Per Ahlmark har alltid varit väldigt vig med att vränga munlädret efter behov.

I sin självbiografi ”Ordets makt och vanmakt” berättar Jan Guillou exempelvis hur lång tid det tog innan han genomskådade den ordrike ungliberalens sätt att debattera.

.

Ett klipp från Dagens Nyheters hemsida

Nu när Ahlmark åldrats och blivit gammelliberal är han som en gång var vice statsminister inte precis statsmannamässig i sina utfall mot folk och fä. Den glada debattlystnaden har gått över i förgrämd grinighet. Med en lätt ”understatement” rapporterar TT/DN att han på partiets riksmöte till delegaternas förtjusning och applåder hade ”markerat” mot Carl Bildt, en gång motståndare i gymnasietidens och studentlivets politiska pugilism. I sin ”markering” som snarast var ett verbalt överfall, en brutal slashing allianspolitiker emellan, kallades Bildt för ”en avskyvärd person, en ytterst okänslig, reaktionär och obildad politiker… undfallen mot den högerorienterade ungerska regeringen”.

I sak, när det gäller Bildts och moderaternas politik i förhållande till den reaktionära högern i Ungern har Ahlmark rätt. Även om inte ens jag, som gärna använder starka ord när det gäller vår utrikesminister, skulle välja denna lite vulgära och opolitiska valör på attributen.  Men nu är grundproblemet både för nyliberalen Ahlmark samt nyliberalen Bildt, att både den ungerska regeringens nationella högerpolitik och de mer eller mindre fascistiska, antiromska och antisemitiska krafterna i det extrema partiet Jobbik, är en logisk reaktion på den sociala kris och otrygghet som detta omaka tandempar själva varit med om att skapa: EU:s nyliberala politik!

Allt eftersom åren gått och Israels koloniala annekteringar och ockupationer har blivit fler och mer våldsamma har Ahlmark dessutom i samma takt mer och mer blivit en manisk sionist. Vilket är ett sällsynt uselt sätt att bekämpa antisemitismen.

En bild från fredagens massdemonstration i Bahrein. Den samlade tjugo procent av landet lilla men utsatta befolkning, men uppmärksammades på sin höjd med notiser i svensk press. Trots att de svenska politikerna samtidigt var i full färd med att tvätta sina vapenbyk i regionen.

När oppositionen mot Putin  i Moskva i lördags samlade 15 000 människor av storstadens 15 miljoner innevånare var det däremot en stor sak i media. Som socialist är jag givetvis ingen kramare av Putin. Men den skeva bevakningen smakar mycket dåligt.

När Folkpartiet inledde sitt riksmöte rullade Sveriges smutsiga vapenbyk  samtidigt runt på högsta varv i centrifugen. Major Jan Björklund, som först förnekat allting lät sedan smyga in att han var väl införstådd med det hela. Däremot var både han och munvigan Ahlmark, liksom nära nog all media, tysta om den väldiga massdemonstration i Bahrein som samtidigt ägde rum. Upp till 100 000 människor visade att oppositionen inte på något sätt har gett upp, trots våldet, iscensatt bland annat med hjälp av den svenska vapenteknik som de saudiska säkerhetsstyrkorna använder sig av…

Det finns givetvis politiska skillnader mellan både Ahlmark och Bildt, liksom mellan Björklund och Bildt. Men de är inte på något sätt så stora som Ahlmark vill ha dem till.

Det som förenar är en arbetarfientlig, nyliberal högerpolitik. Det är därför deras bägge partier trots Ahlmarks råskäll ingår i samma regering.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Per Halmark, Jan Björklund, vapenbyk, Bahrein, Putin, sionism, Jobbik, Ungern,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVT1,AB1,DN6,SVD2,DN7,GP1,SR1,DN8,DN9,DN10,SVD3,

Sarkozy tar ut högersvängen

.

Nicolas Sarkozy samlade i söndags sina anhängare till stor show i den lilla staden Villepinte nära Paris. Hans parti UMP hade hyrt in sju snabbtåg och massor av bussar som skjutsade supportrarna gratis från alla hörn i femkanten Frankrike.

.

Ett starkt Frankrike. Sarkozy missar inte en chans att spänna kindmusklerna.

.

-Ett starkt Frankrike, lyder presidentens valdevis. Glömda är alla vallöften från 2007 om mer köpkraft och jobb, eftersom arbetslösheten fördubblats och reallönerna minskat under Sarkozy fem år vid rodret. Inget att skryta om precis.

I stället gjorde Sarkozy klart inför de 50 000 som tog sig till mötet i Villepinte att gamla recept ska prövas igen. Inför valet 2007 lyckades bluffmakaren Sarkozy med en räd långt in i Le Pens tassemarker. Med en främlingsfientlig retorik, med löften om att ”rensa upp i förorterna med högtrycksspruta” och andra direkta angrepp mot invandrade i landet lyckades han att vinna över en stor del av Jean-Marie Le Pens väljare och slå ut Socialistpartiets kandidat Ségolène Royal med knapp marginal.

Inför årets val har Marine Le Pen lagt om kursen för Nationalfronten och centrerat propagandan kring ett tema om Frankrike först. Le Pen säger att Frankrike ska lämna EU, avskaffa euron, införa tullar och annan protektionism för att ”producera franskt i Frankrike”. Bland människor som drabbats av arbetslöshet och nedläggningar slår Le Pens program an. Inför valets första omgång den 22 april ligger hon igen på strax under 20 procent. Hotet om att Sarkozy inte ska gå vidare till andra valomgången och där ställas mot François Hollande är inte negligerbart.

