Bachar Assads spontana trupper

.

.

Enligt internationell press demonstrerade tiotusentals anhängare till Bachar Assad i Damaskus  i måndags. Bilden ovan visar hur spontant alla ställt upp. Som av ett under hade de tagit med sig en flera hundra meter lång flagga. Tankarna flyger iväg till ”spontana” hyllningar av Stalin eller Mao .  Enligt röster i den syriska oppositionen var det statsanställda och civilklädda soldater som spontant marscherade och skanderade spontana originella slagord som ”vi offrar oss för dig Baschar”. Verkligen rörande. Khaddafi avundas säkert kollegan Assad för numera samlar Khaddafis ”spontana” demonstrationer några hundra vilsna trotjänare.

.

Media: DN1,SVD1,

.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Syrien, Bachar Assad, Khaddafi, Damaskus

Strejkrörelse i Storbritannien

.

Även i Storbritannien – som har kvar pundet som valuta – vill regeringen Cameron/Clegg att vanliga människor ska betala priset för de svindlande belopp som spenderats på att rädda den egna bank- och finansvärlden undan finanskrisen.

Den första stora motreaktionen kom från studenterna som för ett drygt halvår sedan gick ut i oerhört omfattande protester mot de väldiga höjningarna av avgifterna till universitetet.

Nu ser det ut som om deras demonstrationer och ockupationer var ”stormsvalor” inför de breda fackliga protester som tornar upp sig inför hösten. Det börjar redan torsdag nästa vecka i England/Wales, den 30 juni, när 750 000 lärare och andra offentliganställda, bland andra landets hamnarbetare, under en dag går ut i en varningsstrejk. Många andra fackförbund, även inom den privata sektorn väntas följa efter med rullande strejker under eftersommaren och hösten.

.

.

De redan varslade strejkerna är de mest omfattande på många år. För det mest konservativa lärarfacket, Association of Teachers and Lecturers (ATL), handlar det faktiskt om ett fackligt ”mandomsprov” eftersom det är första gången i förbundets historia som dess medlemmar lämnat sina höga pulpetrar och katedrar för att gå ut i en strejk.

I centrum för den fackliga rörelsen står försvaret av medlemmarnas pensioner. Regeringen vill höja både pensionsåldern och egenavgifterna i systemet. För övrigt i harmoni med det förslag som arbetades fram redan av den förra socialdemokratiska regeringen under ledning av Lord Hutton. Ålderspensionen ska höjas från 60 till 66 år och de egna inbetalningarna med 3.2 procent av lönen. Detta samtidigt med ett lönestopp under minst två år. Pensionerna i England är dessutom orimligt låga. I Frankrike går exempelvis 12 procent av landets BNP in i pensionssystemen, i Tyskland 10 procent. Detta att jämföras med Storbritanniens blygsamma 6 procent.

På samma sätt som i Sverige har man tidigare sagt att ”statens kaka är liten men trygg”. Liten lön och en dålig pension. Men samtidigt en trygg anställning och en tidig pension. Nu ”proletariseras” dessa jobb. Upp emot 450 000 anställningar inom den offentliga sektorn ska dessutom bort under de kommande åren.

Nu på torsdag blir det alltså tyst i klassrummen. Men inte ”tyst i klassen”. Höstens livaktiga och spektakulära studentrörelse är fortfarande högljudd och tänker vara med och se till att den 30 juni också blir en aktionsdag för så många som möjligt av alla de människor som vägrar att betala bankirerna för deras egna fiaskon.

”Det var studentrörelsen veckorna före jul som sparkade i gång många av de stora fackföreningarna”, säger Michael Chessum som då var en av ledarna till tidningen The Guardian. ”Vi kommer att vara på plats med full kraft också den 30 juni”, understryker han. Rörelsens planerar många spektakulära aktiviteter, bland annat att ockupera Trafalgar Square. Ny inspiration hämtar man från proteströrelserna i Grekland och Spanien.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, Nick Clegg, Trafalgar Square,

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP1,GP2,SVD3,DN3,SVD4,DN4,

Vägra betala statsskulden!

.

I det grekiska parlamentet debatterar herrarna hur de bäst ska kunna flå befolkningen in på bara benen för att göra de internationella finanshajarna nöjda och glada.

Utanför parlamentet ljuder slagorden. Aldrig har vreden och hatet mot det politiska etablissemanget varit så djupt.

-Tjuvar, förrädare, skanderar det bland de tiotusentals demonstranter som samlats på Syntagmatorget framför den stora parlamentsbyggnaden.

.

Folkets parlament?

.

–Jag har aldrig upplevt en sådan vrede, skriver DNs reporter på plats.

Grunden till den stora vreden är uppenbar. Landets vanliga yrkesarbetande människor vet att de inte bär något ansvar för den galopperande statsskuld som de nu förväntas betala. Det är bara ett fåtal idioter, betalda ideologer, i den västerländska slaskpressen som bespottar de ursinniga människorna som ”lata greker”.

Människorna vet var ansvaret ligger. Den rika eliten i landet har i stort samförstånd med franska, schweiziska och tyska banker lånat pengar upp över öronen för en byggboom och lyxjakter. Ingen vanlig arbetare har sett röken av alla lånade pengar. Pratet om höga löner, smörpensioner och långa ledigheter är snedvriden smutskastning som främst den tyska pressen ägnat sig åt. Greklands arbetare tillhör de sämst betalda i Europa och inte en ”svenne” är beredd att arbeta under de förhållanden som råder.

Aldrig i modern tid har de rika och deras politiska springpojkar så öppet kastat sig in ett klasskrig. För det är ett verkligt krig mot Europas arbetare som nu inletts i Grekland och som kommer att spridas vidare till i första hand Spanien, Portugal och Irland.

.

Syntagmatorget – Folkets parlament.

.

Den berömda ”trojkan” leder angreppet. EU, IMF och Europeiska Centralbanken har satt upp en prioritet framför alla andra. Europas privata banker ska skyddas mot nedfall från den grekiska härdsmältan, trots att det är bankerna som kopplat bort kylsystemen. Den stora huvuddelen av den grekiska statsskulden, det vill säga landets statsobligationer, ägs av storbanker inom EU. Förhandlingarna i Luxemburg i går och ”bråket” mellan Merkel och Sarkozy om vilket ansvar de privata bankerna måste ta visar att EUs ledare tänker göra sitt bästa för att notan för krisen inte hamnar där den hör hemma.

Med sina ”sparpaket” visar Merkel, Cameron, Sarkozy och EU i sin helhet att de är beredda att störta hela Europa in i en kris som inte kommer att ligga efter trettiotalets depression. Redan nu är 30 miljoner européer utan arbete. Borgerlighetens ”krispaket” kommer att skjuta Greklands ekonomi i sank. Redan nu har BNP fallit hela sex procent. Att finansen och dess politiska knähundar spelar med en hel världsdels framtid och välfärd inser inte bara demonstranterna på Syntagmatorget. I dag måndag publicerar 70 direktörer för tyska och franska industrikoncerner ett öppet brev till EUs politiker i vilket de går till hård attack mot den politik som förs och kräver mer ”solidaritet” inom EU för att eurons framtid ska säkras. De ser naturligtvis om sitt eget hus men visar samtidigt att stora industrikoncerner som Siemens, BMW, Daimler, Bosch och EADS inte är nöjda med EUs devis, ”banker och finansen framför allt”.

.

Papandreou säljer ut Grekland för att rädda Deutsche Bank.

.

– Vi är ett vänsterparti som nu tvingas föra den mest extrema högerpolitiken som finns, med offentliga nedskärningar och utförsäljning av statlig egendom.

