Etikettarkiv: Libyen

Kom och lyssna till det som Carl Bildt inte vill tala om!

Publicerat av
Svara

Missa inte årets kanske mest intressanta föreläsning om den arabiska värld vilken kastats från vår till isvinter, egyptisk militärdiktatur, terrorbombningar över Gaza och svart högerextrem jihadism.

Fredrik Reinfeldt har naturligtvis rätt när han hävdar att den stormiga utvecklingen i Mellanöstern. I länder som Irak, Syrien, Palestina/Israel och Libyen innebär att kraftiga vågor även når fram till Sverige. Men hans reaktionära slutsats om reformstopp är befängd. Lika befängd som den ”analys” av regionen, vilken ligger till grund för Sveriges utrikespolitik, och som utrikesminister Carl Bildt tillhandahåller svenska väljare via sitt ständiga hackspettsflöde på twitter.

I veckan som kommer finns det en möjlighet för dig i södra Sverige att hoppa över Bildts geggiga små blåkopior av Pentagons analyser, unika tillfällen att få en bättre förståelse av den lika komplexa som explosiva utvecklingen i dessa länder. En av världens mest erkända analytiker, Gilbert Achcar, besöker Göteborg, Malmö och Stockholm och delar där med sig av sin kunskap vid offentliga möten .

Han är i Sverige, inbjuden av Center for Middle Eastern Studies i Lund och Södertörns historiska institution för nutidshistoria .

Men, vid sidan av och helt oberoende av seminarier vid dessa akademiska institut, träffar han syrier i exil och deltar i en del öppna offentliga möten arrangerade av Socialistiska Partiet och andra organisationer.

Gilbert Achcar är en demokratisk socialist ”uppvuxen politiskt” under landets tidigare inbördeskrig och motstånd mot Israels terror. Flyttade till Frankrike 1983 och undervisade där vid universitetet i Paris, senare vid Centre Marc Bloch – Humboldt-Universitet i Berlin. Sedan 2007 är han professor vid Londons Universitet vid dess ”School of Oriental and African Studies”.

Under åren har han skrivit en rad artiklar, essäer och böcker som behandlar internationella relationer med särskilt inriktning på utvecklingen i Mellanöstern. Medarbetat i många tidningar, från International Viewpoint till Le Monde Diplomatique. Gett ut två böcker tillsammans med Noam Chomsky.

På svenska finns Barbariernas kamp. 11 september och Den nya världsordningen. Alltsedan den arabiska revolutionens första gnista har han gett många bidrag till att förstå hettan i den brand som drar över regionen och sammanfattat dessa och formulerat politiska slutsatser i boken “The People Want: A Radical Exploration of the Arab Uprising” , av Le Monde prisad som ”en av de bästa analyserna av den samtida arabiska världen”. Achcar har en överblick som spänner mellan Tunisien, Egypten, Jemen, Bahrain, Libyen, Libanon och Palestina/Israel och förmedlar värdefulla insikter och analyser som spänner över hela regionen.e

Achcar är inte bara forskare utan också en politisk människa. I Storbritannien var han tillsammans med filmregissören Ken Loach initiativtagare till Left Unity, det nya vänsterparti som försöker utmana brittiska Labour.

Väl mött! Du kommer inte att bli besviken om du har möjlighet att komma!

GÖTEBORG
Måndag
1 september 18.30
Allégården
Södra Allégatan 4
Medarrangör: Internationella Socialister

MALMÖ
Tisdag
2 september 18.30
Röda Huset
Industrigatan 4

STOCKHOLM
Onsdag
3 september 18.00
ABF
Sveavägen 41

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

.

Vad finns kvar av den arabiska våren?

Publicerat av
Svara

Av Gilbert Achcar

Det ligger i tiden, vår reella nutid,  som synes allt kortare och kortare, allt mer närsynt, att ställa en fråga i harmoni med Charles Trenets sång: ”Vad finns det kvar av dessa vackra dagar?” Euforin från 2011 har lämnat plats åt melankolin hos de som är besvikna på revolutionen, när det inte handlar om den självbelåtna tillfredsställelsen hos de regionala anhängarna av den regerande regimen som redan från början var fientliga mot den folkliga resningen under förevändning att den inte skulle leda till något gott.

