Etikettarkiv: Revolution

Hela det syriska samhället är mobiliserat

Publicerat av
3

 

Här har vår blogg glädjen att kunna presentera en text skriven av en ung aktivist i Damaskus. I detalj beskriver Ilham Al Issa de aktiviteter som det civila motståndet är engagerat i. Ilham visar också att det väpnade motståndet och det civila motståndet mot regimen går hand i hand. Den fria syriska arméns kamp skulle omedelbart krossas utan de civila aktivisternas stöd. Texten har översatts till franska av den schweiziska sajten A l’Encontre och till svenska av mig. Därmed har säkerligen nyanser i den arabiska texten gått förlorade på vägen. Men bättre konkreta beskrivningar av det syriska folkets kamp än fantasier och schabloner om en revolution kidnappad av Al-Qaida, finansierat av USA.

°°°°°°°°°

De militära striderna som dominerar internationella medias förstasidor lämnar omfattningen av den civila mobiliseringen i skuggan. Utan den vore det militära motståndet mot diktaturen omöjlig. Det är därför viktigt att beskriva motståndet inne i landet för att informera omvärlden.

Efter ett och ett halvt års uppror mot klanen Assads diktatur har den civila aktivismen tvingats anpassa sig till olika former av repression, till utvecklingen av det konkreta läget och de mest trängande problemen. Motståndet har också specialiserats med en fördelning av precisa uppgifter mellan det allt större antalet aktivister av olika ursprung, -män och kvinnor med olika social och yrkesmässig bakgrund och det trots riskerna.

På det humanitära planet är just nu den främsta uppgiften att ge husrum åt familjer och personer i fara. De har oftast flytt från förtrycket eller stridszoner. Åt dem måste vi hyra bostad eller hitta familjer som inhyser dem, skaffa dem mat och kläder, blöjor till barnen och barnmat…

I Damaskus hade de med ett id-kort som visade att de kom från Homs ännu för ett par månader sedan rätt till en daglig matkorg hos Röda Halvmånen. Nu, sedan distributionskedjan utsetts av myndigheterna vågar familjerna inte längre presentera sig för att få hjälp och matkorgarna delas ut till fel personer. Hjälporganisationerna befaras vara infiltrerade av regimens säkerhetstjänst. Därför sköter nu en parallell resurs finansieringen, preparationen och distributionen av matkorgar till personer i behov från Homs.

Den politiska aktivismen är den farligaste och hemligaste verksamheten. Underjordiska grupper har skapats och inrättat ett kommunikationssystem med signaler via Internet som anger mötesplatser för ”flygande” demonstrationer. (snabba demonstrationer som upplöses omedelbart, m.anm.) De fredliga demonstrationerna äger rum dagligen i de flesta av kvarteren i förorterna, trots repressionen. De samlas i största hemlighet, mycket snabbt och överraskande. Just tid för att filma parollerna, sprida budskapet i kvarteret och på nätet för att hålla mobiliseringen uppe.

Brödköer är ett av flygvapnets favoritmål. Befolkningen ska terroriseras till underkastelse.

Vissa trycker upp flygblad och tidningar som delas ut. Ibland är de frukten av individuella initiativ och andra ges ut av organiserade grupper med en mer eller mindre regelbunden utgivning. Tiotals publikationer cirkulerar nu runt om i Damaskus. Alla handlar enbart om revolutionen och situationen i stadsdelen, staden eller regionen. De flesta av dem är inte knutna till en organisation eller parti utan verk av vanliga medborgare, deltagare i protester med en törst att uttrycka sig efter fyrtio års tystnad.

Distributionen av tidningar och flygblad sker på natten eller dagen allt efter om kvarteret är lugnt eller hårt bevakat och med allt större uppfinningsrikedom för att inte väcka misstankar. Kvinnorna spelar naturligtvis en mycket viktig roll vid alla förflyttningar eftersom de har större rörelsefrihet än männen. Ändå finns det nu speciella vägspärrar för kvinnor som kroppsvisiteras grundligt som senast i Qudsaya i utkanten av Damaskus.

Vissa aktivister har specialiserat sig på media. Det gäller att göra utländska och fria journalisters jobb eftersom de är förbjudna tillträde av regimen. Medborgarjournalister och vanliga ”filmare” av videoklipp finns i varje kvarter, men få av dem täcker vad som sker i andra kvarter. För varje förflyttning med även små kameror är extremt riskabelt. Armén och polisen jagar i första hand varje person som kan tänkas sprida information till utlandet. De som förflyttar sig från ett kvarter till ett annat utsätter därför sig och de som filmas för stor fara. Varje brigad i FSA, den syriska fria armén, har för övrigt medlemmar som uteslutande sysslar med information och kommunikation. De är endast beväpnade med en kamera.

Utan stöd från det civila moståndet skulle de stridande sakna mat på bordet.

En stor grupp aktivister i kvarteren eller i FSA arbetar därför med att förse ”informationsaktivisterna” med enkla och lätta kommunikationsmedel som kameror, bärbara datorer, mobiltelefoner och så vidare. Dessa mindre sofistikerade apparater köper aktivisterna i Syrien tack vare donationer. Den lilla ekonomiska aktivitet som ännu pågår sker till hälften tack vare revolutionen och dess behov. Gränsen mellan det väpnade motståndet och den civila aktivismen är fin under dessa förhållanden.

Ofta är FSA en fortsättning på ”Tansiquiyat” (de lokala råden som organiserade de fredliga protesterna och som ännu är aktiva i vissa kvarter). I Mazzeh exempelvis (sydvästra Damaskus) var samordningsrådet hemligt och organiserade de stora demonstrationerna 2011 i denna stora stadsdel av Damaskus. Få kände till dess sammansättning. När dess medlemmar beslöt att ta till vapen uppträdde de maskerade och beväpnade, men kändes igen av vissa och angavs. De flesta av dem är döda i dag, torterade och dödade av säkerhetstjänsten.

