I dagarna gick det syriska inbördeskriget in på sitt femte år och i dag står de som rest sig mot diktaturen i Damaskus mer ensamma och övergivna än någonsin. Det är helt ofattbart att det ännu finns människor i landet som kämpar och håller fast vid revolutionens ursprungliga målsättningar om jämlikhet, rättvisa och värdighet.

Det började med ett spontant brett folkligt uppror mot regimens brutalitet, förtryck och korruption. Men redan de allra första fredliga demonstrationerna och protesterna möttes av fullskaligt militärt våld. Att öppna eld rakt in i folkmassorna blev det dagliga svaret från regimen på krav för frihet.

I dag fyra år senare är det inte de fredliga protesterna som dominerar, inte heller det väpnade motståndet utan den totala humanitära katastrofen som kontrarevolutionen, regimens och jihadisternas, utsatt landet för. Mer än hälften av befolkningen befinner sig på flykt undan våldet varav flera miljoner sökt skydd i flyktinglägren i Turkiet och Jordanien. Varje dag drunknar dussintals i Medelhavet i sökandet efter ett drägligt liv.

Fyra år efter den arabiska resningens start i Tunisien och snabba spridning till Egypten, Syrien, Jemen och Bahrain är det den kontrarevolutionära motvinden som dominerar hela regionen. De demokratiska och revolutionära krafterna befinner sig i en extremt svår situation. De finns där ännu. Protester och demonstrationer förekommer fortfarande om än i mycket mindre skala än våren och hösten 2011 eller som i Raqqa sommaren 2012. Nu senast i Bahrain trots repressionen. Men de är mycket försvagade och färre till antalet jämfört med tidigare och tyvärr är ett totalt nederlag för den folkliga mobiliseringen inte att utesluta. Men ännu kan situationen vändas om utvecklingen tar oväntade språng, som den redan gjort flera gånger sedan upprorens början.

Hur kunde det mäktiga upproret i Syrien, och i Egypten för den delen, vändas till dagens situation där flera kontrarevolutionära krafter dominerar utvecklingen? Närmare bestämt handlar det om tre distinkta kontrarevolutionära krafter bestående av de imperialistiska krafterna inklusive Ryssland, de gamla korrupta eliterna som styrt regionen via civila och militära diktaturer och den islamistiska reaktionen i alla dess former.

När den syriska revolutionen startade våren 2011 utvecklades situationen snabbt mot en väpnad konflikt mellan regimens militära styrkor och de väpnade miliser som försvarade de områden och stadsdelar som reste sig mot diktaturen. Den repression och det militära våld som regimen utövade mot den protesterande befolkningen ledde mycket snabbt till att ett stort antal soldater deserterade och blev stommen i det väpnade självförsvaret mot militärens brutala angrepp.

Om extremt våld mot till en början fredliga demonstranter var kontrarevolutionens mest synliga aspekt antog den också omedelbart ett politiskt propagandistiskt drag som klassiskt kallas att söndra och härska. Den centrala linjen i propagandan från Damaskus pekade ut alla som opponerade sig som ”terrorister” från utlandet. Detta kopplades till påståendet att de, ”terroristerna”, var ute efter att söndra Syrien utefter religiösa kriterier och att regimen var den enda garanten för en fredlig sekulär ordning i landet.

Det är en myt att regimen var en sekulär makt som skyddade de religiösa och etniska minoriteterna mot den sunnitiska majoriteten i landet. Under familjen Assads styre bör i stället staten karaktäriseras som en borgerlig totalitär stat med en social bas i de härskande klasserna. Det är sant att rekryteringen av högre officerare till försvarsmakten och säkerhetstjänsterna skedde från den alawitiska minoriteten men i regeringen, parlamentet och departementen var den sunnitiska borgarklassen högst närvarande.

I de ekonomiskt dominerande regionerna som Aleppo och Damaskus stod huvuddelen av de rika sunnitiska handelsmännen och industriägarna på regimens sida. Däremot var upproret nästan uteslutande baserat på fattiga arbetare, hantverkare, jordbrukare och ungdomen i de fattigaste delarna av landet. Det var de fattiga som reste sig mot regimens liberala strukturreformer som bland annat drev massor av fattiga jordbrukare från deras jordar in till de fattiga förorterna runt Damaskus och Aleppo. Det var regimen som med sitt gränslösa våld och sekteristiska propaganda lyckades föra in de religiösa klyftorna i resningen i syfte att splittra och bevara olika minoriteters tillit.

