Vad döljer sig bakom Malis sanddyner?

François Hollande kom, sågs och segrade –kanske. Det råder ingen tvekan om att Frankrikes president togs emot med jubel av befolkningen i Timbuktu efter att franska trupper drivit de islamistiska miliserna på flykten.

Hollandes ”folkbad” på centrala torget i Timbuktu

Glädjen i Timbuktu och andra städer i norra Mali är fullt förståelig, men kan ändå bli kortvarig. Efter detaljerade rapporter om islamisternas religiösa terror mot den svarta befolkningen är mottagandet av Hollande inget att undra över. Det är inte nödvändigt att gå in i detaljer om det barbari som de utsattes för. Det är redan väldokumenterat.

Däremot finns det anledning att höja blicken utöver de oändliga sanddyner som sträcker ut sig över en yta dubbelt så stor som Hollandes hemland. Redan nu står det klart att de väpnade islamisterna i de tre grupper det främst handlar om har dragit sig tillbaka till områden som de känner utan och innan. Problemen för den franska militären är inte militära utan politiska. Hur ska dessa enorma områden och enstaka städer kunna kontrolleras efter att de franska trupperna dragits tillbaka? Regeringen i Bamako är oduglig och den maliska armén i det närmaste i upplösning och utan kommandostruktur sedan kuppen i mars 2012.

Men innan andra frågor och problem dryftas är det nödvändigt att fråga sig vad François Hollande har för syfte med sin militära insats, vilka intressen som han i första hand värnar om. Utan att bli vulgärmaterialist räcker det med att uttala ordet uran så går ekvationen ihop. Södra Mali är också rikt på guld, bauxit och andra råvaror. Men uran är nyckeln. Frankrike har flest kärnkraftverk i Europa och får råvaran uran från det franska bolaget Arevas brytningar i Malis grannland Niger. När de islamistiska trupperna bröt igenom den maliska arméns ”motstånd” låg vägen öppen till huvudstaden Bamako. Det var ett direkt hot mot Frankrikes materiella intressen i landet, mot de fem tusen franska medborgarna i landet och uranbrytningen i Niger.

Hollande försvarar den franska imperialismens intressen i Mali

Rent formellt svarade Hollande på en direkt begäran om hjälp från den tillförordade presidenten Traoré vilket gjorde att Frankrike kunde räkna med FN:s godkännande. Men i praktiken innebar det att ingripandet räddade en regim som var på fallrepet. De lägre officerarna i Bamakos regementen lydde inte under generalerna och stora grupper ungdomar i Bamako var beredda att börja demonstrationer mot presidenten i samma ögonblick som Hollande satte in sitt flyg. På en natt ändrades situationen. Den franska insatsen togs emot med jubel och president Traoré räddades, (tillfälligt?) kvar vid makten, utan att bejublas vid ett framträdande i Bamako tillsammans med François Hollande.

Det var inte så länge sedan som Mali hölls upp som ett demokratiskt föredöme i de diplomatiska salongerna. I maj 2002 vann den före detta generalen Amadou Toumani Touré, kallad ATT, presidentvalet och det verkliga förfallet började. I den processen spelar de islamistiska grupperna i norr en avgörande roll, men inte den man kanske kan tänka sig. För det handlar om en härva av mutor till presidenten med omgivning, i utbyte mot fria händer för islamisternas smuggling av narkotika, cigaretter och gisslantagande.

ATT tillsammans med Sarkozy som underhöll intima band med mutkolven

I början av 2003 ombildas en av de algeriska islamistgrupperna som drivits på flykten av den algeriska armén. I Mali bytte den namn till Al Qaida i Islamska Maghreb, AQIM, och startade en karriär inom branschen för gisslantagande. På några år lyckades de få ihop mer än 200 miljoner dollar i utbyte mot 50 personer av vilka de flesta kidnappats i Niger och förts till Mali för kohandel med regimen i Bamako. De håller fortfarande sju franska medborgare som gisslan och har krävt 130 miljoner euro i lösen. I Mali använde AQIM en del av lösenpengarna till att köpa presidentens och höga militärers ”goda vilja”. Pengar i utbyte mot total rörelsefrihet i norra Mali. För eliten i Bamako var det ett fint arrangemang eftersom de islamistiska grupperna gick emot tuaregernas flera decennier långa kamp för självstyre.