.

Det förklarar den totalt sanslösa retorik som Sarkozy utvecklade inför den stora massan av anhängare i Villepinte.

-Det är för många utlänningar i Frankrike, dundrade häxmästaren och kittlade den rasistiska ådran i salen och lovade att invandringen ska minska från nuvarande 180 000 personer om året till 100 000.

För att ge mer tyngd till högersvängen släppte Sarkozy en bomb som ingen väntat sig.

-Om inte EU ser till att hålla bättre koll på invandringen till Schengenområdet kommer Frankrike att dra sig ur Schengenavtalet tills det omförhandlats, dundrade den gode Nicolas i hopp om att vinna lite röster och att hans ord sedan skulle glömmas.

.

Minsta lilla bluff är värd att testa.

.

För ett mer öppet röstfiskeri än detta kan man inte tänka sig. Ingen med vettet i behåll kan ta honom på orden. För vad är innebörden i hans ord om de ska omsättas i handling? Jo, att stänga landets gränser, återanställa tull- och passpersonal, sätta upp nya spärrar vid varje gränsövergång och kontrollera alla som vill ta sig in landet som turist eller arbetssökande. Det kommer inte att ske. Men det är inte heller meningen. Det handlar bara om en grov retorisk högersväng i hopp att vinna över röster från Le Pens ytterkanter.

Det är en högergir som riskerar att sluta i diket. Man kan lova mycket mellan himmel och jord i en valkampanj. Men inte allt. För då kan centrifugalkraften ta ut sin rätt.

.

Media: DN1,SVD1,SR1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Le Pen, Sarkozy, Val,

.

Vårt ”livspussel” har inte så många bitar…

.

Gårdagen blev en svart dag. Tre män dog i arbetsplatsolyckor.

De fick aldrig en möjlighet att ens leva till den 75-årsdag där Fredrik Reinfeldt tycker att de ska ta ut pensionen.

.

.

Bilden från en tidigare olycka

.

I Eskilstuna avleda en man som vid lastning klämdes till döds mellan två containrar, På Hägglunds Drives i Mellansel avled en man av sina skallskador och utanför Kungsbacka dödsstörtade ännu en i samband med ett husbygge.

Varje olycka var naturligtvis en tillfällighet och har sina särskilda omständigheter men tillsammans förstärker de den mörka bilden av de senaste årens utveckling.

.

.

Statistik från Arbetsmiljöverket

.

I vårt klassamhälle är vi inte ens lika inför döden. Som arbetare har vi inte bara sämre löner och sämre arbetsmiljö. Vi lever med mer skador och dör också tidigare än ”motparten”. Vårt ”livspussel” har inte så många bitar.

Under de senaste åren har dödsolyckorna ökat kraftigt. Fackförbundet Byggnads markerade i fjol genom att i ett I – majtåg bära en symbolisk likkista.

Bakgrunden är värre ackordsjakt. Större stress. Svartjobb och F-skattsedlar samt en politisk likgiltighet från den borgerliga regeringens sida att ge nödvändiga resurser till arbetsmiljöarbetet. Inte minst skyddsombuden saknar de resurser som behövs. Varje anställd vet att ett energiskt och kritiskt skyddsombud riskerar att först få foten när det är uppsägningar på väg. Framförallt på de mindre arbetsplatser där Miljöpartiet hand i hand med den borgerliga alliansen har begravt Lagen om anställningsskydd.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, arbetsplatsolyckor, byggdöden, pension vid 75,

I media: GP1,GP2,GP3,AB1,

I saknaden efter Mao och Stalin hittar Proletären nya auktoriteter.

.

I en stort uppslagen artikel i Proletären från 7 mars får vi veta att också Kommunistiska Partiet med stort P fallit offer för ”charmen” hos en inbiten mytoman – amerikanskan Cynthia McKinney, (inte McCinney som Proletären skriver).

Journalisten Johan Wiman saknar inte hyllningsord för McKinney sedan han kunde prata med henne i en bil på väg till det möte som FIB/Kulturfront och andra organiserade i Rinkeby där hon framträdde som ”sanningssägare” om Libyen.

Wiman skriver att många som dragits med i ”krigshysterin” borde lyssna till McKinneys ord ”och skamset titta ner i marken”.

-Cynthia McKinney står med fötterna på jorden och har inga problem med kompassriktningen, skriver Wiman beundrande. Proletären är inte heller ensam om att se McKinney som en lysande förebild. Nynazisterna i Nationell.nu var också på mötet i Rinkeby. Den bruna pesten hyllar hennes hållning och skryter med att de också intervjuade henne.

Så vad har denna ”klarsynta” kvinna på fötterna och vad syns i hennes kompass. Kanske Wyman och Proletären inte vet vem de har att göra med. Gör de det finns det åtminstone en person som borde ”skamset titta ner i marken”.

Cynthia McKenney är en politisk galning och framför allt mytoman. Det är hårda ord men de är befogade.

Det räcker med att granska tre av hennes utlagda ”kompassriktningar” för att inse att Proletären köpt en mytoman i säcken.

.

Efter att McKinney sagt att alla i den amerikanska kongressen tvingas skriva under en lojalitetsed med Israel blev McKinney tvungen att backa.

