.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, backstuga, båtmanstorp
Vardagskväll över båtsmanstorpets gamla backstuga
2
När spiltan är tom bits hästarna…
.
.
I två ledare i rad har Aftonbladets Karin Pettersson träffat huvudet på spiken.
I dag kritiserar hon Erik Ullenhag och Folkpartiet för deras budskap om att de vill ha upp ”integrationsfrågan” på den politiska agendan:
”Om människor är arbetslösa och saknar bostad är det inte ett ”integrationsproblem” utan brist på jobb och bostäder. Lösningen är fler jobb och fler bostäder, inte svammel om kultur. FP:s strategi riskerar tvärtom att skymma en diskussion om frågor som bättre svenskundervisning och kamp mot diskriminering”.
Hon har naturligtvis rätt. Bostadsbyggandet minskar i Sverige samtidigt som arbetslösheten ökar. Resultatet är givet, sämre förutsättningar för en generös flyktingpolitik. Vilket innebär bättre förutsättningar för Jimmy Åkesson och hans sverigedemokrater. Som det heter i det gamla talesättet, ”När spiltan är tom bits hästarna”. Man kan inte prata bort den materiella verklighet som skapar flyktingmotstånd.
Fredrik Reinfeldt och hans koalitionsregering kan inte ”leverera” jobb och bostäder vilket innebär att de kan prata hur mycket som helst om integration. Fördomar och rasism får ändå ökad näring.
.
.
Karin Petterssons andra solklara träff var i gårdagens ledare:
”För ärligt talat: Svenska väljare tycker alltid att S är bättre än högern på välfärdsfrågor. Det kommer de göra nästa gång också. Valet kommer att avgöras av helt andra saker. Ekonomin. Och jobben. Stefan Löfvens strategi hittills verkar vara att undvika konflikt i just dessa frågor. Valet ska vinnas genom att Reinfeldt och Borg denna gång har verkligheten emot sig. Det är en dålig strategi, på flera sätt. För det första för att det är fegt. Politik handlar om idéernas kamp, om intressen som står emot varandra. Socialdemokraterna måste kunna visa hur deras samhällsmodell skiljer sig från Fredrik Reinfeldts. Annars kanske de inte förtjänar att vinna…
… det räcker inte med att peka på andras misslyckanden. S behöver ett eget svar på hur man möter krisen och når full sysselsättning. Ett svar som mycket tydligare än i dag skiljer sig från Fredrik Reinfeldts”.
Hennes egna förslag på hur Löfvén ska svara är dels ”ett massivt kunskapslyft på alla nivåer, från förskola till komvux”, dels att öka ”statens roll i ekonomin och näringspolitiken”. Hon skriver ”att offentliga investeringar krävs för att skapa föresättningar för jobb och förtagande”.
Hon öppnar här dörren på glänt till den politiska terräng där Sverigedemokratern mycket snart skulle irra bort sig och gå vilse. Dessutom borde det vara en självklarhet att alla människor i Sverige ska kunna ha ett jobb. Men kruxet är att en verkligt stor satsning på infrastruktur och energi liksom en industripolitik, där ”alla är med”, kräver en politisk konfrontation: den kräver att det rika Sverige, att de på den verkliga ”Solsidan” är med och betalar!
Dessvärre kommer inte den räddhågsne Löfvén att ens att våga sticka in tåspetsen innanför den dörr som skulle behöva öppnas. Han som inte ens vill sparka ut riskkapitalisterna och vinstjakten från den gemensamma välfärd vi byggt upp. Kalla fakta är att det bara skiljer en halv procent av statsbudgeten mellan regeringens politik och socialdemokratins…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sverigedemokraterna, Jimmy Åkesson, Karin Pettersson,
Sista veckan för Obama?
Frågan är berättigad. Ska det ta slut för Barack Obama efter bara fyra år? I dag om en vecka får vi veta svaret. Hoppet om förändring som låg bakom hans seger 2008 har bleknat och republikanerna har repat sig bakom miljardären Mitt Romney. Det första som sticker i ögonen är att det var flera decennier sedan ett amerikanskt presidentval var så klart baserat på hudfärg. Nio tiondelar av de som tänker rösta på Romney är vita och en ännu större del av de svarta som tänker rösta kommer att rösta på Obama.
Men det är till en del ett faktum som döljer mer djupgående skillnader inför valet. Jag skulle säga att en social höger, med amerikanska mått mätt, står mot en hysterisk höger. Det är två partier som historiskt alltid försvarat den amerikanska kapitalismens imperialistiska intressen som står mot varandra men deras väljarbas är helt olika och därmed måste de hålla skilda profiler även om de båda partierna i grunden försvarar samma system.
-Allt du kan göra, kan jag göra bättre.
Vad som därför kommer att bestämma utgången av valet är ekonomiska, sociala och ”moraliska” frågor i det amerikanska samhället. Ett är helt säkert: -det är inte Afghanistan, den arabiska våren, ”hotet” från Iran eller någon annan utrikesfråga som som avgör valet nästa tisdag. De kommer inte ens att ha något inflytande alls för den stora massan av väljare.
När Bill Clinton vann presidentvalet myntade hans kampanj den vinnande repliken -it’s the economy, stupid- i valet 1992 mot Georg Bush den äldre. Striden mellan Obama och Romney kommer också att i stor utsträckning bestämmas av den ekonomiska krisen och hur olika samhällsskikt uppfattar var ansvaret för utvecklingen ligger.
När Barack Obama vann valet 2008 var den ekonomiska krisen redan ett faktum. Bostadsbubblan hade brustit och tiotusentals familjer redan förlorat sina hem. Bankerna och vissa försäkringsbolag stod på ruinens brant. Men den ”riktiga” ekonomin som producerar varor och tjänster hade inte ännu drabbats av nedgången. De hopp om förändring som Obamas kampanj ingett omfattade även stora delar av den så omtalade ”vita medelklassen”, bland vilka Obama fick inte mindre än 43 procent av de lagda rösterna.
Vanliga arbetare ”befolkar” den amerikanska myten om ”medelklassen”.