Tuaregerna utgöra bara fyra procent av Malis befolkning på närmare sjutton miljoner personer. Även i norra Mali är tuaregerna en minoritet men på grund av deras speciella plats i samhället som ”ökenfolk” har det alltid rått en konflikt mellan det svarta södra Mali och den ”ljusare” norra delen. Landet har inget sammanhållande kitt eftersom det är resultatet av pennstreck på en karta under konferensen i Berlin 1885 mellan Europas kolonialmakter.

I Berlin 1885 gjorde Europas furstar och kungar upp om Afrikas kolonier.

Som ökenfolk har de tjänat sitt levebröd ur två källor, boskap och som organisatör av karavanhandel från Afrikas västkust, genom Saharas öknar och upp till Medelhavets kuster i Nordafrika och Mellanöstern. Där ligger också en tragisk historia som sedan dess alltid förmörkat tuaregernas relation med den svarta befolkningen söder om Sahara. Tuaregerna skötte till stor del slavtransporterna genom Sahara och mycket av de rikedomar som samlades i bland annat Timbuktu kom från slavhandeln. I södra Mali har den svarta befolkningen bevarat de mörka minnena från den tiden i det kollektiva medvetandet.

Den moderna handel som nu följer de gamla slavlederna är av en annan natur men också den en källa till stora inkomster för olika grupper i norra Mali. Kokain och cigaretter är dagens melodi. Latinamerikas narkokungar skeppar kokain till hamnar på Västafrikas kust, främst Guinea-Bissau. Transporterna genom Sahara till Medelhavet sköts av lokalbefolkning som känner öknen som sin egen ficka.

För de islamistiska grupperna har smuggling av cigaretter blivit en stor inkomstkälla vid sidan av gisslantagande. Det är en hantering som jämfört med kokainhandeln anses som oförarglig i Washington och Paris men det handlar om miljardbelopp som omsätts och därmed miljoner och åter miljoner dollar till islamistgrupperna och tuaregerna för deras hjälp med transporterna. Ledaren för islamisterna som attackerade gasanläggningen i Algeriet kallades inte Mister Marlboro av en slump.

Moktar Belmoktar , alias Mister Marlboro

Cigaretterna transporteras på samma gamla leder som kokainet. Dels handlar det om falskfabrikat från Kina och Vietnam och resten består av de stora tobaksbolagens mindre kända märken. Enbart i norra Afrika beräknas folket röka 170 miljarder cigaretter om året, vilket jag inte tvivlar på efter att ha sett hur det kedjeröks i exempelvis Marocko och Tunisien. De stora tobaksjättarna, British American Tobacco och RJ Reynolds säger att de inte göder smugglingen via Sahara och skyller på de mellanhänder som de överlåter distributionen till. Men det är uppenbart att de inte har något egenintresse av att själva ta hand om distributionen fram till försäljningsställena. De tjänar stora pengar på att deras andrahandsmärken avsätts på en mindre ”kräsen” marknad i Afrika.

Tuaregernas försvar av den egna livsstilen och självstyre går långt tillbaka. Redan 1961 gjorde de uppror mot regimen i Bamako och 1992 upprepades samma scenario. Men i båda fallen slutade det med nederlag. Ingen regim i omgivningen accepterar idén att tuaregerna ska ha mer självbestämmande för att inte tala om en egen stat. Som folk finns tuaregerna i alla stater i södra Sahara och en ny stat skulle enligt dessa regimer destabilisera hela regionen. Det verkar vara svaga ursäkter för större självstyre för tuaregerna. Ett mer berättigat argument mot bildandet av en tuaregstat är i så fall att tuaregerna är en minoritet även i norra Mali. Där bor också andra etniska grupper, bland annat Songhai, Fulani och araber.

Kvinnor ur minoriteten Songhai på bröllopsfest.

