Den stora lögnen om Greklands skuld

.

Det finansiella kriget mot Greklands befolkning inleddes med en storskalig offensiv.

Året var 2010 och vårsolen värmde när José Manuel Barroso, Jean-Claude Trichet och Dominique Strauss-Khan medvetet ljög Europas och Greklands folk rakt upp i ansiktet.

Som ledare för EU-kommissionen, Europeiska centralbanken respektive Internationella Valutafonden, den så kallade Trojkan, hade de snickrat ihop det första finansiella stödpaketet på 110 miljarder euro till den grekiska staten under den socialdemokratiska regeringen Papandreous ledning.

I massmedia startade plötsligt en hetskampanj mot grekerna som anklagades för att ha levt i sus och dus, högt över sina tillgångar. Alla levde på lyxpensioner redan i femtioårsåldern, smet undan skatter och latade sig. Därför stod nu landet på ruinens brant och det solidariska Europa var tvunget att gripa in för att rädda Grekland.

Det var den bild som de tre herrarna ovan hade skapat och som media vridit runt i många groteska varv. Men det var en totalt falsk bild som hade ett enda syfte, nämligen att få den europeiska opinionen att svälja historien om Grekland som måste räddas undan sitt ansvarslösa folk.

Det verkliga syftet var ett helt annat. Privata tyska, franska, holländska och grekiska banker behövde räddas undan sina sanslöst riskfyllda lån till privata låntagare i Grekland, det vill säga privata banker, företag och välbärgade hushåll. I Trojkans institutioner spred sig oron för att de grekiska låntagarna inte skulle kunna leva upp till sina åtaganden och faran för en ny och kanske värre finanskris än den som storbanken Lehman Brothers fall orsakade kunde inte underskattas. Det var det enda syftet med ”hjälpen” till Grekland. Att den ekonomiska situationen i Grekland skulle förvärras och statsskulden explodera det visste herrarna i Trojkan.

Bevisen för hur landets skuld uppstod, hur en exploderande privat skuldsättning blev till en statlig skuld, hela folkets skuld, med hjälp av en raffinerad lögn finns framlagda i en rapport från den av det grekiska parlamentet tillsatta Sanningskommissionen som i april 2015 fick i uppdrag att etablera sanningen om hur den grekiska statsskulden skenade iväg och helt enkelt blev obetalbar.

Den första mars i år organiserade vänsterblocket i det europeiska parlamentet ett möte där Zoé Konstantopoúlou, det grekiska parlamentets president fram till oktober 2015, deltog tillsammans med Sanningskommissionens samtliga medlemmar, däribland Eric Toussaint från Belgien (kommissionens vetenskaplige samordnare) och Diego Borja (f.d. ekonomiminister i Equador).

De fakta som kommissionen presentererat i sin skriftliga rapport och presenterade muntligt inför de europeiska parlamentsledamöterna sopar golvet med den medvetet förfalskade bilden av den grekiska krisen.

Trojkans tal om en exploderande statsskuld innan 2010 är taget ur luften. Däremot stämmer det att under perioden 2000-2009 den privata skuldsättningen ökade kraftigt, från 74 % av BNP till 129 %. Privata europeiska banker kunde efter Greklands inträde i eurozonen göra stora pengar på utlåning till privata aktörer i landet eftersom den ränta som låntagarna tvingades betala låg över gällande räntor i Tyskland och Frankrike. Bankerna struntade i riskerna eftersom de kallt räknade med att Europeiska centralbanken skulle hålla dem om ryggen för att inte sätta euron i fara.

Kommissionens rapport visar att också den statliga skulden ökade men inte mer än vad som samtidigt skedde i många andra länder inom eurozonen. Den visar också att ökningen inte berodde på utgifterna för den ”lyxiga välfärd” som grekerna sades njuta av. Statens utgifter för utbildning, sjukvård och pensioner var lägre än genomsnittet i EU räknat i procent av BNP. Däremot var de militära utgifterna två gånger högre än genomsnittet i Europa också det räknat i procent av BNP. Att det var främst tyska och franska vapentillverkare som tjänade på det militära slöseriet har varken Merkel eller Hollande nämnt i anklagelserna om oansvarigt budgetslöseri.

Vad som var så omåttligt roligt förtäller inte bilden. Varoufakis har säkert en aning.

Kommissionen visar i sin rapport att det verkliga syftet med det finansiella ”stödet” till Grekland var att hindra en finanskris som hotade utifall de privata tyska och franska, bankerna kraschade.

I ett hemligstämplat protokoll från ett möte i IMF den 9 maj 2010 med 24 direktörer närvarande framgår det att 10 av direktörerna var emot att IMF skulle bidra med 30 miljarder euro till stödpaketet på 110 miljarder euro. De argumenterade för att det inte skulle förbättra chanserna att räta upp den grekiska skuldsättningen utan bara skulle hjälpa de tyska och franska bankerna. Speciellt Brasiliens direktör i IMF sa rakt ut, allt enligt protokollet som Sanningskommissionen haft tillgång till, att ”vi räddar de privata bankerna”. Även den schweiziske direktören var skarpt kritisk.

Det var först efter att de franska, tyska och holländska direktörerna utlovat att deras privata banker inte skulle sälja sina innehav av grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden som de tio trilskande direktörerna röstade för ”bidraget” på 30 miljarder euro.

Det var ett löfte som inte hölls. Av de 110 miljarder som ingick i detta det första stödpaketet hamnade på kort tid över 80 % av miljarderna i de privata europeiska bankernas ägo. Trojkan hade vägrat att gå med på en omstrukturering av den grekiska statsskulden vilket gav de privata bankerna tid till att göra sig av med huvuddelen av deras innehav av grekiska statsobligationer utan några större förluster tack vare att den Europeiska centralbanken köpte upp stora mängder av obligationerna till ett för bankerna fördelaktigt pris.

IMF ändrade också sina regler för långivning för att kunna ställa upp med 30 miljarder euro. Innan mötet den 9 maj gällde regeln att fonden hade rätt att ge lån till en stat enbart om det kunde hjälpa till att sanera statsskulden och göra den uthärdlig (sustainable på finansspråk).
Inför mötet presenterade IMF:s ledning en ny regel som gjorde det möjligt att ställa upp med lån trots att de 30 miljarderna uppenbarligen skulle förvärra skulden och göra den omöjlig att återbetala.

Utan omröstning gällde plötsligt en ny regel, nämligen att IMF kan låna ut pengar till en stat om det finns en risk att landets skuldproblem kan leda till en internationell finanskris. Vilket naturligtvis bevisar att lånet till Grekland handlade om de tyska och franska bankernas hälsa och inte den grekiska statens.
I diagrammet här under syns tydligt hur de europeiska bankerna från och med 2010 och det första ”stödpaketet” kunde göra sig av med i stort sett hela den riskfyllda exponeringen gentemot Grekland.

I nästa diagram ser vi vilka länders banker som lånat ut mest till Grekland. Som sagts var det mest de franska och tyska bankerna som profiterat på de höga räntorna i Grekland. Men även holländska banker hade lånat ut stora belopp utan hänsyn till riskerna. ECB fanns ju i kulisserna, med makt att omvandla de privata skulderna till hela det grekiska folkets skuld.

I ett vips hade så 110 miljarder euro lagts till den grekiska statsskulden som nu verkligen exploderade. Men inte till följd av grekernas ”slöseri” och ”lathet” utan till följd av en medveten lögnkampanj i syfte att omvandla en privat skuldsättning till en offentlig skuld som alla greker nu betalar i form av en extrem åtstramningspolitik och en humanitär och social katastrof. Resten är bara historia. Redan 2012 följde ett nytt ”stödpaket”, denna gång på 130 miljarder euro. På nytt var det pengar som inte syftade till att reda upp den ekonomiska situationen i landet, angripa krisen på arbetsmarknaden eller i sjukvården. Nej de grekiska privata bankerna skulle räddas från kollaps genom tillförsel av ”friskt” kapital.

Det fanns hopp om att Syriza och Tsipras skulle ta kamp för ett annat Europa

 När Syriza vann parlamentsvalet i januari 2015 föddes ett stort hopp bland de som i fyra år manglats av Trojkans och den grekiska regeringens åtstramningspolitik, av de som sett pensioner, sjukvård, skolor och annan offentlig service raseras av den kriminella politik som Bryssel tvingat på landet.

Hoppet skulle snabbt släckas, sa Zoe Konstantopoulou till det hundratal parlamentsledamöter och inbjudna som närvarade vid mötet. Tonen var mycket hård mot Syrizas vägval.

