Italien röstar om

privatisering av vattnet.

.

Italien går till val igen den 12-13 juni. Den här gången gäller det för de italienska väljarna att ta ställning till ett nyliberalt lagförslag som vill privatisera vattenverken i landet. Efter Berlusconis svidande nederlag i kommunalvalen nyligen blir nästa helgs folkomröstning mycket viktig.

I Italien kan en folkomröstning bara organiseras mot men inte för ett lagförslag och för det krävs en halv miljon namnunderskrifter. Organisationen Attac har samlat in nästan en och en halv miljon namnunderskrifter vilket möjliggjort helgens folkomröstning. För att segra krävs att minst 50 procent av de röstberättigade stöder ett nej till privatiseringen vilket är lika med 26 miljoner röster.

Folkomröstningen ska samtidigt ta ställning till kärnkraften och en lag som ger Berlusconi immunitet som premiärminister. Det kommer att bli svårt att vinna omröstningen men vår bloggs politiska fränder i Sinistra Critica tror att Berlusconis nederlag i kommunalvalen kan mobilisera nej-anhängarna i större utsträckning än väntat.

Inför valet intervjuades miljökämpen Daniel Tanuro, redan känd för våra läsare, av sajten Lettera43.it. Här följer intervjun med Daniel som förklarar varför privatisering av offentlig service som vattenförsörjningen bara tjänar kapitalets intressen och försvårar kampen mot miljöförstöringen. Intervjun gjordes av Fernando Cotugno 27 maj. Översättningen är min.

.

********

Vad skulle hända om dricksvattnet privatiserades? Vad bör medborgarna oroa sig för?

Daniel Tanuro : Vid en privatisering bör medborgarna i första hand oroa sig för höjda priser, men också en sämre vattenkvalitet, en sämre förvaltning av vattentäkterna, färre arbeten i branschen och en risk för avbrott i distributionen.

Sådana konsekvenser av en privatisering av vattnet har setts i varierande omfattning i många länder. I Ghana har vattenpriset redan ökat med 95 procent och väntas öka med upp till 300 procent. I Bolivia har vattnet stigit i pris så att det nu tar 20 procent av hushållens inkomster.

.

.

I England har prisökningen uppgått till 50 procent på fyra år som lett till en tredubbling av antalet avstängningar på grund av obetalda räkningar. I allmänhet åtföljs privatiseringarna av minskade anställningar som i sin tur försämrar underhållet av vattenverken med negativa följder för kvaliteten på vattnet och risken för distributionsavbrott speciellt vid torka.

Tio år efter privatiseringen i England drar en studie oroande slutsatser vad gäller närvaron av nitrater, järn, bly och växtgifter i dricksvattnet. En annan studie visade att vattenavbrotten i Yorkshire under torkan 1995 berodde på att de privata ägarna satte utdelningen till aktieägarna före investeringar i underhåll av distributionsnätet. Vattenförsörjningen kunde sättas i ännu större fara vid exempelvis en konkurrs för ett privat vattenverk.

.

.

Vilka exempel visar att det finns en vilja att vattnet förblir offentlig egendom? Var har privatiseringen inte fungerat?

D.T. : Allt beror på den samhälleliga syn man utgår från. Ur aktieägarnas synpunkt har privatiseringarna av vattnet fungerat bra överallt. Det är mycket svårare att peka ut var de har fungerat ur befolkningens synpunkt, speciellt för de sämst lottade. Överallt där vattnet privatiserats har det åtföljts av ökad social ojämlikhet bland annat beroende på att direktörerna och de höga cheferna i de privata vattenbolagen gett sig själva astronomiska löner.

I en studie av FNs specielle rapportör, Miloon Kothari, rörande rätten till ett korrekt boende visas att privatiseringen av vattendistributionen inte lett till en bättre service för marginaliserade grupper i samhället. När han nämner England och Bolivia oroar han sig över att Världsbanken och regionala utvecklingsbanker ständigt stöder privatiseringarna trots resultatet av dessa studier.

Det pågår många mobiliseringar i världen mot privatiseringarna. Striden i Cochabamba i Bolivia är den mest kända. På begäran av Världsbanken, som kräver privatiseringar i utbyte mot lån, lämnade Bolivia 1999-2000 över förvaltningen av vattendistributionen och reningsverken i Cochabamba till ett enda konsortium bestående av flera multinationella bolag. Priset på vattnet ökades kraftigt omedelbart. En folklig mobilisering ägde rum som armén slog ned med sex dödsoffer som följd. Men manifestationerna fortsatte och konsortiet drevs ut ur landet.

.

I Cochabamba vann folket kampen mot de internationella vattenmonopolen.

Varför blir servicen inte effektivare med en privat förvaltning av en gemensam tillgång?

D.T. : Därför att de privata grupper som tar över vattendistributionen motiveras enbart av en hägrande vinst som medger utdelning till aktieägarna. Medborgarnas behov kommer i andra hand. Det sägs att det privata skapar konkurrens men i verkligheten blir det ingen konkurrens. De grupper som förskaffar sig kontrollen över tillgångarna är multinationella bolag som Lyonnaise des eaux, Vivendi Environnement och Saur International, som de facto åtnjuter monopol. I samtliga fall har det privata varit värre än den offentliga förvaltningen, även i de fall då denna varit rutten in till märgen av korruption och byråkrati. När den offentliga förvaltningen är dålig kan den förbättras genom att tvinga på den en demokratisk kontroll och andra åtgärder som tillåter transparens.

Du har sagt att tillägnandet av naturens resurser är kapitalismens sista gräns. Kan du förklara dig mer?

D.T. Tillägnandet av naturens resurser var egentligen kapitalismens första gräns, dess födelseakt. Om ” the communs” (gemensam ägd mark i England före kapitalismens genombrott, m.anm) inte hade tagits över med våld av noblessen och om bönderna inte hade drivits bort från den jord de brukade hade en arbetarklass aldrig formats och kapitalismen inte kunnat utvecklas. Denna tillägnelse av brukbar jord och skogen skedde i skilda länder under skilda perioder men ägde ändå rum överallt.

I dag ser vi en ny våg av tillägnelse av resurser: arvsmassan, vattnet, ekosystemets kapacitet att lagra koldioxid, ja även atmosfären eftertraktas av kapitalismen. Denna strävan svarar mot systemets behov att finna nya områden där kapitalöverskottet kan skapa nytt värde. När allt detta privatiserats och omvandlats till varor kommer var och en tvingas konstatera att kapitalismen löser inga problem, den förstör allt –samhället och miljön. I den meningen kan man tala om en yttersta gräns. Men låt oss hoppas att vi kan avskaffa detta absurda system innan det går så långt.

.

Varför anser du att privatiseringarna i allmänhet inte kan bidra i den ekologiska kampen?

D.T. : Einstein sa att man kan inte lösa ett problem om stannar kvar i den logik som skapat problemet. Den ekologiska krisens grundläggande orsak, jakten efter profiter, tvingar varje kapitalägare att under konkurrensens piska ständigt sträva efter att ersätta arbetare med maskiner eftersom de är mer produktiva. Det är därför uppenbart att skapandet av ännu fler konkurrerande företag som strävar efter att skapa ännu mer vinster genom ökad varuproduktion inte räddar den ekologiska jämvikten.

Vilken ekologisk politik bör en modern europeisk vänster föra?

D.T. : En modern europeisk vänster värd namnet bör utgå från konstaterandet att en ”grön kapitalism” och en ”social kapitalism” är motsägelser i sig och därav dra den strategiska slutsatsen att det brådskande krävs en antikapitalistisk politik för att rädda vår miljö och den mänskliga civilisationen. Eftersom kapitalismen är fienden kan miljökampen inte segra utan att kapitalismens direkta offer, de exploaterade och förtryckta, deltar aktivt i kampen En ekologisk vänsterpolitik är därför en politik som utgår både från miljöns behov och mänsklighetens verkliga sociala behov.

