Bryssel säger Nein till Tsipras

Sent i går kväll, måndag 16 februari, bröt förhandlingarna samman mellan EU och den grekiska regeringen. Med ett dramatiskt ultimatum visar ledarna i Berlin och Bryssel att deras mål är att göra det omöjligt för Syriza att hålla de löften som partiet kom till makten på.
Eurogruppens ledare, holländaren Jeroen Dijsselbloem, lät som Margaret Thatcher när han högtravande proklamerade att det finns ”bara en väg” –fortsatt nedrustning av det grekiska samhället.

Nein, non, nee, nie. På alla språk sa gruppens finansministrar nej i tyskt tonläge. Ultimatumet med nej till minsta förändring i den plan som EU, IMF och ECB körde ner i halsen på Grekland bekräftar vad grekerna vetat sedan 2010. Det är trojkan som beslutar om inrikespolitiken i Grekland, som dikterar löner, pensionsålder, nedrustningen av sjukvården och all annan offentlig verksamhet.

Syrizas stora ”misstag” är att det fått mandat att sätta stopp för åtstramningspolitiken som redan visat att den är förödande, skapar misär, kort och gott inte fungerar. Eller egentligen har den fungerat om vi inte ser till de officiella målsättningarna. Tysklands finansminister säger att Grekland har levt över sina tillgångar och att de tyska skattebetalarna inte vill betala för de ”lata” grekerna.

I själva verket har nästan vartenda öre som lånats ut till Grekland omedelbart lämnat landet för att lösa ut privata tyska och franska bankers innehav av grekiska statsobligationer. Nu har de privata bankerna nästan inga fordringar kvar på den grekiska staten. Alla skulder har tagits över av offentliga institutioner som ECB, IMF och enskilda medlemsstater. Lånen till Grekland har räddat franskt och tyskt kapital medan befolkningen i Grekland drivits till ruinens rand.

Den totalt oförsonliga tonen i Bryssel motiveras inte av oro över den ekonomiska situation, över vad en nedskrivning av den grekiska statsskulden skulle kunna föra med sig eller vad en ”grexit” skull leda till. Det handlar inte om ekonomi utan om politik.

Syriza är ett politiskt hot mot den härskande nyliberala eliten i Europa. Det är deras brott. Inte nog med att partiet visat att det går att vinna val i Europa på ett radikalt program som säger nej till nedskärningar, privatiseringar av det offentliga och avregleringar på arbetsmarknaden. Dessutom vågar de sätta sig upp mot övermakten i Bryssel.

Risken att befolkningen i andra länder ska inse att det finns alternativa vägar är för stor. Redan Podemos framväxt i Spanien bekräftar farhågorna i Bryssel. Därför ska alla möjligheter för Syriza att genomföra sitt program blockeras om det så ska leda till att landet tvingas ut ur euron och EU.

Situationen för Tsipras och hans regering är minst sagt svår. Men hittills har den visat att den inte är beredd att vika ned sig och svika sina vallöften. I en artikel i New York Times skriver den färgstarke finansministern Yanis Varoufakis att hans regering inte tänker svika sina löften:
”Trogen principen att jag inte har rätt att bluffa blir mitt svar: De linjer vi har benämnt röda kommer vi inte att korsa. De skulle i så fall inte vara riktigt röda utan bara en bluff”.

Att spå vad som kommer att ske de närmaste veckorna är inte givet. Men rent konkret går det existerande lånet till Grekland ut den 28 februari. Vad sker sedan? Om ECB står fast vid sina hot och om Syriza fortsätter att vägra förlänga den aktuella krediten, det vill säga vägrar fortsätta att skuldsätta landet, är det troligt att ECB stoppar krediterna till den grekiska riksbanken som i sin tur då kommer att tvingas stoppa krediterna till de grekiska privatbankerna med nästan säker konkurs för dem som följd.

Då kommer Tsipras regering att tvingas ta ställning till bankernas situation och konkret besluta om deras nationalisering eller inte. Utan en nationalisering och utan krediter från ECB finns det inga möjligheter att stoppa de rikas kapitalflykt till säkrare hamnar. Stora belopp finns redan undangömda i bland annat Schweiz. Bara under december månad fördes 54 miljarder euro in i Tyskland, varav en stor del sägs vara grekiskt kapital. Det har Merkel inte klagat över.

Det är en gigantisk kraftmätning som väntar. Å ena sidan det europeiska etablissemangets marknadsfundamentalister. Å andra sidan en radikal regering med ett starkt folkligt stöd för en ny politik, en politik som ser till människornas behov inte till bankirernas profiter.