.

Först tillhör hon den rörelse som benhårt tror att 11 september var ett verk av den amerikanska administrationen. Hon påstår till och med att hon själv visste om vad som skulle ske men att ingen lyssnade till hennes varningar.

I samband med stormen Katrina i New Orleans 2005 började många inse att McKinney har en skruv lös. Hon förklarade i ett uttalande att den amerikanska armén skjutit 5 000 svarta fångar i New Orleans och dumpat dem i träsken. Den officiella statistiken efter Katrina säger att 2 541 dog eller saknas. Men för McKinney har hårda fakta aldrig varit ett hinder. Att inga av de 5 000 avrättades anhöriga frågar efter de sina är inte heller ett hinder för McKinney. De har kanske ”mutats” att hålla tyst.

;

När 12 000 GIs förflyttar sig rör de upp stora vågor. Här rör Maltas flotta upp lite skvalp.

.

I mitten av januari 2012 påstod McKinney att USAs forslat 12 000 amerikanska soldater till Malta där de förberedde en omedelbar insats i Libyen. Att ingen någonsin hört talas om dessa soldater, än mindre sett dem på Malta, hindrade inte McKinney att uppmana hennes läsare att skicka brev till Obama med krav på att soldaterna på Malta skulle tas hem.

Vi är nu i mitten av mars och inga landstigningar av GIs från Malta har synts till. Politiska aktivister på Malta tog McKinneys prat som ett dåligt skämt. En bloggare, Andreas Moser, skriver bland annat att ön är så liten att redan Maltas försvarsstyrkor på 2 500 soldater syns överallt. Tolv tusen soldater med fordon och annan utrustning kan inte hållas osynliga på ön.

Detta kanske kan räcka som information för var och en om vilken typ av person McKinney är –en politisk mytoman som ersätter faktiska händelser med den egna fantasin.

Att Proletären och andra gamla maoister ser henne som en lysande förebild för ”kampen mot USAs krig” säger kanske mer om dem själva än om henne. I alla fall lystes Johan Wimans himmel upp av hennes ”sanningar”.

-Hennes ord ekar ännu mellan husen i Rinkeby, avslutar Johan Wiman i en lyrisk ton.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,Flamman,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, 11 september, McKInney, Proletären, Mytomani

,

Oljan är kletig och kladdig. När den tar sig fri klistrar sig den sig fast mellan strändernas rullstenar och förvandlar sanddyner till en svart, kådig smet.

Oljan kan också döda. Väl lössläppt kan den tortera ihjäl strandnära fåglar genom att klabba samman deras dun och vingpennor till sega kakor.

Men begäret efter det svarta guldet plågar och dödar även människor. Snart ska åklagare Magnus Elving ta ställning till förundersökningens material om Lundin Oil`s eventuella samröre med de uppgifter som finns om mord och etnisk rensning i Sydsudan. Aftonbladet har haft ett team på plats som i dag börjar berätta om de människor ”vars liv slogs i spillror när Lundin Oil kom till trakten”…

Det kan vara så att det inte bara har skvätt några små generande oljefläckar på utrikesministerns kavajuppslag. Vill det sig illa tar sig åklagaren in i en garderob som dryper av olja.

Diktaturer överlever genom pengarna från oljan och med hjälp av sina fabulösa inkomster kan de också köpa vapen och vapenteknik för att hålla nere sina egna medborgare. Vapenhandeln är lika kletig, kladdig och dödlig som ett oljeutsläpp.

.

.

Från Sveriges radios hemsida

I veckan har vi fått en allt mer klar bild av att våra egna regeringar, alltsedan 2005, uppbackade av hela den politiska eliten har hjälpt den brutala och politiskt extremistiska saudiska diktaturen att tillhandahålla dessa vapen.

Vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet har haft en plats på första parkett i detta sammanhang. De är inte ansvariga för vapenhandeln. Men deras första nyvaknande ”äppelkindade förvåning och upprördhet”, som socialdemokraten Jan Nygren valde att uttrycka saken, har efterhand fått en allt mer fadd eftersmak. I Aftonbladets ledare skriver man i dag att alltsedan planerna på en vapenfabrik avslöjats har:

.

 ”dementierna och lögnerna haglat från regering och myndigheter, Och Gustav Fridolin har rasat. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet rasade också, fast lite lägre. Va, vapenfabrik? Det har jag aldrig hört talas om…”

.

Göran Greiders ord har på sitt härliga sätt fladdrat, flugit och farit under dessa dagar. Mer upproriska än vanligt. Regeringen Reinfeldt har fått det spö den ska ha. När han försöker skyla över socialdemokratins roll blir orden däremot anpassliga och underdåniga.

.

.

Från vänsterpartiets hemsida

.

I sin första mycket upprörda kommentar bedyrade Jonas Sjöstedt att han aldrig hade hört talas om det avtal om militärt samarbete som socialdemokratin gjorde klart redan 2005. Jag har tidigare sagt att jag tror honom och det gör jag fortfarande. Han är ny på partiets kommandobrygga och ska inte lastas för all gammal barlast ombord. Sjöstedt har också krävt riksdagsdebatt samt att regeringen ska lägga alla papper på bordet. Ulla Andersson har senare sagt att hon kommer att kräva en misstroendeförklaring mot försvarsministern. Vilket självfallet är bra saker.