Hur kan man förena den ekologiska kampen med kampen för jobben?

D.T. : För att rädda vår omgivning handlar det i första hand om att fördela rikedomarna. För att nå dessa dubbla målsättningar är bästa vägen en radikal sänkning av arbetstiden med bibehållen lön och kompenserande jobbskapande parat med en sänkt arbetsrytm. I andra hand gäller det att snabbt sätta in gröna teknologier som medger sparande av energi och användande av förnyelsebara energikällor.

Eftersom dessa teknologier är dyrare än de smutsiga teknologierna måste exploateringen av dem ges till offentliga bolag som ensamma kan agera efter andra motiv än vinst.

Om offentliga företag för isolering av bostäder skapas kan utsläppen av växthusgaser från bostadssektorn stoppas och nya jobb skapas samtidigt som de boendes livskvalitet och inkomster förbättras.

En övergång till en fossilfri och kärnenergifri ekonomi kräver till sist att olje-, kol-, gas- och atomkraftslobbyns makt bryts. De måste nationaliseras. Bildande av ett nationellt energibolag medger samtidigt skapande av många nya jobb eftersom det krävs en övergång från ett centraliserat jobbfattigt system till ett decentraliserat system med mycket större behov av mänsklig arbetskraft.

.

Media: DN1,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Italien, Vatten, Reningsverk, Folkomröstning

En text om och för vår tid.

.

Här på bloggen har vi redan publicerat artiklar av den belgiske marxisten och miljökämpen Daniel Tanuro. I texten här under analyserar han ungdomens revolt i Spanien med den kapitalistiska krisen som bakgrund.

Det är hela det kapitalistiska samhällets legitimitet som de unga utmanar. De vill inte lyssna till alla löften om en ljusare framtid. De kräver förändring här och nu, omedelbart. Kapitalismen kan inte lösa de akuta problem mänskligheten står inför.

Daniel Tanuro säger att de ungas kamp visar på en väg som alla progressiva rörelser i samhället måste slå in på för att bryta kapitalets makt.

En engagerad och engagerande text. Ett stridsrop för en ny radikalism. Trevlig helgläsning.

********

Verklig Demokrati, Nu !

Krediter, tiden, rummet och revolutionen

.

Daniel Tanuro, 31 maj 2011

Översättning: Benny Åsman

.

Under ett besök i los Indignados (de vredgade) läger på Plaza  Catalunya i Barcelona gav författaren Eduardo Galeano en intervju i vilken han sa bland annat följande:

-Livet är värt att leva…, Det finns en annan värld i vår världs sköte…, Jag vet inte vad som kommer att ske. Och jag bryr mig inte speciellt om att veta vad som ska hända. Det som betyder något för mig är vad som händer nu. Det som betyder något för mig är nuet, ett nu som öppnar sig inför andra möjligheter som väntar utan att vi vet vad de består av.” (1)

Kreditkris och civilisationens kris.

Dessa ord av den berömde latinamerikanske författaren inbjuder till att söka efter innebörden i det lilla ordet ”nu” i parollen som den sociala rörelsen i Spanien reser: ”Democracia real, Ya” –Verklig demokrati, Nu!

.

-Verklig demokrati, NU

.

När vi söker kommer vi till slutsatsen att ”nu” i  sig uttrycker hela den revolutionära möjligheten i denna mäktiga mobilisering.

-Vi vill att allt ändras NU. Försök inte att söva oss med era löften om en bättre framtid. Med vår kamp börjar vi ändra världen här och nu. Kampen är svår men källa till insikter, glädje, och värdighet här och nu. Den öppnar dörren till en ny möjlig värld NU i och med att den redan gror i nuets värld.

”All ekonomi handlar i sista hand om ekonomi med tiden” (Marx). Betydelsen av ”nu” faller tillbaka på krisen för kapitalismens varaktighet och antyder att det handlar om en central aspekt i vår civilisations djupa kris som gröper ur samhället inifrån.

Kapitalismen är ett system i ständig obalans, ett system i brådska som tvunget rusar fram allt snabbare i ständig tillväxt, som oavbrutet krossar nutiden under framtiden och skjuter problem och lösningar framför sig. Problemen växer och lösningarna blir allt mer orealistiska eller oacceptabla. Kapitalismen bryr sig inte, den bara rusar vidare. Den kan inte göra annat eftersom de kapital som den består av måste välja mellan att rusa vidare eller dö.

.

En skog av plakat som säger nej till att betala kapitalismens kris.

.

Rusa vidare för att investera, för att ersätta arbetare med mer produktiva maskiner. Rusa vidare för att till varje pris sälja, för att realisera det producerade mervärdet och så snabbt som möjligt investera det.

Rusa vidare för att skapa ständigt nya behov så att de rikas överkonsumtion och de fattigas konsumtion på kredit sväljer maskinernas överproduktion.

Rusa vidare för att tillverka produkter med allt kortare livstid så att efterfrågan aldrig avtar.

Rusa vidare för att ständigt utforska planeten efter territorier med allt bättre jordmån för kapitalet.

Rusa vidare för att investera på kredit, sälja på kredit, köpa på kredit, leva på kredit, älska på kredit, dö på kredit…

Den så kallade finanskrisen lyfter fram det absurda i denna permanenta rusch framåt . Kreditkrisen, en kris i systemets nervcentra som väntas samordna konkurrerande kapitals aktiviteter och egalisera vinstnivåerna, är i själva verket den globaliserade kapitalismens kris som den sociala existensens produktionssätt.

Det är en kris för ”i morgon är det gratis”, en kris för ”köp i dag betala i morgon”, en kris för Helmut Schmidts teorem ”dagens profiter är morgondagens investeringar som är övermorgons jobb”.

Det är en kris för tron på att en teknologins deus ex machina (en gudomlig kraft) i framtiden ska hindra en ekologisk katastrof… och det är en kris för korrumperade politiska lakejer, så tjänstvilliga mot kapitalet och så arroganta inför folket, för vilka plånboken tar hjärnans plats och nyliberalismen tankens plats.

Denna tidskris är samtidigt en det politiska rummets kris och därför också demokratins kris. Även i perspektivet av ett Världens Enade Socialistiska Stater, kan utövandet av demokrati inte tänkas utifrån annat än ett bestämt territorium. Medan i en ekonomi dominerad av en avreglerad finans finns det inga politiska val kvar värda namnet. En ”klick på musen” räcker för att flytta miljontals dollar över planeten och tvinga på stater en nyliberal politik. Under de förhållandena blir demokratin en hägring och begreppet regering som styrelseskick lämnar plats åt den rena maktutövningen.

Nej till en destruktiv stimulanspolitik, Ja till alternativet. NU

Kapitalismen löser inget, den förstör allt. Vad gäller vår planet visade nyligen Internationella Energikommissionen att koldioxidutsläppen ökade med 1,6 gigaton under 2010. En ökning utan motstycke som bekräftar att taket 2°C temperaturökning sedan industrialismens början inte kan respekteras längre. Om inte mycket radikala metoder vidtas nu väntar minst 4°C ökning av Jordens temperatur (2) innan seklets slut med en serie i mänsklig tidsskala irreversibla katastrofer som följd.

.

No comment.

.

Vad gäller våra samhällen räcker det att kasta ett öga på statistiken över arbetslösheten speciellt bland ungdomen för att se blodbadets omfattning: mer är 40 procents arbetslöshet bland de unga i Spanien, mer än 30 procent i Grekland, mer än 20 procent i Frankrike och Tyskland.

