.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, nyliberalism
Om nyliberalismen får segra…
Svara
Etikettarkiv: Nyliberalism
Installation – arbetarrörelsen och nyliberalismen
I natt gick det vägen. En kräsen och svårlockad mus föll till sist för en liten bit vällagrad Stilton från julbordet.
Bilden kan också ses som en illustration av arbetarrörelsen och nyliberalismen. Många lockelser och läckra beten. Men sedan slår fällan igen…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, nyliberalism, Stilton, musfälla
Portugals sociala ruin.
Det har varit relativt tyst om Portugal i media jämfört med rapporterna om våldsamma och massiva protester mot det nyliberala vansinnet i Grekland och Spanien. Portugal var den lydige lärjungen som utan att knysta drog åt svångremmen för att bota de gångna synderna. Den 15 september sprack bilden då plötsligt hundratusentals arbetande portugiser i den privata och framför allt den offentliga sektorn invaderade gator och torg i protest mot regeringens sparpaket. För mycket blev för mycket. Bägaren rann över.
Högercenterregeringen ledd av premiärministern Pedro Passos Coelho beslutade att öka löntagarnas sociala avgifter utöver de höjningar som redan hade tagits ut och samtidigt minska företagarnas avgifter. Protesterna blev så massiva att regeringen tvingades backa för att inte riskera de åtstramningar som redan hade genomförts. Det massiva deltagandet i generalstrejken och demonstrationerna den 14 november visar att de arbetande fortfarande är mobiliserade och beredda till motstånd.
Ledarna i socialistpartiet kände också av brandlukten och gjorde nyligen en lappkast inför budgetomröstningen i parlamentet. Nu har därför den ekonomiska krisen också fött en parlamentarisk kris mellan Coelhos PSD (gråsossar) och socialistpartiet. De båda har hittills varit eniga om svångremspolitiken. Men PSD ville besluta om ytterligare fem miljarder euro i besparingar i budgeten 2013, till 80 procent finansierat av skattehöjningar för de lönearbetande. Det blev för mycket för PS som röstade nej.
Är revolten på gatorna ett bevis för att svångremspolitiken nått sista hålet? Ett är i alla fall klart: den har inte skapat den återhämtning som alla ”experter” lovade för några år sedan. Tvärtom raseras allt mer av den sociala strukturen och fler och fler tvingas leva i ren misär eller överleva tack vare välgörenhet.
Inte ens regeringens mål för statens inkomster kunde uppfyllas trots skattehöjningarna som sades garantera flödet till statskassan. Enligt prognoserna skulle inkomsterna öka med 11,6 procent 2012 tack vare skattehöjningarna. Men den allt djupare recessionen kommer att leda till minskade statliga inkomster med 2,2 procent 2012. Men som en blind och döv famlar regeringen vidare på den ”enda vägen” som sägs existera. Att den leder rakt ned i avgrunden verkar inte betyda något. Den ”fria marknaden” bidrar till fallet. Portugal kan inte längre låna pengar genom att emittera statsobligationer till överkomlig ränta. De lån på 78 miljarder euro som beviljats av Trojkan kostar stora pengar. Största posten i statsbudgeten är räntekostnaderna för statsskulden, större än budgeten för undervisning. I utbyte mot lånen ska regeringen naturligtvis införa nyliberala ”reformer” av arbetsmarknaden och socialpolitiken. Mer misär är att vänta.
Den ”enda vägens politik” har redan orsakat en social katastrof och misär som Portugal inte upplevt sedan tiden under Salazars fascistiska diktatur. Då var landet rent ekonomiskt närmare ett fattigt afrikanskt land än ett europeiskt. Revolutionen 1974 öppnade dörrar som fascismen hade spikat igen i decennier. Medlemskapet i EU innebar stora kapitalöverföringar till landet och investeringar i infrastruktur, bostäder och offentlig service. Men den traditionella ekonomiska strukturen baserad på jordbruk och fiske lades i träda. Den internationella finanskrisen 2007 och den efterföljande ekonomiska krisen i USA och Europa var fatal för Portugals ekonomi. De strukturella svagheterna blev plötsligt synliga.
-Det största felet i Trojkans plan är att den inte tar hänsyn till strukturen i den portugisiska ekonomin: 80 procent av våra företag är små eller medelstora och säljer på den interna marknaden, säger Joao Lopes, ordförande för Handelskammaren. Med den interna marknaden i svångrem kan man räkna ut följderna. Sedan går inte mindre än 70 procent av Portugals export till andra EU-länder som också drar i svångremmen intill sista hålet.
Som väntat kan inte ekonomin annat än krympa under sådana förhållanden. Två år av recession är redan ett faktum med en bruttonationalprodukt ned 1,6 procent 2011, ned 3,0 procent i år och ned 1,0 procent 2013 i en optimistisk prognos av OECD. Bakom siffrorna döljer sig den sociala katastrofen och misären.
