”Ingen vår för Syrien”

Ett mästerligt verk om det revolutionärt demokratiska upproret i Syrien finns nu tillgängligt på franska sedan december 2013.

I ”Ingen vår för Syrien” analyserar 30 forskare och journalister vad som skedde från dag ett fram till den dramatiska och tragiska situation som råder nu. I en intervju med en av redaktörerna för boken ges en sammanfattning av deras analyser som bland annat visar på den djupt demokratiska karaktären av resningen mot diktaturen Assad.

Författarna går också grundligt till väga i analysen av den demokratiska kampens tvåfrontskrig, mot regimen och mot de jihadistiska reaktionärerna som spelar regimen i händerna, medvetet eller inte spelar ingen roll. Resultatet är detsamma.

Här under följer ett kort avsnitt ur boken där en avhoppad överste berättar om de första dagarna av demonstrationer i staden Douma, en förort i Damaskus.

Om du kan läsa franska hittar du länken till intervjun längts ner på sidan.

******

 

François Burgat: En överste i Republikanska gardet, regimens elitstyrka, som jag mötte i Zaatari berättade om varför han deserterade.

« Alldeles i resningens början närvarade vi utan vapen vid en fredlig demonstration i Douma, en förort i Damaskus. Till vår stora förvåning blev vi beskjutna av civila posterade på taket på en byggnad. De sköt omväxlande på demonstranterna och på oss i ordningsmakten. Vi återvände beväpnade påföljande fredag. Vi lyckades omringa en av byggnaderna från vilka vi besköts och dödade åtta personer.

Till vår stora överraskning visade det sig att alla åtta tillhörde statens säkerhetsstyrkor under ledning av överste Hafez Makhlouf. Vi förstod att regimens strategi inte bara bestod i att få fredliga demonstranter att komma på andra tankar genom att skjuta på dem, men också att radikalisera ordningsmakten genom att få oss att tro att regimen angreps av beväpnade kommandon från utlandet. Under flera månader besköt regimen fredliga demonstrationer med skarp ammunition. Med följden att den snart uppnådde vad den ville ha, nämligen en väpnad opposition, betydligt sämre beväpnad än regimen men tillräckligt för att ”rättfärdiga” användningen av tunga vapen med vilka den visste sig ha ett förkrossande övertag”. 

Hur regimen skapade inbördeskriget, av François Burgat

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hur många nyanser av svart – och rött – tål ett land?

Rawia Morra är palestinska, poet och författare, och vi gläds i dag åt en ny gästblogg, ett lågmält ramaskri som når in i ryggmärgen på den syriska diktaturen.

Rawia skrev här i fjol våras om ”Mitt eget Nakba” där vi fick en komprimerad bild av en av vår tids största tragedier.

Hur många nyanser av svart tål en plats? Det är en fråga som sysselsatte min hjärna i flera omgångar idag. Bilderna från Syrierna är bilder av ett land där liemannen aldrig får nog. Aldrig är still. Aldrig normal. Liemannen i Syrien är ett rabiessmittad månghövdat och vansinnigt monster som slukar allt och tömmer livet på färg.

 Jag har varit i Syrien många gånger och mitt första och sista intryck av landet var, varje gång, att det är en färgfest. För trots förtrycket och skräcken som våldgästade människorna i deras vardagsrum, kök eller sovrum, var syrierna noga med färgerna. De törstade efter färgerna. Och omgav sig med dem överallt. En promenad genom den gamla marknaden i Aleppo eller Hamdiyya i Damaskus kunde få en snurrig. Festklänningarna, dansdräkterna, juvelerna i guldbutikerna, kryddorna, maten. Allt sprakade lite väl mycket för mina krigströtta libanesiska ögon som sökte lite vila och lite lugn.

Och det som återstår idag är svart, svart och massor av ohyggligt rött som dyker upp plötsligt och får själen att vrida sig i en smärtsam kramp.

 Hur många nyanser av svart tål detta arma land? Här går vi klädda i svart av bekvämlighet och många andra triviala orsaker. Men där, i Aleppo, i Homs, i Yarmouk och överallt i Syrien, är svart och rött det enda som återstår av liv och mänsklig existens för lång tid framåt.