Redan från resningens första dag fick Damaskus villkorslöst stöd från den ryska imperialismen som hade ekonomiska och militära intressen att försvara, bland annat en flottbas som redan Bachar Assads far lät Moskva utnyttja. Irans mullor fanns också med på regimens sida från resningens första dag och är sedan dess den främsta finansiären av Assads krig mot den egna befolkningen.

Men det räckte inte med propaganda om ”terrorister”. Bachar Assad behövde verkliga terrorister i aktion för att ge propagandan lite substans. I regimens fängelser fanns redan ett par tusen jihadister som först Damaskus skickade till Irak efter USA:s invasion för att kriga mot den amerikanska ockupationsmakten och som sedan fängslades när de omkring 2009 återvände till Syrien. Våren 2011 släpptes dessa jihadister ut ur fängelserna samtidigt som de i stället fylldes med tiotusentals unga demonstranter. I januari 2012 proklamerade al-Nusrafronten sin existens. Assad hade skapat de ”terrorister” han behövde.

USA står i spetsen för den imperialistiska kontrarevolutionen i hela regionen. Alltsedan de första dagarnas förvirring då Ben Ali störtades i Tunisien är det en avgrund mellan ord och handling från Vita Husets sida. De vackra talen om demokrati och frihet som symboliserades av Obamas tal i Kairo hade en specifik funktion. Att förhindra att väst såg ut att stå på de regerande despoternas sida. Ben Ali släpptes till vargarna, även om den franska regeringen höll honom under armarna in i det sista.

Efter en viss tvekan ställde sig den imperialistiska diplomatin också bakom kravet på Mubaraks avgång. Det enorma folkliga upproret gjorde det omöjligt att hålla fast vid den åldrande diktatorn. Att kasta allierade potentater på sophögen är ingen nyhet från imperialismens sida.

När den libyska staten föll samman som ett korthus efter Khaddafis död och samtidigt revolten i Jemen ledde till att diktatorn avgick medan statsapparaten och militären blev kvar intakt gav det impuls till vad som skulle bli USA:s strategiska linje fram till i dag. Den så kallade jemenitiska lösningens kärna innebär att USA/EU inte håller fast vid despotiska statschefer som Bachar al-Assad och samtidigt verkar för att den härskande eliten förblir vid makten, att statsapparaten och då framför allt de väpnade styrkorna inte upplöses när man låter regimens huvud falla.

Vis av erfarenheterna från de katastrofala politiska mistagen som USA begick efter invasionen av Irak då hela statsapparaten och armén skrotades vilket ledde till det sekteristiska inbördeskriget mellan sunni och regimen styrs nu allt USA gör av viljan att skapa regimförändring utan att de härskande klasserna tappar makten i ett folkligt uppror.

Den av USA ledda kontrarevolutionen har nu en enda framträdande målsättning som är att sätta stopp för alla folkliga resningar i regionen. Efter fem år av revolutionära processer i land efter land anses nu tiden vara inne för att låta de vackra talen stanna på pappren. Prat om frihet och demokrati är inte bra om folk börjar ta det på allvar.

Vid sidan av den kontrarevolutionära regimen i Damaskus och USA spelar också de auktoritära arabregimerna med Saudi och Gulfstaterna i spetsen en öppen reaktionär roll. Det finns naturligtvis motsättningar mellan exempelvis Saudiarabien och Qatar vilket fallet Egypten visar i och med att Saudi stöder den nya militärdiktaturen och Qatar det muslimska brödraskapet. Men deras gemensamma mål är att till varje pris krossa de folkliga kraven på demokrati och rättvisa. Vilket vi kunde se i det gemensamma agerandet från Saudi och Qatar när det demokratiska upproret i Bahrain krossades.

John Kerrys skandalösa utspel om att Assad kanske är en del i lösningen av inbördeskriget i Syrien och inte en del av problemet som Vita Huset hittills sagt skapar nya spänningar mellan de olika kontrarevolutionära krafterna. Oljeemiraten och Saudiarabien avvisar starkt Kerrys utspel eftersom de ser Assad som Irans starkaste allierade i regionen, vilket inte innebär att de på något sätt stöder kraven på frihet och rättvisa. Tvärtom är målet att definitivt tysta all opposition och återgå till ”business as usual” efter fyra år av uppror och folkliga protester.