Det är därför logiskt att delar av den civila aktivismen övergått till att stödja det väpnade motståndet. Det gäller att hjälpa stridandes förflyttningar, vara budbärare och framför allt att hålla kontakt med sjukvården för att bland annat bestämma vart sårade ska föras, till vilka sjukhus. Var och hur upprätta hemliga kliniker? Vilka vägar att bruka för att undvika arméns vägspärrar? Med vetskapen att skadade civila oftast arresteras och avrättas när de tas av säkerhetsstyrkorna. Så fort en aktivist namn är känt för säkerhetstjänsten kan personen inte längre förflytta sig fritt utan måste gömma sig underjordiskt. Det är därför civila aktivister ofta beslutar sig för att ta till vapen och ansluta sig till FSA, för väl efterlyst av säkerhetstjänsten riskerar personen grov tortyr och ofta döden. De har inte längre något annat val än att ta till vapen för att delta i revolutionen.

Regimen bombarderar urskiljningslöst civila bostadsområden.

Flyktingfamiljer inne i landet består av väldigt få män, de är endera med i FSA eller på flykt. De som stannar med sina familjer tvingas oftast leva gömda. Mycket få kan arbeta och föda sina stora familjer, utökade med släktingar. Andra har inga inkomster alls och ägnar sig uteslutande åt civilt stöd till FSA.

I sjukvården är aktivisterna mest exponerade för omedelbar fara eftersom deras aktivitet huvudsakligen består i att evakuera skadade från stridszoner och där repressionen är värst. Det är bland dem som de flesta döda och skadade kan räknas in.

En underjordisk klinik i Damaskus.

Donationerna till sjukvården kommer i första hand från internationella frivilligorganisationer, NGO, som sänder pengar hemligt och ibland helt officiellt tack vare viss medhjälp. Det är nämligen svårt att hindra ett sjukhus från att visa solidaritet med befolkningen, även i de statliga sjukhusen där personalen i hemlighet vårdar de skadade. På så sätt vårdas patienter gratis i den statliga eller privata vården för direkta skador eller för kroniska sjukdomar.

Före revolutionen var sjukvården i Syrien gratis för alla, men det genomkorrumperade systemet hade enorma brister i sin verksamhet. I dag är den verkligen gratis för den lidande befolkningen om än i hemlighet och med stor risk för den medicinska personalen som övervakas hårt av den repressiva apparaten som inte backar för någonting.

En skadad person evakueras i Aleppo den 4 september

I Homs tvekade inte regimen att inta sjukhusen, att avrätta de skadade och sjuka, att arrestera och döda läkarna, att tortera de skadade och så vidare. Regimens terror i alla dess former har bara ökat befolkningens vilja att engagera sig i motståndet.

Det största problemet i dag är svårigheterna att förflytta sig, oavsett på vilken nivå och vilket område av civil aktivism i Syrien det handlar om. Vägspärrarna som regimen upprättat håller vissa zoner och regioner under strikt kontroll. En stor dos av allas energi förbrukas i försök att undvika vägspärrarna och att upptäcka dem för att gå runt dem eller passera under minsta fara.

Bredden i aktivisternas ursprung tillåter ett stort val av aktioner, utan att för den skull kunna undvika den hårda repressionen när den slår till. Vad gäller kommunikationen mellan olika grupper och samordningen av aktiviteter hänger det på tillgången till Internet. Det är ännu möjligt.

Alla dessa aktiviteter är finansierade med donationer från personer i landet eller från den syriska diasporan i utlandet. Efter ett och ett halvt års nedgång i den ekonomiska verksamheten har medelklassen inget mer att ge. Nu är det delar av de övre klasserna som bidrar: affärsägare, viktiga affärsmän och stora företagare.

Nyligen upplevde vi en donation av en hel säsongs produktion från en mycket rik jordbrukare. Mycket av den lokala produktionen försvinner från marknaden för att återfinnas i ett parallellt omlopp, hemligt och gratis. Just nu förs hälften av en klädfabriks produktion över till motståndet. I dessa fall är mobiliseringen vertikal; ägare och anställda är inblandade och företaget eller jordbruket offrar sig helt för revolutionen.

Den civila aktivismen är helt beroende av bidrag från alla för sin överlevnad och för att kunna fortsätta kampen för ett fritt och demokratiskt Syrien. Mot den står en brutal repressiv apparat. Män och kvinnor dör varje dag i sina försök att agera, ofta med begränsade medel. Det syriska folket står ut, trots fasorna. För att fortsätta kampen och för att överleva behöver det en internationell solidaritet, en moralisk och politisk solidaritet och också materiell, finansiell och medicinsk hjälp.

 

Media: AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Alla döda var klädda i pyjamas

Publicerat av
6

 

Augusti 2012 var månaden med flest dödsoffer sedan upprorets början, med cirka fem tusen döda – barn, kvinnor och män , de allra flesta civila. Bombningen av bostadskvarter i Damaskus och Aleppo syftar till att terrorisera de som ”erbjuder terroristerna skydd”. Massakern i förorten Jdeydeh Artouz var en kollektiv bestraffning av befolkningen. Där fanns inga FSA-brigader och inga andra beväpnade miliser. Massakern visar att regimen medvetet dödar civilbefolkning för att sprida skräck och tvinga den att vända det väpnade motståndet ryggen.

Siffror och kall analys av regimens terror ger dock inte en närbild av det avskyvärda våld som de regimlojala specialtrupperna under ledning av Maher Assad är i stånd till. Vittnesmålen som Rosa Yassin Hassan samlat in i Damaskusförorten Jdeydeh Artouz ger en outhärdlig bild av vardagen för de som vägrar krypa för diktaturen.

Rosa Yassin Hassan är en syrisk skribent bosatt i Damaskus. Den här artikeln publicerades den 26 augusti 2012 i tidskriften Nawafez. Översättningen till franska finns på den schweiziska veckotidningen A l’Encontre. Här under har jag översatt stycken till svenska.

 

*****

Här följer ett vittnesmål av N. boende i Jdeydeh Artouz.

Trots den svarta röken och lukten av brand som fyllde luften sa min kusin: -Kom så ser vi efter vad som skett.

