Vare sig ”Guds vilja”
eller en ”Osynlig hand”
▬ en arbetarlinje!
Mitt inlägg från Socialistiskt Forum i Stockholm 15.11.08
En del här i salen kommer säkert ihåg den svenska ”Novemberrevolutionen” 1985. Det var när Kjell Olof Feldt och hans såte vän riksbankschefen Bengt Dennis, avreglerade den svenska kreditmarknaden. Den ”Vita rosen” besegrade den ”röda”. Rosorna krig inom rörelsen var över. Feldts pojkar i Kanslihushögern hade segrat och kreditekonomin kunde börja blossa upp för fullt. Feldts seger öppnade dörren för Carl Bildt som bara sex år senare, 1991, två år efter Berlinmurens fall, kunde bilda vad vi kan kalla för Sveriges första nyliberala regering. Bildt vräkte undan det som var kvar av regelverk, började utförsäljningen av statliga företag, samt inledde och slutförde förhandlingarna om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Det var en tid när jag brukade skoja med Kjell Pettersson, som sitter här i salen och då som nu var knutpunkten på vår particentral. Jag ringde ofta upp till Stockholm, för att få nyheter om Socialistiska Partiet och omvärlden, och sa att jag nu för gott klättrar ner i min fackliga bunker på Volvo Lastvagnar. Här gällde det att försvara sig i väntan på bättre tider. Ronald Reagan hade segrat. Margreth Thatcher hade segrat och så nu denne evige läroverkselev, överklassaren Bildt och hans jakter på arbetare och ubåtar. Alla människors kollektiva sammanhang, alla våra gemensamma strävanden skulle upplösas. Vi skulle bli individer, utelämnade, bräckliga och ensamma på en fri marknad med dess oceaner av val
Detta var för sjutton år sedan och på ett visst sätt och med en del överdrift kan man ändå säga att jag då gick ner i den fackliga bunkern – och dessutom i en en form av politisk exil, först ut till Nordöarna i Göteborgs skärgård, sedan till ett torpställe i Alejäll norr om Göteborg.
Men. I ett enda väldigt skov, som vore det en förskjutning av hela den ekonomiska kontinentalsockeln, pressas så i dag, under några månader, hela den väldiga massan av nyliberalism ner och förgörs i magmans dånande svavelkok.
Att då äntra upp ur bunkern känns skönt. Inte för massarbetslösheten. Men som genom ett trollslag är den ideologiska atmosfären nu helt förbytt. Ni vet hur det är efter ett regnåskväder. Man kan dra in djupa friska, syrerika andetag, där det där tryckande kvava på bara en stund lättar och allt doftar gott, rent och friskt . Man får en känsla av att vara nyfödd. Än en gång kan man se att individer i grupp bildar klasser, där olika skikt sedan kan uppträda lite olika alltefter sina samhälleliga roller. På Aftonbladets debattsida kunde man i går på nätet rösta om man skulle förstatliga eller inte. Milda makter vad fort det går. Sjuttio procent svarade häpnadsväckande nog ja. Bara för två månader sedan hade opinionen nog varit den omvända. Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarsida kan inte längre fortsätta med att hata arbetare i sina krönikor. Att gissla våra höga löner, våra höga sjukskrivningstal och vår höga konsumtion av lyxprylar. Det språkbruk som jag har bevarat från min bunker på Volvo Lastvagnar, det språket är nu plötsligt dugligt igen. Man kan på nytt säga klassamhälle, arbetarklass, att banker och storföretag ska socialiseras, utan att bli betraktad som ett UFO. Med friskt mod kan vi driva en arbetarlinje i stället för den borgerliga regeringens arbetslinje som i sak bara handlar om att man ska arbeta eller vara arbetslös till vilket pris som helst!
Nu är det här slaget av samhälleliga historiska skiften inte regelbunda som årstiderna och de skiljer sig också från varandra. När det gäller Frankrike vill jag betona det som Benny tog upp med det historiska sammanbrottet för det Franska Kommunistpartiet i dag. Partiets nederlag i fjolårets presidentval där man endast fick 1.9 procent av röstetalen är början på det sista kapitlet av den tragiska historien om en av Europas stoltaste arbetarpartier. För nästan 63 år sedan, efter kriget, av en händelse samtidigt som när jag föddes fick Franska Kommunistpartiet nära trettio procent av rösterna i de allmänna valen. Partiet hade mer än en halv miljon medlemmar, i huvudsak arbetarklass och dominerade helt det politiska livet med prestigen från moståndskampen under världskriget i ryggen. Partiet kallades under denna tid gärna för ”le parti des 75 000 fusillées”. ”De 75 000 arkebuserades parti”. Så många partikader hade blivit offer i kampen mot den tyska ockupationen. 1947 kunde en generalstrejk och början till en upprorsrörelse i Marseille ha slutat i ett maktövertagande – om det inte hade varit för kraftiga bromsklossar från Moskva.