Finanskraschen upplevdes som en ideologisk katastrof av det republikanska partiet. Den fria marknaden som i sin nyliberala avreglerade form skulle leverera ständig tillväxt och framför allt höga vinster visade sig vara mer krisbenägen än någonsin förr. Många politiska kommentatorer förklarade republikanerna i djup kris och att det skulle ta decennier för partiet att hämta sig. I stället sopade partiet mattan med demokraterna i kongressvalet 2010 och uppträder inför nästa veckas val som en segerrik erövrare. Hur kunde det ske?
En stor del i förklaringen hittar vi i den krispolitik som Obama slog in på omedelbart efter inmarschen i Vita Huset. Det var som upplagt att föra en för amerikansk standard radikal politik till förmån för de väljare som i Obama såg ett hopp om bättre sociala försäkringar, mer trygghet på arbetsmarknaden och höjda löner för de sämst lottade. Det hade också kunnat övertyga den vita ”medelklass” (egentligen vanliga lönearbetare) som gett Obama sin röst att de också hade något att vinna på en upprustning av den offentliga servicen och de sociala skyddsnäten.
I stället valde Obama att till varje pris rädda bankerna från konsekvenserna av deras giriga lånepolitik och spekulation i värdepapper med riskfaktorer som ingen kunde beräkna. I en viss mening kan man se det som ett sätt att betala tillbaka Wall Street för det finansiella stödet till Obamas valkampanj. Goldman Sachs, Citigroup, JP Morgan, UBS och Morgan Stanley var bland de tjugo största bidragsgivarna inför valet 2008 trots att Obama högtidligt proklamerade att ”jag har inte gjort kampanj för att hjälpa Wall Streets högdjur”.
-Hoppa era jävlar. Ursinnet mot höjdarna på Wall Street var djup och äkta.
Valet av ministrar visade också att hoppet om en ny politik var alltför högt ställda. Tunga representanter för Wall Street stegade omedelbart in i administrationens kommandorum. Bushs försvarsminister Robert Gates fick fortsätta ostört. Höjdaren från Wall Street, Timothy Geithner tog plats som finansminister och Lawrence Summers, som var den finansiella avregleringens arkitekt, utsågs till presidentens ekonomiske rådgivare. Valet av team i Vita Huset visade att presidenten inte hade för avsikt att hålla sitt löfte om förändring, i alla fall inte den förändring som hans folkliga väljarbas såg fram emot.
Till skillnad från den ekonomiska utvecklingen i Europa upplever USA inte ett återfall i negativ tillväxt vilket brukar definieras som en recession om det sträcker sig över minst två kvartal. Finanskrisen i USA följdes av en kraftig recession under andra halvåret 2008 och första kvartalet 2009. Därefter har tillväxten legat över noll igen till skillnad från i Europa där svångremspolitiken skapat en ny och allt djupare recession i en rad länder och nu hotar hela den europeiska kontinenten.
Hushållens skuldsättning i relation till den disponibla inkomsten har minskat något.
Sedan andra kvartalet 2009 har den amerikanska exporten ökat med 40 procent, mest tack vare dollarns fall i förhållande till euron, den japanska yenen och den kinesiska yuanen. Hushållens skuldsättning har också minskat, konsumtionen sakta återhämtat sig och till och med antalet nybyggen har börjat stiga igen. Den enorma injektionen av nytt kapital i ekonomin har haft verkan om än i mindre omfattning än vad som kunde väntas sett till stimulansens omfattning. Dessutom har den nya rovdriften på olja och gas i USA kraftigt sänkt de amerikanska företagens energikostnader.
Ändå är den allmänna uppfattningen bland den arbetande befolkningen att krisen är djup och att inget blivit bättre sedan recessionen 2008-9. ”Jobless recovery” kallas det. Företagen har börjat återhämta sig men anställer inte ny arbetskraft i ett tempo som syns i en minskad arbetslöshet. Närmare tre miljoner arbeten försvann i tillverkningsindustrin mellan 2007 och 2009. Sedan början av 2010 skapar ekonomin i genomsnitt 138 000 nya jobb i månaden, med en ökning av antalet jobb även i tillverkningsindustrin.
Antal anställda i tillverkningsindustrin 2000-2012, i miljoner. En svag uppgång syns sedan slutet av 2009, den första sedan 2000. Totalt försvann 6 miljoner jobb 2000-2009.
Men det är inte mer än vad som behövs för att kompensera för antalet personer i befolkningen som kommer upp i arbetsför ålder. Alltså ligger arbetslösheten kvar på en nivå som den amerikanska arbetarklassen inte upplevt sedan trettitalet, där bland annat var tredje person utan arbete är långtidsarbetslös.
Obama började sitt presidentskap med att ärva en ekonomisk kris som USA inte upplevt sedan det mörka trettitalet. I den amerikanska opinionens ögon var det Wall Street och dess giriga bankirer som bar ansvaret för katastrofen i bostadskraschen och den påföljande recessionen med rekordarbetslöshet. Ursinnet mot finansens höjdare var genuint och Obamas seger speglade detta.
På mindre än tre år har republikanernas chefsideologer lyckats förvrida uppfattningen om orsaken och ansvaret för krisen bort från Wall Street och finansen och lägga det på den statliga administrationen, ”big government” i Washington. Det har kunnat ske tack vare två faktorer, bland andra.
Barack Obamas akututryckning för att rädda bankerna med hundratals miljarder dollar av statens pengar gav den hysteriska högerns ideologer chansen att framställa demokraterna som Wall Streets springpojkar och samtidigt spela ut storfinansens ideologiska trumfkort –den amerikanske småföretagaren. Det är ingen tillfällighet att miljardären Romney talar i parti och minut om den heroiske småföretagaren som bara har en fiende, nämligen den statliga administrationen. Två av landets absolut rikaste personer, bröderna Koch, spenderar miljoner och åter miljoner på att bygga under myten om småföretagaren som skapar jobb, reder sig själv utan federala sjukförsäkringar och fackliga organisationer.
Den hysteriska högerns prat om småföretagandet motsägs av ökningen i % av andelen av inkomsterna som de numera ökända 1% tar hand om. USA ligger naturligtvis i topp tätt följd av Storbritannien.
