Varför inte sluta upp med att ta egyptierna för dumskallar?

Julien SALINGUE

4 juli 2013

.

Sedan i går kväll upprepas ständigt formeln i media och av sociala nätverk: ”Egyptens armé har störtat Mohammad Morsi”. Vid första eftertanke verkar påståendet oemotsägligt, åtminstone om man ser till händelserna på kvällen 3 juli ur rent konstitutionell synpunkt.  Till de som säger att vad som hänt är en ren statskupp från arméns sida svarar andra att vi ser en ny etapp i den egyptiska revolutionen. En granskning visar att verkligheten ligger mellan dessa två hållningar.

Statskupp eller revolution?

Faktum är att även om presidentens avsättande organiserades (och annonserades) formellt av armén och inte av autonoma strukturer med ursprung i upprorsrörelsen som skakar Egypten sedan 30 månader så hade det aldrig skett utan de historiska demonstrationerna 30 juni och de påföljande dagarna. Det är för att egyptierna mobiliserade i miljontals som Mohammad Morsi tvingades att avgå, inte för att militären plötsligt beslutade att fälla honom. Att fokusera på händelsernas institutionella aspekter leder många observatörer till att glömma den folkliga mobilseringens roll som kraften bakom presidentens fall.

Militärenchefen al-Sisi proklamerar Mursis fall omgiven av civila opportunister.

Hypermediatiseringen av statskuppen låter som ett eko från undermediatiseringen av de mobiliseringar som skakat Egypten oavbrutet sedan Hosni Mubaraks fall i februari 2011. Statistiken talar för sig själv: Under de fem första månaderna i år hölls inte mindre än 5 544 demonstrationer i landet, de flesta av dem kring ekonomiska och sociala problem. Succén för Rebellkampanjen (« Tamarod ») som också koncentrerades till dessa frågor, och inte till ett fördömande av någon ”islamisering av det egyptiska samhället, ingick också i rörelsen för att ifrågasätta Muslimska brödraskapets politik.

Brödraskapet visade sig faktiskt vara oförmöget att möta befolkningens krav. Samma krav som ledde till den massiva revolten 2011 mot Hosni Mubareks diktatur. Morsi, som presenterade sig som revolutionens kandidat valdes i ett demokratiskt val i juni 2012, misslyckades att tillfredsställa befolkningens krav, speciellt vad gällde ekonomiska och sociala krav. I stället försämrades befolkningens levnadsvillkor. Även om vi inte får undervärdera det faktum att regimens gamla ledare gjorde allt för att hindra Muslimska brödraskapet från att regera är det uppenbart att brödraskapet mycket snabbt tappade legitimitet i folkets ögon på grund av dess egna politiska och ekonomiska val.

Rebellkampanjen samlade in kring 20 miljoner namn med krav på Mursis avgång.

Det järnlock som lyftes i januari 2011 har inte lagts på igen. Störtandet av Hosni Mubarak fick miljoner av egyptier att inse att de inte var dömda att uthärda sina ledares politik utan att de tvärtom kunde ställa dem till svars och mobilisera för att driva bort dem. Det är vad som skett de senaste dagarna, till de flesta observatörers stora överraskning. De var förblindade av en ”religiös” tolkning av Muslimska brödraskapets politik och en fientlighet mot dem och insåg därför inte omfattningen och karaktären av den rörelse på djupet som på nytt fällt makthavare sedda som illegitima av en kraftig majoritet av egyptierna. Ingen ska förvånas över konstaterandet att en vald president kan ses som illegitim inklusive av sina egna väljare när han förråder det mandat som getts honom.

Arméns ingripande.

Militärens ingripande måste naturligtvis bedömas med nyktra ögon och det handlar inte om att underskatta den dragning till auktoritära lösningar som finns bland många ansvariga i arméledningen, vilka blev fientliga mot Mubaraks diktatur enbart när han redan var dömd av upprorets omfattning 2011. Men arméns ingripande, som av vissa kommentatorer allt för snabbt presenteras som militärens ”revansch” på det Muslimska brödraskapet, måste framför allt förstås som ett slut på den tysta överenskommelsen, om än konfliktuell, mellan de två krafterna  -armén och brödraskapet. De hade ställt sig uppgiften att återställa ordningen i ett land som varit en kokande revolutionär gryta sedan Mubaraks fall.