Men här krävs också självrannsakan. Även Sjösteds eget parti måste lägga alla papper på bordet. Jag själv är socialist och inte medlem i Vänsterpartiet. Men jag har röstat på partiet i de bägge senaste valen och vill därför mer än gärna veta hur min och andras röster har förvaltas alltsedan avtalet med Saudiarabien 2005. Jag är övertygad om att massor med vänsterpartister delar denna uppfattning.

Torbjörn Björlund, Vänsterpartiets nuvarande ledamot i Försvarsutskottet och Exportkontrollrådet, skriver på SVT Debatt att han inte fått någon information om projektet alltsedan valet (i september) 2010. Men även om vi också tar hans förklaring för gott, krävs givetvis att partiet berättar hur man hanterat all information från 2005 fram till i dag. Avtalet, med sina tydliga skrivningar, har hela tiden varit offentligt och i maj (!) 2010 ska alla partier ha fått information om projektet med en vapenfabrik. Vem eller vilka i Vänsterpartiet var ansvariga under de fem års vapenhandel som det här gäller och hur har frågan ´diskuterats i den politiska ledningen?

Min hypotes är att man valde lågmäldhet och tystnad för att inte försvåra eller omintetgöra ett samarbete med socialdemokratin.

Det är upp till andra med att glädja mig med att jag har fel.

Oljeutsläpp i haven är en plåga. En mardröm som blir verklig för allt levande i närheten. Flänsar och kemikalier. Rensning för hand. Alla resurser sätts in för att begränsa skadorna.

Vi kommer att få se samma sak när Sveriges politiska elit har fastnat med händerna i den saudiska diktaturens klibbiga oljeaffärer. Den kommer att göra allt för att städa upp och skyla över efter skandalen. Frågan får inte överleva fram till valet 2014.

Det är upp till alla oss andra att se till att de misslyckas.

Läs här: Mer om vår oljedränkta utrikespolitik

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saudiarabien, Sven Tolgfors, Fredrik Reinfeldt, Vänsterpartiet, Göran Greider,

I media: AB1,SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,SVT1,SR1,SVD3,SVD4,SVD5.SR2,DN6,DN7.

DN8,DN9,SVT2,GP2,AB2,SVT3,SVT4,AB3,AB4,

Förutfattade meningar om skatter

.

I går hamnade jag i en livlig diskussion men en vän om skatter och konsumtion. Kvällen innan var det debatt på franska tevekanalen Antenne2 mellan Nicolas Sarkozy och Laurent Fabius, ledare i Socialistpartiet och före detta premiärminister under president Mitterrand.

.

Laurent Fabius och Nicolas Sarkozy i debatt på tevekanalen Antenne2

.

I debatten frågade Sarkozy hur socialisterna skulle bära sig åt för att öka konsumtionen och samtidigt öka skatterna för de bäst ställda i samhället. En retorisk fråga som av någon anledning Fabius inte besvarade ingående.

Samtalet med min vän tog plats i mitt schackcafé dit jag går en stund nästan varje eftermiddag. Det är en av många ”lyxiga” vanor man kan offra sig som pensionär här i Bryssel. Jean-Claude, som han heter, tyckte att Fabius var usel och slog självsäkert fast att ”det är ju självklart att man inte kan öka skatterna och konsumtionen samtidigt”.

Sunda förnuftet säger att så förhåller det sig ju. En person som stoppar en del av sin lön i madrassen kan inte samtidigt öka sin konsumtion. Den ”logiska” överföringen av samma resonemang på samhällsnivå är däremot helt ologisk. Samhällsekonomin och familjeekonomi är inte samma sak.

Så till frågan: Kan man öka skatterna och samtidigt öka konsumtionen? Svaret är ja, och egentligen är det hela mycket enkelt.

.

Nej, skatt är inte stöld. Utan skatt , inget samhälle.

.

Först frågar vi oss vad som händer om de välbeställda inte beskattas mer eller får ännu lägre skatter, vilket varit trenden i hela världen de senaste decennierna? Anta att den rikaste tiondelen av alla hushåll får behålla 100 kronor i stället för att betala 100 kronor i skatt till stat och kommun. Vad kommer dessa välbeställda hushåll att göra med hundringen? Alla ekonomiska data visar att de inte kommer att köpa varor och tjänster för beloppet. De har redan tillräckligt med pengar för att köpa vad de behöver. I stället hamnar hundringen i bästa fall på ett sparkonto där banken i sin tur kan låna ut samma hundring till en produktiv verksamhet. Men med tanke på hur dagens finansvärld ser ut är det nästan säkert att hundralappen hamnar på börsen eller i någon annan spekulativ verksamhet som i stället för att bidra till tillväxt skapar finansbubblor, krascher, recession och ökad arbetslöshet.

Vad händer om staten tar hand om de hundra kronorna? Eftersom en statsbudget för det mesta går jämnt upp eller med underskott innebär det att hela hundringen på nytt hamnar i omlopp. Staten har ingen madrass där pengarna försvinner från marknaden. Den största delen av hundralappen kommer att användas till att betala tjänster och varor som staten inhandlar. Den delen går alltså direkt tillbaka till den privata sfären.

En stor del används till att betala statligt och kommunalt anställda. De flesta av dessa tillhör inte den välbeställda tiondelen i samhället och därför kommer en mycket stor del av deras löneandel i hundringen att direkt spenderas på varor och tjänster.

