Ta pengarna där de finns
– i bankerna.
”Statsskulden är den gyllene kedja med vilken
bourgeoisin kontrollerar staten” K.Marx
.
Dagens skuldkris är långt ifrån den första i den fria marknadsekonomins historia. Många minns säkert de fattigaste ländernas skuldkris i början av åttiotalet. Den direkta orsaken till att fattiga länder i Latinamerika och Afrika plötsligt inte kunde betala tillbaka sina lån var den kraftiga höjningen av låneräntan som ensidigt beslutades i Washington.
I mer än ett årtionde hade oljerika länder satt in sina dollaröverskott i västs 
finanscentra som i sin tur lånade ut dem till fattiga länder under förmånliga villkor. När långivarna, det vill säga bankerna, enväldigt höjde räntorna exploderade de fattiga ländernas skulder och kriserna lät inte vänta på sig.
Först ut på plan var Mexiko som i augusti 1982 förklarade att landet inte längre kunde betala räntor och amorteringar på sina lån. Den mexikanska finanskrisen var ett faktum. Krisen i Mexiko var bara den mest dramatiska i världen. Men det var hela den fattiga världen som skinnades av de internationella storbankerna.
För under hela åttiotalet strömmade mer kapital från de fattiga länderna till de rika än i den motsatta riktningen. Mellan 1983 till 1989 rann 165 miljarder dollar i ett nettoflöde från de fattiga till de rika. Det vill säga att de fattiga länderna betalade 165 miljarder dollar mer i räntor och amorteringar på sina statsskulder än vad de tog emot i form av lån och direkta investeringar. Upp- och nervända världen kan man säga.
Bankerna lockade med ”förmånliga” lån till projekt som IMF och Världsbanken rekommenderat de fattiga länderna. Att det var projekt som siktade till att möta den fria marknadens behov av nya marknader och inte projekt som svarade mot de fattigas verkliga ekonomiska och sociala behov var inget bekymmer för beslutsfattarna i Washington.
Det var då det. Nu är vi där igen. Med skillnaden att nu skörtar bankerna upp de fattigaste länderna i Europa också, som ett komplement till fortsatt utsugning av fattiga länder på andra kontinenter. Det är ingen hejd på aptiten. Det är här den grekiska skuldkrisen placerar sig. Den verkliga bakgrunden till Greklands kris finns inte i Grekland utan i den nyliberala politik som dominerar i EU och USA.
De senaste trettio åren har det skett en gigantisk överföring av rikedomar från de som lever på inkomst av arbete till de som lever på inkomst av kapital. Hur det gått till har jag skissat många gånger på den här bloggen. Men det förtjänar att upprepas.
.
Lönernas andel av BNP i USA+EU+Japan 1960 till 2008.
Källa: Europakommissionen, Ameco databas: Genomsnitt vägda mot BNP
.
Lönernas andel av de rika ländernas BNP har utan undantag minskat sedan början av åttiotalet. Det har skett via lägre beskattning av företagens vinster, lägre arbetsgivaravgifter och andra sociala avgifter. Vidare har beskattningen av de rikas inkomst av kapital minskat och bidragit till den allt större anhopningen av rikedomar i det absoluta toppskiktet i samhället.
Men vad har det med statskulderna att göra? Allt, kan man säga. När beskattningen av företagens vinster och de rikas inkomster (av lön och kapital) minskade sjönk naturligtvis statens inkomster. Där ligger grunden till de senaste decenniernas ständiga tal om att den offentliga sektorns utgifter måste skäras ned. ”Vi har inte längre råd”, har det låtit i ett ständigt mantra från nyliberalt håll. Ja, inte riktigt. För pengar till militära utgifter, fantasilöner till generaldirektörer och skrytbyggen har inte saknats. Det är vård, bra utbildning, bra pensioner, och annan offentlig social service ”vi inte har råd med”. Det gäller att prioritera. Den slovenske filosofen Slavoj Zizek sammanfattar kraftfullt tidens anda:
När vi bekämpar HIV, hunger, vattenbrist, global uppvärmning och så vidare, verkar det alltid finnas tid till att tänka, till att skjuta upp beslut. Se hur den viktigaste slutsatsen av senaste toppmötet i Bali mellan världens ledare är att de ska träffas på nytt om två år för att diskutera vidare, vilket hyllades som en succé.
