Morden i Toulouse har gett Marine Le Pen ny energi. Efter några veckor av tvivel på den egna kandidaturen känner hon vind i seglen igen. Tvivlet orsakades av rent ut dåliga opinionssiffror. I teve kallade hon förra veckan Vänsterfrontens Jean-Luc Mélenchon ”obetydlig” och klagade över att hon jämställdes med honom. Tio dagar senare är det Mélenchon som gått om Le Pen i opinionsundersökningarna.

-Så här ser en vit man ut.

Tvivlet fanns också i Nationalfrontens toppskikt som inte kände sig bekväma med Marine Le Pens ekonomiska program för en fransk protektionism och ett avhopp från euron och eventuellt EU. De saknade de gamla käpphästarna ”massinvandring” och ”osäkerheten på gatorna”. Morden i Toulouse har löst Nationalfrontens dilemma. Nu ser de sin chans och order har getts om ”full fart framåt” för hetsen mot invandrare och ” den gröna fascismen” som Le Pen kallar den radikala islamismen.

Alla hämningar har släppts för att slå på Nationalfrontens två klassiska favoriter, invandringen och ”osäkerheten på gatorna”. När ett litet fascistiskt kryp i sin puppa angriper den ”krypande islamiseringen” av Frankrike då låter det så här:

-Kanske toppen på ett isberg, Marine Le Pen i södags i staden Nantes

-Det är inte en ensam galnings verk utan början till fascismens frammarsch i vårt land, sa det lilla krypet i ett tal i söndags och fortsatte:
-Mohamed Merah är kanske bara toppen på ett isberg, sa hon för att kunna kasta sig över de trista förorternas ungdomar som hon pekar ut som ”ockupanter”. Franska staten måste ta tillbaka kontrollen över dessa ”förlorade territorier” eldade Marine Le Pen på.
Mohamed Merah är fransk medborgare född i Frankrike. Vilket inte hindrade Le Pen från att blanda alla korten och peka ut desperata människor som tar sig till Europa på jakt efter arbete som blivande ”terrorister”.
-Hur många Mohamed Merah finns det i de båtar och flygplan som dagligen anländer till Frankrike fyllda med invandrare, hetsar Marine Le Pen och blandar medvetet samman flyktingar med religiösa fanatiker.

När hon sen kommer till vad som ska göras ser vi det lilla fascistiska krypet titta fram under mattkanten för att kolla om vägen är fri för att ytterligare skruva upp kravet på en apartheid mot folk med ”muslimskt utseende”, som den olycksalige Nicolas Sarkozy lyckades kläcka ur sig i går.                               Marine Le Pen – Står för det värsta

-Predikningarna i moskéerna ska ställas under ständig bevakning, sa Marine Le Pen.
-Salafistiska imamer ska förbjudas predika och deras anhängare sättas under bevakning och utstå regelbundna husundersökningar, lovar Le Pen genomföra om hon blir president.

-De som kommer tillbaka från misstänkta resor till Afghanistan eller andra länder där terrorism lärs ut kommer att utvisas omedelbart om de är utlänningar. Om de är franska medborgare ska de tvingas att ständigt bära ett elektroniskt övervakningsarmband, avslutar hon.
Om detta är vad Marine Le Pen lovar utföra innan hon blir president då vill jag inte tänka på vad hon kommer att ta sig till om hon verkligen en dag blir president. Då spränger det lilla krypet puppan och vecklar ut sina bruna vingar.
Gröna halvmånar att sy fast på kläderna är ett tips med låga odds.

Media: DN1,SVD1,SR1,SVT1,DN2,SVD2,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Marine Le Pen, Fascism, Toulouse, Rasism, Sarkozy,

Dagens Centerparti är en vämjelig sak. Tiden som folkrörelse är historia och hör hemma på Skansen. Bönderna som en klass representerar inte längre mer än några kommunala mandat i en glesbygdskommun och vi lär aldrig mer se någon ledande partimedlem med valkar i nävarna. Några tiotusental röster i hela Sverige. Det är alltså slut med valkar i partiets ledning. De riktigt rika bönderna röstar dessutom med moderaterna.

.

En ung kvinnlig Napelon? Nja, men kanske en ung Thatcher. Varför inte pröva?

.

Det blir allt svårare att hitta en egen plats i borgerlighetens utmarker till de välbärgade och stöddiga moderaterna. Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson har stulit folkdräkten som partisymbol. Göran Hägglunds kristdemokrater har tagit över både familjefrågan och de bibeltrogna. Miljöpartiet vårdar storstädernas balkongodlare och Folkpartiets Jan Björklund har till sist gjort både militären, skoldisciplinen och sänkta ungdomslöner till sina käpphästar. Att vara för den kärnkraft man är emot har heller inte hjälpt.

Med så ont om plats gäller det att pröva allt. Så varför sänkta ingångslöner bara för ungdomen? Varför inte försöka med att köra detta på hela arbetsmarknaden? Alla vet att detta får som direkt följd att lönerna sänks överhuvudtaget.

.

Inkomstfördelningen mätt med en så kallad ginikoefficient.

Under 1980-talet var Thatcher en förebild för högern när det gällde

att bryta den mer jämlika fördelningen under efterkrigsåren.

.

Nu vågade inte Annie Lööf själv gå ut med detta budskap. Det kanske trots allt kan uppfattas som väl oanständigt bland en del av de egna väljarna. Därför fick partiets stackars talesperson i arbetsmarknadsfrågor, Annika Qarlsson, släppa i väg en testballong. ”Alla ingångslöner ska ner kanske 20-25 procent. I vissa branscher kan det handla om ännu mer”, säger hon till radions Dagens Eko.