En annan del av hundralappen kommer staten att dela ut i form av sociala transfereringar till de i samhället som annars skulle betraktas som fattiga, det vill säga leva av en inkomst under 60 procent av medianinkomsten i samhället. Medianinkomsten är inkomsten precis i mitten bland exempelvis 1000 inkomsttagare.

.

I Bryssels centrum ligger Halles St-Géry där jag träffar vänner.

.

De sociala transfereringarna till fattiga hushåll anses av alla ekonomer gå direkt till konsumtion eftersom dessa familjer inte tjänar tillräckligt för att tillfredsställa sina grundbehov ens. Det är inga smulor vi talar om. Enligt SCBs statistik är det nästan var fjärde familj som skulle hamna under fattigdomsstrecket om inga sociala transfereringar existerade. Efter de sociala transfereringarna är det i stället ”bara” 12-13 procent som hamnar under 60-procentsstrecket. ”Bara” skriver jag eftersom det är en kraftig ökning av fattigdomen jämfört med cirka 9 procent i slutet av 90-talet. En viss nyliberal politik har gjort sitt. De rika har fått lägre beskattning med ursäkten att det skulle stimulera investeringarna, jobbskapandet och tillväxten. Vi har nu en facit över den borgerliga och socialdemokratiska voodooekonomin.

En bit av hundringen blir kvar och används till utgifter som inte stimulerar produktionen av varor och tjänster. Bland annat till alldeles för höga löner till generaldirektörer och andra topptjänstemän i staten. Till sist går en del gå av hundralappen till att betala räntor på de statliga obligationer som de rika kunnat köpa med de skattelättnader de skänkts det senaste decenniet.

.

Det mesta av statens utgifter går direkt tillbaka till privat och offentlig konsumtion

.

Nu ser vi att den hundralapp som de rika skulle ha använt till improduktiv spekulation i stället på nytt hamnar på marknaden som köpkraft om den dras in som skatt och sedan omfördelas via statens utgifter.

Min vän Jean-Claude lät sig inte övertygas. -Äsch, det kan väl vem som helst förstå att man inte kan öka skatterna och samtidigt öka konsumitonen, insisterade han förnumstigt. Det är svårt att skilja på hur in och ut i den egna plånboken inte är samma sak som in och ut i statens affärer.

Jag får nog plocka fram lite hårddata om de sociala transfereringarnas effekt här i Belgien och dunka dem i schackcaféets bord nästa gång vi ses. Schack och Matt.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,DN4,SVD3,SVD4,SVT1,AB1,AB2,AB3,DN5,SVD5,SVD6,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skatter, Staten, Rika, Fattiga

.

Gång på gång har Carl Bildts fina kostymer kladdats ner med svarta oljefläckar. Vi minns hans och Lundins samarbe med Khaddafis Libyen samt deras ökända men fortfarande till största delen okända oljeprojekt i Sudan och den etiopiska provinsen Ogaden.

.

.

När Bildt nu säger att ”lagt kort ligger” i fråga om vapenprojekten med Saudiarabien är det därför ingenting som vi förvånas över. Vi blir bara påminda om den storkäftade men oljedränkta svenska utrikespolitiken. Det är inte bara det att vår industri är världsledande när det gäller att kränga vapen, räknat per innevånare. Våra ledande politiker är också världsledande när det gäller dubbelmoral.

.

.

Två monarker möts. Kvinnan i bakgrunden som sig bör,

i en en mycket hovsam chador…

.

Inte heller blev vi särskilt upprörda när det svenska kungaparet i höstas hovsamt inställde sig i Jeddah och delade ut scoutrörelsens fina medalj ”Bronsvargen” till kung Abdullah. Nu är det ändå så att en av poängerna med monarkin är att sälja svensk industri utomlands. Däremot höjde vi på ögonbrynen när drottning Silvia vid detta galanta tillfälle nedlät sig till att dra på sig en chador för att skyla sin förföriska hals i blygsam ödmjukhet inför den wahabistiska högerextremismens krönte ledare. Ett klädval som socialdemokratins Leni Björklund djärvt nog minsann kunde avstå ifrån när hon glatt skrev under det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien sex år tidigare…

.

.

Här har en glad Leni Björklund undertecknat avtalet

.

När det gäller socialdemokratins roll är denna kladdiga affär naturligtvis inte heller något sensationellt. Men mer svårmodig att ta in. Trots allt finns det i den gamla arbetarrörelsen kvar lite dofter av tankar på internationell förbrödring, på ett systerskap för över alla gränser, på en internationell fredsrörelse.

Men här har socialdemokratins försvars- och utrikespolitik spetsats och lemlästats av ett brutalt ljuster som det inte går att undkomma. Om två månader kan dess företrädare sprattla hur mycket som helst i 1 maj-tågen med salvelsefull retorik om ”fred och internationell solidaritet”. De kan slita, rycka och dra, men de kan aldrig komma loss från det intima militära samarbetsavtal som de själva undertecknat tillsammans med den saudiska militära diktaturen.

Så här heter det i några av  avtalets skrivningar:

.

Överföring av militärteknologi

a) Parterna är överens om att meddela sådan information och produktionsteknologi som är nödvändig för att utföra alla typer av underhåll av militär utrustning som de handlar med

b) Vardera parten skall främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt för sammansättning eller produktion av militär utrustning i den andra partens land.

c) Utbyte av experter och information på det militärteknologiska området.