-Det var ett förräderi mot Zyrizas valplattform och de löften vår valseger byggde på, sa Zoe. Redan i februari stod det klart att Tsipras tillsammans med andra ledare i partiet tänkte gå med på krav som bara en månad innan var otänkbara. I det avtal som Tsipras skrev under stod det svart på vitt att Grekland förband sig att till fullo betala tillbaka hela den grekiska statsskulden. Borta var kravet på en skuldavskrivning som alla visste var enda vägen för att ha en chans att stoppa den sociala och humanitära katastrof som redan var på gång. Det var förräderiets konkreta betydelse.

Det har sagts att den nya vänsterregeringen inte hade något alternativ. Sanningskommissionens rapport visar att det är falskt. Rapporten innehåller fakta som den grekiska regeringen hade kunnat använda för att ta strid med Trojkan på ett effektivare sätt. I stället för att inbilla sig och andra att det var möjligt att föra givande förhandlingar med Bryssel hade rapporten kunnat användas som ett riktigt slagträ. I stället valde Tsipras att helt ignorera det arbete som kommissionen utfört.

Det fanns klara möjligheter att till och med använda sig av EU:s eget regelverk. I regeln 472 som antogs av Europaparlamentet i maj 2013 finns det åtminstone en bra artikel bland alla dåliga, nämligen artikel 7 paragraf 9 som säger att varje medlemsstat som erhåller lån ska genomföra en revision av lånen för att undersöka hur statsskulden uppstått, om den är legitim eller inte.

Det är den enda paragrafen som aldrig använts. Inte någon gång har EU-kommissionen uppmanat låntagare med stora statsskulder som, Grekland, Portugal, Irland och Spanien att göra en revision av statsskulden. Innehållet i Sanningskommissionens rapport är explosivt eftersom den visar att huvuddelen av statsskulden är av illegitimt, olagligt eller rent av odiöst ursprung, det vill säga att det handlar om lån som inte tjänat den grekiska befolkningens eller landets ekonomiska intressen.
I stället valde Tsipras och hans regering att överge alla sina vallöften och bli ett lydigt verktyg i Trojkans händer. Det går att spekulera kring orsakerna till den absoluta kapitulationen, vilka psykologiska faktorer som spelade in, vilka farhågor som den unge premiärministern hade inför hotet att tvingas ut ur eurozonen. Oavsett det så kvarstår faktum. Tsipras har accepterat rollen som åtstramningsminister i en regering som inte längre har någon aspekt av vänster över sig. Från en valseger på ett antikapitalistiskt program till en åtstramningsministär på mindre än ett år. Sällan eller aldrig har ett svek mot hoppfulla väljare gått så snabbt.

Den sociala nedrustningen och den humanitära krisen som drabbat befolkningen sedan 2010 saknar motstycke i modern tid. Inget land i Europa har upplevt något liknande sedan den stora depressionen på trettitalet. Pratet om att det äntligen finns ljus i tunneln stämmer tyvärr inte. Efter en kort och darrande återhämtning i fjol höst sjunker på nytt landets ekonomi sedan början av året och nu kräver huliganerna i Trojkan att regeringen ska göra ännu större ingrepp i de statliga utgifterna för pensioner, undervisning och sjukvård. Annars kan det bli fråga om en ”grexit” på nytt, hotar man. Inga krav på sänkta militärutgifter däremot, naturligtvis.

-Ge upp eller lämna eurozonen var det val Merkel gav.

På mötet i Europaparlamentet hänvisade Zoe Konstantopoulou till några av de mest skrämmande fakta som visar den sociala katastrof som råder.

Bland unga kvinnor är 72 % arbetslösa och bland unga män är 60 % utan arbeten. Inom arbetskraften som helhet är nu 27 % utan arbeten. Möjligheterna till att bygga upp vad som raserats minskar på grund av utflyttning. Inte mindre än 300 000 unga forskare har flyttat utomlands för att fortsätta sina studier och framför allt för att finna jobb.

Siffran 300 000 gäller också för hur många små och medelstora företag som gått omkull sedan strypsnaran drogs åt av Bryssel med benägen hjälp av regeringarna Papandreou och Saramas och Tsipras sedan januari 2015.

Zoe talade om skolor utan böcker och ibland även utan lärare. Offentliga sjukhus saknar i vissa fall helt läkare och det går en sjuksköterska på 40 patienter. Cancerpatienter och HIV-smittade får inte den vård de behöver.

-Folk visste att pratet om slöseri var falskt. De såg nämligen aldrig till de offentliga ’överinvesteringarna’ som de påstods ha njutit av och som skulle ha rättfärdigat den offentliga skuldsättningen, sa hon.

Mötet slutade trots allt i en optimistisk ton. Zoe Konstantopoulous hoppas att en dag en ny regering skulle kunna använda Sanningskommissionens rapport om hur den grekiska statsskulden uppstod till följd av illegitim skuldsättning för att kunna säga nej till diktaten från Bryssel.

Det behövs inte sägas att det endast kan ske om en folklig mobilisering gör sig av med den regering som så grovt förrådde de som valde den.

Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

G2 mellan hopp och förtvivlan i kålrotens tecken.

Toppmötet i Alefjäll gick som vanligt av stapeln i september. Inte för kallt för lite promenader. Inte för varmt för att orka diskutera och skriva. Kort sagt ideala förhållanden för ett toppmöte till vilket vi bara inbjudit oss själva. Givande prat och god mat njuter man bäst av på tum man hand.

Politiska diskussioner, korridorprat och inte minst en tur i ekan med kamraten Tomas Johansson för att testa fiskelyckan i Ljungskiles vatten stod på dagordningen. Som synes ett avslappnat program i paritet med toppmötets inflytande över världspolitiken. Vi är vad vi är –två gamlingar som likt gubbarna på balkongen i Muppet show kommenterar om allt och alla.

På väg ut till fiskevattnen.

Men ålder och självkännedom är inget hinder för att inse att under det gångna året i Europa har vi upplevt den mest dramatiska politiska händelsen sedan den portugisiska revolutionen våren 1974. Det grekiska dramat har hållit oss i ett mentalt järngrepp alltsedan vänsterpartiet Syriza vann det grekiska parlamentsvalet i januari.

Trots snart fyrtio år i Bryssel sitter spöt i handen som det ska.

Vi var entusiastiska och hoppfulla eftersom Syrizas raketfart upp till största partiet från att bara några år tidigare legat kring fyra procent i opinionen visade att den reaktionära åtstramningspolitik som Europas borgare tvingar på befolkningen i land efter land inte går obemött fram.

De traditionella partierna som de grekiska sossarna i Pasok smälte ihop till obefintlighet på kort tid efter att ännu 2009 haft egen majoritet i parlamentet. Vi ser det som bevis för att de som talar i de arbetandes namn och samtidigt driver på den nyliberala agendan i Europa inte ostraffat gör som de vill. Det finns en smärtgräns där vanliga människor, i industri, service och administration, får nog och där deras frustration helt plötsligt tar sig parlamentariska uttryck. Då kan gamla partier som regerat i decennier kastas på sophögen av väljarna på nolltid.

G2-mötet präglas varje år av intensiv aktivitet.

Syriza vid makten gav hopp men Tsipras regering visade redan i februari att viljan att nå ett avtal med Trojkan var större än beredskapen att med alla medel sätta stopp för den katastrofala åtstramningspolitiken som drivit Grekland till ruinens brant.

På nytt tändes ett starkt hopp när befolkningen med ett rungande Oxi uppmanade Tsipras och hans regering att stå upp för Oxi och vägra diktaten från Bryssel. Men hoppet följdes omedelbart av förtvivlan när Tsipras valde att tolka ett nej till Trojkans åtstramningspolitik som ett ja till nya förhandlingar i Bryssel, där det snabbt visade sig att rädslan för att ta ett steg ut i det okända var starkare än viljan att infria de vallöften som lyft fram Syriza som språkrör för majoriteten av landets arbetande.

Syrizas kapitulation inför Trojkans absoluta Nein till lättnader i den ekonomiska politiken är ett stort nederlag, för den grekiska vänstern i sin helhet eftersom den gått försvagad ur kraftmätningen med Bryssel. Det är också ett stort nederlag för den radikala vänstern i hela Europa eftersom den visade sig sakna tillräcklig kraft för att mobilisera till solidaritet med det grekiska folkets kamp för ett stopp på den nyliberala krispolitiken.

Vaktchefen ständigt på hugget innanför dörren

Ja, hopp och förtvivlan dominerar som sagt. Men det finns nyanser på skalan mellan hoppet och desperationen. I kålrotens tecken finns också vänskap och livsglädje för att inte tala om matglädje. När makrillen från utfärden med resen Johansson var uppäten, fanns det skaldjur från Ale torgs fiskhandel att njut av. Vaktchefen Freja som blivit lite rund om magen sedan fjolårets vaktpass hade inte heller i år mycket att göra. Inga attentatsmän syntes till och hon kunde ägna sig åt smaskiga rester.

