.

.

VAR DET FOTBOLLEN SOM

RULLADE I GÅNG REVOLUTIONEN?

.

Libyens diktator Muammar Khaddafi har många gånger slagit fast att han ser sitt Libyen som det mest demokratiska landet i hela världen. Här inför FN:s generalförsamling 2006. Men i februari rämnade fördämningarna och den arabiska revolutionens flodvåg bröt in i väldiga kaskader över landet. I Benghazi svarade befolkningen på automatelden från Khaddafis säkerhetsstyrkor med den första väpnade resningen i regionen.

Vad låg bakom? Vad fick fördämningarna att brista? Varför sveptes de bort i just Benghazi?

Svaren är givetvis många och komplexa. Men en av de viktiga underströmmar som underminerat diktaturen var många unga mäns missnöje med de politiskt perversa inslag som diktaturen hade fått inom fotbollens värld. Der Spiegels Juliane von Mittelstaedt berättar här i form av en intervju med flera av Benghazis mest kända fotbollsprofiler vad som åtminstone var avspark i den första halvleken för den libyska revolutionen. Referatet av artikeln och översättningen står undertecknad för.

.

.

Det finns många bilder på fotbollsklubben Al-Ahly Tripoli

och klubbens arena. Men inga från Al-Ahly Benghazi.

Den klubben krossades av Saadi Khaddafi.

.

Sommaren år 2 000 inleddes en spontan revolt av tusentals libyer i Benghazi. Det hade blivit en förödmjukelse för mycket för hemmalaget i fotboll och först nu kan de som överlevde berätta historien om denna okända revolt och om hur den blev startskottet för den nu pågående revolutionen.

Chalifa Binsraiti trycker ihop sina armar mot sidorna för att visa hur trång cellen var. Sedan drar han in tårna och håller handen ovanför huvudet för att visa hur låg den var. I en månad fick 65-åringen ligga i denna cell. Ensam i mörkret med två flaskor bredvid sig. En för vatten, en för urin. Han hade blivit anklagad för att vara folkets fiende. För att vilja skapa ett regeringskritiskt parti och för att ha konspirerat tillsammans med andra regimkritiker utomlands.

Men i själva verket handlade det om fotboll.

Binsraiti är en fridfull, vänlig och storvuxen man med skrattfåror i ansiktet som inte tycks stämma med hans förflutna. Han var sportchef för fotbollsklubben Al-Ahly Benghazi SC under 15 år, inräknat de fyra år som klubben var förbjuden. Efter händelserna år 2000, var han fängslad i nio månader. ”Allt detta för en fotbollsmatch”, säger han med ett leende och tystnar för en stund.

Nu kan han äntligen berätta för främlingar historien om Al-Ahly Benghazi. En ofattbar historia som avslöjar det vansinne som härskade i Libyen under 42 år och som också säger en hel del om varför Benghazi i dag är huvudstad för det libyska upproret.

Vi vet mycket lite om Libyen under dessa år. Landet var avstängt från den övriga världen. Framförallt för utländska turister. Många saker är svåra att belägga. Det finns historier som kan ha vuxit till överdrivna berättelser. Men den berättelse som Binsraiti återger sticker ut även när det gäller Libyen. Den är särskilt slående för det den säger om den blinda vrede som fick Libyens diktator Moammar Khaddafi och hans son Saadi att förstöra en av landets äldsta fotbollsklubbar, grundad 1947.

.

.

Bredvid ett porträtt på fadern och ”Broder ledaren”

ger Saadi Khaddafi här en presskonferens i Sydney 2005

som president för det Libyska Fotbollsförbundet.

.

Dussintals supporters till klubben blev torterade. Trettiotvå stycken anhängare dömdes till fängelsestraff. Tre dömdes till döden. Klubben förbjöds och dess lokaler förstördes. Samma obevekliga brutalitet som Khaddafi och hans familj nu riktar mot sitt eget folk riktades då mot denna klubb och dess anhängare.

Binsraiti har ordnat så att vi träffas vid klubbens tidigare träningsarena. Han står på ett fält med ogräs och gamla tomburkar. Sönderslagna läktardelar är det enda ledtråden som visar att detta en gång var en fotbollsplan. Bland bänkarna växer det nu träd och strålkastartornet över supportersektionen ser ut som ett skelett av stål. ”Det här var en gång Al-Ahlys högkvarter”, säger Binsraiti. ”Där borta var ingången till basketbollen och tennisbanan låg där”, säger han och pekar mot högar av skräp och bråte”. Rosa rhododendron blommar nu mitt i förfallet.

En svart byggnad, en gång använd av den libyska säkerhetstjänsten, blickar ut över fälten som en bister påminnelse om den övervakning som klubben och det libyska samhället i stort tvingades att leva med under decennier. Tillsamman med militärbaracker, tortyrkammare och polisstationer satte demonstranter i februari eld på också denna byggnad.

.

.

Under den väpnade resningen i Benghazi var fotbollsspelare

och supporters i första ledet när ”Katiba”,

militärens förläggning erövrades i öppen strid.

.

Denna gång var revolutionen framgångsrik. Men med det första försöket, känt som “fotbollsrevolutionen år 2000”, misslyckades man.

Familjen Khaddafis förhållande till fotboll hade alltid varit motsägelsefullt. Ibland nästan som paranoia. De utnyttjade den, men var ändå misstänksamma mot den. Fotbollsmatcher användes som en bakgrund för Khaddafis offentliga framträdanden. Men han utnyttjade också arenorna för att skapa skräck i libyernas hjärtan genom att i dessa låta hänga verkliga eller misstänkta regimkritiker. Arenavärdar och sportkommentatorer fick endast referera till spelarnas nummer på sina tröjor. Ingen skulle kunna bli mer populär än diktatorn.

Khaddafis son Saadi krönte sig själv till kung över Libyens fotbollsvärld. I slutet av 1990-talet blev han utsedd till president för Libyens fotbollsförbund. Han blev också förbundskapten för landslaget liksom ägare, tränare och kapten för Al-Ahly Tripoli SC. Senare när Libyen blev för litet för honom köpte han in sig i de italienska Division 1-lagen, Perugia, Udinse och Sampdoria. Under sina fyra år i dessa lag fick han sammanlagt 25 matchminuter på fotbollsplan. I Italien var Saadi ett åtlöje man skrattade åt. Men i Libyen var han allsmäktig. Så länge som han regerade över Al-Ahly Tripoli var han besluten att försäkra sig om att klubben alltid var den bästa i Libyen. Ja, i hela Afrika. Han hade också bestämt sig för att detta var den enda klubb som fick använda det traditionella namnet Al-Ahly (Som betyder folkets klubb/förening. Ungefär som IFK, Idrottsföreningen Kamraterna i Sverige. Min anm.).

.

.

Här är det idolporträtt som Saadi Khaddafi

helst vill se av sig själv…

.

Detta beslut fick Saadi att inleda en kampanj mot klubben i Benghazi med sitt likalydande tillnamn. Han köpte klubbens bästa spelare och mutade domare.