Vi får se hur det går med testet. Ballongen kanske exploderar i trasor innan den når ens takhöjd. Men vi har inte glömt att Annie Lööf förklarat att järnladyn Margaret Thatcher är en av hennes förebilder och hon har säker livat upp sina minnen med att se filmen om hennes och den brittiska högerns framfart på 1980-talet. På bioduken kunde hon få bekräftat att kraftiga lönesänkningar för alla vanliga inkomsttagare och mer pengar till de högavlönade inte bara var filmens utan också verklighetens ledmotiv.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Centterpartiet, Sänkta ingångslöner för alla, Annie Lööf, Margret Thatcher

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP1,SVT1,SR1,

Valkampanjen inför det franska presidentvalet ökar i tempo. Efter Nicolas Sarkozys och François Hollandes jättelika upptaktsmöten var det dags i söndag för Vänsterfronten att visa musklerna.

Närmare hundra tusen personer gick i den franska revolutionens fotspår från Place de la Nation till Bastiljen där Vänsterfrontens kandidat Jean-Luc Mélenchon talade i en knapp halvtimme till den enorma folksamlingen.

-Vi är tillbaka, revolutionens och upprorets folk i Frankrike, dånade Mélenchons röst över den jättelika öppna platsen kring den gamla fängelsehålan som Paris borgare och ”pöbel” stormade 1789. I söndags var det också årsdagen för den revolutionära resningen i Paris 18 mars 1871, då den stolta men kortlivade Pariskommunen öppnade portarna för kommande revolutionära resningar i Europa.

Men vem är Jean-Luc Mélénchon och vad är Front de Gauche (Vänsterfronten)? För svenska media är Mélénchon ny. Det är nog inte många ens en gång på vänsterkanten som tidigare hört talas om honom. Men det är ingen nykomling i politiken. Han har varit aktiv medlem i det franska Socialistpartiet sedan 1977 då han seglade upp som vältalig ”ungsocialist”, blev snabbt vald till regionala funktioner och till senator 1986.

Jean-Luc Mélenchon med Kommunistpartiets Marie-Georges Buffet.

Han utsågs till minister för yrkesutbildningen i Lionel Jospins regering 2000-2002. Men partiets briljante påläggskalv befinner sig ständigt i vänsteropposition inom Socialistpartiet och efter partiets nyliberala kursändring under Ségolène Royal lämnade han partiet och bildade Parti de Gauche efter Socialispartiets kongress i Reims november 2008. Efter en trög start för partiet öppnade årets presidentval nya möjligheter.

Mélenchon tog initiativ till en vänsterfront med det krakelerande kommunistpartiet och andra mindre vänstergrupper. Med honom själv som given presidentkandidat bildades så Front de Gauche. Samtidigt stod det klart att den mycket populäre Olivier Besancenot inte kandiderade inför årets val varefter de flesta med sympatier för vänstern till vänster om Socialistpartiet såg Mélenchon som förändringens röst.

-Ta makten, manar Vänsterfronten.

I de senaste opinionsundersökningarna har Mélenchon uppnått 11 procent och över inför första valomgången 22 april. Än en gång bekräftas att det i Frankrike finns ett mycket stort antal väljare som vänder sig till radikala anti-kapitalistiska alternativ. Så har det varit i alla viktiga val det senaste decenniet. Partierna på den yttersta vänstern samlar ständigt 10-13 procent vilket svarar mot flera miljoner röster.

Men nog om bakgrunden. Det var alltså i söndags som Mélenchon drog en enorm folkmassa till Bastiljen i Paris. Som vanligt beror uppskattningen av antalet deltagare på vem som uppskattar. Polisen talar om 50 000 och arrangörerna 120 000. Torget runt Bastiljen var fullpackat och det pekar mot minst 80 000 demonstranter.

Att besvara frågan om Vänsterfronten är ett revolutionärt alternativ i valet låter sig inte göras med ett enkelt ja eller nej. Det är både ja och nej, som ofta i politiken. Inför valet har Vänsterfronten gett ut ett program som är tänkt som valplattform. Ändå riktar det sig till en liten del av frontens väljare eftersom det är mer en bok än en plattform. På närmare hundra sidor manar fronten till ett ”folkligt uppror”, till en ”medborgarnas revolution” för att skapa en rättvis fördelning av rikedomarna och bekämpa de sociala orättvisorna, för att ta makten ifrån bankerna och finansmarknaderna, starta en ekologisk planering och kalla till en konstituerande församling med uppgift att skapa den 6e Republiken.

En 6e Republik. Det är Mélenchons käpphäst inför valet.

Redan frontens samansättning innebär att vi inte har att göra med ett revolutionärt alternativ för ett socialistiskt samhälle. De gamla resterna av det stolta franska kommunistpartiet, ett av Moskvas mest trogna långt in på 70-talet, har aldrig verkat för en revolutionär omvandling av samhället. Kontrollera de arbetandes organisationer, erhålla ministerposter när Socialistpartiet regerar och behålla sina kommunala mandat var och är partiledningens linje.

I Vänsterfronten finns också en strömning, under namnet Gauche Unitaire, som har sitt ursprung i Ligue Communiste Révolutionnaire och som absolut måste ses som en revolutionärt socialistisk tendens.