Vi hade hållit oss gömda i vårt hus i timtal, som skräckslagna råttor. De sa att de skulle döda alla som var ute på Jdeydeh Artouz’s gamla gator. Flera hus runt vårt stod i brand sedan fredag morgon. Jag såg röken och kände stanken.

Grupper av kvinnor och barn, men få män sprang mot olivlunden. Vi följde efter. De verkade förflytta sig mot en särskild plats. De sprang mot ett antal små lastbilar (Suzukis) vid olivlundens kant. Flaken var fulla av dussintals kroppar täckta av färgade tygstycken. En av kvinnorna klev upp på en lastbil och avtäckte ansiktet på kropp efter kropp. Den femte kroppen, med öppna ögon stirrande mot himlen, var tydligen hennes man. Jag kände inte den kvinnan. Man sa till mig att hon tillhörde familjen Mourabieh. Hon täckte över den döde igen och började besvärja och ropa men utan att gråta. Färgen i hennes ansikte var som hennes mans.

Begravning och samtidig demonstration i Jdeydeh Artouz den 13 augusti.

En av familjen Bilals unga män sprang mellan lastbilarna, jag såg honom komma i pyjamas på långt håll. Han började också lyfta på skynke efter skynke. Han ansikte var tomt som på ett spöke och helt utan uttryck. Jag ville hälsa på honom, även om läget inte passade. Men han upptäckte just då en kropp som han gråtande satte sig bredvid och kramande den dödes huvud mellan sina händer. När jag närmade mig såg jag att det var Abd-al-Qadar Bilal som låg där. Jag kände knappt igen honom. Man kunde tro att det var en docka med avskuren hals, överraskad, förskräckt.

Bleka torra fötter stack ut under tygen. Jag såg våra grannars son, en ung solbränd man vars namn jag glömt, hans ögon fixerade i tomheten. Vid sidan av honom låg Farouq Al Bouqai med krossat huvud, hans hjärna som flöt ut på lastbilsflaket. Han verkade ha fått många slag sedan han arresterades två dagar tidigare. Hans fötter var nakna och svullna under det skylande tyget. Pyjamasen han var klädd i dröp av blod. Kroppen av en ung medlem av familjen Al Samaoui var inlindad i ett rött skynke. Han bar också pyjamas.

Ett annat skynke dekorerat med blommor var fullt med brända fläckar… När någon lyfte på det såg jag axlar som höll uppe en förkolnad massa som jag tror var hans huvud. Hjärnan var förkolnad och lukten av bränt spred sig runtom. Man sa att det var Tariq Bilal eller kanske Khaled Al Bouqai för man visste att dessa två hade bränts och att 17 unga i familjen Al Bouqai dödats de två senaste dagarna.

Sedan kom en man jag inte känner och identifierade en förbränd kropp med hjälp av sandalerna på kroppen och resterna av pyjamasen. Det var mannens son ropade han i sin förtvivlan och slog sig själv. Man ropade ”vilken familj tillhör han?” till honom men han svarade inte. På nytt ”vilken familj är det, hajji?” men han svarade fortfarande inte.

Alla kroppar var klädda i pyjamas. För de var alla hemma hos sig när de arresterades och dödades. Jag var också klädd i pyjamas liksom min kusin. Och vi var fortfarande i pyjamas när vi förskräckta stod framför masgraven…den som grävts på längden mellan olivträden med plats för alla offer i Jdeydeh dessa två dagar.

En gammal man svarade på en fråga: Vi har inte begravt dem på begravningsplatsen för att undvika en fälla och orsaka fler döda…vi begraver dem här, utan ceremoni…det är redan nog med döda. Medan vi betraktade hur kropparna lades bredvid varandra, en efter en i massgraven, ropade någon: ”En kropp nära brunnen! ”

En Suzuki rivstartade med två unga män i framsätet.

Jag har upptäckt att en massaker är lätt att utföra i våra trakter. Man omringar platsen, sedan går man in för att döda människorna. Kula efter kula, ta-ta-ta, och det är över. Inga kondoleanser, inga begravningsceremonier, tomma gator. Så går en massaker till. Det enda som de överlevande bevarar är den sura fräna lukten av skräck som flyter över området.

Över hela landet begravs oppositionella i massgravar.

*****

Här följer utdrag av en intervju med A.

Om du frågar regimanhängare om orsaken till massakrerna som skedde i Jdeydeh Artouz svarar de att det är ”terroristernas” fel, de angrep polisstationen i staden. De säger att beväpnade revolutionärer släpade ut en del poliser och dödade dem för att sedan spränga kommissariatet i luften. Söndagen innan hade de dödat en officer och två av hans män och kadavren var kvar i bilen i två timmar innan de hämtades.

Men de massakrer som skedde i Jdeydeh, onsdag den 1 augusti och fredagen efter var inte riktade mot beväpnade revolutionärer… De hade redan lämnat området. Det var de unga som stannat hemma hos sig som massakrerades… och om de hade varit beväpnade hade massakrerna inte skett så enkelt. Två veckor innan på Ramadans första dag startades angreppet på Jdeydeh  av hundra man från ”massaken”(ett kvarter byggt av staten reserverat för familjer i säkerhetstjänsten och armén) understödda av tre stridsvagnar uppställda på Al-Jallahgatan, Ghaleb Marbiehs gata och den tredje nära olivlunden.

I sammandrabbningarna som ägde rum dog tolv av regimens män. Revolutionärerna kunde ta hand om två militärfordon och en tung kulspruta.

Den dagen tog säkerhetstjänsten hand om sina döda. De klädde av dem i underkläderna staplade dem på hög och en man med kamera filmade dem. Kort därefter dök filmen upp i statliga media som sa att den visade en grupp av terrorister som regimen dödat. Efter två timmars strid fångades läkaren Ziad al Bouqai och den unge Youssef Ghanim, en 22 år gammal snickare och nyligen inflyttad till Jdeideh. Youssef Ghanim hade ljus hy och rödlätt hår. Efter att han dödats visades han kropp upp i regimmedia som en afghansk ”moudjahidin” som tagit sig till Syrien för att strida.

