Attac till attack mot nationalismen.
.
Den ekonomiska och sociala krisen i Europa blir bara värre i takt med att kontinentens regeringar i samförstånd agerar för att de arbetande ska betala krisen samtidigt som de hugger varandra i ryggen för att rädda de egna kapitalägarnas intressen.
Den sociala misären, den ständigt ökande stressen i jobbet, den permanenta massarbetslösheten och välfärdens sönderfall under sparplaner och krispaket möter kraftigt motstånd i främst Grekland och Spanien men lockar samtidigt fram mörka krafter och rop på farliga politiska lösningar.
.
Attac i Frankrike driver bland annat en kampanj mot IMFs strupgrepp på svaga länder.
.
När EU, världsfinansen, globaliseringen och invandring uppfattas som de stora hoten mot var och ens värdiga liv och välfärd då blir grogrunden för extrema reaktioner bördig. Det är grunden till de högerextrema partiernas framgångar de senaste åren. Det är lätt att med demagogi om ”vi och de” vinna inflytande bland de som drabbas hårdast av den nyliberala marknadskapitalismens härjningar.
Tyvärr kan vi se en motsvarande reaktion i radikala kretsar. En hel tankeströmning i vänstern samlas bakom en idé vi kan kalla ”avglobalisering”. Den centrala idén är att euron utgör en huvudorsak till krisen speciellt i de mest krisdrabbade länderna i EU. Slutsatsen blir därför att de bör hoppa av euron och återinföra de nationella valutorna. Det var bland annat den idé som Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt framförde i en debattartikel i GP för kort tid sedan. Märkligt nog möttes artikeln med total
tystnad förutom i en artikel här på bloggen. Om det beror på att vänstern i Sverige tycker frågan är helt ointressant eller helt håller med författarna och därför inte har något att tillföra återstår att se.
I det manifest som publiceras här under går Attac i Frankrike i hård polemik med de som tror att det går att bekämpa krisen genom att krypa tillbaka inom de nationella gränserna och ”se om det egna huset”. Författarna är samtliga medlemmar i Attacs vetenskapliga råd.
******
Avglobalisering och alternativ globalisering
är två antagonistiska projekt.
.
Av: Geneviève Azam, Jacques Cossart, Thomas Coutrot, Jean-Marie Harribey, Michel Husson, Pierre Khalfa, Dominique Plihon, Catherine Samary et Aurélie Trouvé,
Översättning: Benny Åsman
.
Den globala krisens brutalitet och den nyliberala politikens totala misslyckande lockar fram bedrägliga förslag från många håll. Den nyliberala globaliseringen som vilar på kapitalets fria cirkulation och finansens dominans av världen har lett till katastrofer som i sin tur sedan slutet av 90-talet gett upphov till rörelser som media till att börja med betecknade som ”antiglobalister” och som rörelsen självt sedan döpte om till ”alternativ globalisering”
Den nyliga framväxten av temat « avglobalisering » riskerar däremot att kasta oss mer än ett årtionde bakåt i tiden. ”Avglobalisering” är både ett artificiellt och naivt begrepp.
.
Rörelsen för en global rättvisa mobilerade miljoner mot kriget i Irak.
.
Artificiellt därför att i botten på den globaliserade finansen ligger sociala krafters och nationella regeringars beslut att överallt ifrågasätta de sociala rättigheterna. Härskarna är inte utlänningar, fienden är inte de kinesiska arbetarna.
Naiv därför att svaret på krisen kräver mer ”globalisering” på vissa områden och mindre ”globalisering” på andra samtidigt som det krävs en radikal mutation av själva logiken i globaliseringen, över till en alternativ globalisering.
Å ena sidan måste naturligtvis kapital- och varuflödet minskas och de produktiva systemen omlokaliseras.
Av sociala skäl krävs det att konkurrensen mellan olika länders arbetare och bönder stoppas, att sätta värde på skilda kunskaper och sociala vanor, att föda världens befolkning och garantera självförsörjningen av föda.
Av ekologiska skäl krävs det att minska utsläppen av koldioxid, minska
utplundringen av naturens resurser.
Av politiska motiv krävs det att hitta former för medborgerlig närdemokrati.
Men å andra sidan krävs det mer europeiskt och globalt samarbete på många gemensamma områden som skydd av ekosystemen, förvaltning och fördelning av sällsynta resurser som tillhör oss alla som vatten, mark, energi, föda, kunskap, teknik, läkemedel …, globalisering av sociala rättigheter genom att applicera Internationella Arbetsorganisationens konventioner…
Den arabiska revolutionen, dess ekon i Europa och på andra ställen visar på nytt behovet av en internationalisering av de sociala striderna som överallt strävar efter rättvisa och demokrati. Det är inte ”globaliseringen” vi förkastar utan den nyliberala kapitalistiska globaliseringen såsom den struktureras av de multinationella bolagens intressen, av ”marknaden” och av stormakterna.
Vi hävdar att det är tid att göra upp med den absurda idén enligt vilken extremhögern ställer de rätta frågorna om ”globaliseringen” men inte ger de rätta svaren. Extremhögern ger inte de rätta svaren för den ställer inte de rätta frågorna. En återgång till en huvudsakligen nationell reglering löser inget av de problem som ställs i dag
Den sociala krisen?
Den bestående massarbetslösheten, den generaliserade otryggheten, den ständiga försämringen av arbetsrätten, de sociala försäkringarna och den offentliga servicen i de utvecklade länderna kan inte utvecklingsländerna lastas för. Ansvaret för det ligger på den systematiska nedrustningspolitik som påbörjades i slutet av 70-talet då de härskande klasserna satte sig för att förbättra kapitalets avkastning.