Under 50- och 60- talet slipades detta förtroende ner år för år. Partiet stödde inte bara den egna borgarklassen utan också dess kolonialkrig i Indokina, Vietnam och Algeriet och gav efterhand upp alla rester av socialistisk politik i sitt program. Men fortfarande var det en koloss med en solid grund. Nernötningen var som att mala ner ett hälleberg. Under 60- och 70 talet var det ett tjugoprocentsparti i valen och helt dominant som arbetarparti. Fortfarande mycket pengar från Moskva. Det var dess fackliga byråkrati, med dess batongförsedda vakter på demonstrationer och i fackföreningar som vår sektion Ligue Communiste fick möta under och efter Majrevolten. Om partiet då fortfarande hade trehundratusen medlemmar så hade de flesta av dem mindre eller större nätverk omkring sig. Den sociala kraften var oerhörd. Att nu bara kunna bärga knapp två procent i ett presidentval, det visar hur stor katastrofen har varit. LCR:s Besancenot fick mer röster än PCF i de flesta av de områden som tidigare i decennier varit partiets breda Röda bälten.
Så blickar vi ut över Italien. Så här skriver Margareta Zetterström i ETC:
I Italien råder rena 1968-stämningen. Skolelever, studenter, föräldrar, lärare och forskare protesterar mot de miserabla förhållandena inom utbildningssektorn, mot ständiga nerskärningar och kvalitetsförsämringar, mot nepotism och vanstyre. Man demonstrerar, strejkar, ockuperar universitetsinstitutioner, håller lektioner ute på torgen, fyller gatorna med protestplakat och slagord. Inte bara i huvudstaden Rom, utan i hela landet, från Turin i norr till Palermo i söder.
I Internationalen skriver Liza Ahnland samtidigt:
Lördagen den 25 oktober genomfördes demonstrationer över hela landet och 2,5 miljoner människor befann sig på landets gator för att protestera mot regeringens åtgärder, enligt uppgifter från flera tidningar.
– Detta är ett bevis på att demokratin lever och frodas, sade Walter Veltroni, ledare för oppositionen och Demokratiska partiet som organiserat demonstrationerna.
Det stor problemet här är att det just är Veltroni och det nybildade borgerliga partiet, centervänstern som media brukar säga, som leder uppsvinget. Om än inte rakt av. Men det stolta Il Partito Comunista Italiano vart har det tagit vägen, frågar sig naturligtvis uppmärksamma läsare. Amadeo Bordigas och Antonio Gramscis parti. Motståndsrörelsens parti. Italien med dess Emilia Rosso och Bandiera Rosso? Med dess härliga sånger och dansande arbetarrörelse. Så sent som 1976 var det Europas största kommunistparti med 1.6 miljoner medlemmar och med nästan 35 procent av rösterna i de allmänna valen. Det partiet är nu borta.
Efter murens fall och Sovjets upplösning 1991 föll PCI ihop som en sufflé. Veltronis nya parti, han var en gång ungkommunist, är inte ens med i socialdemokraternas Socialistinternational. Det är ett öppet borgerligt parti utan några som helst socialistiska radband eller krusiduller. Veltronis nära vän och politiske frände är för övrigt Barak Obama. Tragedin fullbordades när PCI:s sista vänsterflygel, Communista Refundazione aktivt gick och stödde Romano Prodis helt öpnna borgerliga regeringsbildning. Med dess sociala nerskärningar och militarism. Sinistra Critica (Kritisk vänster), där våra kamrater är med är en av de mindre grupperingar som nu inlett arbetet med att bygga upp en social bas där ett antikapitalistiskt socialistiskt program kan få fäste.
