktiva befolkningen är nu utan arbete.

I själva verket har partiets image noggrant iscensatts och förmedlats av grekiska media. Journalisten Dimitris Psarras visar i sin bok ”Svartbok om Gyllene Gryning. Dokument om en nazistisk grupps historia och aktioner” hur partiets image byggts på myten att partiet ger äldre personer skydd och hjälp.

Storyn som ständigt återges av grekiska media och också vissa utländska media visar sig vara en bluff. Samma sak gäller partiets omtalade utdelning av mat till ”riktiga” grekiska medborgare, som media gottade sig åt under valkampanjen. Det har inget att göra med ett dagligt basarbete. Vissa episodiska matutdelningar har visserligen ägt rum. Men media var grundligt insatta på förhand och mer än välkomna för att visa upp partiets sociala roll. Med kamerorna långt borta existerar denna aktivitet inte.

Välregiserad utdelning av matpaket till ”riktiga” greker.

Dessa enstaka scener har räckt för Gyllene Gryning att i hela landet framstå som partiet som står de små i samhället nära, trots att den stora delen av partiets väljare aldrig närvarat vid sådana aktiviteter, eller ens någonsin mött en partimedlem. Hur går den bluffen hem?

« När det talas om Gyllene Gryning i ett teveprogram är tittarsiffrorna garanterade”, förklarar Dimitris Psarras, som beklagar sina kollegors brist på kritisk hållning. ”För vissa grekiska media är dessutom Gyllene Grynings extrema teorier inte så extrema”, tillägger journalisten.

Han förkastar medias agerande som efter valet tenderat att banalisera partiet. ”Partiets medlemmar filmas numera som kändisar, man skriver om deras privatliv, pratar om deras ’vackra kvinnor’, utan att tala om deras ideologi”. Alltså, en humanisering och normalisering av partiet, en välkänd process för specialister i extremhögerns historia. I somras ägnade tevekanalen Star en hel timme åt Ilias Panayotaros bröllop –parlamentarikern vars glåpord återgavs ovan.

Utöver den mediala appetiten, profiterar Gyllene Gryning på rättvisans tröghet. Det främlingsfientliga våldet förökar sig ostraffat. Hittills är det bara ett fall som gått till domstol. Det handlar om en medlem och två anhängare som anklagas för att i september 2011 ha knivhuggit en afghan.  Men rättegången är långt ifrån att nå ett domslut, den har redan skjutits upp sju gånger.

Det är exakt vad partiet söker, att utmana staten, etablera sin egen ordning och lag, -våldet. Vad kan vara enklare eftersom myndigheterna abdikerat? Ordningsmakten har i flera år tolererat och även sympatiserat med partiets aktioner (se artikeln i The Guardian om nazisternas infiltrering av polisen). Polisen och rättvisan ingår i den offentliga sektorn där sänkta löner och minskad personal är regel. Ingen på officiell nivå demeneterar tesen som påstår att invandrarna är ansvariga för grekernas arbetslöshet och den ökade brottsligheten.

Motståndet mot ny-nazisterna organiserar sig och växer.

En av parlamentarikerna, Panayotis Iliopoulos,  som deltog i angreppet mot de papperslösa försäljarna på torghandeln säger utan omsvep : ”Vi har inte gjort något olagligt eller våldsamt eftersom det är de som är illegala. Man måste inte nödvändigvis vara polis för att kunna utföra kontroller”.

Hur kan Gyllene Gryning åtnjuta en sådan straffrihet? Enligt Tina Stavrinaki, advokat och medlem i den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter, har myndigheterna låtit det pågå i så många år att ”det är svårt att ingripa nu, under en kris och där Gyllene Gryning börjat slå rot i samhället. Jag är personligen för att partiet förbjuds, samtidigt som jag vet att det kan spela dem i händerna genom att ikläda sig rollen av offer”. Frågan är kontroversiell i Grekland eftersom landet redan upplevt ett partiförbud i modern tid; förbudet mot kommunistpartiet fram till 1974. Därför anser många att ett förbud skulle bryta med demokratiska principer.

De lagliga ramarna är inte heller till hjälp. Lagen i Grekland är överseende med försvar av nazism, antisemitism och spridande av rashat. För vissa jurister utgör detta garantier för åsiktsfriheten. Under EU:s påtryckningar skulle det grekiska parlamentet i fjol anta nya lagar som gör detta olagligt, men debatten har kört fast i en parlamentarisk kommission. Den enda rättegång som hållits i Grekland i ett sådant fall gällde Costantionos Plévris verk ”Judarna, hela saningen”, vilken var en hyllning till Hitler. Mannen fälldes men friades efter resning 2009.

