Etikettarkiv: Ekonomi

Nej till krispolitiken – Stor facklig demonstration i Bryssel

Publicerat av
Svara

Fick en svit med fina bilder från Benny. Han tog dem i dag under en stor facklig manifestation i Bryssel, men fick själv  lämna tidigt eftersom han skulle med flyget till Stockholm och sedan med buss till sin mamma hemma i Timrå. På grund av strejk inom delar av kollektivtrafiken var han tvungen att vara ute i god tid och mejlade därför bara över bilderna.

Jag får alltså läsa belgiska tidningar så gott det går och ser att strejkerna och den färgstarka demonstrationen riktade sig mot ett lönestopp och för en rättvis och progressiv beskattning. Enligt den fackliga huvudorganisationen FGTB kom det upp emot 40 000 människor till det som blev en folkfest. Dubbelt så många som förväntat. I demonstrationens första led gick arbetare från Ford Genkel och stålverket d`Arcelor Mittal, stora arbetsplatser som hotas av neddragningar eller nerläggning.  På en stor banderoll flammade texten ”Mittal – sluta med det sociala mordet”…

Med i det stora tåget fanns också 250 arbetare från den svårt drabbade glasindustrin som med buss och tåg kommit från la Basse-Sambre för att kräva stödinsatser från regeringen.

.

.

.

.

.

.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nonsens om pensionerna

Publicerat av
4

I stället för en radikal ”återställare” när det gäller vårt usla privatiserade pensionssystem läggs nu förslaget om att vi ska arbeta fram till 67 års ålder för att få en dräglig levnadsstandard upp i åren.

Kommentarerna är få så här långt.  De etablerade politikerna vet att detta är en högriskfråga. Varje uttalande är som att gå på skör nattis.  Minsta oförsiktighet så trampar de igenom och är utom hjälp.

.

Från bloggen http://tradgardstitt.blogspot.se/2008_12_01_archive.html

Först ut är i stället PRO:s ordförande Curt Persson. Som gammal facklig apparatjik och under många år ordförande i Statsanställdas förbund har han redan sitt i tryggt förvar på torra land och kan säga vad som helst där på den tunna isen – och det gör han också. Han är ”inte förvånad” men säger sig vara ”lite bekymrad över de som har tungt, svårt jobb och behovet av att gå vid 61 om de ska få den möjligheten förskjuten till 63”. Lite bekymrad? Vet inte PRO:s ordförande hur kraftigt försämrad pensionen blir i dag, om man går vid 61 års ålder? Förmodligen inte, eftersom han säger att utredarens förslag skulle innebära att vi får ”rätten att jobba kvar till 69”. ”Rätten”? Varför missleda kommande pensionärer med att skönmåla det som blir ett ”tvång” om man ska få en pension värd att leva på? Som PRO:s ordförande ska han säga som det är. Att utredarnas förslag innebär att pensionsåldern höjs till 67 års ålder. Dessutom borde han varna för att detta bara är ett första steg. Den dolda agendan är på sikt säkert Reinfeldts hypotetiska slutstation vid ”75 år”.

.

År 2030. Två pigga vårdbiträden på väg till jobbet.

Hans förslag när det gäller människor med tunga eller stressade jobb är vanligt rundprat. Höjs pensionsåldern då krävs ”att man tittar över hur arbetsplatser och arbetsmiljön fungerar”. ”Tittar över”? Visst, och då vet vi hur det blir. Några välavlönade människor med lättsamma jobb, från Svenskt näringsliv och LO sätter ihop en ”projektgrupp”, tittar sig omkring och föreslår sedan hur det bör vara. När det väl är över fortsätter verkligheten med ökad hets och utslagning.

Även LO:s chefsekonom Ola Pettersson dristar sig ut på det bräckliga underlaget. Han är vare sig vald eller står till val och kan därför vara lite djärvare än politikerna och säger till Debatt P1 Morgon att ”en höjning av pensionsåldern kräver att ”trygghetssystemen hänger med hela vägen, annars finns risk att det leder till nya orättvisor, till att de ekonomiska skillnaderna för pensionärer ökar ytterligare”. Om trygghetssystemen redan i dag ”hänger på knäna” som ett par byxor utan skärp, hur ska de då ”hänga med” om man går ett par steg till? Inte katten är LO/SAP beredda att föreslå sjukersättningar, förtidspensioner och a-kassersättningar på 100 procent för alla dem som har tunga/stressiga jobb?