Demonstration i Daraya där en massaker på över fem hundra personer ägde rum.

Det var på morgonen den 1 augusti som de första tecknen på den kommande massakern visade sig. En dov tystnad rådde i området. Den dagen bröts inte elströmmen som var brukligt. Helikoptrar cirklade över Jdeydeh i fem timmar efter att i de första morgontimmarna ha skjutit fem raketer i riktning mot olivlunden i staden.

Klockan tre på eftermiddagen trängde de in i staden, flera tusen man och flera dussin stridsvagnar. Enheter ur den fjärde divisionen (under Maher Assads kommando) gav dem understöd. De hade vita tecken på sina hjälmar och handskar.

Då gick folk runt i husen för att varna de unga att armén kom, för att alla under 40 år skulle fly. Men de flesta unga stannade hos sig eftersom de inte ansåg sig ha gjort något att stå till svars för, förutom deltagande i en demonstration eller två och andra fredliga aktioner. Så tänkte jag också.

-Jag har inte gjort något att vara rädd för… jag stannar hemma. Men folk kom tillbaka och sa att 75 unga i kvarteret intill arresterats trots att de inget gjort… Fly! Då flydde jag.

Vi hörde hur lås till butiker sprängdes med skott, hur fönster krossades och butikerna plundrades. Jag såg ungdomar springa mot dalgången där de kunde gömma sig bland olivträden. Armén blockerade båda ändarna av Deirgatan. Det var tydligt att de ville omringa de unga ute på slätten och vi hade inget val. Vi samlades under olivträden. Mindre än tio minuter senare landade en granat bland oss, sten och jord slog upp i ansiktet. Förblindad av jord i ögonen flydde jag och ett tiotal i motsatt riktning. Jag hörde allt intensivare gevärseld som närmade sig. Jag kände min väns hand som tog tag i mig och drog mig tillbaka i den riktning vi kom ifrån eftersom det fanns en armébarrikad framför oss från vilken de sköt på oss.

Mina ögon brände. Jag höll dem stängda och hörde stridsvagnar som passerade på asfalten, skott i bakgrunden och i närheten. Pansarfordonen och stridsvagnarna hade omringat olivlunden men jag lyckades fly. Jag ville övertyga min vän att fly med mig, men han vägrade. Jag sa till honom ”att om vi ska dö låt åtminstone våra föräldrar få veta det” Men ha ville inte lämna olivlunden.

Alla som stannade kvar dödades, de flesta med kniv. Mohammad Al Khatib och Abd Al Razzaq Bilal hittades hängda med en telefonkabel i ett olivträd. Medan jag sprang förbi torget föste soldaterna ut de unga ur husen till en samlingsplats. De flesta var klädda i pyjamas. Det var efter vad jag kunde se cirka 150 ungdomar. De slängdes på marken med bakbundna händer och soldaterna börja trampa på dem skrikande: ”Ni ville ha frihet, va? De skymfade dem, skymfade dem. Deras gälla röster och den omgivande tystnaden förföljde mig i flykten mot det okända.

Senare fick jag veta att sjutton ungdomar valts ut och förts till skolan Ghaled Mourabieh Al Jadida av stridsvagnar och arméenheter. Där ställdes de upp på rad med t-skjortorna uppdragna över huvudet så att de skulle se ut som bundna ligister. En kameraman filmade dem en och en snabbt och gav sig av omedelbart innan de sjutton unga männen genomborrades av kulor från automatvapen. Alla dödades.

Innevånarna i Jdeydeh Artouz upptäckte massakern i skolan endast efter arméns reträtt från staden. Och de förstod vad som skett enbart efter att ha sett sina levande söner visas i teve uppradade mot skolväggen presenterade som terrorister infångade av soldaterna i vår ”modiga” armé.

Jag återvände hem och väntade mig att dö. Men de kom inte tillbaka. Efter många timmars outhärdlig väntan hörde jag röster från hus till hus. ”Å… Gott folk, kom ut och se era pojkar…de har massakrerats… å, folk”.

Bröderna Assad har tiotusentals offer på sina samveten …om de har ett.

Innevånarna tog sig mot olivlunden för att söka efter sina barn och jag försökte gå ut för att höra mig för om mina vänner när nya skott hördes. Arméns barrikad var fortfarande där och de sköt på oss. Några av oss dog. Några meter från mig splittrades huvudet på en man i två delar och hans hjärna rann ut på asfalten. Jag kände hur min vilja tappade kontrollen över min kropp och medan jag trodde mig fällas av chocken från en sådan syn sprang min kropp iväg på sina två ben. Jag minns allt som jag sett, ändå har jag känslan av att inte upplevt det. Jag minns det som en fruktansvärd mardröm.

Vid moskén Al Omari vägrade en soldat att följa order och skjuta på människorna. De avrättade honom. Hans kropp slängdes i en närliggande källare och sedan slängdes fyra civila som också dödats ovanpå honom. Sedan satte de eld på de fem kropparna. Lukten av brända lik invaderade hela kvarteret.

De upptäcktes senare på kvällen när information om massakern började nå oss. När vi var säkra på att armén och säkerhetstjänsten lämnat området kunde vi lämna våra hus. Under natten hittade människorna dussintals kroppar övergivna i oanvända källarrum. Det luktade eld, krut och död i Jdeydeh Artouz medan skräcken lyste i ansiktena och ur själens djup.

Innan onsdagen övergick i natt hittades 45 kroppar som samlades ihop sida vid sida i Khadijamoskén. Där hittade jag min vän liggande med huvudet vid sidan av kroppen. Jag kunde inte se om huvudet avskilts av en granat, en kniv eller något annat; Jag vet inte. Vad jag vet är att jag såg honom på håll och att jag flydde.

Innan natten var över hittade vi ännu åtta döda kroppar. Sammanlagt dödades alltså 52 unga människor. Moskéns högtalare anropade folk att komma för att identifiera de döda. Många var inte ännu igenkända eftersom de inte gick att känna igen. Föräldrarna tvingades identifiera dem med hjälp av kropparnas klädesplagg eller skor.