För att komma förbi alla dessa hinder behövs det en stark politisk gest, ett gemensamt fördömande av Gyllene Grynings agerande. Dagens politiska ledare är långt ifrån att nå upp till det, även om ett litet framsteg gjordes i veckan då en parlamentarisk majoritet upphävde immuniteten för en parlamentariker från Gyllene Gryning som deltog i angreppet på de invandrade gatuförsäljarna.

Landets invandrare utsätts dagligen för rasism och våld.

”Grekland är det enda europeiska landet med ett rasistiskt språkbruk på statlig nivå”, sa advokaten Yoanna Kurtovik härom veckan i en offentlig debatt om det nynazistiska hotet och hänvisade då bland annat till en omfattande repressiv operation som polisen riktade mot invandrare i somras. Det är svårt att se hur regeringen och oppositionen skulle kunna enas om att göra gemensam sak mot Gyllene Gryning. Regeringen underhåller tesen om de två extremerna medan de senare i grunden förblir en motpart i den åtstramningskur som tvingats på landet.

Under tiden kan Gyllene Gryning i lugn fortsätta sin frammarsch. För det första parlamentariska halvåret har närvaron i parlamentet gett partiet 3,2 miljoner euro i form av offentliga subventioner.

Publicerat av A l’Encontre 29 oktober 2012

Översättning till svenska: Benny Åsman

Media: AB,

Bloggare:

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sista veckan för Obama?

Publicerat av
3

Frågan är berättigad. Ska det ta slut för Barack Obama efter bara fyra år? I dag om en vecka får vi veta svaret. Hoppet om förändring som låg bakom hans seger 2008 har bleknat och republikanerna har repat sig bakom miljardären Mitt Romney. Det första som sticker i ögonen är att det var flera decennier sedan ett amerikanskt presidentval var så klart baserat på hudfärg. Nio tiondelar av de som tänker rösta på Romney är vita och en ännu större del av de svarta som tänker rösta kommer att rösta på Obama.

Men det är till en del ett faktum som döljer mer djupgående skillnader inför valet. Jag skulle säga att en social höger, med amerikanska mått mätt, står mot en hysterisk höger. Det är två partier som historiskt alltid försvarat den amerikanska kapitalismens imperialistiska intressen som står mot varandra men deras väljarbas är helt olika och därmed måste de hålla skilda profiler även om de båda partierna i grunden försvarar samma system.

-Allt du kan göra, kan jag göra bättre.

Vad som därför kommer att bestämma utgången av valet är ekonomiska, sociala och ”moraliska” frågor i det amerikanska samhället. Ett är helt säkert: -det är inte Afghanistan, den arabiska våren, ”hotet” från Iran eller någon annan utrikesfråga som som avgör valet nästa tisdag. De kommer inte ens att ha något inflytande alls för den stora massan av väljare.

När Bill Clinton vann presidentvalet myntade hans kampanj den vinnande repliken -it’s the economy, stupid- i valet 1992 mot Georg Bush den äldre. Striden mellan Obama och Romney kommer också att i stor utsträckning bestämmas av den ekonomiska krisen och hur olika samhällsskikt uppfattar var ansvaret för utvecklingen ligger.

När Barack Obama vann valet 2008 var den ekonomiska krisen redan ett faktum. Bostadsbubblan hade brustit och tiotusentals familjer redan förlorat sina hem. Bankerna och vissa försäkringsbolag stod på ruinens brant. Men den ”riktiga” ekonomin som producerar varor och tjänster hade inte ännu drabbats av nedgången. De hopp om förändring som Obamas kampanj ingett omfattade även stora delar av den så omtalade ”vita medelklassen”, bland vilka Obama fick inte mindre än 43 procent av de lagda rösterna.

Vanliga arbetare ”befolkar” den amerikanska myten om ”medelklassen”.

Finanskraschen upplevdes som en ideologisk katastrof av det republikanska partiet. Den fria marknaden som i sin nyliberala avreglerade form skulle leverera ständig tillväxt och framför allt höga vinster visade sig vara mer krisbenägen än någonsin förr. Många politiska kommentatorer förklarade republikanerna i djup kris och att det skulle ta decennier för partiet att hämta sig. I stället sopade partiet mattan med demokraterna i kongressvalet 2010 och uppträder inför nästa veckas val som en segerrik erövrare. Hur kunde det ske?