Låt oss börja med det sista argumentet. Idén att den gamla regimen, djupt orättfärdig och despotisk, var en skyddsmur mot den ”islamska extremismen” är lika orimlig som åsikten att alkoholism skyddar mot leversjukdomar. Uttrycken för religiös extremism som syns här och där är bara bevis för tendenser som existerat i flera decennier, en produkt såväl direkt som indirekt av den regionala ordningen som imploderade 2011.

Ta Syrien som exempel. Det var uppenbart att Hafez al-Assads omformning av de militära styrkorna till ett pretorianskt garde av regimen, baserad på en religiös minoritet, skulle framkalla religiös hätskhet inom befolkningsmajoriteten. Tänk om Egyptens president vore kopt, att hans familj dominerar landets ekonomi, att tre fjärdedelar av alla officerare i den egyptiska armén också vore kopter, och att arméns elitenheter till hundra procent vore kopter. Skulle någon då förvånas om den ”muslimska extremismen” blomstrade i Egypten? För andelen alawiter i Syrien är jämförbar med kopternas andel av befolkningen i Egypten, det vill säga cirka en tiondel.

General el-Sissi spelar ut sig själv som Nassers arvtagare.

Man måste också vara dåligt informerad för att ignorera att Bachar al-Assads regim medvetet stimulerade den sunnisyriska jihadismen. Dels genom att underlätta dess intervention i Irak under den amerikanska ockupationen liksom genom att släppa ut deras krigare ur de syriska fängelserna sommaren 2011 samtidigt som regimen brutalt förtryckte och arresterade tiotusentals demokrater i den syriska resningen.

Spridningen av en ultrafundamentalism i Mellanöstern är i själva verket en direkt produkt av det förödande arvet från de baathistiska diktaturerna i Syrien och Irak, kombinerat med den minst lika förödande amerikanska ockupationen av den senare och den skarpa konkurrens som råder mellan regionens två fientliga regionala islamska integristiska bastioner – det saudiska wahabistiska kungadömet och Khomeinis iranska republik. Att denna utbredning av islamismen får fritt fält tack vare den djupa instabilitet som naturligt och oundvikligt ackompanjerar alla politiska uppror är normalt. När man skär upp en böld rinner varet ut. Dåraktig är den som tror det hade varit bättre att lämna bölden orörd.

Så låt oss återvända till frågan i början. Vad finns kvar av den arabiska våren? Svaret är enkelt. Den revolutionära processen i regionen är bara i sin början. Det kommer att behövas många år för att inte säga decennier innan chockvågorna sprungna ur djupet av den grundligt korrumperade regionala ordningen kan skapa en ny stabilitet i de arabiska samhällena.

Regimen försöker krossa kraven på frihet och värdighet med trotylbomber

Det är precis därför som uttrycket ”arabisk vår” var felaktigt från första början. Det var inspirerat av den sköna illusionen att den regionala resningen enbart var animerad av en längtan efter en demokrati som kunde uppnås via fria val.

Det var att bortse ifrån den främsta drivfjädern till explosionen 2011, vilken var av socioekonomisk karaktär. Drivfjädern är blockering sedan decennier av den regionala utvecklingen som syns i rekordsiffror över arbetslösheten, speciellt bland de unga universitetsutbildade. Följden av detta faktum är att den revolutionära processen som startade 2011 inte upphör innan en lösning uppnåtts som leder ut ur den socioekonomiska återvändsgränden. En lösning som självfallet kan vara progressiv eller regressiv, för det bästa inträffar tyvärr inte alltid, men inte heller det värsta.

