.

I Aftonbladet har Andreas Malm och Joakim Bröms diskuterat Libyen. Här återger vi Malms senaste replik som i vart fall inte kommer att återges i sin helhet eftersom AB:s kulturredaktion avslutat/håller på att avsluta den diskussionen. Troligtvis publiceras där en kortare variant i morgon. Om du, Joakim, läser vår blogg och vill få utrymme för ännu ett inlägg är du givetvis välkommen. Bildtexterna är våra.

.

.

Minst 13 000 människor har hittills dödats i Libyen. Den överväldigande merparten är civila och rebeller; mördarna är trogna Gaddafi. Offren för hans regim är således minst tio gånger fler än i Gaza 2009: ändå insisterar vissa vänsterdebattörer på att nära sitt narrativ om två symmetriska sidor i ett inbördeskrig, två kålsupare som måste bringas att förhandla, två parter som båda gör sig skyldiga till krigsbrott och propaganda…har vi hört det förr? Nej, den ena sidan är förvisso värre än den andra i dessa debattörers ögon, EN av aktörerna har gjort sig skyldig till det Stora Oförlåtligt Brottet: rebellerna har tagit hjälp av NATO.

Joakim Bröms upprepar (AB 4/7) att det inte finns något stöd för påståenden om folkmord eller våldtäktskampanjer i Gaddafis regi. Sådana anklagelser, hävdar han, ligger till grund för FN:s resolution 1973 och NATO:s intervention; eftersom de saknar belägg finns det inga skäl för insatsen. I verkligheten motiverade dock varken säkerhetsrådet eller Sarkozy sina beslut med tal om folkmord eller våldtäkt. Inget av orden förekommer i resolutionstexten. I stället baserade FN beslutet om ingripande i Libyen på ”de omfattande civila dödsoffren”, ”de systematiska brotten mot mänskliga rättigheter, däribland godtyckliga fängslanden, bortföranden, tortyr och summariska avrättningar”, ”attacker som riktar sig mot civilbefolkningar, inklusive från luften och havet”. Allt detta är väldokumenterat. Nya uppgifter om masslakten i februari når hela tiden dagens ljus; den 16 juni rapporterade BBC om ett sjukhus i Tripoli som mottog mellan 500 och 700 döda demonstranter efter massakern på Gröna torget natten den 20 februari.

.

.

I sitt inlägg hävdar Bröms att övergreppet på Misrata,

med över 1000 döda civila och rebeller. Liksom 1000 saknade unga män,

skulle ha kommit efter NATO:s militära hjälp.

Detta är ren nonsens. Belägringen inleddes

flera veckor före flyginsatserna.

.

När den libyska revolutionen – en syster till segrarna i Tunisien och Egypten – inleddes den 17 februari svarade alltså Gaddafi med ett besinningslöst mördande av civila, demonstranter, misstänkt oppositionella, helt vanliga libyer. Revolutionärerna tog till vapen för att försvara sig, varpå Gaddafi trappade upp dödandet och hotade med massmord i Benghazi och andra upprorsfästen. DETTA var grunden för resolution 1973 och NATO:s bomber. Om Bröms vill rycka undan den måste han förneka inte folkmord eller våldtäkter, utan den situation som faktiskt rådde fram till mitten av mars.

Vad gäller folkmord har få seriösa anklagelser framförts om något sådant, i bemärkelsen systematisk utrotning av en viss folkgrupp. Vad gäller massvåldtäkter är bevisen ännu motstridiga; det råder ingen tvekan om att Gaddafi-soldater har begått våldtäkter, men vi vet inte hur omfattande och välorkestrerade de varit. Undersökningarna försvåras både av att kriget väntar på sitt slut och av det sociala stigma som gör det svårt för offren att träda fram (dessvärre inget ovanligt i sammanhanget).

Medan Bröms bestämmer sig för att tvivla på allt som tillskrivs Gaddafi-sidan vet han emellertid med största bestämdhet att rebellerna ägnat sig åt ”horribelt rasistiskt våld, inklusive tortyr och lynchningar, riktat mot svarta libyer och gästarbetare.” Nå, det råder heller ingen tvekan om att rebellsympatisörer gjort sig skyldiga till mord på misstänkta legosoldater från Afrika söder om Sahara, som i efterhand visat sig vara gästarbetare (för övrigt har gästarbetare även attackerats under revolten i Bahrain). Däremot finns det ingenting som tyder på att sådant våld skulle vara sanktionerat av det nationella övergångsrådet i Benghazi. Än mindre pågår några systematiska angrepp på svarta libyer i de befriade områdena: om det vittnar den goda representationen av svarta i såväl rebellernas administration som deras brigader.

Men det genuint absurda i Bröms kalkyl är att de incidenter som kan läggas rebellsidan till last – förkastliga, jämförelsevis försvinnande få – räknas som moralisk symmetri. Med samma logik var Israel och palestinierna jämbördiga mördare 2009, serbnationalisterna och bosnienmuslimerna 1992-1995, republiken och falangisterna i Spanien 1936-1939. Kålsuparteorier har en traditionstyngd funktion.

På ett djupare plan uppvisar Joakim Bröms noll eller mindre förståelse av dynamiken i revolutioner i allmänhet och de arabiska i synnerhet. Att det förekommer ”militanta islamister”, ”monarkister” och ”förespråkare för nyliberala reformer” i rebellernas led skulle, enligt honom, diskvalificera dem från stöd. Nu råkar där även finnas andra politiska strömningar, inklusive en socialdemokratiskt sinnad vänster med en välfärdsstat i sikte; krav på en omfördelning av oljerikedomarna från Gaddafis familj, som vältrat sig i lyx och förbindelser med internationellt kapital, har funnits med från resningens första dagar. (För en representativ bild av nationella övergångsrådets politiska program, se Shora Esmailians intervju – på plats i Benghazi – med dess vice ordförande Abdul Hafiz Ghoga i Sydsvenskan 6/7.)

.

.

I försvaret av Misrata har skaparkraften hos befolkningen

bland annat inneburit att man byggt om

pickupbilar till egna pansarvagnar.