I den finansiella härdsmältan var däremot akut handling det enda tänkbara. Ofantliga summor skulle hittas omedelbart. Att rädda hotade arter, rädda planeten från den globala uppvärmningen, rädda HIV-patienter och de som dör därför att det saknas pengar till dyra behandlingar och att rädda barn som svälter… allt detta kan vänta ett tag. Däremot var ropet på att ”rädda bankerna” ett ovillkorligt imperativ som måste mötas med omedelbar handling. Paniken var så total att en internationell och icke
partsbunden enighet skapades omedelbart, där all träta mellan världens ledare tillfälligt glömdes bort i syfte att undvika katastrofen med stort K.
Låt oss inte heller glömma att gigantiska summor pengar spenderas, inte på något reellt eller konkret problem, utan huvudsakligen på att ”återupprätta förtroendet” på marknaden, det vill säga att helt enkelt ändra folks tro.
Behöver vi fler bevis för att Kapitalet är det Reella i våra liv, en Realitet vars imperativ är mycket mer absoluta än de mest pressande behoven i vår sociala och naturliga realitet?
Slavoj Zizek: “First as tragedy, then as a farce”, Verso 2009
Minskade offentliga utgifter för sociala ändamål ledde till avsked av personal och anställningsstopp vilket ökar på statens utgifter för arbetslösheten och minskar skatteinkomsterna. Ännu en källa till underskott i statsfinanserna.
De minskade inkomstskatterna har delvis kompenserats av socialt orättvisa direkta skatter som moms och andra specialskatter som drabbar de sämst ställda hårdast.
Till sist har staten vänt sig till de rika, som fått en massa pengar tack vare lägre skatter, för att låna pengar av dem i form av statsobligationer. De som fått mer kan använda överskottet i kapital till att få lite ränta på dem dessutom. Ränta och amorteringar som ska betalas tillbaka av skattebetalarna när statsobligationerna faller ut. Cirkeln är sluten. De som tjänade mest på statens skattepolitik har tjänat ännu mer på den skuld som uppstått tack vare skattesänkningarna. Dubbel jackpot.
.
Vinster och investeringar i USA+EU+Japan 1960 – 2008
Källa: Europakommissionen, Amecoa databas. Vägda genomsnitt i % av BNP
Det skuggade området i tabellen visar hur en allt större del av vinsterna inte längre investeras. I stället går de direkt i kaptalägarnas fickor som utdelning.
.
Fram till 2008 var det så det gick det till när statsskulderna växte i de flesta länderna i rikemansklubben OECD. Då hände något som i ett slag skulle få olika länders statsskuld att explodera. Storbanken Lehman Brothers gjorde bankrutt och plötsligt stod det klart att alla världens storbanker, större försäkringsbolag och spekulationsfonder stod på ruinens brant. Sedan IT-kraschen 2001 hade de deltagit i ett pyramidspel där människor lurades att skuldsätta sig upp över öronen. ”Köp ett hus idag och betala i morgon om du kan” var det budskap som lockade miljoner amerikaner att skaffa ett eget hus.
Lehman Brothers krasch och dess efterdyningar fick hela det politiska etablissemanget att ställa sig på tå inför det privata bankkapitalets bekymmer. I USA och Europa samlades alla politiker, borgare som sossar, i en gemensam körsång: ”rädda bankerna annars blir det depression och kaos”. I ett huj blev privata förluster allmänhetens egendom. Det är den direkta orsaken till att olika länders statsskuld sköt i höjden, inte minst USAs. Det gäller också Greklands, Irlands och Portugals skulder som skylls på ”lata” arbetare som bara vill njuta av livet och en tidig pension.
.
Statsskulden 2009 och prognos 2010-2011
Källa: Work and Wealth for all
.
Sanningen är att Grekland, Portugal och Irland var relativt ”goda elever” i klassen innan bankkrisen 2008. Ingen av dem hade en stor statsskuld innan storbankernas kapital skulle räddas med offentliga medel. Summan av allt från Lehman Brothers krasch till det grekiska parlamentets omröstning i veckan är att först räddades de privata bankerna med offentliga medel som de sedan använde till att köpa bland annat Grekiska statsobligationer med hög avkastning. Nu ska de räddas igen genom att allmänheten ska garantera de privata bankerna mot förluster på deras spekulativa uppköp av statliga obligationer.