Det är därför som ”den islamska vintern” i Tunisien och Egypten, i vilken olyckskorparna skyndat sig att se ett slut på den revolutionära processen i de båda länderna, fick ett så abrupt slut. De båda islamska regeringarnas misslyckande i Tunisien och i Egypten orsakades framför allt av deras oförmåga att ge minsta svar på de socioekonomiska problemen inom ramen för en allt värre arbetslöshet. Det misslyckandet var förutsägbart och hade förutspåtts. Vi kan också redan nu förutsäga att restaureringen av den gamla regimen iscensatt i Kairo av general Al-Sissi kommer att misslyckas av samma orsak. Samma orsaker leder till samma effekter och en analog ekonomisk politik ger liknande resultat.

Den tunisiska revolutionen tog ett steg framåt med den nya konstitutionen

För att den arabiska resningen ska leda till en verklig modernisering av de arabiska samhällena krävs att en ny ledning skapas som inkarnerar de progressiva aspirationerna hos miljoner unga som gjorde revolt 2011. Det är endast under de förhållandena som den revolutionära processen kan bryta sig en egen väg, med lika stort avstånd till både den gamla regimen och den reaktionära oppositionen, som den förra självt genererat.

En artikel publicerad i L’Orient Littéraire, en bilaga från februari 2014 i den libanesiska dagstidningen L’Orient le Jour.

Översättning till svenska från franska: Benny Åsman

Share Button

inShare0


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kloka ord om den syriska revolutionen

Publicerat av
20

Med sin bok The People Want har Gilbert Achcar befäst sin ställning som en av de absolut främsta experterna på Mellanöstern och Nordafrika, den så kallade arabvärlden. En bok med 500 sidor på engelska är inte lättillgänglig för alla som intresserat följer utvecklingen av de arabiska folkens resning mot diktaturer och monarkier.

Därför lägger vi här under ut en halvtimmes föresläsning av Gilbert där han sammanfattar sina teser om vad som skett och sker sedan tre år tillbaka.

Här på bloggen har ni redan kunnat följa den debatt om revolutionen som pågår inom vänstern i allmänhet och även inom vårt parti Socialistiska Partiet. Vi har nyligen fört en polemik med Tariq Ali som tvärt emot Achcar anser att vad som sker i regionen inte är en revolutionär process utan ett återkolonialiseringsprojekt av hela Mellanöstern från den amerikanska imperialismen sida, från invasionen i Irak fram till dagens händelser.

För Achcar är det däremot uppenbart att den syriska revolutionen, omkring vilken debatten koncentrerats, är en integrerad del av den arabiska resningen som han betecknar som en lång revolutionär process. Han avvisar helt idén att vad som sker i Syrien skulle vara väsensskilt från exempelvis upproren i Tunisien och Egypten.

När det sker revolutionära uppror finns också kontrarevolutionen närvarande. Ja, till och med flera kontrarevolutioner. Det är det tragiska som sker i Syrien. Det folkliga upproret som tvingats in i ett väpnat motstånd på grund av regimens totala oförmåga att möta opposition med annat än totalt militärt våld står inte bara inför regimens kontrarevolution utan också den reaktionära islamistiska kontrarevolutionen ledd av al-Nusrafronten och ISIS. Deras agenda har som främsta punkt att ta död på alla strävanden efter demokratiska fri- och rättigheter och fungerar därför i praktiken som regimens femte kolonn. Svaret på frågan om de är i direkt maskopi med Assads säkerhetstjänst eller inte kommer säkert så småningom att få ett svar.

Achcar konstaterar därför det tragiska i att den syriska revolutionen för frihet, jämlikhet och dignitet står alltmer isolerad och totalt ensam utan stöd från ens de så kallade Syriens vänner. Han pekar också på det tragiska i att viktiga delar av den traditionella vänstern i väst vänt den syriska revolutionen ryggen med hänvisning till att det inte finns något att stödja längre, att det är bara reaktionärer i alla läger som strider med varandra.