En het julidag år 2 000 visade det sig att hans ansträngningar höll på att betala sig. Al-Ahly Benghazi var på väg att bli nerflyttad till Division 2.

Denna dag satt Binsraiti med sitt lag inne på stadion och Saadi satt på läktaren. Enligt Binsraiti fanns det mer än 30 000 supportrar inne på arenan. ”Det var den vanliga historien”, säger han. ”Motståndarlaget blev belönat med den ena straffsparken efter den andra”. I sitt vardagsliv var Benghazis innevånare vana att stå ut med orättvisor. Men nu hade de fått nog.

”Hela arenan var emot Saadi”, säger Binsrati. ”Alla hade en släkting eller en vän i fängelse och alla kände någon som hade blivit dödad eller plundrad på sina tillgångar. Benghazi hatade familjen Khaddafi. Men denna dag var det Saadi som de hatade speciellt”

Publiken inne på stadion började att bua och buropen växte till ett vrål. Några hundra ur publiken stormade arenan och drog sedan ut på gatorna. De brände affischer med Khaddafi och satte eld på det Libyska fotbollsförbundets lokaler. Några klädde ut en åsna i en fotbollströja med Saadis eget spelarnummer.

Men säkerhetsstyrkor sattes in snabbt och krossade det spontana upproret. Omkring 80 supportrar och anställda på klubben arresterades och försvann in i tortyrkammare. Benghazi föll tillbaka i sin dvala.

.

.

Den demokratiska revolutionen i Libyen har inneburit

att kvinnorna tar de första stegen för att vara med i leden.

På bilden nedan demonstrerar de första kvinnorna i Benghazis

rebellstyrkor sin färdighet med vapen

.

.

“Jag ska förstöra din klubb”, hotade Saadi. ”Jag ska göra den till en plats där ugglor bor”.

Han väntade till den 1 september år 2 000. Under festligheterna till minne av de 31 åren sedan hans faders revolution. Som en gåva till sin vördade ledare raserade soldater denna dag klubbens lokaler.

“De förstörde klubbens emblem och huvudentrén för att sedan skicka in tre bulldozers som schaktade ner allt. Inte en husvägg blev kvar. Bara det här dammet och skräpet”, återberättar Binsraiti. Själv satt han vid den tidpunkten i fängelse så vad som hände fick han reda på av en f d vaktmästare. ”Det tog tre till fyra timmar och de tvingade människor att titta på och applådera. Den kvällen visade de också allt i TV”.

“Förstörelsen av Al-Ahly bidrog också till vår nuvarande revolution”, understryker han. ”Det var våra spelare och supporters som var de första demonstranterna och de fanns också bland dem som stormade ´Katiba´, stadens viktigaste militärbas. En aktion som gjorde det möjligt för revolutionärerna att vinna sin första seger mot regimen. Frivilliga till fronten bar klubblagets tröjor och en av lagets mittfältare dog i striderna om Misrata”.

.

.

Samtidigt som regimkritiker dödats eller torterats

har Khaddafis söner blivit  ökända för sitt playboyliv.

Här Saadi och Muatassim vid filmfestival i Venedig

Abd al-Salam Thau pratar utan att röra sina läppar. Han berättar att hans torterare slog ut framtänderna och att han inte har råd med nya. Thau, 42 år, är en mörk, muskulös man, och hans olycka var att han ledde Al-Ahlys supporterklubb under revolten år 2 000. Han dömdes till tio års fängelse och säger att han blev torterad varje dag under tre månader. Efter fem år benådades han av Muammar Khaddafi tillsamman med de tre som dömts till döden. Men då hade en av dem redan tagit livet av sig i fängelset.

Al-Ahly Benghazi SC fick vid denna tid komma tillbaka ut på planen. Men det var inte för att Khaddafi kände sorg över det som skett. I stället handlade det om att det skulle försvårat det större erkännandet från Väst om han hade haft fotbollsspelare fängslade.

Klubben fick en skräpig tomt och några skjul till sitt förfogande. Under flera år lovades man pengar till en träningsanläggning. Men ännu i dag finns det bara en gräsplan och ett staket vid anläggningen. De flesta större företag har stått på regimens sida och därför har det varit omöjligt att få fram sponsorpengar. Dessutom har klubben bara fått lov att spela utan sina supportrar som publik.

Ironiskt nog, efter det första fotbollsupproret, var det Saadi Khaddafi, som var på plats i Benghazi den 17 februari. Den dag när den libyska revolutionen inleddes. Detta var också den dag när diktatorns son enligt rapporter gav order till soldaterna om att skjuta skarpt på demonstranterna. Det var en fortsättning på hans strid mot Al-Ahly och målet var detsamma som tidigare: total förstörelse.

.

.

En liten flicka i Benghazi visar segertecknet

när Saaidi Khaddafis bärsärkar besegrats…

.

Samma dag, i en TV-studio, satt Saadi enligt uppgift och sa med en suck att han skulle ge stöd åt Al-Ahly. Han skulle korrigera misstag i det förflutna och klubben skulle förvandlas till det bästa laget i Libyen med full uppbackning från familjen Khaddafi. En sista gång försökte regimen att utnyttja fotbollen för sina egna syften.

”Ingen i Benghazi trodde på hans ord. Inte efter allt han gjort mot klubben, säger Moataz Ben Amer, klubbens kapten de senaste fem åren. Ben Amer är en 29-årig mittfältare med smalt ansikte och med ögon som blir nervösa när samtalet kommer in på familjen Khaddafi. Han var tänkt att hjälpa till med att stoppa revolutionen – med hjälp av fotbollens kraft. Under upprorets första dagar fick han ett telefonsamtal och mannen som ringde beordrade honom att omedelbart komma till TV-studion och sa att Ben Amer var tvingad att offentligt fördöma protesterna. Skulle han vägra skulle tråkiga saker hända med honom. Men Ben Amer stängde av samtalet. Flera gånger senare försökte de att nå honom. Men han svarade inte och det blev hans första aktiva motståndshandling. Fortfarande darrar hans röst när han talar om det hela.

.

.

Fältsjukhuset i Misrata.

En sårad rebellsoldat får besök av sin bror.

.

Ben Amer var inte den enda fotbollsspelare som under revolutionens första dagar blev ombedd att försvara regimen. Presidenten för Al-Ahly Tripoli, Saaid´s gamla klubb, skulle också tvingas att försvara regimen. Han skulle gå ut och säga att rebellerna i Benghazi var en del av Al Quaida. Men vägrade och valde i stället att fly.

För några veckor sedan, valde en del spelare i landslaget att fly Tripoli och förena sig med rebellerna uppe i de Västra bergen. ”Vi vill inte längre bli utnyttjade”, säger Ben Amer. ”Vi vill ha demokrati och frihet. Vi vill ha fotbollen tillbaka. Han känner Saadi väl efter att ha spelat i samma lag under en säsong. ”Det var inte lätt”, menar han. ”Saadi var kapten och han skulle göra målen. När Saadi blev rasande över att någon gjort en felpassning till honom, kunde han börja slå honom. Eller så kunde han få hans hår avrakat. Ibland hetsade han också sin hund på någon spelare.” Fortfarande fruktar Ben Amer Khaddafi´s långa arm. Han undviker att lämna huset där han bor med sina föräldrar och sina kusiner. Sina vunna pokaler har han på en broderat filt i vardagsrummet. En har han vunnit för att ha slagit 26 lyckade straffsparkar i rad, vilket ska vara afrikanskt rekord. ”Det fanns ändå ett tabu”, förklarar han. ”Vi fick inte lov att bli mästare. Regeln var att denna titel bara kunde gå till Al-Ahly Tripoli eller Al-Ittihad. De två klubbar i Tripoli som sponsrades av Khaddafis söner.

