Det trettioåriga kriget.

.

Efter det förra G20-mötet skrev jag att de församlade ministrarna förklarade arbetarklassen krig. När jag tänker efter närmare var det mer en revelj inför ett sista slag. För om vi ser tillbaka på de senaste tre decennierna måste vi konstatera att vi redan befunnit oss i krig i trettio år. Det är vad den nyliberala ”revolutionen” kan sammanfattas till – ett långt utdraget krig mot allt som de arbetande människorna tillkämpat sig under efterkrigstiden.

.

Gustav II Adolf sög ur de sista krafterna ur det svenska bondesamhället

i kriget mot de katolska arméerna.

.

Det nyss avslutade G20-mötet i Toronto bekräftar analysen av mötet som hölls i den sydkoreanska staden Busnan för knappt en månad sedan. Regering efter regering, borgerlig eller socialdemokratisk, har lagt fram och antagit mördande restriktioner för de statliga utgifterna som bara kan leda till en sak – sänkt eller stagnerande levnadsstandard för majoriteten av de arbetande och en social katastrof för de sämst ställda.

I unison kör upprepar de varandras stridsrop om ordning och reda i statens budget och skulder. Merkel, Sarkozy, Cameron, Zapatero, Papandreou och naturligtvis vår egen besserwisser Borg tävlar i vem som kan hitta flest sociala utgiftsområden att kapa med knäna. Krigsutgifter i Afghanistan eller hjälp till nödställda bankirer faller naturligtvis  inte under bilan.

.

I Toronta var det bara enighet om var och ens plats på familjefotot.

.

Men varför? Varför föra en så uppenbart depressiv politik? Är det bara omoderna akademikers grundlösa påhitt att nedskärningar och sparpaket mitt under en ekonomisk kris kan leda käpprätt in i en depression som trettiotalets? Pratar nobelpristagaren Paul Krugman i nattmössan när han anklagar världens regeringar att föra en extremt riskabel ekonomisk politik?

Nej det gör han inte. Risken att ekonomin kraschar är reell men Anders Borg och hans vänner utrikes säger att de saknar alternativ. Statsskulden måste saneras och budgetunderskotten balanseras, säger de. Det bara är så- basta. Att de saknar valmöjlighet därför att de sitter i knäna på den internationella finansmarknaden glömmer de bort att säga. Ändå är detta just förklaringen till att de säger sig sakna ”alternativ”.

För finansmarknaden, för de som löstes ut av staten och sedan kastade sig över olika länders statsskuld med de pengar de fått av det offentliga, spelar det ingen roll om ekonomin vänder neråt och kraschlandar. De känner vittringen av stora spekulationsvinster och kräver pengarna tillbaka här och nu. Att de rika kan fortsätta att berika sig även under de värsta ekonomiska kriserna behöver vi inga nya bevis för. Den rapport om antalet dollarmiljonärer i världen som jag bloggade om för en månad sedan visar vilka som alltid landar på fötter även vid höga fall.

.

.

Efter trettio år av utnötningskrig anser miljonärerna att den arbetande befolkningens motståndsberedskap är så dålig och att decennier av massarbetslöshet lett till sådan utmattning att nådastöten kan sättas in. Det finns inget samhällskontrakt. De arbetande får inte längre del av den ökade produktiviteten – allt går till de rika. En procent av världens hushåll äger 38 procent av alla likvida tillgångar, lika med 42 300 miljarder dollar. För dem finns det ingen kris, bara inkomstkällor oavsett ned- eller uppgång i ekonomin.

Diagrammet härunder är en grafisk bild av det trettioåriga kriget mot den arbetande befolkningen. Fram till början av åttiotalet följdes reallönerna och produktivitetsutvecklingen åt. Det var ett axiom att lönerna skulle stiga i samma takt som produktiviteten. LO och fackliga organisationer i utlandet ställde alltid som ett minimum att produktivitetsutvecklingen skulle synas i plånboken. Från 1982 och fram till i dag ökar ständigt gapet mellan produktiviteten och reallönerna med följd att hela produktivitetsvinsten går rakt ned i fickorna på kapitalägarna. Pengar som de dessutom i allt mindre utsträckning investerar i nya fabriker och maskiner eftersom det kortsiktigt varit mer lönsamt att hänga på finanskarusellen.

Den understa linjen visar vad som hänt med lönernas andel av bruttonationalprodukten. Varje liten procentenhet svarar mot hundratals miljarder kronor i transfereringar från de med inkomst av arbete till de med inkomst av kapital.

.

Löner, produktivitet och lönens andel av BNP i EU 1960-2010

.

Productivité du travail = produktiviteten ; Salaire réel= reallöner. 1980 = 100 (skala till vänster)

Part des salaires= löneandelen av BNP (skala till höger)

Källa: Ameco, EU-kommissionens databas

.

Den nyliberala ”revolutionens” facit visar att vi inte sitter i samma båt. Finansen vill dumpa dig överbord oavsett om du kan simma eller ej. Under den snabba expansionen efter kriget, från 1950 till 1974, var det den arbetande befolkningens stadigt stigande konsumtion som var drivkraften i den kapitalistiska ekonomin. Lönernas andel av det som producerades steg och i takt med produktiviteten ökade också timlönen. Den inhemska och europeiska marknaden var slagfältet där kapitalägarna vann sina vinster. Globaliseringen och integreringen av flera hundra miljoner arbetare från Kina, Ryssland och Indien i den kapitalistiska marknadsekonomin låg ännu i framtiden.

Nu är det en ny tid. Kapitalet behöver inte det egna landets konsumenter. Det finns konsumenter i andra delar av världen. På grund av det allt svagare fackliga motståndet är det fritt fram att angripa de arbetandes andel av de producerade rikedomarna. I samtliga länder inom OECD har lönernas andel av BNP minskat kraftigt. Hittills har det kompenserats med en allt större skuldsättning i hushållen. Vilket lett till den återvändsgränd som samhället nu befinner sig i.

.

Flera miljoner familjer har tvingats lämna sina hem sedan de fallit offer för skrupellösa bankirer.

.