.

Bröms fantiserar dock vilt om att övergångsrådet skulle ha kidnappat den libyska revolutionen, med en helt annan agenda än ”de krafter som kräver frihet och demokrati”. Så vad kräver övergångsrådet? Exakt samma sak som demonstranterna och rebellerna har krävt från dag ett: fullständiga politiska friheter och demokrati i Libyen, efter 42 års envälde. Det är bara att ta del av alla dokument och uttalanden för att inhämta denna självklarhet, som springer ur övergångsrådets organiska framväxt ur den revolutionära rörelsen. Till yttermera visso har Libyens befriade områden kommit längre än såväl Tunisien som Egypten i nedmonteringen av tyranniets statsapparat; där finns ett klarare övergångsprogram till demokrati än i något av grannländerna. Mubaraks djupa stat lever vidare. När Gaddafi faller kommer den, eftersom enväldet varit så mycket mer fulländat i Libyen, att försvinna från jordens yta.

Men förvisso: den libyska revolutionen är en klassallians. Den överskrider alla ideologiska gränser, därför att den förenar den libyska befolkningen i en totalfront mot diktatorn. Samma dynamik utspann sig i Tunisien och Egypten i januari och februari och pågår för fullt i Jemen och Syrien, i Jordanien och Marocko: islamister, kommunister, liberaler, nationalister, avhoppare från de gamla regimerna, arbetare och företagare, bönder och hemmafruar, ingenjörer och gatuförsäljare reser sig i massor. Med Bröms kriterier borde revolutionerna i Tunisien och Egypten inte ha segrat. Vi bör också önska oss att Assad håller sig kvar vid sin blodiga tron och att Saleh vaknar till liv igen.

Det första målet för revolutionen är att störta tyrannen; när det har uppnåtts, som i Tunisien och Egypten, inträder nästa stadium. Då börjar kampen om makten. Det finns inga garantier för att den lyckas; revolutionen är ett äventyr, ett språng ut i det fria, där vänstern och arbetarrörelsen inte har några annan styrka att lita till än sin egen. I såväl Tunisien som Egypten strider de nu för att fördjupa revolutionen – göra den social – mot såväl islamister som resterna av l’ancien régime. Men finns det någon som önskar att det första målet hade missats? Inte ens de svenska liberaler som under Tharir-veckorna ylade över hotet från Muslimska Brödraskapet önskar sig i dag Mubarak tillbaka. Det är rätt att kämpa för frihet; det är ännu mer rätt att fortsätta göra det.

.

.

Men i centrala Libyen regerar alltjämt diktatorn. Bröms tror att lösningen på problemen är att han får fortsätta göra det, genom förhandlingar. Det libyska folket vet att livet i frihet börjar i samma stund som han faller.

Med detta resonemang avslöjar jag mig, enligt Dan Josefsson, som ”revolutionsromantiker”, ”krigsrusig framför datorn”. Jag misstänker att jag uppehållit mig mer på arabvärldens gator denna vår än vad Josefsson gjort, men det hör inte hit. Av större intresse är anklagelsen om revolutionsromantik. Om man fortfarande år 2011 ska bespottas för detta brott för att man uttrycker stöd till den arabiska revolutionen, eller för den delen de revolutionära krafterna i länder som Grekland och Spanien, så visst: jag erkänner. Revolutionen är tillbaka, och vi är några stycken, i Kairo och Benghazi och Aten och Rabat, som älskar det.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Andreas Malm, Joakim Bröms, Aftonbladet, Misrata

I media: DN1,DN2,

.

I morse slog Dagens Nyheter ett rejält klubbslag i skallen på Lars Ohly.

Att vakna på Gotland under ”Vänsterpartiets dag i Almedalen” och till frukostkaffet få serverat feta rubriker om att mer än hälften av partiets distriktsordförande nu vill byta ut honom. Det kan inte vara särskilt kul.

.

.

Självklart handlar resten av dagen bara om detta.  Ska han avgå? Eller ska han försöka hålla sig kvar? Bara som exempel håller sig Sveriges Radio under denna vecka med fyrtio egna journalister på plats…

I eftermiddags kunde media tända på igen. Jonas Sjöstedt har länge lurat i vassen och sagt att ”han ställer upp om inte Lars ställer upp”.  Nu hugger han till och ändrar sig eftersom denna avvaktande inställning har uppfattas som lurpassning eller utpressning.

Eftersom jag inte är medlem i Vänsterpartiet vore det förmätet att välja mellan de två. Detta eftersom ingen av dem vill utveckla en socialistisk politik.  Sjöstedt säger i dag att det bästa med Ohly har varit att han möjliggjorde den rödgröna alliansen.  För min del var den överenskommelsen det sämsta han gjort. Det var hungern efter ministerposter som blev till en politisk katastrof.

Jag vill i stället se en politik som åtminstone börjar med att peka ut en möjlig väg för att Sveriges och Europas befolkning ska kunna bryta upp från den kapitalism, den marknadsdiktatur, som fjättrar oss till det system där vi bara är underordnade lönearbetare.

Vänsterpartiet kan komma med hur många utspel som helst om hur den ena eller andra skattemiljarden kan göra nytta i vården eller i skolan. Men när ekonomin väl krisar. Som när man var stödparti åt Göran Persson.  Då tvingades man av respekt för banker och finansen i stort att skära ner med nära nog samma iver som alla andra.

Detta hindrar naturligtvis inte att man i en hel del frågor har en del bra svar eller att många av partiets medlemmar gör viktiga politiska insatser.

Om vi lämnar frågan om en socialistisk strategi därhän och bara ser till vem av de två som skulle kunna vara en röstmagnet i nästa val. Ja, då blir svaret ett helt annat.

Alla stugor måste målas om ibland. Även så en röd liten stuga.

.

.

Lars Ohly har varit med i flera förlustval. Att han var partisekreterare under framgångsåren med Gudrun Schyman/Johan Lönnroth är glömt. Han är stämplad som en looser. Ett blysänke. I den personfixerade svenska mediabevakningen måste partiledarna förnyas om de inte kan förnya sig själva. Jonas Sjöstedt är dessutom den av de två som kan utmana den yngre Gustav Fridolin när det gäller gröna frågor.