Efter revolutionen upplöstes Al-Ahly i Benghazi än en gång. Klubbens dåvarande president som tillsattes av familjen Khaddafi flydde utomlands efter rykten om att han varit inblandad i ett försök att krossa Februarirevolutionen. Tränaren från Tunisien återvände hem, liksom spelare från Nigeria, Mali och Tunisien. Andra förenade sig med rebellerna vid fronten.

.

.

Den väpnade resningen i Libyen är en del av den arabiska revolutionen.

Här en bild från Tahrirtorget i Kairo där man kräver att

Syriens Assad, Libyens Khaddafi, Jemens Saleh samt

Egyptens Mubarak och hans son ska bort för gott

.

I dag finns bara halva laget kvar i Benghazi och de träffas ibland för att löpträna i några mindre skogar utanför staden. För tillfället är detta den enda träningen. Ben Amer säger att han och hans lagkamrater har skänkt pengar till rebellerna. De har också köpt dem mat, kläder och AK-47:or. De donerar blod och tar sig till Misrata för att hjälpa de sårade. Men Ben Amer ser inte sig själv som en soldat och vill inte gå till fronten. Han säger att han och hans kamrater skulle vilja spela en vänskapsmatch i staden. Den första matchen i frihet och han tror att den skulle inneburit ett stort firande. Men Det nationella övergångsrådet har motsatt sig idén eftersom det fruktar att en sådan skulle kunna dra på sig attacker från Khaddafis supportrar. Men han hoppas att man snart ska kunna spela en match i frihet mellan de två Al-Ahly-klubbarna. Den i Benghazi och den i Tripoli.

Blir det så är det bara en enkel regel som gäller för den matchen: Måtte bästa lag vinna.

.

.

Läser att det just nu meddelas att Tunisiens arméchef efter konsultationer med Quatar, men utan att fråga landets regering, har fattat ett beslut om att leverera vapen till Libyens rebeller. Det är bara att hoppas att det är en korrekt uppgift. När det gäller Reinfeldts högerregering här hemma har man inte ens erkänt Övergångsrådet som den enda legitima representanten för Libyen. Carl Bildt är väl för insyltad i Lundin Oil´s affärer i landet….

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Saadi Khaddafi, fotbollshuliganer, fotbollsrevolten 2000, Benghazi
I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,GP4,SVD3,DN5,DN6,SVD4,SVD5,DN7,DN8,GP5,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,

Adjö Hugo!

Vi gillade din politik- nu är det över.

.

Det är trist men nödvändigt att ta farväl av Hugo Chavez som en revolutionär förbild och kämpe. Den som konsekvent ställer sig på blodiga diktaturers sida är inte och kan aldrig bli en ledare i kampen för social rättvisa. Av Chavez Socialism för ett 21a århundrade finns inget kvar.

.

Hugo Chavez har förbrukat sitt förtroende som kämpe för det 21a århundradets socialism.

I måndags hyllade han än en gång Khaddafi. I ett framträdande i teve läste Hugo Chavez upp ett brev från Khaddafi med hjärtliga tack för Chavez stöd.

-Jag har stor respekt för honom. Han håller ställningarna. Länge leve Libya, sa Chavez utan att nöja sig med denna lite mer formella hyllning.

-Lev länge och vinn. Vi är med dig, sa Chavez dessutom och kallade samtidigt övergångsregeringen i Benghazi och rebellerna för ett ”gäng terrorister”. Det passar väl in med ett tidigare öppet stöd till Bachar Assad som också enligt Chavez slåss mot ”utländska terrorister”. Så här skrev Chavez på Twitter i mitten av maj:

”I have talked for some minutes to the Syrian president, our brother Bashar. Syria is victim of fascist attack. MayGodHelpSyria”

.

Assads tanks angriper ”terroristerna” i Hama.

.

Nu räcker det. Aldrig i mitt liv att jag kommer att följa med i bildandet av en Femte International med Hugo Chavez i spetsen. Den som sluter upp bakom och hyllar blodiga diktaturer hör inte hemma i den socialistiska rörelsen. Inte i någon enda mening. Det räcker inte längre med att hänvisa till sociala reformer i Venezuela för att måla upp Chavez som en dubbelfigur – som står på revolutionens sida i Venezuela och som backar upp vidriga diktaturer utomlands.

Adjö Hugo! Vakna Che!

.

Media: SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Hugo Chavez, Venezuela, Libyen, Khaddafi, Socialism, Diktatur, Assad, Syrien,

Hämnd, maktkamp eller

Khaddafis långa arm?

.

Nyheten om general Younis död slog ned som en bomb i internationella media. Upprorets högste militära ledare mördad under oklara förhållanden. Mer behövdes inte för att spekulationerna om vad som skett skulle ta fart i alla riktningar.

Men än så länge handlar det bara om spekulationer och motstridiga sådana. Ena timmen sägs han ha mördats på väg till ett ”förhör” om situationen i kriget och misstankar om kontakter med Khaddafi. I nästa stund påstås det att han mördades av okända män efter ett möte med övergångsregeringen TNC.

.

Åsikterna om general Abdel Younis lojaliteter går isär.

.

Vår blogg har naturligtvis ingen information utöver vad som finns i media och tänker inte bidra med ”sanningen” om vad som skett. Det överlämnar vi åt andra ”experter” i bloggvärlden som exempelvis Alexander Cockburn (CounterPunch) som redan dagen efter mordet slog fast att Younis mördats av TNC. Några bevis för sina påståenden hade Cockburn naturligtvis inte. Det är länge sedan han besvärat sig med sådana futiliteter i sitt skrivande om revolutionen i Libyen och numera också Syrien.

Däremot kan det vara på sin plats att resonera kring situationen i Benghazi och samtidigt hålla dörren öppen för tänkbara förklaringar till vad som verkligen hände.

Det är ingen nyhet att det ända sedan revolutionens start den 17 februari existerat spänningar mellan olika grupperingar och fraktioner inom oppositionen mot Khaddafi. Inget märkligt med det. Vi har sett och ser liknande spänningar i Tunisien och Egypten. Speciellt de senaste veckorna i Egypten med allt hårdare motsättningar mellan de sekulära krafterna bland framför allt ungdomen på Tahrirtorget och de islamska krafterna i Muslimska brödraskapet och extremisterna i den salafistiska rörelesen.

.

Kan TNCs chef Mustapha Abdeljalil ligga bakom mordet? Mer troliga förklaringar finns till hands.

.