Jean-Luc Melenchon har å sin sida alltid verkat inom ramen för Socialistpartiets reformstrategi om än som oppositionell. Hans tal på Bastiljen speglar hans politiska fysionomi. Det var inte ett tal av en revolutionär socialist. Radikal, javisst men inte ens anti-kapitalistiskt till sitt innehåll. För övrigt uttalade han inte ordet ”kapitalism” eller ”socialism” en enda gång under sitt tal.

Torget runt Bastiljen var fylld av anhängare

 Däremot flödade en sorts gaullism, en fransk inåtvänd särprägel, ur högtalarna, då Mélenchon manade till en ”folkets revolution” och ett stort antal gånger talade om det ”franska folket”, ”fosterlandet” och de jakobinska honnörsorden, Jämlikhet, Frihet, Broderskap.

Mitt intryck är att hans tal var ett misslyckat försök att spela ”statsman” redo för presidentrollen. Trots hans stora retoriska förmåga och den stora folkmassan var det märkligt få spontana reaktioner under talet. Applåderna och jaropen saknade verklig entusiasm och det var bara ett par gånger som grytan kokade. En äldre dam som varit med förr sa –”han låter som de Gaulle”- till dagstidningen Le Mondes reporter.

Vänsterfronten har dock lyckats skapa ett drag i sin valkampanj. Allt talar för att fronten får mer än tio procent av rösterna i första valomgången den 22 april. Det är en stor framgång som också förpliktar inför framtiden. Bara två veckor senare, den 6 maj, röstar Frankrike mellan de två huvudkandidaterna som med all säkerhet kommer att vara Nicolas Sarkozy mot François Hollande.

Då kommer stödrösterna från andra kandidater att avgöra vem som blir Frankrikes näste president. Att den yttersta vänsterns väljare kommer att ge sin röst till Hollande den 6 maj råder det inget tvivel om. Hollande behöver dessa röster plus röster från andra utslagna kandidater för att nå över de 50 procent som krävs. Det är också klart att alla kandidater till vänster om Hollande kommer att uppmana till en röst mot Sarkozy, ett sätt att uppmana till en röst på Hollande med en klämma för näsan.

För det gamla kommunistpartiet är samarbetet med Mélenchon en

chans att bryta isoleringen

För Vänsterfronten kommer den stora prövningen efter presidentvalet. Vinner Hollande ställs fronten inför frågan hur den ska hålla sig till en ny regering med Socialistpartiet vid rodret. Till Mélenchons ära ska sägas att han redan deklarerat sig ointresserad av en ministerpost i en regering som fortsätter på den nyliberala vägen av åtstramningar och angrepp på de arbetandes levnadsvillkor. Samma sak gäller inte Kommunistpartiet som varit mer luddiga i frågan. Därför kan valen till Nationalförsamlingen i juni bli en stöttesten för Vänsterfronten.

Men innan dess ska en ny president utses och de miljontals väljare som röstar till vänster om Socialistpartiet kommer att ha ett ord med i beslutet om vem som ska residera i Elyséepalatset.

Om du vill lyssna till Jean-Luc Mélenchons tal finns det här under.

Discours de Jean-Luc Mélenchon à Bastille le 18… par PlaceauPeuple
.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVT1,SR1,DN3,SVD2,SR2,SVT2,GP1,AB1,DN4,AB2,SVT3,

DN5,SVD3,SR3,SVT4,DN6,DN7,SVD4,DN8,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Presidentval 2012, Sarkozy, Hollande, Mélenchon, Vänstrefronten, De Gaulle,

Med sina nya avslöjanden om de svenska vapenaffärerna med Saudiarabien var Sveriges Radio nära att utlösa en mycket kraftig politisk sprängladdning. Men innan hela kraften briserat enades alla partier i riksdagens Konstitutionsutskott om att desarmera bomben.  Riksdagens ”opposition” räddade Sten Tolgfors  genom att bli överens om att frågan inte var ett brådskande ärende som därför skulle kunna ha snabbehandlats.

Sveriges Radio gjorde ett bra arbete.

Men nu har partierna gemensamt desarmerat alla politiska sprängladdningar…

Det hela sopas nu under mattan för att om något år ha hunnit borstats undan i några hörn. Under tiden fortsätter vapenleveranserna som vanligt, ”Vi får se, avtalet kanske får omprövas 2015 då det löper ut”, säger socialdemokratins Urban Ahlin om framtiden. Säljer man vapen till mördare är man i moralisk mening medskyldig till mord. Hjälper man någon att sälja vapen till mördare är det samma sak.  En politiker som upprörs offentligt och sedan säger vilja hjälpa offren för en diktatur samtidigt som han eller hon är kumpan med regimen och tillhandahåller mordvapen besitter den värsta dubbelmoral man kan tänka sig. Ur moralisk synpunkt är det inte heller någon kvalitativ skillnad mellan att sälja vapen till en diktatur eller att tjäna sina pengar genom att hjälpa samma regim med att bygga sin egen vapenfabrik.

Skälet till att det blev sådant rabalder kring radions senaste avslöjanden om affärerna med Saudiarabien var därför inte att det nu helt plötsligt handgripligen handlade om att hjälpa till med att bygga en hel vapenfabrik. Explosiviteten, den politiska urladdning som kom, måste i stället ses i ljuset av de arabiska revolutionerna, om människors segrar och motgångar i kampen mot sina egna despotiska tyranner. Detta samtidigt som den svenska vapenexporten till den värsta diktaturen ökat i raketfart. I detta sken sågs det som väl skitigt av den svenska opinionen att hjälpa saudierna att rusta sig militärt. Dessutom hade Sten Tolgfors och hans närmaste drumlat till det hela med ett mystiskt bulvanbolag.

