Vittnesmålet här under publiceras med författarens medgivande. Han avser att delta i kritiken av regimens propaganda genom att visa hur den beter sig mot soldater som vägrade att delta i det sanslösa våldet som omedelbart sattes in mot demonstranterna.
*********
”Jag heter Ala’ Ali al-Hawrani.
När jag besökte mina föräldrar, medan jag arbetade i Förenade Arabemiraten för att spara ihop ”badal” –beloppet på ett par tusen dollar som gjorde det möjligt att slippa undan militärtjänsten – togs jag tillfånga av militärpolisen och skickades till en kasern i Damaskus, där andra armébataljonen i 67e regimentet var stationerad.
Tillsammans med andra soldater skickades jag i april 2011 till staden al-Tell för att slå ned demonstrationer. Inför mina ögon sköt en prickskytt två gånger mot ett barn i 10-12 års ålder. Första kulan träffade i axeln, den andra mitt i huvudet. Folkmassan blev rasande och officerarna placerade bakom oss värnpliktiga gav order om eld. Jag vägrade att lyda order. Jag osäkrade mitt vapen. Jag vände mig om mot officeren just bakom mig och hotade att peppra honom med kulor. Ett trettiotal andra soldater gjorde som jag. Officerarna blev rädda och förklarade att de inte var ansvariga. De ville inte heller skjuta på det egna folket, sa de. Vi sänkte våra vapen. Vi avväpnades och fördes till kasernen som om inget hade skett.
Klockan två på natten väcktes vi, de uppstudsiga, av officerare som stegade in på luckan. Vi fördes med våld till ett ställe vi inte kände till där vi utsattes för grovt våld. Sedan satte de på oss ögonbindlar. Det var då den verkliga mardrömmen började.
Vi sattes på lastbilar. Väl framme vid destinationen tvingades vi nerför en trappa med massor av steg. Det kändes som att stiga ner i helvetet. Väl nere fick i order att klä av oss nakna och de tog bort ögonbindlarna. Vi var ett trettiotal soldater i en cell på tre eller fyra kvadratmeter. Där satt vi fångna som djur i omkring tio dagar, nakna och med avträden där vi utförde våra behov inför allas ögon. De kastade till oss några brödbitar per dag.
Tio dagar senare öppnades dörren. Tio av oss, jag inräknad, hade valts ut. Vi fördes ut ur cellen och stängdes in i individuella burar som hängdes upp i taket. Varje dag förolämpades vi och hotades med snar avrättning av de ansvariga officerarna. I det läget, naken och nedgraderad till ett djur, sittande i min egen avföring hade jag ingen annan önskan än att avrättas omedelbart.
Efter ett tiotal dagar plockades vi ut ur burarna utan någon förklaring. Vi fördes till slutet av en korridor, tillsammans med de 20 andra fångarna, och fördes in i ett tomt rum. Fyra soldater med 4e divisionens rockmärken kastades framför våra fötter. De hade just avrättats och blodet flöt kring dem. Officerarna som var närvarande började lyckönska oss, de sa att vi var ”sanna patrioter” medan de ”fyra hundarna var förrädare…”. Dessa lovord stärkte oss. Vi fick nya uniformer och fördes till våra kaserner där vi fick kakor och bakelser., Vi var överraskade av behandlingen som vi inte fann någon förklaring till.
Klockan två på morgonen blev vi på nytt väckta. Vi skulle förbereda oss för en ny mission. Vår uppgift var att « rädda fosterlandet från terrorister och konspiratörer”. Vi anlände i al-Tell klockan fyra på morgonen. Två bussar med Shabiha (regimens maffiamilis: m.anm.) hade anlänt före oss och var utplacerade i staden, speciellt runt moskén. Vår uppgift var att sätta upp vägspärrar kring två stridsvagnar med uppmonterade maskingevär. Vi skulle bygga en mur på var sida.
Jag förstod då att den här gången skulle vi tvingas skjuta på demonstranter och döda dem för att självafå leva. Jag placerade ut två, tre stenblock och började sedan i skydd av mörkret att springa… Ett tjugotal av mina kamrater gjorde samma sak… Det gällde att ta sig upp för en kulle så fort som möjligt. Stridsvagnarnas vapentorn vändes mot oss och de började skjuta. De främsta kastade sig bakom ett stenblock. I en reflex att överleva osäkrade vi våra kalashnikov och öppnade eld mot officerarna som sprang efter oss. När våra magasin var tomma rådde en dödens tystnad. Alla officerare, omkring femton, låg döda på marken. Av oss var det bara fem som överlevt.»
Här fortsätter Ala att berätta om hur han kunde undkomma regimens säkerhetstjänst tack vare hjälp från släktingar och vänner. Jag har valt att avsluta historien här eftersom resten av hans berättelse innehåller mycket detaljer av mindre intresse för oss.
I regimens och dess generalers ögon är Ala en förrädare och efterlyst för mord på officerare som gav honom order att skjuta på den egna befolkningen. Men för många gäller ännu följande rader ur Internationalen. För oss är Ala en hjälte.
”Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ned i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits,
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver, dessa kanibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.”
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Poltik, Syrien, Assad, Tortyr, Massaker, Revolution
I fredags mördade Bachar al-Assad två av arméns soldater. Men det var inte presidenten som stod för dådet utan hans namne och kusin, Bachar Talal al-Assad. 