När general Younis hoppade av till upprorets sida sedan han skickats av Khaddafi till Benghazi för att krossa demonstrationerna möttes det av motstridiga reaktioner. Younis var alltsedan Khaddafis militärkupp 1969 diktatorns närmaste man i den militära hierarkin. Det har aldrig förekommit spekulationer om tvister de två emellan. Därför var det inte konstigt att hans avhopp till revolutionens sida möttes med stor skepsis av många i oppositionens led. Samtidigt såg andra det som en stor seger och ett bevis på att Khaddafis regim rämnade i toppen.

Vad kan ha skett? Flera scenarier är trovärdiga men inte nödvändigtvis sanna. Jag kan se fyra tänkbara förklaringar till mordet på generalen. Jag har ingen ”favorit” bland dem. Det kan också finnas en annan och helt okänd förklaring. Kanske vi snart får veta sanningen.

.

Efter 2003 och fram till revolten i ferbruari 2011 var det ingen fnurra på tråden mellan Khaddafi och ledare i väst.

.

.

General Younis kan varit en spion för Khaddafi. Hans avhopp var planerat av Khaddafi i syfte att inifrån sabotera revolutionens militära kapacitet och hålla Tripoli informerad om TNCs göranden. I så fall är det troligt att TNC ligger bakom mordet. Det sades i media att Younis son brast ut i gråt under faderns begravning och ropade att Khaddafi måste komma och ”befria Benghazi”. Kan sonen ha varit lojalist samtidigt som fadern ledde upprorets trupper? Det är inte omöjligt, för ordspråket att äpplet inte faller långt från trädet saknar ofta grund. Men det kan också stärka tesen om att Younis i själva verket var Khaddafis spion och att sonen ropade ut sanningen i sin sorg.

Han kan också ha dödats av agenter lojala med Khaddafi. Hans avhopp om det var ”äkta” var en riktig örfil som Khaddafi inte var beredd att glömma i första taget. Under åren har Khaddafi visat att han inte tvekade att mörda oppositionella utomlands. Listan är lång. Minst 35 kända oppositionella politiker i utlandet har mördats genom åren. Younis kanske kan läggas till som sista namn på listan.

Under sina år som Khaddafis närmste man har Younis skaffat sig många fiender. Redan vid hans första framträdande i Benghazi ropade en man i publiken att han var en mördare som gett order om att ta livet av manens son under sin tid som minister i Khaddafis regering. Den mannen var säkerligen inte den ende i landet som längtade efter hämnd för handlingar som skett på order av Younis under hans år som Khaddafis man.

Till sist kan det också vara så att han mördats i en ren maktkamp inom övergångsregeringen i Benghazi. Inget talar direkt för det. Men ännu utesluter inget heller det som en möjlighet.

Oavsett vad som ligger bakom mordet på general Younis är det ett bakslag för den libyska revolutionen och oppositionens trovärdighet. Inget av de fyra alternativen ovan saknar negativa konsekvenser i den fortsatta kampen mot Tripoli. Hur negativa återstår att se. Mycket beror på hur TNC kommer att sköta utredningen av mordet och hur de demokratiska fri- och rättigheterna fortsätter att utvecklas där oppositionen driver undan Khaddafis styrkor.

.

Media: SVD1, SVD2,SVD3,DN3,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Younis, Tripoli, TNC, Benghazi

.

I vårt husorgan Internationalen har socialisten, historikern och författaren Håkan Blomqvist gett oss en förtätat sammanfattning av tidigare terror mot arbetarrörelsen. En bakgrund till nutidens vidriga dåd i Norge som aldrig lär diskuteras när borgerlighetens ledarskribenter och politiska analytiker försöker få oss att förstå det som skett. Här är texten i sin helhet:

.

Aldrig tidigare har arbetarrörelsen under fredliga förhållanden i Europa drabbats av en sådan massaker. Insikten om det bör finnas med när högerterrorn på Utöya och i Oslo bearbetas.

Det högerextrema massmordet på den norska socialdemokratins ungdomar kan vara den värsta massakern i fredstid på socialister i Europa sedan arbetarrörelsens uppkomst.

.

.

Under krig, inbördeskrig och revolutioner har militära och polisiära massakrer mot socialister, kommunister och anarkister historiskt varit vardagsmat. Junimassakern på det franska Parisproletariatet 1848, för att inte tala om massarkebuseringarna efter Pariskommunens fall 1871, lämnade över tiotusen döda. Den första ryska revolutionen 1905 följdes av fruktansvärda massakrer och avrättningar av socialister och upproriska. I revolutionerna och inbördesstriderna efter första världskriget begicks massmord på ”röda” i såväl det sönderfallande ryska imperiet som i Ungern och Bayern och på andra håll. För Nordens del var det i Finland som tusentals socialister och arbetare sköts efter de rödas nederlag i inbördeskriget 1918.

.

.

I inbördeskriget Finland 1918 dödades nära 37 000 människor varav 27 000 från den röda sidan. Många av dem avrättades summariskt efter kriget. Finland hade bara 3 miljoner innevånare…

.

I södra Europa massakrerades vänsteranhängare när Mussolinis kampgrupper krossade strejker, fabriksockupationer och vänstermöten under tidigt 1920-tal. I östra Europa och på Balkan massakrerades återkommande vänsteranhängare när auktoritära högerkrafter sökte befästa sin makt efter det tidiga 20-talets revolutionsvågor.

Från mord till massterror

Mellankrigstidens skakiga Weimardemokrati i Tyskland upprättades genom massakrer på kommunister och radikala arbetare när spartakistupproret 1919 slogs ned och de tyska arbetarråden krossades av militära frikårer. Under 1920-talet hemsöktes arbetarrörelsen återkommande av nazistiska och fascistiska mord. Även i det relativt fredliga Sverige avslöjades att Stockholms polismästare Gustaf Hårleman under 1920-talet låtit den s k Munckska kåren inhandla ett stort antal kulsprutepistoler och revolvrar att sättas in mot kommunistiska oroligheter. I Berlin dödades 1929 tjugosju kommunistiska Första majdemonstranter och ett hundratal skadades när stadens socialdemokratiska myndigheter förbjudit utomhusdemonstrationer och satte in polis.

.

.

Konrad Hallgren i Sveriges Fascistiska Kamporganisation. Ingick i frikåren runt generallöjtnant Bror Munck. Fyrtio kulsprutepistoler och trehundra pistoler, finansierade av bankiren Arvid Högman, fanns i beredskap för kårens 2 000 medlemmar.

.

Med nazismens och stalinismens maktövertagande i Tyskland och Sovjetunionen skulle terrorn bli ett mördande vapen mot oppositionella och nå nya proportioner. 1930-talets Stalinterror och utrensningar står här i särklass med över sexhundratusen arkebuserade – varav tusentals vänsteroppositionella s k ”trotskister” – under det värsta terroråret 1937. Terrorn i det nazistiska Tyskland hade ännu före kriget inte samma omfattning, men arbetarrörelsen krossades och dess medlemmar sveptes bort till koncentrationsläger, många mördades och avrättades.
Det spanska inbördeskriget både inleddes och avslutades med storskaligt mördande av anarkister, socialister och kommunister.
Under andra världskriget nådde förstås talen över massdödade anhängare av arbetarrörelsen och vänstern helt andra proportioner. Bland krigets bortåt sextio miljoner offer återfanns den europeiska och internationella arbetarrörelsens medlemsmassor. Inte minst den mäktiga judiska arbetarrörelsen av bundister och vänstersionister i östra Europa hörde till de utraderade.