I dag vet jag inte om jag ska glädja mig åt att ha undgått döden, eller vara ledsen över de andras död medan jag var vittne till allt. Jag vet inte om jag ska vara lycklig eller ledsen över att ha undgått döden med näppe. Dagarna efter massakern tömdes den gamla staden Jdeydeh Artouz på sina medborgare. Skräcken har tagit vår plats, skräcken att ens tala om massakern. Som om de unga som föll för tyrannens hand dör igen av vår tystnad.

Rörd, tystnade A. och vände sitt ansikte bort från oss.

Media:

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assads blodiga hämnd i fredliga Daraya.

Publicerat av
7

*******

Vad hände i det fredliga Daraya? I söndags meddelade OSDH (Syriska observatoriet för mänskliga rätigheter) att minst 320 döda kroppar hittats i staden. Den lokala samordningskommittén räknade å sin sida in nära 440 offer. I onsdag 29 augusti hade antalet hittade offer stigit till 675.

Vi kan kalla honom C.A. (se ruta underst). Han är medlem i och grundare av den pacifistiska rörelsen i Daraya, hans födelsestad, och har en ansvarpost i den revolutionära rörelsen i denna förort till Damaskus.

Baserat på vittnesmål, insamlade från utlandet, av aktivister och bekanta på plats berättar han om regimens offensiv mot FSA (den fria syriska armén) och hur den inringade civilbefolkningen utsattes för regimmilisens och dess kollaboratörers terror. Han fördömer slutligen de dramatiska följderna av magert stöd utifrån och dålig kommunikationsutrustning.

Kan du beskriva vad som hände i Daraya? När startade offensiven?

För att förstå måste vi påminna om Darayas speciella roll. Det är en av de fredligaste städerna i Syrien. Här föddes den syriska pacifistiska rörelsen som redan från 2002 blev känd för sina icke-våldsprotester.

Under revolutionen spelade Deraya en nyckelroll i den fredliga mobiliseringen men stadsborna accepterade efter hand FSA:s närvaro som en försvarsstyrka. FSA angrep inte regimens styrkor, dess roll i Deraya var att skydda medborgarna och hindrade bland annat Shabiha (fruktad civil milis i Assads sold. m.anm) från att ta sig in i staden.

Även efter att striderna startat i Damaskus var FSA:s roll i Deraya att skydda befolkningen och kvällsdemonstrationerna som ägde rum genom att övervaka infarterna till staden. Under två månader dödades ingen som demonstrerade. De enda dödsoffren skördades vid vägspärrarna in till staden under strider mellan FSA och regimens miliser. Det kom demonstranter från närliggande orter som Qataniyé, Moadamiyé…

Daraya blev en samlingspunkt för hela regionen.

Det var framför allt en modell för en ”befriad” stad där folket och revolutionärerna i synnerhet, skötte säkerheten och den dagliga förvaltningen i full harmoni. Detta förklarar regimens beslutsamma angrepp på Deraya, ett straff för dess uppstudsighet.

Förra söndagen (den 20 augusti) samlade regimen sina trupper kring staden –speciellt den 4e brigaden ledd av Maher al-Assad, enheter från flygets underrättelsetjänst och Shabiha. De posterade sig vid alla infarter som blockerades och på de mindre infarterna placerade sig Shabiha. Ingen kunde längre ta sig ut ur staden. Två dagar senare, den 22 augusti, började de bombardera staden med tungt artilleri och helikoptrar. Bombardemanget varade i tre dagar fram till fredag.

Vi –aktivister i de lokala samordningskommittéerna, revolutionärer och FSA:s kontaktpersoner –bad FSA att lämna staden eftersom regimens strategi var tydlig. De bombarderade och gick till reträtt beroende på det motstånd de mötte, och bombarderade på nytt för att tvinga FSA till reträtt.

Det var onödigt att FSA tömde sitt knappa lager av ammunition och vi ville undvika arméns repressalier och regimens hämnd. De förhandlingar vi förde i staden och på annat håll slutade i en överenskommelse om en nödvändig reträtt. Fredag klockan 17 informerade FSA:s två brigader oss att de tänkte lämna Daraya under natten. När de lämnade staden natten mellan fredag till lördag upphörde bombningarna vid tvåtiden på morgonen. Tre dagars bombningar hade redan skördat närmare hundra döda.

Vad hände sedan? Vad har ni för informationskällor?

Alla kommunikationer bröts från lördag morgon till lördag eftermiddag. När vi återfick kontakt vid femtiden var alla vi pratade med i chocktillstånd. Det är då som 128 döda hade upptäckts i moskén Abou Souleimanne. Vi samlade in information från befolkningen och våra nära och kunde rekonstruera händelserna.

Det fanns prickskyttar i hela staden. Shabihas öppnade eld på alla som rörde sig på gatorna. De började med östra delen av staden och vidare steg för steg till den västra delen. Kvarter efter kvarter, gata efter gata ”rensades”. Innan de gick in i ett kvarter bröts alla kommunikationer. Sedan gick de fram på måfå. De bröt sig in i hus där de ibland mördade de boende ibland inte. De hus som var obebodda vandaliserades och möbler och annat stals. Alla ägodelar lastades upp på lastbilar och fördes bort, troligen för att säljas.

De tog sig också in i mitt hus, i min fars hus och i hans laboratorium. De brände lagret av läkemedel och stal hans mikroskop. På den inre gården i min farbrors hus hittades trettio kroppar, innevånare i Daraya som förts dit för att avrättas. Familjer ropades ut ur sina hem och dödades. Från lördag till söndag, på 24 timmar, dödades mellan 300 och 350 personer på det sättet. Offren som begravdes i den massgrav som journalister nu i måndag förmedlade bilder från var de som hittades i moskén Abou Souleimane. I måndags var ännu stadens gator full av döda kroppar. I dag onsdag 29 augusti har 675 offer hittills begravts och vi har kunna identifiera 520 av dem.

Hur många milismän var det? Varifrån kom de och hur kunde ni känna igen dem?