Och länder grönskar inte lika fort som gräsmattor. De blommar inte ut som trädgårdar eller ängar. När ett land smulas sönder i en malström av alla nyanser av svart och rött, är det för lång tid framåt. Och det är det som regimen i Syrien förstår.

Detta ohyggliga som regimen gör mot Syrien betyder bara en sak: De kan omöjligen se Syrien som deras land längre. Eller som ett land som de någonsin kommer att styra igen.

Rawia Morra

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tortyr och svält, diktaturens vapen

I dag börjar (kanske) Genève II. I går avslöjades officiellt något som många upplevt själva och skrivit om. Nämligen att regimen i Damaskus avrättar systematiskt tusentals och åter tusentals fångar, efter att de torterats och lidit av svår svält.

2014

Men med 55 000 bilder och erkända internationella jurister som verifierat bilderna och förhört den som fört ut bilderna finns det inga ”men” och ”kanske” att gömma sig bakom som när Assad använde gas i stor omfattning den 21 augusti 2012.
Den del av den internationella vänstern som då ställde sig neutral eller ännu värre fortsatte att försvara regimen står redan i träsket upp till knäna.
Nu kan man befara att samma del av den internationella vänstern kommer att sluta upp bakom regimens ”förklaringar” av bilderna och berättelserna om grov tortyr och avrättningar. ”Hur kan man veta att de inte är falska bilder”, ”de kanske har tagits i något annat land”, ”kanske Qatar har byggt en studie för att filma personer med anorexi” etc etc.

1943

Än i dag finns det personer som förnekar existensen av gaskamrarna i Auswitch, massmorden i Treblinka, ja som förnekar att nazisterna begick ett folkmord på judarna. Bilder från dödslägren avfärdar dessa ”negationister” som falska.
Tyvärr kan vi nog vänta oss att den vänster som redan står i träsket upp till knäna kommer att sluta upp bakom regimens förnekande av bildernas autenticitet och pladdra på om ”propaganda” och att det finns andra ”kålsupare”. Ett stort steg ännu längre ut i träsket väntar. Vill man inte se vad som sker, då ser man inget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Friheten offras i Genève

Genève II närmar sig och taskspeleriet blir allt grövre. Så här skriver Syriens utrikesminister Muallem till FN:s generalsekreterare i ett brev som lägger fast regimens villkor för dess deltagande i Genève:

– Notera att vi inte är överens med vissa punkter i inbjudningsbrevet, helt enkelt därför att de står i konflikt med den syriska statens legala och politiska ställning.

– Kampen mot terrorismen fortsätter att vara en prioritet för det syriska folket, skriver Muallem. Vi kräver att stater som stöder terrorismen upphör med det och slutar finansiera, träna, väpna och härbärgera terroristiska grupper helt i harmoni med internationell lag och FN-resolutioner, fortsätter han i brevet till FN.

Under tiden sa Syriens ”försoningsminister” Ali Haidar att Genève II inte kan lösa krisen i Syrien.

-Vänta er inget av Genève II. Vare sig Genève II eller Genève III eller Genève X kommer att lösa krisen i Syrien. Lösningen är redan i aktion, och kommer att uppnås genom statens militära triumf… genom statens motståndskraft och statens och dess institutioners styrka inför dess fiender som satsade på statens kollaps, säger ”försoningsministern”. Vilka ”försoningsministern” ska försonas med är höljt i dunkel eftersom det enligt Damaskus är Assad med hela folket bakom sig som bekämpar utlandsfinansierade terrorister.

Herrarna som vill besluta om Assads framtid över huvudet på den syriska revolutionen

Frågan blir naturligtvis: Vad ska imperialisterna i Washington, Paris, London och Moskva prata om tillsammans med en regim som säger sig kämpa för det syriska folket medan den låter trotylbomber regna över landets civila bostadsområden?

Det nya seklets största skamgrepp på ett kämpande folk är på väg att bli ett faktum.

