En kvinna i tvivlets korseld.

En kvinna i korselden. Det är den berättelse som författarinnan Samar Yazbek ger i den artikel vi översatt och publicerar här under. Artikeln publicerades i The Washington Post den 15 september.
Hon gör en stark beskrivning av hennes tvivel, ett tvivel som många brottas med inför alla problem som den syriska revolutionen ställer. Men oavsett alla tvivel kan det inte ursäkta den känslokyla som alltför många visar inför det lidande som regimen Assad utsätter landets befolkning för.

 

Samar Yasbek är författare till ”A Women in the Crossfire” och vinnare av PEN/Pinter Prize 2012 för modigt författarskap.

Av Samar Yazbek

 

Jag är två kvinnor. De stirrar på varandra, som två dumskallar.

Den revolutionära kvinnan i mig anslöt sig till det som startade som fredliga demonstrationer mot den syriska regeringen i mars 2011.

Författarinnan i mig flydde till Frankrike i juli samma år.

Revolutionären, som sedan dess flera gånger flyktigt krossat gränsen till sitt land, är inpyrd av lukt av blod. Hon borstar bort dammet från barns kroppar vanställda av våld, stannar upp och sliter ut hjärtat, och går vidare.

Författarinnan kämpar för att blunda inför det avskyvärda, hon står inte ut längre. Hon ber revolutionärerna att sluta vandra runt i de syriska helvetescirklarna.

Men den andra rösten tuktar henne: ”Det är upp till dig att stiga in i helvetet, att vittna om det, kära romanförfattare. Det är upp till dig att bekämpa allt mörker och våld, allt som gör ditt land till en ruin.”

Författarinnan, som i sin exil bor i politikens och diplomatins värld långt ifrån fallande granater och omedelbar död, undrar om syrierna bör tveka inför att välkomna ett militärt slag från Väst.

Hon säger sig att inget land har rätt att blanda sig i andra länders interna angelägenheter, att oberoende och nationell suveränitet är heligt. Hon frågar sig om angrepp på militära mål utan att fälla Assad kommer att upphäva det omänskliga som regimen står för, speciellt medan Ryssland och Iran fortsätter stödja honom.

Revolutionären i mig, som rör sig bland gerillakrigare och civila aktivister, står tillsammans med de som lever under regimens bomber och dödas av den militära maskinen. Hon säger sig att suveränitet inte får betyda frihet att döda sitt eget folk, att tvinga dem på flykt eller att driva in trosmässiga kilar mellan människorna.

Hon inser att de soldater som hon hört prata persiska när landsbygdsorten Haish förintades är bevis på att den internationella interventionen skedde för länge sedan. Hon säger sig att Syrien inte är Assads regim; Syrien är det syriska folket.

Romanförfattaren ser med häpnad på den religiösa extremismen från en del grupper som säger sig representera oppositionen: hindrar kvinnor från att visa sig offentligt, iscensätter arresteringar, hot och dödande, allt i namn av Islam.

Revolutionären grips av rädsla över vad de representerar vid mötet med ledare från Jabhat al-Nusra, Ahrar al-Sham och andra inflytelserika jihadistiska brigader. Men hon är övertygad om att Assad har uppmuntrat dem, i vetskap om att ett så motbjudande alternativ till hans regim gör att det internationella samfundet tvekar om att ingripa. Hon har gjort intervjuer med dussintals jihadister som berättar att de hade varit i Assads fängelser innan de helt plötsligt blev frigivna i början av revolutionen. Hennes övertygelse är att Assads våld ger dem legitimitet och att det bara är ett slut på regimen som kan rädda Syrien från det ökande hotet av extremism.

Samma kvinna har varit vittne till närvaron av moderata stridande och heroiska civila aktivister som inte har fått det stöd som de behöver. Hon minns också sina långa samtal med syriska familjer som tar avstånd från försöken att utestänga kvinnor, samt med de mödrar som tar avstånd från försöken att avskilja kvinnor, liksom med de mödrar som fortsätter att gå med sina barn till skolan trots de ständiga bombningarna från Assads stridsflyg.

Romanförfattarinnan beklagar att oppositionsrörelsen har rört sig bort från sitt fredliga ursprung. Hon vägrar att samtycka, än mindre att applådera väpnade uppror. ”Är inte en politisk opposition ett bättre alternativ”, säger hon beskedligt.

Den andra kvinnan skrattar henne rakt i ansiktet och förkastar hennes logik: ”Vad väntar du på, du din meningslösa klottrare, när mer än 100 000 människor ligger döda och tusentals andra är fängslade eller saknade? När sjukhusen bombas och läkarna är mål, när det sker massakrer i bagerier och människor skärs av från tillgången på vatten och elektricitet? Vad mer begär du av ditt folk? Vilken sorts rättvisa är det som du är ute efter?

De båda kvinnorna brottas med varandra inom mig, kolliderar vid varje kast i denna oavslutade historia. Men de är överens om en sak: Allt som äntligen kan sätta ett definitivt stopp för mördaren Assad och hans regim är ett slag för det goda. Frågan är om världen verkligen vill sätta stopp för illdåden eller om den nöjer sig med att stå vid sidan av och titta på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En reaktion på “En kvinna i tvivlets korseld.

  1. Pingback: Bristande stöd till sekulära oppositionsgrupper i Syrien | Svensson

Kommentera