Med ett stopp för nybyggnationen och neddragningar i den offentliga servicen har arbetslösheten rusat i höjden, speciellt bland de unga. Procenten arbetslösa har ökat från 7 procent 2008 till 15,5 procent i nuläget. För gruppen 15-24 år har den ökat från 27 till 36 procent på ett år och från 13 till 17 procent för åldersgruppen 24-34.
Efter demonstrationerna den 14 november sa Armenio Carlos, ordföranden för landets största fackliga central, CGTP att ”vi står inför den allvarligaste offensiven mot den sociala modell som ’nejlikornas revolution’ skapade”.
Horisonten är mörk och utsikterna för de unga arbetslösa är nattsvarta. Med en minimilön på 475 euro i månaden och hyror som äter upp mer än lönen tvingas unga och mindre unga att lämna sina bostäder och flytta ”hem” till föräldrar eller att flytta utomlands, vilket för många verkar vara det enda fönstret i vilket lyser en strimma hopp. De jobb som bjuds på den inhemska marknaden är för det mesta tillfällighetsjobb utan sociala rättigheter. De kallas ”recibos verdes”, (gröna kvitton) som är betalning för tillfälliga punktjobb. Ursprungligen var ”recibos verdes” en betalning till enmansföretagare för enskilda jobb. Sociala försäkringar, a-kassa och annat fick arbetaren stå för. Inte ett öre kom från arbetsgivaren. Nu har systemet satts i system för vanliga löntagare både i det privata och det offentliga och berör var femte anställd, som alltså tvingas ensama ansvara för alla sociala försäkringar.
Misären kan slå snabbt även mot familjer som till synes har det gott ställt. Dagstidningen Le Monde beskriver i ett reportage hur familjen Campos drabbades av krisen. När familjen 2003 tog ett bostadslån på 25 år tjänade mannen 1 500 euro i månaden netto och kvinnan 450 euro. Amorteringar och räntor på 774 euro i månaden var inget problem. Nu har familjen tvingats överge huset. De bara lämnade in nycklarna till banken och letade upp en billig lägenhet. Med kvinnans 450 euro i månaden plus mannens 400 euro i a-kassa som går ut innan årets slut finns inget hopp för familjen Campos som nu överlever tack vare fria basvaror från en ”matbank”.
De unga flyr till utlandet i en allt stridare ström. Utvandringen från Portugal under 60- och 70-talet utgjordes av fattiga jordbrukare som sökte sig till Frankrike och Schweiz. Nu är det välutbildade akademiker, läkare, arkitekter och ingenjörer som lämnar i jakt på en bättre framtid i framför allt Brasilien och också Angola. Flykten av ”hjärnor” har vänt riktning, bort från den forna kolonialmakten till de gamla kolonierna. Inte mindre än 140 000 portugiser har flyttat till Luanda.
Av de 70 000 som årligen lämnar Portugal är mer än hälften under 29 år. Bara i Brasilien finns närmare 350 000 portugiser som lockats av jobb som skapas inför fotbolls-VM 2014 och OS 2016.
Det är en sorts historiens pendel som öppnar dörrar för den döda kolonialmakten i sina forna kolonier. Oljan i Angola flödar och den extremt rika borgarklassen i landet föredrar att placera sitt kapital i utlandet medan extrem fattigdom fortfarande är en lott för de flesta i Angola. Afrikas rikaste kvinna är ingen annan än president Santos dotter. Den forne gerillakrigaren har sett till att sko sin familj. Isabel dos Santos har stora investeringar i portugisiska företag som ZON Multimedia (30% av kapitalet), 20% i landets fjärde bank Banco BPI och 40% i Amorim Energia.
Kanske de portugisiska kapitalägarnas väg ut ur krisen tar en omväg via Angola. Men för den stora massan av landets löntagare är den vägen blockerad. I stället visade generalstrejken den 14 november att fler arbetande än någonsin deltog i mobiliseringen. Även i den tunga privata industrin var mobiliseringen nästan total med 96 procents strejkdeltagande på skeppsvarvet i Lissabon, 90 procent i Boschs fabriker, medan närmare 60 procent deltog i strejken i bilindustrin och pappersindustrin.
I morgon den 22 november demonstrerar landets studenter och den 27 november mobiliserar de fackliga organisationerna protester mot parlamentets budgetomröstning samma dag. Höjda skatter och sociala avgifter för de arbetande. Sänkta arbetsgivaravgifter. Ett program i den nyliberala tiden. Får de härskande hållas finns det ingen väg bort från eländet.
Media: DN1,
Bloggare: Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Portugal, Kris, Nyliberalism, Trojkan,
Sista veckan för Obama?