.
Lönernas andel av BNP i USA, EU och Japan 1960-2008 (i %).
.
Lönernas andel av bruttonationalprodukten rasade under 1980-talet, långt innan Kina blev världens verkstad. Man kan inte smula sönder dogmen om ”värdeskapande för aktieägarna” genom att börja med tulltariffer riktade mot Kina utan genom en omfördelning av rikedomarna inom och mellan länder. Ökad jämlikhet skapas på det internationella planet med ett upphävande av de fattiga ländernas skuldbörda och ett erkännande av de rika ländernas ekologiska skuld. På en europeisk nivå måste det ske genom en omfattande budgettransferering till de mindre utvecklade länderna på kontinenten och på nationell nivå via en skattereform som inrättar en maxiinkomst och en starkt progressiv skatteskala. En ”avglobalisering” löser inget av dessa problem.
Krisen i Europa ?
En del vänsterekonomer anser att lösningen ligger i ett avhopp från euron och devalveringar av den återinförda nationella valutan. En extremhöger som Nationalfronten gör villigt dessa förslag till sina inklusive det föreslagna scenariot och tidsschemat. Vi anser att dessa förslag enbart kan förvärra problemen, inte lösa dem.
.
Le Pen. Folket. Frankrike.
.
En nationell valuta skyddar inte mot nyliberalismen, inte mot spekulationen och inte heller mot produktivismen. Har någon sett en brittisk regering sätta sig upp mot nyliberalismen för att den använder pundet?
Var franska francen, pundet eller liran ett skydd mot spekulativa attacker? Och kapitalismen som stödde sig på nationalstaten, skapade den inte en destruktiv konsumtionsmodell, plundrade den inte fattiga länder och skapade den inte Nords ekologiska skuld? Har franska riksbanken, som inte ger förskott till finansdepartementet sedan 1973, en mer socialt motiverad politik än den Europeiska Centralbanken? Speciellt i en tid av så djup kris som vår vänder ensidiga nationella lösningar definitivt ryggen till ett samarbete över gränserna.
.
Är euron orsaken till krisen i Europa?
.
En ensidig devalvering triggar bara fram mothugg och ett värre ekonomiskt krig mellan Europas länder. Det i ett ögonblick då motståndet samlas och folkliga initiativ visar på behovet av nödvändiga och kraftiga europeiska beslut om finansiering av forskningen, utbildningen, hälsovården, omfattande infrastruktur för offentliga transporter och förvandling av energisektorn…
”Avglobaliseringens” anhängare presenterar en devalvering som en förutsättning för en återindustrialisering. Men ett verkligt projekt för befrielse kan inte nöja sig med att återindustrialisera utan att se till innehållet i de industriella satsningarna, att de passar in i en helhetsmodell för en alternativ utveckling.
.
Det finns ingen väg tillbaka till det ”lyckliga femtiotalet”.
.
Det är omöjligt att återgå till efterkrigstidens kapitalism. Den byggde på en mycket hög, i dag ouppnåelig, produktivitetsutveckling och en utplundring av naturens icke förnyelsebara resurser speciellt i den tredje världen.
Vi tror inte att en reträtt inom nationsgränserna löser demokratins kris eftersom den är grundligt rotad i den mekanism som avskiljer medborgarna från de beslut som berör dem, inklusive på nationell nivå. Demokratin måste byggas överallt där makten finns att fatta beslut över vår existens, det vill säga från det lokala till det globala, även om den nationella nivån naturligtvis behåller sin betydelse.
Om det är brådskande att ”revolutionera” Europa ska vi börja med grunden: attackera kapitalets makt och begränsa dess rörelsefrihet, och omskapa skattesystemet, den offentliga servicen, det sociala skyddsnätet, och skapa värdiga arbeten genom att angripa produktivismen i alla dess former.
De sociala rörelser mot åtstramningen som växer fram i Europa kan bli viktiga instrument i en verklig samhällsomvandling. För en regering som vill bryta med nyliberalismen och bryta med de europeiska avtalen och eventuellt hota med att hoppa av euron blir det då nödvändigt att göra det i samförstånd med andra befolkningar och sociala rörelser. Det skulle på inget vis ha samma innebörd som den nationella reträtt som gömmer sig bakom begreppet ”avglobalisering”.
Vi vill slå larm därför att åtstramningspolitiken förvärrar krisen och leder våra samhällen allt närmare en explosion –i dag Grekland, Portugal, Spanien, Irland och i morgon Belgien, Italien och Frankrike. Det är i tider av extrem spänning i samhället som den bruna politiken banar sig väg bakom olika förklädnader.
.
Protesterna mot den borgerliga krispolitiken i Grekland blir starkare för var dag.
.
Ett valuta- och handelskrig skulle förvärra konkurrensen mellan alla stater och förstöra det solidaritetsideal som alla progressiva måste hålla uppe. Vem vågar föreslå en ”avglobalisering” och en nationell prioritet för deltagarna i ett internationellt socialt forum eller till ungdomarna som kämpar på Tahrirtorget eller Puerta del Sol? Tvärtom kan det nödvändiga nationella demokratiska självstyret endast uppnås via bygget av en social rörelse i Europa och internationellt. Det är enda vägen framåt för att undvika att de sociala konflikterna kidnappas av nationella rivaliteter och en logik av ”vi och de”.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,DN4,DN5,DN6,AB1,GP3,SVT1,
DN7,SVD7,
Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Alliansfritt Sverige,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Attac, Frankrike, Kris, EU, Euro,