En stor del i förklaringen hittar vi i den krispolitik som Obama slog in på omedelbart efter inmarschen i Vita Huset. Det var som upplagt att föra en för amerikansk standard radikal politik till förmån för de väljare som i Obama såg ett hopp om bättre sociala försäkringar, mer trygghet på arbetsmarknaden och höjda löner för de sämst lottade. Det hade också kunnat övertyga den vita ”medelklass” (egentligen vanliga lönearbetare) som gett Obama sin röst att de också hade något att vinna på en upprustning av den offentliga servicen och de sociala skyddsnäten.

I stället valde Obama att till varje pris rädda bankerna från konsekvenserna av deras giriga lånepolitik och spekulation i värdepapper med riskfaktorer som ingen kunde beräkna. I en viss mening kan man se det som ett sätt att betala tillbaka Wall Street för det finansiella stödet till Obamas valkampanj. Goldman Sachs, Citigroup, JP Morgan, UBS och Morgan Stanley var bland de tjugo största bidragsgivarna inför valet 2008 trots att Obama högtidligt proklamerade att ”jag har inte gjort kampanj för att hjälpa Wall Streets högdjur”.

-Hoppa era jävlar. Ursinnet mot höjdarna på Wall Street var djup och äkta.

Valet av ministrar visade också att hoppet om en ny politik var alltför högt ställda. Tunga representanter för Wall Street stegade omedelbart in i administrationens kommandorum. Bushs försvarsminister Robert Gates fick fortsätta ostört.  Höjdaren från Wall Street, Timothy Geithner tog plats som finansminister och Lawrence Summers, som var den finansiella avregleringens arkitekt, utsågs till presidentens ekonomiske rådgivare. Valet av team i Vita Huset visade att presidenten inte hade för avsikt att hålla sitt löfte om förändring, i alla fall inte den förändring som hans folkliga väljarbas såg fram emot.

Till skillnad från den ekonomiska utvecklingen i Europa upplever USA inte ett återfall i negativ tillväxt vilket brukar definieras som en recession om det sträcker sig över minst två kvartal. Finanskrisen i USA följdes av en kraftig recession under andra halvåret 2008 och första kvartalet 2009. Därefter har tillväxten legat över noll igen till skillnad från i Europa där svångremspolitiken skapat en ny och allt djupare recession i en rad länder och nu hotar hela den europeiska kontinenten.

Hushållens skuldsättning i relation till den disponibla inkomsten har minskat något.

Sedan andra kvartalet 2009 har den amerikanska exporten ökat med 40 procent, mest tack vare dollarns fall i förhållande till euron, den japanska yenen och den kinesiska yuanen. Hushållens skuldsättning har också minskat, konsumtionen sakta återhämtat sig och till och med antalet nybyggen har börjat stiga igen. Den enorma injektionen av nytt kapital i ekonomin har haft verkan om än i mindre omfattning än vad som kunde väntas sett till stimulansens omfattning. Dessutom har den nya rovdriften på olja och gas i USA kraftigt sänkt de amerikanska företagens energikostnader.
Ändå är den allmänna uppfattningen bland den arbetande befolkningen att krisen är djup och att inget blivit bättre sedan recessionen 2008-9. ”Jobless recovery” kallas det. Företagen har börjat återhämta sig men anställer inte ny arbetskraft i ett tempo som syns i en minskad arbetslöshet. Närmare tre miljoner arbeten försvann i tillverkningsindustrin mellan 2007 och 2009. Sedan början av 2010 skapar ekonomin i genomsnitt 138 000 nya jobb i månaden, med en ökning av antalet jobb även i tillverkningsindustrin.

Antal anställda i tillverkningsindustrin 2000-2012, i miljoner. En svag uppgång syns sedan slutet av 2009, den första sedan 2000. Totalt försvann 6 miljoner jobb 2000-2009.

Men det är inte mer än vad som behövs för att kompensera för antalet personer i befolkningen som kommer upp i arbetsför ålder. Alltså ligger arbetslösheten kvar på en nivå som den amerikanska arbetarklassen inte upplevt sedan trettitalet, där bland annat var tredje person utan arbete är långtidsarbetslös.