Frågan är berättigad. Ska det ta slut för Barack Obama efter bara fyra år? I dag om en vecka får vi veta svaret. Hoppet om förändring som låg bakom hans seger 2008 har bleknat och republikanerna har repat sig bakom miljardären Mitt Romney. Det första som sticker i ögonen är att det var flera decennier sedan ett amerikanskt presidentval var så klart baserat på hudfärg. Nio tiondelar av de som tänker rösta på Romney är vita och en ännu större del av de svarta som tänker rösta kommer att rösta på Obama.
Men det är till en del ett faktum som döljer mer djupgående skillnader inför valet. Jag skulle säga att en social höger, med amerikanska mått mätt, står mot en hysterisk höger. Det är två partier som historiskt alltid försvarat den amerikanska kapitalismens imperialistiska intressen som står mot varandra men deras väljarbas är helt olika och därmed måste de hålla skilda profiler även om de båda partierna i grunden försvarar samma system.
-Allt du kan göra, kan jag göra bättre.
Vad som därför kommer att bestämma utgången av valet är ekonomiska, sociala och ”moraliska” frågor i det amerikanska samhället. Ett är helt säkert: -det är inte Afghanistan, den arabiska våren, ”hotet” från Iran eller någon annan utrikesfråga som som avgör valet nästa tisdag. De kommer inte ens att ha något inflytande alls för den stora massan av väljare.
När Bill Clinton vann presidentvalet myntade hans kampanj den vinnande repliken -it’s the economy, stupid- i valet 1992 mot Georg Bush den äldre. Striden mellan Obama och Romney kommer också att i stor utsträckning bestämmas av den ekonomiska krisen och hur olika samhällsskikt uppfattar var ansvaret för utvecklingen ligger.
När Barack Obama vann valet 2008 var den ekonomiska krisen redan ett faktum. Bostadsbubblan hade brustit och tiotusentals familjer redan förlorat sina hem. Bankerna och vissa försäkringsbolag stod på ruinens brant. Men den ”riktiga” ekonomin som producerar varor och tjänster hade inte ännu drabbats av nedgången. De hopp om förändring som Obamas kampanj ingett omfattade även stora delar av den så omtalade ”vita medelklassen”, bland vilka Obama fick inte mindre än 43 procent av de lagda rösterna.
Vanliga arbetare ”befolkar” den amerikanska myten om ”medelklassen”.
Finanskraschen upplevdes som en ideologisk katastrof av det republikanska partiet. Den fria marknaden som i sin nyliberala avreglerade form skulle leverera ständig tillväxt och framför allt höga vinster visade sig vara mer krisbenägen än någonsin förr. Många politiska kommentatorer förklarade republikanerna i djup kris och att det skulle ta decennier för partiet att hämta sig. I stället sopade partiet mattan med demokraterna i kongressvalet 2010 och uppträder inför nästa veckas val som en segerrik erövrare. Hur kunde det ske?
En stor del i förklaringen hittar vi i den krispolitik som Obama slog in på omedelbart efter inmarschen i Vita Huset. Det var som upplagt att föra en för amerikansk standard radikal politik till förmån för de väljare som i Obama såg ett hopp om bättre sociala försäkringar, mer trygghet på arbetsmarknaden och höjda löner för de sämst lottade. Det hade också kunnat övertyga den vita ”medelklass” (egentligen vanliga lönearbetare) som gett Obama sin röst att de också hade något att vinna på en upprustning av den offentliga servicen och de sociala skyddsnäten.
I stället valde Obama att till varje pris rädda bankerna från konsekvenserna av deras giriga lånepolitik och spekulation i värdepapper med riskfaktorer som ingen kunde beräkna. I en viss mening kan man se det som ett sätt att betala tillbaka Wall Street för det finansiella stödet till Obamas valkampanj. Goldman Sachs, Citigroup, JP Morgan, UBS och Morgan Stanley var bland de tjugo största bidragsgivarna inför valet 2008 trots att Obama högtidligt proklamerade att ”jag har inte gjort kampanj för att hjälpa Wall Streets högdjur”.
-Hoppa era jävlar. Ursinnet mot höjdarna på Wall Street var djup och äkta.
Valet av ministrar visade också att hoppet om en ny politik var alltför högt ställda. Tunga representanter för Wall Street stegade omedelbart in i administrationens kommandorum. Bushs försvarsminister Robert Gates fick fortsätta ostört. Höjdaren från Wall Street, Timothy Geithner tog plats som finansminister och Lawrence Summers, som var den finansiella avregleringens arkitekt, utsågs till presidentens ekonomiske rådgivare. Valet av team i Vita Huset visade att presidenten inte hade för avsikt att hålla sitt löfte om förändring, i alla fall inte den förändring som hans folkliga väljarbas såg fram emot.