Utan en chans att göra rätt för sig i samhället är miljoner välutbildade och kvalificerade unga dömda att överleva på 500 eller 600 euro i månaden… mitt i ett hav av sysslolöst kapital.

Allt fler människor förstår att politiken med stimulanspaket som ska stötta upp detta ruttna system i hopp om att det ska fungera bättre i morgon bara skapar värre problem.

För miljön betyder det produktion av ännu mer varor, det vill säga ökad energikonsumtion, alltså mer utsläpp av växthusgaser i atmosfären –utan att ta med i beräkningen kapitalismens exploatering av jord, skog, luft och farliga teknologier som genmodifiering, kärnkraft, biobränslen, skiffergas, ”ren kol” och mycket annat.

.

-När idéer omfattas av folkmassor blir de materiella krafter.

.

På det sociala planet kommer en stimulans av produktionen inte att tillfredsställa de mest skriande sociala behoven eftersom de i nöd vanligen saknar köpkraft till att möta sina behov. Kapitalismen producerar endast för profiten. Att stimulera den kräver därför att IMFs och regeringarnas sparplaner accepteras även om de syftar till att krossa det som finns kvar av offentlig välfärd. Högre pensionsålder, sänkta reallöner, djupa ingrepp i den offentliga servicen och de sociala försäkringarna, större flexibilitet och ökad osäkerhet…. listan kan göras lång.

Ett alternativ är nödvändigt. Inte i morgon, NU. Ett omedelbart alternativ, byggt på en klok användning av « det subversiva i nuet” som Bernard Friot uttryckt det.(3)

För att bearbeta hans formulering, för att identifiera existerande subversiva faktorer i ”nuet” krävs det eftertanke…och för att tänka måste vi samlas på en bestämd plats. För att återvinna tid och rum –här och nu – och återskapa våra sociala band. Det är vad ”los Indignados” i Spanien gör.

.

Tillsammans kan vi formulera våra krav i demokratiska debatter.

.

De manifest som de antar efter långa demokratiska diskussioner i folkförsamlingar visar att metoden bär frukt. Likt mobiliseringarna på Tahrirtorget i Egypten och i Casbah i Tunis knyter dessa a-typiska mobiliseringar an till en stor lärdom ur arbetarrörelsens historia: i kollektiva strider tar medvetandet sjumilasteg som helt kan kasta om styrkeförhållandena, eller som Marx skrev, ”när idéerna omfattas av massorna då blir de materiella krafter”.

« Try to begin to change the world »

Vilka idéer? Det råder ingen brist på dem! I den flora av krav som de ”indignerade” i Madrid, Barcelona och andra platser ställer är det två krav som verkar speciellt viktiga: nationalisering av finansen och av energisektorn. Dels bygger de på att det redan finns en offentlig sektor –det är ”det subversiva i nuet”, öppningen till en möjlighet. Dels så understryker vi inte betydelsen av det av något dogmatiskt band till Övergångsprogrammets(4) heliga recept utan av strategiska orsaker byggda på en specifik analys. Dessa två sektorer bär det främsta ansvaret för den sociala krisen och miljöförstörelsen och de är sinsemellan sammanbundna av enorma krediter som behövs till långsiktiga kapitalinvesteringar i oljeplattformar, raffinaderier och elkraftverk. De dominerar ekonomin likväl som politiken och blockerar alla ekosocialistiska lösningar. Detta infernaliska par leder mänskligheten rakt in i väggen.

Tillsammans med en radikal arbetstidsförkortning, med bibehållen lön och kompenserande jobbskapande, och demokratiska reformer av det politiska fältet, verkar för oss dessa två krav höra hemma i ett antikapitalistiskt programs hjärta.

.

I finansens värld finns ingen solidaritet.

.

De ger ett program med stor kraft och trovärdighet eftersom kraven otvivelaktigt svarar mot vitala nödvändiga objektiv, tvingande objektiv som exempelvis att vidta brådskande och drastiska åtgärder för att undvika en meters eller mera höjning av oceanerna innan seklets slut.

Man kan redan höra skeptikerna och de likgiltiga: ni tar era drömmar för verklighet, människan är för individualistisk, styrkeförhållandena är för ogynnsamma, den fackliga byråkratins grepp är för stort, klassmedvetandet är i fritt fall, det socialistiska projektet är diskrediterat… Så sant, alla dessa invändningar inbjuder till att dämpa entusiasmen något.

Men det gäller att i första hand välkomna den magnifika lektion i djärvhet, mod, intelligens och vilja som ”los Indignados”  på Puerta del Sol och Plaza Catalunya gett oss.

« Try to begin to change the world », sa Ernest Mandel och anknöt till Karl Marx sista av de elva teserna om Feuerbach (”Filosoferna har hittills bara förklarat världen, det är dags att ändra den”). Tiotusentals ungdomar har börjat och de har visat i praktiken att vår gamle vän Mullvaden gräver sig fram under den ofruktbara ytan av den falskt triumferande kapitalismen.

.

(1) http://www.youtube.com/watch?v=FZ3M-QmtcL4&feature=player_embedded

(2) http://www.guardian.co.uk/environment/2011/may/29/carbon-emissions-nuclearpower

(3) « Retraites : l’enjeu majeur est de voir le subversif dans le réel », Bernard Friot, Carré Rouge N°44, nov. 2010.

(4) Fjärde Internationalens handlingsprogram från 1938, skrivet av Leon Trotskij.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,ETC,DN3,SVD3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,DN6,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Jinge,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Democracia Real Ya, Spanien, Los Indignados, Kapitalism,

Tiotusentals kräver rättvisa.

.

Vredens dag II hölls på Tahrirtorget den 28 maj. Än en gång slöt tiotusentals människor upp till försvar av revolutionen. Den här gången hade det Muslimska Brödraskapet uppmanat sina anhängare att inte sluta upp i protesterna med ursäkten att det kunde skapa oro mellan folket och militären. I själva verket vill brödraskapet utveckla sin allians med militären för att säkra en framträdande plats i valet i september.

Brödraskapets ungdomsförbund ville inte lyssna till ”de äldre” utan manade sina ungdomar att delta. Det har nu lett till en öppen och hård polemik mellan de unga och brödraskapets konservativa ledare. Det är bara att hoppas att den revolutionära ungdomen kan dra med sig ungdomarna som befinner sig under brödraskapets inflytande.

I den här korta videon framgår tydligt hur de unga på Tahrirtorget känner av hoten mot revolutionen och inte tänker vika ned sig.

En skammens epok.

.

Silvio Berlusconi erövrade premiärministerposten första gången 10 maj 1994. I arton år har hans vidriga personlighet dominerat italiensk politik. I arton år, med ett par mellanrum, har Italien letts av en man som inte drar sig för något skamgrepp i politiken och som är inblandad i rättsliga processer för korruption, mutor, skattefusk, maktmissbruk och uppmuntran till prostitution.

.

Verklighetens Don Corleone.

.

Berlusconis tid vid makten och hans maktmissbruk kan bara förklaras med hur arbetarrörelsens historiska partier banade väg för ”berlusconismen”. Det italienska kommunistpartiet klarade inte av brytningen med Moskva och stalinismen och att samtidigt skapa ett trovärdigt alternativ till de socialdemokratiska traditionerna – Berlinguers ”eurokommunism” blev bara en blindtarm på reformismen.

Samtidigt leddes de italienska socialdemokraterna av en skurk vid namn Benito Craxi, som i skumraskaffärer inte stod Berlusconi efter även om han saknade finansmannen Berlusconis personliga tillgångar. Ett år innan Berlusconis tillträde som premiärminister flydde Bettino Craxi till Tunisien undan en säker fällande dom i Italien för mutor och maktmissbruk.