Det räcker inte längre med den ”automatiska” minskningen av lönernas andel. Nu startar frontalangreppet. Det är innebörden i de sparpaket som bokstavligt haglar över de arbetande i Europa. Det har inte ännu gått in i det allmänna medvetandet men det handlar inte om något mindre än ett klasskrig. G20-mötet visar tydligt vad som sker. Bakom pratet om samordning och behovet av nya gemensamma regler för finansvärlden finns bara ”var och en för sig”. Varje lands styrande tävlar i vem som kan slakta den sociala välfärden snabbast och tuffast. Knappt har Spanien lagt ett sparpaket som svider i skinnet så bjuder David Osborne över med ett brittiskt sparpaket som Englands arbetare kommer att minnas i generationer. Alla inbillar de sig att de ska kunna exportera den egna ekonomin ur krisen.

I själva verket står vi inför ett race till botten som inte lämnar några marginaler för socialdemokratisk plåsterpolitik. Kapitalet har sagt adjö till den gamla samförståndspolitiken och lagt om kursen med sikte på ett samhälle som ska likna vad som rådde innan 1914, det vill säga extrem social och ekonomisk ojämlikhet där frukterna av arbetet tillfaller endast de rika.

.

Rika borgare isolerar sig i skyddade lyxstäder.

.

Det finns helt enkelt ingen kompromiss att vänta från kapitalägarnas sida. Det är vanligt i media att tala om att reallönerna i ”tillväxtländerna” närmar sig snittet i OECD. Vänd hellre på tesen så kommer vi närmare vad som sker. Det är reallönerna i USA och Europa (och Japan) som kommer att närma sig situationen i Kina och andra snabbt växande ekonomier. Om inte om griper in. För det är sant att Kapitalet proklamerat krig mot löntagarna men det finns gränser för vad de arbetande kan acceptera. Just nu inbillar sig Merkel, Sarkozy, Osborne och andra nyliberala härförare att allt är möjligt. Så länge de inte provocerar fram ett socialt uppror skiter de i hur djup missär som deras politik kan leda till. Det är det nya i dagens situation och som den etablerade arbetarrörelsens ledare inte vill fatta. Reformistisk politik när kapitalägarna och deras regeringar säger kategoriskt nej till alla sociala reformer är som en fisk på torra land, den sprattlar på plats.

Situationen är minst sagt allvarlig och vilka utvägar som finns  är inte solklart. Det finns ett motstånd i många länder. Men i de flesta fall är det bara svar på tal efter varje enskilt angrepp mot den sociala välfärden. Det finns inget perspektiv på kampen utöver att försvara vad som existerar och som hotas. Väldigt få inser att ett annat samhälle är möjligt.

Vi har nått en punkt där de etablerade politiska och fackliga organisationerna i arbetarrörelsen inte kan eller vill leda motståndet mot den borgerliga krigsförklaringen. Det ser till och med ut som att inget av dessa partier ens kommer att delta i en bred social reaktion mot attacken på levnadsstandarden och den sociala omsorgen. För att inte tala om att de själva aldrig kommer att ta initiativ till en sådan kamp.

I stället tävlar de med borgerskapet om att presentera ”ansvariga” sparplaner som leder i samma riktning som de nyliberalas planer.

.

-Vi betalar inte deras kris, säger den franska organisationen Attac.

.

Att bygga ett nytt antikapitalistiskt parti som presenterar ett program för ett samhälle där ingen kompromiss med kapitalägarnas vinstintressen är möjlig står på dagordningen i Europa. De är inte beredda att kompromissa. Det trettioåriga kriget visar vilket samhälle de strävar efter. Vi ska inte heller kompromissa. Endast ett samhälle som sätter befolkningens ekonomiska och sociala behov i första hand kan undgå den sociala katastrof som de härskande förbereder.

.

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,GP2,AB1,SVD3,DN5,SVD4,SVD5,

Bloggare: Alliansfritt Sverige,Ekonomikommentarer,Jinge,Motvallsbloggen,Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kris, Skulder, Klasskrig, Arbetarrörelse, Merkel, SAP, Sarkozy, Cameron, Osborne, Zapatero, Papandreou, USA, Socialt kontrakt, Reallöner, BNP, Produktivitet

.

”Hamnarbetarförbundet har gjort klart för bland annat svenska Ship To Gaza att om biståndsfartyg till Gaza ska avgå från svenska hamnar i framtiden, så kommer fackföreningen att organisera arbetslag för att ideellt sköta lastningen. Hamnarbetarförbundet kommer också att arbeta för att de svenska hamnarbetsgivarna upplåter kranar, kajytor och andra nödvändiga resurser för sådan lastning utan kostnad för arrangörerna.”

.

.

Svenska Hamnarbetarförbundets djärva och rakryggade blockad av israeliskt gods är över. För denna gången. Här förbundets första sammanfattning av dess konsekvenser:

Klockan 24.00 på tisdagskvällen den 29:e juni avslutades Svenska Hamnarbetarförbundets landsomfattande blockad mot gods till och från Israel. Avslutningen var helt odramatisk och innebar att blockerat gods åter gjordes tillgängligt i de svenska hamnarnas datasystem och uppställningsparker. Hamnarbetarförbundets avdelningar runtom i landet har identifierat och blockerat containrar sammanlagt med en sammanlagd vikt av närmare 500 ton. Det mesta av godset har identifierats i Göteborgs hamn, som är Nordens största. Innehållet i lastbärarna är okänt för fackföreningen, som inte aktivt sökt sådan detaljerad information utan endast klarlagt att godset varit på väg till eller från Israel. Utöver containervolymerna har även större svenska exportpartier av trävaror blivit stående på kajer i norra Sverige under konfliktveckan.

Svenska Hamnarbetarförbundet första bedömning är att hamnblockaden fallit väl ut. Det praktiska genomförandet har gått bra och aktionen har rönt stor internationell uppmärksamhet, vilket bidragit till att åter rikta medial fokus mot den palestinska civilbefolkningens lidande under Israels blockad av Gaza.

Fackföreningen har svårt att uppskatta hur stora ekonomiska konsekvenser hamnblockaden har haft, eftersom svensk handel med Israel är relativt begränsad. Efter kontakter med bl.a. berörda rederier kan man dock konstatera att stora delar av Israel-importen verkar ha blivit kvar i omlastningshamnar på kontinenten (främst Hamburg, Bremerhaven och Antwerpen) eller omdirigerats till landtransporter.