Till skillnad från den ekonomiska utvecklingen i Europa upplever USA inte ett återfall i negativ tillväxt vilket brukar definieras som en recession om det sträcker sig över minst två kvartal. Finanskrisen i USA följdes av en kraftig recession under andra halvåret 2008 och första kvartalet 2009. Därefter har tillväxten legat över noll igen till skillnad från i Europa där svångremspolitiken skapat en ny och allt djupare recession i en rad länder och nu hotar hela den europeiska kontinenten.
Hushållens skuldsättning i relation till den disponibla inkomsten har minskat något.
Sedan andra kvartalet 2009 har den amerikanska exporten ökat med 40 procent, mest tack vare dollarns fall i förhållande till euron, den japanska yenen och den kinesiska yuanen. Hushållens skuldsättning har också minskat, konsumtionen sakta återhämtat sig och till och med antalet nybyggen har börjat stiga igen. Den enorma injektionen av nytt kapital i ekonomin har haft verkan om än i mindre omfattning än vad som kunde väntas sett till stimulansens omfattning. Dessutom har den nya rovdriften på olja och gas i USA kraftigt sänkt de amerikanska företagens energikostnader.
Ändå är den allmänna uppfattningen bland den arbetande befolkningen att krisen är djup och att inget blivit bättre sedan recessionen 2008-9. ”Jobless recovery” kallas det. Företagen har börjat återhämta sig men anställer inte ny arbetskraft i ett tempo som syns i en minskad arbetslöshet. Närmare tre miljoner arbeten försvann i tillverkningsindustrin mellan 2007 och 2009. Sedan början av 2010 skapar ekonomin i genomsnitt 138 000 nya jobb i månaden, med en ökning av antalet jobb även i tillverkningsindustrin.
Antal anställda i tillverkningsindustrin 2000-2012, i miljoner. En svag uppgång syns sedan slutet av 2009, den första sedan 2000. Totalt försvann 6 miljoner jobb 2000-2009.
Men det är inte mer än vad som behövs för att kompensera för antalet personer i befolkningen som kommer upp i arbetsför ålder. Alltså ligger arbetslösheten kvar på en nivå som den amerikanska arbetarklassen inte upplevt sedan trettitalet, där bland annat var tredje person utan arbete är långtidsarbetslös.
Obama började sitt presidentskap med att ärva en ekonomisk kris som USA inte upplevt sedan det mörka trettitalet. I den amerikanska opinionens ögon var det Wall Street och dess giriga bankirer som bar ansvaret för katastrofen i bostadskraschen och den påföljande recessionen med rekordarbetslöshet. Ursinnet mot finansens höjdare var genuint och Obamas seger speglade detta.
På mindre än tre år har republikanernas chefsideologer lyckats förvrida uppfattningen om orsaken och ansvaret för krisen bort från Wall Street och finansen och lägga det på den statliga administrationen, ”big government” i Washington. Det har kunnat ske tack vare två faktorer, bland andra.
Barack Obamas akututryckning för att rädda bankerna med hundratals miljarder dollar av statens pengar gav den hysteriska högerns ideologer chansen att framställa demokraterna som Wall Streets springpojkar och samtidigt spela ut storfinansens ideologiska trumfkort –den amerikanske småföretagaren. Det är ingen tillfällighet att miljardären Romney talar i parti och minut om den heroiske småföretagaren som bara har en fiende, nämligen den statliga administrationen. Två av landets absolut rikaste personer, bröderna Koch, spenderar miljoner och åter miljoner på att bygga under myten om småföretagaren som skapar jobb, reder sig själv utan federala sjukförsäkringar och fackliga organisationer.
Den hysteriska högerns prat om småföretagandet motsägs av ökningen i % av andelen av inkomsterna som de numera ökända 1% tar hand om. USA ligger naturligtvis i topp tätt följd av Storbritannien.
För det andra går det tyvärr inte att bortse från en faktor som många godtrogna liberaler trodde var borta för gott –rasismen mot färgade amerikaner. Till huvuddelen är det teaparty-rörelsen som i ett envetet medialt trummande framställer Obama som ”socialist”, ja till och med ”kommunist”, inte född i USA, och så vidare. Utan att öppet spela på traditionell rasism blir andemeningen densamma. Parollen ”det är dags att välja en vit till Vita Huset” som syns vid ”tepåsarnas” offentliga möten är det öppna uttrycket för en underliggande rasism som driver den hysteriska högern.