.

Craxi och Berlusconi  simmade i samma vatten och brottslighet.

.

Stilen var så att säga präglad i förväg. Berlusconi hade bara att kliva i galoscherna och fortsätta i samma bana men med andra medel till sitt förfogande. Trots att han inte suttit som premiärminister oavbrutet sedan 1994 har ”il Cavaliere” dominerat Italiens politik. Även under Prodis ”demokratiska” styre var det Berlusconi som i viss mening stakade ut politikens innehåll.

Berlusconi kom alltså till makten mycket tack vare den etablerade vänsterns oförmåga att erbjuda annat än förvirring och kompromisser med högern.

Nu är epoken Berlusconi snart över. Han har helt enkelt själv slagit in alla spikar i sin politiska likkista. Det är inte en framstormande entusiastisk vänster som vunnit de just hållna kommunalvalen. Det är Berlusconi som förlorat dem.

Den sista spiken i kistan satte han strax innan valdagen då han i ett sista desperat utspel satte allt på ett rasistiskt kort. I det kanske mest vidriga utspel som någon europeisk politiker gjort i moderna tid anklagade han vänstern för att vilja ”islamisera” Italien och att Milano skulle förvandlas till ett ”zigenarcity” om han inte vann.

.

Två herrar som använder Europas romer som slagträ i inrikespolitiken.

.

Under åratal hade Berlusconi skördat röster med sin blandning av språklig vulgaritet och elegant jet-set liv. Likt de teve-såpar hans medieföretag sprutar ut fascinerade han en stor del av befolkningen under lång tid. Allt förläts. Alla sexuella ”äventyr” hamnade på den ”italienska gigolons” oförargliga konto.

Men det kommer en tid då även den mest omtyckta såpan börjar fastna i halsen och illamåendet tar över. Till och Dynasti fick lägga ned en dag. För mycket blir för mycket. Tydligen blev ”zigenarcity” den lilla ärtan som stjälpte lasset. Trots den tilltagande fientligheten mot invandringen och ”invasionen” i Lampadusa var det något så uppenbart överdrivet med Milano som ”zigenarstad” att det fastnade i halsen på de flesta.

.

Romer utvisas eskorterade av italiensk polis.
.

Skredet hade satts i rörelse och nu kan ingen stoppa det. Epoken Berlusconi är snart över. Milano har alltid varit hans ekonomiska och politiska bas. I och med förlusten av Milano för hans parti PDL finns det inga dammluckor kvar. Nästa etapp i sammanbrottet för mediekungen kommer troligen i form av ett brott med Lega Nord. Umberto Bossis nationalistiska extremhöger kan inte längre ingå i en allians med Berlusconi om det ska undvika att dras med i ”kungens” fall. Bryter Bossi med ”bossen” då finns det ingen majoritet kvar i parlamentet.

Den ekonomiska och sociala krisen i Italien är djup och den har nu hunnit ikapp och neutraliserat tevesåpornas opium. Vulgaritet, bunga-bunga och alla andra frivoliteter serverade med Stomatol räcker inte längre.

Men det ger inte den segrande vänstern i kommunalvalen fria händer att fortsätta i den italienska socialdemokratins nötta spår. Det är mer än symboliskt att vinnarna i Milano och Naples inte var socialdemokratins första namn utan ”out-siders”. Krisen kräver en politik som kan ge hopp om en bättre framtid, inte ett budskap om ”sparande, budgetsanering, minskade sociala utgifter, sämre a-kassa” och alla andra nyliberala recept som den europeiska socialdemokratin gjort till sina.

.

På Puerta del Sol kräver ungdomen nya vägar i politiken.

Den spanska ungdomen har visat på en väg ut ur krisen –vägra betala kapitalismens kris. Det är i mobilisering för solidariska samhälleliga lösningar på kapitalismens kris som en väg framåt kan brytas. För det krävs att Italiens, Frankrikes, hela Europas arbetande med ungdomen i spetsen gör Puerta del Sol till sin sak. Krisen kräver en social lösning som tar människornas gemensamma problem som utgångspunkt, inte bankernas och aktieägarnas behov av snabba klipp. Annars kommer vi att bli passiva åskådare till och offer för ”lösningar” på krisen som likt en ångvält krossar allt i sin väg.

.

Media: SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Italien, Berlusconi, Korruption, Craxi,

.

Den libyska statstelevisionen visar inte längre några bilder på en exalterad Muammar Khaddafi där denne uppjagat förklarar befolkningens uppror mot den egna familjediktaturen med att en del ungdomar drogats av Al Quaida. Libyerna slipper också se sonen Zaif berätta om hur han ska krossa upprorsmännen som kackerlackor eller ökenråttor.

Revolutionens seger för två veckor sedan i den viktiga hamnstaden Misrata blev en vändpunkt och kommer av historiker att ses som diktatorns Stalingrad. Stadens episka motstånd mot hans stridsvagnar, GRAD-raketer och krypskyttar går på samma sätt till annalerna  som början till slutet på 42 år av förtryck.

.

.

Ryssland hade länge hoppats

att kunna behålla sina feta vapenkontrakt...

.

Efter Misrata har först Turkiets premiärminister Erdogan hoppat av. Khaddafi har valt ”blod,tårar,förtryck och attacker på sitt eget folk” i stället för fred, konstaterade han bittert. På tur var sedan Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, som tänkt sig att att kunna behålla landets feta vapenkontrakt med Khaddafi. Men i veckan, under G8-mötet i Franrike, meddelade han att det enda som Ryssland nu kunde göra, var att hjälpa diktatorn och hans familj att hitta en exil. ”Inte i Ryssland, men väl i något annat land”.

Khaddafis gamle kompanjon, Sydafrikas president Jacob Zuma gör för sin  del den  sista vändan till Tripoli i dag. Om han också pekar med hela handen och förklarar för den åldrande översten att han och hans familj har blivit politisk paria, det återstår att se. Men det som betyder mer är att viktiga delar av den mäktiga libyska klanen Warfalla i helgen avslutade ett möte i Turkiet tillsamman med den Nationella övegångsregeringen där man gemensamt uppmanade ”bröderna i Zletin, Tarhuna,Khums,Msellata och Sirte att ansluta sig till revolutionen för att få ett snabbt slut på tyranniet”.

.

.

Från helgens möte i Turkiet

.

Hur mycket det gamla klansystemet i Libyen påverkar landets politik är omdiskuterat – och ofta överdrivet. Den snabba urbaniseringen sedan 1960-talet har inneburit nya sociala mönster. Men självklart spelar det fortfarande en viktig roll och mötet i Turkiet – där mer än hundra delegater från regionen  Bani Walid slöt upp – var därför ännu ett svårt bakslag för Khaddafi.

Libyen har ett klan- eller stamsystem med mer än 140 olika grupperingar. Men Warfalla, som bebor området sydväst om Misrata, har en helt unik ställning med en miljon medlemmar. Alltså en sjättedel av landets befolkning.

Därför har Khaddafi under alla sina år försökt att vinna klanens lojalitet. Med mutor – eller med hot och fängelse.

När det stod klart för regimen att mötet i Istanbul ändå stod för dörren valde man i veckan gå in med brutalt våld i regionens centra som också heter Bani Walid. Elva klanmedlemmar sägs ha dödats, bland andra en bror till en av de delegater som träffades i helgen…

.

.

Här väntar Libyens rika elit på att Khaddafi ska störtas…

.

New York Times rapporterar samtidigt att den rika libyska eliten flytt Tripoli och kört sin flotta bilar över gränsen till den lyxiga tunisiska turistön Djerba.

