Historiskt Nej av Labour

Det är exakt 99 år sedan som den europeiska socialdemokratin röstade för det imperialistiska kriget mot den internationella solidariteten med de arbetande i andra länder. I patriotiskt vansinne ställdes Europas arbetare mot varandra och maldes ner i miljoner som kanonmat.

I går röstade Labour nej till brittiskt deltagande i den påtänkta attacken mot diktatorn Assads militära installationer i Syrien. Men nejet i brittiska underhuset är inte motiverat av solidaritet med det syriska folkets kamp mot en blodig diktatur som redan dödat omkring hundra tusen av landets medborgare.

Nejet är ett stort nederlag för David Cameron och visar att den härskande klassen är splittrad över vilken politik att följa. Splittringen kan ses med bara ögat i den brittiska kapitalismens två husorgan, The Economist och Financial Times. Meden den förre manar att ”slå hårt” mot Assad manar den senare i dagens ledare till eftertanke, tvekan och precisering av det strategiska målet med ett angrepp.

Nejet från Labours ledamöter har absolut inget att göra med solidaritet med frihetskampen i Syrien. Ingen ledare i partiet har under upprorets två första år rest konkreta krav på hjälp till revolutionen. I stället har partiet slutit upp i den borgerliga propagandan om arabernas oförmåga att begripa sig på demokratiska värden och överdrifterna om jihadisternas roll i kampen.

Grunden till nejet i går lades av Tony Blair då han 2002 med groteska lögner tillsammans med Georg W. Bush bluffade hela omvärlden om Saddams Husseins påstådda massförstörelsevapen. Det går inte att ropa varning för vargen alltför ofta om man vill bevara sin trovärdighet. Och det är precis vad som nu skett. Underhusets medlemmar var inte beredda att lita på Camerons bedyranden att Assads regim var ansvarig för gasangreppet i Ghouta den 21 augusti.

Financial Times ”etta” i dag 30 augusti

Imperialismens planer på att bomba militära installationer i Syrien har rämnat och Barack Obama måste nu välja att slå till i ensamt majestät eller ytterligare tappa trovärdighet inte bara i Mellanöstern utan globalt. Det är inte imperialistiska ingrepp som den syriska revolutionen är i behov av. Om USA:s bombningar blir av kan de syriska rebellernas positioner visserligen stärkas och de kommer säkerligen inte att säga Nej till missiler som slår ut regimens flyg exempelvis. Varje syrier vet vad Assads flygvapen och Scudmissiler ställt till med.

Men en verklig solidaritet med upproret skulle i stället förse de kämpande med den materiella hjälp de bett om i två år utan resultat. Löftena har staplats på höjd men aldrig verkställts, vare sig vad gäller vapen eller humanitär hjälp. Vi behöver inte påminna om att ”Syriens vänner” i januari 2013 lovade 1,3 miljarder dollar i humanitär hjälp. Inte ens en femtedel av löftet har uppfyllts. Med axelburna luftvärnsrobotar kan FSA ensamt inrätta en ”no fly zoon” och skydda människorna som bor i de områden som regimen nu dagligen bombarderar.

När Labour säger nej till Camerons och Obamas planer är det tyvärr inte med omtanke för de som dagligen slaktas av regimen i Damaskus. Det är inte ett nej baserat på internationell solidaritet över gränserna mellan världens arbetare. Den idén begravde de för redan 99 år sedan. Därför kommer de vid ett nytt tillfälle i en annan konflikt att gladeligen sluta upp i hejarklacken bakom den egna imperialismen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

3 reaktion på “Historiskt Nej av Labour

  1. Men Benny, jag blir inte riktigt klok över det ni skriver. Jag tycker som ni att det var välgörande att underhuset sa nej till Cameorn. Men sen, om jag fattat saken rätt, har vi sedan länge passerat tidpunkten när det är möjligt att nå en politisk lösning?
    Hela Syrien är en politisk röra och smätdegel med mins fem olika intressegrupper. Få har kontroll vem som styr och syftet med upproret. Alla grupper har sin egen agenda. Hur ska världssamfundet navigera i denna minst sagt råddiga värld. Ni skriver: ”.. en verklig solidaritet med upproret skulle i stället förse de kämpande med den materiella hjälp de bett om i två år utan resultat.” Men vilka kämpar ska få vapnen och hjälpen? Vet du mer än många andra som varit, bott och verkat i Syrien?

  2. Detta är ingen strid mellan Bashar och socialister, utan mellan Syrien på ena sidan och imperialister, reaktionärer och utländska interventer på den andra.

    Visst finns det socialister också på rebellsidan, men det enda de gör är att slänga sina liv på att slåss för en de facto reaktionär seger som lokalt gör den franska revolutionens segrar ogjorda.

    Det finns inga som helst reella utsikter att slå ner al-Nusra utifrån en socialistisk ståndpunkt. Revolten är inte socialistisk i sin natur, det finns ingen socialistisk ledning. En socialistisk revolution är så klart önskvärd, men det är inte det som sker på marken. Att ta parti för terroristerna är kontraproduktivt, antisocialistiskt och reaktionärt. Er hållning är anarkistisk.

    Minns Tambov och Kronstadt. ”Pragvåren” och se vart lyckade försök: ”die Wende”, Solidaritetsrörelsen fört miljoner människor – ner i graven eller ut på gatan.

  3. Historisk fint av Obama.

    USA måste bemöta gasattacken, men först ska kongressen rösta mot en bakgrund av 9% positiva och 68% negativa i undersökningar. En historisk fint; Obama slipper ta beslutet och skyller på kongressen. Det blir inget. Assad fortsätter
    som förr, Putin, ayatollorna och Myrdal jublar.

Kommentera