Smuggling och handel har alltså en lång tradition i regionen och som inkomstkälla för tuaregerna. Men i och med president Tourés tillträde till makten 2002 blir norra Mali också en grogrund för en allt radikalare islam i form av grupperingen Ansar al-Dine som har sin sociala bas bland delar av tuaregbefolkningen. Vad som kallas AQIM är däremot en böld på den radikala islamismen i norra Mali. De har ingen social bas och innehåller rekryter från alla hörn av Afrika och även från Pakistan, Mellanöstern och enstaka nordamerikaner och européer. På grund av områdets enorma yta och en allians med Ansar al-Dine och islamistgruppen Majao i Gao-området (som s, har AQIM kunnat hitta en skyddad och lukrativ tillvaro i norra Mali. Kidnappade européer ”fritogs” av president ATT som paraderade med dem på presidentpalatsets trappa inför pressen medan AQIM fick full rörelsefrihet i utbyte mot en del av lösensummorna.

Det var Khaddafis fall som accelererade den politiska krisen. Hundratals, kanske flera tusen, tuareger som varit i Khaddafis sold återvände till Mali på stulna terrängbilar och beväpnade till tänderna. I januari 2012 började den tuaregiska fronten MNLA, stärkta av Khaddafis legoknecktar, ett uppror i nordligaste delen av landet och det visade sig snabbt att de cirka tre tusen soldater som fanns på plats saknade all vilja till strid. Efter en massaker på flera dussin soldater i garnisonen Augelhok föll regimens armé i norr totalt samman efter att bland annat utbildade ”elitförband” med tuaregiska officerare anslöt sig till MNLA. På nolltid hade MNLA tillsammans med Ansar al-Dine och AQIM (som båda anslöt sig till upproret) drivit ut den maliska armén och utropat den självständiga staten Azawad.

Milis ur MNLA flaggar för ett självständigt Azawad

Den omedelbara reaktionen i Bamako kom i form av en militärkupp ledd av den unge kaptenen Amadou Sanogo den 21 mars 2012. De lägre officerarna i den i upplösning stadda armén såg det som en nationell skam att de upproriska tuaregerna kunde knäcka armén på närmast nolltid. Bara ett par veckor senare tvingades den unge kaptenen lämna presidentposten efter hårda påtryckningar från Washington och Paris samt tuffa sanktioner från alla grannstater som avskyr idén om mer frihet för regionens tuareger och andra ökenfolk.

I norr tappade samtidigt MNLA hela kakan, som stals från dem av de salafistiska grupper de hade gått i allians med. Det ligger något tragiskt över den nationella tuaregiska rörelsen. Den lyckas alltid välja partners som leder till nederlag. Eller tjäna någons intressen som Khaddafis. Ansar al-Dine och AQIM hade inget intresse alls av att utropa en egen stat. AQIMs agenda är inte nationalistisk utan religiös gangsterism i ett område de kan simma fritt i som fisken. MNLA drevs snabbt bort från alla städer de erövrat i norr och den religiösa terrorn mot lokalbefolkningen, speciellt den svarta, startade och utvecklades till vad vi nu känner till via reportage från de städer som fransmännen tagit tillbaka från islamisterna.

François Hollande med Dioncounda Traoré i Bamako den 2 februari.

Efter det jublande mottagandet av François Hollande och de snabba militära framryckningarna kan det synas som att den franske presidenten snart kan dra tillbaka sina trupper, utropa ”mission accomplished” och lämna kontrollen över norra Mali i regimens hand. Men alla andra scenarion än det är mer troliga. Den korrupta och paralyserade regimen tillsammans med en armé i förfall är totalt oförmögen att kontrollera en minsta sanddyn i norr. Armén som sägs vara kapabel att mobilisera kanske 1 500 av sina 14 000 soldater saknar också utrustning. Flygvapnet har två gamla Mig-21 som står i Bamako. Plan som piloterna vägrar sätta sig i av säkerhetsskäl. Utöver det har den också tillgång till ett tre gamla ukrainska helikoptrar som skrämmer vettet ur ….piloterna.