Obama började sitt presidentskap med att ärva en ekonomisk kris som USA inte upplevt sedan det mörka trettitalet. I den amerikanska opinionens ögon var det Wall Street och dess giriga bankirer som bar ansvaret för katastrofen i bostadskraschen och den påföljande recessionen med rekordarbetslöshet. Ursinnet mot finansens höjdare var genuint och Obamas seger speglade detta.

På mindre än tre år har republikanernas chefsideologer lyckats förvrida uppfattningen om orsaken och ansvaret för krisen bort från Wall Street och finansen och lägga det på den statliga administrationen, ”big government” i Washington. Det har kunnat ske tack vare två faktorer, bland andra.

Barack Obamas akututryckning för att rädda bankerna med hundratals miljarder dollar av statens pengar gav den hysteriska högerns ideologer chansen att framställa demokraterna som Wall Streets springpojkar och samtidigt spela ut storfinansens ideologiska trumfkort –den amerikanske småföretagaren. Det är ingen tillfällighet att miljardären Romney talar i parti och minut om den heroiske småföretagaren som bara har en fiende, nämligen den statliga administrationen. Två av landets absolut rikaste personer, bröderna Koch, spenderar miljoner och åter miljoner på att bygga under myten om småföretagaren som skapar jobb, reder sig själv utan federala sjukförsäkringar och fackliga organisationer.

Den hysteriska högerns prat om småföretagandet motsägs av ökningen i % av andelen av inkomsterna som de numera ökända 1% tar hand om. USA ligger naturligtvis i topp tätt följd av Storbritannien.

För det andra går det tyvärr inte att bortse från en faktor som många godtrogna liberaler trodde var borta för gott –rasismen mot färgade amerikaner. Till huvuddelen är det teaparty-rörelsen som i ett envetet medialt trummande framställer Obama som ”socialist”, ja till och med ”kommunist”, inte född i USA, och så vidare. Utan att öppet spela på traditionell rasism blir andemeningen densamma. Parollen ”det är dags att välja en vit till Vita Huset” som syns vid ”tepåsarnas” offentliga möten är det öppna uttrycket för en underliggande rasism som driver den hysteriska högern.

De flesta av oss trodde nog att bottennappet var nått med Georg W. Bush. Men de senaste två åren har visat att det inte var så. Rasism och extrema, oftast religiösa värderingar är på stark frammarsch. Konspirationsteorier och groteskt obskuranta idéer breder ut sig. Det har skett förr i USA:s historia. Den republikanska högern är tillbaka i en ideologisk offensiv som nästan kan jämföras med femtitalets mccarthyism. Då liksom nu uppfattas USA:s internationella hegemoni hotad. Då av Sovjetunionens framväxt som kärnvapennation. Nu som en jätte på ekonomisk glid, hotad av nykomlingar som Kina och Brasilien med flera. Nu liksom då handlar det om en ideologisk offensiv som bara den amerikanska högern har hemligheten till.

Romneys/Ryans program ger uttryck för en naken socialdarwinism. Klarar de svaga i samhället sig inte är det inte statens eller kollektivets roll att stiga in och hjälpa till. Nej, låt dem gå under, det är en naturlig process. Det ska räcka med individuella bidrag till välgörenhet. Lite moral ska ju en mormon med miljoner på banken kosta på sig.

Så inom en vecka får vi svar på bloggens rubrik –är det Obamas sista vecka vid makten? Kastas han ut är han ensamt ansvarig för ett nederlag som framstod som otänkbart för två år sedan.

Media: DN1,DN2,DN3,

Bloggare: Röda Malmö, Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Samarbetet mellan polisen och fascisterna är tydligt.

Publicerat av
Svara

Petros Konstantinou 17 octobre 2012

Här följer en intervju med Petros Konstantinou, kommunalråd för Antarsya (Antikapitalistiska vänsterfronten) i Aten och samordnare i Rörelsen mot Rasism och det fascistiska hotet i Grekland (KEERFA). Intervjun gjordes av Antonio Cuesta för den baskiska dagstidningen Gara.

Petros Konstantinou till vänster på bilden.

*************

Hur ser läget ut efter att fascisterna i Gyllene Gryning tog plats i parlamentet och det ökade antalet rasistiska aggressioner under sommaren? 

Petros Konstantinou : Fördjupningen av den politiska och ekonomiska krisen efter valen i juni har ökat folkets ilska. Koalitionsregeringen lovade att omförhandla krisprogrammet i syfte att underlätta människornas situation. Inte nog med att löftet inte hölls, utan dessutom presenterade regeringen under sommaren en omfattande privatiseringsplan och ett nytt paket av restriktiva åtgärder.