I vår partitidnings spalter har kamrater publicerat texter som menar att vänstern borde kräva omedelbart eldupphör så att den humanitära katastrof som utspelas inför en tyst osolidarisk omvärld kan lindras eller stoppas. Inför det ”fredsmöte” i Geneve som USA, Ryssland och FN vill tvinga alla ”parter” att delta i ingår ett eldupphör som en del. Achchar menar att man på inget sätt kan vara emot ett eldupphör som skulle ge lite andrum åt befolkningen som angrips både av regimen och jihadisterna. Att uppmana till fortsatt väpand kamp från bekväma fåtöljer i utländska hotell anser han vara att visa förakt inför det syriska folkets lidande. Det är de själva som ska bestämma vad som ska göras. Men sett till regimens karaktär menar Achcar också att ett eldupphör inte kommer att bli en verklighet. Lika lite som det är vänsterns uppgift att mana till fortsatt kamp är det dess uppgift att utifrån ropa på eldupphör. Vår uppgift är att visa obrottslig solidaritet med de demokratiska krafter som dagligen riskerar sina liv i kampen för revolutionens mål –rättvisa, jämlikhet och dignitet.
Här följer nu 26 minuters visdom om den syriska revolutionens plats i arabvärldens resning och vår uppgift att solidariskt stödja människornas kamp.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Spirande fackföreningsrörelse i Libyen

Publicerat av
Svara
I måndags var det två år sedan invånarna i Tripolis arbetarförort Tajoura reste sig mot Muammar Khaddafi familjediktatur genom att våga sig ut i en demonstration utmed Aradah Road i Suq al-Jumadistriktet. Säkerhetsstyrkor sattes omedelbart in med order om att krossa protesten. Tjugofem demonstranter sköts ihjäl och nu vid tvåårsminnet av denna massaker hedrade människorna deras minne genom att i tusental marschera in från Tajoura till Martyrernas torg. ”Vi kommer aldrig att glömma dem som dog för vår frihet”, sjöng demonstrationsdeltagarna.

.

.

Invånarna i Tajoura hedrar dem som föll offer för Khaddafis terror

.

Den förkalkade vänsterrörelse i Väst som är likgiltig inför arabvärldens krav på de demokratiska fri- och rättigheter som den själv i största välmåga lever med skriver mycket skräp om dagens Libyen. Den berättar inte om att den ockupation av imperialismen som skulle komma – aldrig blev av. Den skriver inte heller något om att den amerikanska nordafrikanska militärbas som skulle få fäste i landet – inte existerar. All vital infrastruktur fungerar och i  dessa dagar förhandlar  Libyen med Kina och Ryssland  om att dessa länder ska återuppta sina stora bygg- och tågprojekt i landet. Ett scenario som var otänkbart för dem som såg de libyska revolutionärerna som ”reaktionärer”. Ekonomin är snart i takt med pulsen före revolutionen. För första gången i sina liv  har människor haft en möjlighet att diskutera politik. En borgerligt demokratisk revolution har börjat sätta sig med  ett valt parlament, en ny konstitution och valda regeringar.

Självklart finns det och kommer det att finnas mängder med efterskalv  från det politiska jordskred som revolutionen utlöst. På samma sätt som vi sett vid  alla andra borgerligt demokratiska revolutioner. Kvarvarande stammotsättningar, svaga regeringsbildningar, ny korruption, en aristokratisk ofta rasistisk syn på immigrantarbetare, extrem salafism mm. Kvinnoorganisationer kämpar för att ta större plats i detta konservativa land fyllt med motsättningar mellan gammal beduinkultur och moderniteten i de städer där den stora majoriteten bor. Nya böcker och tidningar blomstrar, liksom kulturen. En väldig  musikkultur och sprakande graffiti finns i överdåd. Internet är tillgängligt för alla och universiteten har öppnats för fria diskussioner.

Inte minst ser vi faktiskt en första spirande facklig rörelse. I ”Fria tidningen”  från i går finns en inspirerande intervju med en libysk facklig pionjär som låter oss ana de möjligheter som revolutionen har skapat.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Jag föredrar kaos framför despoti.

Publicerat av
2

Intervju med Gilbert Achcar.

Av Christophe Ayad för Le Monde

Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.