Det som har skett och som med förslaget blir värre är en våldsam segregering av villkoren för landets pensionärer. Utredarna i sällskap med fackliga representanter och de etablerade politikerna missleder också medvetet opinionen genom att aldrig diskutera de produktivitetsförbättringar som skett, sker och kommer att ske, vilka innebär att vi alla kan arbeta mindre och ha det bättre. Bara vi tar över styret från bankerna.

Här kan du få mer fakta om vårt bokstavligen värdelösa pensionssystem:

 .

Debatt Aftonbladet 24/9 2007

Pensionens framtid, 16/2 2010

Debatt med kritiker 2, 13/2 2010

Debatt med kritiker 1, 13/2 2010

Pensionsvalsen 12/2 2010

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,

””I striden mellan svart diktatur och folklig regim är vårt ställningstagande på förhand givet” – Per Albin 1936

Publicerat av
Svara

 

 26 april 1937 förvandlades baskiska Guernica till en ruinhög av tyska Luftwaffes Die Kondor legion. Terrorbombningen var beställd av fascisternas upprorsgeneral, ”Caudillo” Franco.

.

.

29 januari  2013 förvandlas stadsdeen Jouret al-Shayah , Homs, till en ruinhög av ryska stridsplan. Terrorbombningen dirigerad av diktaturen Assad.

 

.

I går, 19 februari 2013, utplånade Assads scudmissiler ett helt bostadskvarter i Aleppo som tack för EU:s och Sveriges vänliga gest att inte hjälpa det folkliga upproret med vapen. Här letar förtvivlade människor efter döda nära och kära...

.

EU: s utrikesministrar har i veckan förlängt sitt vapenembargo när det gäller Syrien. Samma ståndpunkt som USA:s president Barack Obama har. Eftersom strida strömmar av vapen från Ryssland, Vitryssland och Iran hela tiden når fram till Assads regim är det i praktiken en dödskallemärkning av upprorsrörelsen och dess krav på frihet, demokrati och rättvisa. Assads hängivna elittrupper kan obehindrat terrorisera sitt eget folk med flygbombningar över civila bostadsområden. Krigsbrott som den senaste tiden kompletterats med de brutala men ”dumma” scudmissiler som kan hamna var som helst och där skapa en fruktansvärd förstörelse. I praktiken har EU och det haussade ”Internationella samfundet” också accepterat Assads eget embargo mot humanitära hjälpsändningar till de stora områden som helt eller delvis kontrolleras av rebellsidan. Hans regim vägrar konsekvent FN:s hjälpsändningar tillträde.

Vi ser en tragedi i vårt närområde utan motstycke i detta århundrade. Sjuttiotusen människor har dödats. Ännu fler skadats och invalidiserats. Tusentals plågas i Assads tortyrkammare. Miljontals är på flykt och mer än tre miljoner civila behöver akut humanitär hjälp i Idlib, Aleppo, Latakia, Raqqa, Hasaka och Deir el Zour.

Det var britternas utrikesminister som med visst stöd från Frankrike och Italien hade begärt en omprövning av EU:s beslut. Men embargot blev kvar, de olika ekonomiska och politiska eliterna i Europa har för tillfäller skilda intressen.  I brittisk press kan vi läsa att det speciellt var Tyskland och Sverige som blockerade en omprövning.

.

.

I Syrien sprider rysktillverkade stridsflygplan ständigt död och förintelse.

Deras missiler ska rebellerna möta med enkla vapen. På bilden en hemgjord granatkastare tillverkad i en gammal verkstad i Aleppo.

 

 

Carl Bildt var naturligtvis glad över sitt lyckade samarbete med Angela Merkels regering om att försvara vapenembargot. Till pressen meddelade han att hans ”prioritet bland prioriteter är att ge de politiska ansträngningarna vårt fulla stöd och vi bör självfallet inte göra någonting som kan uppfattas som att vi skulle underminera dessa”.