–

Varje läskunnig och politisk människa kan förstå innebörden i dessa rader. I går medgav till och med en bekymrad Stefan Löfven, alltså Metalls gamle vapenlobbyist som verkligen gillar ”den fina svenska vapenindustrin”, att Göran Perssons försvars- och säkerhetspolitiska samarbetsavtal med saudierna från 2005, nog verkade vara ”högst tveksamt”. Ännu mer tveksam var han självklart över att moderatregeringen sedan förverkligat avtalets intentioner.

.

.

Den saudiska diktaturens säkerhetsstyrkor

.

Både Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt har gjort upprörda inlägg i frågan. Vilket är bra. Men det hade ändå varit klädsamt med lite mer blygsamhet. Den gamle socialdemokratiske toppolitikern Jan Nygren, numer konsult åt vapenindustrin, var med rätta förvånad över de bägges ”äppelkindade förvåning”. Fridolin och Sjöstedt kan självfallet ursäktas med att de bägge är nya i sammanhanget. Men det kan inte ursäkta den tidigare lågmäldheten från deras partier. Pinsamt nog var det inte mp eller v som år 2005 anmälde den dåvarande försvarsministern Leni Björklund inför Konstitutionsutskottet. I stället var det folkpartisten Allan Widman. Varför det blev så förklarar han här:

”Kritiken mot regeringen från Miljöpartiet och Vänsterpartiet är nu hård. Samtidigt är det viktigt att minnas att det ursprungliga avtalet ingicks av den regering som dessa partier intimt samarbetade med. På försvars- och säkerhetsområdet startade samarbetet mellan de rödgröna partierna i samband med 2004 års försvarsbeslut. Miljöpartiets dåvarande talesperson i dessa frågor, Lars Ångström, beskrev det den 21 september 2005 som att man hade fått vetorätt inom stora delar av politikområdet. Den 15 november samma år undertecknade den socialdemokratiska regeringen avtalet med Saudiarabien.

Det bör väl påpekas att inget av de dåvarande rödgröna samarbetspartierna hade synpunkter. Det var i stället mitt parti, genom undertecknad, som anmälde dåvarande försvarsministern, Leni Björklund, till Konstitutionsutskottet.”

Som svar på en fråga i ett radioinslag sa Jonas Sjöstedt i går att han själv aldrig hade hört talas om eller sett detta avtal. Jag tror honom, men han och många andra vänsterpartister måste samtidigt fråga sig varför det egna partiet hade så låg profil i frågan att inte ens han blev informerad. Avtalet var och är trots allt en offentlig handling och Vänsterpartiet har mängder med heltidsanställda politiker som måste ha diskuterat det hela. I den gemensamma rödgröna valrörelsen 2010 fanns det inte heller något krav om att avtalet skulle sägas upp.

.

.

Det var dessa saudiska elitförband

som krossade den arabiska våren i Bahrein

.

Den alltmer klentrogne socialdemokraten Göra Greider avslutar sin ledare för Dalademokraten i dag med några meningar som också får bli min avslutning:

”Hela denna fantastiska väv av offentliga lögner och privatkapitalistisk hänsynslöshet som ofta uppstår i samband med vapenaffärer och vapenexport har ytterst mycket att göra med detta grundfaktum som rör vapenproduktion och vapenexport: staten och kapitalet går hand i hand.

Hand i hand – över dödens ängar.”

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saudiarabien, vapenaffärer, Leni Björklund, Jeddah, den saudiska monarkin, kung Abdullah, Carl Bildt, Jonas SJöstedt, Gustav Fridolin, wahabister, islamsk högerextremism,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,AB1,GP1,GP2,

GP3,SVT1,SVT3,SR1,SVD7,AB2,DN8,DN9,DN10,SVT4,GP4,GP5,SR2,SVD8,DN11,DN12,SVT5,SVD9,

DN13,DN14,SR3,SR4,

Böoggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

.

Ett nynazististiskt företag, Thor Steinar, som lever på att klä upp sin kundkrets i ”nordiska kläder” bekräftar nu på ett provokativt sätt att Anders Behring Breivik inte är en ”ensam galning” utan till och med att han redan har blivit en ikon i delar av den högerextrema miljön. I förra veckan gav man provokativt en nyöppnad butik i Chemnitz namnet Brevik.

.

.

Som svar till journalisternas upprörda frågor om namnvalet hänvisade man bara till att alla affärer i den egna butikskedjan har namn efter en norsk stad.

Men självfallet är valet av just Brevik, en liten stad söder om Oslo, en medveten politisk handling. Chemnitz ligger i delstaten Sachsen och här finns många av de brunas  vidriga råttbon. Under sina tio år under jorden bodde den nazistiska terrorcell som mördade nio invandrare och en polis både i Chemnitz och det närliggande Zwickau. Det högerextrema Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) har också fäste i delstatsparlamentet.

.

.

Thor Steinars namnval har fått många människor i Chemnitz att reagera:

”Detta skandalösa namn visar på en ny nivå när det gäller den högerextrema aggressionen och Thor Steinars fallenhet för våld”, menade stadens socialdemokratiska riksdagsledamot Hanka Kliese och krävde att delstaten måste ta utvecklingen på allvar. ”Nu vet vi vilka vi har att göra med”. I förrgår samlades också flera tusen människor i staden till ett första protestmöte mot den bruna butikskedjan.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Anders Behring Breivik, Utöya, Chemnitz, Sachsen, NPD, Thor Steinar,

I media: SVT1,DN1,AB1,GP1,SVT2,SR1,SVD1,DN2,DN3,DN4,GP2,SVD2,GP3,DN5,

Nyheter och gammal skåpmat

.