Den nyliberala epoken har skapat en situation där det är finansen som bestämmer regeringars politik. Politikerna har lagstiftat och avreglerat så att de till slut sitter stabilt i finansens knä. Ett absurt bevis för det såg vi första veckan i juli då kreditvärderingsinstitutet Standard&Poors klassade de grekiska statsobligationerna som ”skräp” med koden CCC, den lägsta som finns. Vad svarade Bryssel och ECB? Jo, att om de andra instituten, Moodys och Fitch, också klassade den grekiska statsobligationen som ”skräp” då tvingas ECB ställa in långivningen till Grekland och förklara landet ”bankrutt”. Inte blev det bättre av att samma Standar&Poors sänkte kreditvärderingen på Portugals statsobligationer, ett beslut som inte kan klassas som annat än groteskt. Privata agenter för finanskapitalet dikterar alltså hur regeringar ska agera stater emellan. Deras verkliga funktion är att lägga ut bete åt hajarna.
Nu ska vi komma ihåg att det var samma kreditvärderingsbyråer som spelade under täcket med Lehman Brothers och andra spekulanter i de amerikanska bolånen –sub primes. Samma byråer gav också det amerikanska energibolaget Enron högsta kreditbetyg när bolaget i själva verket var en bluff. Hur kan det vara annorlunda? Standard&Poors och de andra byråerna är privata företag finansierade av privata banker, samma banker som de ska värdera. Det är som om en samling privatsnokar i en detektivbyrå får till uppgift att utvärdera Rikskrims arbete och trovärdighet.
.
Kreditvärderingsbyråerna är privatfinansierade institutioner med uppgift att bland annat värdesätta sina finansiärer. Så blir det också som det brukar bli. Privata pyramidbyggen ges toppbetyg medan länder bollas upp och ner i rating.
.
Liksom när de fattiga ländernas skuldkris skakade de finansiella marknaderna borde Greklands statsskuld avskrivas, åtminstone de delar av statsskulden som svarar mot de belopp som använts för att rädda de privata bankerna från att dränkas i svallvågorna från Lehman Brothers. Det reser omedelbart problemet med affärshemligheten. För att veta exakt vilka delar av statsskulden som bör betraktas som illegitim krävs en offentlig revision av skuldens sammansättning. En sådan detaljundersökning kan naturligtvis inte utföras av den grekiska regeringen eller den Europeiska Centralbanken eftersom de är bovar i dramat. På Sygmantatorget i Aten reser demonstranterna kravet att skulden ska granskas i detalj av en kommission i vilken offentligheten håller i rodret. Som exempel på en lyckad revision kan vi se tillbaka på hur regeringen Correa i Ecuador lät en kommission bestående av fristående experter och fackliga ledare undersöka landets skulder. Sedan vägrade Correas regering att betala den skuld som kunde betraktas som illegitim.
I stället har EU-kommissionen och ECB valt en annan väg. Med Maastricht- och Lissabonavtalen som slagträn hotar de att banka varje öre ur den arbetande befolkningen i Grekland, Portugal och Irland för att garantera de privata bankernas innehav av svajiga statsobligationer. För i EU’s grunddokument är solidaritet mellan medlemsländerna strikt förbjuden. Varje land ska var för sig klara av sina skulder oavsett hur de uppkommit.
I ett socialt och solidariskt Europa skulle ett enat socialiserat finansväsen kunna lösa skuldkrisen med ett pennstreck. För ska man ha en Europeisk Union ska den naturligtvis vara social och solidarisk i stället för att tjäna som hantlangare till de privata kapitalens behov av att spela ut olika länders arbetare mot varandra i ett ständigt race mot ett socialt bottenläge. Det är grunden till ECBs konflikt med Merkel. Den tyska kapitalismen har EU som sin överlägset största exportmarknad. Merkel vill att de privata bankerna ska ta på sig en del av kostnaderna för en sanering av statsskulderna inom EU för att undvika en alltför djup recession inom Unionen. För hur ska det då gå för den tyska exporten?
.