.

.

Wallenbergs residens på Djurgården. Här tjänas det grova pengar.

Här och inte i riksdagen fattas också

de stora besluten om Sveriges framtid.

.

Framförallt är det maktsfären kring Investor och familjen Wallenberg som tjänar blodspengar på vapenaffärerna med Kung Abdullah av Saudiarabien.  Det förtjänar att framhållas eftersom media har riktat de flesta strålkastare mot ansvariga politiker.  Men de borde också ha rannsakat deras främste uppdragsgivare, Peter ”Poker” Wallenberg. Detta på samma sätt som Aftonbladet sätter bröderna Lundin i heta stolen. Politikerna är i sammanhanget bara ett transportkompani åt exportföretagen och det rika Sverige. Men familjens gamla valspråk om att ”verka utan att synas” tycks ha fungerat än en gång…  Självklart är sedan regeringen Reinfeldt huvudansvarig för att alla dessa affärer fått klartecken. Folkpartiets Jan Björklund och Kristdemokraternas Göran Hägglund har snyftat lite om att de egentligen ville något annat. Men sitter man i regeringsställning så gör man det med hela baken och är naturligtvis ansvarig för hela regeringspolitiken.

Men med rätta har moderaterna också skyllt på Göran Perssons tidigare regering. På socialdemokraternas partikongress i Malmö mellan den 29 oktober och 3 november 2005 ( ”Alla ska med”), beslöt ombuden att handeln med krigsmaterial ”ska minska” och att Sverige ”ska vara en föregångare genom strikta regler för svensk export och import av vapen och krigsmaterial”.  Bara några dagar efter detta kongressbeslut godkände Perssons försvarsminister Leni Björklund det famösa samarbetsavtalet med den saudiska diktaturen. Avtalet var offentligt och här fanns till och med i svart på vitt skrivningen om gemensamma framtida fabrikssatsningar: ”Vardera parten skall främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt för sammansättning eller produktion av militär utrustning i den andra partens land” .

.

.

Efter kongressbeslutet om minskad handel med krigsmaterial rakade denna i stället i höjden med rekordfart. Fyra år senare under ett seminarium arrangerat av Kristdemokraterna 1 oktober 2009 med riksdagsledamöter och representanter för den svenska vapenindustrin bröstade Göran Persson sig ordentligt när han uttalade sig om sitt arbete med att, som statsminister, sälja svenska vapen: ”Det finns ingen i den här lokalen som mer frekvent företrätt den industri som är samlad här i dag än vad jag har gjort”…På samma seminarium hade Stefan Löfven bänkat sig. Han var där som Metalls ordförande och lobbyist för vapenindustrin och pratade om att jobben där spiller över till hela Sverige och kommer alla till godo: ”Detta är framtiden, och man måste även tänka politiskt. Det här är inte bara bra för den enskilda orten eller regionen. Det här har betydelse för hela Sveriges välfärd.”  Att Löfven nu ersatt Persson som socialdemokraternas nye ”hövding” är alltså ingen tröst för den som hade hoppats på en ändring. En slutsats som uppgörelsen i Konstitutionsutskottet mer än bekräftar.

Miljöpartiets och Vänsterpartiets agerande är mer uppseväckande. Både Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt brusade upp rejält när Sveriges Radios material släpptes. Fridolin skulle anmäla Tolgfors till Konstitutionsutskottet. Sjöstedt sa sig inte känna till avtalet från 2005 överhuvudtaget och krävde ”korten på bordet i vapenaffären”. Ulla Andersson krävde Tolgfors`avgång och förklarade att partiet skulle gå fram med en misstroendeomröstning i riksdagen. I efterhand har partiet medgett att avtalet var offentligt, men att dess representanter alltid röstat emot och reserverat sig där det var möjligt. Rollen som regeringsunderlag eller som sittbräda för Göran Persson handlade bara om ett budgetsamarbete som innefattade försvarets utgifter och att då få delta i Försvarsberedningen. Avtalet med Saudiarabien föll utanför denna ram.

Nej, Vänsterpartiet har inte varit ansvarigt för vapenaffärerna. Vare sig som säljare eller i rollen som politisk handräckning åt exportföretagen. Men ett parti med anspråk på att vara socialistiskt och inte bara ett radikalt borgerligt vänsterparti har ett annat särskilt ansvar. Nämligen att efter förmåga skapa en så bred offentlig opinionsbildning mot den svenska imperialismen och dess vapenaffärer som möjligt. Detta ansvar har partiet helt gett upp. Det bästa belägget för detta är att inte ens Jonas Sjöstedt kände till det avtal man själv reserverat sig emot i riksdagen. Om inte han, som ändå varit ledande partimedlem i många år, om inte ens han hade ”en aning” om avtalet, då är det naturligtvis självklart att partiets medlemmar och sympatisörer inte heller hade hört en endaste susning om det hela.

.