– Medan vintern är en katastrof för den civila befolkningen föredrar Washington och Moskva att satsa på ett ”genombrott” på Lemansjöns stränder. Under tiden kräver man av syrierna att dö i tysthet för den perversa diplomatins sak, skriver syrienexperten Jean-Pierre Filiu om det groteska svek som förbereds för det syriska folket. Bättre än så kan inte situationen sammanfattas.

Det står nu helt klart att Vita Huset släppt alla idéer på att Assad måste lämna makten ifrån sig. John Kerry talar fortfarande om att i processens slutände måste Assad avgå. Men alla praktiska handlingar efter överenskommelsen med Putin om nedrustningen av Assads gaslager pekar i en annan riktning. Barack Obama har beslutat att Assad kvar vid makten är att föredra framför alla andra lösningar. Även om Assad personligen lämnar sin post vill Washington till varje pris undvika att regimen faller. Det passar samtidigt in i Israels strategiska intressen. De känner sanningen om Assads så kallade motstånd.

Det här är vad Assad har att erbjuda det syriska folket.

Riskerna med att överge det syriska upproret utan att tappa inflytande i regionen har antagligen bedömts som små av strategerna i Pentagon. De positiva signalerna från Tunisien har drunknat i de negativa signalerna från ett Kairo där ordningen nu härskar, kanske tillfälligt men ändå.

Meningen med Genève II står klar. USA och Ryssland har bedömt att deras gemensamma intresse av att kväsa den arabiska resningen mot regionens diktaturer går före alla andra hänsyn. Den syriska oppositionen ska tvingas delta i såpoperan på Lemansjöns stränder under hot om att all humanitär och finansiell hjälp stryps totalt. Under tiden förbereder CIA, MI6 i hemliga möten med Assads säkerhetstjänst hur de i en gemensam aktion ska kunna krossa al-Qaida i Syrien och Irak. Det syriska folkets resning mot diktaturen, kraven på frihet, rättvisa och dignitet, väger lätt som en fjäder i imperialismens kalkyler.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Stor demokratisk seger i Tunisien

Tre år har redan gått sedan den unge gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi brände sig till döds i den tunisiska landsbygdsorten Sidi Bouzid. Att hans protest skulle starta en präriebrand som slukade hela den arabisktalande världen fanns nog inte i hans tankar. Han bara protesterade mot en för honom outhärdlig orättvisa från polisens sida.

Den arabiska resningen mot diktatur och förtryck startade som många andra revolutionära processer med en liten gnista. Under de tre åren har revolutionen i regionen upplevt snabba segrar och stora bakslag.

I Tunisien segrade upproret på några dagar. Diktatorn Ben Ali la benen på ryggen och flydde med sin familj till Egypten där ännu vännen Moubarak härskade. Men bakslagen för kraven på demokratiska fri- och rättigheter skulle komma snabbt. Av historiska skäl kunde det muslimska brödraskapet ställa sig i första ledet och med det nybildade partiet Ennahdha med stor marginal vinna de första fria valen till den nationella konstituerande församlingen.

Mordet på Chokri Belaïd blev en viktig vändpunkt i den politiska kampen.

Nu har vinden vänt igen och i dagarna har samma församling börjat rösta igenom paragraf efter paragraf i den med stor möda framarbetade grundlag som ska antas definitivt den 14 januari. I sin helhet är den nya grundlagen en stor seger för den demokratiska oppositionen i Tunisien. I månader har Ennahdha stridit för att islam ska proklameras som statsreligion och sharia vara lagens grund. Omröstningen häromdagen visar att islamisterna slagit till reträtt och röstat för en grundlag som definierar Tunisien som en ”civil stat”, det vill säga utan en statsreligion.

I de hittills antagna paragraferna sägs att staten är religionsfrihetens väktare, att det råder samvets- och religionsfrihet i landet. Ingen ska kunna åtalas för ”aposti” (överge sin religion).