I går kväll fortsatte den franska presidentvalskampanjen med ett en och en halv timme långt program med Marine Le Pen ställd inför en frågepanel av ”vanliga medborgare” och professionella journalister.

Som vanligt när pappa eller dotter Le Pen uppträder inför publik blev det livat i holken som fransmännen skulle säga om de kunde tala svenska. Debatten ingick i tevekanalen TF1s presentation av samtliga presidentkandidater inför den första valomgången den 22 april.

Marine Le Pen tog tillfället i akt att puffa för Nationalfrontens nya ekonomiska program samt naturligtvis den gamla vanliga hetsen mot den invandrade befolkningen. I flera decennier har Nationalfronten använt ett populistiskt budskap om den nationella självständigheten och faran med ”massinvandringen”, underförstått av araber. Men trots den ständiga propagandan om de små företagarnas problem att överleva har Jean-Marie Le Pen aldrig tagit avstånd från nyliberalismens globalism.

.

Med bredaste smilet och ett lättsamt uppträdande skyler Le Pen över främlingsfientligeheten.

.

I går la Marine Le Pen fram partiets nya program för en protektionism som ska skydda Frankrikes småföretagare i konkurrensen med omvärlden och skapa ”franska arbeten till franska arbetare”.

Debatten i TF1 var en skicklig uppvisning i Marine Le Pens oratoriska kapacitet och förmåga att ”tala direkt till folket” som hon ständigt anklagar de andra för att inte göra. Ändå var det en klar skillnad i hennes svar till ”de vanliga medborgarna” och de utvalda journalisterna. De senare sopade hon nämligen golvet med. Fem så kallade ekonomijournalister fanns på plats. Alla helt övertygade nyliberaler och övertygade anhängare av elitens mantra att det finns inget alternativ till den förhärskande åtstramningspolitiken.

När en av journalisterna inledde med att fråga hur hon skulle hantera den oundvikliga inflationen som skulle följa om hennes beslut att lämna euron och införa tullar mot omvärlden genomförs svarade hon snabbt –”vilken inflation?”, och hänvisade till att vi lever i en värld där inflationen inte utgör ett hot. Mot journalisternas högtflygande nyliberala invändningar om att det skulle kosta för mycket att finansiera hennes program fick de till svar att ”det tar vi från de stora börsbolagen som badar i pengar”.

–Men det kan ni inte göra. Hur ska det då gå med investeringarna och omställningen av energipolitiken?, svarade ”experterna” och seglade högt över huvudet på gemene man. På journalisterna abstrakta frågor svarade Le Pen med korta konkreta svar om summor och procentsatser som ska tas från ”storbolagen”.

.

Däremot hamnade hon i svårigheter inför de konkreta frågorna från de ”vanliga medborgarna” i panelen. När en ägare av ett litet företag för tillverkning av penslar undrade hur det skulle gå för hennes företag om man hoppar av euron. Problemet enligt den kvinnliga ägaren är att hon köper in råvaror till sina penslar från hela världen och betalar i euro eller dollar. En ny fransk franc som devalveras med 30-40 procent skulle krossa företaget, enligt ägaren. Ställd inför kvinnans konkreta fråga kunde hon bara svara med osammanhängande generaliseringar om utvecklingen av växelkursen mellan dollarn och euron det gångna decenniet. Platt fall.

Kvällen framför teven kan sammanfattas i att Marine Le Pen sopade golvet med ”experterna” tack vare deras vaga frågor baserade på övertygelsen att det inte finns några alternativ till nyliberalismen. Plus att hon själv svävade ut i vagheter och staplade upp allmängods ur Nationalfrontens främlingsfientliga manuell när hon ställdes inför de ”vanliga medborgarnas” konkreta frågor.

.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nationalfronten, Marine Le Pen, Le Pen, Frankrike, Presidentval

Är sänkta löner en lösning på krisen ?

.

Den begynnande recessionen i Europa och skuldkrisen har gett kapitalets propagandister ett nytt tema att gnugga fast i allmänhetens medvetande. Det är lönekostnaderna som är för höga. Det är därför som Grekland och andra svaga länder i EU saknar den industriella konkurrenskraft som är nödvändig för att ta sig ur krisen, upprepar den nyliberala pressen utan avbrott och lägger till att utlokaliseringen till Kina och andra länder också beror på våra höga lönekostnader.

.

Den grekiska arbetarklassen vägrar att betala räkningen för krisen.

.

Därför presenteras sänkta lönekostnader för företagen och minskade statliga utgifter som den enda lösningen på krisen. Att den pågående åtstramningspolitiken håller på att driva hela Europa in i en djupare kris än någonsin sedan trettitalet verkar inte avskräcka vare sig Merkel, Sarkozy, Cameron eller andra politiska ledare som Anders Borg.

Men hur står det egentligen till? Är det lägre lönekostnader för företagarna som kan vända krisen och skapa konkurrenskraft i Grekland och andra så kallade perifera medlemmar av EU?

.

Ja, vem ska betala? Kanske han själv och andra mediehökar.

.