Nu påbörjar Svenska Hamnarbetarförbundet en utvärdering av den avslutade hamnaktionen. De lättnader av blockaden som Israel utannonserat är enligt FN-organet UNRWA helt otillräckliga för återuppbyggnad av området och dessutom hålls sjövägen och Gazas hamn fortfarande helt stängda. I slutet av förra veckan meddelades att de turkiska hamnarbetarfacket Liman-Is beslutat att medlemmarna inte längre kommer att hantera israeliska fartyg (mer information på http://www.sendika.org/english/), vilket innebär att hamnarbetaraktionerna nu involverar både Sydafrika, Sverige, USA (Oakland, Kalifornien) och Turkiet.

Hamnarbetarförbundet har gjort klart för bland annat svenska Ship To Gaza att om biståndsfartyg till Gaza ska avgå från svenska hamnar i framtiden, så kommer fackföreningen att organisera arbetslag för att ideellt sköta lastningen. Hamnarbetarförbundet kommer också att arbeta för att de svenska hamnarbetsgivarna upplåter kranar, kajytor och andra nödvändiga resurser för sådan lastning utan kostnad för arrangörerna.

– Den svenska hamnblockaden har haft stort genomslag genom att den uppmärksammats världen över, och det har blivit ytterligare ett i mängden civila initiativ som ökar trycket på Israel att häva Gaza-blockaden, säger förbundsordförande Björn Borg i en kommentar.

– Det skulle inte förvåna mig om det blir fler hamnarbetaraktioner framöver, nu när vi fått signaler om blockad även i turkiska hamnar, säger Borg.

– Jag är nöjd med att vi kunnat genomföra det vi varslat om, alltså att efter bästa förmåga identifiera och stoppa import och export till Israel under en vecka. Det är en viktig markering att Hamnarbetarförbundet fullföljer det vi föresätter oss, avslutar ordförande Borg.

– På en punkt har vi och stora delar av världen misslyckats. Inget av de två krav vi framfört till Israel har uppfyllts, vilket är en tragedi för de 800 000 barn som är instängda i Gaza, säger förtroendeman Erik Helgesson från Hamn4an i Göteborg.

– Israel tillåter fortfarande ingen insyn eller oberoende, internationell utredning av bordningen av den så kallade Frihetsflottiljen. ”Lättnaderna” i Gaza-blockaden som Israel talat om möjliggör ingen återuppbyggnad av området. Sjövägen är fortfarande helt stängd många varor är fortfarande förbjudna att föra in, säger Helgesson.

– Det har varit en lärorik vecka. Vi har fått hundratals uppmuntrande brev, telefonsamtal och e-post. Över 6000 svenskar har uttryckt sitt stöd för aktionen på Facebook. Stödet värmer och det är vi mycket tacksamma för, avslutar förtroendeman Helgesson.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Palestina, Gaza, Hamas, PLO
I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,GP1,

Bloggare:

.

Ett Eko från framtiden

.

Det är svårt att avgöra var ekon kommer ifrån. De rullar runt och kastas fram och tillbaka.

I politiken kan de komma både från det förflutna och från framtiden.

I samband med att de Rödgröna i Sverige i helgen blev överens om positiva skrivningar när det gäller NATO:s roll som ”säkerhetspolitisk aktör”  /efter beslut i FN:s säkerhetsråd/, upprepade socialdemokratins utrikespolitiska talesman Urban Ahlin sina gamla slitna fraser om varför (s) är emot tanken på ett slutdatum för kriget i Afghanistan:

”Sverige har gått in i Afghani­stan tillsammans med andra länder, och då ska vi också lämna tillsammans med dem.”

.

.

I går hördes ett eko av detta i vårt grannland Norge. Där var det Jens Stoltenberg, statsminister för den rödgröna regeringen, som använde samma typ av vädjan till lagmoral och sammanhållning för att – trots fyra dödade norska soldater – fortsätta med att argumentera för ett norskt krigsdeltagande. Men hans ord är samtidigt ett eko av vad vi kommer att få höra från en tänkt svensk rödgrön regering i morgon. När det blir svenska soldater som stupar. I Norge står Sosialistisk folkeparti bakom den nykoloniala krigspolitiken. I Sverige är Vänsterpartiet – med en viss bångstyrighet – på väg att rätta in sig i ledet.

.

Turid Thomassen. Ordförande för Roedt. Foto: Brage Aronsen

.

Inte minst därför är det viktigt att här återge en kommentar i frågan från Turid Thomassen, ordförande för det livaktiga norska revolutionära partiet Roedt:

.

”Det är allvarligt när statsminister Jens Stoltenberg, helt orörd, håller fast vid att Norge ska fortsätta med att delta i kriget i Afghanistan. Detta oavsett vad som sker med de norska soldater som skickas dit och att alltfler civila afghaner dödas som en följd av kriget.

När nu fyra nya norska soldater har dödats, upprepar Stoltenberg det slitna påståendet om att Norge är i Afghanistan därför att FN har bett om det och att ”vi gick in tillsammans med våra allierade och att vi ska gå ut tillsammans med dem”. Att statsministern gång på gång upprepar denna framställning av bakgrunden till kriget gör den inte mer sann. Norge är i Afghanistan därför att USA bad oss om det och fick FN att godkänna en redan genomförd ockupation av landet 2001. Det är tragiskt att regeringen inte vill diskutera de grundläggande orsakerna för att vi deltar i kriget samtidigt som den fortsätter med att offra norska soldaters liv och gör sig själv medansvarig för att tusentals civila afghaner dödas. Ännu mer tragiskt är att det är ett enat Storting som är med på färden. Under de åtta år som har gått sedan Norge gick in i kriget har det inte där en endaste gång tagits initiativ till en seriös debatt med utgångspunkt i förslag om att avsluta det norska miltära stödet åt den USA-ledda ockupationen.”

.

.

Den norska rödgröna regeringens krigsminister, socialdemokraten Grete Faremo, är en vacker symbol för det ”moderna” och det ”rödgröna”. I tidens anda har hon rätt genus för sin senaste kommendering i en regering ledd av Mona Sahlins systerparti på andra sidan kölen. Passande nog var hon i början på nittiotalet först ”biståndsminister”. Därpå tog hon hand om de rikas lagar i sin roll som ”justitieminister”.  För att avsluta den delen av karriären med att som grön ”oljeminister” borra efter olja ute i Nordsjöns djupa och känsliga vatten. Efter en sväng i det privata näringslivet kom hon sedan tillbaka i en mer krigisk skepnad. Där biståndet inte passar. Där får vi skjuta ihjäl folk. Modernt till tusen? Eller ett eko från kolonialismen?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, NATO, ISAF, Norge, Urban Ahlin, De Rödgröna, Jens Stoltenberg, Obama

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,GP1,VG4,VG5,VG6,VG1,VG2,AB1,VG3,VG7,GP2,VG8,

Bloggare: Jinge,Svensson,Teckentydaren,

.