Med ”politiska ansträngningar” menas försöket att få huvudelen av regimen och dess statsapparat att överleva samtidigt som Assad själv efterhand stilla kan avvecklas. En skrivbordskonstruktion som aldrig kan få fast mark i verkligheten.

”Att inte göra någonting” betyder i klartext därför att inte störa den syriska diktaturens terror mot sitt eget folk genom att militärt (eller humanitärt) stödja rebellerna.  Redan några timmar senare tackade Assad för att EU vek ner sig genom att i ett militärt hångrin låta tunga scudmissiler förstöra bostadskvarter i Aleppo.

Vi lever också i en tid när den traditionella socialdemokratin i Europa helt och hållet har kapitulerat inför sina respektive borgarklasser. EU:s vapenembargo lotsades fram av dess utrikesminister, den brittiske socialdemokraten Lady Ashton, och vår egen Stefan Löfven har ingen som helst kritik av Carl Bildt när det gäller hans samspel i denna fråga med Merkel och Obama. Tragedin fullbordas av att politiska grupper och partier till vänster om socialdemokratin till stora delar är likgiltiga inför den syriska tragedin eller till och med spelar med i Assads propaganda.

.

 Målning av Rabee Kiwan, en av de syriska konstnärer som tvingats till exil

Karl Marx konstaterade en gång att ”historien upprepar sig, första gången som en tragedi, andra gången som en fars”. Det händer säkert. Men det är nog lika vanligt att det handlar om en tragedi även den andra gången. Det är i alla fall det vi ser i Syrien. Vapenembargot som förhindrar vapenhjälp till det folkliga upproret har till en del stora likheter med det embargo som gällde mot Spanien (läs till republiken) under dess inbördeskrig 1936-39.

Det gör att jag inte kan låta bli att klippa in ett stort stycke från Anders Hagströms utmärkta sammanfattning och analys av Spanska inbördeskriget 1936-39:

 

*****

”I striden mellan svart diktatur och folklig regim är vårt ställningstagande på förhand givet även om den folkliga regimen i Spanien icke vunnit fasthet och ännu tycks kunna ge garantier för en demokratisk ordning. Men även om man blott håller sig till vad man nu närmast kan följa måste en seger för folkfronten vinna tillfredsställelse.”

Det var den socialdemokratiske partiledaren Per-Albin Hanssons reaktion på inbördeskrigets utbrott några dagar tidigare. Ställningstagandet återfanns i Socialdemokraten den 22 juli 1936.

Men när socialdemokratin återtog regeringsmakten efter valet på hösten 1936, slöt man upp bakom den engelsk-franska ickeinblandnings- eller noninterventionspolitiken. Den förut-varande borgerliga ”semesterregeringen”, så kallad på grund av sin kortvarighet, hade redan anslutit sig till den engelsk-franska hållningen. Regeringsskiftet kom därmed inte att innebära någon förändring av förhållningssätet till den spanska konflikten.

Det ställningstagande som varit ”på förhand givet” blev inte mycket mer än välvilja i ord. I praktiken anslöt sig den socialdemokratiska regeringen till vad som av den amerikanske journalisten och historikern William Shirer karaktäriserades som ”en av de mest upprörande farser som utspelades i Europa mellan de båda världskrigen”. Till den liberale Shirers omdöme anslöt sig ingen mindre än ett av den europeiska socialdemokratins ledande namn under efterkrigstiden, Willy Brandt.

För Brandt, som en period vistades i Spanien under inbördeskriget och själv var flykting från det nazistiska Tyskland på 30-talet, var det inte lätt att blunda för icke-inblandningens bittra konsekvenser: Att den spanska republiken lämnades åt sig självt i en förtvivlad kamp mot Franco och hans fasciststödda arméer.

Det som framför allt gjorde noninterventionspolitiken till en fars var att både Hitler och Mussolini formellt anslöt sig till den – och fortsatte att sända vapen och soldater till Franco.

Paradoxalt nog anslöt sig även Sovjetunionen officiellt till noninterventions-politiken – utifrån strategiska avvägningar i den så kallade folkfrontspolitikens hägn. Men eftersom det snabbt blev varse att Hitler och Mussolini såg anslutningen noninterventions-politiken som en cynisk taktisk manöver började det ge militärt stöd till regeringssidan – än mer som det insåg att ett nederlag för republiken skulle inverka negativt på Sovjetunionens prestige, och inte minst anspråk på att spela en ledande roll i kampen mot fascismen. Men det militära stödet kom aldrig i närheten av det stöd Franco fick av Hitler och Mussolini, även om det kom att väga mycket tungt i republikens inrikespolitiska utveckling.”