Ockupationen av Norge

Men inte ens under den tyska ockupationen av Norge finner vi riktigt en motsvarande massaker av socialister som den på Utöya. När ockupationen hårdnade från 1941 avrättades vid olika tidpunkter infångade motståndsmän, men det värsta massmordet inträffade i det lilla samhället Telavåg i april 1942 när två officerare från Gestapo sköts till döds i samband med ett försök att gripa motståndsmän. De tyska repressalierna blev fruktansvärda. Alla samhällets byggnader brändes ned, fiskebåtarna sänktes, boskapen drevs iväg och alla män greps. Av de drygt sjuttio deporterade mördades ett trettiotal. Samtidigt avrättades 18 motståndsmän i ett interneringsläger på annat håll. Under hösten mördades också ett trettiotal motståndsmän i samband med undantagstillstånd i Trondheimsområdet.

.

.

Uppställning av norska fångar i Grinis fängelse utanför Oslo.

.

Även i Danmark sköts och mördades motståndsmän varav många tillhörde vänstern, ett drygt hundratal arkebuserades vid olika tillfällen och ytterligare hundratals dödades i koncentrationsläger eller i strid.

Paris och Nordirland

Under efterkrigstiden förekommer sovjetiska massakrer på vänsteranhängare (demokratiska socialister och andra) under upproren i Östberlin 1953, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. I Grekland och Turkiet har vänsteranhängare vid flera tillfällen massakrerats efter kriget. I synnerhet förstås under det grekiska inbördeskriget 1946-49 men också i samband med militärkupper och under den turkiska militärens försök att undertrycka kurderna. Massmorden och de etniska rensningarna i krigets Jugoslavien hör förstås också här till de mörkaste kapitlen.

.

.

1956 gick sovjetiska stridsvagnar in i det upproriska Budapest.

.

Men när det handlar om fredstid och i synnerhet i Västeuropa står dådet i Norge i absolut särklass. I oktober 1961 massakrerades hundratals anhängare av den algeriska befrielserörelsen FLN vid en demonstration i Paris av kravallpolis. På Nordirland sköts 26 demonstranter och åskådare ihjäl av brittisk militär under den ”Blodiga söndagen” 1972. Men aldrig tidigare har arbetarrörelsen under fredliga förhållanden i Europa drabbats av en sådan massaker. Insikten om det bör finnas med när högerterrorn på Utöya och i Oslo bearbetas.

Läs också:

Sverigedemokraterna – barnkammare för terrorism?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Utöya, Breivik, Arbeiderpartiet, högerextremism, nazism,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,SVD5,DN5,SVT1,DN6,

Walls Streets klasskrig

på hemmafronten.

.

Om ett par dagar kan USAs federala myndigheter tvingas att ställa in betalningar, vägra betala räkningar och tillfälligt ge personal ledigt utan lön.

Scenariot verkar groteskt och overkligt men med den existerande lagstiftningen för hur stor den federala statsskulden får vara kan det bli brutal verklighet.

-Det pågår ett klasskrig. Det är vår klass, den rika klassen, som för kriget och vi vinner det.

Så drastiskt uttryckte sig USAs legendariske finansguru Warren Buffet i en intervju på CNN i maj 2005. Mycket har hänt sedan dess, men inget som motbevisar Warren Buffets syn på utvecklingen i USA.

Medias dramatisering av vad som kan ske efter den 2 augusti om Kongressen inte höjer det legala taket för den amerikanska statsskuldens omfattning är kanske överdriven men inte alls verklighetsfrämmande. Bilden av bakgrunden till skuldkrisen är däremot starkt färgad i det att problemet framstår som ett käbbel mellan Vita Huset och republikanerna i Kongressen om hur stora nedskärningar som ska göras i den kommande federala budgeten.

.

-Din del av skulden är 104 211 dollar. Med skräckvisioner om framtiden ska det arbetande amerikanska folket fås att betala landets statsskuld medan kapitalägarna inkasserar räntorna på samma skuld.

.

Bakom striden kring ett antal miljarder hit eller dit finns emellertid Warren Buffets ”klasskrig”? Kort uttryckt handlar det om att den rikaste tjugondelen av de amerikanska hushållen, den verkliga kapitalistklassen, vägrar att längre delta i samhällets sociala utgifter för välfärd. De fick blodad tand av Georg W. Bushs skattesänkningar för tio år sedan och biter sig nu fast i vad de anser som vunnet.

Kolonnerna visar hur skatterna minskat för den rikaste procenten av hushållen (längst till vänster), för de 400 rikaste hushållen (mitten) och de genomsnittliga skattesateserna (till höger).

.

När Bushs skattesänkningar löpte ut i december 2010 vägrade de segerrusiga republikanerna att återinföra de skattesatser som rådde innan Bushs ”reform” och Barack Obama vek ned sig liksom han gjorde i striden om den nya sjukvårdsreformen. Det betyder inte att Barack Obama befinner sig på andra sidan i det klasskrig som Buffet talar om utan bara att han och de flesta demokraterna vill använda delvis andra metoder i krigföringen. Striden står mellan det republikanska lägret som vägrar att de rika ska bistå med en enda cent till saneringen av statsskulden och budgetunderskottet och Obamas demokrater som vill att de rika ska bidra med lite grann via en skattehöjning för hushållen med mer än 500 000 dollar per år i inkomster.

I förhandlingarna mellan Vita Huset och Representanthusets talman, republikanen John A. Boehner, vill Obama minska budgetunderskottet med cirka 4 000 miljarder dollar under en tioårsperiod. Medan Boehner vill ha en kortsiktig plan med nedskärningar i den kommande budgeten i utbyte mot en överenskommelse att höja taket för statsskulden innan den 2 augusti.

.

John Boehner håller Obama under uppsikt. Det taktiska spelet om vem som ska få ansvaret för att ha höjt det federala lånetaket är inte avgjort ännu.

.

Det är kring hur nedskärningen ska finansieras som de båda lägren drabbar samman. Obama har lagt ett minst sagt modest förslag på att cirka 82 procent ska finansieras med sänkta utgifter i den sociala sektorn och 18 procent via skattehöjningar för de rikaste. Under tryck från den högljudda Teapartyrörelsen vägrar republikanerna att höja skatterna över huvud taget. Ja vissa av de värsta bulldoggarna sätter sig till och med emot att bidrag som exempelvis stödet till etanolindustrin tas bort med argument att varje skrotad subvention till det ena eller det andra projektet i själva verket är en skattehöjning.

Det republikanska partiets ledning har satt sig själva i en svår sits. För att inte stöta bort väljarna som vanns via Teapartyrörelsen kan de inte gå med på någonting som liknar en skattehöjning eller en förstärkning av ”big gouvernment” och bryta löftet att inte höja taket för statsskulden.