Mobiliseringen mot regeringens åtgärder i Thessaloniki (landets andra stad) samlade över 40 000 personer. Strejken i den offentliga sektorn den 12 september och de tiotusentals personer som demonstrerade i Aten 24 augusti som svar på den antirasistiska och antifascistiska rörelsens appell mot regeringens önskan att behålla invandrare i uppsamlingsläger är flera symptom på den sociala situationens allvar.

Krisen är övermäktig de nyliberala partierna och favoriserar en röst till fascisternas favör. Mot dem står i dag en stark vänster med mycket aktiva fackliga och antifascistiska organisationer, med närvaro på arbetsplatser och på gatorna.

Opinionsundersökningarna verkar visa ett ökat stöd till nynazisterna…

P.K. Det stämmer att medias opinionsundersökningar visar på ett ökat väljarstöd för Gyllene Gryning. Men vi ska ta med i beräkningen att media undviker att kalla dem ”nassar” eller ”fascister”. De framställer GG som vilket parti som helst och frågorna som ställs är inte av typen: ”Stöder du fascisternas angrepp på invandrare?”

Media visar sig mottagliga för Gyllene Grynings provokationer och rasistiska budskap meden de undviker viktiga händelser. Ett exempel: för ett par veckor sedan dog en ung nazist i Sparta efter några dagars sjukhusbehandling efter att ha skadats under manipulering av ett explosivt ämne. Polisen hittade 60 bomber i hans hem, men inga media talade om det. De ansåg det inte vara en händelse av betydelse.

Media flyttar fascisternas attacker och kriminella handlingar långt ner i rubrikerna. De ger partiella eller falska svar och säger att det beror på krisen och det tomrum som staten lämnar efter sig. Men det är inte sant. Staten favoriserar en rasistisk politik, likaväl som en antisocial svångremspolitik mot de arbetande. Staten är verkligen inte ”frånvarande”. Media menar också att när krisprogrammen börjar fungera kommer folks situation att förbättras och fascismen att försvinna. Verkligheten är mer komplicerad –angreppen mot arbetarklassen, inhemsk eller invandrad, kommer från högerpartier och staten. Här finns det inte heller ett ”tomrum”, staten stöder nazisterna och förstör människornas framtid.

Vilken hållning har Gyllene Gryning till den styrande kasten?

P.K. Gyllene Gryning finansieras av företagare och bankirer, eftersom de använder G.G. till att terrorisera invandrade arbetare, speciellt i den tunga industrin och fiskenäringen –eller till att knäcka strejker som i Volos (stor frakthamn. m.anm.) Som milis i de ägandes tjänst erbjuder den affärsägare ”rengöring” av gatorna från fattiga, knarkare och gatuförsäljare och framhäver sig som de enda som kan garantera ordningen.

Kopplingen och samarbetet mellan Gyllene Gryning och polisen är uppenbar och ökänd. När fascistiska gäng angriper ett kvarter syns polisen inte till och aldrig arresteras någon. Polisen tillåter dem att angripa invandrare eftersom majoriteten av invandrarna har sina papper i ordning och då har polisen ingen laglig grund för att ingripa mot invandrare. Många pogromer och fascistiska attacker går till på det viset. Det är så de halvstatliga fascistiska organisationerna och ordningsmakten samarbetar.

Justitieministern Antonis Roupakiotis annonserade nyligen en skärpning av straffet för rasistiskt våld. Vad säger du om det?

P.K. Det tilltagande fördömandet av samarbetet mellan polisen och rasistiska våldsverkare, liksom det ökade trycket från den antifascistiska rörelsen tvingade honom att uttala sig så. Men samtidigt ger han tillstånd till nazisternas demonstrationer och tillåter muskelknuttar från Gyllene Gryning att samlas utanför invandrarlägret i Korintos och organisera patruller runt lägret. Hans deklaration motsägs inte bara av hans regerings rasistiska politik utan också av hans spel under täcket med Gyllene Gryning.

Hur är läget för invandrarna efter dessa ständiga aggressioner?

P.K.  De organiserara sig allt mer och har en beundransvärd kapacitet att försvara sig. Det som skedde den 24 augusti var fantastiskt. Närmare 30 000 invandrare vågade demonstrera på gatorna trots poliskedjor, kontroll av id-papper, och bussar med demonstranter som hindrades ta sig in till Aten…

Det var en formidabel utmaning. En så stor manifestation mot det fascistiska hotet visar att invandrarnas ilska kanaliserats i deras självorganisering. Det kom som en chock för regeringen som inte trodde det kunde ske.