I den mycket viktiga paragraf 20 proklameras jämlikhet mellan könen som sägs ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället. Även om den paragrafen kan kritiseras för att vara luddig är den ett stort framsteg jämfört med islamisternas krav på att mannen och kvinnan skulle förklaras ”komplementera varandra” i samhället. Vilket är en omskrivning för att kvinnan inför lagen inte ska ha samma rättigheter som mannen .

En islamist i Ennahdha inbillar sig att han kan diktera vad kvinnorna ska tycka.

Lagen erkänner också organisationsfriheten, inklusive rätten till facklig organisering och rätten att strejka. Den rätten har den tunisiska arbetarklassen tidigare tagit sig. Nu är den inskriven i grundlagen och därmed mycket svårare att angripa i den dagliga kampen.

Det verkar som ett varv i den revolutionära cykeln avverkats och visaren just nu stannat på rutan ”demokratisk seger”. Det finns flera förklaringar till framgången och varför det islamska regeringspartiet vikit ner sig inför den starka kritiken mot regeringens politik och islamisternas förslag till skrivningar i grundlagen. Till skillnad från andra länder i regionen finns det en mycket stark fackförening, UGTT, som spelade en avgörande roll i Ben Alis fall. Trots att UGTT under långa perioder samarbetat med diktaturen har den ett starkt stöd, speciellt efter dess roll i diktaturens fall. Det tillsammans med att den tunisiska armén är svag och aldrig varit ”politisk” (som i Egypten eller Syrien) gjorde att det saknades en ”egyptisk lösning” på regeringskrisen.

När över hundra tusen demonstrerade föll den sista regering som Ben Ali tillsatte.

Muslimska brödraskapet i Tunisien har dragit en slutsats av hur det slutade för bröderna i Egypten. Deras ledare Rachid Ghannouchi har insett vad Morsi i Egypten inte insåg: islamisterna kan inte ensamma regera, speciellt inte i konflikt med militären som i Egypten.

Därför sluts cykeln i Tunisien med en demokratisk seger i stället för ett militärstyre. I Tunisien finns ingen armé som kan användas för att lägga på locket.

En seger är dock ibland som en första svala. Den garanterar inte att våren går över i sommar. I Tunisien finns det djupgående sociala och ekonomiska problem som till och med förvärrats sedan självbränningen i Sidi Bouzid. Arbetslösheten har stigit kraftigt liksom priserna som skjutit i höjden och skapat mer misär bland landets fattiga arbetare och småbönder.

-Islam är lösningen, var islamisternas centrala valparoll. Men befolkningen kan nu se att religiösa slagord inte ger vare sig bröd eller vatten på bordet. Ghannouchi, Morsi och nu general Sisi har inte något alternativ till fortsatt nyliberal svältpolitik för de fattiga i Mellanöstern.

Tunisens nya författning är ett stort steg framåt och en viktig demokratisk seger för de arbetande mäniskorna men bara ett litet steg framåt i kampen för social rättvisa och ett värdigt liv för de förtryckta. Det är revolutionens nästa mål. Om och när den segern kan firas är ännu skrivet i stjärnorna.   

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ett helt land har gått på grund – och sjunker…

Amorella går på grund. Det skakar lite i skrovet. Men sedan är det över. Ingen ny Titanic. Ingen Estonia. Passagerarna kan skatta sig lyckliga, de klarade sig bra. Men Dagens Nyheter berättar att några ändå  klagar över att förseningen innebar att de fick sova en natt på ett golv (i värmen) utan filtar.

På samma hemsida rapporteras om de sex miljoner syriska flyktingar( två i exilen, fyra i det egna landet) som lever i kylan för tredje vintern i rad.  Ett helt land har gått på grund och sjunker med en besinningslös diktatur på kommandobryggan.

Två nyheter som leder till eftertanke så här på söndagsmorgonen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inte så långt från italienska Lampedusa till Göteborg. Viktigt solidaritetsmöte.