Är det toppmöte måste deltagarna spisa kungligt.

Festmiddagen som avslutade det i Alefjäll världsberyktade toppmötet gick inte av för hackor samt speglade deltagarnas ålder och kultur. Den kokta läggen och senapen passade perfekt med rotmoset. Kålrotens år är slut. Vilket tecken nästa års möte kommer att hållas under vet bara de politiska gudarna. Kanske i den spanska paellans.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Två texter av Stathis Kouvelakis om den senaste utvecklingen i Grekland

GREECE: TOWARDS THE POLITICAL CONSTITUTION OF THE FRONT OF THE NO

The developments in Athens are dramatic and their pace is accelerating. In the next few hours the Greek parliament will vote the new, third, Memorandum agreed between the Syriza government and the Europeans following the now standard express procedure of a single-day (and night…) “debate”. The MPs of Syriza’s Left Platform have already announced that they will vote no and the number of other Syriza MPs who will do the same is still unknown. Among them there will certainly be Zoe Kostantopoulou, the president of the Greek parliament who is currently waging a desperate fight for the ultra-minimal procedures of the parliamentary debate to be respected. Her attitude has triggered a tremendous media attack which is now openly backed by members of the government and pro-government Syriza MPs.

Another major development was the call issued today for the popular mobilization and the constitution of committees against the Memorandum across the country by the leaders of Syriza’s Left Platform (Panagiotis Lafazanis of the Left Current, and Antonis Davanelos of DEA/Red Network) and leading figures of twelve other organizations of the Greek radical Left. Among them two (ARAN and ARAS) are founding components of Antarsya. This is widely considered as the first public step towards the constitution of a new political front that will regroup a large range of forces of the radical Left opposing the new Memorandum and the neoliberal U-turn of the Syriza government.

The Memorandum will certainly be voted by a broad majority in Parliament, thanks to the support of the centre-right and rightwing parties. However it is highly likely that the government will lose support among its own parliamentary group and will call for snap elections in a month’s time. The main rationale for this unprecedented move is to prevent the emerging leftwing opposition to its policy to organize and also to be able to hold elections before the concrete impact of the new austerity measures starts biting. In any case, these elections will be the first test for the new anti-austerity front that is crystallizing around the Left Platform. The next few days will be crucial.
Aghios Nikolas Fokidas, August 13, 2015

Below the full text of the call signed by the leading figures of the 14 organizations of the Greek radical Left

NO TO THE NEW MEMORANDUM
CALL FOR STRUGGLE AND MOBILIZATION ACROSS THE COUNTRY

The undersigned, representing a wide range of forces and organizations of the Left reject the new third memorandum submitted today to the Parliament and call for large unitary struggles to overturn all memoranda and impose a new progressive orientation for the country.

The signing of a new Memorandum by a government that was elected to abolish the previous two, amounts to a major disaster for the Greek people and democracy. The new Memorandum means even more austerity, further restriction of the rights of the citizenry and the perpetuation of the country’s regime of tutelage. The new Memorandum is a complete reversal of the mandate of the Greek people who rejected in the referendum of 5 July in their entirety the neoliberal policies of austerity and of neocolonial dependency.

Throughout the last five years the people opposed in every possible way the fear and blackmailing and struggled for an independent, just, reconstructed, democratic and sovereign Greece. As was the case for the previous ones, this Memorandum needs to be met with the wider militant resistance of a cohesive and determined society. We will continue down the path of July 5 until the end, until the overthrow of the policies of the Memoranda, with an alternative plan for the next day, for democracy and social justice in Greece.

The fight against the new Memorandum begins now, with the mobilization of the people in every corner of the country. For this fight to develop and win, it is necessary to build up popular organization at all levels and in all social areas.

We call for the constitution of a broad political and social nationwide movement and for the creation to of committees of struggle against the new memorandum, against austerity and against the tutelage of the country. This will be a unitary movement that will justify the aspirations of the people for democracy and social justice.

The fight that led to the triumph of ”No” of July 5 continues and will win!

Thursday, August 13, 2015

Panagiotis Lafazanis (Left Platform – Left Current)
Alekos Vernardakis (Communist Renewal)
Nikos Galanis (Leftwing Intervention)
Dimitris Kavouras (Communist Organization Reconstruction)
Kaltsonis Dimitris (Association Yannis Kordatos)
Panagiotis Mantas (DIKKI – Socialist Left)
Anthonis Davanelos (Left Platform –DEA)
Andreas Pagiatsos (Xekinima)
Spyros Sakellaropoulos (ARAN – Left Recomposition)
Dimitris Sarafianos (ARAS – Leftwing Anticapitalist Regroupment)
Maria Souani (Workers Struggle)
Themis Tzimas (Former member of PASOK National Council)
Lambros Heetas (Initiative of the 1000)

• Xekinima is the Greek section of the CWI
• The Communist Organization Reconstruction and the Association Yanis Kordatos are regroupments of former KKE (Greek CP) activists
• Workers Struggle is a network of activists who are still in their majority members of the KKE
• DIKKI –Socialist Left is a regroupment of former PASOK activists that was part of the Syriza coalition
GREECE: THE VOTE IN PARLIAMENT ON THE MEMORANDUM
43 Syriza MP’s vote ”no” or ”present”

GREECE: THE VOTE IN PARLIAMENT ON THE MEMORANDUM

The result of the early morning vote on the Memorandum was a slap in the face of Alexis Tsipras and his government. Of course, the Memorandum was approved, thanks to the support of New Democracy, Pasok and Potami, with 222 votes out of 300. But 43 Syriza MPs refused to support the government (32 ”no” and 11 ”present”), a figure higher than in any other previous vote. The ”no” vote regrouped the MPs of the Left Platform, the four MPs of KOE, Zoe Kostantopoulou and her close collaborator Rachel Makri, former finance vice-minister Nadia Valavani, Vangelis Diamatopoulos (an MP close to the ”anti-authoritarian” milieu) and Yanis Varoufakis. The ”present” vote came essentially from MPs of the 53+ tendency, the left wing of the ”majority” bloc.

The speech of Alexis Tsipras was particularly defeatist and incoherent. The result of the vote forced him to postpone the decision to call for snap elections. The newly invented manoeuvre will be to ask for a vote of confidence in Parliament, after August 20, to put in a difficult position the No camp within Syriza.

The widely shared impression is that Syriza is purely and simply disintegrating at record speed as a party. The Moloch of the Memoranda is devouring a new victim.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Trojkan bäddar för fascismen.

Om regeringen Tsipras (i allians med andra partier) lyckas driva igenom det senaste åtstramningspaketet kommer trettitalsdepressionen i USA att framstå som ”mild” och kortvarig. Redan nu har depressionen i Grekland pågått längre än i USA och allt, absolut allt, pekar mot att BNP kommer att fortsätta i sin bana utför. De kriminella finanshuliganerna i Trojkan lägger grunden för en eventuell seger för fascisterna i Gyllene gryning vid nästa val om inte den samlade vänstern i Grekland (och Europa) lyckas slå tillbaka den vansinniga krispolitik som dikterats i den europeiska elitens glaspalats.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Tsipras vände sig till Greklands högerpartier…

Stathis Kouvelakis komenterar nattens uppgörelse. 38 medlemmar av Syrizas riksdagsfraktion räddade Syrizas ”ära” genom att inte rösta ja till förnedringen i Bryssel. Partiet har samtidigt förlorat sin majoritet, dvs regeringsunderlaget i riksdagen, och försöker nu genomföra alla de brutala åtgärderna i EU:s ”räddningspaket” med stöd av de så avskydda partierna Ny Demokrati och PASOK. Framöver väntar en konfrontation vid det partistyrelsemöte för Syriza som ska ha inkallats. Partistyrelsen eller centralkommittén är Syrizas beslutande och demokratiskt valda ledning. Inte riksdagsfraktionen, tack och lov. Ute i landet får vi uppgifter om att partiets lokala organisationer revolterar, framförallt bland ungdom, i arbetarklassområden och bland fackligt organiserade medlemmar. Grekland och Europa går en stormig sommar och höst till mötes!

På bilden ser vi den fackliga demonstration som samlades utanför parlamentet i går kväll. ”Nej till privatiseringar”; ”Rädda Hamnarna, Energiverket och sjukhusen”;”Säg nej till uppgörelsen, skriv av skulderna” hette det på banderollerna.Tacksamt nog för sensationspressen kunde den i stället visa bilder på en liten hop anarkister och andra som idiotiskt nog valde att slänga lite molotovcocktails omkring sig. En uppvaktning som säkert gladde Tsipras och högern. ”Här ser ni vad som händer framöver om ni inte accepterar uppgörelsen. Det blir bara mer våld och annat dårskap”…

THE VOTE IN PARLIAMENT: 38 SYRIZA MPs REJECT THE AGREEMENT!
Overall result: 229 yes, 64 no, 6 abstain/present, one absence.