För övrigt läste jag för bara några dagar sedan att Sjöstedt nu menar att ”man ska ha kavaj och slips på när man talar med en minister”.  Var inte detta en klädsam ”hint” om att han redan nu börjat växa in i kostymen och kan tänka sig en ny karriär?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, Jonas Sjöstedt, Josefin Brink, Vänsterpartiet

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,SVT2,DN1,DN2,GP1,GP2,Expressen,SVD4,DN3,SVT3,DN3,AB1,

DN5,DN6,

Bloggare: JonasSjöstedt,RödaMalmö,Jinge,Gusart,

Snart en ny militärkupp?

.

Ska den thailändska eliten med militären i spetsen acceptera valsegern för Phue Thai eller kommer vi inom kort framtid att kunna beklaga ännu en militärkupp i kungariket Thailand? Frågan är berättigad för under de senaste 79 åren har armen utfört 18 militärkupper, den senaste 2006 då Thaksin Shinawatra störtades.

.

Yingluck Shinawatra är de stora segraren i valet.

.

I en opinionsundersökning som publicerades omedelbart efter förra söndagens val trodde strax över hälften att det skulle följas av politiskt våld och 18,4 procent att det berodde på regeringens politik om valet ska följas av politiskt våld. Vad är det egentligen de svarat på? Det är sannerligen inga spekulationer i det blå, för den härskande eliten med sina gulskjortade stormtrupper har visat att den inte ger mycket för demokratiska val och demokratiskt valda regeringar.

Arméns ledning har sagt att den tänker respektera valutgången. Redan att den behöver säga det visar att det inte är givet att den accepterar en valutgång den inte gillar. Alliansen mellan kungahuset, militären, den ekonomiska eliten och höga statstjänstemän är mäktig och har visat att den inte drar sig för att ta till våld för att bevaka sina intressen. Bokslutet efter förra vårens protester i Bangkok är dramatiskt -91 döda och 2000 skadade rödskjortor.

.

Trots repressionen har rödskjortorna hållit kampmoralen uppe.

.

Segern för de röda i söndagens val är ett mäktigt bevis på att nederlaget på gatorna i fjol vår inte krossade de fattigas kampmoral och hopp om en bättre framtid. Phue Thai-partiets seger speglar det hoppet även om partiet självt måste beskrivas som ett borgerligt parti men med annat socialt stöd än eliten i Bangkok.

Valets stora segrare är Yingluck Shinawatra, syster till Thaksin Shinawatra som störtades i en militärkupp 2006 och som sedan 2008 befinner sig i landsflykt. Hur den nya regeringen ställer sig till en amnesti för Thaksin kan bli nyckeln till den fortsatta utvecklingen. Som ledare för Phue Thai-partiet har hon lovat att de fattigas löners ska höjas med 40 procent vilket kommer att möta kraftigt motstånd från den ekonomiska eliten. Redan dagen efter valsegern inbjöd Yingluck Shinawatra fyra andra partier att ingå i en regeringskoalition trots att Phue Thai vann egen majoritet i parlamentet. Nu får i stället koalitionen en klar majoritet på 299 ledamöter av 500. Om priset för det blir ett tummande på vallöftena till de fattiga återstår att se.

.

I Bangkok lever eliten i en värld där de fattiga inte syns och räknas.

.

Phue Thai säger att de gör anspråk på utrikes-, inrikes- och försvarsministerierna. Kontroll av dessa tre är väsentliga för att göra det möjligt för Thaksin att återvända. Om det blir lillasysters prioritet den närmaste tiden i stället för att uppfylla vallöftena då är det garanterat att reaktionens gulskjortor snabbt kommer att inta gator och torg och med våld hindra den nya regeringen från att verka. Blir det kaos, ja då kommer Thailand att uppleva sin nittonde militärkupp i modern tid.

.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bangkok, Thailand, Pheu Thai, Shinawatra,

Rödskjortornas revansch.

.

Valet i Thailand är en gruvlig revansch för elitens militära angrepp på det folkliga upproret i april-maj 2010. I går vann Yingluck Shinawatra en klar seger i parlamentsvalet. Hon är en yngre syster till den förre premiärministern Thaksin Shinawatra som befinner sig i landsflykt sedan militärkuppen 2006.

.

Nu är det upp till affärskvinnan Yingluck Shinawatra att visa sig värdig sina väljares förtroende.

.

Yingluck Shinawatra är ledare för Pheu Thai-partiet som i går fick egen majoritet i parlamentet med 265 platser av 500. Hon har redan ingått en koalition med ett mindre parti som tillsammans har en klar majoritet på 299 parlamentsstolar.

Inför valet har den sittande regeringen och militären gjort allt för att hindra PTP att vinna. Alla metoder har varit tillåtna. Den demokratiska fasaden spelade tydligen ingen roll för premiärminister Abhisit Vejjajiva som ledde krossandet av rödskjortornas demonstrationer i Bangkok våren 2010.

Redan inför valet 2007 visade regimen sin antidemokratiska sida då den förbjöd 111 oppositionspolitiker från att ställa upp i valet och upplöste Thaksin Shinawatras PPP.

.

Det är de fattiga i landet som lyft Pheu Thai till seger trots regimens trakasserier.

Inför gårdagens val var det inte bättre. Ett antal medlemmar av Pheu Thai kastades i fängelse utan rättegång, anklagade för ”terrorism”. Nästan alla oppositionella media har stängts och tiotusentals webbsidor som visade videon från våren 2010 förbjudits och lagts ned. Regeringspartierna kontrollerar 99 procent av media och i teve hotades vissa ledare och grupper att jagas under jorden. Vallagen skrevs till och med om för att minska de rödas chans att vinna valet.

Ändå slutade det i totalt fiasko för den sittande regeringskoalitionen. Med det kan väl debatten i fjol om rödskjortornas odemokratiska beteende och det berättigade i deras protester avslutas. Den stora majoriteten av landets befolkning vill inte styras av den elitklick i Bangkok som under Kungens och militärens beskydd försvarar de rika, den omfattande korruptionen och svågerpolitiken.