De fetaste skeppråttorna lämnar skutan – uppenbart  i väntan på en ny besättning…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Warfalla, Sergej Lavrov, Libyen, Tripoli,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,SVD4,SVD5,DN2,GP1,DN3,

Strejken är total.

.

För er som vill känna till mer om vad som sker med strejken i ArcelorMittals stålverk i El Hadjar följer här en kort uppföljning av bloggen från i går.

Som jag skrev i går startade strejken klockan 13.00 i protest mot företagsledningens svaga bud i löneförhandlingarna. Klockan ett stod det klart att strejken skulle bli total. Samtliga 5 600 anställda slöt upp i den av fackföreningen annonserade strejken.

.

Facket på El Hadjar informerar om läget.

.

Ändå försökte den franske VD:n  att sockra budet strax innan strejken startade. Då bjöd företaget 18% i påslag för 2011-2012. Tio procent direkt med fem procent retroaktivt för de gångna fem månaderna av 2011 och 8% 2012 beroende på produktionsresultatet.

Facket och de anställda kan dock räkna. Budet innebär ingen verklig förbättring över budet 24% under 3 år med hälften bundet till produktionsresultatet. Det blir i båda fallen cirka 5 % i garanterat påslag per år, det vill säga lika med eller under den aktuella inflationen i landet.

Nu är strejken total och ArcelorMittals produktion och försäljning i Algeriet är paralyserad. Vad som sker härnäst återstår att se. Vi återkommer.

PS: Sent söndag enades företaget och arbetarnas fackliga organisation om en kompromiss som de anställda accepterade varpå arbetet återupprogs. Det räckte med en dags strejk för att tvinga fram ett acceptabelt bud från ArcelorMittal.

De 18 % fördelade på två år som nämns ovan gjordes om till 10 % påök retroaktivt från 1 januari 4% i december bundet till produktionsresultatet med ytterligare 4 % under 2012.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, ArcelorMittal, Strejk,

Stålarbetare strejkar från i dag.

.

Det är inte ofta Algeriet nämns i samband med den arabiska våren. Men det som sker i det tysta är inte så sällan stort. I början av året höll en demokratisk opposition lördagsdemonstrationer. Men den massiva och brutala insatsen av kravallpoliser blockerade möjligheten att vidga kampen. Rädslan att agera finns också kvar från det grymma inbördeskriget mellan islamisterna och regimens militär.

.

I dag går 5 600 algeriska stålarbetare i strejk.

.

På arbetsplatserna finns i stället ofta starka fackliga organisationer, till skillnad från exempelvis Egypten och Libyen. Det finns också en strejktradition som aldrig kunnat krossas av regimen i landet.

I dag lördag startar en viktig strejk som kan få stora konsekvenser. De närmare sex tusen anställda vid stålverket ArcelorMittal i El Hadjar startar i dag lördag den 28 maj en icke tidsbestämd strejk som totalt förlamar det europeiskt-indiskt ägda bolaget.

.

Dagens strejk är inte den första. Här en bild från strejken 2009.

.

Konflikten handlar i första hand om löner. Företaget har lagt ett bud för de tre kommande åren som de fackliga organisationerna anser ynkligt. Med svenska LO-mått ser det inte så illa ut på pappret; 24% lönepåslag fördelade på en treårsperiod med hälften (12 %) beroende på vinstutvecklingen. Men med en inflation på 5,7 % 2010 och en prognos på 5 % för i år kan det bli en lönesänkning för de anställda om resultatet inte blir vad ägarna hoppats på.

Den franske bolagschefen på plats, Vincent Legouic, skriver i ett brev till de anställda att de riskerar företagets framtid om inte kunderna får sina leveranser i tid. Här som där är det samma visa.

.

I januari strejkade alla anställda vid ArcelorMittals underleverantörer.
.

-Vi har inte råd med korrekta löner. Pengar till direktörernas bonus är det dock inga problem att hitta.

Vi återkommer med information om hur stålarbetarnas strejk utvecklas.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, ArcelorMittal, Stålarbetare, Strejk,

Nej, nej, nej. Nej till allt.

.

Det var ett bedrövligt skådespel. Det amerikanska folkets valda representanter stampade i golvet, klappade händerna och gav Bibi 26 stående ovationer. Likt fanatiska fotbollsfans gapade de i hysterisk beundran inför varje spik hjälten slog in i den palestinska statens kista.

.

Bibi i rampljuset.

.

Det var stående ovationer för ett tal som sa NEJ till allt. Nej till förhandlingar med Palestinska myndigheten om avtalet med Hamas inte bryts. Nej till Jerusalem som huvudstad för två nationer, Nej till ett Palestina byggt på 1967 års gränser. Nej till allt som krävs för att förhandlingar om en palestinsk stat ska leda till ett meningsfullt resultat.

-Vi är inga ockupanter i Judéen och Samarien, sa Netanyahu och Kongressen jublade. Att Kongressen själv i stunder av mindre upphetsning betecknat Israel som ockupant av Västbanken hade tydligen ingen betydelse. Inte heller generade det dignitärerna att Netanyahu använde termerna Judéen och Samarien från den sionistiska ordboken.

-Vad de amerikanska senatorerna och kongressdelegaterna fruktade är värre än döden. Den som hade suttit kvar eller inte applåderat våldsamt riskerade att filmas – vilket hade varit lika med politiskt självmord. Det räckte med att en kongressrepresentant reste sig och applåderade för att alla skulle följa efter. Vem hade vågat avvika?

Det skriver den israeliske krönikören Uri Avnery i en kommentar till spektaklet i Kongressen.

Den som eventuellt vågat bryta mönstret hade omedelbart slitits i stycken av slaskmedia som Fox News och New York Post.

De flesta kommentarerna i världspressen ser en spricka i relationen mellan Barack Obama och Netanyahu eftersom Obama två dagar innan sa att ”fredsprocessen”, denna evighetsmaskin, måste utgå från 1967 års gränser och Jerusalem som huvudstad för de två staterna. Klyftan till Bibis tio NEJ verkar oöverstiglig.

Men i politiken som i alla andra mänskliga domäner är det ord och handling som ska vägas mot varandra. Med den metoden är det mycket enklare att bedöma Netanyahu än Obama. Där Bibi säger Nej och handlar därefter där säger Obama ett och gör något annat. Redan i sitt berömda tal i Kairo lovade han den arabiska världen himmel och gröna skogar för att strax därefter vika ner sig på kravet om byggstopp i Israels kolonier på Västbanken. Bibi hade sagt Nej, och så blev det.

.

Obamas tal i Kairo var strålande och fullt av vackra löften.

.

Igen står vi inför samma tolkningsproblem- är det ord eller handling som räknas? Första elementet att ta in i beräkning är att den israeliska statsledningen är rädd för en enda sak –fred. Allt den gör visar att ett status quo, som medger fortsatt ockupation, fortsatt kolonisering av palestinsk mark och en fortsatt ”fredsprocess” utan andra mål än att dra ut på tiden, är allt som intresserar Netanyahus sionisthöger.

-Vi har levt med ”fredsprocessen” i 20 år. Vi kan leva med den i 100 år, lär vice-premiärministern Moshe Yaalon ha sagt vid ett inspirerat tillfälle. Mitt i prick: fredsprocess Ja, fred Nej.

Hur ska Barack Obamas tal om 1967 års gränser och ett självständigt fungerande Palestina bedömas? Det har redan pratats mycket fred, år ut och år in. Nu är det handling som betyder något.

Den dag Vita Huset säger rakt ut till Knessets ledamöter att nu är det 1967 års gränser som gäller eller så stoppar vi omedelbart allt finansiellt stöd till Israel, den dagen är det dags att ta Obama på allvar.