För det andra går det tyvärr inte att bortse från en faktor som många godtrogna liberaler trodde var borta för gott –rasismen mot färgade amerikaner. Till huvuddelen är det teaparty-rörelsen som i ett envetet medialt trummande framställer Obama som ”socialist”, ja till och med ”kommunist”, inte född i USA, och så vidare. Utan att öppet spela på traditionell rasism blir andemeningen densamma. Parollen ”det är dags att välja en vit till Vita Huset” som syns vid ”tepåsarnas” offentliga möten är det öppna uttrycket för en underliggande rasism som driver den hysteriska högern.
De flesta av oss trodde nog att bottennappet var nått med Georg W. Bush. Men de senaste två åren har visat att det inte var så. Rasism och extrema, oftast religiösa värderingar är på stark frammarsch. Konspirationsteorier och groteskt obskuranta idéer breder ut sig. Det har skett förr i USA:s historia. Den republikanska högern är tillbaka i en ideologisk offensiv som nästan kan jämföras med femtitalets mccarthyism. Då liksom nu uppfattas USA:s internationella hegemoni hotad. Då av Sovjetunionens framväxt som kärnvapennation. Nu som en jätte på ekonomisk glid, hotad av nykomlingar som Kina och Brasilien med flera. Nu liksom då handlar det om en ideologisk offensiv som bara den amerikanska högern har hemligheten till.
Romneys/Ryans program ger uttryck för en naken socialdarwinism. Klarar de svaga i samhället sig inte är det inte statens eller kollektivets roll att stiga in och hjälpa till. Nej, låt dem gå under, det är en naturlig process. Det ska räcka med individuella bidrag till välgörenhet. Lite moral ska ju en mormon med miljoner på banken kosta på sig.
Så inom en vecka får vi svar på bloggens rubrik –är det Obamas sista vecka vid makten? Kastas han ut är han ensamt ansvarig för ett nederlag som framstod som otänkbart för två år sedan.
Bloggare: Röda Malmö, Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Presidentval, Romney,
Hösten har tagit också de belgiska Ardennerna i sin brandgula famn. Även om någon lekt rövare med väderleken. Då jag tog de här bilderna i förra veckan var det 23°C och promenaden kunde göras i shorts och t-tröja. Men ett par exeptionellt varma dagar lurar inte Moder Jord. Brandgula dagar kommer obevekligt även om några blommor låter lura sig.
Utsikt tidig morgon från köksfönstret i min bortgångne svärfars lägenhet i byn Houyet, som ligger i början av Ardennerna.
Träden växlar färg i olika tempo. Hasselbuskarna ståtar med intensivt gult först av alla, strax innan björken och sedan följer lönn och ek.
Självporträtt på gång och cykelstigen där förr ångloken sotade ner träden.
Den här svanen kanske jag träffade i Indalsälvens delta i augusti. Nu flyter den i alla fall sakta fram på ån La Lesses vatten.
Imse Vimse kastar sina fångstnät över den fuktiga växtligheten.
I medsols blir La Lesse ljus och färgrik.
I motsols bländas objektivet och bara vattnets rörelser fångar ljuset.
Mer bländverk av Imse.
De små ekerna utefter åkanten fägrar. Kolla hägern uppe i bildens högra hörn.
Den varma indiansommaren lurade blåklinten att öppna sig igen.
Klövern lurades också av vädret.
Maskrosorna är också lättlurade.
Alla höstens färger samlas på rad.
Den här eken har sett flera hundra höstar dra förbi.
Allt det här tror Elise tillhör henne. Jordägaren har inget sagt till henne.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Ardennerna, Höst,
Stefan Löfvéns (s)venska oligarker
Socialdemokratins historiska ledare har traditionellt sett det som att deras samarbete med näringslivet, i det som kallats Saltsjöbadsandan, berikat både industrins ägare och Sveriges arbetande befolkning. I den mån de själva berikat sig samtidigt har pengarna kommit från ”rörelsen” eller stat och kommun.
Det som sker nu när Stefan Löfvén satt ner foten med sitt Ja till vinst i välfärden och för detta fått tummen upp av Göran Hägglund och de borgerliga tidningarnas ledarsidor är ett historiskt skifte. Hans politiska ställningstagande reflekterar det förhållande att många i dagens ledarskap ser politiskt arbete som ett sätt att i stället berika sig själva – inte löntagarna i stort.
Ibland tittar vi på gamla klassfoton eller klasskataloger och undrar vad det blev av våra barndomskamrater. När det gäller att uppdatera våra politiska minnen fick vi hjälp av Daniel Suhonen och Felix Antman Debels som i Tiden för två månader sedan publicerade ”en regeringskatalog”, en redan famös namnlista på de medlemmar i Göran Perssons ministärer 1995-2006 som senare sålt sig till näringslivet och dess köpvilliga riskkapitalister. Hela 13 av 44 ministrar har ”lämnat båten” och valt att mönstra på för storfinansen. Per Nuder återfinns hos Wallenberg, Erik Åsbrink hör hemma hos Goldman Sachs, Björn Rosengren jobbar åt Stenbeckföretagen, Thomas Östros kan titulera sig VD för Bankföreningen osv. Deras gamle mentor Persson blev själv konsult åt ett utländskt bolag vid sidan av jobbet som Sveaskogs styrelseordförande.
De har alla en sak gemensamt. De har inte själva jobbat som företagare och byggt upp en egen verksamhet, med den berömda småländska fliten, sparsamheten och kreativiteten som ledstjärnor. Deras ”affärsidé” eller startkapital när de blev konsulter och riskkapitalister var att först sälja rörelsens ideal till sina tidigare motparter i politiken. Vilket i de flesta fall innebar att på fiffiga sätt kränga den välfärd som vi byggt upp och ägt tillsammans. Eftersom de inte hade förmågan ”att starta eget” valde de i stället själva valde det mest lättvindiga. De blev parasiter – inte entreprenörer. Eller en sorts kopplare mellan politik och marknad.
.
.