.Nu ska korten i stället blandas bort under ett år…

Denna ansvarslöshet var dessutom medveten. Den var priset för att få vara först ”regeringsunderlag” och senare en tänkt del av ”en rödgrön regering”. I maj 2005 fick exempelvis Vänsterpartiets Gunilla Wahlén i Exportkontrollrådet till och med konkret information kring den tänkta vapenfabriken.  Visst, det skall vara sekretess i dessa frågor. Men varför vara en hermelin bland katter? ”Sekretessen” är tänjbar och Wahlen hade uppenbart både rätt och skyldighet att berätta för sin partiledning om att en konkret fabrik var påtänkt. Samtidigt pågick diskussioner med socialdemokraterna och Miljöpartiet om det egna regeringsprogrammet efter en eventuell valseger i höstens val. Lars Ohly dansade offentligt samba med Mona Sahlin men valde att svälja hela frågan om vapenavtalet med Saudiarabien. Vi väljare fick inte höra en enda tveksamhet i denna fråga. Valet var i september och avtalet med Saudiarabien skulle förlängas eller sägas upp i november samma år.

Självklart borde detta ha gjorts till en valfråga. När ett avtal ska omprövas gäller heller inte samma sekretess. Skälet till att (v) i stället molteg var uppenbart att detta var priset för att få lov att vara med och leka. Mona Sahlin och hennes socialdemokrater var orubbliga i frågan. Avtalet med saudierna skulle inte omprövas. Punkt slut. I september 2010 var de arabiska upproren bara politisk fantasy. Både (s), (v) och (mp) hoppades därför att avtalet skulle kunna prolongeras något så när bekymmersfritt under hösten. Uppgörelsen i Konstitutionsutskottet bekräftar ett sådant påstående. Varför annars först kräva ”korten på borden” för att sedan medverka till att de ska blandas bort i en utredning först nästa år…

Sydsvenskan har gjort en bra grafik över svensk vapenexport

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, vapenhandeln, Bofors, SAAB, Eriksson, Investor, Saudiarabien,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,GP1,AB1,SR1,SVD4,SVD5,

”Den syriska regeringen är fast besluten att skydda sina medborgare genom att avväpna terroristerna och fortsätter att leta en fredlig lösning på krisen genom att samarbeta med det särskilda sändebudet Kofi Annan”, skriver Syriens utrikesminister i ett brev till FN.

En ung flicka skadad i Assads bombning av Homs

Kofi Annan å sin sin sida säger att alla parter måste upphöra med våldshandlingar och förhandla fram en lösning.

Här har vi hela det syriska dramat i ett nötskal. Bachar Assad ger sig själv fria händer att ”avväpna terroristerna”, det vill säga fortsätta slakten på oppositionen i stad efter stad. Han vädrar seger. Kofi Annan vädjar samtidigt till alla att vara ansvarsfulla för annars kan ”hela regionen” störtas i kaos.

Vilket faller samman till att be förtryckaren vara lite mjukare och att be de förtryckta att sprattla lite mindre under militärens klackar. Så ser den diplomatiska situationen ut ett år efter att folket reste sig i fredliga protester i staden Deraa.

Protester, dödsskjutningar och begravningar i en infernalisk cykel.

Protesterna mor regimen började den 15 mars i fjol. Under parollen ”Värdighetens dag” krävde de fredliga demonstranterna att politiska fångar skulle befrias.  Säkerhetsstyrkor ingrep omedelbart och ett trettiotal demonstranter greps i huvudstaden. Dagen efter samlades på nytt tusentals demonstranter i Damaskus och ett hundratal arresterades.

Men det var i den lilla staden Deraa som protesterna fick den form de skulle ta under flera månader. Ett gäng unga pojkar hade sprejat regeringsfientliga slagord på husväggar och arresterats av säkerhetsstyrkor. Efter att ha misshandlats och i vissa fall torterats släpptes de efter en månad. När familjerna upptäckte att de torterats, bland annat med utdragna fingernaglar, exploderade staden i de första fredliga protesterna, inte omedelbart mot regimen i Damaskus men mot guvernören i regionen, vars avgång krävdes av de demonstrerande.

En son gråter över sin fader som dödats i bombningen av Homs

I stället för att möta stadsbornas krav på guvernörens avgång mötte Assad dem med kulor. Den 18 mars sköt regimens säkerhetsstyrkor skarpt mot obeväpnade demonstranter och dödade flera av dem. Cykeln av demonstrationer, dödskjutningar, begravningar, demonstrationer, dödsskjutningar och fler begravningar visade att regimen hade bara ett svar på oppositionens krav –våld följt av ännu mer våld.

Inom loppet av tio dagar spred sig massdemonstrationerna till nästan alla landets städer förutom till familjen Assads hemstad Aleppo. I huvudstaden Damaskus var dock säkerhetsstyrkornas närvaro så massiv att varje försök till protest omedelbart slogs ned.

Den spontana karaktären på protesterna var tydlig under upprorets första månader. Till att börja med var de inte ens direkt riktade mot Bachar Assad utan handlade mera om krav på frihet, värdighet och ett slut på den omfattande korruptionen. De religiösa hierarkierna uttryckte sitt stöd för regimen. Det gällde och gäller ännu i dag för även det islamska prästerskapet som avgett lojalitetsdeklarationer med regimen. Vilket inte hindrade moskéernas fotfolk att efter en viss tvekan också ansluta sig till protesterna i allt större omfattning. Idén att upproret skulle vara ett ”islamistiskt” verk är helt enkelt taget ur luften. Protesternas människor är unga studenter, lärare, hantverkare, ingenjörer och andra från alla ”moderna” delar av samhället.