.

Vice-presidenten Joe Biden och talmannen John Boehner lyssnar andaktigt mellan två applådåskor.

.

Den dag Obama säger att i september kommer USA att i FN rösta för erkännande av en palestinsk stat om inte Israel accepterar 1967 års gränser som förhandlingsbas, då ska vi ta Obama på allvar. Innan dess är det Bibis tal i den amerikanska Kongressen som gäller som USAs politik i Mellanöstern.

Sett till den amerikanska imperialismens strategiska intressen i Mellanöstern och Nordafrika verkar Kongressens jubel inför Netanyahus sionism strida mot allt sunt förnuft. Så länge USA låter sin politik i regionen styras av Israels påstådda behov riskerar den amerikanska imperialismen att förlora inflytande i takt med den arabiska revolutionens frammarsch och tillgång till en marknad med flera hundra miljoner potentiella konsumenter.

Men politik styrs inte bara av materiella intressen vilket Kongressens hyllningar av Netanyahu visar. Det handlar också om något så irrationellt som ideologi och känslor.

Den europeiska kapitalismen har inte samma politiska och ideologiska band med Israel. När den brittiska finanstidningen Financial Times förfäras över Bibis bejublade tal till Kongressen speglar det intresset av att kunna göra business med de arabiska nationerna utan att ha ockupationen av Palestina som ballast.

-Det var en taktisk triumf för Israels premiärminister. Men det är Israels medborgare, inte Kongressens medlemmar, som får leva med konsekvenserna av att ha en premiärminister som vägrar ingå de kompromisser som är nödvändiga för att nå en fred med palestinierna, och med en arabisk värld pånyttfödd av den revolutionära vågen mot tyranner som Israel vant sig att lita till, skriver Financial Times i en ledare 25 maj och fortsätter: -Mister Netanyahu uppträder som om fred är ett existentiellt hot mot Israel.

Det är inte bara kapitalets språkrör Financial Times som anser fredsprocessen död. I ett brev till EU uppmanar ett dussintal kända israeler Europas ledare att erkänna Palestina som en självständig stat.

-Netanyahus tal i Washington och Kongressens starka stöd visar att fredsprocessen har nått vägs ände, står det i brevet som undertecknats av bland annat Knessets förre talman Avraham Burg och nobelpriskandidaten Daniel Kahneman.

Israels regering är fast besluten att nya kolonier och ett evigt förtryck av den palestinska befolkningen är den enda vägen framåt. Men nya tider är på gång och Knessets sionister riskerar att alltmer isoleras på ett isflak som sakta smälter i den arabiska vårsolen.

.

Medai: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, USA, Kongressen, Palestina, Fred

En marxist i fas med tiden.

.

Här på bloggen har jag redan publicerat artiklar av den franske ekonomen Michel Husson. I texten här under analyserar Husson de grundläggande motsättningar i världsekonomin som sätter käppar i hjulen för en återgång till det gamla vanliga, business as usual med vansinniga krav på vinstnivåer och aktieutdelningar som det helt saknas möjligheter till. De senaste decenniernas modell med överkonsumtion och djup skuldsättning i USA och en export till varje pris från Kina kan inte längre fungera.

Den nyliberala modellen ligger i graven men uppträder som den vore i sin glans dagar.

Det är nyliberalismens politiska, moraliska, etiska och ekonomiska kris som de ”indignerade” på Puerta del Sol fördömer. Deras protester är bara början till en ny våg av antikapitalism på den europeiska kontinenten eftersom de härskande klasserna inte har annat än åtstramning och nedrustning av den sociala välfärden att erbjuda med massarbetslöshet och social missär i sitt följe.

I en tidigare artikel diskuterade Michel Husson en ”Europeisk strategi för Europa” som du kan läsa som ett politiskt komplement till artikeln nedan.   Än en gång visar Michel Husson att han är en kreativ marxist som tar tag i nya trender och analyserar dem som de uppträder utan att lägga klassiska scheman över dem.

Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och politiska möten och varje gång slagits av två drag hos honom. Han lyssnar alltid noggrant och med respekt till andras idéer för att sedan med kraft argumentera för sin syn på dagens kapitalism.

********

Den ekonomiska krisens nya fas.

Michel Husson i Contre Temps n°9 2011-05-13

.

Den nya färdplanen i Europa är mycket tydlig. Det gäller att tvinga de arbetande att betala räkningen för krisen. För att belysa den nya konjunkturen ska den här artikeln först visa krisens riktning och perspektiv och sedan visa på den aktuella fasens dilemman.

Den nyliberala kapitalismens kris.

Vi måste se bakåt för att kunna förstå den nuvarande krisens ursprung. Startpunkten är en annan kris, nämligen krisen i mitten av 70-talet som satte punkt för de ”trettio guldåren” efter krigsslutet. Den traditionella politiken lyckades inte sätta fart på ekonomin och vi gick in i den nyliberala perioden i början av 80-talet. Nu befinner vi oss sedan 30 år i de ”trettio misärernas år” under en nyliberal kapitalism som vi kan karaktärisera med tre drag:

.

Sextiotalet var ett pussel med framtidstro som grundfärg.

.

1. Lönernas andel av de producerade värdena minskar och vinstmarginalerna ökar.

2. Det råder ett ökande gap mellan vinster och investeringar, de första ökar de senare minskar.

3. Utdelningen till aktieägarna ökar.

Modellens fundament är den sjunkande löneandelen av BNP. Det är en närmast universell utveckling som beror på att lönerna inte får ta del av produktivitetsökningen och med resultat att fördelningen av det producerade mervärdet mellan lön och vinst förskjutits till vinsternas fördel.

Det ändrade styrkeförhållandet mellan arbete och kapital spelar en central roll i denna förskjutning. Lönernas sänkta andel har sedan mitten av 80-talet medgett en förbättring av vinstmarginalerna i de viktigaste kapitalistiska staterna.

Tillskottet i vinsterna har inte använts till ökade investeringar. Utöver konjunkturella tillfälligheter stagnerar eller sjunker investeringsgraden. De ökade vinsterna har alltså använts till annat än ökad produktionskapacitet och bättre konkurrenskraft. Lägre löneandel och stagnation i investeringarna skapar en relativt ny konfiguration historiskt sett, som undergräver de principiella ursäkterna för moderering av löneökningarna.

Eftersom lönernas andel minskar och investeringarna stagnerar måste något annat stiga. Svaret är enkelt. Den huvudsakliga motparten till den sänkta löneandelen är en verklig explosion av aktieutdelningen. I Frankrike svarar nettoutdelningen på aktierna mot 13 % av lönemassan, mot bara 4% i början av 80-talet. Utvecklingen i USA och länder som Tyskland och Storbritannien är likadan. Men när löneandelen minskar och investeringarna stagnerar vem köper då det som produceras? För att tala med Marx, hur ser reproduktionsschemat ut för denna nya modell?

Ett första svar är att hushållens konsumtion inte följt utvecklingen av inkomstfördelningen. I USA har löneandelen varit relativt stabil medan hushållens konsumtion ökat mycket snabbare än BNP. I Europa är det konsumtionens andel av BNP som varit relativt konstant trots en markant minskning av löneandelen. I båda fallen ökar gapet mellan lönernas andel och konsumtionens andel av BNP i en omfattning som kompenserar motsvarande gap mellan vinster och investeringar.

Denna nya ”spagat” mellan lönerna och konsumtionen kan förklaras på tre vis.

1. Hushållens sparande har minskat, det vill säga de konsumerar en allt större del av sina inkomster.

2. Konsumtionen som baseras på andra inkomster än löneinkomster har ökat snabbare och kompenserat bortfallet i konsumtion baserad på löneinkomster.