Under Boris Jeltsins glada dagar var det många som dansade
Även på och under borden…
I den politiska diskussionen är oligarki en term som bara betyder fåtalsvälde i stort. Men i modern tid har vi för det mesta pratat om de ryska oligarker som tog makten under de första tio åren efter Sovjetunionens sammanbrott. Vi var många, inte minst många ryssar, som blev djupt besvikna när landets gemensamma tillgångar – från barnhem till gruvor och oljefält – plundrades i stället för att demokratiseras. Under Jeltsins era fick nyrika affärsmän som levt på smuggel och valutahandel fritt fram för att tillsammans med folk från den gamla partiapparaten plundra allt de kom över i en orgie av korruption, kriminalitet och hänsynslöshet. Pengar som småhandlarna tjänat på insmugglade jeans och datorer blev till mutor som hamnade i fickorna på viktiga politiker. Tillsammans delade dessa nya ”affärspartners” sedan på den offentliga sektor som realiserades och såg dessutom till att slippa skatta för härligheterna.
I jämförelse med sina ryska storebröder är våra svenska nysossar småhandlare. Men i denna mening har alla dessa socialdemokratiska avfällingar blivit våra egna oligarker.
Stefan Löfvens förslag om mer öppen bokföring och meddelarskydd för alla anställda är i sig bra och borde gälla för all affärsdrivande verksamhet. Bort med affärshemligheten! Öppna räkenskapsböckerna! Det är gamla och bra krav från radikala delar av den gamla arbetarörelsen. Men med ”kreativ bokföring” som det heter så vackert är det lätt att kringgå granskning. Eller som en av mina vänner, Kaj Andersson, klokt underströk i sin kommentar på Facebook:
”Apropå Löfvens förslag om öppenhet: En riskkapitalkoncern bildar ett bolag för varje enhet. Bolaget hyr resurser från ett gemensamt bemanningsföretag, hyr lokaler från ett gemensamt fastighetsbolag, ekonomitjänster från ett gemensamt administrationsbolag, lånar pengar från ett gemensamt finansbolag. Hur f-n ska Stefan Löfven kunna kolla upp skäligheten i enhetens kostnader?”
Dessutom är själva poängen med riskkapitalet ofta att stycka upp, göra kortsiktiga rationaliseringar och sälja vidare med god förtjänst. Det var så den socialdemokratiske oligarken Jan Emanuel gick fram när han håvade hem hundratals miljoner i vinst. Torpeden eller kopplaren Per Nuder fick den nätta summan av 12 miljoner i provision…
Det historiska skiftet i socialdemokratins ledning har redan skett. På samma sätt som i andra länder i Europa. Det som återstår att se är hur stort skredet kommer att bli i det som är kvar i rörelsen? Den fråga som måste ställas vid kongressen nästa år är givetvis om socialdemokratiskt partiarbete och ideologi ska handla om att ”berika landet eller sig själv”!
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Stefan Löfven, Ingen vinst i välfärden, ryska oligarker, Boris Jeltsin
Ett ”rövhål” är ett ”rövhål” – vare sig det kallas Kung Abdullah eller Bashar Assad…
.
I Aftonbladet har Åsa Linderborg upprört kastat skit på vår statsminister. Vilket i sitt sammanhang var på sin plats.
Det handlar om Fredrik Reinfeldts ordlek när denne skulle bortförklara Karin Enströms vägran att i Lördagsintervjun kalla Saudiarabien för en diktatur. ”Det är ett för trubbigt verktyg”, menade försvarsministern. Statsministern infogade sedan till hennes försvar att det handlat om att hon vill undvika ”ett digitalt betraktelsesätt där man bara delar in världen i demokratier och diktaturer”.
Visst, ”man kan se det ur ett analt betraktelsesätt också”, menade Lindeborg ”och då är Saudiarabien ett stort djävla rövhål”.
.
.
Från tidningen Independent. Elitstyrkor från den saudiska säkerhetstjänsten.
Digitala? Analoga? Eller anala?
.
Vad jag vet har inte Reinfeldt brytt sig. Ingenting att torka bort. Det får fortsätta att lukta, det gör ingenting, Göran Perssons och socialdemokraternas lukrativa vapenavtal med det saudiska kungahuset är viktigare att bry sig om än lite skit i ansiktet och på händerna.
För den som vill ha en mer analog betraktelse av hur den saudiska diktaturen fungerar finns det en utmärkt artikel i dagens Independent. I Saudiarabien behandlas kvinnor och utländsk arbetskraft som boskap samtidigt som den religiösa hierarkin, vilken lever i god symbios med kungafamiljen, stödjer högerextrem salafistisk terrorism i hela regionen. Landets shiitiska minoritet på nära tre miljoner människor är dessutom utsatta för en ständig diskriminering. I ökad grad har den svarat med organiserade protester och kräver jobb på samma villkor som landets sunniter, sociala förbättringar, frihet att utöva sin religion samt frihet för de många politiska fångar som fängslats helt godtyckligt. Regimens svar har varit tårgas, batonger och kulor. Fjorton demonstranter har dödats under det senaste årets oroligheter. Samma specialstyrkor som hjälpt diktaturen i den egna enklaven Bahrein att slå ner och döda oppositionella sätts in mot varje protestyttring.
.
.
”Vad då diktatur? Bara i den digitala världen!”
.
Oavsett historiska skillnader och en häftig fiendeskap mellan Kung Abdullahs diktatur och Assads i Syrien finns det en symmetri mellan de bägge. Det handlar i bägge fallen om familjer eller klaner som härskar helt enväldigt. Samtidigt finns det en symmetri mellan Reinfeldt/Enström och delar av den politiska rörelse som uppfattar sig som vänster. Den senare kallar gärna Saudiarabien för en diktatur men tvekar att göra detta när det gäller regimen i Syrien. Då vill den ha ett mer analogt synsätt om man säger så. Att bara rakt av kalla Assad för diktator eller varför inte ”ett rövhål” är för digitalt. Det förra moderata teamet kallar däremot gärna Syrien rakt av för en diktatur och kan till och med kräva Assads avgång. Men samma digitala, enkla förhållande duger alltså inte för Saudiarabien…
För socialister ska det aldrig finnas någon tvekan om att kalla ett rövhål för ett rövhål. Även om varje sådant har unika egenskaper, ett eget utseende och därför fungerar på lite olika sätt…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syrien, Saudiarabien, Bashar Assad, Kung Abdullah,
I media:
-Samarbetet mellan polisen och fascisterna är tydligt.