 

*****

I dag ser vi hur historien går igen. Den upprepar sig som en fruktansvärd tragedi. Noninterventionspolitiken drivs denna gång av en ohelig allians mellan politiska krafter alltifrån Barack Obama, över Angela Merkel, Carl Bildt och den europeiska socialdemokratin till Norrskensflamman, Kommunistiska Partiet och FIB/Kulturfront i våra svenska hemmavatten. Genom att inte göra det mest elementära för en vänstersinnad människa, att aktivt stödja det syriska upprorets sekulära och demokratiska krafter, i en borgerligt demokratisk revolution, dukar man borden både för Bashar Assads familjediktatur och reaktionära salafistgrupper.

”Lär av historien” sjöng en gång Kommunistiska Partiets (med tidningen Proletären) sånggrupp Knutna nävar. Uppenbart är det många som gärna vill se sig själva som vänster, men som ändå inte intresserat sig för historia och därför inte har lärt sig någonting…

*****

På Marxistarkiv.se finns även denna grannlaga genomgång av Bernt Kennerström:

Socialistiska partiet och den spanska revolutionen – den problematiska principfastheten
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Den enes död är den andres bröd…

Publicerat av
Svara

I går var det franska Socialistpartiets president på artighetsvisit i Grekland och  Antonis Samaras hälsade Francois Hollande med smilande smicker om att “Frankrike alltid är Europas politiska centrum”. Den grekiska premiärministern och högermannen är personligen en varm frankofil men han letar också desperat efter köpare till den stora offentliga sektor i Grekland som ska privatiseras. Av diplomatiska skäl, för att inte trampa Angela Merkel på tårna, nyanserade han senare sin bild med att man ”inte behöver välja mellan Frankrike och Tyskland”.

I takt  med varandra –  och i tiden,

sida vid sida, Högerns Samaras

och socialisternas Hollande…

Vad var då Hollandes syfte med resan? Hade han med sig några presenter till sitt grekiska värdfolk? Annat än att han med fransk retorik fick ihop en slinga om solidaritet genom att säga sig vara emot ännu större krav på Grekland. Något som ingen, inte ens Anders Borg, i och för sig har föreslagit! Att som ”socialist”  i går uttala sig i varma ordalag om den generalstrejk som i dag, onsdag, lamslår hela Greklands offentliga sektor, kom naturligtvis inte i fråga.

.

Nej, den ”vänskap” som Hollande erbjöd grekerna var något helt annat. Han hade i stället i sitt följe en flock franska ”asgamar” eller företagare som hungrigt kretsat över det som finns kvar av Greklands gemensamma välfärd, beredda att slå ner på det som säljs ut, för att sedan i namn av lönsamhet slita sönder sina byten. Greklands socialdemokrater sitter i regering med Samaras och assisterar honom i dumpningen av välfärden, så vad är väl naturligare än att socialdemokraten Hollande blir mellanhand i denna smutsiga affär.

När Hollande, i färd med att pissa på grekisk arbetarrörelse, av en journalist fick den oartiga frågan om inte detta är att godkänna nyliberalismen svarade han bara lakoniskt, likt Stefan Löfven här hemma, att han ”tar verkligheten som den är”. Om detta sedan ”är bra eller dåligt ideologiskt är inte frågan”. De ”tillväxtmarknader” som Hollande vurmar för har han äntligen hittat och franska riskkapitalister hoppas nu kunna börja slita i slamsorna av grekisk offentlig sektor…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,

Aftonbladet – till bords med Stefan Löfven

Publicerat av
3

Katrine Kielos är hungrig på att prata (s)-politik och tävlar därför idag på Aftonbladets ledarsida om att få äta lunch med Stefan Löfven.

Bakgrunden är att ”digitalbyrån” Avantime för socialdemokraternas räkning lanserat en kampanjsajt där allmänheten uppmanas att diskutera framtiden. Vinstlotten för den som diskuterar bäst är en lunch med partiledaren själv.