(Själv träffade jag Gilbert första gången 1974 då han som ung revolutionär besökte Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Sedan träffades vi många gånger vid internationella möten med aktivister från världens alla hörn. Gilbert är ingen ungdom längre. Men hans passion för människors kamp mot despoti, förtryck och exploatering är lika het som alltid. anm.BÅ)

********

Jag har valt det neutrala ordet « resning » i titeln till min nya bok. Men redan i inledningen talar jag om en utdragen revolutionär process. Det stod klart redan från första stund att vi bara stod i början av en explosion. Det enda som går att förutse är att det kommer att bli en lång process.

Emmanuel Todd (fransk historiker, m.anm) har gett en demografisk förklaring till resningen. Du lutar mera åt en marxistisk förklaring.

Den tid då arabvärlden utmärkte sig för en galopperande demografi är över redan för ett tjugotal år sedan. Jag utgår från situationen strax innan explosionen 2010. Då kan vi konstatera en blockerad utveckling jämfört med resten av världen. Till och med jämfört med Afrika söder om Sahara. De mest spektakulära uttrycken för denna blockering är en rekordartad arbetslöshet speciellt bland de unga. Därutöver har kapitalismen i regionen en specifik karaktäristik. Det är alla stater som lever på räntor (jordräntor i Marxistisk mening: m.anm.) i varierande grad. Ett annat kännemärke är en sorts ärftlighet där den dominerande klanen äger staten och för ”egendomen” vidare som ett arv.

Avskyn för de arabiska diktaturerna är djup

De arabiska revolutionerna har medfört en politisk liberalisering men inte en social omvälvning. Varför?

I Egypten och Tunisien är det bara toppen av isberget som krossats, det vill säga despoterna och deras närmaste omgivning. I övrigt är den ”djupa staten”, administrationen och säkerhetsapparaten,  i de två länderna intakta. Hittills är det bara den libyska revolutionen som sett en radikal förändring. I dag finns det ingen statsapparat och ingen armé. Den sociala omvälvningen har varit mer omfattande därför att den redan snäva privata sfären var dominerad av familjen Khaddafi.

I väst råder det förvåning över att islamisterna vinner valen trots att de inte startade revolutionerna…

Förväntningarna i väst, romantiken om ”våren” och ”jasminer”, hela det västliga språkbruket, byggde på dålig kännedom om situationen. Det var uppenbart att islamisterna skulle ta hem spelet eftersom de sedan slutet av sjuttiotalet intagit den helt ledande platsen i de folkliga protesterna. De fyllde det tomrum som uppstod efter den arabiska nationalismens bankrutt. Rädslan för fundamentalisterna var den viktigaste orsaken till att regimerna i väst stödde den arabiska despotismen. Att inbilla sig att allt detta skulle svepas åt sidan var att ta sina önskningar för realiteter.

Med Gulfstaternas finansiella stöd och tevestationen Al Jazeeras uppbackning kunde man inte vänta sig annat än islamisternas valsegrar. Det som är förvånande är att valsegrarna inte varit förkrossande. I Egypten kan vi se med vilken hastighet deras valsiffror krymper från parlamentsvalet till folkomröstningen om Konstitutionen via presidentvalet. I Tunisien fick Ennahda 40 procent av den halva av befolkningen som skrivit in sig i vallängderna och i Libyen besegrades det lokala Muslimska brödraskapet.

Vadå? Jag, massmördare?

Är du förvånad över islamisternas nuvarande problem vid makten?

Först måste det sägas att en återgång till despotismen inte står för dörren. En övergång med islamisterna vid makten är nödvändig. Den fundamentalistiska strömningen har byggt sin kraft som opposition på en förenklad slogan: islam är lösningen. Det är som en tom kastrull men har fungerat i en kontext av misär och orättvisor där det gick att kränga den illusionen. Islamisterna är handelsmän i opium för folket. I det ögonblick de kommer till makten fungerar det inte längre. De är oförmögna att lösa människornas problem. De kom till makten i ett läge som ingen avundas dem och de saknar ett ekonomiskt program.