Petros Konstantinou 17 octobre 2012
Här följer en intervju med Petros Konstantinou, kommunalråd för Antarsya (Antikapitalistiska vänsterfronten) i Aten och samordnare i Rörelsen mot Rasism och det fascistiska hotet i Grekland (KEERFA). Intervjun gjordes av Antonio Cuesta för den baskiska dagstidningen Gara.
Petros Konstantinou till vänster på bilden.
*************
Hur ser läget ut efter att fascisterna i Gyllene Gryning tog plats i parlamentet och det ökade antalet rasistiska aggressioner under sommaren?
Petros Konstantinou : Fördjupningen av den politiska och ekonomiska krisen efter valen i juni har ökat folkets ilska. Koalitionsregeringen lovade att omförhandla krisprogrammet i syfte att underlätta människornas situation. Inte nog med att löftet inte hölls, utan dessutom presenterade regeringen under sommaren en omfattande privatiseringsplan och ett nytt paket av restriktiva åtgärder.
Mobiliseringen mot regeringens åtgärder i Thessaloniki (landets andra stad) samlade över 40 000 personer. Strejken i den offentliga sektorn den 12 september och de tiotusentals personer som demonstrerade i Aten 24 augusti som svar på den antirasistiska och antifascistiska rörelsens appell mot regeringens önskan att behålla invandrare i uppsamlingsläger är flera symptom på den sociala situationens allvar.
Krisen är övermäktig de nyliberala partierna och favoriserar en röst till fascisternas favör. Mot dem står i dag en stark vänster med mycket aktiva fackliga och antifascistiska organisationer, med närvaro på arbetsplatser och på gatorna.
Opinionsundersökningarna verkar visa ett ökat stöd till nynazisterna…
P.K. Det stämmer att medias opinionsundersökningar visar på ett ökat väljarstöd för Gyllene Gryning. Men vi ska ta med i beräkningen att media undviker att kalla dem ”nassar” eller ”fascister”. De framställer GG som vilket parti som helst och frågorna som ställs är inte av typen: ”Stöder du fascisternas angrepp på invandrare?”
Media visar sig mottagliga för Gyllene Grynings provokationer och rasistiska budskap meden de undviker viktiga händelser. Ett exempel: för ett par veckor sedan dog en ung nazist i Sparta efter några dagars sjukhusbehandling efter att ha skadats under manipulering av ett explosivt ämne. Polisen hittade 60 bomber i hans hem, men inga media talade om det. De ansåg det inte vara en händelse av betydelse.
Media flyttar fascisternas attacker och kriminella handlingar långt ner i rubrikerna. De ger partiella eller falska svar och säger att det beror på krisen och det tomrum som staten lämnar efter sig. Men det är inte sant. Staten favoriserar en rasistisk politik, likaväl som en antisocial svångremspolitik mot de arbetande. Staten är verkligen inte ”frånvarande”. Media menar också att när krisprogrammen börjar fungera kommer folks situation att förbättras och fascismen att försvinna. Verkligheten är mer komplicerad –angreppen mot arbetarklassen, inhemsk eller invandrad, kommer från högerpartier och staten. Här finns det inte heller ett ”tomrum”, staten stöder nazisterna och förstör människornas framtid.
Vilken hållning har Gyllene Gryning till den styrande kasten?
P.K. Gyllene Gryning finansieras av företagare och bankirer, eftersom de använder G.G. till att terrorisera invandrade arbetare, speciellt i den tunga industrin och fiskenäringen –eller till att knäcka strejker som i Volos (stor frakthamn. m.anm.) Som milis i de ägandes tjänst erbjuder den affärsägare ”rengöring” av gatorna från fattiga, knarkare och gatuförsäljare och framhäver sig som de enda som kan garantera ordningen.
Kopplingen och samarbetet mellan Gyllene Gryning och polisen är uppenbar och ökänd. När fascistiska gäng angriper ett kvarter syns polisen inte till och aldrig arresteras någon. Polisen tillåter dem att angripa invandrare eftersom majoriteten av invandrarna har sina papper i ordning och då har polisen ingen laglig grund för att ingripa mot invandrare. Många pogromer och fascistiska attacker går till på det viset. Det är så de halvstatliga fascistiska organisationerna och ordningsmakten samarbetar.
Justitieministern Antonis Roupakiotis annonserade nyligen en skärpning av straffet för rasistiskt våld. Vad säger du om det?
P.K. Det tilltagande fördömandet av samarbetet mellan polisen och rasistiska våldsverkare, liksom det ökade trycket från den antifascistiska rörelsen tvingade honom att uttala sig så. Men samtidigt ger han tillstånd till nazisternas demonstrationer och tillåter muskelknuttar från Gyllene Gryning att samlas utanför invandrarlägret i Korintos och organisera patruller runt lägret. Hans deklaration motsägs inte bara av hans regerings rasistiska politik utan också av hans spel under täcket med Gyllene Gryning.
Hur är läget för invandrarna efter dessa ständiga aggressioner?
P.K. De organiserara sig allt mer och har en beundransvärd kapacitet att försvara sig. Det som skedde den 24 augusti var fantastiskt. Närmare 30 000 invandrare vågade demonstrera på gatorna trots poliskedjor, kontroll av id-papper, och bussar med demonstranter som hindrades ta sig in till Aten…
Det var en formidabel utmaning. En så stor manifestation mot det fascistiska hotet visar att invandrarnas ilska kanaliserats i deras självorganisering. Det kom som en chock för regeringen som inte trodde det kunde ske.
Hur organiserar sig den anti-fascistiska rörelsen?
P.K. Det är sant att innan angreppen leddes av Gyllene Grynings parlamentariker fanns det ingen verklig folklig mobilisering. Men nu har vi på kort tid bildat en decentraliserad mycket aktiv organisation med närvaro i många kvarter och lokaliteter. Det är mycket viktigt. Vi befinner oss i en öppen kamp som jag är övertygad att vi vinner eftersom det finns en stark mobilisering av hela arbetarklassen mot svångremspolitiken och av den antifascistiska rörelsen mot den främlingsfientliga politiken.
Översättningen till svenska är min.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Trojkan
Syrien- en folklig revolution
Ta dig tid att läsa den här länken. Hade du några tvivel om den syriska revolutionens äkthet och folkliga bas är det här rätta medicinen för att komma över tvivlen. Jag hinner inte bearbeta den eller översätta just nu, men för dig som passionerat följer utvecklingen i revolten mot Assad är det här läsning under rubriken ”ett måste”.