Republikanska gardet blockerar vägen för pro-Morsidemonstranter

Men president Mursi och hans regering har varit oförmögen att lägga locket på protesterna de senaste månaderna vilket fördjupat den politiska och framför allt den ekonomiska instabila situationen. Det passar armén dåligt eftersom den kontrollerar en tredjedel av landets rikedomar. Armén gjorde bedömningen att det Muslimska brödraskapet visat sin oförmåga att stabilisera landet och att den därför själv var tvungen att ta sig an att återställa lugnet och stoppa den revolutionära processen som kunde få den att förlora en betydande del av sitt politiska och ekonomiska inflytande.

Svagheten i den alltför entusiastiska tolkningen av det skedda och som i arméns ingripande ser en ny etapp i revolutionen, är att generalstabens mål är precis att göra slut på den. Det är en paradoxal situation: de senaste dagarnas händelser är samtidigt ett uttryck för existensen av folklig och revolutionär dynamik och mycket negativa politiska styrkeförhållanden för revolutionärerna. De senare har inte ännu lyckats skapa en tillräckligt enhetlig struktur, stark och legitim för att spela den roll som arméledningen har i dag vilket lämnar initiativet till en social kraft som huvudsakligen är upptagen med en återgång till det normala och inte med att tillfredsställa revolutionens krav.

Miljoner och åter miljoner demonstrerade över hela landet den 30 juni.

Därför står vi inför en ny instabil period redan märkt av arméns visade vilja att få alla att inte motsätta sig dess ”färdplan”, med godtyckliga beslut som att stänga Al Jazeeras lokaler eller arresteringar av ledare för Muslimska brödraskapet.  Militären har för tillfället lyckats utnyttja den paralyserade politiska situationen märkt av brödraskapets misstag och oppositionens strukturella svagheter. Men revolutionen är vare sig slagen och eller konfiskerad.

Många världen över såg nedlåtande för att inte säga föraktfullt på de scener av folkligt jubel som mötte generalstabens deklarationer och insatsen av pansar på Kairos gator och förklarar mästrande för egyptierna att de är på väg att begrava sin revolution. Paternalismen i den attityden är naturligtvis chockerande, men det är det dubbla felet i analysen som ligger bakom som jag vill insisterar på som avslutning.

Fortsätter revolutionen?

Första misstaget är underskattningen av det egyptiska folkets centrala roll i Mursis fall grundat i det massiva förkastandet av Muslimska brödraskapets politik. Brödraskapets nederlag i går (3 juli) ses av miljoner egyptier som deras seger. Det folk firade i går på landets gator är nederlaget för en president som trots sina löften inte tillfredsställt någon av revolutionens krav, och inte militärens maktövertagande.  Det är militären medveten om och förklarade att den inte tänker spela någon utdragen politisk roll och var noga med att omge sig med representanter för politiska partier och landets religiösa institutioner under den presskonferens då Mursis avsättande annonserades.

Det andra misstaget är förknippat med det första och är frukten av en vision av ett omoget egyptiskt folk. Det har lett olika kommentatorer till att de senaste dagarna proklamera att egyptierna höll på att lära sig demokratin då de i själva verket var i färd med att visa att de mycket bättre förstått dess källor än de i väst som ger dem lektioner. Vad kan vara mer autentiskt demokratiskt än att med petitioner och demonstrationer ifrågasätta en av folket vald president som förråder det mandat han getts och som för en politik i motsättning till kraven från en revolution som indirekt fört honom till makten?

Väggmålningar är en del i stadsmiljöerna.

Just nu råder en tydlig förvirring och man kan förstå att scenerna av fraternisering mellan demonstranter och armén eller polisen förvånar och oroar. Men nej, egyptierna är inte korkade. Alla som i dag insisterar på den roll som militären spelade under diktaturen och de övergrepp den begick innan och efter Mubaraks fall har rätt i att göra det. Men är det nödvändigt att påminna om att egyptierna som var de första offren är medvetna om läget och vet troligen mycket mer om detta än de självutnämnda specialisterna? Tydligen verkar det så.