Today is a tragic day for Greece and for its Left.
More than two thirds of Syriza MPs voted jointly with the pro-austerity parties (New Democracy, Pasok, Potami) and the junior coalition partner Anel the prerequisite bill for the toughest by far austerity package ever accepted by any kind of left (including social-democracy) government in Europe, the only possible comparison being the 1st Memorandum passed by Pasok in 2010.
But it’s even more serious in a way than draconian austerity in a country already devastated by five years of ‘shock therapy’: it’s the total destruction of democracy, of popular sovereignty, the perpetuation and aggravation of the sharpest form of subjection.
But 38 Syriza MPs (out of a total of 149) saved the honour: 32 voted no, six voted ”present” (there was also one absence)
It appears that all Left Platform MPs, + KOE (maoists) + Zoe Kostantopoulou + former ministers Varoufakis and Nandia Valavani and a couple of others voted No while six MPs of the ”53” current (left wing of the former majority bloc) voted present.
In any case, the government has lost control of its own majority: of the 162 MPs of the Syriza-ANel coalition, only 123 supported it, far less than the required by constitutional practice parliamentary majority of 151 MPs coming from the ranks of the government. In principle Tsipras should resign, he blackmailed this afternoon the Syriza MPs saying that if he hadn’t the support of all them he would do so. But of course he won’t, he was just trying to manipulate his troops. However it seems clear that it is only a matter of time for this new de facto pro-austerity majority to translate in a proper political coalition of some sort.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Solidaritet med Greklands folk

Kända europeiska personligheter protesterar mot Bryssels krispolitik. Åtstramningspolitiken är trettiotalspolitik med trettiotalsresultat. Att visa solidaritet med den grekiska befolkningens vägran att underkasta sig Bryssels diktat är också att visa solidaritet med Europas arbetande människor som också drabbas av marknadsextremisternas absurda krispolitik. Här under följer det uttalande som publicerats av signatärerna.

”Den Europeiska Unionens krav på Grekland att fortsätta med de senaste fem årens katastrofala åtstramningspolitik är en skymf mot demokratin och sund ekonomisk politik. Det grekiska folket sa ett skarpt nej till den politik som lett till 26 procents ekonomisk nergång, till 27 procents arbetslöshet och drivit 40 procent av befolkningen över fattigdomsstrecket.

Fortsatt åtstramning är ett hot mot EU:s framtid och ett brott mot principer om demokrati, välstånd och solidaritet. Det hotar underlätta tillväxten av extrema antidemokratiska krafter i Grekland och på andra håll.

Vi uppmanar Europas ledare att respektera det grekiska folkets beslut och att ge den nya regeringen andrum för att vända den humanitära krisen och påbörja den nödvändiga återuppbyggnaden av landets ruinerade ekonomi.”

Costas Douzinas, Jacqueline Rose, Giorgio Agamben, Slavoj Zizek, Lynne Segal, Gayatri Spivak, Etienne Balibar, Judith Butler, Jean-Luc Nancy, Chantal Mouffe, David Harvey, Eric Fassin, Joanna Bourke, Immanuel Wallerstein, Wendy Brown, Sandro Mezzadra, Marina Warner, Drucilla Cornell

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bryssel säger Nein till Tsipras

Sent i går kväll, måndag 16 februari, bröt förhandlingarna samman mellan EU och den grekiska regeringen. Med ett dramatiskt ultimatum visar ledarna i Berlin och Bryssel att deras mål är att göra det omöjligt för Syriza att hålla de löften som partiet kom till makten på.
Eurogruppens ledare, holländaren Jeroen Dijsselbloem, lät som Margaret Thatcher när han högtravande proklamerade att det finns ”bara en väg” –fortsatt nedrustning av det grekiska samhället.

Nein, non, nee, nie. På alla språk sa gruppens finansministrar nej i tyskt tonläge. Ultimatumet med nej till minsta förändring i den plan som EU, IMF och ECB körde ner i halsen på Grekland bekräftar vad grekerna vetat sedan 2010. Det är trojkan som beslutar om inrikespolitiken i Grekland, som dikterar löner, pensionsålder, nedrustningen av sjukvården och all annan offentlig verksamhet.

Syrizas stora ”misstag” är att det fått mandat att sätta stopp för åtstramningspolitiken som redan visat att den är förödande, skapar misär, kort och gott inte fungerar. Eller egentligen har den fungerat om vi inte ser till de officiella målsättningarna. Tysklands finansminister säger att Grekland har levt över sina tillgångar och att de tyska skattebetalarna inte vill betala för de ”lata” grekerna.

I själva verket har nästan vartenda öre som lånats ut till Grekland omedelbart lämnat landet för att lösa ut privata tyska och franska bankers innehav av grekiska statsobligationer. Nu har de privata bankerna nästan inga fordringar kvar på den grekiska staten. Alla skulder har tagits över av offentliga institutioner som ECB, IMF och enskilda medlemsstater. Lånen till Grekland har räddat franskt och tyskt kapital medan befolkningen i Grekland drivits till ruinens rand.

Den totalt oförsonliga tonen i Bryssel motiveras inte av oro över den ekonomiska situation, över vad en nedskrivning av den grekiska statsskulden skulle kunna föra med sig eller vad en ”grexit” skull leda till. Det handlar inte om ekonomi utan om politik.

Syriza är ett politiskt hot mot den härskande nyliberala eliten i Europa. Det är deras brott. Inte nog med att partiet visat att det går att vinna val i Europa på ett radikalt program som säger nej till nedskärningar, privatiseringar av det offentliga och avregleringar på arbetsmarknaden. Dessutom vågar de sätta sig upp mot övermakten i Bryssel.

Risken att befolkningen i andra länder ska inse att det finns alternativa vägar är för stor. Redan Podemos framväxt i Spanien bekräftar farhågorna i Bryssel. Därför ska alla möjligheter för Syriza att genomföra sitt program blockeras om det så ska leda till att landet tvingas ut ur euron och EU.

Situationen för Tsipras och hans regering är minst sagt svår. Men hittills har den visat att den inte är beredd att vika ned sig och svika sina vallöften. I en artikel i New York Times skriver den färgstarke finansministern Yanis Varoufakis att hans regering inte tänker svika sina löften:
”Trogen principen att jag inte har rätt att bluffa blir mitt svar: De linjer vi har benämnt röda kommer vi inte att korsa. De skulle i så fall inte vara riktigt röda utan bara en bluff”.

Att spå vad som kommer att ske de närmaste veckorna är inte givet. Men rent konkret går det existerande lånet till Grekland ut den 28 februari. Vad sker sedan? Om ECB står fast vid sina hot och om Syriza fortsätter att vägra förlänga den aktuella krediten, det vill säga vägrar fortsätta att skuldsätta landet, är det troligt att ECB stoppar krediterna till den grekiska riksbanken som i sin tur då kommer att tvingas stoppa krediterna till de grekiska privatbankerna med nästan säker konkurs för dem som följd.

Då kommer Tsipras regering att tvingas ta ställning till bankernas situation och konkret besluta om deras nationalisering eller inte. Utan en nationalisering och utan krediter från ECB finns det inga möjligheter att stoppa de rikas kapitalflykt till säkrare hamnar. Stora belopp finns redan undangömda i bland annat Schweiz. Bara under december månad fördes 54 miljarder euro in i Tyskland, varav en stor del sägs vara grekiskt kapital. Det har Merkel inte klagat över.

Det är en gigantisk kraftmätning som väntar. Å ena sidan det europeiska etablissemangets marknadsfundamentalister. Å andra sidan en radikal regering med ett starkt folkligt stöd för en ny politik, en politik som ser till människornas behov inte till bankirernas profiter.

I den senaste gallupen fick Syriza inte mindre än 45,4 % medan alla andra partier backar. Så många som 79,9% säger att partiets program är bra. Stödet för en radikal politik finns där. Enbart om regeringen behåller sin förankring i den folkliga mobiliseringen finns det en möjlighet att stoppa den nyliberala politiken som redan lett till en social katastrof.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vinner vänstern i det grekiska valet?

På söndag är det val i Grekland, ett val som kan bli historiskt i flera avseenden. För första gången i Europas efterkrigshistoria kan ett radikalt vänsterparti vinna ett parlamentsval och bilda en vänsterregering. För det andra är valet slutet för ett av Europas starkaste socialdemokratiska partier, Pasok. För inte så många år sedan hade Pasok egen majoritet i parlamentet. På söndag hänger partiets plats i parlamentet i en tunn tråd.