3. Hushållens stigande skuldsättning har hållit konsumtionen uppe.

Dessa tre mekanismer har spelat en skiftande roll beroende på landet ifråga men man hittar alltid finansmarknadens roll i bakgrunden. Det är finansen som på olika vägar fyller gapet mellan inkomster och konsumtion.

.

.

För det första genom ”kupongklipparnas” konsumtion: en del av mervärdet som inte investeras delas ut till ägare av finanspapper som konsumerar. Finansen suddar dessutom ut gränsen mellan löner och räntor(inkomst av kapital). För en växande del av vissas inkomster är mer finansiella inkomster som bör analyseras som en del av mervärdet och inte som verkliga löner.

Eftersom den ekonomiska reproduktionen blir möjlig enbart genom att kapitalägarnas konsumtion kompletterar löntagarnas och skapar tillräcklig efterfrågan är ökade inkomstklyftor en oundviklig följd av denna modell.

I flera länder har också finansen skapat en exponentiell tillväxt av hushållens skulder. Deras konsumtion ökar, inte beroende på ökade löner utan ett lägre sparande.

Till sist, är det också finansen som tillåter kreditexpansionen i USA genom att den finansierar landets handelsunderskott. Därför måste det strykas under att finansen inte är en parasit på en frisk kropp utan ett instrument för att hålla hjulen igång i den nyliberala kapitalismens reproduktion.

Visserligen är det på finanssidan som krisen uppstod men det framhäver bara motsättningarna i konfigurationen av den kapitalism som just finansen hittills har hanterat.

.

.

Finansen har i sin tur en återkoppling på helhetens konfiguration då den kräver ”super-vinster” av företagen. Här hittar vi den välkända normen om 15 procents avkastning på det egna kapitalet. En norm som ofta mött berättigad kritik eftersom en ekonomi som i bästa fall växer med 3 procent per år kan inte i det oändliga ge en sådan utdelning till aktieägarna. För att ändå möta dessa vinstkrav har företagen bara ett alternativ – pressa lönerna i botten och hjulen går runt.

Men kvar blir den grundläggande frågan: varför tar inte investeringarna fart i takt med att vinsterna stiger? Orsaken är minskningen av antalet räntabla investeringsobjekt.

Tillfredställande av olika sociala behov ger inte samma vinstnivåer. Vinstperspektiven är inte heller desamma i de sektorer som det investeras i eftersom produktivitetsutvecklingen varierar mellan sektorerna. I dag tenderar de sociala behoven att förflytta sig till sektorer med en lägre produktivitet samtidigt som den genomsnittliga produktiviteten i det hela tenderar att minska. Dessa grundläggande rörelser skapar en krympande sfär för vinstnivån som förklarar gapet mellan vinsterna som återhämtar sig och investeringarna som släpar efter.

För att bli komplett måste det här schemat fogas in i globaliseringen som förstärker alla motsättningar. När löntagare världen över spelas ut i konkurrens mot varandra och aktieägarna ges möjligheten att i varje ögonblick ta hem sina vinster växer trycket på de lönearbetande.

Denna organisering av världsekonomin har inte uppstått spontant. Den har systematiskt konstruerats av världens regeringar och de övernationella institutionerna. Verktygen för en möjlig reglering på internationell skala har noggrant avskaffats, ofta av samma personer som nu upptäcker behoven av reglering. Resultatet av denna nedmontering är att det finns ingen internationell instans som kan skapa nya spelregler.

Det är orsaken till den ökade rivaliteten efter krisen mellan de principiella kapitalistiska makterna och den på europeisk nivå närmast totala frånvaron av kooperation vilket lett fram till en generaliserad och helt absurd åtstramningspolitik.

Dessa tendenser förstärks ytterligare av omvälvningen i världen: de mest dynamiska marknaderna och den billigaste arbetskraften finns i tillväxtländerna som med sin attraktivitet leder till en frikoppling mellan export och interna marknader med Tyskland som det mest slående exemplet. Vid sidan av den generella avregleringen och den totala rörelsefriheten som finansen och kapitalet getts har världsekonomin strukturerats på ett mycket speciellt sätt runt paret Kina-USA. Det innebär att omfattningen av de kapitalströmmar som är nödvändiga för att finansiera USAs underskott med utlandet fyller på den tillgängliga likviditet som är på jakt efter övervinster.

Bilden av kapitalismen innan krisen visar på en enorm mängd av ”fritt kapital” som fylls på av lönenedpressningen och den internationella obalansen. Tack vare finansens avreglering cirkulerar detta ”fria kapital” på jakt efter övervinster, som de konkreta villkoren för mervärdesproduktionen bara kan garantera virtuellt. Det är därför logiskt att detta reptrick utspelas i den finansiella sfären men det innebär på inget vis att det handlar om en ren finanskris. Att peka ut finansens avreglering som krisens orsak är att ignorera de djupare orsakerna.

.

Dagens kris ska i stället förstås som det ovan beskrivna nyliberala schemats kris, samma schema som bidrog till den föregående krisens lösning. Modellen var sammanhängande i meningen att dess delar bildade ett system men den var samtidigt ömtålig, i obalans och skapare av ojämlikhet. Men den hade och har alltjämt i de härskandes ögon fördelen att låta dem roffa åt sig en stigande andel av de producerade rikedomarna.

Det väsentliga är att modellen inte kan fungera längre och att kapitalisterna inte har något att ersätta den med. Den period vi går in i är totalt dominerad av denna motsättning: allt görs för att återgå till business as usual samtidigt som det är en omöjlighet.

Krisens tredje fas.

I ett tidigare arbete urskilde vi flera faser i krisens utveckling. Efter krisens utbrott i fas 1 kom återhämtningen i fas 2 på vilken en fas 3 som lämnar krisen bakom sig inleds. Tre konjunkturella faktorer identifierades: de sociala stabilisatorerna, råvaruprisernas utveckling och stimulanspaketen.

De sociala stabilitetsprogrammen som består av de åtgärder som håller uppe lönerna eller sysselsättningen bidrog till att minska djupet i recessionen. Stimulanspaketen tillät, till en grad som ännu är svår att utvärdera, ekonomin att ta fart.

.

I fas 2 hade de strukturella motsättningarna mindre påverkan på konjunkturen. Lönernas andel steg därför att bromsen på lönerna var mindre än produktivitetens minskning.  Återhämtningen och sparandets uppgång (speciellt påtagligt i USA) har minskat de globala obalanserna. Till sist vad det gäller att lösgöra pengar för att rädda bankerna har EUs institutioner, speciellt ECB, agerat på ett relativt samordnat sätt.

Fas 3 inleddes snabbare än som kunde förutses i och med den generaliserade övergången till åtstramningspolitik i Europa. Fasen karaktäriseras av en dubbel förändring i situationen. De positiva effekterna av de konjunkturella faktorerna är uttömda. Budgetnedskärningar ersätter stimulanspaketen, företagen söker att återupprätta vinstmarginalerna genom lönepress och färre anställningar, och till sist vänder råvarupriserna på nytt uppåt.

Samtidigt förstärks de strukturella motsättningarna: pressen på lönerna är tillbaka och inget ersätter den extrema skuldsättningen i USA och flera europeiska länder medan eurozonen befinner sig på gränsen till sammanbrott under ”finansmarknadens” knock-out slag.