.

.

En lunch med Stefan Löfven lär inte nå dessa höjder…

.

Det hon vill ta med sig till bords och tala om för Löfven är att den här typen av dyra kampanjer med delning av bilder, Facebook, Twitter och Instagram är värdelösa om man inte pratar som en vanlig människa och själv har någonting att säga:

”Det finns de som säger att du inte är karismatisk. De har missuppfattat sambandet. Man blir inte ledare för att man är karismatisk. Man blir karismatisk för att man leder.”

Kan så vara. Problemet för Kielos är att hon är flyhänt vid tangentbordet men tomhänt med egentliga budskap.

För hur vill hon att Löfven ska ta ledningen för en socialdemokratisk återfödelse? Jo,

 ”Om du vill att andra ska sprida ditt budskap måste du först säga något att säga…Ponera att ni i stället för att lägga pengar på en dyr sajt hade skrivit ett mejl. Ett mejl direkt från dig med rubriken ’Jag är orolig vi har gjort fel’. Det skickas ut till alla partimedlemmar. Där beskriver du din oro över att era opinionssiffror trots den höga arbetslösheten inte är bättre. Du skriver att du tror att det har att göra med att Socialdemokraterna uppfattas som mossiga och gammaldags. Du beskriver några saker som du tycker att ni har gjort fel. Du säger att du behöver hjälp och att det viktigaste är att få in nya människor i organisationen, därför uppmanar du alla att värva en medlem.”

Visst är det bra att ha någonting att säga – själv. Men strålar det verkligen kring karisman hos en partiledare som säger att han gjort fel och nu behöver hjälp? Är det ett ledarskap som kan riva undan mossa och mögel?

Knappast. Vad som krävs är självfallet ett program som ifrågasätter grunden för den nyliberalism som lägrat sig över landet.

Tänk om Löfven i stället skickar iväg ett mejl där han berättar: ”Jag tycker egentligen inte att bankerna ska bestämma över hur vi ska leva”.

Men, dessvärre lär den lunchen vara alltför svårsmält och aldrig bli ”dagens rätt” för de nyliberaler som leder socialdemokratin…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Syrien – bortsuddat från Vänsterpartiets utrikespolitiska karta

Publicerat av
8

.

Det folkliga upproret i Syrien har rasat i två år. 70 000 människor har dött. Enligt FN:s UNHCR har 828 000 registrerade syrier tvingat att fly utomlands . Flera miljoner andra har lämnat sina hem och är på flykt inne i sitt eget hemland. Tusentals eller mer troligt tiotusentals oppositionella finns i den syriska säkerhetstjänstens fängelsehålor och utsätts för vidrig tortyr. Bashar Assads militärdiktatur har malt sönder stora bostadsområden till grus med flygbomber och tungt artilleri och på samma sätt slagit ut vital infrastruktur.

Med sin närhet till Europa, en stor flyktingström till Sverige samtidigt som landet är en krutdurk i Mellanöstern och Främre Asien, är kriget tveklöst för svensk del en av de mest brännande, kanske den mest brännande utrikespolitiska frågan i dag. Dess utgång kommer dessutom att ha en mycket stor betydelse för den arabiska revolutionen i stort.

.

.

”I Riksdagens utrikespolitiska debatt behandlades

Syrien som vilken dammråtta som helst”

.

När jag i går kväll fick tid för att läsa protokollet från Riksdagens utrikespolitiska debatt i förrgår blev jag därför oerhört besviken över att den Syriska revolutionen behandlades som vilken dammråtta som helst. ”In med den under soffan så att vi slipper se den”. Mest besviken blev jag naturligtvis över att Hans Linde från Vänsterpartiet var mol tyst om upproret mot Assads diktatur. Inte ett ord, vare sig i sitt inledande anförande eller i olika repliker.

Varför? Det troliga svaret är svåra motsättningar i partiet när det gäller hur man ska se på dagens Syrien. ”Det land som trots allt var Sovjets mest trogna allierade i hela Mellanöstern”. Många partimedlemmar tycks också ha köpt Assads illusionsnummer om att landet skulle vara ”antiimperialistiskt” och ”antisionistiskt”. Detta trots att den syriska regimen förrådde palestinierna i det libanesiska inbördeskriget och aldrig har avlossat ett skott mot Israel sedan 1973 när Golanhöjderna förlorades…

.