På väg in till ett informationsmöte i går arrangerat av Syriska kommittén i Göteborg, i samarbete med ABF Göteborg och Olof Palmes Internationella Center, lyssnade jag på ett inslag i Dagens Eko om flyktingströmmen till den italienska ön Lampedusa. En av Italiens alla korrupta ministrar hade kastat i väg ett blindskott om att strömmen av syriska flyktingar var ett sätt för al-Quaida att infiltrera det egna landet.  Naturligtvis var det egentligen inte ett blindskott utan skarp ammunition i syfte att både förstärka och själv rida på vågen av europeisk islamafobi. För vad al-Quaida gör det är raka motsatsen till vad den italienska ministern gapar om, nämligen ett försök att infiltrera egna krigare i den syriska revolutionära processen i syfte att skapa ett fäste för den egna reaktionära drömmen om ett Kalifat för Irak och Levanten.

Väl på plats sålde jag Syrienbulletinens vinterutgåva tillsammans med Dana Orkideh Mohseni och Andreas Graube som jobbar med Föreningen Sverige-Syrien vilken är ansvarig för tidningen. En äldre syrier vi pratade med sa på perfekt engelska att han ännu hade lite svårt med svenskan. ”Det kommer sa vi. Det är bara att stå på”. ”Det ska nog gå bra”, svarade han. ”Men jag har bara varit två dar i Sverige så det tar ett tag till”.

Hans replik reflekterade den optimism och moral som fortfarande – efter tre års helvete – finns hos många av de syrier som kämpat så länge för sin frihet från diktatur. Från solidaritets- och informationsmötets scen fick vi höra berättelser från de verkliga människor av kött och blod som under fasor och beskjutningar tagit sig till Lampedusa och sedan till Sverige. Redogörelser så långt bort från den italienska ministerns konstruerade scenarier som man kan komma.

Syriskan Marwa läste en egen dikt som handlade om kärleken till Syrien, det land som Bashar Assad aldrig kommer att lyckas med att behålla.

Mousa fick applåder för sina sånger.

Reza Talebi från ABF i Göteborg var en av organisatörerna bakom mötet och visade med siffror hur denna episka katastrof ser ut. 120 00 människor har dött. Regimens krypskyttar skapar terror till och med genom att skjuta ihjäl små barn. Över två miljoner syrier har tvingats att fly sitt hemland. Inne i Syrien är det omkring 4 miljoner människor som fördrivits av Assads terror.  Nära nog outhärdliga siffror om vi översätter dem till det mänskliga lidande det handlar om.

Vi fick också se en dokumentärfilm tagen inifrån det sönderbombade Aleppo av en modig ung kvinna. Den avslutande scenen var oerhört stark. En rebell från FSA , i det civila ingenjör, berättade att han insett att omvärlden inte bryr sig om Syriens människor. Han pekade sedan på en gullig katt som överlevt Assads ryska bombplan och nu försökte klara sig i de sönderrasade gränderna, och frågade om det kanske var bättre att vädja till Europas folk om att hjälpa denna katt. Om man inte bryr sig om människor som går under kanske man trots allt vill bistå ett stackars oskyldigt djur…

Är det så illa? Ja, till en stor del. Nyckeln till att förstå den brist på verklig solidaritet som finns med Syriens plågade människor och deras kamp för ett värdigt liv är nog likgiltigheten hos de etablerade politiska partierna i Sverige och andra länder. Stormakternas schackrande och de reaktionära islamistiska rörelsernas intrång i dramat gör det sedan inte lättare att göra något vettigt solidaritetsarbete. På mötet slöt ett hundratal syrier upp. Men knappt några människor med sitt ursprung i vårt land. Det handlar till en del om att den syriska gemenskapen i Göteborg har svårt att nå ut. Språk och egen kamp för att överhuvudtaget få ett drägligt liv reser många hinder. Liksom ovanan vid vårt sätt att organisera politik och solidaritetsaktiviteter. ABF och Olof Palmes Internationella Center ska ha stort beröm för sina insatser. Reza Talebi från ABF står till förfogande för dem som vill jobba med frågan eller bara har idéer om kommande aktiviteter: reza.talebi@abf.se

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från Pulitzerpris till bottennapp

Vem i min generation minns inte Seymour Hershs oerhört betydelsefulla reportage från kriget i Vietnam och framför allt hans avslöjanden av den amerikanska massakern på innevånarna i byn My Lai som gav honom Pulitzerpriset 1970.