Hur organiserar sig den anti-fascistiska rörelsen?

P.K. Det är sant att innan angreppen leddes av Gyllene Grynings parlamentariker fanns det ingen verklig folklig mobilisering. Men nu har vi på kort tid bildat en decentraliserad mycket aktiv organisation med närvaro i många kvarter och lokaliteter. Det är mycket viktigt. Vi befinner oss i en öppen kamp som jag är övertygad att vi vinner eftersom det finns en stark mobilisering av hela arbetarklassen mot svångremspolitiken och av den antifascistiska rörelsen mot den främlingsfientliga politiken.

Översättningen till svenska är min.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Syrien- en folklig revolution

Publicerat av
1

Ta dig tid att läsa den här länken. Hade du några tvivel om den syriska revolutionens äkthet och folkliga bas är det här rätta medicinen för att komma över tvivlen. Jag hinner inte bearbeta den eller översätta just nu, men för dig som passionerat följer utvecklingen i revolten mot Assad är det här läsning under rubriken  ”ett måste”.

*****************

Läs här vad den syriska oppositionen har att säga

*****************

.

En av bilderna från bloggens fantastiska fotosvit. Från Damaskus 15 oktober, inne i hjärtat står det: sunni. kristen,kurd,shia, druz eller alawit.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Europa – från recession till depression

Publicerat av
8

Ännu ett toppmöte pågår i Bryssel. Unionens regeringschefer meddelade i går att de enats om tillsättandet av en Bankförening för hela eurozonen med uppgift att övervaka sex tusen bankers aktivitet. Beslutet kommer att förbli döda bokstäver på ett papper. Det finns redan bankföreningar i varje land och de har redan visat ur tandlösa de var under finanskrisen. Merkel &Co. säger att de ser ljus i tunneln.

 

”Socialisten” François Hollande garanterar att det ”värsta är över”. Han lovade mycket innan presidentvalet. Efter valet lät det annorlunda.

Men det är dags att inse vad som håller på att ske i Europa. För första gången sedan krisen på trettiotalet drivs stora grupper människor in i en misär som inte är tillfällig och som skapats av kontinentens politiska ledare.

Sänkta löner, nedrustning av pensionssystemen, kraftigt försämrade socialförsäkringar och angrepp på allt annat som vi förknippar med välfärd är den enda vägen ut ur krisen säger de politiska ledarna. De låter som Råttfångaren i Hameln när de driver samhället mot en social katastrof.

I delar av södra Europa är katastrofen redan ett faktum. Grekland upplever inte en kortvarig recession. I snart fem år har landets produktion sjunkit, med sänkta löner, ökad arbetslöshet och en desperat avsaknad av framtid för landets unga. Det råder depression och den kan jämföras med trettiotalets. För stora skaror arbetande är situationen lika illa i Spanien där enormt spekulationsbygge av bostäder och kontorskomplex sänkte ekonomin. I dag kräver borgerligheten att landets arbetare ska betala de privata bankernas skuldberg.

 

Spanska spökstäder är bevis för den vansinniga spekulation som banker och byggherrar bedrev. Nu står tiotusentals bostäder tomma och förfaller medan ungdomen tvingas bo hos föräldrarna långt upp i åren.

De som inbillade sig att det skulle gå att sätta strypsnara på Medelhavsländerna utan att det skulle få drastiska följder i norra Europa borde nu inse att de grundligt lurat sig själva. Hela Europa närmar sig en generaliserad recession där inga tyska lok kan dra hela släpet med sig. Att Kina och resten av BRIC-länderna, Brasilien, Ryssland och Indien, också stagnerar medför att inte ens exporten till omvärlden kan hjälpa den gamla damen Europa.

Den samlade efterfrågan i eurozonen (EU 17) ligger still sedan andra kvartalet 2009, eller lika med 4 procent under nivån första kvartalet 2008. Med ”samlad efterfrågan” menas summan av hushållens konsumtion plus den offentliga konsumtionen plus offentliga och privata investeringar. Av dessa ekonomiska variabler ligger hushållens konsumtion ett par procent under nivån i början av 2008. Den offentliga konsumtionen ökade med cirka 4 procent mellan januari 2008 och juli 2009 men har sedan dess legat still. Vad gäller investeringarna störtdök de 17 procent under samma period och har sedan dess legat kvar på samma nivå.