Det säger Papandreous ekonomiske rådgivare Giorgos Markakis. Läs citatet en gång till och fundera lite över ordet ”tvingas”. Hela den europeiska socialdemokratins roll i samhället sammanfattas med det lilla ”tvingas”. Har man ett politiskt program som sägs försvara de svagas intressen i samhället och ”tvingas” föra en rakt motsatt politik bakom ursäkter om ”nationella intressen” då är partiprogrammet inte värt bläcket det är skrivet med. Varför inte lämna över jobbet till de partier som har ett program för de rika och politiker som inte känner sig ”tvingade”? Svaret är naturligtvis att Papandreou och hans politiska fränder i Europa ser försvaret av kapitalets intressen på den fria marknaden som prioritet nummer ett. Blir det smulor över kan de användas till välfärd.

.

Greklands finansminister Evangelos Venizelos tillsammans med

Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker och Belgiens finansminister Didier Reynders.

.

Det är också orsaken till att Pasoks ledare inte tar tjuren vid hornen och avskriver statsskulden. Bara idén får dem att rysa och inför hoten från den internationella kapitalmarknaden är de beredda att angripa just de människor de säger sig företräda.

Men blir det inte kaos om det grekiska parlamentet deklarerar att landets statsskuld upphävs? Det kanske det blir. Men råder det inte redan kaos? Andra länder i en liknande situation, som Argentina, inställde betalningarna och de privata internationella storbankerna tvingades acceptera stora förluster. Förluster som ändå var små jämfört med de räntor på statsskulden som de under åren kammat hem.

Greklands statsskuld ägs av de europeiska storbankerna och deras rika kunder. De har redan i flera omgångar tjänat stora pengar på politikernas ”ansvarsfulla” politik. Till att börja med har alla skattesänkningar i Europa i främsta hand gynnat de rikaste i samhället –bingo nummer ett. Därefter har de kunnat använda sina ökade rikedomar till att investera i bland annat statsobligationer med en i kristider säker avkastning –bingo nummer två. Nu ska krisens omfattande konsekvenser betalas av den vanliga icke-kapitalägande befolkningen och de privata bankernas kapital räddas till varje pris –bingo nummer tre. För att ”spara” pengar kräver IMF att Grekland genomför omfattande privatiseringar av den offentliga sektorn. Privatiseringar som sker till krispriser som det privata kapitalet kan profitera på –bingo nummer fyra.

Det enda som i dag håller tillbaka angreppet på den välfärd som ännu finns kvar i Europa är de folkmassor i Grekland, Spanien och andra länder som allt mer högljutt säger nej till att betala kapitalismens kris. Bara risken för en social explosion inom EU får kapitalets drängar i Bryssel, liksom direktörerna för de stora industrikoncernerna, att tveka inför en alltmer brutal krispolitik.

Ensamma kan inte de arbetande i Grekland slå tillbaka attacken. Tillsammans med alla ”los indignados” över hela kontinenten blir allt möjligt.

Avskriv statsskulden!

Ta pengarna där de finns!

Vägra betala den kris du inte bär något ansvar för!

Så här såg de finansiella banden ut mellan banker och stater på hösten 2009.

;

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,DN4,AB1,Fokus,SVD4,

Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Jinge,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Statsskuld, EU, Papandreou

Attac till attack mot nationalismen.

.

Den ekonomiska och sociala krisen i Europa blir bara värre i takt med att kontinentens regeringar i samförstånd agerar för att de arbetande ska betala krisen samtidigt som de hugger varandra i ryggen för att rädda de egna kapitalägarnas intressen.

Den sociala misären, den ständigt ökande stressen i jobbet, den permanenta massarbetslösheten och välfärdens sönderfall under sparplaner och krispaket möter kraftigt motstånd i främst Grekland och Spanien men lockar samtidigt fram mörka krafter och rop på farliga politiska lösningar.

.

Attac i Frankrike driver bland annat en kampanj mot IMFs strupgrepp på svaga länder.

.

När EU, världsfinansen, globaliseringen och invandring uppfattas som de stora hoten mot var och ens värdiga liv och välfärd då blir grogrunden för extrema reaktioner bördig. Det är grunden till de högerextrema partiernas framgångar de senaste åren. Det är lätt att med demagogi om ”vi och de” vinna inflytande bland de som drabbas hårdast av den nyliberala marknadskapitalismens härjningar.

Tyvärr kan vi se en motsvarande reaktion i radikala kretsar. En hel tankeströmning i vänstern samlas bakom en idé vi kan kalla ”avglobalisering”. Den centrala idén är att euron utgör en huvudorsak till krisen speciellt i de mest krisdrabbade länderna i EU. Slutsatsen blir därför att de bör hoppa av euron och återinföra de nationella valutorna. Det var bland annat den idé som Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt framförde i en debattartikel i GP för kort tid sedan. Märkligt nog möttes artikeln med total tystnad förutom i en artikel här på bloggen. Om det beror på att vänstern i Sverige tycker frågan är helt ointressant eller helt håller med författarna och därför inte har något att tillföra återstår att se.

I det manifest som publiceras här under går Attac i Frankrike i hård polemik med de som tror att det går att bekämpa krisen genom att krypa tillbaka inom de nationella gränserna och ”se om det egna huset”. Författarna är samtliga medlemmar i Attacs vetenskapliga råd.

******

Avglobalisering och alternativ globalisering

är två antagonistiska projekt.

.

Av: Geneviève Azam, Jacques Cossart, Thomas Coutrot, Jean-Marie Harribey, Michel Husson, Pierre Khalfa, Dominique Plihon, Catherine Samary et Aurélie Trouvé,

Översättning: Benny Åsman

.

Den globala krisens brutalitet och den nyliberala politikens totala misslyckande lockar fram bedrägliga förslag från många håll. Den nyliberala globaliseringen som vilar på kapitalets fria cirkulation och finansens dominans av världen har lett till katastrofer som i sin tur sedan slutet av 90-talet gett upphov till rörelser som media till att börja med betecknade som ”antiglobalister” och som rörelsen självt sedan döpte om till ”alternativ globalisering”

Den nyliga framväxten av temat « avglobalisering » riskerar däremot att kasta oss mer än ett årtionde bakåt i tiden. ”Avglobalisering” är både ett artificiellt och naivt begrepp.

.

Rörelsen för en global rättvisa mobilerade miljoner mot kriget i Irak.

.

Artificiellt därför att i botten på den globaliserade finansen ligger sociala krafters och nationella regeringars beslut att överallt ifrågasätta de sociala rättigheterna. Härskarna är inte utlänningar, fienden är inte de kinesiska arbetarna.

Naiv därför att svaret på krisen kräver mer ”globalisering” på vissa områden och mindre ”globalisering” på andra samtidigt som det krävs en radikal mutation av själva logiken i globaliseringen, över till en alternativ globalisering.

Å ena sidan måste naturligtvis kapital- och varuflödet minskas och de produktiva systemen omlokaliseras.

Av sociala skäl krävs det att konkurrensen mellan olika länders arbetare och bönder stoppas, att sätta värde på skilda kunskaper och sociala vanor, att föda världens befolkning och garantera självförsörjningen av föda.

Av ekologiska skäl krävs det att minska utsläppen av koldioxid, minska utplundringen av naturens resurser.

Av politiska motiv krävs det att hitta former för medborgerlig närdemokrati.