När den korsfäste Jesus till sist gav upp andan sägs att ”Det blev mörkt i hela landet. Att förlåten i templet rämnade i två delar. Jorden skakade och klipporna rämnade”.

När DN i midsommarhelgen berättade att Lars Ohly till sist spikats fast av Mona Sahlin och gett upp andan för allt EU-motstånd. Då var det Midsommar och som vanligt ljusare än annars i hela landet. I våra hem var det inte ens någon enstaka gardin som fladdrade till och än mindre var det några klippor som sprack…

.

Det kanske suckades över sill och jordgubbar hemma hos en del nostalgiska vänsterpartister. Men Lars Ohly och hans parti har vandrat sin Via Dolorosa eller Smärtornas väg ända sedan det blev klart att Vänsterpartiets strategiska mål reducerats till något så simpelt som att få sitta i en nyliberal regering tillsammans med SAP och Miljöpartiet.

I det dokument som DN publicerat accepteras både EU och NATO som institutioner för fred och säkerhet:

”EU är en central utrikes- och säkerhetspolitisk aktör. FN:s säkerhetsråd kan ge andra regionala organisationer, som exempelvis EU, Nato och AU, Afrikanska unionen, uppdraget att leda en fredsbevarande operation. EU har utvecklat sin kompetens att leda alltmer komplexa operationer. Sverige har deltagit i praktiskt taget alla fredsfrämjande insatser som EU har genomfört. En rödgrön regering anser att även EU:s insatser ska ske med ett FN-mandat. Sverige ska fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, Nato och OSSE.

I dagens huvudledare konstaterar DN att ”Vänsterpartiet lägger sig platt i EU-politiken”.  Aftonbladets dito hälsar Ohly ”välkommen till Bryssel” och på sin hemsida förkunnar vänsterpartisterna nyfrälsta och trosvissa att ”De Rödgröna ska vrida EU åt vänster”. I SvD är Folkpartiets Birgitta  Ohlson både nymornad och sur. ”Den gemensamma plattformen är ingenting annat än socialdemokratins politik”, menar hon. Men varför i all världen bråka om det? Varför förvånas ministern över att hjulen är runda?

.

Lars Ohly har nu accepterat SAP:s EU-politik

Den återuppståndne Ohly, han skrattar lika glatt som alltid och konstaterar i Ekot att när det nu i Lissabon-fördraget blivit klart att det militära och ekonomiska samarbetet inom EU förstärkts ”får vi inom ramarna för detta försöka ladda in så mycket radikal politik som möjligt”.

Jonas Sjöstedt, sedan länge välkommen som parlamentariker för v i Bryssel,  nu riksdagskandidat för partiet i Västerbotten, tycker  inte heller att det hela är något att orda om:

”Men visst finns det skrivningar i överenskommelsen som jag hellre hade varit utan. Dit hör det okritiska stödet för EUs militära samarbete. Det speglar tyvärr den utveckling som EU redan har genomgått när Lissabonfördraget trumfades igenom mot folkviljan i flera medlemsländer. Tyvärr är det detta EU-fördrag som gäller även om vi får en rödgrön regering….”

Detta när den sociala revolten mot kapitalismens kris och EU rasar i många europeiska länder samtidigt som socialistiska och antikapitalistiska partier och grupperingar diskuterar en gemensam politik för att spräcka EU:s glashus och störta dess institutioner ner i det grus där de hör hemma…

.

En utsatt äldre kvinna  vid en massdemonstrationi Bukarest mot regeringens nerskärningar i den sociala budgeten. Hon är ett av offren för EU:s ekonomiska diktat för Rumänien. I bakgrunden den polismakt som de rödgröna  både vill stärka och samarbeta med…

.

Jag avrundar i dag med att citera en bitsk kommentar till Sjösteds blogg. Den talar för sig själv:

Kenta,

Jag har länge vart ganska ”pissed off” på samarbetet med sosseborgarna och grönmupparna. Den här skiten, tillsammans med att vänstern fullständigt verkar sakna stake att få till ett snabbt tillbakadragande från Afghanistan i förhandlingarna med sosseborgarna gör att jag, hur jävla sorgligt det än känns, nu överger vänsterpartiet.

EU shiten är för mig ett kapitalets projekt att förtrycka arbetarklassen. Snacket om EU-kritik och att påverka innefrån är inget annat än bullshit…vi knäcker inte kapitalet på det sättet utan spelar bara med och stärker det. Som socialist (…ja kalla mig gärna kommunist) ställer jag inte upp på det och har vänsterpartiet inte stake att stå emot ja då tackar jag för mig.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, De rödgröna, den rödgröna alliansen, Vänsterpartiet, Lars Ohly

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,JonasSjöstedt,

Indalsälvens vackra delta.

.

Vid avfarten från E4 till Midlanda flygplats hittar du den här skylten. Har du tid och om vädret inbjuder ta dig då en promenad i deltats naturreservat. Jag lovar dig att det är mödan värt.  Mellan motorvägen Timrå – Härnösand och flygplatsen ligger ett underskönt delta med massor av små och större armar av älvens utlopp i Klingerfjärden som  i sin tur ligger inklämd mellan fastlandet och Alnön. Just det. Där det låg såg vid såg vartän man såg. Bland deltats rännor och öar lekte och fiskade jag som liten med alla andra andra ungar i de närliggande samhällena. Då var det roligt. Nu inser jag att vi hade ett eget paradis.

Men häng på så guidar jag dig genom reservatet till dess ände vid havet.

.

.

Innan vi kommer över till ön mitt i älven där Midlanda  flygplats ligger ska vi ta oss över bron till Skeppsholmen som byggdes 1959. Innan dess gick det en färja till ön. I skolan var vi avundsjuka på barnen som bodde på ön. Två gånger om året fick de ledigt en vecka eller mer från skolan. Då isen la sig men inte bar och när den gick upp och färjan inte ännu kunde korsa älven.

.

;

Strax efter bron möts södergående trafik på E4 av Bengt Lindströms omtvistade monumentala Y som hälsar välkommen till  Timrå. Det är här du ska ta av från motorvägen för att komma till mitt barndoms vattenrike.

