Business as usual, allt är ett enda Geschäft…

I två dagar har vi i våra trakter haft ”planerade strömavbrott”. ”På grund av byte av rötskadade stolpar är vi nödsakade att avbryta spänningsleveranserna”, hette det i informationen som damp ner i brevlådan.

Det är sådant som händer på landet. På kvällskvisten kan man i god tid elda på i pannan, tappa upp dricksvatten och ställa in några rågade vattenhinkar på toa. Sedan är det bara att tidig morgonstund fylla på termosarna och vara tacksamma för nätleverantörens framsynthet. Vi vill inte ha oplanerade avbrott när nästa Gudrun drar in över Alefjäll.

.

.

Klipp från ”Norran” i går

För min egen del innebar det att en stor del av min kontakt med yttervärlden bröts och i går kväll när allt åter var som vanligt stod det helt plötsligt klart – på denna korta tid när jag varit bortkopplad – hade Sveriges politiska karta till en del ritats om.

Socialdemokraternas nya fyrspann i rikspolitiken: Stefan Löfven partiordförande, Carin Jämtin partisekreterare, Mikael Damberg gruppledare i riksdagen samt Magdalena Andersson ekonomisk taleskvinna i riksdagen, hade valt att presentera partiets höstbudget som en ”Affärsplan”. Inte som ett satirprogram i PI:s ”God morgon Världen”, utan på allvar…

”Jag har levt hela mitt vuxna liv med näringslivet och vet att när man är väldigt fokuserad då kallar man detta för en affärsplan”, ska Löfven ha svarat sina kritiker.
Själv har jag under åren haft en del sporadiska möten med en del av de chefer Löfven levt med. Under mitt vuxna liv vid Volvo Lastvagnar var jag i tjugo år gruppordförande för den ”tunga monteringen” vid först Lundbyverken och sedan Tuve. I det jobbet ingick ibland förhandlingar/informationsmöten där ledningen berättade om sina visioner. På 1980-talet hette det i Volvos policy att ”människan var i centrum”. Cheferna berättade om hur de såg på sin affärsverksamhet och sina idéer för framtiden. Den tidens Metall pratade samtidigt om ”Det goda arbetet” där vi skulle få mer att säga till om. I Metallarbetarförbundets stadgar hette det fortfarande ”att produktionen skulle socialiseras”.

.

.

På 1990-talet blev det i stället ”Kunden i centrum” och viktiga fackliga landvinningar började samtidigt rullas tillbaka. I det nya seklet blev det till sist snabba cash som gällde , vinsten sattes i centrum. Det var nu begreppet ”Affärsplan” blev modernt och nya eleganta sådana presenterades oavbrutet i fina bilder med hjälp PowerPoint. Det goda arbetet var borta och in kom bemanningsföretagen.

I affärsplanerna fanns de riktlinjer som vi alla skulle leva med, sa man. Vare sig vi monterade en dörr, delar av en motor eller kvitterade ut chefsbonusar i miljonklassen.

Vi hade faktiskt en chef, på väg upp i karriären, som berättade för oss metallare på större möten att han hade den viktiga ”Affärsplanen” på nattduksbordet. Runt fikaborden skojade man snabbt till det hela och sa att ”han säkert läste högt ur affärsplanen för sin unga, vackra hustru innan det var dags att släcka nattlampan”…

Löfven har sett hur direktörerna har gjort och vill nu gärna visa svenska folket att han också kan. Man kan skratta åt eländet – eller gråta. Karin Pettersson på ledarsidan i Aftonbladet var kritisk. Språkbruket är ”fånigt” och ”fattigt”. ”Konsultmumbojumbo”, dessutom var planen ”helt utan nyheter”. Men hon valde ändå att ta det ganska lättsamt och vill fortfarande tro att ”socialdemokraterna inte kompromissar med det som är viktigt på riktigt”. Allt kan inte ha blivit business eller ett enda geschäft.