Men å andra sidan krävs det mer europeiskt och globalt samarbete på många gemensamma områden som skydd av ekosystemen, förvaltning och fördelning av sällsynta resurser som tillhör oss alla som vatten, mark, energi, föda, kunskap, teknik, läkemedel …, globalisering av sociala rättigheter genom att applicera Internationella Arbetsorganisationens konventioner…

Den arabiska revolutionen, dess ekon i Europa och på andra ställen visar på nytt behovet av en internationalisering av de sociala striderna som överallt strävar efter rättvisa och demokrati. Det är inte ”globaliseringen” vi förkastar utan den nyliberala kapitalistiska globaliseringen såsom den struktureras av de multinationella bolagens intressen, av ”marknaden” och av stormakterna.

Vi hävdar att det är tid att göra upp med den absurda idén enligt vilken extremhögern ställer de rätta frågorna om ”globaliseringen” men inte ger de rätta svaren. Extremhögern ger inte de rätta svaren för den ställer inte de rätta frågorna. En återgång till en huvudsakligen nationell reglering löser inget av de problem som ställs i dag

Den sociala krisen?

Den bestående massarbetslösheten, den generaliserade otryggheten, den ständiga försämringen av arbetsrätten, de sociala försäkringarna och den offentliga servicen i de utvecklade länderna kan inte utvecklingsländerna lastas för. Ansvaret för det ligger på den systematiska nedrustningspolitik som påbörjades i slutet av 70-talet då de härskande klasserna satte sig för att förbättra kapitalets avkastning.

.

Lönernas andel av BNP i USA, EU och Japan 1960-2008 (i %).

.

Lönernas andel av bruttonationalprodukten rasade under 1980-talet, långt innan Kina blev världens verkstad. Man kan inte smula sönder dogmen om ”värdeskapande för aktieägarna” genom att börja med tulltariffer riktade mot Kina utan genom en omfördelning av rikedomarna inom och mellan länder. Ökad jämlikhet skapas på det internationella planet med ett upphävande av de fattiga ländernas skuldbörda och ett erkännande av de rika ländernas ekologiska skuld. På en europeisk nivå måste det ske genom en omfattande budgettransferering till de mindre utvecklade länderna på kontinenten och på nationell nivå via en skattereform som inrättar en maxiinkomst och en starkt progressiv skatteskala. En ”avglobalisering” löser inget av dessa problem.

Krisen i Europa ?

En del vänsterekonomer anser att lösningen ligger i ett avhopp från euron och devalveringar av den återinförda nationella valutan. En extremhöger som Nationalfronten gör villigt dessa förslag till sina inklusive det föreslagna scenariot och tidsschemat. Vi anser att dessa förslag enbart kan förvärra problemen, inte lösa dem.

.

Le Pen. Folket. Frankrike.

.

En nationell valuta skyddar inte mot nyliberalismen, inte mot spekulationen och inte heller mot produktivismen. Har någon sett en brittisk regering sätta sig upp mot nyliberalismen för att den använder pundet?

Var franska francen, pundet eller liran ett skydd mot spekulativa attacker? Och kapitalismen som stödde sig på nationalstaten, skapade den inte en destruktiv konsumtionsmodell, plundrade den inte fattiga länder och skapade den inte Nords ekologiska skuld? Har franska riksbanken, som inte ger förskott till finansdepartementet sedan 1973, en mer socialt motiverad politik än den Europeiska Centralbanken?  Speciellt i en tid av så djup kris som vår vänder ensidiga nationella lösningar definitivt ryggen till ett samarbete över gränserna.

.

Är euron orsaken till krisen i Europa?

.

En ensidig devalvering triggar bara fram mothugg och ett värre ekonomiskt krig mellan Europas länder. Det i ett ögonblick då motståndet samlas och folkliga initiativ visar på behovet av nödvändiga och kraftiga europeiska beslut om finansiering av forskningen, utbildningen, hälsovården, omfattande infrastruktur för offentliga transporter och förvandling av energisektorn…

”Avglobaliseringens” anhängare presenterar en devalvering som en förutsättning för en återindustrialisering. Men ett verkligt projekt för befrielse kan inte nöja sig med att återindustrialisera utan att se till innehållet i de industriella satsningarna, att de passar in i en helhetsmodell för en alternativ utveckling.

.

Det finns ingen väg tillbaka till det ”lyckliga femtiotalet”.

.

Det är omöjligt att återgå till efterkrigstidens kapitalism. Den byggde på en mycket hög, i dag ouppnåelig, produktivitetsutveckling och en utplundring av naturens icke förnyelsebara resurser speciellt i den tredje världen.

Vi tror inte att en reträtt inom nationsgränserna löser demokratins kris eftersom den är grundligt rotad i den mekanism som avskiljer medborgarna från de beslut som berör dem, inklusive på nationell nivå. Demokratin måste byggas överallt där makten finns att fatta beslut över vår existens, det vill säga från det lokala till det globala, även om den nationella nivån naturligtvis behåller sin betydelse.

Om det är brådskande att ”revolutionera” Europa ska vi börja med grunden: attackera kapitalets makt och begränsa dess rörelsefrihet, och omskapa skattesystemet, den offentliga servicen, det sociala skyddsnätet, och skapa värdiga arbeten genom att angripa produktivismen i alla dess former.

De sociala rörelser mot åtstramningen som växer fram i Europa kan bli viktiga instrument i en verklig samhällsomvandling. För en regering som vill bryta med nyliberalismen och bryta med de europeiska avtalen och eventuellt hota med att hoppa av euron blir det då nödvändigt att göra det i samförstånd med andra befolkningar och sociala rörelser. Det skulle på inget vis ha samma innebörd som den nationella reträtt som gömmer sig bakom begreppet ”avglobalisering”.

Vi vill slå larm därför att åtstramningspolitiken förvärrar krisen och leder våra samhällen allt närmare en explosion –i dag Grekland, Portugal, Spanien, Irland och i morgon Belgien, Italien och Frankrike. Det är i tider av extrem spänning i samhället som den bruna politiken banar sig väg bakom olika förklädnader.

.

Protesterna mot den borgerliga krispolitiken i Grekland blir starkare för var dag.

.

Ett valuta- och handelskrig skulle förvärra konkurrensen mellan alla stater och förstöra det solidaritetsideal som alla progressiva måste hålla uppe. Vem vågar föreslå en ”avglobalisering” och en nationell prioritet för deltagarna i ett internationellt socialt forum eller till ungdomarna som kämpar på Tahrirtorget eller Puerta del Sol? Tvärtom kan det nödvändiga nationella demokratiska självstyret endast uppnås via bygget av en social rörelse i Europa och internationellt. Det är enda vägen framåt för att undvika att de sociala konflikterna kidnappas av nationella rivaliteter och en logik av ”vi och de”.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,DN4,DN5,DN6,AB1,GP3,SVT1,

DN7,SVD7,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Alliansfritt Sverige,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Attac, Frankrike, Kris, EU, Euro,

Ett vittne från stridens mitt.

Den egyptiska revolutionen fyller inte längre våra medias förstasidor. Anstormningen av diktaturen Mubarak är över. Men på arbetsplatserna, i skolorna och överallt där de arbetande kräver värdighet och sina medborgerliga rättigheter hamnar de i konflikt med det gamla. Den militära ledningen för landet balanserar mellan eftergifter till folkliga krav och förtryck av rättigheter som rätten att strejka. I den kampen är bygget av fackliga organisationer på varje arbetsplats en viktig del. I intervjun här under kan vi ta del av en facklig aktivists erfarenheter och förklaring av vad som sker just nu.

.

Revolutionärernas idylliska smekmånad med militären är över.

.