.

Hans Linde intervjuas på Vänsterpartiets hemsida

Vare sig frågor eller svar om Syrien

Linde väljer hellre en molande tystnad än att trampa osäkra eller Assadvänliga partimedlemmar på tårna. Ett val som också bekräftas om man synar partiet pressmeddelanden och den egna hemsidans artiklar. Där finns bra, och mindre bra, uttalanden om allt mellan himmel och jord: EU; kvinnohat; solenergi; Väst-Sahara; Pridefestivalen, Syriza, Gaza, Välfärd utan vinst mm. Men alltså ingenting, inte ens en humanitär vädjan av något slag, när det gäller den diktatur som så öppet tillåts att döda eller fördriva sitt eget folk. Syrien fanns inte heller med i partiets manifestation vid förra årets Almedalsvecka. Ett praktiskt solidaritetsarbete ens i den enklaste humanitära form eller som ett praktiskt stöd till revolutionens sekulära och demokratiska krafter, har vi heller inte sett röken av.

Vart har internationalismen tagit vägen? Kommer det verkligen att kännas rätt i magen att vid årets I maj sjunga Internationalen? Framförallt de där stroferna om att ”Störtas skall det gamla ner i gruset/Slav stig upp för att slå dig fri”?

Motsättningar är till för att lösas och detta går bara genom debatt. En bra början vore naturligtvis om partistyrelsen drog i gång denna med en egen majoritetsresolution om den syriska revolutionen.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Massprotest i Dresden stoppade tyska brunlortar

Publicerat av
1

.

I går stoppade än en gång en urstark kedja av människor i tyska Dresden högerextremister och nynazister från att göra minnesdagen av de Allierades brandstorm 13 februari 1945 till sin högtid.

Tiotusen människor tog fast varandra i händerna och smidde på detta sätt en över tre kilometer lång kedja, på bägge sidor Elbe och runt hela den innerstad som en gång förstördes.

.

.

 

 ”Nazis aus!”, ”Dresden nazifrei!”, ”Bort med nazisterna”, ”Dresden fritt från nazister” skallade ropen. En styrkedemonstration där nazisterna förödmjukades genom att bara kunna samla ihop 800-1000 brunlortar.  I deras samling fanns det inte ens i år nog med händer för att bära alla medsläpade plakat och banderoller. Till och med deras facklor slokade som vissna tulpaner…

Nazisternas samlingar har skrumpnat betänkligt sedan 2010 när de var manstarka 6 000 som försökte att göra Dresdens sorgedag till en egen uppmarsch. Den gången blev de resolut markerade och stoppade av 12 000 Dresdenbor. Förra året när sorge- och minnesdagen inföll på en söndag var det hela 17 000 människor som kopplade ihop sig till den skyddande kedjan. Bara några tusen högerextremister försökte störa. Den asymmetrin var säkert det som låg bakom gårdagens befriande klena uppslutning.

.

.

Dresdenbornas egen manifestation hade organiserats av Kommunen, fackföreningar, näringslivsorganisationer samt kultur- och vetenskapsgrupper och dess motto var ”Dresden bekänner färg – med mod, respekt och tolerans”. I ett tal av borgmästaren framhävde hon att ”Dresden och dess historia tillhör oss, inte barnbarnen och barnbarnens barn till dem som var de egentliga brandstiftarna”. Hon manade också till ”vaksamhet mot intolerans, främlingsfientlighet, hat och våld”.

.

.

Morgonen efter brandstormen…

.

De Allierades terrorbombningar – i Andra världskrigets slutskede –  med efterföljande brandstormar över stora bostadsområden i städer som Hamburg, Köln och Dresden har varit omdiskuterade och ifrågasatta under alla decennier som följt. Attacken mot Dresdens innerstad kom i två räder 13 – 15 februari 1945. 722 brittiska bombplan från Royal Air Force (RAF) och 527 dito från amerikanska United States Army Air Forces (USAAF) vräkte då ut 3 900 ton bomber över den medeltida stadskärnan. 39 kvadratkilometer förtärdes i eldhavet och mellan 22- till 25 000 människor dog omedelbart. Många av dem flyktingar från striderna i Öst-Europa.