Soldater i den Fria Syriska Armén deltar i en demonstration i staden Hula nära Homs

Nu har ett år gått sedan de första demonstrationerna ägde rum och tusentals människor, de flesta unga, har mist livet. Krisen i Syrien har förts upp på det internationella planet och en självutnämnd ”ledning”, under namnet Syriska Nationella Rådet, för upprorets talan från sitt säte i Turkiet och avhoppade soldater tillsammans med frivilliga samlas i den Fria Syriska Armén. Regimens extremt grova våld har skördat sin sådd och i dag, ett år efter upprorets början, liknar situationen ett öppet inbördeskrig.

Det är ett faktum som kan beklagas, som många beklagar och som vissa tagit till intäkt för att som ”neutrala” kritiker stå vid sidan om och predika försoning och återhållsamhet. Men det märkliga är inte att upproret delvis övergått i väpnat motstånd. Det märkliga är att cykeln av demonstrationer, dödsskjutningar och begravningar kunde pågå så lång tid utan att de angripna började försvara sig.

Det krävs ett oerhört mod att dag efter dag delta i fredliga protester där varje deltagare riskerar att skjutas till döds av säkerhetsstyrkor, armésoldater eller shabiha, regimens beväpnade slödder. Det är också denna stoicism och öppna hjältemod som skapat den så kallade fria armén. Så kallad, eftersom det inte handlar om en armé. Den stora majoriteten av den reguljära arméns soldater tillhör familjer med sunnitisk tro som omfattar hela tre fjärdedelar av befolkningen. Liksom i alla klassiska uppror där soldater ställs mot obeväpnade medborgare finns det bröder, systrar och vänner i gevärspipans förlängning. Avhoppen och ordervägran breder ut sig och vissa börjar vända sina vapen mot förtryckaren. Så har också skett i Syrien även om avhoppen verkar vara mindre talrika än vad SNC i Turkiet påstår. Dessutom är det uppenbart att det inte handlar om en armé i verklig bemärkelse. De avhoppade soldaterna och officerarna bildar tillsammans med upprorsmän lokala enheter som inte lyder under ett gemensamt nationellt kommando.

Även i Damaskus förorter reser sig befolkningen mot Assads diktatur

Den syriska revolutionen ställdes vid ett vägval på grund av regimens brutalitet och dödliga våld. De fredliga demonstrationerna räckte inte till för att tvinga fram ett regimskifte som i Tunisien och Egypten, även om det också där var många som fick sätta livet till. Men liksom i Libyen hade regimen i Damaskus inga säkerhetsventiler att öppna. Det är Bachar Assad eller regimskifte som gäller. Militären och de rika borgarna och handelsmännen i Damaskus och Aleppo har ingen ersättare i skjortärmen. De står och faller med diktaturen.

För tillfället står diktaturen till synes stadigt och de senaste veckorna antyder att militären kanske är på väg att besegra det väpnade ostrukturerade motståndet i stad efter stad. Samtidigt visade befolkningen att den inte skrämts till tystnad. Den 15 mars organiserades protester och demonstrationer över hela landet för att fira upprorets ettårsdag.

Att upproret till synes gått i stå har mäktiga objektiva orsaker som ligger utom verklig påverkan för de som reser sig mot regimen.

Till skillnad från Khaddafi har Bachar Assad ett reellt stöd hos delar av befolkningen. Främst från den egna minoriteten av alawiter som utgör tio-tolv procent av medborgarna. Dessutom har den kristna minoriteten, också cirka tio procent, lutat sig mot Assads regim i tron att det ska skydda dem mot reella eller inbillade hot från den sunnitiska majoriteten.

Många vittnar om att demonstrationerna till stöd för Assad är organiserade och består av statsanställda som beordras att ställa upp.

Det är populärt att anklaga alla som vill hjälpa oppositionen i Syrien för att ”blanda sig i landets interna angelägenheter”. Ryssland, Iran och Kina håller i taktpinnen för denna kör. Att Ryssland är den makt som blandar sig mest i Syriens inre angelägenheter hindrar inte Putin från att tala högt och brett. Ryssland förser den syriska armén med allt den behöver och den läckta e-posten i The Guardian visar att Iran aktivt deltar i ”rådgivningen” i Damaskus. Som parantes kan man säga att Assads behov av ”rådgivning” från utlandet om hur repressionen ska skötas visar att det råder ett stort politiskt tomrum runt hans presidentkansli.

Vad som är mindre uppenbart är att Assad också kan räkna på ett indirekt passivt stöd från USA och Israel. Sionisterna i Jerusalem visar tydligt att de inte strävar efter regimskifte i Damaskus. I decennier har Assads familj raljerat över sionisterna och låtsats stödja den palestinska saken. Men vid sidan av retoriken finns det inte mycken handling att peka på. Tvärtom visade den syriska armén när den hade tiotusentals soldater i Libanon att den inte gav mycket för den palestinska kampen.

Vare sig USA eller Israel är lyckliga över den arabiska våren eftersom den riskerar att rasera den geostrategiska stabilitet som USA strävar efter för att i lugn kunna kontrollera hur regionens fossila reserver exploateras.

Kan USA realisera sina intentioner? Det är en ostadig balansgång som Vita Huset tvingas till. Å ena sidan har Obama kastat handsken och sagt att Assad måste avgå. Å andra sidan vill USA inte beväpna oppositionen inne i landet eftersom strategerna i Pentagon inte kan förutse vad som kommer efter Assad om regimen störtas i ett inbördeskrig.

I staden Idlib har Assad inte många supporters.