Intervjun med Fatma Ramadan publicerades nyligen på fackföreningen Solidaires hemsida www.solidaires.org . Fatma Ramadan är arbetsplatsinspektör i Kairos stadsdel Guiza och deltar sedan lång tid i arbetet för att bygga självständiga fackföreningar i Egypten. Hon arbetar i Samordningskommittén för facklig frihet och arbetsrätt och hon är medlem i den politiska organisationen Tagdid (Socialistisk förnyelse), som är en grupp med ursprung i den internationella rörelse vars främsta representant är det brittiska SWP. Tagdid ingår i en bredare egyptisk partibildning med namnet Tahluf.

Intervjun gjordes i Kairo den 31 maj av Alain Baron och Julien Ente för Union syndicale Solidaires räkning.

Översättning: Benny Åsman

**********

Arbetarrörelsens plats i den egyptiska revolutionen.

-Hur ser du på revolutionen?

Vanligen görs två skilda analyser av den egyptiska revolutionen.

-De flesta beskriver den som en ungdomens revolution baserad på Facebook och Internet. De som delar den åsikten frågar ironiskt: ”var finns arbetarklassen?”

-En minoritet som finns framför allt i den radikala vänstern ger arbetarklassen en avgörande roll. De anser att arbetarklassen har en enorm potential och är kapabel att omforma den pågående revolutionen till en social revolution.

.

Alla genuina revolutioner börjar som en folkfest. Det är reaktionen som står för våldet.

.

Jag intar en mer nyanserad hållning mellan de två. Den revolutionära processen började inte den 25 januari. Den är ett resultat av en lång historia av kamp inklusive stödkampanjen till den andra intifadan i Palestina och kampen mot kriget i Irak. Det ledde över till en konfrontation med Mubaraks regim och en opposition mot sonens planerade ”tronföljd”. Inom ramen för dessa mobiliseringar var textilstrejken i Mahallah 2006 och skatteindrivarnas strejk 2007 ett kvalitativt steg framåt. De båda strejkeran som ägde rum trots företagarnas, statens och den officiella fackföreningens (ETUF) repression blev upptakten till dagens revolution. I denna revolutionära historiskt utdragna process hade arbetarklassen en uppenbar plats. Men arbetarna var del av en bredare rörelse i kamp mot den nyliberala politiken med en internationell dimension. För mig är det konstlat att vilja skilja dessa aspekter åt.

.

Trots militärens varningar gick 20 000 textilarbetare i strejk

vid Mahallahfabrikerna den 17 februari.

.

Demonstrationerna på Tahrirtorget krävde inte bara diktaturens fall. De hade också en social sida. Samma sak gällde i Mahallah, Suez och Alexandria. Hittills har arbetarna huvudsakligen deltagit som individer, inte kollektivt som klass. Det är sant att under Mubaraks sista vecka vid makten spelade arbetarnas sittstrejker en avgörande roll men rörelsen generaliserades inte. Det fanns inga organisationer som kunde ena rörelsen. Strejkerna förblev uppsplittrade sinsemellan och arbetarklassen kunde inte uttrycka sig kollektivt. En generalstrejk förbereddes men för att hindra den gjorde armén i en klyftig manöver Mubarak till syndabock. Av alla dessa anledningar är organiseringen central för mig.

Hur ser du på läget i dag?

Fath Allah Mahrous, som är en gammal aktivst i Egyptens Socialistiska Parti, gillar att säga att vi befinner oss i en situation av dubbel makt, med gatan på den ena sidan och militären på den andra. För mig måste vi lägga till ett element, arbetarklassens organisering som det är nödvändigt att lägga fokus på.

I denna situation av begränsad dubbelmakt står det klart att de väpnade styrkornas Högsta Råd är i allians med krafter ur den gamla regimen, olika konservativa krafter som liberalerna. De agerar energiskt för att undergräva revolutionens sociala aspekter genom:

-En medial och ideologisk kampanj

-Ett rättsligt förtryck ( arresteringar, rättegångar, konvokationer av civila inför militärdomstolar…)

-Lagar införda uppifrån utan något samråd (kriminalisering av strejker, lagliga hinder för bildande av partier, begränsning av vallagarna…)

.

Nasser hyllades som en hjälte efter nationaliseringen av Suezkanalen.

En ”revolution” uppifrån.

.

Det är möjligt att armén försöker att agera som på 50-talet :

-Ge efter för vissa sociala krav

-och i utbyte begränsa friheten inklusive strejkrätten eller kanske generalisera förtrycket av alla friheter.

Men vi dag befinner vi oss i en annorlunda situation, för revolutionen sker underifrån till skillnad från åren på femtiotalet.

Det finns en enorm fara som arbetarrörelsen måste vara medveten om, nämligen försöken att isolera den från resten av den sociala rörelsen. Det kan de fackliga aktivisterna motarbeta genom att gå utöver arbetarnas omedelbara krav. Jag anser exempelvis att man kan inte ta upp frågan om en minimilön utan att också kräva en maximilön. Det är en meningsskiljaktighet jag har med aktivisterna i det Demokratiska Arbetarpartiet där mina gamla kamrater i Socialistiska Revolutionärer deltar.

Hur ser läget ut i den fackliga rörelsen?

Vi befinner oss i en motsägelsefull situation.

Å ena sidan inger mobiliseringarna de senaste månaderna stort hopp. Men å andra sidan saknar vi ett arv att bygga vidare på, eller ännu värre – vi har ett dåligt arv som gör att arbetarna tvivlar på nyttan med en facklig organisation. De har svårt att se vad som kan skilja de nya fackföreningarna från de gamla.

Arbetsmarknadsministern säger sig vara för pluralism men samtidigt gör han allt som står i hans makt för att hindra det i praktiken genom att exempelvis lägga hinder i vägen för löntagarnas möten. Det gäller exempelvis inom Arbetsministeriet där de ansvariga förklarat att rätten att bilda en fackförening upphävts.

.

Den nya fria fackföreningen öppnar vägen till en massorganisering av landets arbetare.

.

De nya fackföreningarnas största svaghet är att de i allmänhet inte är resultatet av en lång process. Oftast organiserar några politiska aktivister begränsade möten i syfte att samla de nödvändiga underskrifterna för att proklamera en fackförening och för att anhålla om dess legalisering. De säger att den minoritetsorganisation som skapats sedan kommer att anta en masskaraktär. Jag är inte överens med konceptet där arbetarna förblir passiva och aktivisterna styr. Det är en elitsyn på det fackliga arbetet som kan leda till isolering. Fackföreningarna ska byggas underifrån och med demokratiska metoder. Där jag arbetar begärde vi en legalisering av fackföreningen endast efter att ett stormöte hållits. Om inte ett maximalt antal arbetare deltar i bygget av en ny fackförening kan det leda till skapandet av flera självständiga fackföreningar på samma arbetsplats.

Hur ser framtiden ut för det gamla officiella facket?

Det är ingen idé att fokusera på den frågan. Det viktigaste är att skapa demokratiska fackföreningar. För det gamla facket återstår ett val- endera tvingas det att omformas i kampen med de själständiga fackföreningarna eller så försvinner det.

.

Medai: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Fackliga organisationer, Revolution, Tahrirtorget,

Ett bokslut över

Georg W. Bushs skattepolitik.

.

Det har gått tio år sedan president Bush den 7 juni 2001 antog en skattereform som gav miljarder i lägre skatter för de rikaste och några cents för de fattiga.