.

Diagrammet  visar att en hundradel av inkomsttagarna tog hand om 38% av Bushs skattesänkningar. Medan 60% av inkomsttagarna fick dela på 20%.

.

Samtidigt har de Wall Street och framför allt de riktiga höjdarna i den amerikanska industrin emot sig eftersom de inte vill höra talas om en eventuell inställning av statens avbetalningar. Det kan leda till en nerklassning av den amerikanska statsskulden från kapitalmarknadens vakthundar, kreditvärderingsbyråerna, och därmed riskera att en ny katastrofal finanskris utlöses.

Starka krafter är i rörelse för att tvinga fram en kompromiss som undviker ovissheten om vad som kan hända vid en eventuell inställning av den amerikanska statens betalningar. Den mäktiga amerikanska handelskammaren kör en intensiv lobbying mot John Boehner för att lånetaket ska höjas. De stora finanshusen på Wall Street trycker också på i samma riktning.

Men samtidigt rasar redan republikanerna i Teapartyrörelsen inför ett eventuellt brott mot vallöftet att ”aldrig höja lånetaket”. Det påstås att varje dag ringer omkring 30 000 ”arga tepåsar” till sin delstats kongressrepresentanter för att kräva att de håller vad de lovat.

.

Enbart de som arbetat i stora traditionella företag som IBM, GM, Ford, General Electrics osv kan räkna med en bra pension(än så länge). Diagrammet visar att stora delar av befolkningen över 65 år är till stor del beroende av socialbidrag för sin inkomst.

.

Den amerikanska handelskammaren som var en av de största finansiärerna av det republikanska partiets kandidater i fjolårets kongressval kanske får skörda en draksådd. Anden har släppts ur flaskan och nu vill den inte frivilligt låta sig hunsas.

Det är en mycket motsägelsefull och närmast absurd politisk konstellation som formas i USA. Big Business och ledningen för demokrater och republikaner befinner sig på samma sida i det ”klasskrig” som de rika för mot den arbetande befolkningen. Mellan de båda handlar det om taktiska skillnader i hur den lilla sociala välfärden i landet ska krympas till ett skrumpet skrutt. Men i den kommersiella kampen om platser i Kongressen har krafter släppts loss som på typiskt amerikanskt maner vänder sig mot allt som luktar stat och regering.

Teapartyrörelsen är ett vitt ”medelklassfenomen” med en ideologisk blandning av bigott religiositet och anti-establishment som inbillar sig att den ”gamla goda tiden” för det vita medelklassamerika kan vinnas tillbaka i en kamp mot ”Big gouvernment”. En sorts bastard av den klassiska liberalismens laissez-faire, en ideologisk grundbult om att ensam är stark.

.

Det är en klar missupfattning att republikanerna skulle vara mindre benägna att sätta staten i skuld.

.

I själva verket leds de i nosring av en liten grupp av rika finansiärer som bröderna Koch, som återfinns i den yttersta högern av det republikanska partiet och som använder Tea Party som ”fotsoldater” i attacken på allt vad social välfärd heter. Vad Teapartisterna inte förstår är att ”big business” inte alls har något emot ”big gouvernment”. De är bara emot de sociala försäkringarna. De är inte alls emot en stor stat som spenderar stort både på militära och civila projekt. Det ger inkomster, riktigt stora inkomster i de rikas bankkonton.

.

Storlek och sammansättning av den amerikanska federala budgeten.

.

Efter att recessionen förklarats över i slutet av juni 2009 har de nominella lönerna legat still på siffror under eller lika med inflationen, det vill säga att reallönerna utvecklats negativt.

.

Media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,GP3,GP4,SVT1,SVD7,SVD8,

DN6,DN7,SVD8,DN8,GP5,AB1,

Bloggare; Sjöstedt,R&S,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Wall Street, Boehner, Statsskuld, Budget, Bush

.

Anders Breivik beundrade den engelska fascistiska kamporganisationen English Defence League (EDL). Deltog i åtminstone i en av dess demonstrationer och träffade flera medlemmar. På Facebook hade massmördaren många vänner från denna våldsinriktade grupp som visat sig beredd till fysiska attacker på invandrare och sina politiska motståndare.

.

.

Nu har den kände socialistiske och antirasistiska parlamentsledamoten George Galloway polisanmält en av rörelsens ledande medlemmar, Daryl Hobson. En känd arrangör av rasistiska demonstrationer i invandrartäta bostadsområden. På sin Facebooksida har denne lagt ut uppmaningen: ”Kill George Galloway” och uppmanat andra att komma in med sina kommentarer. Åtminstone en av dessa hävdar att han tänker verkställa dödshotet.

.

.

.

Från Daryl Hobsons hemsida

.

Inte minst massmorden i Norge har inneburit att Galloway nu väljer att göra en polisanmälan. ”Detta är en klar uppmaning till att mörda mig”, säger han. ”Hobson medger att Breivik har haft omfattande kontakter med EDL så jag måste ta detta på allvar. Jag har vid tidigare tillfällen blivit attackerad av EDL:s ligister. Men de ska inte tysta mig eller någon annan som är ute i ett aktivt arbete mot deras vidriga, våldsamma, rasistiska metoder”.

.

Den engelska rasistmobben på marsch

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Anders Breivik, English Fedence League, George Galloway

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,GP3,SVD5,DN6,GP4,GP5,SVD6,DN7,SVD7,

SVD8,SVD9,GP6,SVD10,DN8,AB1,SVD11,SVD12,DN9,DN10,GP7,GP8,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

.

Här vid Västerhavet brukar vi tala om skyddade, lugna, långgrunda vikar som barnkammare för fisk. Det är där reproduktionen sker och ynglen växer till sig. Utan dessa föryngringszoner blir det glest med stora fångster.

.

.

I Norge har uppenbart grumliga miljöer i och kring det framgångsrika Fremskrittspartiet under många år varit lekvatten för massmördaren Anders Breivik. Under lång tid var han medlem både i dess ungdomsförbund, FPU, och i partiet. Där började hans tankar och hans ideologier att formas. Det var inte där han blev en våldsinriktad politisk terrorist. Den anklagelsen ska vi inte rikta mot denna norska politiska strömning. Men det var där i Carl I Hagens och Siv Jensens bakvatten, i deras smutsiga gölar och undanskymda brunraggiga vasruggar, som han fick sina första hårda politiska fjäll och lärde sig att rasism kan ses som något vardagligt och naturligt. Fremskrittspartiet är Norges största borgerliga parti med 23 procent av väljarkåren bakom sig och i de senaste riksomfattande skolvalen blev ungdomsförbundet landets största parti.

.

.