De flesta av oss trodde nog att bottennappet var nått med Georg W. Bush. Men de senaste två åren har visat att det inte var så. Rasism och extrema, oftast religiösa värderingar är på stark frammarsch. Konspirationsteorier och groteskt obskuranta idéer breder ut sig. Det har skett förr i USA:s historia. Den republikanska högern är tillbaka i en ideologisk offensiv som nästan kan jämföras med femtitalets mccarthyism. Då liksom nu uppfattas USA:s internationella hegemoni hotad. Då av Sovjetunionens framväxt som kärnvapennation. Nu som en jätte på ekonomisk glid, hotad av nykomlingar som Kina och Brasilien med flera. Nu liksom då handlar det om en ideologisk offensiv som bara den amerikanska högern har hemligheten till.
Romneys/Ryans program ger uttryck för en naken socialdarwinism. Klarar de svaga i samhället sig inte är det inte statens eller kollektivets roll att stiga in och hjälpa till. Nej, låt dem gå under, det är en naturlig process. Det ska räcka med individuella bidrag till välgörenhet. Lite moral ska ju en mormon med miljoner på banken kosta på sig.
Så inom en vecka får vi svar på bloggens rubrik –är det Obamas sista vecka vid makten? Kastas han ut är han ensamt ansvarig för ett nederlag som framstod som otänkbart för två år sedan.
Bloggare: Röda Malmö, Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Presidentval, Romney,
Europa – från recession till depression
Ännu ett toppmöte pågår i Bryssel. Unionens regeringschefer meddelade i går att de enats om tillsättandet av en Bankförening för hela eurozonen med uppgift att övervaka sex tusen bankers aktivitet. Beslutet kommer att förbli döda bokstäver på ett papper. Det finns redan bankföreningar i varje land och de har redan visat ur tandlösa de var under finanskrisen. Merkel &Co. säger att de ser ljus i tunneln.
”Socialisten” François Hollande garanterar att det ”värsta är över”. Han lovade mycket innan presidentvalet. Efter valet lät det annorlunda.
Men det är dags att inse vad som håller på att ske i Europa. För första gången sedan krisen på trettiotalet drivs stora grupper människor in i en misär som inte är tillfällig och som skapats av kontinentens politiska ledare.
Sänkta löner, nedrustning av pensionssystemen, kraftigt försämrade socialförsäkringar och angrepp på allt annat som vi förknippar med välfärd är den enda vägen ut ur krisen säger de politiska ledarna. De låter som Råttfångaren i Hameln när de driver samhället mot en social katastrof.
I delar av södra Europa är katastrofen redan ett faktum. Grekland upplever inte en kortvarig recession. I snart fem år har landets produktion sjunkit, med sänkta löner, ökad arbetslöshet och en desperat avsaknad av framtid för landets unga. Det råder depression och den kan jämföras med trettiotalets. För stora skaror arbetande är situationen lika illa i Spanien där enormt spekulationsbygge av bostäder och kontorskomplex sänkte ekonomin. I dag kräver borgerligheten att landets arbetare ska betala de privata bankernas skuldberg.
Spanska spökstäder är bevis för den vansinniga spekulation som banker och byggherrar bedrev. Nu står tiotusentals bostäder tomma och förfaller medan ungdomen tvingas bo hos föräldrarna långt upp i åren.
De som inbillade sig att det skulle gå att sätta strypsnara på Medelhavsländerna utan att det skulle få drastiska följder i norra Europa borde nu inse att de grundligt lurat sig själva. Hela Europa närmar sig en generaliserad recession där inga tyska lok kan dra hela släpet med sig. Att Kina och resten av BRIC-länderna, Brasilien, Ryssland och Indien, också stagnerar medför att inte ens exporten till omvärlden kan hjälpa den gamla damen Europa.
Den samlade efterfrågan i eurozonen (EU 17) ligger still sedan andra kvartalet 2009, eller lika med 4 procent under nivån första kvartalet 2008. Med ”samlad efterfrågan” menas summan av hushållens konsumtion plus den offentliga konsumtionen plus offentliga och privata investeringar. Av dessa ekonomiska variabler ligger hushållens konsumtion ett par procent under nivån i början av 2008. Den offentliga konsumtionen ökade med cirka 4 procent mellan januari 2008 och juli 2009 men har sedan dess legat still. Vad gäller investeringarna störtdök de 17 procent under samma period och har sedan dess legat kvar på samma nivå.
Lägger vi ihop variablerna får vi den ”samlade efterfrågans” utveckling som nu är cirka 4 procent under 2008 års nivå med en märkbar ny nedgång sedan början av 2011. När alla sektorer i Europas ekonomier samtidigt ska spara sig ur krisen då blir effekten den motsatta –krisen förvärras. Den galna idén att åtstramning och sparande ska skapa tillväxt och sanering av statsskulderna och budgetunderskotten är inte ett uns mer realistiskt än den borgerliga vansinnespolitik 1929-33.
Misären i USA 1929-33 var värre än i dag. Produktionen av varor och tjänster sjönk med 40% mellan 1929-33. Med fortsatt svångremspolitik är vi snart där.