Dessutom finns det en stor risk att maliska soldater om de släpps fria i norr kommer att begå hämndaktioner mot den tuaregiska minoriteten som de ser som ansvariga för debaclet i norr. Rapporter om övergrepp och plundringar i Diabali och Timbuktu har redan nått media och Amnesty International. Trots de franska truppernas närvaro med order att till varje pris undvika just detta. Hur ska det då inte bli om de maliska trupperna ensamma får sköta kontakten med lokalbefolkningen.

I Paris inser den högsta ledningen naturligtvis att det inte finns någon rent militär lösning på problemen i norra Mali. Det är inte ett militärt problem utan ett etniskt/politiskt problem alltsedan kolonialtidens dagar. Hollandes bombasmer om ”krig mot terrorismen” passar väldigt illa in i situationen i Mali eftersom den enda lösningen ligger i att socialt, ekonomiskt och nationellt gå den tuaregiska minoriteten (och andra) till mötes i ärliga förhandlingar. Det skulle också vara det hårdaste slaget som går att dela ut mot AQIM och de andra salafisterna som saknar en verklig social bas i regionen. Men Hollande kunde väl inte hålla sig med tanke på de rubriker om en ”beslutsam chef i krig” som hans snabbesök i Mali ledde till.

Som krigschef kan Hollande hoppas bättra på sin image i Frankrike

Så för att svara på vad som döljer sig bakom Malis sanddyner kan vi sammanfatta i några punkter:

-Hollandes beslut att ingripa militärt dikterades av Frankrikes materiella och politiska intressen i Mali och Niger som var direkt hotade av de islamistiska styrkornas ohindrade framryckning mot huvudstaden Bamako. Det är inte ett projekt för att lägga fingrarna på nya råvarukällor och politiskt inflytande i Centralafrika utan ett försvar av redan existerande inflytande och kontroll.

-Den sittande regimen i Bamako blir därmed Hollandes skyddsling, något Paris förmodligen med lättnad hade undvikit om det inte handlat om ett akutläge. I Paris är man medveten om regimens ruttenhet in i märgen.

-Nu måste i stället Paris ställa in sig på att självt och via ombud i grannstaterna garantera en långvarig militär närvaro för att hindra de islamistiska grupperna från att på nytt ta över städer i norr.

-Den lokala befolkningen i städer som Konna, Diabali, Timbuktu, Gao och Kidal är befriade från islamisternas dårskap i form av stening, stympning, förbud mot radio, teve, dans, rökning och andra ”depraverade” former av västligt inflytande. Man kan knappast anklaga dem för att därmed vara den franska imperialismens lakejer. Det vill säga anklaga dem för att ha tagit emot hjälp av imperialismen för att bli fri från terrorn och, som vissa redan sagt, att de borde ha befriat sig själva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

3 svar på ”Vad döljer sig bakom Malis sanddyner?

  1. Jättebra artikel. Av någon anledning vet man ju allra minst om de områden i Afrika som administrerades från Paris, här fick man veta en massa. Förmodligen är det språkbarriären som spökar.

  2. Bra genomgång på det stora hela, men ett stort fel. Uran är inte inblandat. Det finns inga urangruvor i Mali och heller inga bekräftade fyndigheter, även om letning har pågått. Kolla hos exempelvis World Nuclear Association.

  3. Jo det finns det, eller kanske man ska säga att det finns ännu obrutna fynd. Ett kanadensiskt bolag bryter sedan ett tag men det verkar vara en mager gruva. 0.3% uran i en fyndighet på 10 000 ton uranmalm. Men det är urangruvan i Niger som Areva exploaterar. Och det står i texten att Frankrike vill skydda sin gruva i Niger. Men det kanske int var nog tydligt. Jag ska kolla i texten och precisera.
    Dessutom ligger urangruvorna i NIger inte långt ifrån gränsen till norra Mali. En gräns som bara är ett streck i sanden. Det är kanske ingen tillfällighet att de franska trupperna framför allt tagit sig upp mot nordöstra Mali.

Lämna ett svar