Kan man lita på att de organiserar allmänna val i vilka de eventuellt kan förlora makten?

Det är det klassiska argumentet: en person, en röst, men bara en gång. Men de har inte kommit till makten i ett styrkeläge. Folket har lärt sig att visa sin vilja, att gå ut på gatorna. Aldrig i Egyptens historia har en ledare mötts av så mycket förakt som Morsi i dag.

Kan den turkiska modellen överföras till den arabiska världen?

Nej, det är inte det Muslimska brödraskapet som styr i Turkiet, det är en modern avsplittring som förlikat sig med iden om en sekulär stat. Turkiska AKP är den islamska varianten av de europeiska kristdemokraterna. Muslimska brödraskapet är något annat. Det är en fundamentalistisk organisation som kämpar för sharialagar och för vilka sekulär är ett skällsord. På det ekonomiska planet har de heller inget gemensamt. AKP är småföretagarnas parti, medan broderskaparna deltar i en ränteekonomi baserad på profit på kort sikt.

Morsi förbrukar snabbt sitt politiska kapital

Kan du beskriva Qatars inflytande på revolutionerna?

Det är lite av en gåta? Vissa av Qatars ledare samlar på lyxbilar och vapen, medan emiren av Qatar spelar utrikespolitik. Han har tagit till sig Muslimska brödraskapen som när man köper ett fotbollslag. En man har spelat en avgörande roll i denna nya allians som påminner om den mellan Mohamed ben Abdel Wahab (predikant 1703-1792) och den saudiska dynastin på 1700-talet: nämligen chejk Qaradhawi, det Muslimska broderskapets spirituella ledare, som befinner sig i Qatar sedan länge och där han har fri tillgång till Al Jazeera. Detta sker i ett land där emiren inte tillåter någon opposition.

Hur förklarar du USA:s belåtenhet med Muslimska brödraskapen?

Det hela började under Bushs administration. För de neo-konservativa var terrorismen en produkt av den nationalistiska despotismen. Därför skulle despoter som Saddam Hussein störtas för att sprida demokratin. Condoleezza Rice ville förnya alliansen med de Muslimska brödraskapen som den såg ut 1950-1960. Men Hamas seger i de palestinska valen blockerade processen.

Barak Obama som ärvt en katastrofal situation i Mellanöstern har haft en försiktig och tvekande attityd. När allt bröt ut valde han att ge sken av att följa med i strömmen. Washingtons besatthet i regionen är stabilitet och oljan. En besatthet som tar sig uttryck i ett sökande efter en allierad med folkligt stöd.

Varför var NATO:s ingripande i Libyen möjligt men inte i Syrien?

I Syrien finns samma risk för kaos som i Libyen men i ett regionalt sammanhang som är mycket farligare. Vi har också Rysslands och Irans stöd till Assad. Från första början stod det klart att NATO inte ville ingripa. Frågan är inte: ”Varför ingriper inte Väst i Syrien” utan: ”Varför hindrar Väst leveranser av vapen till upproret”? Den grundläggande orsaken är de västliga regeringarnas rädsla för den folkliga rörelsen i Syrien. Resultatet är en förvärring av situationen. Regimen i Syrien kommer att falla, men till vilket pris? De västliga regeringarnas närsynthet är förbluffande. Under förevändning att inte återupprepa misstagen i Irak, det vill säga baathstatens sammanbrott, gör de än värre. I dag är syrierna övertygade att Väst låter deras land gå under i syfte att skydda Israel.

Syrisk TV drar sig inte längre för att visa upp regimens ryska Scud-missiler.

Den anti-imperialistiska vänstern ser en amerikansk komplott i revolutionerna…

Det är inte för att imperialistiska makter av opportunistiska skäl stöder de folkliga upproren som stöd till dikaturerna är berättigat. Teorierna om en amerikansk komplott är groteska. Det räcker med att se till Washingtons förlägenhet. Det är uppenbart att det råder kaos efter fyrtio år av diktatur. Men som Locke föredrar jag kaos framför despoti, för under kaos kan jag välja handlingsalternativ.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

François Hollandes afrikanska safari.