Europeiska Centralbanken i Frankfurt kontrolleras av….bara sig själv.
.
Den ortodoxa ledningen för ECB kräver å sin sida att det grekiska folket ska tvingas på knä och betala varje öre som de franska, schweiziska och tyska bankerna fordrar. Pedagogiken är glasklar. Inget annat folk i Europa ska inbilla sig att det går att komma undan. Demonstrationer och burop utanför parlamenten ska inte tjäna något till om ECB och Bryssel får sin vilja igenom. Det är bara att acceptera ödet och likt livegna bönder under medeltiden dra lasset för hela samhället.
Skillnaden mellan i dag och krisen 2008 är närvaron av hundratusentals människor på gator och torg som säger Nej till att betala den kris som de inte är ansvariga för. Det hade ECB, Bryssel och nationella regeringar räknat med när de drog upp sina planer på hur det privata bankkapitalet ska räddas av den arbetande befolkningens uppoffringar. Men nu står vi mitt i en social och politisk strid som kan vinnas om idén att vägra betala den akuta kris som bankirer och politiker skapat gemensamt slår rot hos en majoritet av Europas arbetande människor.
Det är inte lätt att argumentera för ett enat Europa. För det enade Europa som Bryssel representerar är kapitalets och den ”frigjorda” marknadens Europa. Det är enklare att vända på klacken och säga att EU ska rivas och Euron skrotas till förmån för ett återupprättande av den ”nationella suveräniteten” och ett valutasystem med kronor, mark, franc, gulden etc. Det är vad delar av den europeiska vänstern gjort till sin politiska strategi. Jag tror att det grundar sig i ett djupt tvivel på det sociala alternativet till dagens nyliberala EU. Det är ett resonemang som tar sin utgångspunkt i hur EU ser ut, att det inte finns möjligheter att inom en rimlig framtid skapa ett alternativt socialt och solidariskt Europa och att det därför är bättre om nationalstatens ekonomiska och politiska arena åter blir den terräng på vilken de arbetande tar strid för sina intressen.
I konsekvensens namn motiveras därför avhopp från euron med att det blir lättare för ”oss” och ”dem”, det vill säga Sverige(med sin krona) och Grekland att devalvera valutans värde i förhållande till omvärlden och exportera sig ur krisen. Det finns ett fåtal historiska exempel då det fungerat, då ett land i djup ekonomisk kris har lyckats devalvera sig ur krisen. Priset för den arbetande befolkningen är dock dyrtid eftersom alla importerade konsumtionsvaror stiger i pris i direkt relation till storleken på devalveringen eller de succesiva devalveringarna. Saknar de arbetande avtal med indexreglerade löner blir redan problemet att skydda sig mot en in stigande inflation ett stort bekymmer.
.
Islands befolkning var först med att fälla sin regering över skuldkrisen. -Vi vägrar betala.
Men, som sagt, om ett land ensamt kan devalvera utan att alla grannar börjar föra samma politik kan en kris vändas till en exportframgång, med påföljande högre inkomster och nya jobb. Men är det en tänkbar politik om de sjutton euroländerna överger valutaunionen?
Vad skulle bli den omedelbara följden av ett sammanbrott av EU och eurons försvinnande? Följderna är kanske oöverskådliga. Men ett är säkert -inget enskilt land skulle lämnas ifred och tillåtas devalvera sig ur krisen med en ny nationell valuta. Alla skulle tvingas följa samma politik för att bevara den egna industrins konkurrenskraft. Dessutom skulle de nationella valutorna vara små barkbåtar på ett upprört hav. Spekulationen mot de nya valutorna, med dollarns Wall Street i spetsen, skulle tvinga fram succesiva devalveringar av många mindre valutor med katastrofala ekonomiska och sociala följder för de arbetande. Det engelska pundet och schweizerfrancen skulle på nytt bli världsvalutor och kunna spekulera mot spanska pesetas och andra svaga valutor på ett sätt som de inte kunde göra mot euron.
.
Är det här lösningen på skuldkrisen?
.
För Tyskland med sin ”deprimerade” hemmamarknad, till följd av tio års extrem svångremspolitik, skulle resultatet bli det motsatta. Den undervärderade tyska marken skulle automatiskt skrivas upp och i ett slag undergräva det tyska ”exportundret”.
