Julien SALINGUE

4 juli 2013

.

Sedan i går kväll upprepas ständigt formeln i media och av sociala nätverk: ”Egyptens armé har störtat Mohammad Morsi”. Vid första eftertanke verkar påståendet oemotsägligt, åtminstone om man ser till händelserna på kvällen 3 juli ur rent konstitutionell synpunkt.  Till de som säger att vad som hänt är en ren statskupp från arméns sida svarar andra att vi ser en ny etapp i den egyptiska revolutionen. En granskning visar att verkligheten ligger mellan dessa två hållningar.

Statskupp eller revolution?

Faktum är att även om presidentens avsättande organiserades (och annonserades) formellt av armén och inte av autonoma strukturer med ursprung i upprorsrörelsen som skakar Egypten sedan 30 månader så hade det aldrig skett utan de historiska demonstrationerna 30 juni och de påföljande dagarna. Det är för att egyptierna mobiliserade i miljontals som Mohammad Morsi tvingades att avgå, inte för att militären plötsligt beslutade att fälla honom. Att fokusera på händelsernas institutionella aspekter leder många observatörer till att glömma den folkliga mobilseringens roll som kraften bakom presidentens fall.

Militärenchefen al-Sisi proklamerar Mursis fall omgiven av civila opportunister.

Hypermediatiseringen av statskuppen låter som ett eko från undermediatiseringen av de mobiliseringar som skakat Egypten oavbrutet sedan Hosni Mubaraks fall i februari 2011. Statistiken talar för sig själv: Under de fem första månaderna i år hölls inte mindre än 5 544 demonstrationer i landet, de flesta av dem kring ekonomiska och sociala problem. Succén för Rebellkampanjen (« Tamarod ») som också koncentrerades till dessa frågor, och inte till ett fördömande av någon ”islamisering av det egyptiska samhället, ingick också i rörelsen för att ifrågasätta Muslimska brödraskapets politik.

Brödraskapet visade sig faktiskt vara oförmöget att möta befolkningens krav. Samma krav som ledde till den massiva revolten 2011 mot Hosni Mubareks diktatur. Morsi, som presenterade sig som revolutionens kandidat valdes i ett demokratiskt val i juni 2012, misslyckades att tillfredsställa befolkningens krav, speciellt vad gällde ekonomiska och sociala krav. I stället försämrades befolkningens levnadsvillkor. Även om vi inte får undervärdera det faktum att regimens gamla ledare gjorde allt för att hindra Muslimska brödraskapet från att regera är det uppenbart att brödraskapet mycket snabbt tappade legitimitet i folkets ögon på grund av dess egna politiska och ekonomiska val.

Rebellkampanjen samlade in kring 20 miljoner namn med krav på Mursis avgång.

Det järnlock som lyftes i januari 2011 har inte lagts på igen. Störtandet av Hosni Mubarak fick miljoner av egyptier att inse att de inte var dömda att uthärda sina ledares politik utan att de tvärtom kunde ställa dem till svars och mobilisera för att driva bort dem. Det är vad som skett de senaste dagarna, till de flesta observatörers stora överraskning. De var förblindade av en ”religiös” tolkning av Muslimska brödraskapets politik och en fientlighet mot dem och insåg därför inte omfattningen och karaktären av den rörelse på djupet som på nytt fällt makthavare sedda som illegitima av en kraftig majoritet av egyptierna. Ingen ska förvånas över konstaterandet att en vald president kan ses som illegitim inklusive av sina egna väljare när han förråder det mandat som getts honom.

Arméns ingripande.

Militärens ingripande måste naturligtvis bedömas med nyktra ögon och det handlar inte om att underskatta den dragning till auktoritära lösningar som finns bland många ansvariga i arméledningen, vilka blev fientliga mot Mubaraks diktatur enbart när han redan var dömd av upprorets omfattning 2011. Men arméns ingripande, som av vissa kommentatorer allt för snabbt presenteras som militärens ”revansch” på det Muslimska brödraskapet, måste framför allt förstås som ett slut på den tysta överenskommelsen, om än konfliktuell, mellan de två krafterna  -armén och brödraskapet. De hade ställt sig uppgiften att återställa ordningen i ett land som varit en kokande revolutionär gryta sedan Mubaraks fall.

Republikanska gardet blockerar vägen för pro-Morsidemonstranter

Men president Mursi och hans regering har varit oförmögen att lägga locket på protesterna de senaste månaderna vilket fördjupat den politiska och framför allt den ekonomiska instabila situationen. Det passar armén dåligt eftersom den kontrollerar en tredjedel av landets rikedomar. Armén gjorde bedömningen att det Muslimska brödraskapet visat sin oförmåga att stabilisera landet och att den därför själv var tvungen att ta sig an att återställa lugnet och stoppa den revolutionära processen som kunde få den att förlora en betydande del av sitt politiska och ekonomiska inflytande.