*****************
Läs här vad den syriska oppositionen har att säga
*****************
.
En av bilderna från bloggens fantastiska fotosvit. Från Damaskus 15 oktober, inne i hjärtat står det: sunni. kristen,kurd,shia, druz eller alawit.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Politik, Assad, revolution
Europa – från recession till depression
Ännu ett toppmöte pågår i Bryssel. Unionens regeringschefer meddelade i går att de enats om tillsättandet av en Bankförening för hela eurozonen med uppgift att övervaka sex tusen bankers aktivitet. Beslutet kommer att förbli döda bokstäver på ett papper. Det finns redan bankföreningar i varje land och de har redan visat ur tandlösa de var under finanskrisen. Merkel &Co. säger att de ser ljus i tunneln.
”Socialisten” François Hollande garanterar att det ”värsta är över”. Han lovade mycket innan presidentvalet. Efter valet lät det annorlunda.
Men det är dags att inse vad som håller på att ske i Europa. För första gången sedan krisen på trettiotalet drivs stora grupper människor in i en misär som inte är tillfällig och som skapats av kontinentens politiska ledare.
Sänkta löner, nedrustning av pensionssystemen, kraftigt försämrade socialförsäkringar och angrepp på allt annat som vi förknippar med välfärd är den enda vägen ut ur krisen säger de politiska ledarna. De låter som Råttfångaren i Hameln när de driver samhället mot en social katastrof.
I delar av södra Europa är katastrofen redan ett faktum. Grekland upplever inte en kortvarig recession. I snart fem år har landets produktion sjunkit, med sänkta löner, ökad arbetslöshet och en desperat avsaknad av framtid för landets unga. Det råder depression och den kan jämföras med trettiotalets. För stora skaror arbetande är situationen lika illa i Spanien där enormt spekulationsbygge av bostäder och kontorskomplex sänkte ekonomin. I dag kräver borgerligheten att landets arbetare ska betala de privata bankernas skuldberg.
Spanska spökstäder är bevis för den vansinniga spekulation som banker och byggherrar bedrev. Nu står tiotusentals bostäder tomma och förfaller medan ungdomen tvingas bo hos föräldrarna långt upp i åren.
De som inbillade sig att det skulle gå att sätta strypsnara på Medelhavsländerna utan att det skulle få drastiska följder i norra Europa borde nu inse att de grundligt lurat sig själva. Hela Europa närmar sig en generaliserad recession där inga tyska lok kan dra hela släpet med sig. Att Kina och resten av BRIC-länderna, Brasilien, Ryssland och Indien, också stagnerar medför att inte ens exporten till omvärlden kan hjälpa den gamla damen Europa.
Den samlade efterfrågan i eurozonen (EU 17) ligger still sedan andra kvartalet 2009, eller lika med 4 procent under nivån första kvartalet 2008. Med ”samlad efterfrågan” menas summan av hushållens konsumtion plus den offentliga konsumtionen plus offentliga och privata investeringar. Av dessa ekonomiska variabler ligger hushållens konsumtion ett par procent under nivån i början av 2008. Den offentliga konsumtionen ökade med cirka 4 procent mellan januari 2008 och juli 2009 men har sedan dess legat still. Vad gäller investeringarna störtdök de 17 procent under samma period och har sedan dess legat kvar på samma nivå.
Lägger vi ihop variablerna får vi den ”samlade efterfrågans” utveckling som nu är cirka 4 procent under 2008 års nivå med en märkbar ny nedgång sedan början av 2011. När alla sektorer i Europas ekonomier samtidigt ska spara sig ur krisen då blir effekten den motsatta –krisen förvärras. Den galna idén att åtstramning och sparande ska skapa tillväxt och sanering av statsskulderna och budgetunderskotten är inte ett uns mer realistiskt än den borgerliga vansinnespolitik 1929-33.
Misären i USA 1929-33 var värre än i dag. Produktionen av varor och tjänster sjönk med 40% mellan 1929-33. Med fortsatt svångremspolitik är vi snart där.
Den enda faktor som motverkat krisen sedan mitten av 2009 är eurozonens export till omvärlden. Efter att ha sjunkit med 17 procent från januari 2008 till maj 2009 har den ökat med 21 procent fram till första kvartalet 2012 och ligger nu strax över nivån i slutet av 2007. Enda orsaken till de ”snygga” siffrorna är värdesänkningen av euron jämfört med dollarn och den japanska yenen. Men exportens relativa framgång kan långt ifrån motverka åtstramningspolitikens negativa inverkan på den samlade efterfrågan inom eurozonen, vilket jag visade ovan.
Det uttalade målet med åtstramningspolitiken är att sanera de offentliga skulderna genom att minska statens utgifter och stimulera tillväxten med sänkta utgifter för företagen. Men se det fungerar inte. Alla varningslampor blinkar, speciellt i de länder som anses vara ansvariga för eländet, där de ”lata slösaktiga” sydlänningarna lever livets goda dagar. När IMF:s chef Christine Lagarde ovänta sa att utan tillväxt finns det ingen chans att minska de statliga skulderna, trampar Merkel och resten av EU:s ledare vidare på ”den enda vägens politik” –åtstramningens.
Strax efter andra världskriget befann sig USA i en skuldhärva som får dagens underskott i eurozonen att blekna. I sin senaste bok frågar sig Nobelpristagaren Paul Krugman hur USA bar sig åt för att så snabbt betala av sina skulder. -Vi betalade dem inte, är hans förbluffande svar. Vad han menar är att med den starka tillväxten under efterkrigstiden försvann problemet av sig självt. Eftersom skulden alltid räknas i procent av BNP minskar den naturligtvis automatiskt när BNP växer snabbt. Det innebar att USAs federala statsskuld smälte ihop från 120 procent av BNP 1946 till 60 procent femton år senare. Inga sparprogram och ingen åtstramning fanns på dagordningen. USA finansierade räntekostnaderna och amorteringarna med nya lån som samtidigt tack vare tillväxten efterhand minskade till ett obefintligt problem.