Nu tio år senare är det möjligt att göra ett bokslut över skattereformen. I korthet lan man säga att reformen lyckades uppnå det outtalade motivet –göra de rika mycket rikare. Däremot misslyckades den totalt att uppfylla de officiella motiven för sänkningen av inkomstskatterna.

Vad var de officiella motiven? De var identiska med vad duon Reinfeldt/Borg i dag presenterar som ursäkter för skattegåvorna till de rikaste i samhället.

Främsta motivet är det klassiska nyliberala hokus pokus att lägre skatter stimulerar tillväxten, investeringarna och skapar nya jobb. Vilket i sin tur ökar statens skatteinkomster. Simsalabim- lägre skatter leder till större statsinkomster.

Myter är mycket seglivade, speciellt då de tjänar de rikas intressen. I hur många hundra år försvarade inte prästerskapet adelns privilegier med ursäkten att den var utvald av Gud att njuta av livet utan att arbeta.

För att skjuta den nyliberala myten om skattesänkningars gudomliga effekt behövdes inte hundratals år. Det räckte med tio år ”busheconomy”.

.

.

I ett dokument utarbetat av tankesmedjan Economic Policy Institute finns en sammanfattning i tio punkter som visar vad som verkligen hände med skattesänkningarna, vilka som profiterade på dem, vilken effekt de hade på tillväxten och jobben. Det är ett förödande bokslut som borde döda den nyliberala mytologin. Men nej, den bara rullar vidare i land efter land som om inget hänt. Orsaken är inte den officiella, nämligen att det handlar om krisbekämpning utan samma inofficiella målsättning som Bushs 2001 –att göra de rika rikare.

Men vad hände i USA under de tio år som redan gått?

* De rika tjänade proportionellt mest på Bushs skattereform. Den rikaste tusendelen av inkomsttagarna med inkomster över 21 miljoner kronor per år fick 3,6 miljoner kronor i skattelättnader, 450 gånger mer än familjen med en genomsnittsinkomst. Den rikaste hundradelen (1%, med inkomster över 4,6 miljoner kronor om året) av inkomsttagarna tog under perioden 2001-2008 hem 38 % av skattelättnaderna. Hela 55% av lättnaderna hade under samma period hamnat i fickorna på tiondelen personer med de högsta inkomsterna, motsvarande alla över 1,2 miljoner kronor per år.

.

.

Detta kunde ske eftersom skattereformen medförde lägre skatt på inkomst av kapital, lägre skatt på aktieutdelning, lägre marginalskatter i toppen, och lägre fastighetsskatt. Summan av allt var att 1% av inkomsttagarna tog hem 65% av alla inkomstökningar under perioden 2002-2007.

* De fattigaste familjerna fick smulor trots att den officiella propagandan motiverade ”reformen” med behovet att sänka skatterna för ”Swanson”. År 2010 fick den fattigaste femtedelen (20% med inkomster under 140 000 kronor om året) 1% av skattelättnaderna. De 60 % av löntagarna som befinner sig på nedre delen av inkomstskalan, med inkomst under 490 000 kronor per år, fick nöja sig med 20% av de samlade skattelättnaderna.

* Myten att mer pengar till de rika sipprar ner i samhället och skapar jobb är just inget annat än en myt. Av alla konjunkturcykler efter andra världskriget var bushperioden den värsta av alla vad gäller löner och inkomster. Under perioden 2001-2007 sjönk den inflationsjusterade veckomedianlönen med 2,3 procent. Medianlönen är lönen i mitten på löneskalan,  vilket är mycket under genomsnittslönen som statistiskt påverkas kraftigt av direktörernas fantasilöner. Under samma period ökade produktiviteten i den icke-agrara produktionssektorn med 15,4 %, det vill säga att frukterna av hela produktivitetsökningen hamnade i andras fickor än de producerande arbetarna. Nio av tio löntagare fick dela på 13% av de totala löneökningarna under perioden 2002-2007 medan 0,01% av löntagarna fick 24% av ökningen.

.

Sedan 2007 har löneutvecklingen fortsatt stagnerat.

.

*Inte heller skapade skattesänkningarna de nya jobb som utlovats. Högkonjunkturen 2002-2007 är den enda period i USAs efterkrigshistoria där andelen i arbete i förhållande till hela befolkningen minskade. Den totala sysselsättningen ökade med bara 0,9 procent vilket är bara en tredjedel av ökningstakten under alla andra högkonjunkturer. Så mycket var det beställt med de sänkta skatternas stimulerande effekt på jobben. En läxa att komma ihåg för LO.

* Men hur var det då med den ekonomiska tillväxten? Den skulle ju få fart av skattesänkningarna. De rika skulle snabbt investera sina ökade rikedomar och driva på tillväxten, lät Bushs ekonomer förstå. Likt i Anderssens saga ”bidde det en timme”. Under högkonjunkturen 2001,4kv till 2007,4kv var tillväxten den lägsta under hela efterkrigstiden. Vad gäller investeringarna i ny produktionskapacitet ökade de med 2,1 % per år vilket är ynka tredjedelen av genomsnittet för efterkrigstidens högkonjunkturer och mindre än hälften av investeringarna under den näst sämsta under perioden.

-Statens inkomster är i dag lägre än vad de hade varit utan skattesänkningarna. Om det råder det enighet bland ekonomer, sa redan 2006 Bushs ekonomiska ”senior adviser” Alan Viard.

.

.

Med det kan bokslutet över den nyliberala dogmen om stimulans via ”utbudspolitik” skrivas i svart och guld. Svart för den arbetande befolkningen. I guld för den lilla stenrika hundradelen av befolkningen, de verkliga kapitalisterna.

.

Media:

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Georg W. Bush, Skatter, USA, Borg, Reinfeldt, Inkomster, Nyliberalism

Khaddafi spelade kasino.

.

I debatten om Libyen är ett återkommande argument att västimperialismen vill lägga vantarna på landets rikedomar, underförstått att det inte var fallet innan den folkliga resningen.

Verkligheten är dock en annan historia. Sedan de internationella sanktionerna mot Libyen upphävdes 2003 har Khaddafi och hans söner öppnat portarna på vid gavel för industri och finans från väst.

.

Hillary Clinton välkomnar familjen Khaddafi in i värmen. Här med sonen Mutassim.

.

Oljan som väst påstås dregla över låg i själva verket redan under den internationella oljeindustrins kontroll, långt innan den aktuella krisen. Men det är allmän kunskap. Däremot är det mindre känt vad ”revolutionsguiden” i Tripoli gjorde med den libyska statens oljeinkomster.

Det kan sammanfattas i en mening: familjen Khaddafi spelade kasino med oljepengarna och förlorade stort. I ett mycket intimt samarbete med världens främsta hajar i finansvärlden satsades miljardbelopp på extremt riskfyllda finanspapper. I väst fanns det ingen som helst tvekan att spela med i Khaddafis svindel med statens pengar och ingen politiker eller bankman varnade för att familjens konton fylldes med statliga pengar.

-De stora privata finansinstituten accepterade att befrukta den libyska regimens pengar trots den uppenbara risken att statens tillgångar användes till privata mål. Bankerna hjälpte till att stärka denna obscena regims makt, skriver Charmian Gooch chef för Global Witness.

.

Khaddafi var en av investeringsbanken Goldman Sachs favoriter.

.

Hur ser detaljerna ut? Allt som allt beräknas Libyens tillgångar utomlands till 160 miljarder dollar. Men i den summans finns också fast egendom som ambassadbyggnader och annat.

Det är mer intressant att se hur de likvida tillgångarna använts. I juni 2007 bildades Libyan Investment Authority. Det är vad som kallas en ”suverän fond”, det vill en statligt ägd investeringsfond som är senaste modet för oljeemiraten.