John Kerrys utspel är svårt att förstå om det inte sätts i samband med förhandlingarna om en garanti från Irans sida att definitivt avstå från planer på att utveckla kärnvapen. USA:s geostrategiska intressen att bevara Israel som enda kärnvapenmakten i Mellanöstern visar sig väga tungt på vågen där Assads vara eller icke vara ligger i den andra vågskålen. Den jemenitiska lösningen innefattar nu att kobrans huvud inte längre behöver huggas av. Möjligen ska huggtänderna dras ut. Men med kobran kvar vid makten offras fyra års blodig kamp för friheten och släcks med kalla krokodiltårar från självutnämnda ”vänner” av Syrien.

Det folkliga upproret både i sin civila och väpnade form angrips inte bara av Assads regim och dess stöd från Iran och libanesiska Hezbollah utan konfronteras dessutom av en annan form av kontrarevolution som de islamistiska fundamentalisterna i ISIS och al-Nusra utgör. Både dessa jihadistiska arméer angriper i första hand den fria syriska armén FSA och civilas försök att organisera sig demokratiskt i regioner och städer som inte kontrolleras av regimen.

Resultatet av den samlade kontrarevolutionens angrepp på den civila befolkningen och på de som fortsätter att kämpa i revolutionens anda är katastrofalt. Det råder en social och humanitär katastrof i Syrien som inget annat land i regionen upplevt i modern tid och vi måste tyvärr konstatera att den syriska revolutionen i dag befinner sig längre ifrån revolutionens ursprungliga mål om frihet, rättvisa och värdighet än sedan dess början. En ohelig allians mellan kontrarevolutionära regeringar och islamister bär ansvaret för att flera hundra tusen dödats och att halva den syriska befolkningen är på flykt undan död och total misär.

Det råder förvirring kring USA:s roll i den utveckling vi sett sedan våren 2011. Trots allt ingriper ju USA för att hindra massakrer från jihadisternas sida, går argumenten som inte ser att det görs av egenintresse och inte av humanitära skäl. Det mest närstående exemplet är de allierades bombningar av ISIS i och omkring Kobane.

När jihadisterna startade sitt angrepp på Kobane befann de sig sex mil från den kurdiska staden. Hade USA:s motiv varit humanitära hade de väpnade kolonner som närmade sig Kobane bombats långt innan de nådde fram till staden. I stället kunde ISIS ta över ett hundratal byar runt Kobane som befolkningen flytt och även ta över större delen av Kobane innan amerikanskt och allierat flyg sattes in. Det låg nämligen i USA:s intresse att ISIS inte segrade och därmed ytterligare stärkte bilden av en oövervinnerlig styrka.

Samma sak gäller försvaret av Bagdad och Erbil. Det låg i USA:s strategiska intresse att jihadisterna inte kunde ta sig in i Bagdad och inte heller till den kurdiska huvudstaden Erbil. De humanitära aspekterna, som räddningen av yaziderna, var bara en bieffekt av USA:s strategi även om det var ytterst viktigt för de som slapp undan en säker död. Att ”Syriens vänner” inte lyfter ett finger för att stoppa Bachar al-Assads raserande av kvarter efter kvarter med sina trotylbomber säger allt om den ”humanitära” insatsens begränsningar.

Till det ska också sägas att den traditionella arbetarrörelsen i Europa som ännu har den internationella solidariteten med världens förtryckta inskrivna i sitt program inte lyft ett finger för att stödja upproren mot despoterna och då speciellt revolutionen mot regimen i Damaskus som i ställets uppfattats som ett utslag av ”arabisk barbari”.

Fyra år av blod. Fyra år av krokodiltårar. Den syriska revolutionen står tragiskt ensam, mer än någonsin. Därför behöver den all vår solidaritet. Minsta insamling av pengar och kläder spelar en roll. Minsta protest mot regimens blodiga förtryck, mot de jihadistiska gudsdårarnas barbari och mot den hycklande omvärlden är ett stöd som kan väga till förmån för de tiotusentals som fortsätter sin kamp för revolutionens ursprungliga målsättningar.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Assad, Revolution, Bagdad, Damaskus, Aleppo, FSA, ISIS, Nusra, Kontrarevolution