I Italiens riksdag, i dess parlament finns det inte en enda representant från ett enda parti som ser sig som en del av arbetarrörelsen. Gramscis och Bordigas gamla stolta PCI var så urkalkat av stalinism att det bröts rakt av som ett rö för vinden. Men Sinistra Critica kan ändå arbeta med samma förutsättningar som LCR eller NAP, det finns ett skikt människor som vägrar att acceptera kapitalismens logik och många av dessa människor har dragit eller kan lätt dra samma slutsatser som Sinistra Critica av den politiska jordbävningen i det senaste italienska parlamentsvalet.
Här finns inte tid för att ta upp liknande processer i Europa och då den parallella men inte på något sätt identiska degeneration som skett med socialdemokratin. Bara i korta ordalag. Det inte Thatcher rådde på, det förstörde blairismen som inneburit att Labour är oerhört förtunnat och försvagat, i den mån vi fortsatt kan tala om rörelsen som ett arbetarparti. De fackföreningar som kämpar i dagens England. De kämpar mot Blairs gamle trofaste partner Brown. I Tyskland är Die Linke, Vänstern, en god kandidat för att göra om alla de misstag som till sist fick det Italienska Kommunistpartiet att kollapsa. I Berlin samregerar Die Linke med socialdemokratins huvudådra PDF, tillsammans har de inlett en ”röd” svältkur när det gäller alla offentliga utgifter.
I Sverige ömsade Vänsterpartiet Kommunisterna skinn i en smärtsam process under nittiotalets inledande år. I draget från Feldts ”Novemberrevolution” och de hårda vindarna från Bildts nyliberala regering gav man upp tanken på en socialistisk politik. Från exempelvis Johan Lönnroths sida, som var den viktigaste ideologen bakom Shyman och Ohly, var det ett mycket medvetet val att det nya partinamnet – Vänsterpartiet – som anammades 1990, inte skulle ha med ens en antydan till socialism. När socialdemokratins hårda nyliberala krisprogram under Göran Persson förflyttade det egna partiets position högerut kunde trion Lönnroth,Ohly,Shyman ett tag – i två valrörelser – sitta på en triumfvagn genom att helt enkelt kopiera traditionell socialdemokratisk borgerlig reformpolitik. I det mesta socialdemokratins sextiotalspolitik, den från sjuttiotalet hade redan hunnit bli för radikal. Alltså den politik som med ett fint ord hade blivit obsolet, alltså den politik som inte längre fungerade, men som ändå hägrade som ett fint gammalt minne för folk och som tillsammans med Shymans folkliga stil kunde inhysta bra med röster.
I dag har Vänsterpartiet hamnat i en helt ny situation. Även i en av kapitalismens högborgar, i vårt Sverige, blottar sig kapitalismen allt tydligare som ett system i kris. Inte ens traditionell välfärdspolitik är längre möjlig. Reformerna har blivit till kontrareformer. Självklart kan man låtsas att man lever på sextiotalet på I maj eller i en valrörelse. Men inte i regeringsställning. Skulle Vänsterpartiet lyckas med att tränga sig med i en möjlig koalitionsregering, med (s) och (mp) efter nästa val, kommer priset att bli högt. Förväntningarna från de egna väljarna skulle vändas till besvikelse, missmod och ilska på samma sätt som skedde med Refundiazone Communistas väljare i Italien.
Högt och tydligt säger vi: Det börjar bli dags att släppa taget – om kapitalismen. Varför klamra sig fast i ett system som gör mer skada än nytta? Världen över kör ekonomierna fast i recessionernas dy. Slirar och börjar att glida ner i depressionernas kletiga lera.
Bara sedan regeringens höstbudget togs fram har tjugofemtusen människor varslats om avsked. Framförallt inom fordonsindustrin. Men när den knäar eller som för Volvo Personvagnar och Saab riskerar att helt tappa fotfästet kommer det att komma oerhört kraftiga efterskalv inom all näringsverksamhet.
Varför ska vi lita till en girig, planlös och destruktiv kapitalism – som för varje dag driver nya människor ut i arbetslöshet, i många av systemets utsatta regioner handlar det då också om svält. Ett system med krig och nya krigshot – som dessutom inte kan lösa planetens svåra miljökriser. Varför ska en enda förnuftig människa egentligen lita till marknaden i stället för att lita till människors egna medvetna beslut. Till en demokratisk planhushållning under den arbetande befolkningens kontroll.