Det är i den optiken som Kofi Annans mission ska ses. USA, Turkiet, Frankrike, Israel och Arabförbundet söker ett fredligt regimskifte i Damaskus. Det förklarar att Kofi Annan kan låtsas att han ser med optimism på situationen trots att Assad uppenbarligen använder Annans närvaro för att fortsätta den militära offensiven mot allt fler städer. Vid sidan av Kofi Annans mission verkar Qatar och Saudiarabien föra en egen linje. De båda staternas ledare säger att oppositionen måste få hjälp med vapen. Vad de troligen menar är att deras islamistiska anhängare ska beväpnas vilket skulle tillåta dem att kontrollera hur Bachar Assad faller och vilka som kontrollerar situationen efteråt.

Det är till synes formidabla krafter som står i vägen för den syriska revolutionen. Men trots Assads militära segrar är det långt ifrån klart att ordningen snart på nytt kommer att härska i Damaskus eftersom upproret mot diktaturen inte är begränsat till en väpnad resning. Frågan är om Assad kan behålla sina allierade. De som inbillar sig att härskarna i Kremlin kommer att stå fast vid Assads sida oavsett hur situationen utvecklas lever i en fantasivärld.

För Putin är den stora faran att han hamnar i en situation där det står klart för allt fler i Ryssland och internationellt att han försvarar en oförsvarbar regim. Det var innebörden i den ryske utrikesministern Lavrovs uttalande häromdagen att Moskva inte stöder en regim i Damaskus utan fred och rättvisa i regionen. Lavrov anklagade dessutom Assad för att vara ”alldeles för långsam” i att genomföra reformer. Om Moskva rullar fram giljotinen för Assad då kan regimens huvud falla  omedelbart.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SR1,SVT1,DN3,DN4,SVD3,DN5,SVD4,SVD5,SR1,SVD6,DN6,DN7,SVD7,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Khaddafi, Annan, Obama,

”Jag ska fan inte ha någon tårta”, sa Åsa Linderborg när Aftonbladet slog på stort och bjöd alla i tidningshuset på prinsesstårta vid Victorias nedkomst.

Men när det meddelades att det som skulle firas inte var tronarvingen utan tidningens egna reportage som slagit alla konkurrenter på fingrarna, då försökte hon sig ändå på att prova en bit. Men ”efter bara en tugga stod den henne ända upp i halsen” eftersom hon med fasa såg framför sig alla kommande år med reportage om babypuréer och tultande på Solliden…

.

Nu har fasorna börjat. Aftonbladet trumpetar i dag triumferande ut att tidningen har lyckats med att som första tidning få en exklusiv intervju med Victoria. Vi ges intrycket av nytagna bilder från samtalet med kronprinsessan och som bonus kan man dessutom mot extra betalning få ett mönster till Estelles kofta.Men det handlar inte om en intervju och allra minst om en exklusiv sådan. I stället är det tidningens hovreportrar som likt Englands avskyvärda paparazzi har gömt sig i Hagaparken för att sedan antasta eller åtminstone tränga sig på den nyblivna mamman när hon försökt sig på en liten promenad i vårsolen utanför den egna slottsknuten. Kokar man bort reportrarnas egna ord har de med sig hem till redaktionen bara några futtiga men artiga fraser från sin kurragömmalek. De ropar ”Grattis” till kronprinsessan och tar man sedan i ”intervjun”  bort deras eget textmaterial återstår bara denna slatt:

.

– Tack.

– Tack, tack. Det är ­underbart. En härlig känsla.

– Det går bra allting, men vi är inte riktigt i fas, hon och jag, ännu. Men hon äter och sover. Det är en stor omställning i livet.

.– Jag vill gärna få den här ­tiden för mig själv, tillsammans med Estelle. Det känns viktigt att ta tillvara på det och chansen att vara hemma nu när jag kan.

– Jag är glad att vi fått ett vårbarn så vi slipper alla tjocka klädbyten!

.

Så var det med denna exklusivitet. Ett banalt hopkok där man riggat autenticitet genom att foga in några gamla foton. Victoria betonar dessutom att hon vill vara för sig själv. Snart kommer väl tidningens hovredaktion att tolka rart joller från det nyfödda spädbarnet som en: ”EXKLUSIV INTERVJU MED ESTELLE!”.

.

Det är denna typ av kladdig journalistik som gör att Aftonbladet tillsammans med TV3 har lägst förtroende när det gäller medier. I den senaste stora Förtroendebarometern som görs av Medieakademin och Göteborgs universitet var det bara 15 procent av svenskarna som hade förtroende för dessa två mediaföretag. Min ”favorit” i sammanhanget, Sveriges Radio, åtnjöt samtidigt störst förtroende med 78 procent.

.

Kanske inte så konstigt i sammanhanget att tidningens chefredaktör Jan Helin på Mediamässan i Göteborg förklarade att listor av detta slag inte har någon betydelse.

Menar han tidningskoncernens vinst och sin egen lön kanske han har rätt.

Men i övrigt är uttalandet bara att beklaga. Tidningen tappar givetvis sin roll och många läsare i annan viktig opinionsbildning,

.

Sluta med att hänga Victoria i kjolarna och att jaga Estelle. Sätt i stället i gång med att jaga Sveriges vapenhandlare. Börja med att försöka få en intervju med kungaparet om deras besök i Saudiarabien.

.

I media: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politikEstelle, Victoria, kronprinsessan, Solliden, Hagaparken, Hagaslottet

En dag….

En dag kommer regimen i Damaskus att dyrt få betala för sina brott mot den syriska befolkningen.

En dag kommer Bachar Assad att dyrt få betala för sina, faderns och familjen Assads mord på tiotusentals syriska medborgare, allt ifrån massakern i Hama 1982 till massakern i Homs 2012.