Det handlar självfallet inte om att underskatta de motsägelsefulla aspekterna av arméns ingrepp och hänge sig åt en enfaldig entusiasm efter presidentens fall. Men kom ihåg att för ett år sedan då Mohammad Mursi vann presidentvalet förklarade vissa att revolutionen var död och att det egyptiska Muslimska brödraskapaet ”stulit folkets seger”. Nu bevisar folket inför hela världen att det inte var fallet, att det är fortsatt vaksamt och inte sänker garden inför kontra-revolutionens krafter. I 30 månader har den egyptiska befolkningen verkligen visat att den inte tänker låta någon, vara sig civila eller militären, konfiskera dess revolution. Inget pekar på att den folkliga mobiliseringen är bruten, tvärtom.

Julien Salingue är en fransk statsvetare och poltisk aktivist som deltar i solidaritetsarbetet med det palestinska folket.

Artikeln är publicerad på webbsidan Europe-Solidaire och översatt till svenska av Benny Åsman.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

20 reaktion på “Varför inte sluta upp med att ta egyptierna för dumskallar?

  1. Det är väl ingen som tycker att egyptierna är några dumskallar. Artikeln tycker jag inte tillför något speciellt nytt, när det gäller situationen i Egypten, t ex orsaker resp utmaningar och varför Egypten hamnat där landet befinner sig och vad som behöver göras. Det skulle möjligen vara att militären äger 1/3 av alla Egyptens tillgångar och som förklarar deras intresse av att ingripa för att bevara sin privilegierade position i det egyptiska samhället. Annars är artikeln som vilken annan mainstreammedia som helst, där fokus ligger formen, utan borra djupare. Vill man få lite substans och lära sig lite mer om kring krisen i Egypten så rekommenderar jag inlägg på bloggen Flute, idag, Cornucopia någon dag sedan och ASPO Sverige!

  2. Lite kräsen av dig Martin? Rubriken syftar till att så många utomlands försöker talar om för egyptierna att de har illusioner om militären. De vet mycket väl hur de agerade under perioden efter Mubaraks fall.

  3. Jag tror det handlar om pengar och att militären är rädda för att USA ska dra in miljardstöden om landet går mot instabilitet.

    Den största folkrörelsen i Egypten är Frihets- och Rättvisepartiet som innehåller Muslimska Brödraskapet.

    Den uppgiften har jag fått från SVT:s kommentator som just nu skriver en hel del i ämnet.

    Jag tror du gör dig en björntjänst om du låtsas som dom inte finns Benny…

    De flesta människor vill veta förhållanden som dom verkligen är, en alltför stor vinkling och vrångbilder förstör trovärdigheten och förminskar rapporteringen till en propagandamegafon för redan övertygade 🙁

  4. Någon, jag tror du inte riktigt har greppat vad MB är. Det är allt utom en ”folkrörelse”. Det är (eller var) största partiet för ett år sedan, men ingen ”folkrörelse”. Den verkliga folkrörelsen vi sett den senaste tiden är ”Rebellrörelsen” , den som samlade in 22 miljoner namnunderskrifter bakom kravet att Mursi skulle avgå. Om du läser vad jag skrivit och den de texter som jag översatt och lagt ut kan du inte säga att jag bortser från MB. Däremot konstaterar jag med glädje att det inte en tog dem ens ett år att göra bort sig totalt, med en politik som till och många av Mursis väljare, i juni 2012, stötts bort av. Det är en revolutinär process där politiska krafter snabbt kan svepas åt sidan om de för en politik som tappar legitimitet i folkmassornas ögon. Det går inte bara att vifta bort de största demonstrationerna i världshistorien och se till statiska valsiffror. Ingen vet vad MB skulle få i ett val i dag. Knappas hälften jämfört med förra gången skulle jag tippa. MB:s totala oförmåga att möta de fattigas krav på bättre levnadsvillkor ligger bakom deras bankrutt. ”Islam är lösningen” sa de. De tomma borden talar ett annat språk för den stora majoriteten av landets befolkning.

  5. hmm, knepigt det här….

    Det handlar om att leva som man lär och i så fall verkar det inte som dom följer den tredje av islams fem pelare 🙁

    OT men samma ämne…
    Dock har jag fått ett pånyttfött hopp om kristendomen och då katolska kyrkan vars nya påve Franciskus tycks vara allt annat än som sin reaktionära föregångare.