Rödskjortornas protester var ett legitimt uttryck för den fattiga befolkningens krav på rättvisa, dignitet och ett bättre liv. Nu är det upp till Pheu Thai och Yingluck Shinawatra att visa sig värdiga det förtroende som folket visat henne och partiet.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,SVT2,DN2,SVD3,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Bangkok, Shinawatra, Pheu Thai, Rödskjortor, Demokrati

.

I dagens Aftonbladet demaskerar Andreas Malm den vänster i Europa som förrått den libyska revolutionen.

Den vänster som inte kan skilja på folk och fä. På ett folkligt uppror och en fähund som Muammar Khaddafi.

.

.

Inlägget kommer passligt. För samtidigt bekräftar Frankrikes regering att den valt att förse rebellerna i den bergiga Nafusregionen med lättare vapen. Ett beslut som går lätt att försvara även för de stormaktsvurmare som ser FN:s resolutioner som enda rättesnören i internationell politik. Resolution 1973 med dess klara skrivning om att Libyens civilbefolkning ska få hjälp ”med alla nödvändiga medel” ger utan vidare klartecken för vapenhjälp till rebellerna. Man kan inte försvara sig mot stridsvagnseld med filtar och barnvälling.

.

.

Bra översiktskartor från BBC:s hemsida. Den ovan visar det bergiga område sydväst om Tripoli som behärskas av rebellerna. Där har den berbiska kulturen redan börjat att blomstra med radiosändningar på sitt eget språk. Den egna musiken kan spelas fritt. Sju små tidningar på berbiska- som görs med fotokopior – vittnar om pressfrihet. De senaste dagarna har rebellsidan vunnit strider om samhällen också ute på slättlandet. I förrgår erövrade man en stor vapendepå som övergetts av Khaddafis flyende soldater…

.

.

Ett av de tydligaste uttrycken för den vänster som Malm generar, vid sidan av Kommunistiska Partiet, är Ung Vänster. I en tidigare blogg skrev jag om den kongresstext Vänsterpartiets ungdomar antog så sent som under Kristi Himmelsfärdshelgen. I dess mest makabra avsnitt hette det att:

.

”I stället för att upprätta ett vapenembargo och en vapenvila har NATO:s medlemsländer levererat vapenmateriel till den inhemska oppositionen.”

.

Dessvärre var detta inte sant! Det enda rebellarmén har fått är en del skyddsvästar och en del utrustning för radiokommunikation. Unga människor i gummiskor och jeans har  tvingats att möta en fullt utrustad reguljär armé med endast enkla handeldvapen till buds. Västmakterna, som tidigare tillsammans med Ryssland, har försett Khadaffis bödlar med tunga vapen, har konsekvent vägrat att beväpna revolutionen. Vare sig de kapitalistiska klasserna i Europa, USA, Turkiet, Egypten eller Ryssland, vill se en självsäker segrande revolution. De vill i Libyen, på samma sätt som i Egypten eller Tunisien, ha en övergångsregering  som de själva kan kontrollera. Khaddafis regim följde dirigenterna i IMF och var i full färd med att organisera det libyska samhället i linje med diktaten från nyliberalismen. Liksom politiken för sin egen subimperialism i Afrika. Så sent som i okotober 2010 applåderade IMF i ett uttalande Khaddafis beslut att avskeda 340 000 statsanställda! Självklart vill västmakterna att även en ny, mer demokratisk regim, ska fortsätta på denna väg. Telekommunikation och stålindustrin var på tur att säljas ut under Zaif Khaddafis ledning. För västmakterna var inte familjen  Khaddafi i sig något problem.

.

.

Det var ljuva tider tillsammans. Så länge det begav sig.

Här ”antiimperialisten” Khaddafi

tillsammans med Berlusconis utrikesminister Fratini…

.

Skälet till att man tvingades att ingripa var att det libyska folket gjorde uppror!

Sarkozys Frankrike, Camerons Storbritannien eller Berlusconis Italien /liksom det tveksamma USA/ hade naturligtvis sina egna goda skäl för sin intervention. Det handlade inte om att försvara ett folk i uppror. Revolutionerna i Nordafrika hotade att radera ut deras inflytande. I full  panik efter Ben Alis och Mubaraks fall beslöt man att överge också Khaddafi. Men var samtidigt inte beredda att handgripligen ge den väpnade resningen nödvändig vapenhjälp. En ny libysk regim ska få sin makt till skänks av Västmakternas insatser med flyg. Att många av revolutionens dåligt utrustade  fotsoldater stupar i onödan bryr man sig inte om. Att Frankrike nu till sist försett rebellerna i sydväst med en del  begränsade vapensändningar och en del ammunition beror säkert på att Sarkozy av inrikespolitiska skäl vill forcera tempot i befrielsen. Han vill gärna berätta om segrar framför Bastiljen den 14 juli när den egna nationaldagen och den en gång segerika franska revolutionen ska firas…

Men för Ung Vänster – och för många andra – skapar denna vändning en pinsam situation. Ska ungdomsförbundets nye ordförande Stefan Lindborg nu gå ut i ett kraftigt fördömande av Frankrikes vapenleveranser? Eller ska han bara tiga?

En stor del av Europas vänster har svikit den första väpnade folkliga resningen under den arabiska revolutionen. En diktaturkramare som Sarkozy – helt avklädd under revolutionernas första månader- kan nu komma att pråla i ny kläder som ”Libyens befriare”. Det nya seklets och Nordafrikas nye lille Napoleon.

Libyens revolutionärer kommer säkert – åtminstone tillfälligt – att älska honom. Frågan är hur mycket de älskar den poststalinistiska vänstern…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi, Andreas Malm,

I media: AB1,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,SVD4,

Bloggar: RödaMalmö,Gusart,

.