En dag kommer diktaturens generaler och lojala elit att dyrt få betala för sina brott och profiterande på befolkningens förtryck i skydd av diktatorns bifall.

En dag kommer den alawitiska och den kristna minoriteten att få ångra sin lojalitet till huset Assad. De har blundat och vägrat se hur den stora majoriteten i landet förtrycks, brutaliseras och mördas av en regim som de tror är deras beskyddare. –Vi visste inget, vi bara lydde order, är inte längre en gångbar ursäkt.

En dag kommer Bachar Assads vänner i världen att få stå till svars för det cyniska stödet till diktaturens blodbad. I Moskva klagar Putin över den utländska inblandningen i Syrien samtidigt som Rysslands vapenleveranser till Damaskus fortsätter i oförändrad omfattning. I Moskva, Peking och Teheran kommer härskarna att en dag stå till svars inför den egna befolkningen för stödet till diktatur och förtryck världen över.

En dag kommer emirerna och kungarna på sina oljetroner att störtas och deras cyniska spel med de arabiska folkens uppror mot tyranniet att avslöjas. De saudiska petromiljardärerna pratar revolution utomlands och utövar kontrarevolution inom de egna gränserna.

En dag kommer imperialismen med USA i spetsen att dyrt få betala för sin sekellånga allians med all sköns diktaturer i Mellanöstern och Nordafrika. Den arabiska befolkningens resning mot förtrycket med krav på frihet och dignitet kan inte ledas in i banor kontrollerade av Vita Huset samtidigt som sionisternas förtryck av det palestinska folket fortgår och en extremt liten minoritet av emirer och kungar berikar sig på olja och gas.

En dag kommer diktaturernas svansar bland de som ännu kallar sig vänster att dyrt få betala för sitt viftande inför de ”anti-imperialistiska” regimerna, de så kallade ”fienderna” till USA-imperialismen som blivit dessa rövslickares vänner. De kommer att dö bort som vänster, för det går inte att sitta i knäna på Assad, Putin och Hu Jintao och vifta med röda besudlade fanor.

En dag kommer den syriska befolkningen att besegra sina förtryckare. Då står vi på deras sida och jublar över ännu en diktators fall. Då är det upp till det segerrika upproret att forma en ny framtid.

.

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SR1,SVD2,DN5,SR2,DN6,DN7,SVD3,SVD4,SVT1,SR3,DN8,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Ryssland, Putin, Hu Jintao, Emir,

Aftonbladets Lena Mellin som för två månader sedan var både jaktledare och riktkarl i det osmakliga massdrevet på Håkan Juholt jublar nu självfallet i sin kommentar till uppgången för (s) i opinionsmätningarna.

Först far hon med ren osanning. Fyrtiofem dagar har gått sedan Stefan Löfven blev ny partiordförande och:

”Under den tiden har inte politiken förändrats ett dugg. Däremot presenteras den på ett annat sätt eftersom Löfven inte är Juholt”.

Låt oss börja med politiken. I går publicerade Mellins kollega på AB, Olle Svenning, en huvudledare som bland annat handlade om EU:s nya finanspakt:

”I veckan har landsorganisationer runt om i Europa demonstrerat mot EU:s ­finansspakt,  som rekommenderar massiva sociala massakrer och inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Europa begraver den sociala välfärdsideologi som bars upp av såväl kristdemokrater som socialdemokrater, de två ­stora europeiska partierna.”

Stefan Löfven och ”hans nya lag” slöt upp bakom moderaterna och denna reaktionära finanspakt.  På samma sätt som Ingvar Carlsson över en natt en gång ändrade socialdemokratins syn på EU så fick vi här en ny helomvändning i linje med den tidigare  anslutningen. Juholts första snabba och spontana reaktion, ett tvärt nej, samlade hela den politiska och mediala eliten i ett gemensamt uppbåd för att bli av med denne i deras ögon nu helt opålitliga ledare. Detta lappkast, denna helt avgörande förändring i vår politik, noterar inte Mellin med ett enda ord. Hade (s) varit i regeringsställning hade den tvära vändningen gått till historien som Sveriges första mediala statskupp. Inte heller har hon ”en aaning” om att Löfvens nya team slagit fast att kongresslinjen om vinst i välfärden fortfarande ska gälla. Trots skandalen med Carema. Att min gamle ordförande i Metall har hunnit med att öppna för ny kärnkraft  har Mellin självfallet också missat. Avslutningsvis har han lovat att inte riva upp de skattesänkningar som det egna partiet kritiserat under sex år.

I stället skriver hon alltså att ”politiken inte har förändrats ett dugg”. Nästan så sanslöst att hon tycks tro att tidningens läsare är idioter. Lobotomerade från allt vad minne heter. Ett medialt magplask som går till historien.

När hon dessutom fortsätter med att berömma Löfven som lugn och sansad, som ”stabil och leveransduglig”. Ja, till och med som ”spänstig”, då kan man inte tro annat än att hon siktar in sig på jobbet som ”kommunikatör” i ett eventuellt nytt socialdemokratiskt regeringsbygge…

Själv går jag ut i vårsolens glans. Där är det åtminstone hänryckning och nytt snart spänstigt liv som börjar spira.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Len Mellin, Olle Svenning, finanspakten, Håkan Juholt, (s), Stefan Löfven,

I media: AB1,AB2,DN1,DN2,GP1,DN3,SVD1,

Bloggare: RödaMalmö,