Men allt som stjärnjournalister skriver glänser inte av sig självt och med tiden blir även den bäste sämre. Ja, så dålig att han tillåtit sig att skriva en artikel med rubriken ”Whose sarin?” (Vems saringas?) i den aktade London Review of Books i vilken Hershs huvudtes är att Vita Huset ”sexade upp” detaljerna om gasattacken i Damaskus södra förorter den 21 augusti på ett sådant sätt att det skulle kunna ursäkta ett angrepp på Syrien, något som Obama hade sökt efter länge enligt Hersh.

Det beklagliga med Hershs artikel är att han själv framstår som den främste spinndoktorn av alla. Liksom som många andra radikala amerikanska liberaler (de är inte socialister och kallar sig inte det) verkar det vara A och O, ett axiom närmast, att allt som Vita Huset gör är höljt i lögner och ursäkter. Då gäller det att kunna bevisa att det är så. I sin iver att ”avslöja” Obamas medvetna lögner förfaller Hersh till den värsta sortens journalistisk.


Texten som är på 5 515 ord (10 A4-sidor) refuserades av Washington Post och The New Yorker, vilket inte är att undra på trots Hersh berömmelse. Hela artikeln är nämligen full av icke underbyggda påståenden av typ, ”enligt ett e-mejl jag sett men som inte publicerats offentligt”, ”en officer i CIA berättade för mig”, ”i ett opublicerat PM från Pentagon sägs att” osv osv i stycke efter stycke.

När han verkligen uttalar sig om fakta som även publicerats i andra tidningar blir det dessutom fel. Han hånar kraftigt uppgifterna från Pentagon att 1 429 personer dog av saringasen, genom att citera bland annat franska Läkare utan Gränser (Médicins sans Frontières) som angav 355 döda ett par dagar efter attacken. Vad Hersh glömmer (medvetet?) är att MSF var mycket noga med att i sin rapport precisera att deras uppgift baserades på vad de sett i de tre sjukanläggningar i östra Ghouta som de hade kunnat besöka. Tre bland många.

Inte heller drar sig Hersh för att anklaga al-Nusra för att döda kristna och shia i självmordsattacker. Han säger till och med att de begått ”scores of suicide bombings”(mängder av) mot kristna och andra religiösa grupper. Jag kan inte påminna mig ha sett en enda verifierad rapport i media om sådana angrepp. Jovisst, mot armébaser, vägspärrar, militära flygfält och lager. Men det är ju inte riktigt samma sak. Det säger jag naturligtvis inte för att sympatisera med reaktionärerna i al-Nusra, men rätt ska vara rätt. Och om det finns bevis för att det hänt handlar det i alla fall inte om ”scores of”.

Hersh gör stor affär av att det i icke publicerade militära rapporter anges att al-Nusra har kapacitet att tillverka saringas, så enligt Hersh kan det ju lika gärna vara jihadisterna som gasade ihjäl människorna 21 augusti. Varför de skulle ha gjort det säger han inte. En annan fråga som i så fall också kräver ett svar är varför de inte använder gasen mot Assads arméanläggningar? Vi kan säkert räkna med att propagandaministeriet i Damaskus inte skulle missa tillfället. För om al-Nusra hade kapacitet till mer än ”kökskok” av små mängder sarin, mobila militärfordon, raketer och logistik för att kunna skjuta in cirka 300 kilo saringas över Ghouta borde de kunna göra samma sak mot armébaser. Men det är problem som står obesvarade i Hersh artikel. För hans syfte är enbart att visa att Vita Huset piffade upp informationen så att USA skulle kunna göra som i Irak, bomba och invadera.

Så varför blev det inga bomber och ingen invasion? Det får vi veta i sista stycket och det är verkligen en anti-klimax och en logisk kullerbytta av världsklass.
-Det är möjligt att han (Obama) vid något tillfälle ställdes inför motstridiga uppgifter, bevis tillräckligt starka som övertygade honom att inställa angreppet, skriver Hersh och spinner totalt igen.