Själv blir jag förbannad. Valet av ordet ”Affärsplan” – samt allt tal om att öka konkurrenskraften – är ingen tillfällighet utan bekräftar att socialdemokratin vill utplåna sin egen historiska identitet som en arbetarörelse. Stefan Löfven tycks efterhand ha slutat att vara en facklig företrädare. Han har till synes slukats av motparten och det är den rollen han vill fortsätta med som partiledare. ”Företagen är inga särintressen”, ”Man kan inte göra något åt vinster i välfärden”, säger han samtidigt som socialdemokraterna i Malmö skickar sin viktiga motion till kongressen 2013 att ”partiet ska verka för en icke-vinstprincip inom skola, vård och omsorg”.

.

.

Det var ingen affärsrörelse som växte fram

Fackföreningsrörelsen bildades för att upphäva konkurrensen mellan arbetare

Här stenhuggare i Hunnebostrand på marsch

I AB Volvos senaste nummer av sin koncerntidning Global Magazine (tryckt på tolv språk) berättar Huvudförhandlaren vid lokalavdelningen UAW 2069, Rick Reeves, om sin nyvunna insikt för arbetskamraterna i andra länder:

”Vi insåg att vi spelar i samma team; ledningen, facket och de anställda. Det är konkurrenterna som är fienden”.

I Sverige skulle det alltså vara Scania som är IF Metalls fiende. Även alla metallarbetarna.  Inte den egna motparten.

Kommer man fram till en sådan slutsats upphör egentligen hela meningen med en fackförening. Vad ska den vara bra för om den ändå spelar i samma lag som företagsledningen? Varför betala ett gäng med byråkrater som inte fyller någon egen funktion? Den historiska drivkraften för alla fackliga rörelser har varit att försöka upphäva konkurrensen mellan arbetare i det egna landet och internationellt.

.

.

Klipp från gårdagens hemsida Sveriges Radio Göteborg

Facklig solidaritet handlar även i dag

om att  upphäva konkurrensen mellan oss arbetare

.

Sak samma gäller givetvis för ett arbetarparti och en bredare arbetarrörelse. Har den ingen egen roll, ingen egen plan för framtiden, ingen egen identitet. Ja, om dess företrädare till och men pyntar sig genom att pråla med borgerlighetens marknadsideologi, vad gör den då för nytta? Är det inte lika bra att skrota det som är kvar. Helt enkelt en kostnadsbesparing för den affärsplan som ska gälla?

Ser till sist att AB Volvo i går valde att välja bort ordet ”affärsplan” i gårdagens pressmeddelande om bolagets nya besparingsprogram. Nu är det ”Strategi” som gäller! Frågan är om Löfven hänger med i svängarna?

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,GP2,GP3,AB1,

När orden rinner iväg fortare än tanken.

Gissa vem som drog snabbare än Lucky Luke efter Charlie Hebdos publicering av karikatyrer av ”profeten” Mohammed? Martine Le Pen naturligtvis. Så mycket kvinna hon är dök hon ändå upp som gubben i lådan för att sno hem poäng åt sig och hennes Nationalfront. Den politiska sommardvalan är över i Frankrike och tillfället att omedelbart låta tala om sig var oemotståndligt. Men ibland rinner orden iväg fortare än tanken. Marine Le Pen har envetet försökt tvätta bort Nationalfrontens stämpel av rasism och speciellt ”islamofobi” genom att vara ”principiellt” sekulär? Manövern går ut på att hänvisa till lagen från 1905 som skilde stat och kyrka och förklarade Republiken sekulär.

Av den anledningen rann orden häromdagen iväg mycket snabbare än tanken. Och plötsligt glömde hon bort att Israel inte längre är den europeiska extremhögerns svarta får. Nu finns det ju araber som det går att hata.

-Jag är för ett förbud mot huvudsjal på offentliga platser, i affärer, i offentliga transportmedel och på gatan, sa hon i en intervju i dagstidningen Le Monde och la till att det gällde alla former av yttre religiösa symboler.

Äpplet föll inte långt ifrån…..