    Det ser mycket lovande ut och jag hoppas på en revolution om än i det tysta 🙂

    http://www.svt.se/nyheter/varlden/han-vill-reformera-kyrkan

  6. Nej Någon, nu undrar jag var du är på väg? Påven är enväldig härskare i ett ”kalifat” , den katolska kyrkan. Ska vi börja lita till ”upplysta despoter”?
    Den katolska kyrkans vertikala struktur kan inte ändras, lika lite som någon annan världslig diktatur.

  7. För mig som demokrat är religionsfrihet en självklarhet och det har man framgångsrikt kunnat kombinera i dom socialistiska länderna i Latinamerika. Låt vara de är kristna/katolska.

    En skrämmande motsats fanns i kommunistdiktaturerna nära oss och bakom den dåvarande järnridån där dom troende fick gå under jorden och kyrkorna degrederades till förrådslokaler vilket bl.a. fick Esterna att idag förbjuda kommunistiska partier. Hur önskvärt är det?

    Framtidens socialism odlas i Latinamerika och just därifrån kommer den nya påven. Ett plus ett blir två och inget annat.

    Den som gör anspråk på att påverka måste visa respekt för religionen annars lär dom inte komma någonstans annat än med diktaturens makt.

  8. Hej Någon, respekt för de religiösa, ja. Respekt för religionen som ideologi, nej. Respekt för den kyrkliga hierarkin, aldrig.

  9. Har du inte respekt för religionen som ideologi har du nog inte heller i mellanöstern och göra för jag tror knappast du skulle bli allmänt accepterad då. I väst är det annorlunda och här i Sverige är vi nästan sekulariserade helt och hållet. Tänk också på att USA är ett land grundat av religiösa flyktingar och att de flesta amerikanska politiker ofta avslutar sina tal med ”God Bless United States of America!” Tyvärr förknippas ”religion som ideologi” per automatik genast med Islam sett genom västerländska glasögon och då oavsett om glasögonen har socialistiska eller kapitalistiska linser. Dessa ”linser” är inte ens två hundra år gamla och är endast ett ögonblick jämfört med våra lagar som en gång stiftats från Bibelns budord som är långt över tusen år gamla.

    Människan överlag klarar sig lätt utan socialism men utan religion blir det svårare glöm inte det. Marx är stor men Gud är större och Trotskij är det väl ändå rätt få som ens känner till…

    För övrigt har jag nu förstått genom en annan konkurrerande blogg att situationen i Egypten är mycket komplex och rör hela regionen och kanske t.o.m. hela världen!

  10. Någon, jag skriver respekt för religiösa människor. Vad menar du med att visa respekt för religionen som en ideologi? Jag har ingen ”respekt” för någon ideologi, i meningen att jag tillåter mig att kritisera det jag finner fel.
    Och respekt för den hierarkiska kyrkan kommer aldrig på fråga. En mer odemokratisk organisation går inte att hitta. Den skyller sin diktatoriska struktur på att det svarar mot Guds vilja. Det får dom gärna göra för min del. Men respekt, aldrig.

  11. Säger man sig visa respekt för religiösa människor måste man också visa respekt för deras religion eftersom religion tränger djupare in i människor än något annat. Kränker man deras religion kränker man också människan bakom den. Ett avskyvärt exempel på det här har vi tyvärr numera fått här i Sverige trots vi har religionfrihet inskriven i grundlagen.

  12. hej Någon,

    det finns en utmärkt bok, bra för alla att läsa, som heter ”Civilisationernas kamp” av Samuel Huntington. Du tassar i dess utmarker hela tiden. Den stipulerar i korthet att religionen är civilisationens värdegrund, därför kan man inte ignorera religion, eller förbjuda den. Däremot kan man tämja religionen, anpassa den till rådande produktionsförhållanden, det har gjorts flera gånger med kristendomen i Sverige. Riktigt problematiskt blir det när religionen och produktivkrafterna står i konflikt, och inte kan samsas; det är där ett antal länder i mellanöstern befinner sig. Om religionen vinner slaget mot produktivkrafterna hamnar landet i permanent inbördeskrig. Produktivkrafterna är ytterst bångstyriga, om de tämjs för fantasifoster i ”himmelen” som tillämpar pre-feodala rättsuppfattningar, så är det ingenting annat än massiv korruption på astronomisk nivå, ackompanjerat av lögner som genomsyrar samhället som ett gift.