Svagheten i den alltför entusiastiska tolkningen av det skedda och som i arméns ingripande ser en ny etapp i revolutionen, är att generalstabens mål är precis att göra slut på den. Det är en paradoxal situation: de senaste dagarnas händelser är samtidigt ett uttryck för existensen av folklig och revolutionär dynamik och mycket negativa politiska styrkeförhållanden för revolutionärerna. De senare har inte ännu lyckats skapa en tillräckligt enhetlig struktur, stark och legitim för att spela den roll som arméledningen har i dag vilket lämnar initiativet till en social kraft som huvudsakligen är upptagen med en återgång till det normala och inte med att tillfredsställa revolutionens krav.

Miljoner och åter miljoner demonstrerade över hela landet den 30 juni.

Därför står vi inför en ny instabil period redan märkt av arméns visade vilja att få alla att inte motsätta sig dess ”färdplan”, med godtyckliga beslut som att stänga Al Jazeeras lokaler eller arresteringar av ledare för Muslimska brödraskapet.  Militären har för tillfället lyckats utnyttja den paralyserade politiska situationen märkt av brödraskapets misstag och oppositionens strukturella svagheter. Men revolutionen är vare sig slagen och eller konfiskerad.

Många världen över såg nedlåtande för att inte säga föraktfullt på de scener av folkligt jubel som mötte generalstabens deklarationer och insatsen av pansar på Kairos gator och förklarar mästrande för egyptierna att de är på väg att begrava sin revolution. Paternalismen i den attityden är naturligtvis chockerande, men det är det dubbla felet i analysen som ligger bakom som jag vill insisterar på som avslutning.

Fortsätter revolutionen?

Första misstaget är underskattningen av det egyptiska folkets centrala roll i Mursis fall grundat i det massiva förkastandet av Muslimska brödraskapets politik. Brödraskapets nederlag i går (3 juli) ses av miljoner egyptier som deras seger. Det folk firade i går på landets gator är nederlaget för en president som trots sina löften inte tillfredsställt någon av revolutionens krav, och inte militärens maktövertagande.  Det är militären medveten om och förklarade att den inte tänker spela någon utdragen politisk roll och var noga med att omge sig med representanter för politiska partier och landets religiösa institutioner under den presskonferens då Mursis avsättande annonserades.

Det andra misstaget är förknippat med det första och är frukten av en vision av ett omoget egyptiskt folk. Det har lett olika kommentatorer till att de senaste dagarna proklamera att egyptierna höll på att lära sig demokratin då de i själva verket var i färd med att visa att de mycket bättre förstått dess källor än de i väst som ger dem lektioner. Vad kan vara mer autentiskt demokratiskt än att med petitioner och demonstrationer ifrågasätta en av folket vald president som förråder det mandat han getts och som för en politik i motsättning till kraven från en revolution som indirekt fört honom till makten?

Väggmålningar är en del i stadsmiljöerna.

Just nu råder en tydlig förvirring och man kan förstå att scenerna av fraternisering mellan demonstranter och armén eller polisen förvånar och oroar. Men nej, egyptierna är inte korkade. Alla som i dag insisterar på den roll som militären spelade under diktaturen och de övergrepp den begick innan och efter Mubaraks fall har rätt i att göra det. Men är det nödvändigt att påminna om att egyptierna som var de första offren är medvetna om läget och vet troligen mycket mer om detta än de självutnämnda specialisterna? Tydligen verkar det så.

Det handlar självfallet inte om att underskatta de motsägelsefulla aspekterna av arméns ingrepp och hänge sig åt en enfaldig entusiasm efter presidentens fall. Men kom ihåg att för ett år sedan då Mohammad Mursi vann presidentvalet förklarade vissa att revolutionen var död och att det egyptiska Muslimska brödraskapaet ”stulit folkets seger”. Nu bevisar folket inför hela världen att det inte var fallet, att det är fortsatt vaksamt och inte sänker garden inför kontra-revolutionens krafter. I 30 månader har den egyptiska befolkningen verkligen visat att den inte tänker låta någon, vara sig civila eller militären, konfiskera dess revolution. Inget pekar på att den folkliga mobiliseringen är bruten, tvärtom.

Julien Salingue är en fransk statsvetare och poltisk aktivist som deltar i solidaritetsarbetet med det palestinska folket.

Artikeln är publicerad på webbsidan Europe-Solidaire och översatt till svenska av Benny Åsman.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Mursi, Kairo