Lägger vi ihop variablerna får vi den ”samlade efterfrågans” utveckling som nu är cirka 4 procent under 2008 års nivå med en märkbar ny nedgång sedan början av 2011. När alla sektorer i Europas ekonomier samtidigt ska spara sig ur krisen då blir effekten den motsatta –krisen förvärras. Den galna idén att åtstramning och sparande ska skapa tillväxt och sanering av statsskulderna och budgetunderskotten är inte ett uns mer realistiskt än den borgerliga vansinnespolitik 1929-33.

 

Misären i USA 1929-33 var värre än i dag. Produktionen av varor och tjänster sjönk med 40% mellan 1929-33. Med fortsatt svångremspolitik är vi snart där.

Den enda faktor som motverkat krisen sedan mitten av 2009 är eurozonens export till omvärlden. Efter att ha sjunkit med 17 procent från januari 2008 till maj 2009 har den ökat med 21 procent fram till första kvartalet 2012 och ligger nu strax över nivån i slutet av 2007. Enda orsaken till de ”snygga” siffrorna är värdesänkningen av euron jämfört med dollarn och den japanska yenen. Men exportens relativa framgång kan långt ifrån motverka åtstramningspolitikens negativa inverkan på den samlade efterfrågan inom eurozonen, vilket jag visade ovan.

Det uttalade målet med åtstramningspolitiken är att sanera de offentliga skulderna genom att minska statens utgifter och stimulera tillväxten med sänkta utgifter för företagen. Men se det fungerar inte. Alla varningslampor blinkar, speciellt i de länder som anses vara ansvariga för eländet, där de ”lata slösaktiga” sydlänningarna lever livets goda dagar. När IMF:s chef Christine Lagarde ovänta sa att utan tillväxt finns det ingen chans att minska de statliga skulderna, trampar Merkel och resten av EU:s ledare vidare på ”den enda vägens politik” –åtstramningens.

Strax efter andra världskriget befann sig USA i en skuldhärva som får dagens underskott i eurozonen att blekna. I sin senaste bok frågar sig Nobelpristagaren Paul Krugman hur USA bar sig åt för att så snabbt betala av sina skulder.                                    -Vi betalade dem inte, är hans förbluffande svar. Vad han menar är att med den starka tillväxten under efterkrigstiden försvann problemet av sig självt. Eftersom skulden alltid räknas i procent av BNP minskar den naturligtvis automatiskt när BNP växer snabbt. Det innebar att USAs federala statsskuld smälte ihop från 120 procent av BNP 1946 till 60 procent femton år senare. Inga sparprogram och ingen åtstramning fanns på dagordningen. USA finansierade räntekostnaderna och amorteringarna med nya lån som samtidigt tack vare tillväxten efterhand minskade till ett obefintligt problem.

Så är det med dagens statsskuld i de värst krisdrabbade länderna som Grekland med flera. De kommer aldrig att kunna sanera statsskulden med en svångremspolitik som bara leder till mindre inkomster i samhället, mindre skatteinkomster för staten och nedskärningar i de offentliga utgifterna för att kompensera skattebortfallen. Det är en oframkomlig väg. Det vet de politiska ledarna och det förklarar Christine Lagardes oväntade utspel.

För var dag som går skapar krisen allt större social skada. Massarbetslösheten är en plåga som inte bara hindrar de fackliga organisationerna från att ställa krav på högre löner. Det sociala nät som binder människor samman rivs också sönder och djungelns lag börjar gälla. Det är den verkliga grogrunden för nynazister som Gyllene Gryning i Grekland.

Arbetslösheten är skoningslös. De senaste siffrorna för den officiella arbetslösheten i eurozonen har redan passerat 18 miljoner. Det finns ingen framtid för dessa människor så länge politikerna driver trettiotalspolitik enbart med syftet att kapitalägare i Europa ska ersättas till sista öret. I tabellen här under ser vi hur arbetslösheten, från januari 2008 till juni 2012, exploderat i ”krisländerna” och i resten av eurozonen, om än i mindre omfattning. Tyskland är som synes undantaget. Men bara till synes eftersom miljoner jobb med mindre än fem euro i timmen har skapats. Alltså är det jobb med lön på socialbidragsnivå som skyler över arbetslösheten.