Året har vänt. Vi lever mitt i högsommaren och det är med ett visst vemod jag ser hur alltfler kullar av våra småfåglar har blivit flygga. I går var det dags för vår egen färskpotatis. En riktig fest eftersom den som är till salu i våra vanliga affärer inte ens med bästa vilja i världen kan kallas för färsk. Först har den misshandlats med massor av konstgödning, bevattning och folie. Sedan har den skördats mekaniskt, tryckts ner i pallar och transporterats långa sträckor.

.

.

Verklig färskpotatis ska bli bli ren och len bara man drar med tummen över skalen i lite rinnande vatten. I väntan på skörd kan man dessutom beundra potatisblomman.

.

.

Vår vinterpotatis, härlig King Edward,

står fortfarande och väntar på att bli kupade.

.

.

Livet spirar överallt där det är möjligt.

Här har rönn hittat rotfäste i en gammal stubbe efter en lönn.

.

.

Samma rönnplantor med granskogen i bakgrunden.

.

.

Nejlikor och törnros dekorerar vår gamla jordkällare.

.

.

På norrsidan ser man att det är dags att lägga om taket.

Björksly hittar fram förbi teglet.

Kanske något för Antikrundan?

.

.

Här är det bättre ordning.

.

.

Två gäster på kvällskvisten.

En pinntjur och en kviga utanför köksfönstret.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, högsommar, färskpotatis,

I media: DN1,AB1,AB2,

.

Augusti kallas ofta för rötmånad. Värme och hög luftfuktighet gör att mögel och alla andra former av svampar frodas både i naturen och i våra kök. Potatisen får bladmögel. Mjölken surnar och limpan blir grön. Apelsinen kan snabbt anta skepnaden av en utomjording.

.

.

I tidningsvärlden brukar man prata om ”sommarröta” när det nalkas semestertider. Allt möjligt kan få spaltutrymme. Mögliga argument liksom nattstånden politik.

I år kom den rötan tidigt, redan till midsommar, när ungmoderaternas ordförande Erik Bengtzboe i en debattartikel på SVD Brännpunkt fick utrymme för att gå till angrepp mot sina  ”fackpampar”.

Bakgrunden är landets massarbetslöshet. Regeringen låter marknaden regera. Som när det gäller SAAB i Trollhättan.

Inte minst drabbar arbetslösheten ungdomen. Som Bengtzboe själv slår fast:

”I januari 2011 var det 24,6 procent som var arbetslösa i åldersgruppen 15-24 år. Nästan var fjärde ungdom var arbetslös under årets första månad. Många ungdomar får se sina framtidsdrömmar grusade på grund av bristen på jobb. Planer på att flytta hemifrån, resa utomlands med kompisarna eller köpa sin första bostad får skjutas till framtiden. Just nu riskerar Sverige att tappa en hel ungdomsgenerations idéer och skapandekraft.

Vad göra? Det är naturligtvis inte lätt för en ungmoderat att försvara den egna överklassregeringens arbete – inte när detta innebär att man gör sig av med ”en hel ungdomsgenerations idéer och skaparkraft”.

.

.

Jo, Bengtzboe väljer helt enkelt att lita till den gamla devisen om att anfall är bästa försvar. I ett löjligt fiktivt brev riktat till sina ”Kära fackpampar” förklarar han för dem att det är turordningen på arbetsmarknaden och de höga lägstalönerna som är skulden till allt ont. Alltså i stort sett snart det enda som är bra med fackföreningsrörelsen. De fackliga ledarna med sina cementarslen är helt visst hårt fastgjutna byråkrater – men av självbevarelsedrift försvarar de ändå delar av det som ger fackföreningsrörelsen sitt existensberättigande. Vem vill vara med i ett fack som tar strid för lägre lägstalöner? Det finns inte heller ett enda vetenskapligt belägg, inte en enda seriös undersökning, som visar att lägre löner skulle ge mera jobb.

När det gäller turordningen är det troligen så att ett fullständigt godtycke på en arbetsplats ibland kan innebära att ett eller annat jobb blir ledigt. En allsmäktig chef sparkar någon som är sjuk för ofta eller som har börjat bli gammal och lite stel i lederna och erbjuder i stället en tillfällig anställning med låg lön till en yngre person. Bra för chefen och företagets ägare. Men fruktansvärt för den som slängs på arbetsmarknadens sophög. Dessutom innebär ett sådant godtycke i sig att arbetsplatsen infekteras av underdånighet och fjäsk för ledningen. Vem ska bli nästa hackkyckling? Vem står i tur att sparkas?

Moderaternas gamle arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin försvann ”backstage” efter medias påståenden om en sexskandal. Oavsett detta och oavsett sin falska examen var han ändå en av arkitekterna bakom ”De nya moderaterna”. En av den intima och täta grupp i partiledningen som skapade varumärket ”Det nya arbetarpartiet”. I den nya ideologin ingick bland annat ett försvar av turordningen på den svenska arbetsmarknaden. Som här när Littorin skrev en uppmärksammad debattartikel i Dagens Industri:

”Att ändra till exempel turordningsreglerna ger inte fler jobb. Det leder i stället till att andra människor blir arbetslösa. Vi har konsekvent arbetat för att underlätta inträde på arbetsmarknaden och göra det möjligt för dem som har varit borta länge att komma tillbaka”

Bengtzboes argument är alltså ideologiska rester från ”De gamla moderaterna”. De var mögliga redan när han dukade fram dem.

Kort och gott ett ruttet försvar av en rutten regering.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Erik Bengtzboe, MUF, Det nya arbétarpartiet, Fredrik Reinfeldt, regeringen

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,E24,AB1,SVD4,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVD5,SVD6,

SVD7,SVD8,DN3,GP4,GP5,SVD9,AB2,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,

Tyskland tar ut stegen.

.

Man ska vara två för att dansa tango, sägs det. Men det är alltid ena partnern som för i dansen. Debatten i Sverige och resten av Europa om skuldkrisen i Grekland har nästan enbart handlat om Greklands ansvar för landets stora underskott och hotet mot euron som följd.