I politiken i stort ser det självklart ut på samma sätt. I vänsterrörelser utan kontakt med sociala rörelser och utan klara politiska program kan små grupper av människor tappa fotfästet och kanalisera sin besvikelse över den gamla arbetarrörelsens förfall och sin ilska mot klassamhället genom kontraproduktiva isolerade aktioner. Krossade fönster till bankpalats eller ibland meningslösa slagsmål med polis får ersätta bristen på en bred social och politisk kamp. Men självklart går det inte att befria sig från kapitalismens blinda förtryck av människor och statsapparatens hårda våldsapparat genom enskilda räder mot olika symboler för förtrycket. Marxismens gyllene regel om att arbetande människors befrielse bara kan vara deras eget verk gäller mer än någonsin.  Isolerade våldsgrupper som Baader-Meinhof i Tyskland eller Röda Brigaderna i Italien var dömda att gå under och deras terrorism innebar stora bakslag för Europas breda vänsterrörelser. För varje socialist är det ett stort ansvar att ideologiskt och politiskt bekämpa och oskadliggöra dessa ”blindgångare”.

Anders Breivik – eller föregångare som Oklahomabombarna Timothy McVeigh och Terry Nichols – nöjer sig inte med rasistiska skämt eller att panga rutorna på någon regeringsbyggnad. Inte heller nöjer de sig med misshandel och mord på enskilda invandrare, homosexuella eller andra utsatta människor. Breivik såg sig som ”Marxist Hunter”. Som en marxistjägare. Förmodligen inspirerad av pseudonymen Andrew McDonald och hans bok ”Hunter” som ses som en biblisk text i många högerextrema kretsar. Han är den ensamma krigaren som ensam tar kål på en månghövdad fiende. En hänsynslös predator. Jesuiten eller jihadisten från Al Quaida som kan döda sina egna för den ”sanna kärleken” till Gud. En modern tempelriddare stinn av anabola steroider.

.

.

”Han är den ensamma krigaren som ensam tar kål på en månghövdad fiende. En hänsynslös predator. Jesuiten eller jihadisten från Al Quaida som kan döda sina egna för den ”sanna kärleken” till Gud. En modern tempelriddare stinn av anabola steroider”

.

.

Han slog inte ihjäl någon av de somalier i Oslo som han föraktar utan riktade medvetet in sitt våld mot regeringsmakten, mot den norska arbetarrörelsen i stort och mot det antirasistiska Arbeiderpartiets Ungdoms Fylking i synnerhet. Hans kamp är politisk. En social, ideologisk och politisk produkt från samma vatten där alla vanliga fremskrittspartister har vuxit upp till i och för sig fula men ändå helt vanliga fiskar.

Tar vi oss över Sundet till våra svenska vatten finns det här gott om sverigedemokrater. Jimmy Åkesson och hans närmaste gäng har rensat upp i sin rörelse så gott det går. Gamla rottrådar har slitits av. Öppna nazister, våldsverkare och antisemiter har kastats ut. Sverigedemokraterna är – för närvarande – ingen fascistisk rörelse som vill krossa den ”förklenande parlamentarismen” utan ett rasistiskt nationellt högerparti med stora ambitioner i valen till kommuner, landsting och riksdag. Åkesson och han närmaste njuter i stället själva för fullt av riksdagens alla privilegier. Men i partiets underströmmar och i dess periferi finns den ”folkligt gemytliga rasismen”. Vi andra kan bland annat hitta denna smutsbruna sörja på debattforum, i bloggar och ute i alla twitterflöden.

Bloggen ”Politiskt inkorrekt” är Sverigedemokraternas kanske viktigaste instrument för den egna propagandan. Den är Sveriges mest läsa politiska hemsida. Formellt ”oberoende” men i praktiken ett skarpslipat, professionellt utformat verktyg för den egna hatpropagandan mot invandrare i stort och muslimska invandrare i synnerhet. Hemsidan betalas av bland andra Sverigedemokraternas Internationelle sekreterare Kent Ekeroth.

.

.

Hemsidan eller bloggen utnyttjar framgångsrikt de verkliga problem som finns i socialt kapsejsade invandrartäta bostadsområden. De traditionella politiska företrädarna, en Sahlin eller en Reinfeldt, har en bred rågång gentemot rasism eller vanlig invandrarfientlighet. Men de har alla var och en för sig och tillsammans misslyckats med att sätta alla människor i arbete. Massarbetslösheten drabbar av självklara skäl främst de som sist knackat på dörren till välfärdssamhället. Alltså senkomna invandrare eller andra generationens invandrarungdom. De sociala svårigheter som detta skapar gör det svårare att överbrygga bland annat kulturella och religiösa skillnader mellan ”nya och gamla svenskar”. En nödvändig integration i moderniteten (exempelvis förhållandet mellan kvinnor och män) försvåras mm.

Allt detta utnyttjas maximalt av ”Politiskt inkorrekt”. Sidan publicerar en ström av berättelser och bilder om mord och kriminalitet med invandrare (gärna muslimer) som huvudmän. Blonda svenska våldtäktsmän får små rubriker eller inga alls. Verkligheten blir helt förvriden och ständigt feltolkad. Alla råa och fördomsfulla kommentarer gör sedan det hela än värre. Genom sitt urval av nyheter, tolkningen av dessa, valen av bilder samt huvudbudskapet om att ”islamiseringen av Sverige måste stoppas” fungerar bloggen som en aldrig sinande källa för hatpropaganda mot invandrare och framförallt då sådana med en eller annan form av muslimsk tro. Här finns samma måltavlor som i Anders Breiviks politiska manifest (inte minst Mona Sahlin). Samma retorik. Samma internationella referenser.

.

.

Sverigedemokraterna sägs ha rensat ut antisemitismen.

Men snart nog lär det heta att

muslimer och halvmuslimer inte ska ha tillträde.

,

Sverigedemokraterna, bloggen ”Politiskt inkorrekt” och Kent Ekeroths blogg predikar definitivt inte politisk terrorism. Men för en ung arbetslös ”blond” och till namnet kristen svensk som bara har dessa avsändare som sin enda ideologiska färdkost kan fördomarna och de medvetna urvalen skapa en ilska och ett hat mot den till synes pågående muslimska ockupationen av Sverige som senare i livet kan formas till en våldsinriktad terrorism. Dessa miljöer kan fungera som barnkammare för en militant högerextremism.

I samma andetag som vi kämpar för att alla människor i Sverige ska ha rätt till arbete måste vi därför se till att ständigt nagelfara hatets kolportörer från Sverigedemokraterna och dess avläggare.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Utöya, Anders Breivik, AUF, Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna, Kent Ekerot, Politiskt inkorrekt

Media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,GP1,

GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,SVT1,AB1,AB2,SVD8,DN7,DN7,GP7,SVD9,SVD10,DN8,DN9,GP8

SVT2,SVD11,SVD12,DN10,DN11,GP9,GP10,GP11,DN12,GP12,SVD13,DN13,GP13,SVD14,DN14,

SVD15,SVD16,DN15,DN16,GP14,GP15,AB2,AB3,DN17,SVD17,DN18,DN19,

Bloggare; Jinge,Svensson,RödaMalmö,

A lonely lunatic or a social monster?

.

It is difficult to absorb in your mind the terrible things that happened in Oslo and on the idyllic island of Utoya. A lonely man kills innocent people with such an extreme and still chilly violence that the reality has difficulties to enter our consciousness. We do not want horrors like this to happen. We push it away from us in disgust.

.