Den enda faktor som motverkat krisen sedan mitten av 2009 är eurozonens export till omvärlden. Efter att ha sjunkit med 17 procent från januari 2008 till maj 2009 har den ökat med 21 procent fram till första kvartalet 2012 och ligger nu strax över nivån i slutet av 2007. Enda orsaken till de ”snygga” siffrorna är värdesänkningen av euron jämfört med dollarn och den japanska yenen. Men exportens relativa framgång kan långt ifrån motverka åtstramningspolitikens negativa inverkan på den samlade efterfrågan inom eurozonen, vilket jag visade ovan.
Det uttalade målet med åtstramningspolitiken är att sanera de offentliga skulderna genom att minska statens utgifter och stimulera tillväxten med sänkta utgifter för företagen. Men se det fungerar inte. Alla varningslampor blinkar, speciellt i de länder som anses vara ansvariga för eländet, där de ”lata slösaktiga” sydlänningarna lever livets goda dagar. När IMF:s chef Christine Lagarde ovänta sa att utan tillväxt finns det ingen chans att minska de statliga skulderna, trampar Merkel och resten av EU:s ledare vidare på ”den enda vägens politik” –åtstramningens.
Strax efter andra världskriget befann sig USA i en skuldhärva som får dagens underskott i eurozonen att blekna. I sin senaste bok frågar sig Nobelpristagaren Paul Krugman hur USA bar sig åt för att så snabbt betala av sina skulder. -Vi betalade dem inte, är hans förbluffande svar. Vad han menar är att med den starka tillväxten under efterkrigstiden försvann problemet av sig självt. Eftersom skulden alltid räknas i procent av BNP minskar den naturligtvis automatiskt när BNP växer snabbt. Det innebar att USAs federala statsskuld smälte ihop från 120 procent av BNP 1946 till 60 procent femton år senare. Inga sparprogram och ingen åtstramning fanns på dagordningen. USA finansierade räntekostnaderna och amorteringarna med nya lån som samtidigt tack vare tillväxten efterhand minskade till ett obefintligt problem.
Så är det med dagens statsskuld i de värst krisdrabbade länderna som Grekland med flera. De kommer aldrig att kunna sanera statsskulden med en svångremspolitik som bara leder till mindre inkomster i samhället, mindre skatteinkomster för staten och nedskärningar i de offentliga utgifterna för att kompensera skattebortfallen. Det är en oframkomlig väg. Det vet de politiska ledarna och det förklarar Christine Lagardes oväntade utspel.
För var dag som går skapar krisen allt större social skada. Massarbetslösheten är en plåga som inte bara hindrar de fackliga organisationerna från att ställa krav på högre löner. Det sociala nät som binder människor samman rivs också sönder och djungelns lag börjar gälla. Det är den verkliga grogrunden för nynazister som Gyllene Gryning i Grekland.
Arbetslösheten är skoningslös. De senaste siffrorna för den officiella arbetslösheten i eurozonen har redan passerat 18 miljoner. Det finns ingen framtid för dessa människor så länge politikerna driver trettiotalspolitik enbart med syftet att kapitalägare i Europa ska ersättas till sista öret. I tabellen här under ser vi hur arbetslösheten, från januari 2008 till juni 2012, exploderat i ”krisländerna” och i resten av eurozonen, om än i mindre omfattning. Tyskland är som synes undantaget. Men bara till synes eftersom miljoner jobb med mindre än fem euro i timmen har skapats. Alltså är det jobb med lön på socialbidragsnivå som skyler över arbetslösheten.
Arbetslösheten i olika åldersgrupper i EU17 mellan 2007-2012
Det är främst de unga i samhället som drabbas av krisen vilket tabellen ovan visar. Visserligen angrips pensionerna i hela Europa och i Grekland befinner sig redan många pensionärer i en förtvivlad situation. Men för de unga är det hela framtiden som löses upp i hopplöshet. Flera tendenser bekräftar att de unga i allt större utsträckning stöts ut ur arbetslivet och det sociala livet. När barnen tvingas bo hemma hos föräldrarna därför att inkomsterna inte räcker till både mat och husrum då hjälper det inte ens att ha ett jobb. För de unga arbetslösa i de värst dabbade krisländerna som Grekland, Spanien, Irland och Portugal återstår inget annat än utvandring. Vilket många kan förverkliga eftersom de har utbildning och språkkunskaper. I tabellen nedan syns utvecklingen av de ungas andel av befolkningen mellan 2007 och 2011.