Innan finanskrisen startade hade LIA investerat 70 miljarder dollar i banker, riskfonder och andra finansinstitut. Av dem var 53 miljarder likvida finanspapper och resten fasta tillgångar. Motparten som tilläts spekulera med pengarna å Libyens vägnar var den absoluta toppen i finansvärlden, den moderna kapitalismens nervcentra.

.

Sonen Saif i reklam för BMW och fred. Rörande.

.

På ”västs” sida i affären hittar vi Goldman Sachs, Lehman Brothers och JP Morgan i USA, HSBC i Storbritannien, Société Générale i Frankrike, Deutsche Bank i Tyskland, UBS i Schweiz och en rad privata investeringsfonder och riskfonder, så kallade ”hedge-funds”.

I LIA är det Khadaffis son Saif som i praktiken hade ensamrätten över investeringsbesluten. Hans utbildning vid London School of Economics gav honom prestige som kunnig i finansproblem. Men det visade sig vara illa bevänt med kunskaperna. Miljardbelopp har gått upp i rök därför att LIA satsade sina pengar på de mest riskfyllda investeringar som finansenkasinot kunde erbjuda.

Av alla investeringar som den gode Saif satte LIAs pengar i är det Goldman Sachs riskvalutafonder som slår alla förlustrekord. Av 1,3 miljarder dollar tappade banken 98 procent. I möten med LIAs direktörer erbjöd Goldman Sachs LIA en kompensation i aktier i banken värda fem miljarder dollar. LIA vägrade och krävde alla pengar tillbaka. Annars hade LIA blivit en av bankens största delägare. Tala om att det rådde förtroende mellan Khaddafi och världens ledande bank.

.

Här Libyens Riksbank som formellt äger LIA.

.

Det gick något ”bättre” med de 1,8 miljarder dollar som LIA lät Société Générale förvalta i tre av bankens spekulativa riskfonder. LIA förlorade ”bara” 50 procent av pengarna. Men för Saif Khaddafi och familjen som blandade samman statsinkomsterna med de egna inkomsterna fanns det ändå tillräckligt över för dem själva. Att det libyska folkets pengar spelades bort på kasino bekymrade dem inte. Sonen Saif betalade en miljon dollar till Mariah Carey för att sjunga på ett privat nyårsparty i Karibien så varför inte spela med miljarder på kasino?

***

Den här videon som tagits av en soldat i Khaddafis armé visar bilder från bland annat attacken mot Benghazi och vad som hände med de ”rebeller” som fångades. Den visar också Khaddafis son Mutassim som officer.

.
Media: SVD1,GP1,SVD2,DN1,DN2,DN3,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Imperialism, Libyen, Khaddafi, Banker, Olja

.

Under Kristi Himmelfärdshelgen höll Ung Vänster sin 45:e kongress i Folkets hus i Sandviken. Trots detta höll sig delegaterna sig mest på jorden.

Fast när det gäller den libyska revolutionen antog man en resolution som vittnar om att Vänsterpartiets ungdomsförbund fortfarande kan famla runt ända nere i stalinismens övergivna mörka källarvalv och där fastna i dess tunga draperier av gammal ideologisk spindelväv.

.

.

Samtidigt som jag skriver detta visar min TV flera långa inslag från BBC:s reportrar som är på plats i revolutionens Misrata. I ett försök till vidare utbrytning österut, från sin långa belägring, har stadens befolkning mött skoningslös eld från kvarvarande artillerinästen av diktaturens soldater. Med sina egna enkla vapen har revolutionärerna svårt att värja sig mot framförallt de rysktillverkade GRAD-raketerna. Ett tjugotal unga män har stupat under dagen. Långt fler är svårt skadade. Unga killar i jeans och gummiskor . Oftast helt utan militär erfarenhet. De har sett ut ungefär som jag föreställer mig killarna på Ung Vänsters kongress. Nyfikna på livet, upproriska och med hopp om en ny värld. Nu ligger de på bårar med uppfläkta blodiga kroppar och förs bort av de fältambulanser som finns tillgängliga…

.

.

Samtidigt läser jag en riktigt rutten resolution från kongressdagarna i Sandviken, ”Nej till krig – NATO ut ur Libyen”. Visserligen talar man där inledningsvis om att det i våras skett ett ”folkligt uppror mot diktaturen i Libyen” och försvarar därmed sin egen och Vänsterpartiets tidigare hållning om att då oreserverat (?) stödja FN:s resolution 1973. Men i textens kärna, i dess bärande delar finns det sedan ingen revolution. Inga revolutionärer. Inga människor som kämpar för frihet och som är beredda att offra sina liv för detta. Upproret har förvandlats till  ”en negativ våldspiral där långt fler civila riskerar att drabbas av diktaturens våldsapparat, av oppositionen och av utländsk militär”. En borgerlig demokratisk revolution, en väpnad resning av det libyska folket har förvandlats till en mer simpel ”opposition”. Till ett banalt inbördeskrig där det i första hand inte krävs seger för revolutionärerna och ett nederlag för Khaddafi – utan att FN/NATO drivs ut samtidigt som det ska råda vapenembargo och vapenvila. Krav som i praktiken innebär att de delar av Khaddafis militära harnesk som finns kvar inte ska slitas bort samtidigt som miljoner libyer ska lämnas nakna och oskyddade för stridsvagnseld och GRAD-raketer.

I resolutionens mest makabra avsnitt heter det att:

”I stället för att upprätta ett vapenembargo och en vapenvila har NATO:s medlemsländer levererat vapenmateriel till den inhemska oppositionen.”

Bortsett från att detta tyvärr inte är sant utan en ren lögn, NATO har bara bistått med lite skyddsvästar samt en del kommunikationsutrustning, så visar denna skrivning att Ung Vänster nu har hamnat i kontrarevolutionens famn. För det är precis dessa vapenleveranser som skulle behövas. Revolutionärerna måste få egna vapen! Då, men först då, behövs det inga militära insatser från FN/NATO.

Västimperialismen är nämligen osäker om hur långt revolutionen kan gå i den politiska turbulens som oundvikligen följer när en diktatur faller och nya nationella politiska institutioner ska skapas. Därför vill den inte ha en väpnad, självsäker och mer självständig nationell och social rörelse, utan bara enkla fotsoldater som gör markjobbet åt det egna flyget.

.

.

På vilket sätt hänger då resolutionens skrivningar och dess politiska blodstörtning ihop med stalinismens gamla källarvalv? Trots allt är Stalin död och begraven sedan mer än femtio år och Sovjetunionen kollapsade och försvann från kartorna ungefär samtidigt som delegaterna vid denna kongress föddes?

Ja, här handlar det säkert om en politisk korsbefruktning mellan Vänsterpartiets gamla politiska arv och dagens kubanska castrism.

I min ungdom bekämpade vi den Svenska Vietnamkommittén och dess paroll, Fred i Vietnam. Organisationen och dess plattform var skapad av den tidens vänsterpartister i harmoni med det som krävdes från stalinisterna i Moskva och sjösattes tillsammans med en del pacifister och liktänkande socialdemokrater. Den framgångsrika svenska Vietnamrörelsen byggdes i stället kring parollen Stöd FNL (eller Seger åt den vietnamesiska revolutionen), som svarade mot vietnamesernas egna behov eftersom dessa i praktiken inte lydde ordergivningen från Kreml, utan kämpade för seger i stället för en vapenvila på stormakternas villkor.