    Det är mycket tal om det egyptiska ”folket”. Problemet är att de religiösa är en så stor del av folket att de inte kan ignoreras, eller köras över. Om de religiösa ställer till med inbördeskrig för att styra över produktivkrafterna på ett sätt som skadar stora delar av befolkningen, och ovanpå det terroriserar alla med sin religion, så har landet gigantiska problem. Artiklar i dagspressen författade av egyptier talar ofta om ”nationell enighet”. Om det råder två helt olika uppfattningar, där den ena kräver att alla ska bocka sig för imamerna och lyda deras tolkningar, dvs religiös diktatur, och den andra kräver att slippa höra på imamerna, dvs frihet från religiös diktatur, är det just nationell enighet som saknas. Man kan vara rätt säker på att MB med nationell enighet menar en sådan på islams grund, dvs att de andra ska ge sig, och att de sekulära menar en nationell enighet där de religiösa är religiösa i garderoben, dvs fogar sig i att resten lever som de vill, dvs som vi har det i västeuropa. Själva ordet ”enighet” betyder sannolikt två olika saker, och yttras just därför att den saknas. En verklig civil fred kan bara finnas på den grund där de religiösa respekterar dem som vägrar underkasta sig deras religion, och finner sig i att deras religion är deras privatsak, som ingen annan kan tvingas ta del av. MB menar just tvärtom.

    Påvens agerande baseras visserligen på en vertikal organisation som ska existera fram till den yttersta domen, men också på vetskapen om och acceptansen för att han inte styr utvecklingen, att hans organisation är en rest från förr. Han kan tycka saker om preventivmedel, men inte med våld hindra dem. Påven har inte samma anspråk som imamerna, i alla fall inte utanför Vatikanstaten. Påven har tvingats acceptera kapitalismen, att andra väljer vad de vill ha på sig, och påven har inga horder av aggressiva arbetslösa män som är ute på gatorna och attackerar promenerande kvinnor för att de saknar huvudduk. Påvens företag verkar inom kapitalismen, med banker, fastigheter, räntor och avkastning. Påvens kyrka verkar i samhället, den terroriserar det inte.
    Gudskelov 🙂

  13. Hej sl, hoppas du har en bra sommar!

    Jag har nu läst ditt inlägg och tycker det var mycket intressant men du måste också tänka att världen är dynamisk och förändras hela tiden. Det som sker kan göra gott men också göra väldigt ont.

    Det mest intressanta kommer dock i slutklämmen. Kristendom är okej men Islam är inte okej. Bloggvärden tycks ha samma uppfattning, åtminstone till hälften, och inte minst sd som har den ena som sin käpphäst och den andra som satan själv.

    I kyrkan verkar dom dock inte välkomna men det gäller dessbättre inte för mig, ej heller för muslimer såvitt jag vet 🙂

  14. Det intressanta med Huntingtons bok är att den inte är författad som en kristen stridsskrift, den vill påminna oss om att de andra är precis som vi, men att deras civilisation bygger på andra religioner, som ofta har värdegrunder som påminner om vår. Huntington påminner också om en detalj som västvärlden ofta glömmer, men de andra minns allra först; den västerländska civilisationen har krossat de andra militärt. Det är det som är själva skillnaden, och vi bör inte anta att de inte lider av revanschlust; indiska köp av engelska bilar och franska stålföretag har en sån klangbotten. Allra värst är antagligen åkomman i de islamiska länderna.

    Det är alltså inte så att kristendom är okej och islam inte; kristendomen har i västvärlden fogats in i det moderna samhället, det var inte så svårt, eftersom samhället hade kristendomen i själva hörnstenen på bygget. Kristendomen försöker inte hejda moderniteten, den befinner sig inte i krig med den civilisation den själv ligger till grund för. I de islamiska länderna måste islam få samma roll; religionen måste backa undan från sin lust att styra, alternativt fördrivas från sina positioner, krigarpräster och fatvapredikanter startar ju i praktiken inbördeskrig mot de delar av befolkningen som inte lyder påbud om klädsel, kostvanor, bugande och nigande inför luftslotten.

    Den svenska kyrkan har program för religiösa från andra kulturer; i synnerhet de kristet ortodoxa från östeuropa och mellanöstern. Jag har själv sett de utländska kvinnor som väntar i vapenhuset på kurser och samkväm som är till för att de ska känna sig hemma, och sluta oroa sig för skillnader i synen på den helige ande, påhittade för 1500 år sen. Det är säkert svårare för muslimerna att passa in.