Den första fråga en företagare ställer är inte hur stora lönekostnader företaget har. I stället är det enda som är intressant för en industriägare hur mycket värde en arbetare producerar per arbetad timme. Även om bolaget har världens högsta lönekostnader spelar det ingen roll om samtidigt de anställda producerar mycket mera förädlingsvärde per timme än andra konkurrenter. Det avgör hur stora vinstmarginaler företaget kan visa upp, inte hur stora lönekostnaderna är.

Om lägre lönekostander automatiskt ger hög konkurrenskraft borde ju länderna i södra Europa vara mycket konkurrenskraftiga. För i Belgien, Sverige och Tyskland är lönekostnaderna mer än det dubbla jämfört med i Grekland och fyra-fem gånger högre än i Portugal. Alltså spelar andra faktorer in eftersom den grekiska och portugisiska industrin inte alls står sig i konkurrensen med vare sig belgiska, svenska eller tyska bolag. Här under ser vi hur stora lönekostnaderna i tillverkningsindustrin är i ett antal EU-länder. I lönekostnaden ingår bruttolönen och företagens kostnader för de sociala försäkringarna.

.

Vad säger oss tabellen? Jo, att länderna med de lägsta lönekostnaderna inte är de mest konkurrenskraftiga. Om det vore så skulle Portugal och Grekland vara små tigrar på världsmarkanden. Nu vet vi i stället att länder som Belgien med lönekostnader nästan fem gånger högre än Portugal klarar sig bättre i den internationella konkurrensen. Åtminstone kan ingen ifrågasätta detta vad gäller den tyska exportmaskinen. Sambandet gäller naturligtvis bara inom Europa. Jämförelser med Kina, Indien eller något annat ”tillväxtland” är inte möjliga. Om lönesänkningar ska kunna ge Grekland konkurrenskraft gentemot Kina är det inte 20-30 procents lägre lönekostnader som krävs men 75-80 procents sänkningar. Men då hamnar vi i absurditeter som inte ens den girigaste kapitalist tror är möjligt eller ens önskvärt.

.

I Belgien säger de arbetande NEJ till finansens krisplaner.  Foto: B Åsman

.

Men vad har då verkligen betydelse för industrins konkurrenskraft? Svaret är kort och precist: det är produktiviteten som i första hand spelar roll. Produktiviteten är i sin tur beroende av den industriella strukturen i ett land. Det vill säga storleken på arbetsplatserna och storleken på det fasta kapitalet i form av maskiner och transportmedel. Den riktigt stora skillnaden mellan Grekland och Tyskland hittar vi här och det är den som förklarar det mesta av skillnaden i konkurrenskraft. Den hedervärda tidskriften The Economist hjälper oss med data om industristrukturen vad gäller storleken på arbetsplatserna och hur produktiviteten hänger samman med arbetsplatsens storlek och maskinpark.

Industristruktur och produktivitet i Europa

Diagrammet i The Economist visar oss att i Grekland är det kring 33 procent av alla företag i tillverkningsindustrin som bara har 0-9 anställda medan samma siffra för Tyskland är knappa 5 procent. I Tyskland har däremot över 55 procent av företagen 250 eller fler anställda och Grekland bara 25 procent.

Ser vi sedan till skillnaden i produktivitet mellan stora och små företag klarnar mystisken kring konkurrenskraften betydligt. I företag med mellan 0 till 49 anställda är den genomsnittliga produktiviteten i 20 EU-länder bara 60 procent av vad den är i företag med mer än 250 anställda. Här ser vi den stora tyska konkurrensfördelen inte bara till Grekland men också till Portugal, Spanien och Italien.

Dessa siffror förklarar varför de jämförelsevis höga lönekostnaderna i Tyskland inte spelar någon större roll för den tyska industrins konkurreskraft inom Europa. Däremot spelar de en växande roll i förhållande till lönekostnaderna i Kina och Indien. För även om mer än hälften av den tyska exporten fortfarande stannar inom Europa växer exporten till Kina i mycket snabb takt.

.

Den tyska exportmaskinen kan inte stå som modell för alla andra. Vem ska då importera?

.

Om den nyliberala politikens mål bara handlade om att ekonomin ska fungera friktionsfritt är det uppenbart att den nuvarande krispolitiken, som riktar in sig på att sänka löner och skjuta välfärdsprogrammen i sank, inte skulle äga rum. Men vi pratar inte om rationalitet och övergripande hänsyn till samhällets välstånd. I stället är det ren och skär klasskamp som bestämmer dagordningen. Finansen ska till varje pris nå en avkstning på 15 procent och då finns det ingen plats längre för ökad köpkraft och bättre socialförsäkringar.

Vi lever i en ny historisk period. De härskande finansherrarna och politikerna tänker inte längre göra kompromisser och eftergifter till den arbetande befolkningen. Kampen med Kina och andra tillväxtländer om inflytande på världsmarknaden stänger dörrarna för den sociala välfärden. Det har inte den reformistiska ledningen av den europeiska arbetarrörelsen insett. Den talar om att skapa ett nytt socialt kontrakt och att bland annat sätta tyglar på finansen. Men att det saknas en motpart på andra sidan bordet verkar inte påverka socialdemokratins krisstrategi.

.

Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,Ett hjärta Rött,Röda Malmö2,

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,GP1,DN3,DN4,SVD4,SVD5,DN5,SR1,GP1,AB2,dn6,ETC,DN7,DN8,SVD6,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Tyskland, Löner, Produktivitet, Konkurrenskraft, Grekland