Även i ekonomins tangosteg krävs det partners och det är den starke som för i virvlarna. Men är det Grekland som för? Landets import av varor har i modern tid alltid varit större än exporten. Betalningen av mellanskillnaden har skett på två sätt –turism och utgivning av statsobligationer. Siffrorna talar sitt tydliga språk. År 2008 importerade landet varor till ett värde av 93,9 miljarder dollar och exporterade för 29,14 miljarder dollar och under krisåret sjönk importen till 61,5 miljarder och exporten till 18,64 miljarder dollar. Alltså minskade importen proportionellt lika mycket som exporten vilket visar att talet om att ”leva över sina tillgångar” är minst sagt överdrivet.

Det som däremot är överdrivet i den grekiska ekonomin är de rikas totala skattebefrielse. Där kan och bör Papandreou, EU, IMF och ECB hämta pengarna. I stället höjer den grekiska regeringen skatterna för arbetare som tjänar knappa tusen euro i månaden och skär ned på den sociala servicen i den offentliga sektorn. Däremot garanterar Papandreou att de militära utgifterna inte ska påverkas. Det gäller att hålla humöret uppe på Fogh Rasmussen.

.

-Håll takten broder.

.

I veckan presenterades en ekonomisk kalkyl som visade att om den skattefuskande borgarklassen tvingades acceptera skattesatser på bara hälften av vad som är norm i EU skulle statskassan fyllas med 112 miljarder euro årligen. Vips vore skuldkrisen ett minne blot. Men i stället talar Merkel, Sarkozy och Borg om att ”grekerna” ska ta sitt ansvar, dra åt svångremmen och skjuta ekonomin i sank så att de privata franska, schweiziska och tyska bankerna kan gå oskadda ur krisen.

Men tillbaka till tangon. Vem för i dansen? Finns det underskott så finns det överskott. Inom EU och inom hela Europa är det i första hand Tyskland som bröstar sig över stora exportframgångar. Men vad är grunden till det ”tyska undret”. Två grundläggande faktorer ligger bakom.

.

Hushållens konsumtion i Frankrike och Tyskland.

Diagrammet visar tydligt hur Shröders Agenda 2010 stoppar hushållens konsumtion 2001-2010. Det är Frankrike och andra euroländer som hållit konjunkturen uppe.

.

För det första har de tyska företagen med starkt stöd från regeringen pressat ned löneutvecklingen till närmast noll vilket lett till att konsumtionen stagnerat och i sin tur varuimporten strypts. Det hela började med sossen Schröders Agenda 2010 som till sin kärna handlade om att minska fackföreningarnas styrka och att driva ned lönernas andel av landets BNP. Det lyckades så bra att reallönerna stod i det närmaste still under hela perioden 2001-2010. Som resultat kunde lönekostnaderna per producerad enhet hållas tillbaka jämfört med alla andra ekonomier i eurozonen och konkurrenskraften för tyska varor kraftigt förbättras. Toppen, så ska en slipsten dras, jublar ekonomiska experter och borgerliga politiker.

Men då glömmer de medvetet bort att den ökade konkurrenskraften kräver marknader beredd att importera de tyska varorna. Här kommer resten av EU in, det vill säga de länder i unionen som har ett permanent underskott i handelsbalansen. Dit hör Grekland. Som tillsammans med alla andra underskottsländer gjort det tyska ”exportundret” möjligt. Usch, säger nu samma experter som jublade över Tysklands prestanda men klagar över den ”överdrivna” konsumtionen i länder med underskott i handelsbalansen. Men att under- och överskott bara är två sidor av samma sak förklarar de inte.

.

Tre fjärdedelar av Tysklands export går till EU 27 plus Schweiz, Norge och Island.

Kina tar emot 4,5 procent av Tysklands export.

.

Inte heller går det att förklara det tyska överskottet i handelsbalansen med en allt större export till utomeuropeiska marknader. Under perioden 2000-2009 har andelen av exporten till resten av Europa legat still kring inte mindre än 75 procent av den totala exporten. Det är betydligt mer än den grekiska exportens beroende av Europa. Genom att satsa så hårt på varuexporten på bekostnad av den egna befolkningens konsumtion har den tyska kapitalismen och dess regering i Berlin kraftigt bidragit till den stora obalansen inom EU, massarbetslösheten och den kraschade konjunkturen. Europas största marknad, Tyskland, har inte konsumerat och därmed haft en stor del i ansvaret för att resten av EUs ekonomier stagnerat.

Den tyska exportmodellen är helt enkelt inte hållbar. Eftersom tre fjärdedelar av exporten går till resten av Europa kan inte exporten till resten av världen kompensera den svaga konjunkturen inom Europa. Den stolte tangokavaljeren har trampat sina partners på tårna och ensam är inte ens Tyskland starkt.

.

-Fetaost och oliver? Nä, tacka vet jag surkål.

.

Det är dessa grundläggande strukturer inom den europeiska ekonomin som ska ses som bakgrund till den grekiska skuldkrisen som bara speglar de strukturella obalanser som råder mellan Europas länder. Att skylla dem på ”lata greker” är ett skamgrepp inte värt att bemötas och att som Anders Borg hävda att nu måste alla greker göra nya hål i svångremmen visar bara att han tillsammans med Merkel och Sarkozy sitter bekvämt i finanskapitalets knä.

När finanskrisen utlöstes hösten 2007 av de så kallade sub- primelånens krasch i USA hotades hela det internationella finanssystemet av de privata storbankernas svindlande affärer. Tusentals miljarder dollar av offentliga pengar hostades i en hast upp av världens regeringar och riksbanker för att rädda de privata kapitalägarnas egendom. Som ordspråket går visades det än en gång att vinsterna är privata och förlusterna det offentligas.

Det är grunden till att de samlade statsskulderna i Europa ökat explosionsartat de senaste tre åren. Staten tog över de privata bankernas skulder och vältrade över räkningen på skattebetalarna. Den snabba ökningen av Greklands statsskuld har samma orsak plus att den förvärrats av de rikas skatteflykt.

.

.

För det enda som är sant i den borgerliga hetskampanjen mot den grekiska befolkningen är omfattningen av de rikas skattefiffel. Men fan vet om det finns en sorts avundsjuk underton i kritiken av de rika grekernas fiffighet. ”Tänk om vi också kunde slippa betala skatt” suckar säkert både en och två kapitalägare.