.

.

Tyske propagandaministern Joseph Goebbels blev hysterisk och anklagade flygvapenchefen Hermann Göring för det som skett: ”Om jag hade haft makt till det skulle jag dra denne värdelösa fega riksmarskalk inför rätta… hur mycket skuld bär inte denna parasit för det som skett, tack vare hans slöhet och förkärlek till egen bekvämlighet”. När han väl lugnat ner sig utnyttjade han brandbomberna i den egna krigspropagandan och då med uppblåsta dödssiffor från Dresden på uppemot 200 000 människor. En vinkling som just dagens brunlortar försöker utnyttja när de vill använda denna dag, som för många handlar om sorg, eftertanke och uppgörelse med nationalsocialismen, till att i stället bli en fråga om ”Bombförintelsen” samtidigt som de förnekar nazisternas försök till industriell utrotning av den europeiska judendomen. I Sachsens delstatsval 2011 fick smutsbruna Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) hela 4.6 procent av rösterna…

.

.

Under efterkrigsåren distanserade sig Winston Churchill, som själv var ansvarig för dessa flygangrepp, vilka främst drabbade civila och inte militära mål, från tron att sådan massförstörelse och terror någonsin kunde ha varit ett användbart medel vilket kunde ha helgat det goda ändamålet med att få nazisterna att kapitulera. En annan åsikt hade och behöll RAF:s chef Arthur Harris som tidigare studerat bland annat de tyska Kondorplanens terrorbombning av Guernica. Han sammanfattade sin inställning med cynismen ”Personligen anser jag att allt det som är kvar av de tyska städerna inte är värt mer än benen från en enda brittisk infanterist”. För övrigt en kommentar hämtad från tyske Otto von Bisckmark som på sin tid slog fast ”att hela Balkan inte var värt ens livet på en enda tysk”…

I den mest briljanta analys som författats om Andra världskriget skriver marxisten Ernest Mandel i en viktig fotnot att det var ”betecknande att bombmattorna över städer som Hamburg, Köln, München, Essen och Frankfurt till en stor del riktades mot arbetardistrikten. Oftast skonades borgarklassens bostadsområden. Ryktena säger att dessa val delvis berodde på direktkontakter i Lissabon mellan amerikanska och tyska agenter.

Mandels bok i frågan, ”Andra världskriget – Vad det egentligen handlade om” finns i en svensk utgåva på Marxistarkiv.se. Såväl i skrifter om hälsokost och vikten av motion samt i en uppsjö av politiska pamfletter brukade man alltid i äldre tider komma med lite avslutande moralismer. Jag ska inte vara sämre: Mandels bok är ett måste för varje socialist. Den är av så stor vikt att den bör läsas av alla!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vem vet? Har Findus blandat gräs i spenaten?

Publicerat av
Svara

.

.

Lunchen blir ett giftermål mellan stuvad spenat och en bit stekt torsk. Smakar fint i munnen. Men efter den senaste tidens avslöjanden om livsmedelsindustrin  rullar jag för säkerhets skull spenaten runt tungspetsen, allt för att examinera rätten riktigt noga.

Vem vet? Spenaten sägs vara odlad i Sverige. Men har Findus blandat svenskodlat gräs i härligheten?

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Viktigaste vårtecknet på plats

Publicerat av
Svara

.

Kattugglorna hoar för fullt. Korparna bygger nytt eller reparerar gamla bon och i förrgår såg jag att duvhöken var tillbaka i skogen bredvid kalvhagen. Vi har ont om ekorre och fågel på vintern så den brukar ta sig till andra jaktmarker när tjälen kryper djupt ner i förnan.

Men det för mig viktigaste vårtecknet är att veden för nästa år är på plats. Fyrtio kubikmeter. Framförallt fin björk, men också en del ek. Nu återstår bara att kapa, klyva, torka och köra in…

.

.

*****

.

.
*****
.
.

Dags för LKAB att ta över i Pajala

Publicerat av
.

Trots att gruvexploatören Northland Resources tillgångar finns i de svenska och finska urbergen gungar nu marken under ägarna och en konkurs och en rekonstruktion, alternativt en försäljning verkar inte omöjlig.