Arbetslösheten i olika åldersgrupper i EU17 mellan 2007-2012

Det är främst de unga i samhället som drabbas av krisen vilket tabellen ovan visar. Visserligen angrips pensionerna i hela Europa och i Grekland befinner sig redan många pensionärer i en förtvivlad situation. Men för de unga är det hela framtiden som löses upp i hopplöshet. Flera tendenser bekräftar att de unga i allt större utsträckning stöts ut ur arbetslivet och det sociala livet. När barnen tvingas bo hemma hos föräldrarna därför att inkomsterna inte räcker till både mat och husrum då hjälper det inte ens att ha ett jobb. För de unga arbetslösa i de värst dabbade krisländerna som Grekland, Spanien, Irland och Portugal återstår inget annat än utvandring. Vilket många kan förverkliga eftersom de har utbildning och språkkunskaper. I tabellen nedan syns utvecklingen av de ungas andel av befolkningen mellan 2007 och 2011.

 

Förändring i andelen av befolkning 2007-2011 för gruppen 20-29 år, i % 

För krisländerna överst i tabellen med en utflyttning av unga handlar det i huvudsak om en flykt bort från arbetslösheten. Till vilka länder flykten sker har jag inga detaljer om. För Sverige i botten av tabellen, alltså med en ökad andel ungdomar i befolkningen handlar det mest om utomeuropeisk invandring. Spanska ungdomar söker inte jobb i ett Sverige där redan en stor del av de unga är arbetslösa. För länder som Irland och Spanien kommer denna massflykt av unga att ha konsekvenser i flera decennier. Om tio år kommer befolkningspyramiden att sakna aktiva i gruppen 30-40 år, det vill säga män och kvinnor i den mest produktiva åldern.

För de som inte kan fly krisen i det egna landet är det i stället familjen som blir en borg. Unga har inte inkomster som tillåter dem att skapa sig ett eget liv med egen bostad och självständighet. I vissa länder är det över hälften i åldersgrupperna 18-34 år som bor hos sina föräldrar. Låga eller inga inkomster parat med skyhöga bostadspriser och hyror tvingar de unga att bli kvar i familjemiljön. Skillnaderna inom Europa är stora. I Portugal och Italien är det strax över 60 procent i åldersgruppen 18-34 som bor hos föräldrarna. I Grekland och Spanien är det mellan 55-60 procent medan det i Danmark är 17,7 procent som bor hemma och i Sverige 24,3 procent. Skillnaderna mellan norra och södra Europa beror delvis på traditioner men krisen har ökat på andelen hemmaboende i nästan samtliga länder i EU.

Svångremspolitiken i allmänhet och strypgreppet på krisländerna i ”syd”, inklusive Irland, kan inte lösa problemet med statsskulder och budgetunderskott. Det krävs tillväxt och lånevillkor för de i ”syd” som inte bara ytterligare drar åt snaran. Att den förda krispolitiken också slår ut industriproduktion visar Eurostats statistik tydligt. Från 2005 fram till början av 2007 ökade industriproduktionen i hela eurozonen. Med början i finanskrisen 2007 sjönk eurozonens industriproduktion snabbt fram till första kvartalet 2009. Sedan skedde en viss återhämtning tillbaka upp till 2005 års nivå. Men där sätter sedan svångremspolitiken stopp för konsumtionen och investeringarna och industriproduktionen sjunker sedan dess i alla euroländer, inklusive Tyskland.

 

 Industriproduktionen 2005 – juni 2012. (Bas 100 = 2005)

I Grekland och Spanien och i viss mån Italien är det en depression vi ser. Med 20-25 procents fall i industriproduktionen över en femårsperiod talar vi trettiotal. I ”mirakelekonomin” Tyskland handlar det bara om 10 procents ökning av industriproduktionen sedan 2005. Om det är ett mirakel då blir det svårt att finna adjektiv för en ökning à la sextiotalet.

Vi har sett att den förda politiken saknar alla förutsättningar att nå de uttalade målen att sanera skulder och underskott. Metoden som används är att tvinga den arbetande befolkningen till reträtt på alla områden, med sänkta löner och drastiskt försämrade sociala försäkringar. Medan de rika som äger statsskulderna i form av obligationer ska gå skadelösa. Metoden och målet kan bara leda till ekonomisk och social katastrof. Det är ett öppet klasskrig. För den arbetande befolkningen finns bara en utväg –ta upp den kastade handsken och sätta hårt mot hårt.

-Vi tänker inte betala krisen. Vi har inte skapat den.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,