De var fler än 5 000 mot 75 000 stadsbor eftersom redan hälften av Darayas innevånare har lämnat staden för att söka skydd i familjernas jordbruk. Hälften av Darays medborgare är nämligen bönder. Med något undantag var alla Shabiha alawiter från Sumariyeha, ett alawitkvarter i Damaskus. Det är de boende i Moademiyé, en grannkvarter till Sumariyeh, som kände igen dem. De var mål för samma milis angrepp innan Daraya. Attacken mot Moadamiyé gjordes under de tre första dagarna av Aïd (slutet på ramadan m.anm) med 80-85 döda bland en befolkning på 50 000 personer. Sedan fortsatte Shabiha till Daraya.

I ett ovanligt rått reportage på den regimtrogna tv-kanalen Al-Dunya visas gator fulla med kadaver, offer för väpnade band enligt journalisten som understryker regeringens deklaration att armén ”rensat upp” Daraya från ”lejda terrorister som terroriserar innevånarna och angriper offentlig och privat egendom”.

Det rör sig om en grotesk iscensättning som djupt chockade befolkningen, kanske mer än själva massakern. Den gamla skadade damen på begravningsplatsen som säger till tevereportern att hon inte vet vad som händer är kusin med en aktivist i den pacifistiska rörelsen. Hon hade just förlorat sin dotter som först våldtagits och sedan dödats och också sin man och två söner. Hon intervjuas i själva verket av en medbrottsling till hennes familjs mördare. Journalisten i reportaget är för övrigt gift med en underrättelseofficer. Mannen som gråtande intervjuas i reportagets inledning hade just sett sin bror skjutas till döds inför sina ögon. De medborgare och soldater som vittnar om ”återgång till lugn och ordning” är helt enkelt inte från Daraya.

Robert Fisk, journalist på den brittiska dagstidningen The Independent, (1) som besökte Daraya tillsammans med den reguljära armén, skriver att enligt civila vittnen påbörjade regimen operationen sedan förhandlingar om ett utbyte av fångar som hölls av FSA misslyckats. Hur är det med det?

Jag kan bekräfta att FSA i Daraya hade inga fångar eller gisslan, vare sig civila eller militära. Jag har personligen talat med ansvariga i FSA, som ska ge ut en kommuniké(läs här) för att dementera uppgifterna. Dessutom, som jag sagt, var FSA:s närvaro i Daraya accepterad av de boende.

Vad gäller de vittnen som citeras i artikeln kunde de inte uttrycka sig fritt, de var terroriserade eftersom Daraya nu är under arméns och Shabihas kontroll, även om Robert Fisk skriver att han talade ensam med dem utan närvaro av säkerhetsmän. Den lokala samordningskommittén beskrev i onsdag under vilka villkor reportaget gjordes. Det stöder regimens och tv-kanalen Al-Dunyas version som gör FSA ansvarigt för dessa brott i syfte att diskreditera FSA i befolkningens ögon.

På vilket sätt skiljer massakern i Daraya från tidigare som i byn Houla där över hundra personer mördades den 25 maj av milismän?

Den systematiska karaktären och angreppets längd i tiden är skillnaden. I Houla exempelvis ingrep Shabiha två dagar efter arméns bombningar, men det var ett relativt snabbt anfall och milisen härjade bara i några hus. Det som hänt i Daraya var grundligt organiserat med samma logik som under massakern i Hama 1982. Det var en systematisk finkamning, kvarter efter kvarter, gata efter gata. Det var en väl genomtänkt och välplanerad hämnd från regimens sida mot Daraya som till slut hade slutit upp bakom FSA.

Målet för operationen var att skilja befolkningen från FSA, som regimen lätt kan göra slut på om FSA förlorar det folkliga stödet. Särskilt som de inte deltog i de andra brigadernas strider. De visste att de saknade utrustning för det och därför ägnade de sig åt försvar av och skydd åt befolkningen även under motståndets offensiv i Damaskus i juli. Ändå förlorade folket i Daraya 500 av de sina under dessa tre dagars offensiv mot FSA.

Regimen går fram på samma sätt som på 80-talet och speciellt som i Hama. Den vill undandra upproret det folkliga stödet för att krossa motståndet. Befolkningen isoleras i sina bostadsområden, men eftersom det inte fungerar bombas städerna och angrips kvarter efter kvarter för att statuera exempel och återupprätta muren av rädsla. Men det fungerar inte för muren av rädsla revs med revolutionen. Vi är inte rädda för att dö, vi är inte längre rädda för regimen.

Omar al-Qabouni, en talesman för FSA-brigaden Katiba Badr säger att angreppet på en helikopter i östra förorten Jobar i Damaskus var en hämnd för massakern i Daraya. Har FSA fått tillgång till luftvärnsrobotar?

Visst kommer det vapen från Qatar och Turkiet men det rör sig om vapen av mindre kaliber. Det verkar finnas ett veto mot leveranser av luftvärn som missiler av typ Sam-7.

Är det inte möjligt att vapen levereras inofficiellt utan att ni vet om det?

Om vi inte känner till vissa vapenleveranser har vi ändå möjlighet att se om sådana vapen brukas i Syrien. De vapen och ammunitionen som vi får tillåter oss enbart att göra motstånd och hålla revolutionen vid liv. Men vi ges inte möjligheten att vända på styrkeförhållandet. Det verkar som att utländska makter inte vill att vi ska segra just nu. Vi har en känsla av att utnyttjas av dem som påtryckningsmedel mot regimen så att de, inklusive Ryssland och Iran, kan förhandla om en politisk övergång.

Utländska makter säger att de vill ge ett mer effektivt stöd till den fria armén, speciellt hjälp med logistiken för att förbättra samordningen. Under sitt besök i Turkiet i början av mars gjorde Hillary Clinton ett uppmärksammat besök hos FSA:s ledning.

Tills i dag är det som gjorts, trots alla löften, ynkligt för att inte säga att inget har gjorts. Om olika stater hade hållit sina löften vore vi inte där vi står nu. I Aleppo hade de 2 000 kämparna i brigaden al-Liwa al-Tawahid (FSA:s främsta brigad i Aleppo m.anm.) bara ett trettiotal walkie-talkies för kommunikation mellan sig och dem hade de skaffat sig på egen hand.