Är det verkligen en progressiv väg framåt som öppnar sig om EU sprängs i luften utan det ersätts av ett socialt och solidariskt Europa? Är det verkligen euron som är problemet? Det underliggande tvivlet på att det finns ett möjligt alternativt socialt och solidariskt Europa borde också gälla på det nationella planet. För är det inte så att även på nationell nivå är det den borgerliga eliten och kapitalägarna som håller i taktpinnen? Argumentet byggs på med att det är närmare till makten och via allmänna val till riksdag och parlament är det lättare att påverka politiken i rätt riktning eller åtminstone att bromsa en utveckling i fel riktning.
Hur är det ställt med det? Ger den nationella arenan mer skydd för de arbetande mot kapitalets sociala nedrustningspolitik? Minst två exempel bevisar att det inte är så, nämligen Storbritannien och USA. De offentligt anställda britterna visar med sin två dagars generalstrejk att den inte accepterar David Camerons frontalangrepp på befolkningens levnadsstandard. Regeringens ”sparplan” är kanske den mest drastiska inom hela EU. I alla fall efter den som ”socialisten” Papandreou nu lotsat genom parlamentet. Inte på något sätt har det hjälpt de arbetande i Storbritannien att landet har ett pund och inte en euro. Problemen inom EU är inte orsakade av valutorna i sig. Det är den nyliberala ekonomiska politiken som sätter finansens intressen över allt annat som hotar kontinentens befolkning med social misär och ett allt snabbare race mot botten för den offentliga servicen. Hur den brittiska arbetarklassen i någon vettig mening skulle kunna tjäna på att Bank of England trycker pund i stället för euro förblir en gåta.
.
Den rikaste hundradelens (1%) andel av de
totala inkomsterna 1960-2005
Svart linje= 8 rikaste länderna, Vit linje=8 rikaste minus USA och Storbritannien. Vilket visar att den ojämna inkomstutvecklingen varit mer uttalad i de två anglosaxiska länderna.
Källa: Atkinson, Piketty, Saez (2009).
.
Samma sak gäller i ännu högre grad för de arbetande i USA. Utvecklingen de senaste tjugo åren visar att arbetarklassen i stort varit försvarslös inför den nyliberala offensiven. Med Bushs skattesänkningar främst för de rika, sänkningar som Obama förlängt, har underskotten i den federala budgeten växt lavinartat och statsskulden nått astronomiska siffror. I stället för att beskatta de rika är det den amerikanska arbetarklassen som fått betala räkningen för bolånekrisen och nödhjälpen till bankerna och som nu kommer att belastas med följderna av statsskuldens elefantiasis. Det finns stora likheter mellan den ekonomiska situationen i USA och Europa. Landet är en ekonomisk kontinent med stora skillnader mellan olika delstater vad gäller produktivitet, arbetslöshet och konjunkturläge. De stora skillnaderna inom EU används som argument för behovet att återgå till nationella valutor och behovet av skild räntepolitik för stimulans eller avkylning av konjunkturen.
Samma argument kunde användas för situationen i USA. Vissa stater befinner sig i djup recession medan andra hankar sig fram rätt så hyfsat. Ändå är det ingen som menar att dollarn är ett problem i sig och kanske borde ersättas av en kalifornisk ”lax” och en ”öring” i Minnesota med flytande växelkurser och olika låneräntor.
Det är helt enkelt fel väg för en progressiv politik som vill skydda de arbetande från krisens verkningar att rikta in sig på den nationella penningen och räntepolitiken. Argumentet att det är ”lättare för Grekland” att klara sig ur krisen om euron lämnas därhän beetyder egentligen att det är ”lättare för Greklands kapitalägare” att klara sig ur krisen. För de arbetande blir följderna om möjligt ännu värre, i form av devalveringar med påföljande inflation och extrem svångremspolitik som kan motiveras med nationella brösttoner om att nu ”sitter vi alla i samma båt”.
.
Det finns inte plats för alla i samma båt.
.