-Det är uppenbart att om huvudduk förbjuds ska också kippan förbjudas, svarade hon på frågan vad hon menade med religiösa attribut. Handsken var kastad, eller kippan lyft om man vill, och målet nått –låta tala om sig i alla media.

I samma ögonblick insåg hon troligen omfattningen av det hon sagt och menade att ”våra judiska vänner får gör en liten uppoffring” i ”jämlikhetens” namn.

-För övrigt bär unga judiska pojkar allt mer sällan kippa eftersom de trakasseras av muslimer som reglerar konflikten Israel-Palestina här i Frankrike, sa hon för att försöka leda över de förflugna orden till att handla om muslimernas ”aggressivitet”.

Men i det egna partiet var det mer än en ”islamofob” som hoppade högt. ”Sekuläriteten får inte bli en ism” sa en av partiets historiska ledare, Bruno Gollnisch, medan andra undrade om synligt burna kors också ska förbjudas. Partiets främlingsfientliga ledare gillar inte att Le Pen också drar in judar och kristna i hennes spelade korståg för den sekulära staten. Gammal god rasism mot invandrade araber duger gott, tycker de.

Marine Le Pens försök att stå på tryckfrihetens och den sekulära statens sida faller på hennes egen och Nationalfrontens politiska krav på diskriminering av muslimer.

Vad gäller yttrande- och tryckfriheten visar extremisten Marine Le Pen att hon inte har mycket till övers för Charlie Hebdos rättigheter. Hon befinner sig själv i en rättslig tvist med tidningen som publicerat en karikatyr av Nationalfrontens ledare med kjolen uppdragen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Slaget om Aleppo

 

Den här dokumentären ger en chockerande närgången bild av kampen vid fronten i Aleppo: Det revolutionära kriget i all dess smuts, vidrighet och heroism… Se den!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kortare arbetstid skapar jobb

 

Kris och stor arbetslöshet har varit på tapeten i åratal. Från socialdemokrater och borgare hör vi ständigt att kortare arbetstid för att skapa fler jobb är ingen framkomlig väg. Ändå visar alla exempel av förkortad arbetstid med bibehållen lön att det leder till skapande av många nya jobb, under förutsättning att företagen inte tillåts att kompensera med mer övertid.

I Frankrike infördes 35-timmars arbetsvecka 1997 under starkt motstånd från arbetsgivarna och de borgerliga politikerna. Varför kan man fråga sig? I diagrammet här under kan vi se vad som skedde med antalet jobb inom tillverkningsindustrin åren som följde på reformen.

Under perioden 1997-2002 skapades 2 miljoner nya jobb. Perioden innan skapades noll nya jobb och i perioderna efter reformen ändras antalet jobb inte märkbart. Talet om att reformen var en flopp faller av sig självt. De jobb som skapades efter reformens genomförande har inte försvunnit. Det visar diagrammet utöver allt tvivel.

Källa: Hussonet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hela det syriska samhället är mobiliserat

 

Här har vår blogg glädjen att kunna presentera en text skriven av en ung aktivist i Damaskus. I detalj beskriver Ilham Al Issa de aktiviteter som det civila motståndet är engagerat i. Ilham visar också att det väpnade motståndet och det civila motståndet mot regimen går hand i hand. Den fria syriska arméns kamp skulle omedelbart krossas utan de civila aktivisternas stöd. Texten har översatts till franska av den schweiziska sajten A l’Encontre och till svenska av mig. Därmed har säkerligen nyanser i den arabiska texten gått förlorade på vägen. Men bättre konkreta beskrivningar av det syriska folkets kamp än fantasier och schabloner om en revolution kidnappad av Al-Qaida, finansierat av USA.

°°°°°°°°°

De militära striderna som dominerar internationella medias förstasidor lämnar omfattningen av den civila mobiliseringen i skuggan. Utan den vore det militära motståndet mot diktaturen omöjlig. Det är därför viktigt att beskriva motståndet inne i landet för att informera omvärlden.