Perspektiven på medellång sikt är därför ganska mörka. EUs BNP var ännu tredje kvartalet 2010 hela 3,2 procent under sin nivå före krisen. (se diagram 1) Anställningarna tar inte heller fart utan ligger 3 procent under nivån före krisen vilket svarar mot 5,3 miljoner försvunna arbeten i Europa 15. Arbetslösheten som tenderade att minska ett par år innan krisen har tagit ett jätteskutt framåt från 6,8 procent första kvartalet 2008 till 9,5 procent tredje kvartalet 2010. Under samma period har antalet arbetslösa gått från 13 till 18,4 miljoner i EU15. Vilket är en underskattning eftersom de som hoppat av arbetsmarknaden och inte längre söker ett arbete försvinner ur statistiken. Om de tas med i beräkningen kan arbetslösheten anses ligga kring 11 procent, inte 9,5.

.

.

För att klargöra perspektiven på medellång sikt har vi utfört en simulering som antar att BNP ökar med 1,5 procent per år, att produktiviteten ökar med 0,5 procent. Med hjälp av den officiella prognosen över den aktiva befolkningens utveckling uppnås följande: nivån för arbetslösheten kommer att minska mycket långsamt i Europa och stagnera vad gäller de arbetslösas retur på arbetsmarknaden.

.

Här handlar det inte om att förutse kapitalismens konkreta utveckling de närmaste åren utan om att presentera en översikt av de samlade motsättningar den står inför. Det kan vara på sin plats att på nytt sammanfatta dem som fyra ”dilemman”.

1. Fördelningsdilemmat: återställa räntabiliteten eller sysselsättningen?

Den pågående krisen har brutalt stoppat vinsternas ökningstrend. Vilket främst förklaras av arbetsproduktivitetens starka nedgång till följd av att antalet anställda bara partiellt anpassats till produktionens nedgång. Men i konkurrensens hetta kommer företagen att söka återställa vinsterna endera genom att anpassa antalet anställda eller genom att frysa eller sänka lönerna.

Samtidigt kommer åtgärder som partiell arbetslöshet att nå sin tillämpliga gräns lika väl som bidragen till bilskrotning. En av åtgärderna från de internationella organisationerna är just att ifrågasätta de stödåtgärder som antogs i all hast under krisen. I en rapport från IMF 2009 står det: ”de vidtagna åtgärderna till stöd för minskad arbetstid och ökade sociala stödbidrag måste dras tillbaka oavsett hur viktiga de var för att öka inkomsterna och stödja bevarandet av arbetskraften på arbetsmarknaden”. Den anpassningen av sysselsättningen och lönerna kommer att utlösa en ny cykel av komprimerade inkomster för hushållen.

.

2. Globaliseringsdilemmat: anpassning av den globala tillväxtens obalanser.

En av världsekonomins främsta drivkrafter innan krisen var de amerikanska hushållens överkonsumtion. Den drivkraften kan svårligen återskapas. Hushållens påbörjade ”skuldsanering” via ökat sparande leder fram till en ny motsättning eftersom en lägre konsumtion vid en given inkomst innebär en mindre dynamisk tillväxt i hela ekonomin.

Regeringen Obamas lösning uttrycktes av hans ekonomiske rådgivare Lawrence Summers: ”En återställd amerikansk ekonomi måste vara mer exportorienterad och mindre beroende av konsumtionen”. Men det förutsätter en förbättring av de amerikanska varornas konkurrenskraft som bara kan uppnås via en kraftigare devalvering av dollarn.

Nyligen har en annan metod satts i bruk. Stora penningmängder injiceras i ekonomin, så kallad ”Quantitative easing”. Men det är en politik som bara kan öka obalanserna i världsekonomin. Om dollarns fall fortgår kommer det att väga på den redan stabbiga tillväxten i Europa. Tillsammans med penningskapandet (Quantitative easing) kommer det att tvinga fram uppskrivningar av tillväxtländernas valutor och skapa ännu större uppsplittring av världsekonomin.

Man faller tillbaka på samma grundfel: penningskapandet finansierar USAs budgetunderskott som i sin tur finansierar hushållens konsumtion.  Största osäkerhet råder nu kring dollarns utveckling och omvärldens finansiering av USAs underskott.

Omvänt skulle en inåtvändning av den kinesiska ekonomin minska dess överskott men samtidigt öka importen av varor som till stor del används av exportindustrin. Totalt sett är det därför hela världsekonomins konfiguration som sätts ifråga.

.

3. Budgetdilemmat: minska underskotten eller mer sociala utgifter?

Krisen och tillväxtpaketen har starkt ökat de nationella underskotten som regeringarna, speciellt de europeiska, nu beslutat avskaffa, speciellt eftersom inga åtgärder har vidtagits för att skydda sig mot finansmarknadens attacker.

Det annonserade Jean-Claude Trichet (ECBs direktör) redan 2009: ”den strukturella anpassningen måste senast påbörjas när den ekonomiska aktiviteten tar fart. År 2011 måste ansträngningarna intensifieras.” Det innebär att döma Europa till en svag tillväxt och social regression.

4. Europadilemmat: var och en för sig eller samordning?

Europa håller på att implodera som ekonomisk enhet. Sönderfallet hade redan börjat före krisen men har nu nått ett nytt stadium sedan olika länder i Unionen drabbas olika mycket av krisen beroende  på  finansens,  byggbranschens  och  bilindustrins  tyngd  och ländernas  plats i världsekonomin. En verkligt samordnad ekonomisk politik ligger utom räckhåll speciellt eftersom EU frivilligt avstått från institutioner som skulle medge en gemensam politik: det finns ingen budget, ingen växelkurspolitik, ingen samordnad beskattning.

Den ”fria och obehindrade” konkurrensens Europa är därför dömd till en politik av ”var och en för sig” och vi bevittnar ett veritabelt fiasko för EU-bygget.

Dessa fyra dilemman ger tillsammans en ”kaotisk reglering” som innebär en sorts blindnavigering för kapitalismen mellan två omöjligheter: omöjligheten och oviljan att gå tillbaka till den relativt reglerade kapitalismen under de ”trettio guldåren”, och omöjligheten att återskapa den nyliberala modellens funktionssätt, eftersom den vilade på lös grund som nu ger vika.

Återvändsgränden kan därför sammanfattas som att kapitalismen strävar att återgå till sitt funktionssätt före krisen men vilket samtidigt är en omöjlighet.

.

Media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,AB1,DN3,SVD3,SVD4,DN4,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Globalisering, Kris, Nyliberalism, Vinster, Löner,

.

.

.

På New York Times hemsida ser jag på bilder från förstörelsen efter tornadon “Joplin twister”. En väldig naturkatastrof som i sin breda vindtunnel rymde två eller flera cykloner. Minst 116 människor har omkommit.

Samtidigt lägger tidningen ut en interaktiv resa på Tripoli Street i Misrata. Här handlar det inte om en naturkatastrof utan om Muammar Khaddafis militära tornado under Misratas tio veckors långa belägring. Libyen är det första land under den arabiska våren där befolkningen tvingats till väpnad resning mot sin diktatur och Misrata är den stad där de hårdaste striderna har rasat. I en tidigare blogg har jag skrivit om stadens hjältemodiga motstånd och seger.

Genom de interaktiva bilderna från fotografen Faraj Al Kewedeir, som dokumenterat striderna, får vi nu en påträngande dokumentation om de strider som ägt rum. Läser du inte engelska är det bara att klicka på fotot längst till vänster i bildsviten och sedan ”dra” åt höger. Här är länken:

.

Interaktiv bildresa på Tripoli Street

.

************************

.

Vi fick in ett fint lästips från signaturen “zenothel”.  Det är ett längre reportage från Benghazi  av Anjali Kamat, en oberoende journalist som skriver för Democracy now. Bland annat berättar han om människors syn på FN/NATO-interventionen:

”Vi vill inte bli bestulna på vår revolution”

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Tripoli, Tripoli Street, Joplin twister,

I pressen: SVD1,DN1,GP1,SVD2,DN2,GP2,