Mycket står på spel för den grekiska arbetarrörelsen och den politiska vänstern. En seger i valet och bildande av en vänsterregering som med en massmobilisering i ryggen kan stå upp emot Merkel och Bryssel och sätta stopp för den krispolitik som på mindre än fem år drivit snart halva befolkningen i misär och nöd är ett hopp inför framtiden som kan försätta berg.
För att ge närmare insikt i vad som sker dagarna inför valet nu till söndag har jag översatt en intervju med Sotiris Martalis, som är medlem i Syriza ledning och representant för en strömning inom Syriza som kallar sig Vänsterplattformen. Sotiris är också medlem i DEA (Internationalistiska arbetarvänstern) som arbetar inom Syrizas ramar som en öppen fraktion.
Jag har också lagt in en del rutor i texten för att ge information om olika detaljer i det politiskt/ekonomiska landskapet. Jag hoppas att den här bloggen blir till nytta för att förstå vad som sker just nu och vad som står på spel om några dagar.

*********

Intervju med Sotiris Martalis

Kan du beskriva stämningen i Grekland just nu?

Sotiris Martalis: Vi kan säga att det råder en förväntans stämning och förberedelse för en förändring. Under de senaste fyra åren, sedan krisplanen 2010, har alla arbetare fört ett stort antal strider: mer än trettio dagar av nationell mobilisering, ockupation av offentliga byggnader som finansministeriet, hälsoministeriet och undervisningsministeriet, parlamentet har omringats flera gånger trots polisens närvaro, en rörelse av ”indignados” har ockuperat offentliga platser, folk har vägrat betala vägavgifter i protest mot höjda avgifter och stängda vägar och så vidare.

Men ändå har inte alla dessa ansträngningar lyckats fälla regeringen och sätta stopp för dess brutala åtstramningspolitik. Därför uttrycks längtan efter förändring nu på det parlamentariska planet, vilket förklarar den starka ökningen av de som säger sig vilja rösta på Syriza. Kom ihåg att i parlamentsvalet valet 2009 fick Syriza 4,6 %, parlamentsvalet i juni 2012 fick partiet 26,89 % och 26,5 % i valet till Europaparlamentet i maj 2014. Just nu indikerar valprognoserna en skillnad på 5 procentenheter mellan Ny Demokrati (ND) och Syriza (30,5 % mot 35,5 %).

De härskande klassernas politik består i att sprida ett budskap av panik, nästan terror, utifall Syriza vinner. Den grekiska ekonomin kommer att krascha och situation bli värre än i dag, speciellt som en påstådd återhämtning pågår. Huvudsakligen riktar attacken in sig på den fara som Greklands utträde ur eurozonen (så kallad ”Grexit”) utgör.

För tre dagar sedan påstod de stora medierna att Syriza kommer att lägga vantarna på insatta sparkapital i bankerna. I går gjordes ett försök att skapa panik då två av de fyra viktigaste bankerna begärde speciell hjälp med likviditeten, en mekanism som förutsetts av Europeiska Centralbanken, ECB. Liknande begäran om hjälp har redan lagts in om större summor. Tidpunkten som Eurobank Ergaisia och Alpha Bank valt för att vända sig till ECB är ingen slump. Det sker en vecka innan valet den 25 januari.

Men dessa hot har använts till leda sedan lång tid och efter valet 2012 tror folk allt mindre på dem. Vi måste insistera på den sociala dimensionen av hur folk avser rösta: i de folkliga kvarteren i Aten och Pireus är skillnaden mellan Ny Demokrati och Syriza 20 % eller mer till Syrizas fördel. När en före detta minister från Pasok tillfrågades om vad den största risken är vid en eventuell seger för Syriza svarade han att det är förväntningarna som en vänsterkoalition kommer att skapa hos befolkningen. Det är helt enkelt deras största skräck och för vår del är det vårt största hopp.

De senaste dagarna går det rykten att de anställda som avskedats på ERT (1) (tv-station, se not) vid en seger för Syriza redan valkvällen kommer att återockupera tv-stationens byggnad. Det visar, om än i ett specialfall, att de arbetslösa, lönearbetarna och pensionärerna har ett starkt hopp om att Syriza kommer att skrota åtstramningspolitiken.

Hur går det i kampanjen för Syriza?

Syriza använder som samlande slogan i valkampanjen att: ”Hoppet är här”. Men det viktigaste är de konkreta löften som Syriza förbundit sig till. Att minimilönen ska ökas till 586 euro för ungdomar under 25 år och till 751 euro för vuxna. Att återinföra en trettonde månad för pensionärerna. Att avskaffa inkomstskatten för årsinkomster under 12 000 euro, vilket innebär att en totalt orättvis skatt som förkortas ENFIA avskaffas. Det är en skatt som baseras på bostadsytan oavsett om bostaden är bebodd eller inte och många greker har ett familjehus på landet. Den skatten kan inte betalas av personer med låg inkomst, speciellt inte av det stora antalet arbetslösa. Skatten sades vara tillfällig. Men nu är den blivit en permanent skatt.

Momsen ska också sänkas på livsmedel och eldningsolja från nuvarande 23 % (för vissa varor varierar den mellan 6 till 13 %). Och ännu viktigare: återinförande av kollektivavtal som avskaffades av regeringen Antonis Samars (NS) och Evangelos Venizelos (Pasok).

Valkampanjen är kort, bara 20 dagar. Det för med sig en intensiv ton i de politiska diskussionerna som äger rum överallt, på arbetsplatserna, på universiteten, i caféerna och på alla andra platser. Det är en blandning av verkliga frågor och vinklade teman under medias inflytande. Så ställs vi inför frågor av typen: kommer Syriza att stå upp mot trojkan eller ska den nya regeringen kväsas på samma sätt som skedde på Cypern?

Vad kommer Syriza att göra med statsskulden? Var ska vi hitta pengar som garanterar de sociala försäkringarna? Kommer Syriza att få egen majoritet i parlamentet, det vill säga 151 ledamöter av 300? Och om det inte blir fallet, med vilka ska partiet samarbeta? Syrizas lokalavdelningar och dess medlemmar är aktiva från morgon till kväll att organisera turnéer, möten på arbetsplatserna, sammankomster varje kväll i bostadskvarteren, i de större städerna och i byarna på landsbygden. Där förklaras Syrizas ställning och de politiska debatterna är talrika.

Samtidigt pågår en strid om valet av kandidater att presentera på Syrizas listor. Vissa ledare har inte underlättat en representation för kandidater från Vänsterplattformen, eller för Vänsterströmningen och Red Network. Det handlar om att kunna kryssa för enskilda kandidater, så att politiska preferenser speglas för politiska strömningar och enskilda medlemmar vilka tillsammans utgör den koalition som Syriza är. Valet av kandidater från Vänsterplattformen är viktigt därför att det är nödvändigt att stödja de aktivister som deltar i och stöder de arbetandes kamp och för att bevara en solid radikal vänsterorientering för att i morgon Syrizas parlamentsgrupp ska kunna engagera sig i en strid för konkreta mål.

Antonis Ntavanellos och du själv insisterade på punkten i Vänsterplattformen som framhåller vikten av att en vänsterregering måste stödja sig på de arbetande massorna och deras mobilisering. Finns det tecken på en sådan inriktning i valkampanjen?

Vänsterplattforman lägger i själva verket tyngden på en central punkt, nämligen att en vänsterregerings framgång är avhängig löntagarnas och den folkliga rörelsens mobilisering. Trots nedgången i den sociala kampen från 2010 till 2012 har striderna aldrig upphört i Grekland. Det senaste året har vi sett nio månaders oavbruten kamp av städpersonalen på Finansministeriet som hade avskedats. Samma sak gäller ordningsvakterna på skolorna, lärarna och den administrativa personalen på universiteten.

Kampen mot lagen om att placera anställda i en ”reserv” har lett till att den inte satts i verket. Det handlade om en sorts ”förtidsavsked” för 15 % av alla offentligt anställda. Den senaste nationella kampdagen hölls den 24 november. Under trycket från mobiliseringen och det tilltagande missnöjet i samhället kunde inte regeringen Venizelos-Samaras annat än falla.

Trots det äger valet inte rum i en situation av tilltagande sociala strider. Tvärtom råder det en stämning som vi kan beskriva så här: en valseger kommer att sätta stopp för åtstramningspolitiken, det är vad befolkningen ställer ett stort hopp till. Om människornas förtroende stärks så kan en seger för vänstern –som vi hoppas på- öppna en ny kampvåg som sätter press på regeringen.

Att sätta stopp för åtstramningen kan uppmuntra en radikaliseringsvåg och ge Syrizas program en karaktär av nydaning och göra en regering bildad av Syriza till en genuin vänsterregering som slår in på en väg till ett brott med det etablerade. Syrizas inriktning måste basera sig på besluten från partiets kongress 2013 som uttalade sig för en nationalisering av bankerna, ett stopp för privatiseringarna, för en offentlig demokratisk kontroll under de anställdas översyn av de stora statliga företagen, som elproduktionen, telekommunikationen och rikslotteriet med flera. En sådan inriktning kan i sin dynamik leda till en konflikt med de så kallade fria kapitalrörelserna såsom de existerar och försvaras i eurozonen.