Efter ett och ett halvt års uppror mot klanen Assads diktatur har den civila aktivismen tvingats anpassa sig till olika former av repression, till utvecklingen av det konkreta läget och de mest trängande problemen. Motståndet har också specialiserats med en fördelning av precisa uppgifter mellan det allt större antalet aktivister av olika ursprung, -män och kvinnor med olika social och yrkesmässig bakgrund och det trots riskerna.

På det humanitära planet är just nu den främsta uppgiften att ge husrum åt familjer och personer i fara. De har oftast flytt från förtrycket eller stridszoner. Åt dem måste vi hyra bostad eller hitta familjer som inhyser dem, skaffa dem mat och kläder, blöjor till barnen och barnmat…

I Damaskus hade de med ett id-kort som visade att de kom från Homs ännu för ett par månader sedan rätt till en daglig matkorg hos Röda Halvmånen. Nu, sedan distributionskedjan utsetts av myndigheterna vågar familjerna inte längre presentera sig för att få hjälp och matkorgarna delas ut till fel personer. Hjälporganisationerna befaras vara infiltrerade av regimens säkerhetstjänst. Därför sköter nu en parallell resurs finansieringen, preparationen och distributionen av matkorgar till personer i behov från Homs.

Den politiska aktivismen är den farligaste och hemligaste verksamheten. Underjordiska grupper har skapats och inrättat ett kommunikationssystem med signaler via Internet som anger mötesplatser för ”flygande” demonstrationer. (snabba demonstrationer som upplöses omedelbart, m.anm.) De fredliga demonstrationerna äger rum dagligen i de flesta av kvarteren i förorterna, trots repressionen. De samlas i största hemlighet, mycket snabbt och överraskande. Just tid för att filma parollerna, sprida budskapet i kvarteret och på nätet för att hålla mobiliseringen uppe.

Brödköer är ett av flygvapnets favoritmål. Befolkningen ska terroriseras till underkastelse.

Vissa trycker upp flygblad och tidningar som delas ut. Ibland är de frukten av individuella initiativ och andra ges ut av organiserade grupper med en mer eller mindre regelbunden utgivning. Tiotals publikationer cirkulerar nu runt om i Damaskus. Alla handlar enbart om revolutionen och situationen i stadsdelen, staden eller regionen. De flesta av dem är inte knutna till en organisation eller parti utan verk av vanliga medborgare, deltagare i protester med en törst att uttrycka sig efter fyrtio års tystnad.

Distributionen av tidningar och flygblad sker på natten eller dagen allt efter om kvarteret är lugnt eller hårt bevakat och med allt större uppfinningsrikedom för att inte väcka misstankar. Kvinnorna spelar naturligtvis en mycket viktig roll vid alla förflyttningar eftersom de har större rörelsefrihet än männen. Ändå finns det nu speciella vägspärrar för kvinnor som kroppsvisiteras grundligt som senast i Qudsaya i utkanten av Damaskus.

Vissa aktivister har specialiserat sig på media. Det gäller att göra utländska och fria journalisters jobb eftersom de är förbjudna tillträde av regimen. Medborgarjournalister och vanliga ”filmare” av videoklipp finns i varje kvarter, men få av dem täcker vad som sker i andra kvarter. För varje förflyttning med även små kameror är extremt riskabelt. Armén och polisen jagar i första hand varje person som kan tänkas sprida information till utlandet. De som förflyttar sig från ett kvarter till ett annat utsätter därför sig och de som filmas för stor fara. Varje brigad i FSA, den syriska fria armén, har för övrigt medlemmar som uteslutande sysslar med information och kommunikation. De är endast beväpnade med en kamera.

Utan stöd från det civila moståndet skulle de stridande sakna mat på bordet.

En stor grupp aktivister i kvarteren eller i FSA arbetar därför med att förse ”informationsaktivisterna” med enkla och lätta kommunikationsmedel som kameror, bärbara datorer, mobiltelefoner och så vidare. Dessa mindre sofistikerade apparater köper aktivisterna i Syrien tack vare donationer. Den lilla ekonomiska aktivitet som ännu pågår sker till hälften tack vare revolutionen och dess behov. Gränsen mellan det väpnade motståndet och den civila aktivismen är fin under dessa förhållanden.