.

.

Efter en kort sträcka på en gropig grusväg kommer vi fram till den plats där en träbro spänner över den gamla timmerrännan till reservatets början. Där hittar du de här handmålade kartorna som föklarar lite av deltats historia, hur det utvecklats sedan mitten av 1700-talet. Med en landstigning på en centimeter om året och med allt slam som vårfloden för med sig har deltat förändrats mycket under åren. Den stora ön i utloppet som kallas Sandgrundet var bara en liten bank när jag var grabb. Nu är det en stor ö med fullvuxna lövträd i mitten. På kartorna kan du se att där reservatet ligger nu fanns det bara vatten för hundra år sedan. Det kallas tidens tand.
.

.

Under den gamla träbron som leder över till reservatet rinner timmerrännan. Här låg fram till första åren av 60-talet ett sorteringsverk. Stockarna som flottades på Indalsälven samlades här upp, sorterades och buntades till långa släp som bogserbåten Per Hellzén i sakta mak drog till de närliggande massafabrikerna Fagervik, Wifstavarf, och Östrand. På sommaren arbetade här omkring 400 timmersorterare.

.

.

Så här ser timmerrännan ut uppströms. När isen gick på våren kom här tusen och åter tusen stockar framrusande och samlades upp av skickliga sorterare med båtshakar.

.

.

Nu följer vi gång- och cykelleden till reservatets ände. Först, strax efter träbron, hittar vi sanddyner som inbjuder till bad och solbad. Vattnet är underbart när det värmts upp av solen, vilket aldrig sker innan slutet av juni. Men då blir det ett badparadis. Klart rinnande sötvatten i en ränna med djup mellan en halvmeter och en och en halv meter. Idealiskt för barn. När jag var grabb var det så djupt att vi inte nådde botten.

.

.

I sandbankarna växer vackert strandblomster. Fråga mig inte vad de heter. Jag är ingen god kännare av blommor och växter. Du kanske vet? Hör av dig i så fall.

.

.

Där miljoner stockar rusat fram fastnar nu ibland gamla döda träd som vårfloden för med sig.

.

.

Lite längre fram finns den första hängbron som för oss över till nästa ö. Vad har Indiana Jones som mitt reservat inte har?

.

.

Där möts vi av en fin gångled som tar oss fram till nästa hängbro.

.

.

Sista hängbron spänner över en liten ränna som är gäddornas favoritlekplats. Titta ner i vattnet och du kan vara säker på att få se en gädda i vasskanten. Det vill säga om du kommer innan eller strax efter Midsommar. Sedan blir vattnet för varmt och de glupska bestarna tar sig ut på djupare vatten.

.

.

Nu har vi avverkat den halvannan kilometer gångled som slutar vid havet. Eller rättare sagt i Klingerfjäden. Det riktiga havet ligger utanför Alnön som med sina tre mil ligger som en vågbrytare i fjärdens öppning. Framför oss breder en kilometerlång sandstrand ut sig som i folkmun döpts till Smackgrundet. Här  är det långgrunt och när industrisemestern startar och om vädret bjuder till samlas här traktens barnfamiljer. Även riktigt små barn kan bada riskfritt intill stranden. Det är bara ett par decimeter djupt ett trettiotal meter ut.

.

.

Tittar vi åt andra hållet ser vi ena huvudfårans utlopp i Klingerfjärden. Den skogsbeklädda ön till vänster är Sandgrundet som bara var en liten sandbank för sextio år sedan. I bakgunden, fem kilometer bort, syns Timrå centrum.

.

.

Havet och solen formar sina egna skulpturer som pryder naturen i decennier.  Så länge jag minns har den här tallroten legat här.

.

.

Vid mynningen fiskar lokalbefolkningen sik och öring. Här är fisket fritt. Kortfisket börjar ett par hundra meter upp i älven. På de grunda sanbankarna samlas siken för att under början av hösten leka rommen av sig. Tyvärr samlas då också den allt mångtaligare sälen till kalas. Siken störs i sin lek och de som inte äts upp av sälen drivs på flykt. I ett antal år har därför fisket varit uselt och de öppna eldarna falnat.

.

.

Så ser det ut i mitt reservat, mitt eget vackra delta. Vid Bengt Lindströms Y hittar du mer information om Timrå och kartor över Indalsälvens utlopp och omkringliggande samhällen.

.

.

Foto: Alla bilder är mina egna och tagna på Midsommardagen

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Indalsälven, Timrå, Midlanda, Delta, Gädda, Landsigning, Sik, Säl, Naturreservat

Miljoner sa Nej !

.

Det franska folket passade på att säga nej till Sarkozys planerade ”reform” av pensionssystemet i landet, med bland annat en höjning av pensionsåldern från 60 till 62 år;

Närmare 2 miljoner deltog i ett hundratal demonstrationer över hela landet. Det var en vändning i motståndet i och med att det var den största demonstrationen sedan början av året och närmare tre gånger så stor som protesterna den 27 maj.

.

Det var stor uppslutning både från det privata och det offentliga.

Hela det fackliga Frankrike stod bakom mobiliseringen, som CGT-CFDT-CFTC-FSU-UNSA och Solidaires.

-Det är den största manifestationen i år. Det visar att känslan av det orättvisa i denna brutala reform är mycket stor i hela landet, sa CFDTs ledare François Chérèque efter den mäktiga demonstrationen.

En liten vink från Sydafrika hördes i flera demonstrationer – vuvuzelor bedövade med sitt bitande ljud. Dagen innan hade Sarkozy tagit emot Thierry Henry för att trösta honom efter fiaskot i VM. Flera banderoller manade Sarkozy att lyssna till folket i stället för att ödsla tid på någon som tjänar 20 miljoner euro om året.

I september ska den franska Nationalförsamlingen ta ställning till Sarkozys ”reform”. Gårdagens demonstrationer visar att slaget inte är förlorat. De stora demonstrationerna var en förvarning om vad som kanske kommer efter sommaren och inte en sista uppgiven protest inför det oundvikliga. Inget är ännu vunnet för Sarkozy.

***************

I dag är det Midsommarafton.

Vi här på bloggen önskar alla våra läsare en riktigt trevlig helg.

Ta det lugnt med gräddfilen.

Göte och Benny

.

Media: DN1,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Midsommar, Frankrike, Pensioner, Sarkozy, Matjesill, Thierry Henry, VW,

.