Förändring i andelen av befolkning 2007-2011 för gruppen 20-29 år, i %
För krisländerna överst i tabellen med en utflyttning av unga handlar det i huvudsak om en flykt bort från arbetslösheten. Till vilka länder flykten sker har jag inga detaljer om. För Sverige i botten av tabellen, alltså med en ökad andel ungdomar i befolkningen handlar det mest om utomeuropeisk invandring. Spanska ungdomar söker inte jobb i ett Sverige där redan en stor del av de unga är arbetslösa. För länder som Irland och Spanien kommer denna massflykt av unga att ha konsekvenser i flera decennier. Om tio år kommer befolkningspyramiden att sakna aktiva i gruppen 30-40 år, det vill säga män och kvinnor i den mest produktiva åldern.
För de som inte kan fly krisen i det egna landet är det i stället familjen som blir en borg. Unga har inte inkomster som tillåter dem att skapa sig ett eget liv med egen bostad och självständighet. I vissa länder är det över hälften i åldersgrupperna 18-34 år som bor hos sina föräldrar. Låga eller inga inkomster parat med skyhöga bostadspriser och hyror tvingar de unga att bli kvar i familjemiljön. Skillnaderna inom Europa är stora. I Portugal och Italien är det strax över 60 procent i åldersgruppen 18-34 som bor hos föräldrarna. I Grekland och Spanien är det mellan 55-60 procent medan det i Danmark är 17,7 procent som bor hemma och i Sverige 24,3 procent. Skillnaderna mellan norra och södra Europa beror delvis på traditioner men krisen har ökat på andelen hemmaboende i nästan samtliga länder i EU.
Svångremspolitiken i allmänhet och strypgreppet på krisländerna i ”syd”, inklusive Irland, kan inte lösa problemet med statsskulder och budgetunderskott. Det krävs tillväxt och lånevillkor för de i ”syd” som inte bara ytterligare drar åt snaran. Att den förda krispolitiken också slår ut industriproduktion visar Eurostats statistik tydligt. Från 2005 fram till början av 2007 ökade industriproduktionen i hela eurozonen. Med början i finanskrisen 2007 sjönk eurozonens industriproduktion snabbt fram till första kvartalet 2009. Sedan skedde en viss återhämtning tillbaka upp till 2005 års nivå. Men där sätter sedan svångremspolitiken stopp för konsumtionen och investeringarna och industriproduktionen sjunker sedan dess i alla euroländer, inklusive Tyskland.
Industriproduktionen 2005 – juni 2012. (Bas 100 = 2005)
I Grekland och Spanien och i viss mån Italien är det en depression vi ser. Med 20-25 procents fall i industriproduktionen över en femårsperiod talar vi trettiotal. I ”mirakelekonomin” Tyskland handlar det bara om 10 procents ökning av industriproduktionen sedan 2005. Om det är ett mirakel då blir det svårt att finna adjektiv för en ökning à la sextiotalet.
Vi har sett att den förda politiken saknar alla förutsättningar att nå de uttalade målen att sanera skulder och underskott. Metoden som används är att tvinga den arbetande befolkningen till reträtt på alla områden, med sänkta löner och drastiskt försämrade sociala försäkringar. Medan de rika som äger statsskulderna i form av obligationer ska gå skadelösa. Metoden och målet kan bara leda till ekonomisk och social katastrof. Det är ett öppet klasskrig. För den arbetande befolkningen finns bara en utväg –ta upp den kastade handsken och sätta hårt mot hårt.
-Vi tänker inte betala krisen. Vi har inte skapat den.
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Eurozon, Merkel, Bryssel, Grekland, Recession, Depression
Nyliberalismens kris i grafik
Den djupa ekonomiska krisen syns bara bli värre. Inget är mer naturligt. För den ekonomiska åtstramning som alla Europas regeringar gjort till sin kan bara leda rakt in i en social kris som kapitalismen inte sett sedan trettiotalets depressionsår.
Mitt syfte med den här bloggen är att med en grafisk modell visa på sambandet mellan löner, vinster, investeringar, konsumtion, sparande och andra faktorer. Originalet till schemat här under har gjorts av den franske marxisten Michel Husson som jag haft nöjet att lära känna under ett antal ekonomiseminarier i Amsterdam och Bryssel.
Källa: Michel Husson, Les salaires et la crise en Europe. Omarbetad till svenska av mig.
Vad är det vi ser? Jo, ett schema som visar vad som hänt under den nyliberala epoken vad gäller lönernas och vinsternas andel av den samlade produktionen, BNP, och hur fördelningen mellan de två storheterna varit avgörande för alla andra viktiga faktorer i ekonomin, som investeringar, skuldsättning, konsumtion, sparande och spekulation.
Enklaste sättet att visa på sambanden i schemat är helt enkelt att följa pilarna från 1 till 10. Det handlar naturligtvis inte om en monokausal orsak-verkan mellan de olika enheterna i schemat utan mera om ett sätt att grafiskt illustrera krisens grunder och de krafter som verkar.
Sedan början av 80-talet har lönernas andel av BNP kraftigt minskat i nästan samtliga avancerade kapitalistiska ekonomier.