Ofta är FSA en fortsättning på ”Tansiquiyat” (de lokala råden som organiserade de fredliga protesterna och som ännu är aktiva i vissa kvarter). I Mazzeh exempelvis (sydvästra Damaskus) var samordningsrådet hemligt och organiserade de stora demonstrationerna 2011 i denna stora stadsdel av Damaskus. Få kände till dess sammansättning. När dess medlemmar beslöt att ta till vapen uppträdde de maskerade och beväpnade, men kändes igen av vissa och angavs. De flesta av dem är döda i dag, torterade och dödade av säkerhetstjänsten.

Det är därför logiskt att delar av den civila aktivismen övergått till att stödja det väpnade motståndet. Det gäller att hjälpa stridandes förflyttningar, vara budbärare och framför allt att hålla kontakt med sjukvården för att bland annat bestämma vart sårade ska föras, till vilka sjukhus. Var och hur upprätta hemliga kliniker? Vilka vägar att bruka för att undvika arméns vägspärrar? Med vetskapen att skadade civila oftast arresteras och avrättas när de tas av säkerhetsstyrkorna. Så fort en aktivist namn är känt för säkerhetstjänsten kan personen inte längre förflytta sig fritt utan måste gömma sig underjordiskt. Det är därför civila aktivister ofta beslutar sig för att ta till vapen och ansluta sig till FSA, för väl efterlyst av säkerhetstjänsten riskerar personen grov tortyr och ofta döden. De har inte längre något annat val än att ta till vapen för att delta i revolutionen.

Regimen bombarderar urskiljningslöst civila bostadsområden.

Flyktingfamiljer inne i landet består av väldigt få män, de är endera med i FSA eller på flykt. De som stannar med sina familjer tvingas oftast leva gömda. Mycket få kan arbeta och föda sina stora familjer, utökade med släktingar. Andra har inga inkomster alls och ägnar sig uteslutande åt civilt stöd till FSA.

I sjukvården är aktivisterna mest exponerade för omedelbar fara eftersom deras aktivitet huvudsakligen består i att evakuera skadade från stridszoner och där repressionen är värst. Det är bland dem som de flesta döda och skadade kan räknas in.

En underjordisk klinik i Damaskus.

Donationerna till sjukvården kommer i första hand från internationella frivilligorganisationer, NGO, som sänder pengar hemligt och ibland helt officiellt tack vare viss medhjälp. Det är nämligen svårt att hindra ett sjukhus från att visa solidaritet med befolkningen, även i de statliga sjukhusen där personalen i hemlighet vårdar de skadade. På så sätt vårdas patienter gratis i den statliga eller privata vården för direkta skador eller för kroniska sjukdomar.

Före revolutionen var sjukvården i Syrien gratis för alla, men det genomkorrumperade systemet hade enorma brister i sin verksamhet. I dag är den verkligen gratis för den lidande befolkningen om än i hemlighet och med stor risk för den medicinska personalen som övervakas hårt av den repressiva apparaten som inte backar för någonting.

En skadad person evakueras i Aleppo den 4 september

I Homs tvekade inte regimen att inta sjukhusen, att avrätta de skadade och sjuka, att arrestera och döda läkarna, att tortera de skadade och så vidare. Regimens terror i alla dess former har bara ökat befolkningens vilja att engagera sig i motståndet.

Det största problemet i dag är svårigheterna att förflytta sig, oavsett på vilken nivå och vilket område av civil aktivism i Syrien det handlar om. Vägspärrarna som regimen upprättat håller vissa zoner och regioner under strikt kontroll. En stor dos av allas energi förbrukas i försök att undvika vägspärrarna och att upptäcka dem för att gå runt dem eller passera under minsta fara.

Bredden i aktivisternas ursprung tillåter ett stort val av aktioner, utan att för den skull kunna undvika den hårda repressionen när den slår till. Vad gäller kommunikationen mellan olika grupper och samordningen av aktiviteter hänger det på tillgången till Internet. Det är ännu möjligt.