    SD är förstås inte välkomna i kyrkan, de strider mot modern kristendom; bergpredikan, den barmhärtige samariten och hela paketet.

  15. Vi ska dock inte glömma att den katolska kyrkan en gång var minst lika intollerant och utvecklingsfientlig som politisk islam i dag. Glöm inte att jorden var platt, basta. Att ifrågasätta den dominerande ideologin ledde till närkontakt med dåtidens utstuderade tortyrtekniker, som att slitas i bitar eller något annat medmänskligt. Däremot var naturligtvis kyrkan inte emot att tjäna pengar på andras arbete. Handelsmän och spirande kapitalister kunde köpa sig syndernas förlåtelse och fortsätta sitt värv.

  16. Nu vände du saken till sin negation. Problemet är inte att påvens kyrka bestämde allt för några hundra år sen, utan möjligheten är att den inte gör det längre. Det är så jag ser det hela potentiellt hoppfullt; eftersom katolska kyrkan kunde överflyglas, borde islam också kunna överflyglas. Det egentliga problemet i Egypten 2013 är ju inte katolicismen i Italien 1850, utan islam i Egypten 2013.

    Om det visar sig att det inte inte går att böja islam efter modernitetens krav, innebär det antingen att islam är en kvalitativt annan sak som civilisationens bas än kristendomen, eller att de islamiska länderna ligger så långt efter att det kommer att hända längre fram.

    För egen del ser jag socialismen och marxismen som idéer och verktyg sprungna ur kristendomens värdegrund. Liberalismens och socialismens svaga förankring i länder dominerade av islam beror historiskt på att länderna domineras av islam. De har en annan tradition, individens viktigaste uppgift är att tro, lyda och be fem ånger om dagen, ingenting behöver upptäckas, förändras eller förbättras. En grundläggande attityd av det slaget passar inte ihop med ett samhälle som byter teknik vart tionde år, därför att nya individer kan och vill nya saker, och nya generationer struntar i sina föräldrars teknik och lever ett annat liv. De gamla får finna sig i att saker förändras, det verkar vara exakt där politisk islam skär ihop; de accepterar inte det nya livet, utan försöker tvinga på andra det gamla som inte fungerar. För Egypten är valet modernitet eller islam.

  17. Nja, jag ville inte skapa en negation. Jag tror bara att parallellen kan tolkas i stort som du själv gör. Katolicismen kunde inte hindra ”modernismen”. De tjänade och berikade sig på den. I dag är exempelvis Bröderna i Egypten några eremiter. Tvärtom är de ledande i mycket nyliberala kapîtalister om än med skägg. Och glöm inte bort att politisk islamism i mycket är en modern reaktion på Sovjetunionens samanfall och den arabiska nationalismens sammanbrott. Gammalt och nytt bryts i märkliga former, som alltid i historien. Det gamla innehåller frön till det nya och de nya fröna bär på rester av det gamla.

  18. Jag håller helt med om att ledande islamiska potentater i de religiöst dominerade länderna för egen del uppträder som kapitalister på marknaden, jag skulle inte kalla dem vare sig liberala eller nyliberala, de utnyttjar världshandeln för egen del, men förmenar sina undersåtar rätten att göra samma sak. De vill gärna ha egna monopol på allt från tvål till olja, och placera vinster i värdepapper som garanteras av stater med interna maktförhållanden de själva skyr som pesten. De är inga anhängare av liberalism eller rättsstaten, för att dra analogin till västeuropeisk handels- och kontraktsrätt, vill de att andra ska skriva på bindande kontrakt, men själva ska de inte vara bundna.