Utoya – an idyllic island transformed to a hell by a fascist.

.

Yet we must take to our hearts the tremendous and difficult task of understanding what happened and prevent new heinous attacks on what the young people in Utoya stood for. Unfortunately our media does not help in this. The TV channels and newspaper columns quoted one ”terrorist expert” and psychoanalyst after another. ”A lonely madman with obsessions” and other bright comments were lined up. Not one of them seems to understand that what happened is evidence of a social madness, and not the result of the chimeras of a lonely lunatic.

Anders Breivik’s acts are despicable and we all feel powerless about what happened. Not even on the extreme right wing dare anyone rejoice over Breivik’s ”feat”. But doesn’t that depend only on the fact that our current Nordic societies are relatively peaceful, that conflicts and contradictions are discussed until more or less acceptable solutions are found, and that hate between social groups and classes are on the back burner?

It could have been different. His act could have triggered the cheers from thousands of people with hatred in their hearts.

Imagine Anders Breivik in Germany of 1931 and let him commit a mass murder against young people gathered in a summer camp organized by the German Communist Party. Tens of thousands of extremists in Hitler’s shadow would surely have rejoiced over the slaughter of ”the Judeo-Bolshevik pest” and ”Marxist cosmopolitans”.

Let Anders Breivik take place in one of Mussolini’s death squads and murder a few dozen union leaders in the red Emilia-Romagna district. He had certainly been hailed as a hero by thousands of black shirts.

There have been many Breiviks throughout history. If they are seen as isolated lunatics or political heroes has nothing to do with psychology and psychiatry. The analysis of the brown plague cannot be done with Breivik couched and an ”expert on human minds” leaning forward thoughtfully.

Anders Breivik is a social product. We are happy that thousands of hateful supporters are not praising his deeds. There are other societies on earth where large groups of people take joy in political mass murder. We must with all our might stop those who wish our society to become a fertile soil for Anders Breivik’s ideological brethren.

Let a red stop sign say:

No to xenophobia and racism.

Social justice and solidarity between people.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Economy, Politck, Oslo, Anders Breivik, Norway, Terrorism

Ensam galning eller social galenskap?

.

Det är svårt att ta till sig det fruktansvärda som skedde i Oslo och på idyllen Utöya. En ensam man dödar oskyldiga ungdomar med ett så extremt och ändå kyligt våld att verkligheten har svårt att tränga in i medvetandet. Vi vill inte att sådant här ska hända. Vi stöter det ifrån oss.

.

Utöya – en grön idyll som förvandlades till helvetet av en fascist.

.

Ändå måste vi ta till oss det oerhörda och bearbeta det för att förstå och förebygga nya avskyvärda angrepp mot allt vad ungdomarna på Utöya stod för. Tyvärr är våra media inte till hjälp. I tevekanaler och tidningars spalter citeras den ena ”terroristexperten” och psykoanalytikern efter den andra. ”Ensam galning med tvångsföreställningar” och andra visheter radas upp. Inte en enda av dem verkar förstå att vad som skett är bevis på en social galenskap, inte följden av en ensam galnings hjärnspöken.

Anders Breiviks handlingar är avskyvärda och alla känner vi vanmakt inför vad som skett. Inte ens på den yttersta högerkanten, i de brunas skummaste vrår, vågar någon jubla över Breiviks ”bragd”. Men beror det inte bara på att vårt nuvarande samhälle är relativt fredligt, att konflikter och motsättningar stöts och blöts tills mer eller mindre acceptabla lösningar hittas, att hatet mellan sociala skikt brinner på sparlåga?

Det hade kunnat vara annorlunda. Hans akt hade kunnat utlösa jubel bland tusentals människor med hat i bröstet. Placera Breivik i Tyskland 1931 och låt honom begå ett massmord mot ungdomar samlade till sommarläger organiserat av det tyska kommunistpartiet. Tiotusentals extremister i Hitlers följe hade med all säkerhet jublat över slakten på ”bolsjevikpesten” och ”marxistsvinen”.

Låt Breivik ta plats i en av Mussolinis dödsskvadroner och mörda några dussin fackliga ledare i det röda Emilia-Romagna. Han hade säkerligen hyllats som hjälte av tusentals svartskjortor.

Det har funnits många Breivik under historiens gång. Om de ses som isolerade galningar eller politiska hjältar har inget med psykologi och psykiatri att göra. Analysen av den bruna pesten kan inte göras med Breivik tillbakalutad i soffan och en ”expert i det mänskliga tänkandet” lutande sig analytiskt framåt.

Breivik är ett en social produkt. Vi ska vara lyckliga över att inte tusentals hatiska anhängare hyllar hans handling. Det finns andra samhällen på vår jord där stora grupper människo hyllat politiska massmord. Vi ska med all vår kraft sätt stopp för de som vill att vårt samhälle blir en bördig mylla för Anders Breiviks ideologiska fränder.

På den röda stoppskylten står det:

Nej till främlingshat och rasism.

Social rättvisa och solidaritet mellan folken.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,SVD2,DN3,SVD3,SVT2,SVD4,DN4,DN5,DN6,GP2,SVT2,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Berget,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Anders Breivik, Oslo, Utöya, Fascism,

I’ve just listened to a press conference with Eskil Pedersen, chairman of the Norwegian Labour Party Youth League. Despite his lack of sleep and all tears during the night he had the strength to firmly establish that what had occurred was an attack on the Norwegian labour movement. The hoorendous blast in Oslo City and the carnage in the idyllic island Utoy were political attacks.

.

.

Mass murderer, Anders Behring Breivik, is no maniac in the Norwegian society’s margins. He is a well-adjusted and well formulated Christian, right wing self-employed “entrepreneur”. Islam hater, tall, blond and handsome.

He has deliberately targeted  the Labour Party as a symbol of people with marxist views and he calls himself “Marxist Hunter”. Just hours before the massacre on the island  former Prime Minister Gro Harlem Brundtland spoke to youngsters at summer camp. Earlier on Facebook Breivik named her as a murderer and a traitor to her country. Breivik has also connections with English Defence League.

Eskil Pedersen managed to cope with the unimaginable murders. ”We’re going back to Utöya,” he said:

”We stand by our ideas. We are anti-racists and we stand for solidarity. ”

Words we never will forget.

Breivik opinions have grown in some of the lush-right habitats of the Eastern Norway. A reactionary quagmire of ”national” conservative extremism.  Brown milieus lushing also in Sweden. We have our serial killer of “immigrants” in Malmo south of the country. From where I live it is the same distance to Malmo as to Oslo. Both physically and politically.

Our Prime Minister, Fredrik Reinfeldt from the Conservative Party, says that we shall not concern ourselves with Breivik`s political motives.

But for us the opposite position is necessary and obvious.

Together, in solidarity, we must do everything possible to realize the vision formulated by Eskil Pedersen:

We`re going back to Utoya

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, economy, politik, politics, Utoya, Terror in Oslo,

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,SVD3,DN3,GP3,SVD4,DN4,DN5,DN6,GP4,SVD1,SVD2,SVD3,

DN7,DN8,DN9,GP5,GP6,SVT3,SVT4,