Så är det med dagens statsskuld i de värst krisdrabbade länderna som Grekland med flera. De kommer aldrig att kunna sanera statsskulden med en svångremspolitik som bara leder till mindre inkomster i samhället, mindre skatteinkomster för staten och nedskärningar i de offentliga utgifterna för att kompensera skattebortfallen. Det är en oframkomlig väg. Det vet de politiska ledarna och det förklarar Christine Lagardes oväntade utspel.
För var dag som går skapar krisen allt större social skada. Massarbetslösheten är en plåga som inte bara hindrar de fackliga organisationerna från att ställa krav på högre löner. Det sociala nät som binder människor samman rivs också sönder och djungelns lag börjar gälla. Det är den verkliga grogrunden för nynazister som Gyllene Gryning i Grekland.
Arbetslösheten är skoningslös. De senaste siffrorna för den officiella arbetslösheten i eurozonen har redan passerat 18 miljoner. Det finns ingen framtid för dessa människor så länge politikerna driver trettiotalspolitik enbart med syftet att kapitalägare i Europa ska ersättas till sista öret. I tabellen här under ser vi hur arbetslösheten, från januari 2008 till juni 2012, exploderat i ”krisländerna” och i resten av eurozonen, om än i mindre omfattning. Tyskland är som synes undantaget. Men bara till synes eftersom miljoner jobb med mindre än fem euro i timmen har skapats. Alltså är det jobb med lön på socialbidragsnivå som skyler över arbetslösheten.
Arbetslösheten i olika åldersgrupper i EU17 mellan 2007-2012
Det är främst de unga i samhället som drabbas av krisen vilket tabellen ovan visar. Visserligen angrips pensionerna i hela Europa och i Grekland befinner sig redan många pensionärer i en förtvivlad situation. Men för de unga är det hela framtiden som löses upp i hopplöshet. Flera tendenser bekräftar att de unga i allt större utsträckning stöts ut ur arbetslivet och det sociala livet. När barnen tvingas bo hemma hos föräldrarna därför att inkomsterna inte räcker till både mat och husrum då hjälper det inte ens att ha ett jobb. För de unga arbetslösa i de värst dabbade krisländerna som Grekland, Spanien, Irland och Portugal återstår inget annat än utvandring. Vilket många kan förverkliga eftersom de har utbildning och språkkunskaper. I tabellen nedan syns utvecklingen av de ungas andel av befolkningen mellan 2007 och 2011.
Förändring i andelen av befolkning 2007-2011 för gruppen 20-29 år, i %
För krisländerna överst i tabellen med en utflyttning av unga handlar det i huvudsak om en flykt bort från arbetslösheten. Till vilka länder flykten sker har jag inga detaljer om. För Sverige i botten av tabellen, alltså med en ökad andel ungdomar i befolkningen handlar det mest om utomeuropeisk invandring. Spanska ungdomar söker inte jobb i ett Sverige där redan en stor del av de unga är arbetslösa. För länder som Irland och Spanien kommer denna massflykt av unga att ha konsekvenser i flera decennier. Om tio år kommer befolkningspyramiden att sakna aktiva i gruppen 30-40 år, det vill säga män och kvinnor i den mest produktiva åldern.
För de som inte kan fly krisen i det egna landet är det i stället familjen som blir en borg. Unga har inte inkomster som tillåter dem att skapa sig ett eget liv med egen bostad och självständighet. I vissa länder är det över hälften i åldersgrupperna 18-34 år som bor hos sina föräldrar. Låga eller inga inkomster parat med skyhöga bostadspriser och hyror tvingar de unga att bli kvar i familjemiljön. Skillnaderna inom Europa är stora. I Portugal och Italien är det strax över 60 procent i åldersgruppen 18-34 som bor hos föräldrarna. I Grekland och Spanien är det mellan 55-60 procent medan det i Danmark är 17,7 procent som bor hemma och i Sverige 24,3 procent. Skillnaderna mellan norra och södra Europa beror delvis på traditioner men krisen har ökat på andelen hemmaboende i nästan samtliga länder i EU.
Svångremspolitiken i allmänhet och strypgreppet på krisländerna i ”syd”, inklusive Irland, kan inte lösa problemet med statsskulder och budgetunderskott. Det krävs tillväxt och lånevillkor för de i ”syd” som inte bara ytterligare drar åt snaran. Att den förda krispolitiken också slår ut industriproduktion visar Eurostats statistik tydligt. Från 2005 fram till början av 2007 ökade industriproduktionen i hela eurozonen. Med början i finanskrisen 2007 sjönk eurozonens industriproduktion snabbt fram till första kvartalet 2009. Sedan skedde en viss återhämtning tillbaka upp till 2005 års nivå. Men där sätter sedan svångremspolitiken stopp för konsumtionen och investeringarna och industriproduktionen sjunker sedan dess i alla euroländer, inklusive Tyskland.
Industriproduktionen 2005 – juni 2012. (Bas 100 = 2005)
I Grekland och Spanien och i viss mån Italien är det en depression vi ser. Med 20-25 procents fall i industriproduktionen över en femårsperiod talar vi trettiotal. I ”mirakelekonomin” Tyskland handlar det bara om 10 procents ökning av industriproduktionen sedan 2005. Om det är ett mirakel då blir det svårt att finna adjektiv för en ökning à la sextiotalet.
Vi har sett att den förda politiken saknar alla förutsättningar att nå de uttalade målen att sanera skulder och underskott. Metoden som används är att tvinga den arbetande befolkningen till reträtt på alla områden, med sänkta löner och drastiskt försämrade sociala försäkringar. Medan de rika som äger statsskulderna i form av obligationer ska gå skadelösa. Metoden och målet kan bara leda till ekonomisk och social katastrof. Det är ett öppet klasskrig. För den arbetande befolkningen finns bara en utväg –ta upp den kastade handsken och sätta hårt mot hårt.
-Vi tänker inte betala krisen. Vi har inte skapat den.
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Eurozon, Merkel, Bryssel, Grekland, Recession, Depression
De etablerades kris.
Det har hållits kommunalval i Belgien. Vanligtvis inget att blogga om för svenska läsare. Men det här valet var mer än ett kommunalval och gör det intressant utöver Belgiens gränser.