Finns det en klar övertygelse om att Syriza uppnår en seger som ger partiet möjlighet att ensamt bilda regering?

Syrizas mål är att uppnå en parlamentarisk majoritet på 151 ledamöter. Men detta beror inte bara på en första plats för partiet, vilket ger en ”bonus” på 50 ledamöter, inte heller bara på hur stor röstandelen blir. Enligt prognoserna ser fördelningen av platserna i parlamentet ut så här: 144 för Syriza, 81 för Ny Demokrati, 18 för kommunistpartiet KKE, etc. En majoritet i parlamentet beror på två faktorer. För det första om Syriza uppnår över 35 % av rösterna. För det andra hur många procent som alla partierna får tillsammans och hur stor del som hamnar under 3 % av rösterna. Vi hoppas att 36 % kan nås eller i närheten. Men ingen kan säga med säkerhet att Syriza kommer att få en majoritet i parlamentet.

Om det fattas några deputerade för Syriza för att uppnå en majoritet vad tror du kommer att hända? Kommer KKE om än under tvekan att stödja en regering bildad av Syriza? Om de håller fast vid sin nuvarande ultrasekteristiska attityd vad sker då?

Ett av den dominerande elitens och medias främsta argument är att Syriza saknar en allierad eftersom KKE inte bara vägrar allt samarbete med Syriza utan också angriper det systematiskt. Så ett av argumenten i den borgerliga propagandan är att de två små borgerliga partierna To Potami (bildat i mars 2014 av tv-journalisten Stavros Theodorakis) och Pasok måste förstärkas och ha en dubbel målsättning: å ena sidan för att begränsa Syrizas handlingsfrihet och för det andra tvinga Syriza att bilda en koalitionsregering med en av dem vilket antas kväva Syrizas ”extrema inriktning”.

Om Syrizas program ska omsättas i handling hänger på en nyckelfaktor –folkets mobilisering. Valresultatet kommer till en del att bestämma den kommande regeringens karaktär. En valseger med absolut majoritet hindrar att partiet blir gisslan till allierade utanför vänstern. Dessutom krävs en ökad kampnivå för att Syriza ska tvingas att omsätta sitt program i verkligheten.

Det är anledningen till att en stor del av medlemmarna i Syriza, inte enbart de som gillar Vänsterplattformen som representerar 35-40 % av medlemmarna, är helt för en aktionsenhet mellan Syriza, KKE och Antarsya (en antikapitalistisk front mellan ett tiotal organisationer med 1,4 % i prognoserna). En sådan linje för en enhetsfront är den enda vägen som kan säkra en möjlig seger för de arbetande och de folkliga krafterna. Det är uppenbart för alla att det politiska landskapet som gäller efter valet inte blir detsamma och att ett stort tryck på KKE och dess medlemmar blir följden om de vägrar att samarbeta.

Om vi hamnar i en situation som innebär en otillräcklig parlamentarisk fraktion för att uppnå en absolut majoritet är det tre lösningar som presenterar sig. Först, ett försök att bilda en vänsterregering. Endera med KKE:s samverkan, eller stöd utifrån av KKE (röstar inte emot regeringen bildad av Syriza). Andra möjligheten är ett nyval inom en månad. Det tredje alternativet är en allians med flera borgerliga partier för att bilda en nationell samlingsregering, något som vore helt oacceptabelt inte bara för Vänsterplattformen utan också för majoriteten av Syrizas medlemmar.

Vilka är de huvudsakliga debatterna inom Syriza och med andra vänsterkrafter?

Den senaste tiden är det två frågor som dominerat debatten inom Syriza. Den första handlar om allianspolitiken. Vänsterplattformen lägger tyngdpunkten på ett kriterium: våra allianser ska ingås med partier och organisationer som befinner sig till vänster, det vill säga KKE och Antarsya. Den andra frågan gäller att prioritet ska ges till medlemmarna och partiinstanser (partistyrelse, centralkommittén, kongressen och nationella konferenser) och inte till partifraktionen i parlamentet även om det bildats en vänsterregering.

Tyvärr ökar inte KKE:s liksom Antarsyas sekterism trycket till förmån för vänstern inom Syriza. Kamraterna i KKE och Antarsya har bara en inriktning och som består i att spekulera om Syrizas möjliga integrering i systemet och på det sättet undvika en aktiv enhetsfrontspolitik som kan modifiera styrkeförhållandena inom vänstern. De stänger in sig i en propagandistisk linje, i en helt ny situation som var otänkbar för några år sedan, som skjuter brottet med åtstramningspolitiken och systemet till en osäker framtid.

Solidariteten på bland annat europeisk nivå framstår för oss som viktig. Hur ser du på det?

Under de senaste veckorna har vi organiserat internationella möten med aktivister i flera länder. En stödappell har också signerats av personligheter som stöder Syriza. Allt det är positivt. Efter en seger för Syriza måste vi lägga tonvikten på en effektiv solidaritet i syfte att bryta den relativa isoleringen av den grekiska vänstern och av en Syrizaregering som organiseras av olika instanser i EU.

För vår del hoppas vi på en seger för Syriza som leder till en stärkt kamp mot åtstramningen och ett ifrågasättande av betalningen av statsskulden och de antisociala budgetnedskärningarna och att det ska stimulera liknande rörelser i andra länder i Europa. För oss står det klart att de avgörande striderna inte ännu ägt rum. Vi borde om så möjligt föra dem tillsammans.

Sotiris Martalis är medlem i ledningen för DEA (Internationalistiska arbetarvänstern), och i Syrizas centralkommitté, samt observatör i dess partistyrelse, samt medlem i verkställande utskottet i fackföreningen ADEDY, för de offentligt anställda.

[1] ERT: Nationella Radio-TV, är den enda stationen som täcker hela landet inklusive de grekiska öarna. Kanalen stängdes på ett auktoritärt sätt av Samaras regering våren 2013. De anställda ockuperade stationens byggnad under mer än ett år. De har organiserat politiska debatter, konserter, poesi- och sångaftnar, och liknande. ERT har blivit en populär samlingsplats.

Översättning: Benny Åsman

Källa: L’Encontre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Grekland i väntan på kamp om makten

I Lausanne träffades ett åttiotal socialister den 12-14 september för att diskutera den sociala krisen i södra Europa och vilka politiska perspektiv som öppnas i regionen. Sammankomsten hade organiserats av MPS (rörelsen för socialism) och bland de inbjudna fanns ledande aktivister från Podemos i Spanien, Syriza i Grekland, Sinistra Anticapitalista i Italien, NPA i Frankrike, samt socialister från Schweiz. Själv hade jag nöjet att delta tack vare en inbjudan från en gammal vän som höll i organiseringen av seminariet.
Här under ska jag sammanfatta den förberedande information som gavs om situationen i Grekland och den diskussionsinledning som Antonis Ntavanellos gav. Han är medlem i Syrizas centralkommitté och samtidigt talesperson för DEA (internationalistiska arbetarvänstern), en revolutionär organisation som arbetar öppet inom Syriza.

********

Ett brott mot mänskligheten.

Den sociala och humanitära misär som i dag råder i Grekland är inte ett resultat av en ”osynlig hand”. Inte heller är det resultatet av ”lata grekers” attityder, skattesmitare och korruption. Nej, den djupa sociala krisen och misären är en direkt följd av att de internationella storbankernas intressen satts i förarsätet av den så kallade Trojkan (IMF,ECB och EU). I slag på slag har den grekiska regeringen tvingats driva igenom ”saneringspaket” som i praktiken rivit ned alla sociala skyddsnät i samhället. Det var och är en politik som inte kan kallas annat än ett brott mot det grekiska folket.
Till att börja med har den av Trojkan (med Merkel i spetsen) påtvingade ekonomiska politiken, mitt i en internationell recession och finanskris, kört den grekiska ekonomin i botten.