General McChrystals skitprat om USA:s högsta politiska ( och militära ) ledning,  under några ölrundor i Kabul,  med en journalist från tidningen Rolling Stones kunde naturligtvis bara sluta på ett sätt. Han fick sparken.

Carl Bildts parader i sammanhanget bekräftade att den svenska truppinsatsen i Afghanistan fungerar som ett viljelöst regionalt understöd för USA:s krig. Bildt är USA:s kasperdocka. Eller nickedocka. Vår moderne Pinocchio.

.

.

Barak Obama var tvingad att ”stämma i ån” för att inte McChrystals och hans närmaste rådgivares arrogans och uppenbara avoghet med ”politikerna därhemma” skulle bli till en flod av missnöje inom den amerikanska officerskåren i gemen. ”Krig är ingen tebjudning”, brukar det heta och ingen överbefälhavare i världen tillåter naturligtvis tveksamheter från sina egna generaler. Inte ens om dessa yppas på en ”ölbjudning”…

McChrystals lösmynthet handlade egentligen om att det egna kriget i Afghanistan inte går som tänkt. NATO:s förluster är större än någonsin. Under det snart nio år långa kriget har 1000 egna soldater stupat. De flesta under juni i år! Den omskrutna offensiven i Marja under senvintern handlade mest om att, till journalisternas och fotografernas fromma, flytta runt en del potemkinkulisser. När det gäller den nu utlovade offensiven i Kandahar vet man inte hur den ska gå till – utan svåra civila förluster. McChrystals och Petreus strategi sägs vara att vinna människors ”själar och hjärtan”  innan de blir ihjälslagna.  Nu får man gå till verket utan denna första smörjelse. Fler afghaner (och amerikanska militärer) än någonsin är också kritiska till den korrupte presidenten Hamid Karzai.

.

.

Under den amerikanska offensiven i Marja arrangerades

flera möjligheter till gruppfoton av stridande militär…

.

På sin blogg menade Bildt i går att det skulle vara ”utpräglat olyckligt” med att avsked för McChrystal. I en intervju med TT förklarade han att frågan minsann inte bara var en fråga för den amerikanske presidenten. Kanske tänkte han sig att han – Carl Bildt – skulle bli uppringd för konsultationer? Så här hette det i intervjun:

TT: Skulle du ha förståelse för president Obama om han skulle göra sig av med general McChrystal som befälhavare?

– Till och börja med ska man ha klart för sig att general McChrystal är befälhavare för en internationell operation även om huvuddelen av styrkorna är amerikanska. Han är inte primärt, från vår utgångspunkt, amerikansk befälhavare. Han är Nato-befälhavare. Så frågan bör ställas till Nato-högkvarteret.

TT: Anser du att president Obama inte förfogar helt och hållet själv över frågan om McChrystals framtid?

– Det är en god fråga, svarar Bildt och gör en för honom ovanligt lång tankepaus.

– Jag tror i och för sig att han förfogar över den, men det är klart han gör det i väldigt formell bemärkelse. Men det är klart att det är någonting som rimligtvis måste vara föremål för någon form av samråd, eftersom det är en Nato-funktion. McChrystal har ju också specifikt amerikanska roller som Obama förfogar över helt och hållet. Men Nato-funktionen är dock något annorlunda och dessutom för Isaf, som är bredare än Nato, säger Carl Bildt.

Han bekräftar också att om befälhavaren i Afghanistan får sparken så måste det bli en fråga för Isaf, där Sverige är ett av de 18 länderna tillsammans med de 28 Nato-medlemmarna.

Tja. Nu blev det inte mycket till samråd. Inte ens med NATO:s generalsekreterare, den danske krigsherren Fogh Rasmussen.  Ändå hade han på samma sätt som Bildt gått ut och talat väl om McChrystal och försökt släta över hans ”fadäser”…

Än mindre blev det naturligtvis något rådslag med ISAF. Inte ens Bildt blev uppringd…

Men som den sprattlande kasperdocka han är ställde han sig naturligtvis in i ledet och gjorde på sin blogg en nära nog fältmässig honnör för den nye befälhavaren:

General David Petreus, som nu blir ny ISAF-befälhavare, har ett mycket gott anseende. Vi har – bägge med bakgrund också på Balkan – träffats ett antal gånger och haft intressanta samtal.

Självfallet kommer han nu att ha också vårt stöd.

I dag, så här inför den statligt påbjudna midsommarafton i morgon ( årets längsta dag var redan i måndags ), skriver Bildt att ”nu nalkas två-tre dagar av avkoppling, sol och familj. En liten time-out”.

Vi är naturligtvis många som hoppats att den inte skulle ha varit så liten…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, NATO, ISAF, Afghanistan, Marja, Obama, Carl Bildt, Alla dessa dagar,
.

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

Det inre hotet.

.

Det verkar finnas ett direkt förhållande mellan den israeliska propagandans hotbild mot landet och det inre förfallet av de demokratiska strukturer och traditioner som ändå finns. Ofta görs det stort nummer av att Israel är ”den enda demokratin” i Mellanöstern. Men sett till vad som sker kan man fråga sig för hur lång tid.

Rent formellt stämmer det. Ett parlament, Knesset, väljs i allmänna val och det råder en pressfrihet som inget land i regionen ens kommer i närheten av. Hamas valdes visserligen i öppet demokratiska val men det har minst av allt lett till ett demokratiskt styre. I resten av regionen härskar militär och monarki förutom i Libanon där platserna i parlamentet är öronmärkta och därför knappast kan kallas demokrati.

.

Den formella demokratin fungerar i Israel, än så länge.

Både till form och framför allt till sitt innehåll perverteras den israeliska demokratin. Inte av utländska krafter eller under trycket av hot utifrån men av allt starkare religiösa och auktoritära inhemska krafter. Netanyahus högerregering har släppt anden ur flaskan och nu kan den inte tvingas ner under kork igen.

Den demokrati som ändå finns kvar håller på att kvävas och begravas av bosättarnas mål att fördriva alla palestinier från Västbanken, av de judiskt-ortodoxas alltmer högljudda kamp för att deras liv endas ska styras av religiösa lagar och inte av det existerande juridiska systemet, av extremisters kampanj för att blandade samhällen där judar och palestinier lever tillsammans som i exempelvis Jaffa ska rensas etniskt, och av det allt starkare religiösa greppet över den militära officersutbildningen.