Först av allt ska det sägas att valet bekräftar en tendens som vi redan sett i andra länder. Den tröghet som i decennier dominerat i alla parlamentariska val bryts ned under krisens allt hårdare sociala effekter i Europa. Plötsligt faller etablerade partier platt till marken och nya partier med specifika drag vinner röster bland de som inte längre tror på de etablerade partiernas löften om en ljusare framtid om man bara accepterar stora uppoffringar i nuet.
Kommunalvalet här i Belgien bekräftar delvis den utvecklingen, om än med egenheter som vi inte sett i andra länder. Eftersom Belgien är tvåspråkigt och uppdelat i tre stora regioner –Flandern, Vallonien och Bryssel var det skilda frågor som stod i centrum beroende vilken region vi tittar på. Generellt sett visade söndagens val en drift till höger i Flandern och en förstärkning av socialistpartiets ställning i Vallonien.
Bart De Wever tar över posten som borgmästare i Antwerpen och öppnar dörren till en ny konstitutionell kris i Belgien.
Den avgjort viktigaste frågan var hur stor framgång det borgerligt nationalistiska partiet N-VA skulle få i Flandern. Att nationalisten Bart De Wevers N-VA skulle vinna många röster stod klart redan innan valet. Men vad alla intresserade sig för var om N-VA skulle vinna valet i Antwerpen och därmed ta över borgmästarposten. Sagt och gjort. När rösterna i miljonstaden räknats hade N-VA 38 procent och blev därmed det största partiet i staden samtidigt som alliansen mellan socialistpartiet SP.A och kristdemokraterna CD&V led ett stort nederlag med knappa 28 procent. För första gången på 90 år besätter inte socialistpartiet posten som borgmästare.
N-VA och partiledaren Bart De Wever har klart deklarerat att målet är ett självständigt Flandern. Problemet är dock att bara en femtedel av den flamländska befolkningen säger sig vara för en splittring av Belgien och bildandet av en egen stat. Inför valet till det nationella parlamentet 2014 säger därför Bart De Wever att han vill förhandla om starkt ökade befogenheter för regionerna med målet att skapa en ”konfederation”. Frågan som många ställer och som N-VA inte besvarar är vad är skillnaden mellan en ”konfederation” och en egen statsbildning?
Samme Bart De Wever 2010. Från tungviktare till politisk tungviktare.
Valet i Antwerpen bekräftade samtidigt att extremhögerns väljarkår är flyktig. De omtalade halvfascisterna i Vlaams Belang som i flera år siktat in sig på att bli största partiet i Antwerpen krossades i valet och tappade 23 procent, ned från 33 procent till 9 procent av rösterna i Antwerpen.
-Bart De Wever har skördat vad vi sått i decennier, sa en bister Filip Dewinter, historisk chef i Vlaams Belang. I resten av Flandern tappade Vlaams Belang också stora delar av sina väljare och partiets framtid står nu på spel. För det öppet nationalistiska N-VA har lockat till sig majoriteten av Dewinters väljare. Kvar finns bara den hårda kärnan av rasister och sociala extremister. N-VA har uppfattats som en uppstickare, ett anti-etablissemangparti, men inte belastat med Vlaams Belangs öppna utlänningsfientlighet och fascistiska bagage.
Öppen rasism från Vlaams Belang. Said I. våldsman. Utvisning, utan pardon.
Men det är för tidigt att dödförklara Vlaams Belang, för nu ska Bart De Wever ”leverera” som det heter numera. Det kan bli en annan fråga. Det räcker inte med att bara föda sina väljare med nationalism, ”konfederalism”, ökat självstyre och andra politiska formler. Den ekonomiska verkligheten finns där fortfarande och även om Flandern är relativt välmående jämfört med de gamla klassiska stål-och kolsamhällena i Vallonien är arbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och en social misär också närvarande i Flandern. För det har Bart De Wever inget annat att erbjuda än nyliberala recept på skattesänkningar (för de rika naturligtvis), privatiseringar och andra mediciner som redan håller på att döda den sociala välfärden i Europa.
Socialistpartiet och partiledaren Di Rupo. PS, partiet med litet p och tjockt S.
I den vallonska delen av landet utmanades de etablerade elefanterna inte i samma utsträckning som i Flandern. Socialistpartiet förblir starkast i regionen. Partiledaren Elio Di Rupo är populär och säkrade borgmästarposten i staden Mons med över 50 procent av rösterna. I städer dominerad av den traditionella tunga stålindustrin som Liège och Charleroi behåller socialispartiet första platsen i hierarkin. I vissa kommuner helt dominerade av den tunga industrin erhöll socialistpartiet hela 75 procent.
Ändå är det en utmanare av de etablerade partierna som också i Vallonien står för stora rubriker i media. Uppstickaren heter PTB, belgiska arbetarpartiet. Partiet har sitt ursprung i den maoistiska 70-talsvänstern och ideologiskt står det ännu kvar i den stalinistiskt/maoistiska traditionen, vilket framför allt märks i partiets internationella ställningstagande. Om du vill veta vad PTB tycker om den arabiska revolutionen, Iran, och så vidare räcker det med att läsa den svenska veckotidningen Proletären.
Människorna först. Vi är inga mjölkkossor. PTB:s propaganda har ofta en ”populistisk” ton.
Men på den belgiska politiska scenen har PTB byggt sig ett allt godare renommé i fackliga kretsar och i fattiga kommuner. Det har de bland annat gjort genom att starta ett stort antal egna ”läkarstationer” där fattiga kan få gratis eller billig vård. Partiets krav på sänkt moms på el och gas från 21 procent till 6 procent vinner också röster bland personer med låga inkomster och höga el- och gasavgifter. Detta tillsammans med en ständig kampanj mot etablissemangets politik för de rika har lagt grunden till vad som måste kallas ett genombrott i veckans kommunalval. Inte mindre än 52 PTB-kandidater tar plats i landets kommunala församlingar, 32 i Flandern och 20 i Vallonien/Bryssel. Omsatt i procent gav det PTB mellan 5 procent upp till 22 procent i ett extremfall. I flera större kommuner i båda regionerna hamnar partiet på 10-12 procent. Det är ett genombrott för PTB i den fransktalande delen av landet från att tidigare varit i det närmaste ett flamländskt parti.
Media:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Val, Antwerpen, PTB,