De som ogillar demokratin brukar säga att det är ”Den osynliga handen” som ska bestämma. Marknadens osynliga hand är den som bäst skapar tillväxt och ställer saker och ting till rätta. Mats Odell kanske kallar sin nya husgud för ”Guds vilja” eller ”Guds allsmäktiga hand”. Jag vet inte vad han säger till sina kompisar i Carnegie.
Nyliberalismen är en primitiv religion som säger att det vi ska rösta på i valen är osynligt – att det är en hand som inte går att se. Religionsstiftaren själv, gammelliberalen Adam Smith, menade att det var egennyttan mer än samarbetet som gynnade samhällets välstånd. Det skulle helt enkelt vara bagarens egennytta som gör att vi får bröd på bordet. Vad Smith glömde är att till sist så blir även den glade bagarn utslagen av stordriften och måste sälja sin arbetskraft till Storbageriets hänsynslösa ägare. Ja, en vacker dag tvingas även den glade bagarn att gå på en usel A-kassa eftersom Jättebageriet slagit ut Storbageriet…
Gammelliberalen Smith glömde även att det är profitörernas jakt på räntor som gör att vi får finanskrascher och att det är vapenfabrikörens egennytta som bidrar till att vi får krig. På samma sätt är det oljebaronernas egennytta som gör att vi hotas av ett klimatskifte.
Nej. Den ”Osynliga handen” leder människan in i en återvändsgränd. Inte ens ett rovdjur som den bespottade hyenan är så dum att det litar till den ”Osynliga handen” när hon jagar. Hyenan är på samma sätt som vargen ett klokt djur som på ett intelligent sätt samarbetar i sina strategiska jakt på bytesdjur.
Varför ska vi människor vara sämre och tro att vi kan skapa välfärd genom en planlös och vansinnig jakt på räntor?
Nej, vi vill ha en tydlig och bestämd hand som kan peka framåt och visa vägen. Vårt paradis finns vare sig i himlen eller på Stureplan. En demokratisk socialistisk planhushållning är den enkla mycket jordiska sak vi kämpar för . Där vi inte överlämnar vår framtid åt marknadsliberalismens osynliga händer. Därför att det är dess hårda nävar som i dag stryper vår välfärd.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, finanskris, regeringen, socialdemokratin, vänsterpartiet, LO, massvarsel, varsel, arbetarkamp, socialism
I pressen:AB1,SDS1,
om att upphöra med att tillverka amerikanska bilar utan att under skydd av den amerikanska konkurslagen Chapter 11 låta bolagen bryta alla avtal med fackföreningarna och skrota de « förmåner » som arbetarna sägs njuta av. Sjukförsäkringar och pensionsavtal kan undermineras , lönerna sänkas med kanske upp till 30 procent, allt för att GM och Ford ska arbeta med samma produktionskostnader som Toyotas, Hondas och Huyandais produktionsenheter i den amerikanska södern.
da bankerna och därmed de statliga underskotten rusar i höjden till orimliga nivåer kommer det inte att finnas plats med dyra reformer för de 47 miljoner amerikaner som saknar all form av sjukförsäkring. Det ryktas redan i media att Obama beslutat lägga den utlovade reformen på is. Sedan när ekonomin om några år kanske kommit på fötter då ska de stora underskotten avskaffas med hjälp av stram budgetpolitik. Då blir det säkerligen inte militären eller energiindustrin som hamnar i kläm utan än en gång de som saknar en sjukförsäkring värd namnet. 
hemma i historien borde läsa på lite i afghanernas historia. I 200 år har olika imperier och invasionsarméer brutit ben och armar i den steniga terrängen. Det är vad som kommer att hända USAs och Natos trupper också. För varje soldat som sänds in i « kriget mot terrorismen » kan medeltidsfundamentalisterna rekrytera två nya krigare.
kanske också dags att inse vad som var den verkliga meningen med pensionsreformen. Den hade inte till syfte att rädda framtidens pensioner. Den hade till syfte att försämra framtidens pensioner. -With a little help from my friend, aktiebörsen, har målet redan uppnåtts snabbare än vad makthavarna räknade med.
alla prognoser vann Martine Aubry posten som partiledare med minsta möjliga marginal. Med 42 röster fler än Ségolène Royal, eller 50.02% mot 49.98%, är årets politiska överraskning ett faktum. Innan kongressen i Reims och omröstningen i går kväll såg alla media Madame Royal som Socialistpartiets kommande partiledare.