.

Kolonierna på Västbanken fördriver palestinier från hem och mark..

I september upphör Netanyahus ”byggstopp”. Sex månader har gått och trots att byggstoppet aldrig riktigt respekterades hölls fasaden uppe medan den omhuldade ”fredsprocessen” stapplade vidare efter ”vägkartan”. Nu reser redan de mest extrema krafterna, bosättarnas språkrör, i Knesset, krav på att beslut ska tas om full fart på byggandet igen. Att kalla dem ”bosättare” är egentligen en eftergift för det internationella språkbruket. Det låter som nybyggare i ett jungfruligt obefolkat land. Det handlar naturligtvis om kolonialister som fördriver palestinier från jord och hem. För de mest extrema är drivkraften religionen. Gud har lovat dem landet. Andra drivs av ekonomiska motiveringar om jord och välstånd. Resultatet blir detsamma. Västbanken förvandlas till ett leopardfläckat landskap där en framtida Palestinsk stat blir en omöjlighet. Vilket är just målet för kolonialprojektet. Netanyahu har redan låtit förstå att han inte kommer att invända mot full fart på byggandet igen. Han kan inte sätta sig emot den yttersta falangen inom det egna Likudpartiet och inte heller mot extremisterna i Shaspartiet eller Liebermans parti, Israel Beytenou (Israel vårt Hem) . Gör han det spricker regeringen. För att smörja de diplomatiska kanalerna har han därför sagt att han själv inte kommer att närvara under debatten om fortsatt ”byggande” eftersom han ska åka och prata ”fredsprocess” med Barack Obama.

.

Moldaviern Avigdor Lieberman svepte sig i denn israeliska flaggan och blev utrikesminister.

Den yttre expansionen på Västbanken går hand i hand med ett medvetet program för att driva ut de palestinier som bor i etniskt blandade städer och byar i Israel, som Jaffa(stadsdel i nuvarande Tel Aviv) och Östra Jerusalem. De palestinier det handlar om och som i Israel kallas ”araber”, även i offentliga handlingar som pass och id-kort, är inga ”invandrare” utan har alltid bott i de städer och byar det handlar om. I Jaffa, numera Yafo på hebreiska, som innan 1948 var en blomstrande stad blev tusentals palestinier kvar efter utropandet av den israeliska staten. Enligt alla skildringar i media har människorna i Jaffa, judar och palestinier, levt i relativ harmoni. Tills helt nyligen. Extrema ”bosättare” från Västbanken har tagit till sin uppgift att rensa upp i dessa ”blandrasområden” och skickat ut förpatruller med uppgift att bland annat starta en ”yeshiva”, en religiös skola för talmudstudier som en förberedelse till officersutbildning, och organisera demonstrationer framför palestiniers hus för att få dem att inse att de för deras eget bästa bör flytta. Polisen vänder ryggen till och medias huvudfåra tiger. Endast modiga personer som Gideon Levy och Uri Avnery och ett fåtal andra höjer rösten.

Religiöst motiverade byggföretag köper mark som palestinier drivits bort ifrån för att bygga bostäder reserverade för judiska medborgare. Vissa tomter närmast havet i Jaffa betraktas som dyrgriper som tyvärr gått i arv inom palestinska familjer. Problemet löses av domstolarna. Just nu ligger 498 fall av expropriering i domstolarna. Endast en av de 498 gäller en judisk familj. Samma taktik har redan använts i andra blandade städer(stadsdelar) som Acre, Lod och Ramle.

.

Det gamla jaffa var ett ekonomiskt och kulturellt i Palestina med en fredlig blandning av arraber och judar.

-Israel, som är det judiska folkets stat, tappar greppet över dessa städer. Bosättare i Judéen och Samarien (Västbanken) har skickat sitt bästa folk och rabbin(religiösa lärare) till Yafo, Acre, Lod och Ramle, skriver journalisten Nadav Shragai i Haaretz och menar att ”bosättningar” i de etniskt blandade städerna är ett slagfält i det demografiska kriget mellan araber och judar. I det här sammanhanget ska Avigdor Liebermans krav på ”folktransferering” i utbyte mot fred ses. Med det menar han att den hittillsvarande idén om ”land mot fred” (land for peace) ska ersättas av fred med Palestina i utbyte mot att den palestinska minoriteten i Israel sparkas ut ur landet. Ett kristallklart program för etnisk rensning.

Det juridiska fundamentet i staten Israel undergrävs också aktivt av de judiskt ortodoxa med sitt ursprung i Europa. De ortodoxa från Europa kallas Ashkenazi och de ortodoxa med ursprung i Mellanöstern kallas Sephardi. I ”bosättningen” Immanuel har Ashkenazi vägrat sina döttrar att gå i samma skolklasser som flickor från Sephardi. Ledare för Ashkenazi säger att Sephardi inte är religiöst ”rättrogna”. Men misstanken att det ligger rasism bakom ”européernas” hållning har lett Högsta Domstolen till att säga nej till segregerad skolgång och efter att föräldrarna till 22 flickor vägrat rätta sig efter domstolens beslut dömdes de till kortare fängelsestraff. Om historien förblivit lokalt isolerad till Immanuel kunde den avfärdas som en detalj. Men Netanyahus egen hälsominister demonstrerade utanför fängelset där papporna till flickorna skulle fängslas och förde därmed upp Ashkenazernas krav på segregerad skolgång på nationell nivå. Efter påtryckningar backade Högsta Domstolen vad gäller barnens mammor som undslapp fängelsestraff för att ha vägrat följa domen.

.

Ortodoxa Aschkenazi protesterar mot Högsta Domstolen.

Fallet Immanuel avslöjar en trend i landet att ifrågasätta det juridiska systemet som i grunden är sekulärt. Högerflygeln i Likudpartiet och övriga formationer i Knesset ännu längre till höger hånar öppet domare och jurister och uppmuntrar den ortodoxas Ashkenazernas civila olydnad och krav på respekt för religiösa ”lagar”. Det är inte en obetydlig kraftlös sekt det handlar om. I Jerusalem samlades förra veckan 100 000 till stöd för de rasistiska Azhkenazerna i kolonin Immanuel.