Säkert har en del av detta klassamarbete på internationell nivå överlevt nere i någon källarskrubb för att nu återuppstå under helt nya förhållanden. Vänsterpartiets gamla avläggare, APK, nu med det historiska namnet Sveriges Kommunistiska Parti, kallar fortfarande Libyen för socialistiskt! Så långt går inte Kubas Kommunistiska Parti. Fidel Castro, som tycks ha monopol på alla internationella analyser, väljer att vara mer försiktig och säger sig inte vara överens med allt när det gäller Khaddafis inhemska politik. Men samtidigt har han hela tiden krävt just en vapenvila (på Khaddafis villkor) och ett slut på FN/NATO-insatsen, som han sett och ser som en början på en regelrätt markinvasion och sedan ockupation.

Det är här korsbefruktningen sker. Ung Vänster är helt enkelt starkt influerad av den kubanska revolutionen och den deformerade marxism som Kubas kommunistparti importerade från Sovjet. I praktiken i utbyte mot sockerexport och vapenhjälp.

Gamla lik i källaren parar sig med den kubanska revolutionens senilitet.

Det enda sättet att ta sig loss från dessa sjok av gammal spindelväv är att börja med egna analyser av verkligheten. I detta fall med egna studier av vad som skett i Libyen sedan revolutionsdagen den 17 februari. Gör man inte detta, kvävs man efterhand och blir fast för gott där nere i de unkna källarvalven.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Ung Vänster, Josef Stalin, Fidel Castro, Libyen,

I media: SVD1,DN1,DN2,DN3,AB1,SVT1,SVD2,GP1,SVD3,DN4,SVD4,

Bloggare: Jinge,

.

”Min uppgift som partiledare är att vara tydlig”, menade Håkan Juholt i SVT:s Agenda och gjorde samtidigt allt för att vara så otydlig som möjligt.

.

.

I själva verket har han redan gett det obegripliga ett eget ansikte. Vare sig det gäller sina åsikter om Libyen, monarkin, pensionsfrågan eller kärnkraften.

Dagens Nyheters TV-krönikör Johan Croneman skojade till det och skrev att Juholt ”stekte sig själv” i TV-rutan. ”Likt Bosse Ringholm upprepade han med en åsnas envishet, gång på gång,  ett obegripligt svar”, menade han. Som när det gällde monarkins vara eller inte vara: ”Monarkin ska avskaffas – men kanske helst inte. Och i alla fall inte nu. Och särskilt inte i morgon. Heller.” Aftonbladets Peter Kadhammar jämförde inte med en åsna utan med en papegoja…

.

I ungdomens flydda dagar. Muammar Khaddafi

tillsammans med polaren Abdullah Saleh från Jemen.

.

Inte minst i Libyenfrågan har Juholt också gjort en riktig Tage Danielsson. I bästa revytakter har han här alltsedan sitt I maj-tal försökt leva upp till dennes berömda parodi på socialdemokratins nonsens om kärnkraftens vara eller inte vara efter katastrofen i Harrisburg. En sammanfattning av den nye partiledarens åsikter skulle kunna se ut så här:

”Demokrati är bra. Krig är allvarligt. I krig går det ibland fel. Ibland innebär det att vi också ställer militära medel till förfogande. Det har varit vår tur när det gäller Libyen. Men nu är det någon annan som får ta sitt ansvar. De får dela kakan.  Men om det ändå är vår tur igen ska vi göra något helt annat än att skicka stridsflygplan. Då ska vi skicka krigsfartyg. Om det ändå är flygplan som vi ska skicka. Också. Då ska det inte vara så många. Helst ska de inte heller göra något. Men om de ändå är där ska de göra något annat. Är vi ändå där kan vi bredda verktygslådan genom att hjälpa engelsmännen att bemanna sina krigsfartyg. För våra egna är inte sjödugliga. Dessutom kan vi skicka signalspanare. Fast det viktigaste är att vi ser till civila insatser.”

Nu är inte politiken en revy eller en slapstick med småländska Juholt eller varför inte ”Johan i Hult” som ny estradör tillsammans med Åsa-Nisse från Knohult. Framförallt är politiken inte en revy när det gäller beslut om insatser från den svenska krigsmakten.

När Juholt nu riskerar att spolas bort och drunkna i sina egna strida ordflöden – och blir till  åtlöje i pressen – är det den radikale debattören Göran Greider som mest ihärdigt har försökt att agera som dennes livräddare. När det gäller Libyen kastar Greider ut en livboj i form av en generös omtolkning av sin partiledares budskap till att det egentligen handlar om att denne vill bredda Sveriges insats bortom NATO:s militära intervention till mer av fred och humanitet samt en politisk lösning.

.

.

Men så är det inte.  Redan från början skulle socialdemokratin ha gått ut i en stenhård kritik av Carl Bildt och regeringen och då för utrikesministerns avslöjande ord om att man inte ville ”ta ställning för endera parten”. Ett arbetarrörelsens internationalistiska stöd för demokratikämparna innebär en rakt motsatt uppfattning. Då som nu måste kravet på att Sverige ska erkänna Det Nationella Övergångsrådet som Libyens enda legitima representant vara centralt. Redan i mars skulle den ledning som revolutionen ser som sin fått möjlighet och hjälp med att öppna åtminstone ett diplomatiskt Informationskontor i Stockholm. Vidare skulle socialdemokratin gått emot de delar av FN:s resolution 1973 som innebär ett embargo också när det gäller vapen till rebellerna. Delar av NATO:s militära intervention – som apachehelikoptrarna – har blivit nödvändiga bara därför att man vägrat att ge upproret egna moderna vapen. Som exempelvis artilleri från Bofors!

En annan viktig uppgift skulle ha varit – och är –  att skicka Wanja Lundby-Wedin (LO-ordförande; ordförande i Europafacket samt medlem i socialdemokratins Verkställande utskott) tillsammans med partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin till ett möte och en diskussion med Övergångsrådet i dess säte, det libyska Benghazi.  Det är revolutionärerna själva och inte NATO som i första hand ska tillfrågas om revolutionens behov. Lundby-Wedins närvaro skulle inför en hel värld kunna visa på vikten av fackliga rättigheter i det kommande Fria Libyen. Hon kan dessutom stryka under betydelsen av fulla fackliga rättigheter för alla landets hundratusentals immigrantarbetare.

Socialdemokratin ”breddar ingen verktygslåda”. När det obegripliga i dag till sist blev begripligt vid en presskonferens berättade Urban Ahlin med stort eftertryck att han minsann ”varit i ständiga kontakter med NATO” och ville med detta markera sin och partiets egen självständighet.

Men hade det inte varit bättre att åtminstone ägna en del av sin egen tid åt egna kontakter med Övergångsrådet? Att acceptera en del väpnade NATO-insatser till stöd för revolutionärerna  – vilket varit nödvändigt – kan aldrig innebära att man agerar likt en vasall i förhållande till Västimperialismens planer för regionen.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen.Håkan Juholt, NATO, Benghazi

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,GP1,GP2,DN5,DN6,DN7,GP3,SVT1,AB2,

DN8,

Bloggare: Jinge,

Kommer tillbaka, kommer ej tillbaka?

.

Är Ali Abdullah Salehs tid som president i Jemen slut? Det är den fråga alla i landet ställer. Saleh befinner sig i Saudiarabien där han vårdas för skador efter en bombattack mot hans residens. Kommer, kommer ej? Ingen vet riktigt. Vicepresidenten Abed Mansour Hadi säger att Saleh kommer tillbaka om några dagar. Enligt källor som Al Jazeera hänvisar till är Saleh allvarligt brännskadad och kan knappast lämna sjukhuset den närmaste månaden.