Inte heller är de grekiska kapitalägarna undantag bland i övrigt skattevilliga européer. En undersökning publicerad av den schweiziske ekonomen Gabriel Zuchman visar att cirka 5 000 miljarder dollar av de rikas pengar göms undan i skatteparadisen varav en tredjedel av summan i hans hemland. Den stora huvuddelen av miljarderna ägs av européer enligt Zuchman. Det är pengar som inte ger ett öre i skatteinkomster för Europas stater. En beskattning på bara 10 procent skulle ge 500 miljarder vilket i ett svep skulle kunna sopa undan Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskulder.

.

Aktivister protesterar mot skatteflykt utanför Royal Bank of Scotland.

Men för att vidta en sådan åtgärd kan man inte sitta i finansens knä och i första hand försvara de stora kapitalägarnas bankkonton. Den grekiska skuldkrisen är en politisk, inte en ekonomisk, kris inom EU, där de dominerande kapitalgrupperna i varje land sätter de egna intressena i första hand även om det kan kasta hela Europa in i en depression med miljontals offer.

För rent ekonomiskt är den grekiska statsskulden smulor i europeisk skala. Den utgör bara 4,2 procent av den samlade statsskulden inom eurozonen. Inte ens Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskuld är ett finansiellt problem eftersom den utgör endast 8 procent av eurozonens statsskuld. Betydligt större belopp hittades snabbt och elegant när de privata kapitalägarnas bankkonton skulle räddas 2007-2008. Men nu gäller det att undsätta det offentliga och då är plötsligt kassan tom.

.

Borg med franska finansministern Christine Lagarde som troligen blir IMFs nya chef.

.

När Angela Merkel och Anders Borg med spelad indignation säger att nu har grekerna ställt till det och måste stå till svars för sina försummelser stinker det av övergödd självgodhet. När tyska slaskmedia hetsar mot grekerna som otacksamma över alla ”gåvor” som Europa ger dem stinker det av latent nationalism i dess värsta form. Tidningsredaktörerna vet naturligtvis att ”gåvorna” är lån med höga räntor. Men sanningen är inte nyttig. Budskapet till den arbetande befolkningen i Tyskland är att de ska nöja sig med stagnerad välfärd, massarbetslöshet och snabbt ökad ojämlikhet i samhället annars kan det gå som i Grekland.

.

Media:DN1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,Dagens Arena,DN2,DN3,SVD4,DN4,DN5,SVD5,DN6,SVD6,DN7,SVD7,DN8,DN9,SVD8,SVD9,GP2,AB1,AB2,

SVT1,DN8,AB3,AB4,SVD10,

Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Jinge,Uppkäftiga Uppsala,Röda Lund,Svensson,Röda Malmö2,Svensson2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, EU, Euro, Grekland, Export, Import, IMF, ECB, Kris,

Glad Midsommar på er alla.

.

Vädret verkar det bli lite si och så med. Ta fram en bok eller läs några av våra bloggar som gått dig förbi. Vi är tillbaka om ett par dagar med nya tag.

Göte & Benny

Är det bra om EU spricker?

.

Fler än en röst höjs för att Grekland ska lämna euron och återinföra en nationell valuta. En åtgärd som enligt receptmakarna ska ge Grekland fria händer att föra en ekonomisk politik som tar landet ur den djupa krisen och ur EUs, IMFs och den Europeiska Centralbankens strupgrepp.

Med en nationell kontroll över valutan kan den grekiska regeringen devalvera den nya drachmen och exportera ekonomin ur krisen. Så ser i alla fall det lyckliga slutet ut i det scenario som förespråkarna för ett avhopp från euron tänkt sig.

.

-Ja till samhället, Nej till makten. Så lyder texten på banderollen som syntes i en demonstration 15 juni i Aten.

.

Här i Sverige är det främst Jonas Sjöstedt i Vänsterpartiet som på ett seriöst sätt presenterat ett grekiskt avhopp från euron parat med en avskrivning av landets statsskuld som en lösning. Utomlands finns det förespråkare för samma recept både till vänster och höger. Londons högljudda borgmästare Boris Johnson ser ett grekiskt avhopp från euron som en god start på ett totalt sammanbrott av EU, något han hoppas innerligt på. Samma önskan finns här i Sverige hos den gamla maoistvänstern som bytt ut Kinas stjärnbaner mot den lilla blå-gula.

Men vore det bra om den Europeiska Unionen kraschade och upplöstes i sina beståndsdelar och euron gick upp i rök för att åter lämna plats för marken, francen, peson och andra gamla nationella valutor? Eller vore det att hoppa ur askan i elden?

Frågan kan inte besvaras abstrakt. Bra för vem måste man nämligen fråga sig. Bra för de arbetande? Bra för kapitalägarna? Det är inte samma sak. Bara för de som draperar sig i den svenska flaggan och sätter den ”nationella självständigheten” över alla anda intressen blir svaret att det är bra för alla om bygget Europa rasar.

.

På Syntagmatorget blir flaggan en symbol för motståndet. Inte bara den grekiska. I förgrunden skymtar den spanska.

.

Jag tillhör de som alltid varit emot EUs och inför folkomröstningen 13 november 1994 uppmanade att rösta Nej till medlemskap. EU är ett bygge som till hela sin konstruktion tjänar kapitalägarnas intressen. Varje beslut att stärka EU är ett beslut att stärka kapitalets makt. Den fria marknaden för kapitalrörelser och den sociala nedrustningen har mest negativa effekter på den arbetande befolkningens levnadsvillkor. Av samma anledning är jag också emot att Sverige inför euron som ersättning för kronan. Det skulle bara stärka bygget av det reellt existerande EU.

Men innebär det automatiskt att det vore positivt om EU upplöstes och euron avskaffades? EU måste ersättas av ett socialt Europa där den arbetande befolkningens behov sätts i centrum, där solidariteten mellan kontinentens arbetare och dagens trettio miljoner arbetslösa ersätter fästning Europas skamliga egoism.