I sex år har landets ekonomi krympt. Bruttonationalprodukten har minskat från 233 miljarder euro 2008 till 182,1 miljarder euro 2013, det vill säga att fall på 26 procent. Det är en depression med sociala följder som inget land i Europa upplevt sedan trettiotalet.
Det har drivit upp den officiella arbetslösheten till 26 procent och som når 60 procent i gruppen 15-24 år. I realiteten är situationen ännu värre, troligen en bra bit över 30 procent eftersom butiksägare som gått omkull och folk som tappat hoppet och inte letar jobb längre inte finns med i den officiella statistiken.
Samtidigt har den av storfinansen påtvingade politiken lett till den deklarerade målsättningens motsatts: att minska statsskulden. Den offentliga skulden har ökat till 300 miljarder euro och når därmed 200% av BNP, och i takt med att BNP minskar blir statsskulden allt större procentuellt. Den privata skulden, bolagens och hushållens, har samtidigt stigit till 100 procent av BNP. Slutsatsen är enkel trots att den förnekas av Merkel &Co.: det finns inte en chans i , ja ni vet, att det grekiska folket ska kunna betala av statsskulden. Den måste helt enkelt avskrivas om inte Grekland ska reduceras till en europeisk social öken .
För den enskilde löntagaren, den arbetslöse och de fattiga pensionärerna har krisen bokstavligen krossat den sociala tryggheten. Det är svårt att hitta vad att börja med. De som ännu har ett arbete har sett sina inkomster minska med 30-40 % i köpkraft. Via lagstiftning har regeringen drivit ned den lagliga minimilönen till 486 euro i månaden för vuxna heltidsanställda och 411 euro för gruppen 15-24 år. En fjärdedel av alla löntagare tjänar mindre än 500 euro per månad innan skatt. Över hälften, 53,7 %, av löntagarna har en månadslön under 820 euro.
Situationen är naturligtvis ännu värre för pensionärer och arbetslösa. Enligt det grekiska köpmannaförbundet (GSEVEE) är i 40 procent av hushållen minst en person arbetslös. Det motsvarar 1,4 miljoner personer varav bara 9,8 procent har en arbetslöshetsersättning. Enligt samma källa har hushållen i genomsnitt förlorat 39,47 procent av sina inkomster och mer än 40 procent i vissa landsdelar. Regeringens beslut att höja skatterna på nödvändiga varor för allmänheten är brottslig. Den höjda skatten på eldningsolja ledde till att mer än 200 000 hushåll var utan värme den gångna vintern. Många eldsvådor uppstod när folk eldade upp delar av inredningen för att värma sig och många dödsfall av koloxidförgiftning konstaterades.

Inom sjukvården är situationen helt enkelt katastrofal. Budgeten för de offentliga sjukhusen har minskats med 25 % mellan 2009 och 2011 och ytterligare ”reformer” ligger i startgroparna. Det offentligas bidrag till kostnader för läkemedel har minskat med hälften och vissa mediciner finns inte längre att få tag i. Patienter antas ta med sig egna mediciner vid sjukhusbesök. Den kriminella politikens direkta effekter på folkhälsan är påtaglig. Malaria har för första gången på 40 år konstaterats. De sänkta utgifterna för gravida kvinnor har ökat antalet dödfödda barn med 21 % mellan 2008-2011 och barnadödligheten ökat med 43 % mellan 2008-2010.

-Kostnaderna för åtstramningen bärs främst av de vanliga medborgarna i landet som drabbats av de största budgetnedskärningarna någonsin i hälsovården i Europas moderna historia, skriver professor David Stuckler i den ärevördiga tidskriften The Lancet. Det är en sammanfattning så god som någon över den kriminella politik som tvingats på de arbetande och fattiga i landet. Exemplen på den sociala misär som brett ut sig kan mångdubblas men de kan bara förstärka den bild som redan är klar och tydlig.

Ett politiskt jordskalv.

Den ekonomiska och sociala krisen har orsakat ett veritabelt jordskalv på den politiska scenen. Vad som var Europas starkaste socialdemokratiska parti för några år sedan är i dag en spillra. Pasok som haft ensam majoritet i parlamentet, och som före krisen kunde stoltsera som avgjort största partiet med 45 % av rösterna räknar i dag in knappa 5 % i opinionen. Pasok kunde göra vad de konservativa i Ny Demokrati inte kunde, nämligen driva igenom Trojkans ”reformer” trots det enorma motståndet från den drabbade befolkningen. Men det har skett till priset att partiet aldrig mer kan resa sig, i alla fall inte inom överskådlig framtid. Likt det franska Socialispartiet har det begått politiskt självmord i finansens intressen.

Som oftast i kristider sker en polarisering i det politiska landskapet. I Greklands fall är den extrem. Borgerlighetens främsta parti, Ny Demokrati, som tillsammans med Pasok alternerat vid makten har krympt ihop till 20-22 % medan den yttersta högern och nynazisterna i Gyllene gryning nu har sympatisörer bland 11-12 procent av väljarna.
Den extrema krispolitiken mötte ett massivt motstånd fram till mitten av 2012. Inte mindre än sex generalstrejker sa nej till krispolitiken, ett otal strejker och ockupationer ägde rum. I den mobiliseringen var det uteslutande vänstern till vänster om Pasok (som inte kan kallas vänster längre) som stod för den organiserade mobiliseringen av motståndet. I den processen har den heterogena vänsterfronten Syriza helt tagit kommandot. Från några enstaka procent i valkåren har Syriza på extremt kort tid växt till det största partiet i landet med prognoser på klart över 30 % i nuläget. Lite längre fram tar jag upp hur fronten är organiserad och vilket grundläggande problem som socialister står inför.
I media och även i vänsterpress har det förekommit frågor om det folkliga motståndet mattats och att det skulle spegla en demoralisering på grund av uteblivna resultat trots den enorma massmobilisering som varit. Från mitten av 2012 har mycket riktigt de stora strejkerna och massdemonstrationerna varit frånvarande. Det pågår dagligen lokala strejker och demonstrationer. Men flera hundra tusen samlas inte framför parlamentet.
Att det skulle handla om en demoralisering är dock en för hastig slutsats.

I stället har många politiska och fackliga aktivister och stora grupper bland de arbetande insett att det inte går att komma längre i kampen på gatan och arbetsplatserna. De har insett att det krävs en politisk lösning, en regering som med krafttag sätter totalstopp för den nyliberala ”reformpolitiken” och som river upp alla antisociala lagar som redan antagits.
Man kan säga att kampen gått in i en ”parlamentarisk fas”, där hoppet på en utväg ur krisen och misären ställs till bildandet av en vänsterregering bildad av Syriza om den aktuella regeringen faller/avgår eller via en seger i valet 2015. För den stora delen av de arbetande och fattiga i landet ställs nu hoppet till en vänsterregering som bildas av Syriza. Är det utopi som många skulle säga? Det kommer att leda till en direkt konfrontation med EU och storbankerna i Europa. Helt klart. Men det inser också de som kämpar i landet. De inser att vad som inte gick att uppnå via strejkerna och demonstrationerna måste uppnås via den politiska makten.

Kan Syriza leda kampen till seger?

Frågan är berättigad eftersom uppgifterna och utmaningarna som kommer möta en vänsterregering är enorma. En seger i de kommande parlamentsvalen måste förståss ses inom ramen för en massmobilisering som kräver stopp för åtstramningspolitiken. Ett problem kommer att ligga på bordet redan första dagen. Betala eller inte betala räntor och amorteringar på statsskulden?
Den centrala kretsen i Syriza med Alexis Tsipras som partiledare säger att den ska inleda förhandlingar med EU om en plan för hur statsskulden ska hanteras. Tsipras kommer att begära att delar av skulden avskrivs och att en mer utdragen plan för återbetalningar antas. Det är antagligen en illusion att EU skulle gå med på någon form av avskrivning.
För att Syriza ska kunna möta förväntningarna som ställs till en vänsterregering finns det inget utrymme för kompromisser med Trojkan. Trycket underifrån på att vägra betala kostnaderna för statsskulden kommer inte att ge stort utrymme för en vänsterregering och samtidigt ska det stå klart att en vägran att betala är en omdelbar krigsförklaring mot de internationella storbanker som ”äger” statsskulden. Då gäller det att ha en plan B som svarar på frågan vad som måste göras om bankerna med stöd av Trojkan bestämmer sig för att strypa Grekland, stoppa krediterna, hota med uteslutning ur EU och organiserar ekonomiskt sabotage genom bland annat kapitalflykt.