.

I huvudstaden Sanaa firades att Saleh lämnat landet.

.

För utvecklingen i Jemen har det en stor betydelse. Kommer Saleh tillbaka i morgon är den politiska striden tillbaka där den stod när Saleh skadades. Om inte öppnas helt nya perspektiv.

Den politiska terrängen i Jemen är inte lätt att överskåda. En rad politiska, sociala, och regionala krafter verkar i ett svårbegripligt mönster och inom ramarna för ett dominerande klansystem. För om det finns ett land i Mellanöstern och Nordafrika där klanerna spelar en stor, ja dominerande roll, så är det i Jemen. Klanernas överhuvud har oftast mer att säga till om än ministrar och regionala statliga chefer.

President Salehs envisa vägran att lämna makten har fört landet till randen av ett inbördeskrig. Hans metod följer mönstret från Tunisien, Egypten och Syrien. När stora ungdomsgrupper började samlas till protester och sit-ins på Sanaauniversitetets campus attackerades de av kravallpolisen. Likt Ben Ali proklamerade Saleh att valet stod mellan honom själv och al-Qaida.

.

I går tisdag marscherade tusentals ungdomar mot vice-presidentens residens för

att kräva bildande av en övergångsregering.

.

Ungdomen svarade –avgå! När protesterna spred sig till allt större ungdomsgrupper och till flera platser i landet började kravallpolis och militär att skjuta skarpt.

Ungdomarnas aktivitet drog snart med sig hela samhället i en kamp om den politiska makten. Den lagliga oppositionen i parlamentet höll sig i början av revolten avvaktande, för att inte säga avog, till de ungas protester. Men de unga är en kraft som kan flytta berg eftersom hälften av landets befolkning på 25 miljoner är under 18 år.

Sedan dess har den lagliga politiska opposition som samlas i JMP (Joint Meeting Parties) försökt ympa sig på den unga demokratiska rörelsen och samtidigt förhandla fram en fredlig kompromiss om bildandet av en övergångsregering utan Salehs medverkan. Det är också vad de arabiska emiratens medlingsgrupp har försökt uppnå. Saleh lät två gånger förstå att han var beredd att skriva under ett avtal om sin egen avgång för att sedan omedelbart provocera fram en konfrontation för att spetsa till läget.

Eftersom hotet om al-Qaida inte fungerade lät i stället Saleh sina trupper angripa landets mäktigaste klan i hopp om att provocera fram en militär konfrontation.

Det var grunden till att landets mäktigaste klan reste sig mot Saleh trots att presidenten tillhör just samma klan. Sadek al-Ahmar är vid sidan av Saleh landets mäktigaste man och ledare för klanförbundet Hashid. Det var al-Ahmars starkt beväpnade milis som drabbade samman med Salehtrogna trupper när presidenten skadades.

.

Ali Saleh har styrt Jemen med järnhand i 33 år.

.

Att olika klaner har en egen väpnad milis är inget nytt i Jemen. Det räkans med att det finns cirka 60 miljoner handeldvapen i landet och landets historia är en lång rad av väpnade konflikter mellan motstridande intressen.

Man ska inte begå misstaget att se exotiska krigsherrar när vi talar om klaner. Familjen al-Ahmar leds av Sadek al-Ahmar som också är chef för det mäktiga klanförbundet Hashid. Men familjen är samtidigt moderna kapitalister. Sadeks bror Hamid är största kapitalägaren i Sabafone –ett mobiltelefonnät –och en rad andra bolag. Två av hans bröder är också starka politiska figurer som Himyar, vice talman i parlamentet, och Hussein en framstående ledare för klanförbundet Hashid.

.

Sadek al-Ahmar med traditionell jemenitisk kniv.

Här tillsammans med sin gamle vän president Saleh.

.

Det är uppenbart att familjen al-Ahmar strider om makten med Saleh inte för att hjälpa ungdomsrevolten nå sina mål utan för att ersätta Salehs familj vid makten. Sett till al-Ahmars långvariga vänskap med Saleh är en seger för familjen al-Ahmar långt ifrån en garanti för ett friare samhälle.

Vad väntar nu? Om president Saleh blir kvar i Saudiarabien och ingen kompromiss om regeringsmakten, som USA och EU manar till, kan uppnås finns det stor risk att ett fullt inbördeskrig bryter ut. Om vice-president Hadis uttalande häromdagen ska tas som utgångspunkt är det vad som väntar.

-Löjligt. Saleh är landets president. Inga förhandlingar kan hållas innan han kommer tillbaka, sa Hadi som själv inte utgör en kraft. Han accepteras som tillfällig president mer för att han saknar stöd i något läger än tvärtom.

Den verkliga chefen i Salehs läger och över de lojala trupperna är Salehs son Ahmed som leder det republikanska elitgardet och brorssonen Yahya som leder kravallpolisen. Tar Salehs familj över i presidentpalatset blir det öppet inbördeskrig med klanen al-Ahmar.

.

General Ali Mohsen bröt med Saleh och spräckte den reguljära armén.

.

Ett okänt kort i maktkampen är general Ali Mohsen som är chef för första pansardivisionen, den största enheten i landets reguljära armé. I mars hoppade generalen av och uppmanade sina trupper att beskydda landets unga demonstranter från regimens våld och i Sanaa omringade hans trupper Förändringstorget där de unga slagit upp ett tältläger. Det går dock inte att komma undan misstanken att det också är för att kontrollera vad de unga tar sig för och använda deras kamp som en språngbräda mot presidentpalatset.

Läget kompliceras ytterligare eftersom de två klanerna och general Mohsen inte är ensamma i den politiska kampen. Till bilden ska läggas de regionala och etniska krafter som till och från kämpat mot Sanaas dominans. I norra delen av landet är shiaminoriteten Houthis i uppror mot den sunnitiska makteliten i Sanaa. Kungen i Riyad som visat vad han kan i Bahrain har också hjälpt Saleh och flera gånger satt in saudiska trupper mot shiaupproret i norra Jemen.

Samtidigt pågår en revolt i södra Jemen som kräver självständighet från Sanaa. Rörelsen verkar växa i styrka för var dag som går och landets näst största stad Taiz sägs helt kontrolleras av ”separatisterna” sedan regimens styrkor  lämnat staden. Ett oppositionsråd med 20 medlemmar har tagit över i staden.

.

I söder kräver befolkningen självständighet och

samlas under det gamla Sydjemens flagga.

.

I Sanaa fortsätter den ungdomliga revolten som samlas i paraplyorganisationen Unga Revolutionärers Samordningskommitté för Förändring. Från att ha varit några hundra som ”tältade” utanför universitetet har de ungas mobilisering växt till en kraft som samlar tiotusentals personer till demonstrationer i Sanaa. Ingen kan längre bortse från deras kamp även om alla försöker ta kontrollen över den.

I söndags publicerade samordningskommittén en kommuniké som kräver att en övergångsministär utan Salehs män omedelbart tillsätts för att lägga ”grunden till en modern stat”.

Om de ungas revolutionära kamp för en verklig demokrati ska lyckas står skrivet i stjärnorna. I Jemen finns starka konservativa och traditionsbundna krafter som står i vägen. Redan om de lyckas befria landet från familjen Saleh är en viktig seger uppnådd. Kanske det till sist blir den revolutionära utvecklingen i Egypten och andra arabländer som avgör vilken riktning Jemen ska ta.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,DN2,GP1,SVD3,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Saleh, Revolution, Sanaa