 ”Facket” sägs ha fortsatt förtroende för sin arbetsgivare. Men borde tänka om. Aktien störtdök i slutet av förra månaden med 90 procent på ett par dagar och när nu försöket med en nyemission misslyckats har dess värde utplånats. Aktiemäklaren Oskar Rönnerman uttrycker i DN besvikelsen hos alla dem som hoppats på snabba klipp:

 ”Företaget har hamnat i en förtroendekris. Marknaden är inte beredd att satsa mer, Northland har inte bevisat att man klarar av att genomföra hela projektet enligt budget, säger han. Han råder sina hårt prövade aktieägare att inte köpa fler aktier även om priset faller – inga klipp finns i sikte. Bäst vore om man hittade nya ägare till företaget med tillgång till pengar och kunskap om hur man driver gruvor.”

 Det är bara att hålla med. Profitörer av alla de slag ska inte bara bort från ”Välfärden” utan också från en av dess fasta grunder, nämligen våra mineraltillgångar i urberget. Stefan Löfven besökte gruvområdet Navettamaa i Pajala i januari, skrattade och tog lekfullt upp en näve jord från marken, sniffade på den och sa att ”här luktar pengar”. ”Det är roligt att få ta del av en framgångssaga, och att få se fortsättningen”, menade han vidare. Löfvens luktsinne var det säkert inget fel på. Däremot hans undfallenhet inför privata exploatörers försök till plundring av våra gemensamma tillgångar.

.

.

Även Gustav Vasa ”kände lukten av pengar”

Men han var betydligt radikalare än Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt.

.

 När det gällde våra naturtillgångar var Gustav Vasa radikalare än dagens arbetarledare. I en urkund från 1542 förklarade han rakt av att ”de ägor som obygde ligga och fjärran från bygdelagen hör Gud, oss och Sveriges krona till”. En lagstiftning som förfallit under seklens gång. 1994, i nådens år när Göran Persson och de rödgröna styrde landet, sålde statliga Sveaskog den ”ägo” på 170 hektar som det handlar om till en bygginspektör i Pajala. Senare, i nådens år 2004 under samma politiska styre av vårt land stiftades en ny lag om villkoren för ersättning när det ska öppnas gruvschakt. I det här fallet skulle ägaren, bygginspektören få 1.5 promille av produktionsvärdet. Staten (den ursprungliga ägaren) skulle samtidigt bara få futtiga 0.5 promille. Inte ens Göran Perssons historiske namne, Erik XIV:s grymme rådgivare Jöran Persson slarvade så med kronans förläningar…

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt ligger också långt efter Gustav Vasa när det gäller radikalismen, men ändå några fjät före Stefan Löfven. På samma sätt som när det gäller bankernas envälde över våra liv, agerar man när det gäller gruvnäringen och föreslår en konstruktion, där man inte alls berör själva ägandet – och ansvaret. Sjöstedt har i debatter framhållit att:

 ”Det råder gruvboom i Sverige. Nya gruvor öppnas och malmvagnarna börjar rulla på nytt från gruvor som har varit nedlagda. Många får jobb och den viktiga exportindustrin växer. I det finns mycket positivt för hårt prövade avfolknings­bygder.”

Han har vidare konstaterat att de privata ägarna inte bryr sig om bostäder, skolor och större infrastruktur i de bygder där de drar fram och därför föreslagit en höjd statlig mineralersättning till nio procent av produktionsvärdet.

 Varför denna blygsamhet? Kunde Gustav Vasa så borde Sjöstedt också kunna bjuda till ordentligt! Varför smyga omkring i filttofflor? Gruvbrytningen i Pajala och investeringar i välfärden behöver ett långsiktigt stabilt statligt ägande, oberoende av riskkapitalister och konjunkturer,  kontrollerat och ständigt synat av de anställda och alla oss andra.

Kollapsen för Northstar är ett utmärkt tillfälle till ”reformation” när det gäller ägande och drift i Pajala. Staten måste omedelbart ta över ägandet. Aktieägarna kan kompenseras med ”avlatsbrevens” ursprungsvärde! Låt koncernen LKAB få ett systerföretag i Pajala!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: DN1,