Häromdagen redogjorde Alexis Tsipras i ett tal vad Syrizas ledning anser ska vara omedelbara uppgifter för en vänsterregering:
-öka lönerna med 30 % för att återställa vad som förlorats på grund av Trojkans krispolitik.
-återställa pensionerna till nivån innan 2010
-upphäva alla nya skatter som ensidigt drabbat de sämst ställda i samhället, som skatten på eldningsolja.
-återinföra rätten för fackföreningarna att ingå kollektivavtal.
-kraftigt höja skatterna på bankerna och storföretagen.
-och till sist inrätta en ”offentlig kontroll” över bankerna.
Som ni ser handlar det inte om en fadd socialdemokratisk regeringsdeklaration. Men ändå reser den minst ett frågetecken. Vad innebär ”offentlig kontroll” över bankerna i en situation där kapitalägarna säkerligen öppet saboterar en vänsterregerings beslut och hotar dess möjlighet att finansiera en politik som svarar mot vad befolkningen väntar sig? Vänstern inom Syriza svarar att sabotage och kontroll bara kan stoppas genom att samhället tar över bankerna och hindrar ägarna av bankerna från att sätta käppar i hjulen för en verkligt social och solidarisk politik.
Men vad är egentligen Syriza? Det finns en utbredd uppfattning om att det är en löst sammansatt front med en leding som gör lite hur den vill baserat på ledaren Tsipras mycket karismatiska drag. Inget kunde vara mer fel. Alla medlemmar är organiserade i basgrupper, typ lokalavdelningar. Vid varje möte kontrolleras att deltagarna är medlemmar. Det finns stadsdelsstyrelser, stadsledningar, regionala ledningar, en nationell centralkommitté och en kongress. Demokratiska val sker till alla nivåer. Inte precis en facebookgrupp.
Samtidigt är Syriza en frontorganisation där flera mindre organisationer bildar en vänsteropposition mot gruppen kring Tsipras som tenderar att söka lösningar till ”höger”. Men partiledningens utrymme för manövrer begränsas av den interna debatten och det aktiva deltagandet av basen. Ett exempel visar vad det betyder.
På den senaste kongressen gick Tsipras ut mycket hårt mot DEA (internationalistiska arbetarvänstern) och krävde att DEA skulle upplösa sig som organisation för att få vara kvar som medlemmar i Syriza. Till partiledningens överraskning mötte kravet stort motstånd. Inte bara från medlemmar i DEA utan också från andra grupperingar inklusive delegater för Tsipras egen majoritet. DEA har i sitt arbete visat för alla medlemmar i Syriza att de är de mest hängivna och lojala medlemmarna. Partiledningen tvingades till reträtt av kongressen och sedan dess har Tsipras inte rest frågan om DEA:s upplösning på nytt.

DEA:s motiv för att inte upplösa sig är att det är långt ifrån klart att Syriza kommer att klara testet i den kommande konfrontationen. Ledningen lutar mot att förhandla med Trojkan och har i enskilda frågor visat att den vinglar betydligt.
Om inte Samaras regering faller innan väntar ett presidentval i mars 2015. Lyckas inte regeringen säkra en majoritet i parlamentet för en presidentkandidat kan det bli nyval till parlamentet redan i februari. Annars kommer Sampras och EU att göra allt för nyval hålls först i juni 2016. Det är svårt att se hur den sociala krisen kan dras ut till 2016 utan en explosion och nyval.
För att skapa de bästa möjligheterna för en segerrik kamp arbetar Syriza stenhårt på att skapa största möjliga enhet bland de arbetande. I dagliga strider och inför val manar man till enhet och solidaritet mellan alla folkliga krafter. Ett problem i enhetspolitiken är det grekiska kommunistpartiet KKE:s absurda sekterism. Partiet är det sista verkligt stalinistiska partiet i Europa och de för en politik i splendid isolation som har sina rötter i vad som kallats den ”tredje perioden”, det vill säga när Moskva i slutet av 20-talet tvingade alla kommunistpartier att se socialdemokratin som huvudfienden i samhället. Logiken blir då att de som ligger närmast dig politiskt är den farligaste fienden.
I Grekland tar det sig i dag komiska proportioner. I valet till EU-parlamentet uppmanade Syriza sina väljare i någon valkrets där de inte var representerade att rösta på KKE. Vilka i sin tur svarade att ”vi vill inte ha era röster”. Samma sak gäller partiets fackliga ”frontorganisation” PAME som konsekvent vägrar samarbeta med andra fackföreningar. Det finns dock tecken på att den absurda sekterismen börjar skapa spänningar i PAME, men inte i partiet.
Lyckligtvis är KKE inte ett stort problem eftersom det är Syriza som totalt dominerar arbetet i den dagliga kampen och situationen på det politiska planet. Det som utifrån sett verkar vara en nedgång i kampen kan visa sig vara en rörelse på djupet som kommer att explodera inom den närmaste perioden och där vi kommer att få se upproriska arbetande folkmassor, som inte längre står ut med all misär som tvingas på dem, lyfta fram en vänsterregering på sina axlar. Det blir inte en tebjudning som följer. Europas nyliberaler med Merkel i spetsen kommer att kasta sig över landet för att med alla medel hindra en vänsterregering från att ta tag i den sociala katastrof som borgarna skapat. Då blir det upp till alla radikala krafter i Europa att solidariskt sluta upp bakom det grekiska folkets kamp för ett nytt progressivt Grekland.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett Europa i otakt.

Det är nu fem år sedan vågorna efter Lehman Brothers bankrutt slog in över Europas atlantkust och dränkte kontinentens ekonomi i den värsta ekonomiska recessionen sedan trettitalets katastrof.

Fem år är en lång tid och ”normalt” sett skulle effekterna av krisen ha kommits över redan. Men det var inte vilken liten kris som helst. Finansens grepp över den ekonomiska makten tillät bankirerna och fonddirektörerna att vältra över krisen på den arbetande befolkningens axlar, den privata skuldkrisen förstatligades av Europas nationer och tog formen av statliga skuldkriser.

De strukturella skillnaderna mellan olika länder inom EU och framför allt eurozonen visade sig få stora effekter. Där den offentliga retoriken talade om konvergens inom EU tack vare euron uppstod det motsatta. Hela kontinenten har ekonomiskt sett delats i en ”nordlig” och ”sydlig” sfär med Frankrike på gränsen mellan de båda.

Den åtstramningspolitik som arbetades fram i Bryssel skulle rätta till problemen. Räkningen för krisen lades på de arbetandes bord och med svångremspolitik påstod man att de statliga budgetunderskotten och skulderna kunde åtgärdas. Med lite uppoffringar ”från alla vi som sitter i samma båt” skulle tillväxt, jobbskapande och välfärden snabbt återställas till normala nivåer igen.

I dag fem år senare finns det inga tecken på att hjulen ska börja snurra i snabbare takt igen. Den finansiella karusellen har hämtat fart igen och kapitalägarnas vinster klagar ingen berörd över. Men den arbetande befolkningen som enbart kan leva på sina löner sitter fast i ett skruvstäd. I tabellen här under hittar vi den senaste statistiken från Eurostat vad gäller antalet skapade jobb i några av EU:s 28 medlemsländer. Här syns tydligt den spricka som går genom kontinenten.

I juli 2013 var 19,4 miljoner personer officiellt arbetslösa i eurozonen. Den verkliga siffran är högre eftersom så många droppat av från arbetsmarkanden efter att ha förlorat hoppet om att någonsin få ett jobb. Men redan den officiella siffran är fruktansvärd. Ännu värre blir det naturligtvis då vi ser till enskilda länder. Nästan sextio procent av de arbetslösa i eurozonen är koncentrerade till bara fyra länder, 31 % i Spanien, 16 % i Italien, 7% i Grekland och 5% i Portugal. Bakom siffrorna döljer sig som vi vet en katastrofal ekonomisk och social kris i länder som Grekland och Spanien. Mer än hälften av alla ungdomar är utan arbete och med inget hopp vid horisonten. De som kan flyr sin kos.

Krisens djup i Europa visas också av att det är den enda ekonomiska regionen i världen som inte nått upp till produktionens nivå 2007. Men det är ett genomsnitt och den verkliga krisen syns i stället i tabellens fakta för de enskilda länderna där den ”södra gruppen” i dag 2013 ligger kraftigt under sina BNP år 2008. Bakom kalla fakta döljer sig den exploderande sociala misären i framför allt Grekland, men också i Spanien, Portugal och Italien.

Framtidshopp? Knappast. I alla fall inte för den ”södra gruppen”. Och kanske inte heller för ”miraklet” Tyskland eftersom det så kallade miraklet bygger på ett enormt exportöverskott till resten av Europa. Med allt mindre utrymme för hushållens konsumtion och nedgången i investeringarna kan inte Tyskland självt ”äta upp” sina bilar och tvättmaskiner. Inte heller ser det ut som att andra marknader ska kompensera den tyska industrin. De så kallade tillväxtländerna med Kina i spetsen är inne i en period av långsammare expansion och därmed mindre import från Europa.

Så länge statsskulden i länder som Grekland och Portugal hänger som en snara runt nationens hals och Angela Merkel drar i den så att den skär in i huden kommer den aktuella situationen enbart att förvärras. De statliga skulderna måste skrivas ned och de illegitima skulderna helt raderas ur böckerna. Ägarna av de grekiska statsobligationerna ska inte vara de som sätter agendan. Den måste spikas utifrån de ekonomiska och sociala problem som majoriteten av de arbetande står inför. De kan inte förenas, lika lite som eld och vatten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,