Publicerat av
9

Socialisten François Hollande är på krigsstigen. Frankrikes imperialistiska intressen i sin forna koloni i Afrika hotas av den islamistiska rörelsen i norra Mali och nu bombar franskt stridsflyg islamisternas baser. Den omedelbara ursäkten för det militära ingripandet var att den islamistiska fronten i fredags intog staden Konna som är strategiskt viktig för att skydda södra Mali och huvudstaden Bamako.

Franska Rafale

Formellt svarade Hollande på en begäran om hjälp från Malis tillförordnade president Dioncounda Traoré för att stoppa de islamistiska truppernas marsch mot huvudstaden, som enligt fransk militär kanske hade fallit inom loppet av ett par dagar utan det franska ingripandet. Konna togs tillbaka av regeringstrupperna under flygstöd av franska Rafale som sedan bombat islamisters baser i norr.

Hotet mot det mer tättbefolkade södra Mali är reellt. De islamistiska grupper som sedan mer än ett år kontrollerar norra Mali tillhör de mest extrema islamister som finns. I internationella media har de uppmärksammats för förstörelsen av muslimska kulturarv i Timbuktu som dessa extremister anser vanhelgar islam.

Fanatiker river ”heliga” gravar.

Men de tusentals människor som flytt undan islamisterna vet att det är inte bara moskéer och gravar som angrips. De tre islamistgrupper som i allians tagit makten utövar strikt terror mot befolkningen. Radio och tv har stängts av, musik är förbjudet, kvinnor har stenats, stympning har förekommit och barn tvingas bli soldater.

Mali har länge målats upp som en ”demokratiskt” föredöme i centrala Afrika. Men skenet har delvis bedragit. Trots existensen av en parlamentarisk demokrati har korruptionen och maktmissbruket varit utbrett och IMF:s ”strukturreformer” har undergrävt regimens legitimitet. Vändpunkten kom när Khaddafis välde föll samman. Flera tusen legoknektar i Khaddafis sold tog sig till norra Mali för att ansluta till de islamska grupper som funnits där under lång tid. De hade med sig tung beväpning och många fordon som sedan underlättat islamisternas rörlighet.

Al Qaida i Timbuktu

Situationen komplicerades dessutom av att regionens tuareger som i decennier fört en berättigad kamp för självständighet mot regimen allierade sig med de tre islamistiska grupper som agerar i norr. Mycket snabbt föll den maliska arméns enheter i norr samman och tre av fyra ”elitstyrkor” på plats hoppade av och anslöt sig till upproret. Det i sig var ett enormt fiasko för USA:s politik i landet. I fem års tid har amerikanska rådgivare utbildat Malis elittrupper. För att nu se en stor del av dem ansluta sig till regimens fiender. Vad Washington missade var att nästan alla chefer för elitstyrkorna i norr tillhörde den tuaregiska minoriteten. De anslöt sig helt enkelt till det egna folkets kamp.

Men i dag ångrar säkert ledarna för tuaregerna i MLNA (Tuaregernas befrielsefront) att de gick i allians med AQMI (al Qaida i islamska Magreb), Mujao ( Rörelsen för enhet och djihad i Västafrika) och Ansar al-din (en malisk salafistgrupp). Omedelbart efter den maliska arméns sammanbrott i norr drev de tre islamistiska grupperna bort MLNA från de erövrade städerna. MLNA som saknar religiösa förtecken passade inte in i islamisternas kalkyler.

Den regim som Hollande säger sig försvara saknar numera legitimitet i medborgarnas ögon. När armén kollapsade i norra Mali upplevde unga officerare det som handlingsförlamning från den sittande president Amadou Tourés sida och i en statskupp av yngre officerare avsattes Touré  den 22 mars 2012 av kaptenen Amadou Sanogo, som upphävde konstitutionen och upplöste de statliga institutionerna, samtidigt som kuppmakarna plundrade presidentpalatset Koulouba.