Det finns en progressiv väg som de arbetande kan följa för att hindra att de tvingas betala för den djupa kris som banker och finansinstitut skapat i sin ohejdade jakt på ständigt ökade vinster. Kravet på att de delar av EU-ländernas statsskuld som orsakats av hjälpen till bankerna och av andra illegitima orsaker ska avskrivas måste resas av alla fackliga och politiska organisationer som säger sig försvara arbetarnas intressen. Statsskulden används av den nyliberala borgerligheten som ett vapen för en allt mer vansinnig nedrustning av det offentliga och de sociala skyddsnäten. I Grekland reser allt fler kravet på en offentlig revision av landets statsskuld. Det skulle ställa i klar dager vad som är legitim skuld, exempelvis ett lån för en långsiktig investering i samhällets infrastruktur, och vad som är illegitimt och måste avskrivas.
.
De säger nej till Papandreous medicin.
.
Den grekiska skuldkrisen är omgiven av myter och fördomar som gränsar till rasism. Vi har redan hört politiker som Merkel och andra nyliberala förkämpar tala om ”lata” greker som inte betalar skatt. Att det verkligen handlar om myter visar exempelvis statistik från rikemansklubben OECD, enligt vilken grekerna på den nedre halvan av inkomsttabellen betalar betydligt mer skatt i procent än genomsnittet i OECD. Det är inte de arbetande som smiter ifrån skatten. Det är kapitalägarna och personer i fria yrken som advokater, läkare och butiksägare som i stort sett betalar noll i skatt.
Inte heller är pratet om att grekerna jobbar mindre än idoga nordeuropéer sant. I tabellen här under syns det tvärtemot att grekerna i snitt arbetar mer än de flesta européerna och inte långt efter genomsnittet i USA. Som parantes visar också tabellen att i USA finns det ingen legal betald semester och noll betalda helgdagar. Det är väl dit Europas arbetsgivare och regeringar vill nå.
.
Källa: Economic Policy Institute
.
Statsskulden är ett effektivt instrument i händerna på kapitalägarna och deras regeringar att föra över enorma offentliga rikedomar till privata agenter, banker och individer. Det är svårt för den arbetande befolkningen att se igenom pratet om ”allas ansvar” för den ”gemensamma skulden”. När ropen på Syntagmatorget att ”vi betalar inte er kris” höjs då visar människorna att de förstått vilka som bär ansvar för den djupa kris som bankerna skapat och som politikerna med sina sparpaket riskerar att omvandla till den första depressionen på åttio år.
Nyliberalismens offensiv mot allt som luktar socialt och kollektivt når nu ett nytt stadium. Förr angreps sociala rättigheter en eller ett par i taget. Med statsskulden som vapen attackeras nu hela den sociala välfärden i ett enda frontalangrepp. Bankernas kapitalägare jublar och Merkel, Papandreou, Cameron och andra finansdrängar säger att det finns ingen annan väg än Golgata för den arbetande befolkningen. Ägarna av statsobligationer och andra värdepapper ska kompenseras till sista öret även om priset blir social katastrof. Så ser den nyliberala framtiden ut.
Sammanfattning i tesform:
-
Den nyliberala politiken går in i en ny fas som en följd av den globala finanskrisen efter hösten 2007. Under en allt hårdare konkurrens från Kina, Indien, och andra ”tillväxtekonomier” har kapitalägarna och deras politiska representanter förklarat de arbetande öppet klasskrig för att bevara sin position på världsmarknaden och kapitalets höga vinstnivåer. I det syftet används ”skuldkrisen” för att i ett slag tvinga på de arbetande en drastisk försämring av den sociala välfärden. Det är en identisk politik inom hela rikemansklubben OECD och har inget att göra med vilken valuta som används.
-
Den europeiska arbetarklassen står inför en gigantisk uppgift. Bryssel, ECB och unionens regeringar visar att deras enda mål är att skydda kapitalägarna från krisens följder. De arbetande i Grekland, Portugal och Island visar vägen för hur kampen ska föras. Vägra betala krisen i gemensam europeisk massmobilisering eller svälja den beska medicinen är det val som bjuds.
-
Det finns ingen isolerad ”nationell” lösning på krisen som inte är borgerlighetens lösning. Vid ett sammanbrott av EU kommer varje regering för sig att konkurrera i social devalvering och driva de arbetandes levnadsvillkor mot botten för att placera det egna kapitalet i en gynnsam konkurrens. Endast en arbetarrörelse som ställer ett solidariskt samarbete över gränserna som mål kan effektivt stoppa ett race mot botten.