    Jag skulle inte kalla politisk islam en modern reaktion på sovjetunionens och nasserismens sammanbrott. Islam är underströmningen, värdegrunden, samhällets grundsten i länder med islam som tradition. Jag skulle kalla politisk islam en helt omodern och traditionell reaktion på sammanbrottet för en ömsesidigt ohederlig allians mellan politiska diktatorer med usel finansiering på parallellkurs mot historiens sophög. När det visade sig att vare sig Nasser, Saddam eller för den delen Stalin hade något annat på programmet än att under storskrävlande diktatur, fyllda fängelser och slöseri på militären förbjuda alla andra att försörja sig själva, ser många inga annat val än religionen och dess tilltänkta moraliska kvaliteter. Religionen är dels ett tänkt historiskt normsystem, dels en uppsättning potentater, de sistnämnda kan inte leverera bättre varor än Nasser, Saddam och Stalin. Samtliga lever ju av att förstöra apparaten som levererar välstånd, de plågar och förföljer framstegens två subjekt, handelsmännen och konsumenterna, och kommer dragande med en ”moral” som är avsedd bara för andra. Den socialism den arabiska nationalismen hänvisade till hade något mycket enkelt gemensamt med islam; berg av förbud och förordningar för undersåtarna att finna sig i, och små praktiska snirkliga snårvägar för apparatens män att få tag i den färg-tv om folket verkligen borde veta bättre än att efterfråga.

    Steget från den arabiska nationalismen till islam är kanske inte så stort, kanske är det bara frågan om ytterligare en serie förbud som överheten lägger på folket? Ur vår kristna kulturuppfattning är det definitivt frågan om ytterligare en försämring för människorna att plågas av Muhammeds visioner implementerade av präster som dömer andra till stening, och så fort den är över knackar på hos en prostituerad för lite avslappingsövningar, vi vet ju att maktens värv är tungt och ansvarsfullt och kräver mycken vila. För dem som lever i islams länder kan det se ut som om ”sannare värderingar” lyfts fram, när den gamla generationens sovjetutbildade faller ifrån, och ersätts av en annan sorts tes-tuggare.

  19. Sverige är ett av jordens fem mesta liberala länder; kontrakt är frivilliga, ägandet är spritt, uniformerade politiker av överstes grad eller högre äger inte Ica, Konsum, Clas Olsson, HM och det mesta annat efter att ha lyckats utpressa sig till den positionen med hot om våld från sina underhuggare, inte heller kan den sortens överstar hindra andra från att starta sitt eget Ica om de är missnöjda med överstens handelsvillkor.

    Egyptens tillhör världens 25 minst liberala länder, och överstarna gör precis som de vill, i kraft av att definitivt inte vara liberaler, de är monopolister och tvångsidkare. Andra tvingas med hugg och slag till handlingar de inte har egenintresse i. Överstarnas anti-imperialism ligger i att de på nationalistiska grunder hatar anglosaxare och fransmän för att ha koloniserat deras länder för hundra år sen, kanske passade allians med sovjet det mentala formatet, men det hindrar dem inte alls från att sälja värdefulla strategiska tillgångar till USA, mot astronomisk och helt korrumperande penningsumma.

    Överstarna gillar inte muslimska brödraskapet, därför att överstarnas kusiner försörjer sig på turister, vilket kräver social fred, och muslimska brödraskapet startar inbördeskrig och hatar turister utan kläder.

    Man ska inte inbilla sig att överstarna är liberaler, att de favoriserar fred och fria affärer, de är socialt tränade i sovjetväldet, de är för sitt eget våldsvälde och vill ha monopolaffärer i egen regi. Via alla sina monopol på allt hindrar de väldigt många som inte tillhör det korrumperade skiktet att försörja sig själva; det var det som startade upproret i Tunisien härom året. Ekonomin är politiserad, staten ägs av militära grupperingar med affärsintressen i allt, rättegångar är skämt, lagboken gäller om det passar den gruppering som kan sätta tanks eller lönnmördare bakom orden när det gäller, annars gäller den inte.

    Villkoren i Sverige och Egypten är fundamentalt olika. Företag som inte producerar vad konsumenter vill ha går omkull i Sverige, i Egypten kan de fortleva som parasiter, och hindra riktiga företag från att producera riktiga varor och tjänster. Den som klagar i Sverige, hamnar i tidningen eller i Rapport, i Egypten hamnar den i fängelse. I bästa fall.

    Sverige är jordens mest kristet protestantiska land. I världen finns en sån otrolig statistisk samvariation mellan protestantism, fungerande rättsstat, frihandel, fria val, utbredda fackföreningar, fred och relativ rikedom att den inte kan ignoreras, den måste ses som en förklarande faktor, möjligen bland flera. Det är ju någonting med vår kultur, Luthers strävsamma arbetsmyra, som är av stort intresse., för oss och andra.

Kommentera