Det som finns kvar av demokrati i Israel blir till synes allt mer instabilt. Under tryck från religiösa krafter och ett alltmer militariserat samhälle formas sakta men säker en situation i vilken sekulära idéer och social opposition i praktiken blir olagliga eller åtminstone tystas i ett inferno av religiös sekterism och nationell extremism. Det är en skrämmande utveckling i vars förlängning den palestinska minoriteten i Israel kan vänta sig det värsta om inte progressiva krafter både i Israel och i omvärlden gör deras sak till sin.

.

Media: DN1,DN2,GP1,AB1,DN3,SVD1,

Bloggare: Svensson,Jinge,Röda Malmö,Biology&Politics,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Jaffa, Palestina, Netanyahu, Ortodoxa, Bosättare, Etnik,

.

”Snabbt och stort behov av nya militärhelikoptrar” heter det i braskande rubriker. Denna slutsats av den tillsatta ”Militärhelikopterutredningen”, i regi av Totalförsvarets forskningsinstitut, presenteras i media som om det vore ett vetenskapligt påstående som inte kan ifrågasättas.

I själva verket består utredningen bara av en enda figur, den tillförordnade generaldirektören vid Totalförsvarets forskningsinstitut, Jan-Olof Lind. Uppenbart består hans forskning bara av han satt sin egen krigsiver på pränt. ”Vi” sägs ha ”ett stort behov” av tolv nya kraftfulla amerikanska helikoptrar. De muskulösa och starkt bestyckade amerikanska Black Hawks…

.

.

Lind drömmer självklart om ett utvidgat krig i Afghanistan. Det är där det ”stora behovet” finns. Med amerikanska helikoptrar byggda för strid kan ”vi” lättare samordna oss med NATO och på så sätt döda fler afghaner som inte vill se främmande trupp på sin mark. Det glunkas ständigt om att ÖB dessutom vill se Jas Gripen i regelrätta stridsuppdrag. Då med kommendering under den general McChrystal som leder Obamas krigsoffensiv. Eller den general som kommer efter den alltför pratsamme McCrystal som nu hamnat i limbo…

Vad som behövs är givetvis helikoptrar som kan användas vid olika katastrofer i Sverige. Punkt slut. Den fråga som i stället borde diskuteras är vem som ska granska Försvarets forskningsinstitut. En till stora delar hemlig organisation, med nästan tusen medarbetare avlönade av oss skattebetalare, som arbetar åt både Försvarsmakten, Saab, EU och 24 andra länder. Där kryllar av mystiska medarbetare som kunde passa bra i någon av Stieg Larssons eller Jan Guillous romaner. En rödgrön regering värd namnet skulle givetvis upplösa hela skiten!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, McChrystal, Black Hawk, Afghanistan, Obama, Helikopterutredningen

I presen: SVD1,SVD2,AB1,SVD3,SVD4,GP1,

Bloggare: Teckentydaren,Jinge,Svensson,RödaMalmö,RödaGöinge,

.

Den israeliska armén står för det militära beskyddet av de judiska ockupanterna på Västbanken. Ikea står för möblemangen till deras ”bosättningar” som det så trivsamt och hemmamysigt brukar heta. Vi känner till bokhyllan Billy och barnstolen Gulliver från Ikeas kataloger spridda världen över. Snart kanske möbelkedjans kunder kan läsa om besticklådan Uzi…*

.

.

Om Ikeas medlöperi med ockupationsarmén kunde vi höra i morgonekot. Dagens ledare i den liberala israeliska dagstidningen Haaretz understryker en annan sida av den strukturella rasism som helt genomsyrar den egna statsbildningen.  Tidningen riktar sina strålkastare mot det absurda förhållande som gäller för medborgarskap i Östra Jerusalem. Regeringen tal om att ”ena” Jerusalem ( med den  verkliga innebörden av att fullborda den illegala annekteringen av hela staden ) handlar i praktiken om att landsförvisa så många palestinier som möjligt. Övergrepp som accelererar drastiskt. Den senaste statistiken är från 2008 då 4 557 palestinier fråntogs sina medborgarskap.

Vad har då dessa palestinier gjort för ont? Har de umgåtts med Al Quaida i någon av Afghanistans många bergpass? Inte alls. Haaretz ger två exempel på hur denna fördrivning i det tysta går till. De två föreläsarna, med doktors grad i elektronik, Immad Hammada och Murad Abu-Khalaf, är båda två uppvuxna i Jerusalem där deras familjer har bott i generationer. Studieåren samt konsolideringen i sina yrken tillbringade de inte i Tora Bora-bergens grottor hos pashtunerna utan på amerikanska universitet. tillsammans med helt vanliga amerikaner. Men när de skulle återvända hem blev detta omöjligt. Bägge hade de fråntagits sina medborgarskap. Hammada har tvingats att leva som papperslös i sin egen stad med risk för att när som helst bli deporterad. Abu-Khalaf har förvägrats rätten att ens komma hem på besök.

.

.

Det var inte här som Hammada och Abu-Khalaf fick sina akademiska meriter…

.

Ikeas roll som medspelare i ockupationen av Västbanken, deporteringen av palestinier från Jerusalem samt förvandlingen av Gaza till ett ghetto är en symmetri som bara kan kallas för outhärdlig rasism.

När Svenska Hamnarbetarförbundet i dag inleder sin blockad av israeliskt gods är detta en solidarisk handling där LO givetvis borde ha stått med, skuldra vid skuldra, med sina kamrater i detta kämpande fackförbund. Det är också en evig skam för den svenska socialdemokratin att man fortsätter att tiga tyst om att Israels krigsminister Ehud Barak kan ha kvar sin tunga post som vice ordförande i Socialist-Internationalen. Dess styrande råd hade möte den 20-22 juni i New York och utan minsta motspjärn från denna illustra församling ( Kent Härstedt var där från Sverige ) kunde Barak lämna diskussionerna för att begära av FN:s Ban Ki-moon att alla krav på en internationell granskning av attacken på Freedom Flotilla ska begravas i tysthet…

*För den som inte är hemmastadd med vapen och vapnens bruk är Uzi en berömd och synnerligen effektiv  israelisk kulsprutepistol.

.

.

På Ikeas karta över Israel ingår talande nog både Västbanken, Gaza och Golan. Foto: Cecilia Uddén SR.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Palestina, Ikea, Gaza, Svenska Hamnarbetarförbundet, Hamas

I pressen: SVD1,DN1,DN2,GP1,GP2,AB1,GP3,

Bloggare: RödaMalmö.Jinge,Svensson,RödaBerget,