Alla dessa aktiviteter är finansierade med donationer från personer i landet eller från den syriska diasporan i utlandet. Efter ett och ett halvt års nedgång i den ekonomiska verksamheten har medelklassen inget mer att ge. Nu är det delar av de övre klasserna som bidrar: affärsägare, viktiga affärsmän och stora företagare.

Nyligen upplevde vi en donation av en hel säsongs produktion från en mycket rik jordbrukare. Mycket av den lokala produktionen försvinner från marknaden för att återfinnas i ett parallellt omlopp, hemligt och gratis. Just nu förs hälften av en klädfabriks produktion över till motståndet. I dessa fall är mobiliseringen vertikal; ägare och anställda är inblandade och företaget eller jordbruket offrar sig helt för revolutionen.

Den civila aktivismen är helt beroende av bidrag från alla för sin överlevnad och för att kunna fortsätta kampen för ett fritt och demokratiskt Syrien. Mot den står en brutal repressiv apparat. Män och kvinnor dör varje dag i sina försök att agera, ofta med begränsade medel. Det syriska folket står ut, trots fasorna. För att fortsätta kampen och för att överleva behöver det en internationell solidaritet, en moralisk och politisk solidaritet och också materiell, finansiell och medicinsk hjälp.

 

Media: AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Profeten och profiten.

Den franska veckotidningen Charlie Hebdo är på nytt i blåsväder. Satiren är tidningens varumärke och genom åren har den fått håret att resa på sig på mer än en prelat eller statschef. Därför är det inget märkligt i sig att Charlie Hebdo i veckan publicerade nya karikatyrer av islams profet Mohammed. Att tidningen inte bryr sig om i vilken situation de publiceras är redaktionens val och ingen kan med rop om blasfemi eller provokation hindra publiceringen. Det kallas tryckfrihet och är värt att försvara i alla väder.

Men man ska också fråga sig vilket är tidnigens motiv för att publicera dessa teckningar just nu. Kan det vara för att försvara tryckfriheten? Knappast, eftersom den inte är hotad. Eller är det för att bekämpa religiös extremism, i det här fallet islamsk fundamentalism? I så fall hade man knappast kunnat bära sig värre åt än vad Charlie Hebdo gjort.

Den arabiska våren sopade al-Qaida och andra extremister åt sidan. Miljoner deltog i kampen för frihet, värdighet och rättvisa. Charlie Hebdos karikatyrer bidrar nu till att öppna nya dörrar och fönster åt den islamska fundamentalismen som på nytt kan skära pipor i vassen när religiösa folkmassor upprörs över vad de ser som angrepp på deras tro.

De religiösa människor som deltog i frihetskampen på Tahrirtorget är inte betjänta av vulgära angrepp mot deras tro.

Varje missil som amerikanskt flyg släpper på bröllopsfester och släktmöten stärker de som följer i Bin Ladens fotspår. Varje uteblivet stöd till den demokratiska oppositionen i Syrien stärker de salafistiska grupper i landet som avskyr orden frihet och demokrati. Det är extremismens främsta gödsel.

Tyvärr bidrar Charlie Hebdos beslut att publicera nya karikatyrer av Mohammed till samma perversa effekter på den ”arabiska gatan”. Om Charlie Hebdos motiv var att visa solidaritet med de demokratiska sekulära krafterna hamnar tidningen helt fel.

Men tyvärr finns det nog ett annat motiv bakom tidningens politik. Provokationen har blivit en ”machine à sous”, som fransmännen säger, en ”penningmaskin”. Varje grovhet, varje vulgaritet ger ett högt klirr i kassan. Det verkar vara redaktionens främsta morot i denna dystra historia.

Här under följer en kommuniké som mina politiska fränder i Nya antikapitalistiska partiet, NPA, publicerat i dag.

