Sent i går kväll, måndag 16 februari, bröt förhandlingarna samman mellan EU och den grekiska regeringen. Med ett dramatiskt ultimatum visar ledarna i Berlin och Bryssel att deras mål är att göra det omöjligt för Syriza att hålla de löften som partiet kom till makten på.
Eurogruppens ledare, holländaren Jeroen Dijsselbloem, lät som Margaret Thatcher när han högtravande proklamerade att det finns ”bara en väg” –fortsatt nedrustning av det grekiska samhället.

Nein, non, nee, nie. På alla språk sa gruppens finansministrar nej i tyskt tonläge. Ultimatumet med nej till minsta förändring i den plan som EU, IMF och ECB körde ner i halsen på Grekland bekräftar vad grekerna vetat sedan 2010. Det är trojkan som beslutar om inrikespolitiken i Grekland, som dikterar löner, pensionsålder, nedrustningen av sjukvården och all annan offentlig verksamhet.

Syrizas stora ”misstag” är att det fått mandat att sätta stopp för åtstramningspolitiken som redan visat att den är förödande, skapar misär, kort och gott inte fungerar. Eller egentligen har den fungerat om vi inte ser till de officiella målsättningarna. Tysklands finansminister säger att Grekland har levt över sina tillgångar och att de tyska skattebetalarna inte vill betala för de ”lata” grekerna.

I själva verket har nästan vartenda öre som lånats ut till Grekland omedelbart lämnat landet för att lösa ut privata tyska och franska bankers innehav av grekiska statsobligationer. Nu har de privata bankerna nästan inga fordringar kvar på den grekiska staten. Alla skulder har tagits över av offentliga institutioner som ECB, IMF och enskilda medlemsstater. Lånen till Grekland har räddat franskt och tyskt kapital medan befolkningen i Grekland drivits till ruinens rand.

Den totalt oförsonliga tonen i Bryssel motiveras inte av oro över den ekonomiska situation, över vad en nedskrivning av den grekiska statsskulden skulle kunna föra med sig eller vad en ”grexit” skull leda till. Det handlar inte om ekonomi utan om politik.

Syriza är ett politiskt hot mot den härskande nyliberala eliten i Europa. Det är deras brott. Inte nog med att partiet visat att det går att vinna val i Europa på ett radikalt program som säger nej till nedskärningar, privatiseringar av det offentliga och avregleringar på arbetsmarknaden. Dessutom vågar de sätta sig upp mot övermakten i Bryssel.

Risken att befolkningen i andra länder ska inse att det finns alternativa vägar är för stor. Redan Podemos framväxt i Spanien bekräftar farhågorna i Bryssel. Därför ska alla möjligheter för Syriza att genomföra sitt program blockeras om det så ska leda till att landet tvingas ut ur euron och EU.

Situationen för Tsipras och hans regering är minst sagt svår. Men hittills har den visat att den inte är beredd att vika ned sig och svika sina vallöften. I en artikel i New York Times skriver den färgstarke finansministern Yanis Varoufakis att hans regering inte tänker svika sina löften:
”Trogen principen att jag inte har rätt att bluffa blir mitt svar: De linjer vi har benämnt röda kommer vi inte att korsa. De skulle i så fall inte vara riktigt röda utan bara en bluff”.

Att spå vad som kommer att ske de närmaste veckorna är inte givet. Men rent konkret går det existerande lånet till Grekland ut den 28 februari. Vad sker sedan? Om ECB står fast vid sina hot och om Syriza fortsätter att vägra förlänga den aktuella krediten, det vill säga vägrar fortsätta att skuldsätta landet, är det troligt att ECB stoppar krediterna till den grekiska riksbanken som i sin tur då kommer att tvingas stoppa krediterna till de grekiska privatbankerna med nästan säker konkurs för dem som följd.

Då kommer Tsipras regering att tvingas ta ställning till bankernas situation och konkret besluta om deras nationalisering eller inte. Utan en nationalisering och utan krediter från ECB finns det inga möjligheter att stoppa de rikas kapitalflykt till säkrare hamnar. Stora belopp finns redan undangömda i bland annat Schweiz. Bara under december månad fördes 54 miljarder euro in i Tyskland, varav en stor del sägs vara grekiskt kapital. Det har Merkel inte klagat över.

Det är en gigantisk kraftmätning som väntar. Å ena sidan det europeiska etablissemangets marknadsfundamentalister. Å andra sidan en radikal regering med ett starkt folkligt stöd för en ny politik, en politik som ser till människornas behov inte till bankirernas profiter.

I den senaste gallupen fick Syriza inte mindre än 45,4 % medan alla andra partier backar. Så många som 79,9% säger att partiets program är bra. Stödet för en radikal politik finns där. Enbart om regeringen behåller sin förankring i den folkliga mobiliseringen finns det en möjlighet att stoppa den nyliberala politiken som redan lett till en social katastrof.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Tsipras, Merkel, Bryssel