Men det är inte det Europa vi kommer att ställas inför om dagens ekonomiska kris leder till ett sammanbrott av EU och eurons försvinnande. I stället väntar ett kaotiskt ”inbördeskrig” mellan kontinentens kapitalgrupper och nationella regeringar där var och en försöker kapa åt sig på bekostnad av grannen. Via successiva devalveringar, lönesänkningar och social nedrustning kommer varje nationell borgarklass att försvara sina intressen i ett EU i upplösning. En ekonomisk depression som följd blir oundviklig. Redan nu driver sparpaket, krispaket och åtstramningspaket den ekonomiska konjunkturen mot en allt djupare recession som med säkerhet slår över i en katastrofal depression om euron kraschar.

.

”Socialisten” Papandreou som tagit på sig jobbet att rädda bankernas pengar

behöver mer än livvakter för att skydda sin politiska framtid.

.

Men katastrofers bördor bärs ojämnt. Även i djupa ekonomiska kriser går det ingen större nöd på de som sitter inne med stora resurser. Däremot finns det inget gott att vänta för de arbetande av ett sammanbrott för EU om det inte ersätts med ett annat, solidariskt och socialt Europa. I en djup ekonomisk kris är det i första hand de som endast har sitt arbete som inkomstkälla som drabbas hårdast. Så är det ju uppenbart i Grekland i dag, där vanliga löntagare betalar skatt medan samhällets välbeställda inte betalar skatt alls.

Vad skulle ett avhopp från euron föra med sig för landets arbetare? Bara ännu värre misär än i dag är en god gissning. I en teoretisk konstruktion kan det fungera. Anntag att Grekland tilläts att i lugn och ro hoppa av euron, skriva av sina skulder och devalvera sig ur krisen. På pappret kan det fungera men nu är Grekland med i EU och fungerar i en omvärld som inte snällt kommer att sitta med armarna i kors om Aten beslutar att inte betala sina skulder till Europas storbanker, pensionsfonder och försäkringsbolag som äger den absoluta huvuddelen av den grekiska statsskulden.

.

Ensam är inte stark. Men det är skönt att skrika ut sin ilska. Tillsammans blir skriken en kraft.

.

Samma dag som Grekland inför en ny drachm kommer världens valutahandlare att kasta sig över den i en frenetisk spekulation och driva fram en spiral av devalveringar och inflation. Om den gamla drachmens växelkurs stod i 345 mot 1 euro när euron infördes kan en ny drachm snabbt sänkas till kanske 700 mot 1 eller ännu lägre. Det skulle naturligtvis vara bra för den grekiska exportindustrin men övriga konsekvenser blir oöverskådliga.

Till att börja med skulle den grekiska statsskulden omedelbart fördubblas eftersom den är till hundra procent noterad i euro. Avhoppet från euron som skulle bli en räddningsplanka har då i stället fördubblat den statsskuld som är noterad i euro och ägs av främst privata franska, schweiziska och tyska storbanker. Vad kan då den grekiska regeringen göra? Den enda lösningen är att vägra betala skulden. Men än en gång kommer inte storbankerna och andra regeringar att sitta med armarna i kors. Organiserat sabotage i form av kapitalflykt från Grekland följer omedelbart.

Det kan bara hindras om den grekiska regeringen är beredd att förstatliga alla större grekiska banker, att införa en strikt kontroll över kapitalflödet till och från landet, att konfiskera alla rika grekers undangömda pengar i skatteparadisen och skydda den egna industrin mot konkurrande import.

.

Greklands rika publicerar en årsbok över sina framgångar.

.

Sett till de politiska alternativ som finns inom räckhåll i dagens kris finns det inte en chans i h…e att sådana åtgärder ens kommer att beaktas. I stället kommer ett grekiskt avhopp från euron att kombineras med en ideologisk offensiv om ”att nu sitter vi alla i samma båt” med syftet att tysta all opposition mot åtstramningspolitiken och låta den arbetande befolkningen betala hela krisen.

Det är svårt att förstå varför ett krav på att skulderna ska avskrivas inte kan resas utan att kopplas till ett avhopp från euron. Det problem som euron skapar inom EU för de minst konkurrenskraftiga länderna som Grekland och Portugal kan ju inte lösas med införandet av en egen ny-gammal valuta.

Den isländska krisen påminner oss att landets befolkning inte var skyddad mot finanshajarnas pyramidbyggen. Tvärtom innebar kraschen att en stor del av befolkningen plötsligt var skuldsatt upp över öronen eftersom de lån som hushållen tagit ut i dollar och euro plötsligt växte lavinartat i isländska kronor. Likaså kan den engelska arbetarklassen intyga att den nationella valutan pundet inte hindrar regeringen Cameron från att gå till hårdare attack mot de arbetandes välfärd än vad till och med järnladyn Thatcher gjorde.

.

Motståndet mot den brittiska regeringen växer. De fackliga organisationerna börjar aktivt säga nej till högerpolitiken.

.

Det finns helt enkelt ingen återgång till det gamla Europa med progressiva förtecken. Det kan bara sluta i kaos och en växande nationalism där varje borgarklass för sig tar struptag på den arbetande befolkningen för att hålla den egna industrins konkurrenskraft uppe. En sådan reträtt in i forntiden kommer inte att ledas av dagens ”respektabla” borgare. I stället väntar dagens nationella ”demokrater” som Marine Le Pen och andra banaliserade högerextremister runt hörnet.

För den radikala vänstern är det förenat med livsfara att sluta upp i kören som lovsjunger den ”nationella självständigheten” som ett alternativ till bygget av ett förenat Europa. Racet mot ökad konkurrens mellan olika länder och nivelleringen nedåt av den sociala välfärden kan inte brytas av en nationell renässans. Den kan bara brytas i de arbetandes gemensamma kamp över hela kontinenten för ett annat Europa, ett solidariskt och socialt Europa. Då kan också den nationella suveränitet som krossats under globaliseringen bli en folkens suveränitet inte ett instrument i kapitalets tjänst.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,AB1,DN4,SVD4,Expressen1,AB2,AB3,

Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Grekland, Aten, Papandreou, Kris, Euro