-
Den radikala vänstern måste skapa en vision om ett annat Europa, ett socialt och solidariskt Europa, och i konkret kamp förankra visionen bland en allt större del av kontinentens folk. Att försöka konkurrera ut den nationella högern med ”blågula”, eller franska, eller tyska, lösningar kan bara leda till en politisk katastrof där Europas arbetare ställs mot varandra i en allt vildare hetsjakt efter konkurrensfördelar och övervinster.
Annex: Sparplaner –redan antagna och planerade.
Grekland.
Offentlig sektor: a) upp till 20 procents lönesänkningar för de statligt anställda. b)150 000 jobb ska bort av totalt 700 000.
Pensionen: a) pensionerna sänks med 7 procent. b) pensionsåldern höjs från 60 till 67 år innan 2014
Sociala försäkringar: a) utjämningsbidrag till långtidsarbetslösa, lågavlönade, pensionärer, jordbrukare tas bort. b) de minskas för handikappade.
Skatter: a) momsen ökas från 13 till 23 procent. b) krisskatt på 1-4 procent införs plus 3 procents extra skatt för offentligt anställda.
Privatiseringar: Allt från stränder, öar till elbolag och motorvägar ska säljas ut till det privata kapitalet. Sett till att de ska gå snabbt kommer det säkert att ske till slumppriser.
Portugal.
Offentlig sektor: a) lönerna är frysta. b) bara en anställd av två ersätts vid avgång. c) 5 procents lönesänkning för bruttoinkomster över 1 550 euro. c) höjd pensionsålder från 62 till 65 år. d) sänkt pension för de med mer än 1 500 euro brutto i månaden.
Sociala försäkringar: a) sänkt minimilön. b) sänkt a-kassa och kortare ersättningstid
Offentlig service: a) minskad budget för utbildningen och hälsovården.
Skatter: a) höjd inkomstskatt med 1,5 procent. b) momsen upp från 21 till 23 procent. c) ökad bolagsskatt för inkomster över 2 miljoner euro. d) ökad skatt på el, cigaretter och bilar.
Privatiseringar: Offentliga företag till ett värde av 5,5 miljarder euro.
Irland.
Offentlig sektor: a) upp till 15 procents lönesänkningar. b) 25 000 jobb bort av totalt 250 000 anställda. c) inga nyanställningar. d) budgetminskning på 10 miljarder euro innan 2014.
Pensionen: a) 4 procents sänkning av pensionen för de offentligt anställda med en pension över 12 000 euro per år. b) höjd pensionsålder till 68 år innan 2018.
Sociala försäkringar: a) 25 procents minskning av budgeten för hälsovården och sociala service.
Skatter: a) ökade inkomstskatter. b) ökad skatt på vatten och fastigheter. c) höjd moms från 19,6 till 23 procent innan 2014.
Arbetsrätt: a) sänkt minimilön med 11,6 procent
.
Media; DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,DN5,SVD5,DN6,SVD6,SVD7,DN7,SVD8,
DN8,DN9,SVD9,AB1,DN10,SVD10,SVD11,DN11,
Bloggare: Sjöstedt,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, ECB, EU, Euro, Grekland, Skuld, Banker, Nyliberalism
Arab African Investment Company och Libya Africa Portfolio. Den förstnämnda fonden äger investerat kapital i 25 länder och den senare med ett kapital på 8 miljarder dollar har specialiserat sig på lyxhotell i afrikanska huvudstäder. Även flygbolag, telekommunikation, fastigheter, banker och raffinaderier är prioriterade som investeringsobjekt. Listan över alla investeringar är mycket lång men det är en lista som inte skiljer sig kvalitativt från ”imperialisternas” investeringar på kontinenten. Khaddafi och korrupta klienter i afrikanska regeringar vill hålla fram en ”broderlig afrikanska” relation länderna emellan. Men faktum är att förhandlingarna om de libyska fondernas investeringar förs med hårda nypor och är ofta förknippade med krav på speciella villkor som exempelvis noll vinstbeskattning. Villkor som brukar fördömas kraftigt av vänstern. Eller är kanske inte Khaddafis investeringar i Afrika kapitalistiska?