Revolutionärerna och aktivisterna ansvariga inom SNC för logistiken som jag varit i kontakt med har begärt kommunikationsutrustning med en för regimen oläslig kryptering. I månader har vi diskuterat våra behov med regeringarna i Syriens vänner, som Frankrike och USA.

Vi har gett dem alla garantier de begärt om ur hjälpen fördelas, vilka som ska få den, vilka som ska använda den, i vilka regioner –förutom på vilka vägar de levereras vilket vi av uppenbara säkerhetsskäl inte kan uppge. Som en av de ansvariga för det logistiska stödet kan jag bekräfta att enligt min kännedom har vi inte fått någonting från de franska myndigheterna.

Samma sak bekräftas av andra aktivister i den revolutionära rörelsen, som de i ”Syrian Revolution General Commission”, de lokala samordningskommittéerna och ”Högsta revolutionsrådet” (de främsta organisationerna i det revolutionära blocket. m.anm.). I relation till USA var det samma sak tills vi informerade pressen (2). De ansvariga tvingades backa och erkänna det begränsade stödet som ursäktas med byråkratiska problem.

Det snåla stödet till FSA från utländska makter förklaras med fruktan att vapnen ska hamna i fel händer och avsaknaden av ett centralt kommando över FSA.

Jag kan förstå den typen av argument vad gäller vapen men däremot för att det ska kunna finnas ett stabilt centralt kommando i FSA måste vi ha tillgång till kommunikationsutrustning. Hur ska ett centralt kommando kunna byggas om det saknar möjligheter att kommunicera med enheterna på lokalplanet? Det råder kanske skillnader, framför allt mellan personligheter, men en fusionsprocess förhindras i själva verket av bristen på kommunikationsutrustning. För att de ska arbeta tillsammans och enas måste brigaderna vara i stånd till att motta order från ett centralkommando.

I Daraya kunde exempelvis brigaderna inte kommunicera mellan sig för att organisera reträtten. Det tog hela tre dagar. Den typen av problem under så dramatiska förhållanden kan inte annat än föda misstro och rivalitet som de som fanns i Bab al-Amr i Homs.

Vad gäller frågan att veta vilka som ska få den materiella hjälpen har vi redan identifierat vilka som är pålitliga brigader. Processen av strukturering av FSA är framskriden och förhandlingar pågår mellan cheferna för de viktigaste brigaderna om interna regler för FSA, val av talespersoner och så vidare. Men utan kommunikationsutrustning kan det inte genomföras.

Av säkerhetsskäl föredrar vår intervjuperson att bevara sin anonymitet. Han står i ständig kontakt med revolutionärerna, aktivisterna i de lokala samordningskommittéerna och FSA i Daraya såväl som dess befolkning.

Intervju gjord av DONATI Caroline

Noter

[1] Läs Robert Fisks reportage här : http://www.independent.co.uk/opinio…

[2] Se artikeln i Washington Post : http://www.washingtonpost.com/world…

* Intervju gjord av Caroline Donati publicerad av Mediapart 30 augusti 2012 (http://www.mediapart.fr/journal/int…). Också publicerad av A l’encontre (http://alencontre.org/).

Översättning till svenska : Benny Åsman

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den existerande kampen och Rättvisepartiets önskningar. Ett svar till Rättvisepartiet Socialisterna.

Publicerat av
5

Som ni läsare säkert märkt har bloggen använts till en politisk debatt med Arne Johansson i Rättvisepartiet Socialisterna om vad som sker i Syrien och hur socialister bör förhålla sig till den kamp som förs mot Assads diktatur.

Det började med en artikel av Arne Johansson i tidningen Offensiv – Slaget om Aleppo, Syrien sjunker ner i tilltagande kaos.

Jag svarade här på bloggen – Vad stöder vi i Syrien? Arne Johansson svarade i sin tur i en text med rubriken – Vart går Syrien? I samma nummer av Offensiv där den artikeln publicerades finns en artikel som har relevans för debatten – Syriens kurder tar kontroll.

I det här svaret ska jag hålla mig kort. AJ tillför i sin replik inte debatten något nytt om hans och RS:s hållning till kampen och vad som bör göras. Den innehåller nästan uteslutande detaljer om vad han anser vara det alltmer centrala problemet -de olika milisernas ”sekteristiska våld”. Jag är överens med AJ att det ”sekteristiska våldet” är ett tilltagande hot mot revolutionen. Men jag är inte alls ense med honom om vare sig omfattningen av problemet och ursprunget till det ”sekteristiska våldet”. Bland annat citerar han helt okritiskt en indisk journalist, Kapil Komireddy, som påstår att FSA drivit bort 80 000 kristna från Homsregionen utan att ens fråga sig vilken roll regimens bomber och granater kan ha haft när människor, kristna, muslimer och andra flyr sina bostadskvarter. Följande citat av samme Komireddy i samma artikel säger allt om den indiske journalistens verklighetsuppfattning:

”En del kristna krävde politiska förändringar i början av upproret mot regimen. Men i takt med att upproret översvämmades av sunniaktivister sympatiskt inställda till eller medlemmar i Al-Qaida ryggade de kristna tillbaka.”

Om detta är en korrekt beskrivning av upprorets huvudfåra då bör RS/AJ och alla andra socialister omedelbart dra konsekvenserna och totalt förkasta det. Ett uppror ”översvämmat” av Al-Qaida och dess anhängare är inget att stödja ens om det sker mot yankees i Afghanistan eller i Jemen.

I stället är det ju uppenbart att alla minoriteterna i Syrien, förutom Assads alawitiska sekt, inte helhjärtat stöder vare sig regimen eller upproret. Kurderna är exempelvis i sin stora majoritet emot regimen utan att för den skull vara pro-FSA. Men mellan FSA och de kurdiska miliserna finns en sorts ”gentlemannaöverenskommelse” om att inte agera på varandras ”territorium”. Det gäller också i Aleppo mellan de kurdiska kvarteren och FSA. Inte heller ser de kurdiska organisationerna på SNC:s nye ordförande som en Judas. Han är nämligen kurd och för övrigt bosatt i Sverige.