Kapten Sanogo

Sanogos styre blev inte långvarigt. Efter kraftiga protester från omgivande länder och Washington och Paris tillsattes parlamentets talman Traoré som tillfällig president då kapten Sanogo backade. Situationen i huvudstaden Bamako förblir instabil, för de unga officerarnas kupp saknar inte sympati i staden eftersom många ser islamisternas kontroll av norra Mali som en följd av korruption och handlingsförlamning inför islamisternas framfart och kontroll av kokainsmugglingen i den enorma ökenregionen.

François Hollandes beslut att ingripa militärt i Mali kan få långtgående konsekvenser. Det innebär att Paris knyter upp sig till en regim som ruttnat inifrån under lång tid på grund av just banden till den forna kolonialmakten och under IMF:s förödande ”strukturreformer”. Samtidigt finns det ingen öppen fientlighet i det tätbefolkade södra Mali mot den franska interventionen. Människorna där vet vad som väntar dem om islamisterna i norr skulle lyckas ta makten i landet.

I Paris agerar Hollande utefter den franska imperialismens intressen av att bevara en ”privilegierad” relation med de forna kolonierna. Av den orsaken deltar nu ”socialisten” Hollande i ”kriget mot terrorn” för att den korrupta eliten i Mali ska kunna fortsätta att härska över en befolkning som dignar under följderna av den internationella ekonomiska krisen och IMF:s nyliberala politik.

Hollande förklarar ”krig mot terrorn”.

Trupper från flera omkringliggande länder drar nu in över Malis gränser för att strida på Bamakos sida. Det är möjligt att detta kan bli slutet (det tillfälliga) för den islamistiska militära närvaron i Mali vilket ingen kommer att klaga över. Men grunden till det instabila läget finns kvar där. Den härskande elitens korruption och uppknytning till den franska imperialismen består och nya uppror för frihet och ett bättre liv väntar. Tyvärr också islamistiska rörelser för nattsvarta samhällen. De är i mycket den andra sidan av det nykoloniala myntet.

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Syriensolidaritet från Libyen

Publicerat av
Svara

Gharyan är en liten stad i Libyen, tio mil söder om Tripoli, en strategisk handels- och transportled mot den sydvästra regionens Fezzan och oaserna i Sahara samt till berbernas bergsområde Nafusa. Stor som Falun med knappt 40 000 invånare. I början av 1900-talet var staden centrum för motståndet mot den italienska ockupationen. Många kända ledare kom härifrån som Asharif Alghyriany. Gharyan var ett viktigt nav också i kampen för att störta Khaddafis diktatur.

Trots – eller tack vare- alla offer och umbäranden under dessa strider har Gharyans invånare i veckan skickat en konvoj med tio lastbilar till Misrata lastade med medicin, nappar, barnmjölk och mat. Från hamnstaden ska hjälpen skickas vidare till alla de syrier som flytt undan Assads militära vanvett.

Bidrag till insamlingen har kommit från enskilda, det lokala styrande rådet, flera civila organisationer, från vatten- och hälsomyndigheterna samt sjukhusen i Gharyan och Nalut.

Vore det inte på sin plats om arbetarrörelsen och inte minst då fackföreningsrörelsen, med LO och Unionen i spetsen, tog ett liknande initiativ. Statliga pengar via FN är en sak. Men traditionella medlemsinsamlingar, med information och diskussion om den arabiska revolutionen, någonting helt annat. Det finns ingen anledning att låta hökar i borgerligheten ha initiativet när det gäller solidariteten med de miljoner människor som är i uppror mot sina döende diktaturer och kräver frihet och rättvisa. Varför ska bara Carl Bildt få tala för Sverige? Han som mumlar så lågmält om motståndet i exempelvis Bahrein. Varför bjuder inte Stefen Löfvén in representanter för den Nationella koalitionen till Sverige? Passiviteten i svensk arbetarrörelse gynnar bara nyliberalismens talesmän här hemma och reaktionära salafistiska rörelser i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,