*****

”Charlie Hebdos karikatyrer

Torsdag 20 september 2012

I kontexten av ömsesidiga provokationer, från den amerikanska fundamentalistiska kristna extremhögern och svar från den muslimska fundamentalistiska extremhögern, har Charlie Hebdo ansett det nödvändigt att delta genom att i sitt senaste nummer publicera karikatyrer av Mohammed och utlösa en minst sagt överdriven polemik.

Charlie Hebdo har lyckats med sitt uppsåt, att låta tala om sig, men därmed bidrar tidningen till de demagogiska överbuden, de politiska spänningar och sidospår som media njuter av att ge största möjliga publicitet.

Yttrandefriheten är självfallet inte ifrågasatt, lika lite friheten att kritisera eller att förlöjliga olika religioner. Brottet blasfemi existerar inte. Ändå deltar Charlie Hebdo på sitt maner i den reaktionära idiotin om ”civilisationernas krig”. Det är mer än klumpigt. Folket, speciellt de som i revolutionen i Tunisien och i dag i Syrien rest sig i kamp för friheten, förtjänar bättre än denna eskalerande demagogi.”

Montreuil, 20 sept. 2012

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Är Mitt Romney knäpp?

-Halva befolkningen betalar ingen skatt. De är beroende av staten. Det är inte mitt jobb att bry mig om dessa människor. Jag kan aldrig övertyga dem att de ska ta personligt ansvar för sina liv.  Det är orden som säkerligen fällde Mitt Romney, eller historien om hur den bekymmerslöse miljardären satte krokben för sig själv. Med de orden är antagligen presidentvalet över redan innan det börjat.

I det republikanska lägret råder panik och kaos. Kända ledare av den röda åsnan går i taket. Den neo-konservativa falangens gudfader William Kristol, chefredaktör för Weekly Standard, rasar över Romneys ”arrogans och idioti”.

-Romney verkar inte bara se ned på sina demokratiska motståndare men också på de tiotals miljoner som tänker rösta på honom, skriver Kristol  och sliter i det tunna håret på halvflinten. Han ser skräckvisionen framför sig: -bland de som inte betalar skatt finns alla amerikanska pensionärer där republikanerna alltid har en klar majoritet bakom sig. Hur de kommer att reagera efter Romneys utspel kan redan i sig avgöra valet. Förlorar republikanerna sin majoritet bland +65 då finns det inte en chans att vita män med jobb kan rädda miljardärens kampanj.

Källa: Financial Times 19 sept. 2012

I grafiken ovan ser vi vilka de ”lata skattesmitarna” är som Romney inte tänker bry sig om utifall han blir president. Av de 46,4 procent amerikanska medborgare som inte betalar statlig inkomstskatt är 10,3 procent pensionärer. De som tjänar under 20 000 dollar om året är också befriade från statlig inkomstskatt. De utgör 6,9 procent av ”skattesmitarna” och 28,3 procent också med inkomst under 20 000 dollar per år betalar ingen inkomstskatt men ”payroll tax” som är avgifter som arbetsgivaren drar för socialförsäkring och sjukkassan.

Av de 46,4 procenten som inte betalar skatt är det mindre än en procent som saknar ”ursäkt” för sitt ”skattefiffel”. Det absurda med Romneys tal är att han själv tillhör den 1% som häcklas på gatorna av Occupy Wall Street. Och då talar vi om 1% som tar hand om en stor del av de samlade inkomsterna i landet och som smiter undan all beskattning. För till skillnad från en fattig pensionär som inte betalar skatt placerar de rika 1% sina inkomster i skatteparadisen.

Romneys raljerande över de som inte betalar skatt faller tillbaka på republikanerna. I grafiken ovan kan vi se att andelen av befolkningen som inte betalar statlig inkomstskatt alltid ökat snabbt under republikanskt styre. Källa: The Economist 19 sept.2012

-Vi kan inte ha en president som inte bryr sig om halva befolkningen, sa Obama och spikade igen Romneys kista. Men för att övertyga borde Obama börja bekymra sig lite mindre över bankirernas välmående och mer över de 25 miljoner amerikaner som är arbetslösa eller hänvisade till deltid.

Media: DN1,

Bloggare: Pepprat,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,