Synen på karaktären av upprorets väpnade miliser, FSA och andra, som ”religiösa rövarband” får mycket konkreta följder för den linje som AJ/RS föreslår för kampen i Syrien. AJ skriver att befolkningen i varje stad och by bör organisera demokratiska val av ”lokala försvarskommittéer” med uppgift att försvara bostadsområden och arbetsplatser. För enligt AJ måste befolkningen skydda sig mot regimens och de ”sekteristiska milisernas” våld.

Om man ska förenkla linjen något säger AJ/RS till de som i dag kämpar med vapen i hand att de borde göra något annat. Det påstår jag därför att AJ i sin första artikel och i sin replik inte med ett ord berör den existerande organiseringen av motståndet på lokal nivå. Dagligen i media får vi information från olika ”lokala samordningskommittéer” som rapporterar om regimens angrepp, hur många som dödats och hur de organiserar det civila motståndet och hur samarbetet med lokala miliser sker. De flesta av dem är löst sammanknutna i FSA och andra i fristående lokala miliser. Ett ytterst litet antal personer anses vara ”salafistiska extremister” och kanske ett hundratal personer ”medlemmar” i al-Qaida. Sammanlagt beräknas de väpnade miliserna, av avhoppade soldater och civila unga män, uppgå till cirka 50 000. Och nya miliser bildas hela tiden. Senast rapporteras det att palestinierna i flyktinglägret i Damaskus bildat en milis som engagerat sig i kampen mot Assads tyranni.

Det är lite märkligt att AJ lägger så stor vikt vid det ”religiösa innehållet” i milisernas budskap och mindre till den kamp som förs. Han förfäras inför ”utländska jihadister” och att det finns religiösa slagord skrivna i asfalten på Aleppos gator. Många andra på vänsterkanten delar samma förfäran. En jämförelse med hållningen till Hizbollah och Hamas passar här in. De två organisationerna är ju i allas ögon klart ”religiösa extremister”. Men ingen skulle komma på idén att förneka dem rätten att försvara sig mot den israeliska statens våld, även när det sker under rop om Allah Akbar.

Ska vi ha andra ”renhetskrav” på den syriska oppositionen än på Hamas innan vi stöder deras kamp mot en blodig diktatur som inte tvekar att använda flyg, artilleri och stridsvagnar mot civila bostadskvarter?

AJ anser dock att det finns hoppfulla tecken på att ”lokala försvarskommittéer” håller på att bildas och att de förtjänar Rättvisepartiet Socialisternas stöd. Det handlar om folkliga försvarskommittéer (YPG) i den kurdiska provinsen i norra Syrien. Enligt en artikel som AJ citerar handlar det om ”unga aktivister som väljer sina egna ledare, säger sig ha stoppat både försök till turkiska invasioner och vapensmuggling till de syriska rebellerna”.

Att AJ framställer det som något positivt att de har stoppat vapenleveranser till FSA kan jag inte begripa. Nu har jag dubier om sanningshalten i den uppgiften som jag inte sett säkert bekräftad i något media. Men det är ett litet problem. Värre är att jag tror AJ hoppar i fel tunna när han framställer YPG som alternativen till FSA, andra miliser och de reellt existerande lokala samordningskommittéerna.

Kurdiska och syriska oppositionens flaggor i ett under en demonstration i Aleppo.

Den politiska situationen i den syriskt kurdiska regionen är långt ifrån så idyllisk som AJ framställer den. Det demokratiska enhetspartiet PYD är den syriska motsvarigheten till det turkiska PKK och den 11 juli i staden Erbil ingick PYD ett avtal med KNC, ett annat kurdparti i Syrien, om att dela på förvaltningen i regionen då Assads armé drog sig tillbaka. Sedan dess har det uppstått flera konflikter mellan de två där KNC anklagar PYD för att med vapenmakt ta över lokala administrativa byggnader där de flaggar med PYD:s flagga. YPG som AJ lyfter fram som demokratiska kommittéer verkar i stället vara beväpnade grupper under PYD:s ledning. Det är mycket svårt att få en entydig bild av vad som sker i den kurdiska regionen. Ett är dock klart att det inte är där som de organisatoriska formerna för en ”alternativ” kamp i resten av landet kan sökas. Dessutom finns det flera frågetecken om relationen mellan PYD och regimen i Damaskus. Enligt KNC fick PYD information på förhand om vilka städer i regionen som armén skulle evakuera, i syfte att PYD skulle kunna ta kontrollen. Men som sagt ryktena och anklagelser och motanklagelser mellan de kurdiska organisationerna gör det svårt att bilda en klar bild.

Själv anser jag att det syriska upproret i all sin brokighet är en politisk revolution mot en klandiktatur som inte kan störtas annat än med våld. USA:s och andras planer på en ”jemenitisk lösning” där Assad går men delar av regimen och armén består för att leda en övergångsfas är helt orealistisk. Armén kan inte ”sparka” Assad såsom Mubarak stöttes bort. Arméns elittrupper är familjen Assads trupper och intimt knuten till diktatorn. Mubarak var däremot arméns man och kunde offras för att rädda makten.

Det är uppenbart att den dag regimen faller kommer de sociala frågorna att flyta upp och inta den plats de förtjänar. Konflikter mellan klasser, etniska och religiösa grupper, stad och landsbygd och andra motsättningar kan då få sina rättmätiga uttryck när väl dörrarna öppnats tack vare diktaturens fall. För att stödja den processen kan vi inte ställa oss vid sidan av dagens kamp, kräva garantier för att den inte ska spåra ur och resa paroller baserade på önskningar att revolten ska stå under den syriska arbetarklassens ledning. Kampen mot regimen pågår just nu, på gott och ont vad gäller metoder och ideologiska preferenser.

**********

För dig som följer intensivt vad som sker i Syrien hittar du här en intressant intervju med den libanesiske marxisten Gilbert Achcar –Syrien: ”Bygga ett folkligt motståndsnät kring ett program för demokrati”

 

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,