Pil (1) visar att detta samtidigt följts av en stark uppgång i vinsternas andel av samma BNP. Detta är i det närmaste ett automatiskt samband. När löneandelen minskar ökar vinsternas andel. Varför denna utveckling tog fart i början av 80-talet har en rad orsaker. För första gången under efterkrigstiden uppstod en massarbetslöshet som gjorde alla fackliga förhandlingar tuffare. Arbetsköparna kände medvind i ryggen, inte minst för att det samtidigt skedde en politisk svängning som kom att kallas den ’”nyliberala revolutionen”. Stora strejkvågor under 70-talet hade mojnat till mindre dyningar och hela den europeiska arbetarklassen tvingades in i defensivt försvar av vad som uppnåtts utan att kunna se framåt mot nya horisonter.
Kort sagt blev resultatet en gigantisk omfördelning mellan löner och vinster. Den omfördelningen är den materiella grunden till den period av febril finanskapitalism som politikerna släppte lös med den finansiella avregleringen.
Vinster och investeringar i USA/EU och Japan 1962-2008
Taux de profit= vinstandel (skala till vänster)
Taux d’accumulation = investeringar i produktionsmedel (skala till höger)
Financiarisation = del av vinsten som inte investeras i produktionen
Pil (2) i schemat symboliserar detta. De ökade vinsterna skapar ett ”fritt kapital” som i stället för att investeras i nya produktiva anläggningar bildar grunden till finansbubblor som från slutet av 80-talet verkar bli ”norm” för kapitalismens nyliberala epok. Orsaken till detta är inte ”girighet”, ”kortsynthet” eller kvartalskapitalism. Det är i stället en följd av vad pil (3) vill visa. Nämligen att det blir allt svårare för kapitalägarna att hitta attraktiva investeringsobjekt i den produktiva sfären. Överproduktion inom många branscher som exempelvis bilindustrin och för få nya projekt med tillräckligt attraktiva vinsmarginaler gör den avreglerade finansiella sektorn till en ”vinstmaskin”, med obligationer, aktier, derivat och alla andra nya ”mirakelinstrument” i de kapitalägandes tjänst som fyller på det ”fritt flytande” kapitalet.
Löner och konsumtion i EU15 1960-2008 i % av BNP
Masse salariale = lönernas andel av BNP (skala till höger)
Consommation = Konsumtionens andel av BNP (skala till vänster)
Källa: EU-kommissionens databas Ameco
Pil (4) vill visa att den finansiella avregleringen underlättat flykten av kapital bort från produktionen till den finansiella sfären med spekulationsbubbla på spekulationsbubbla som följd. Varpå pil (5) för oss till den orimliga nyliberalismens krav på superprofiter. I den avreglerade finansvärlden ses allt under 15 procents vinstmarginal som ovärdigt för att inte säga futtigt. Att detta är en omöjlighet i längden i en ekonomi som växer med 2-4 procent per år är det ingen som bryr sig om eller ens förstår.
Kraven på ”supervinster” inverkar sedan i sin tur på mängden investeringsobjekt i den reella ekonomin som anses tillräckligt vinstgivande, vilket pil (9) indikerar. Det har också ett direkt inflytande på lönernas utveckling eftersom krav på supervinster inte passar ihop med en god löneutveckling, vilket pil (10) anger.
Om vi går vidare i schemat, via pil (6), så har avregleringen och anhopningen av supervinster i den finansiella sfären skapat ett skikt av extremt rika ”kupongklippare” vars konsumtion delvis uppväger stagnationen i de arbetandes konsumtion orsakad av lönernas minskade andel av de producerade rikedomarna.
Den andra sidan på myntet lägre löneandel indikeras av pil (7). I dag speglar parollen ”vi är 99%” det faktum att fördelningen av inkomsterna blir alltmer ojämlik.
Om de arbetande hade anpassat sina utgifter till inkomsterna skulle den kapitalistiska överproduktionskrisen ha exploderat för länge sedan. Men i stället har vanan att köpa på kredit gett upphov till en allt större individuell skuldsättning som finansvärlden gjort allt för att underhålla med kreditkort, lån till konsumtion, bostadslån och annan skuldsättning.
Hela schemat ska ses som en självförstärkande process, där exempelvis den stora skuldsättningen i sin tur påskyndar en ytterligare avreglering som öppnar för ständigt nya och alltmer ”raffinerade” finansprodukter, se pil (8).
Det var 1980 som det vände för Kapitalet
Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner
Bourse= Börsen; Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder
Jag hoppas att schemat och texten ovan gjort det lättare att se igenom det kapitalistiska skyltfönstrets nervärdering av lönearbetet och idoliseringen av snabba cash.
Bloggare;Röda Malmö,Röda Malmö2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Europa, Nyliberalism, Kris