Logiken är helt galen. Om nu Obama och Pentagon piffade upp informationen för att kunna angripa Syrien (som i Irak) då spelar det ju ingen roll vilka ”motstridiga” uppgifter som eventuellt dök upp. De ”uppiffade” uppgifterna och lägesbeskrivningen (narrativ som det numera heter) var ju bara en ursäkt, som Saddams massförstörelsevapen eller Nordvietnams ”provokation” i Tonkingbukten i november 1964.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En revolutionens dödgrävare.

Jihadisterna i ISIS (Islamska Staten i Irak och Syrien) har inget att göra med den syriska revolutionens mål –frihet, rättvisa och värdighet. ISIS har startat en ny veckotidning och i det första numret finns en intervju med en verklig terrorist. Omar al-Chichani (tjetjenen) kom till Syrien i mars 2012 efter att ha letat efter ett land där han kunde begå sin ”jihad”. Syrien var inget land Omar föredrog eftersom folk ropade på demokrati, frihet och lyssnade till musik. Men sedan han misslyckats att ta sig till Jemen fick det trots allt bli Syrien. Hans korta berättelse i Sana al-Sham (ISIS nya veckotidning) är ännu ett bevis på att Assads prat om ”utländska terrorister” redan från upprorets första dagar i mars 2011 var ren bluff. Folk krävde frihet och demokrati, något som stötte bort de islamistiska dödgrävarna.

********

 

När kom du till Syrien?

I mars 2012

Vad fick dig att komma hit?

När jag satt fängslad i Georgien svor jag inför Gud att om jag slapp levande ur min fångeskap skulle jag börja jihad. När jag befriades var det i första hand Syrien jag tänkte mig. Jag hade bestämt mig för att åka när jag upptäckte att slagorden –frihet, demokrati …- som människorna ropade under demonstrationerna inte var islamska. De hade inget att göra med Guds religion. Människorna krävde frihet för att få demokrati. Då tänkte jag i stället åka till Jemen. Jag uppehöll mig i Egypten i väntan på ett tillfälle att resa. Men så var inte Guds vilja. Så då fick det bli Syrien.

Hur var det för dig i början här i Syrien?

När jag anlände såg jag folk som rökte. Många rakade sig i stället för att låta skägget växa. De lyssnade till musik. Och på revolutionens flagga fanns inte orden om den ende Guden, lâ ilâh illâ Allah. Jag frågade mig var jag hamnat. Allt detta var avskräckande.
Det var mina första intryck vid min ankomst i Syrien

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vittnesmål från en av de första desertörerna i den syriska armén.

 

Vittnesmålet här under publiceras med författarens medgivande. Han avser att delta i kritiken av regimens propaganda genom att visa hur den beter sig mot soldater som vägrade att delta i det sanslösa våldet som omedelbart sattes in mot demonstranterna.


*********

”Jag heter Ala’ Ali al-Hawrani.

När jag besökte mina föräldrar, medan jag arbetade i Förenade Arabemiraten för att spara ihop ”badal” –beloppet på ett par tusen dollar som gjorde det möjligt att slippa undan militärtjänsten – togs jag tillfånga av militärpolisen och skickades till en kasern i Damaskus, där andra armébataljonen i 67e regimentet var stationerad.

Tillsammans med andra soldater skickades jag i april 2011 till staden al-Tell för att slå ned demonstrationer. Inför mina ögon sköt en prickskytt två gånger mot ett barn i 10-12 års ålder. Första kulan träffade i axeln, den andra mitt i huvudet. Folkmassan blev rasande och officerarna placerade bakom oss värnpliktiga gav order om eld. Jag vägrade att lyda order. Jag osäkrade mitt vapen. Jag vände mig om mot officeren just bakom mig och hotade att peppra honom med kulor. Ett trettiotal andra soldater gjorde som jag. Officerarna blev rädda och förklarade att de inte var ansvariga. De ville inte heller skjuta på det egna folket, sa de. Vi sänkte våra vapen. Vi avväpnades och fördes till kasernen som om inget hade skett.

Klockan två på natten väcktes vi, de uppstudsiga, av officerare som stegade in på luckan. Vi fördes med våld till ett ställe vi inte kände till där vi utsattes för grovt våld. Sedan satte de på oss ögonbindlar. Det var då den verkliga mardrömmen började.

Vi sattes på lastbilar. Väl framme vid destinationen tvingades vi nerför en trappa med massor av steg. Det kändes som att stiga ner i helvetet. Väl nere fick i order att klä av oss nakna och de tog bort ögonbindlarna. Vi var ett trettiotal soldater i en cell på tre eller fyra kvadratmeter. Där satt vi fångna som djur i omkring tio dagar, nakna och med avträden där vi utförde våra behov inför allas ögon. De kastade till oss några brödbitar per dag.

Tio dagar senare öppnades dörren. Tio av oss, jag inräknad, hade valts ut. Vi fördes ut ur cellen och stängdes in i individuella burar som hängdes upp i taket. Varje dag förolämpades vi och hotades med snar avrättning av de ansvariga officerarna. I det läget, naken och nedgraderad till ett djur, sittande i min egen avföring hade jag ingen annan önskan än att avrättas omedelbart.

Efter ett tiotal dagar plockades vi ut ur burarna utan någon förklaring. Vi fördes till slutet av en korridor, tillsammans med de 20 andra fångarna, och fördes in i ett tomt rum. Fyra soldater med 4e divisionens rockmärken kastades framför våra fötter. De hade just avrättats och blodet flöt kring dem. Officerarna som var närvarande började lyckönska oss, de sa att vi var ”sanna patrioter” medan de ”fyra hundarna var förrädare…”. Dessa lovord stärkte oss. Vi fick nya uniformer och fördes till våra kaserner där vi fick kakor och bakelser., Vi var överraskade av behandlingen som vi inte fann någon förklaring till.

Klockan två på morgonen blev vi på nytt väckta. Vi skulle förbereda oss för en ny mission. Vår uppgift var att « rädda fosterlandet från terrorister och konspiratörer”. Vi anlände i al-Tell klockan fyra på morgonen. Två bussar med Shabiha (regimens maffiamilis: m.anm.) hade anlänt före oss och var utplacerade i staden, speciellt runt moskén. Vår uppgift var att sätta upp vägspärrar kring två stridsvagnar med uppmonterade maskingevär. Vi skulle bygga en mur på var sida.

Jag förstod då att den här gången skulle vi tvingas skjuta på demonstranter och döda dem för att självafå leva. Jag placerade ut två, tre stenblock och började sedan i skydd av mörkret att springa… Ett tjugotal av mina kamrater gjorde samma sak… Det gällde att ta sig upp för en kulle så fort som möjligt. Stridsvagnarnas vapentorn vändes mot oss och de började skjuta. De främsta kastade sig bakom ett stenblock. I en reflex att överleva osäkrade vi våra kalashnikov och öppnade eld mot officerarna som sprang efter oss. När våra magasin var tomma rådde en dödens tystnad. Alla officerare, omkring femton, låg döda på marken. Av oss var det bara fem som överlevt.»


Här fortsätter Ala att berätta om hur han kunde undkomma regimens säkerhetstjänst tack vare hjälp från släktingar och vänner. Jag har valt att avsluta historien här eftersom resten av hans berättelse innehåller mycket detaljer av mindre intresse för oss.

I regimens och dess generalers ögon är Ala en förrädare och efterlyst för mord på officerare som gav honom order att skjuta på den egna befolkningen. Men för många gäller ännu följande rader ur Internationalen. För oss är Ala en hjälte.

”Till krigets slaktande vi dragits,

vi mejats ned i jämna led.

För furstars lögner har vi slagits,

nu vill vi skapa evig fred.

Om de oss driver, dessa kanibaler,

mot våra grannar än en gång,

vi skjuter våra generaler

och sjunger broderskapets sång.”

 

 

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,