I den senaste gallupen fick Syriza inte mindre än 45,4 % medan alla andra partier backar. Så många som 79,9% säger att partiets program är bra. Stödet för en radikal politik finns där. Enbart om regeringen behåller sin förankring i den folkliga mobiliseringen finns det en möjlighet att stoppa den nyliberala politiken som redan lett till en social katastrof.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vinner vänstern i det grekiska valet?

På söndag är det val i Grekland, ett val som kan bli historiskt i flera avseenden. För första gången i Europas efterkrigshistoria kan ett radikalt vänsterparti vinna ett parlamentsval och bilda en vänsterregering. För det andra är valet slutet för ett av Europas starkaste socialdemokratiska partier, Pasok. För inte så många år sedan hade Pasok egen majoritet i parlamentet. På söndag hänger partiets plats i parlamentet i en tunn tråd.

Mycket står på spel för den grekiska arbetarrörelsen och den politiska vänstern. En seger i valet och bildande av en vänsterregering som med en massmobilisering i ryggen kan stå upp emot Merkel och Bryssel och sätta stopp för den krispolitik som på mindre än fem år drivit snart halva befolkningen i misär och nöd är ett hopp inför framtiden som kan försätta berg.
För att ge närmare insikt i vad som sker dagarna inför valet nu till söndag har jag översatt en intervju med Sotiris Martalis, som är medlem i Syriza ledning och representant för en strömning inom Syriza som kallar sig Vänsterplattformen. Sotiris är också medlem i DEA (Internationalistiska arbetarvänstern) som arbetar inom Syrizas ramar som en öppen fraktion.
Jag har också lagt in en del rutor i texten för att ge information om olika detaljer i det politiskt/ekonomiska landskapet. Jag hoppas att den här bloggen blir till nytta för att förstå vad som sker just nu och vad som står på spel om några dagar.

*********

Intervju med Sotiris Martalis

Kan du beskriva stämningen i Grekland just nu?

Sotiris Martalis: Vi kan säga att det råder en förväntans stämning och förberedelse för en förändring. Under de senaste fyra åren, sedan krisplanen 2010, har alla arbetare fört ett stort antal strider: mer än trettio dagar av nationell mobilisering, ockupation av offentliga byggnader som finansministeriet, hälsoministeriet och undervisningsministeriet, parlamentet har omringats flera gånger trots polisens närvaro, en rörelse av ”indignados” har ockuperat offentliga platser, folk har vägrat betala vägavgifter i protest mot höjda avgifter och stängda vägar och så vidare.

Men ändå har inte alla dessa ansträngningar lyckats fälla regeringen och sätta stopp för dess brutala åtstramningspolitik. Därför uttrycks längtan efter förändring nu på det parlamentariska planet, vilket förklarar den starka ökningen av de som säger sig vilja rösta på Syriza. Kom ihåg att i parlamentsvalet valet 2009 fick Syriza 4,6 %, parlamentsvalet i juni 2012 fick partiet 26,89 % och 26,5 % i valet till Europaparlamentet i maj 2014. Just nu indikerar valprognoserna en skillnad på 5 procentenheter mellan Ny Demokrati (ND) och Syriza (30,5 % mot 35,5 %).

De härskande klassernas politik består i att sprida ett budskap av panik, nästan terror, utifall Syriza vinner. Den grekiska ekonomin kommer att krascha och situation bli värre än i dag, speciellt som en påstådd återhämtning pågår. Huvudsakligen riktar attacken in sig på den fara som Greklands utträde ur eurozonen (så kallad ”Grexit”) utgör.

För tre dagar sedan påstod de stora medierna att Syriza kommer att lägga vantarna på insatta sparkapital i bankerna. I går gjordes ett försök att skapa panik då två av de fyra viktigaste bankerna begärde speciell hjälp med likviditeten, en mekanism som förutsetts av Europeiska Centralbanken, ECB. Liknande begäran om hjälp har redan lagts in om större summor. Tidpunkten som Eurobank Ergaisia och Alpha Bank valt för att vända sig till ECB är ingen slump. Det sker en vecka innan valet den 25 januari.

Men dessa hot har använts till leda sedan lång tid och efter valet 2012 tror folk allt mindre på dem. Vi måste insistera på den sociala dimensionen av hur folk avser rösta: i de folkliga kvarteren i Aten och Pireus är skillnaden mellan Ny Demokrati och Syriza 20 % eller mer till Syrizas fördel. När en före detta minister från Pasok tillfrågades om vad den största risken är vid en eventuell seger för Syriza svarade han att det är förväntningarna som en vänsterkoalition kommer att skapa hos befolkningen. Det är helt enkelt deras största skräck och för vår del är det vårt största hopp.

De senaste dagarna går det rykten att de anställda som avskedats på ERT (1) (tv-station, se not) vid en seger för Syriza redan valkvällen kommer att återockupera tv-stationens byggnad. Det visar, om än i ett specialfall, att de arbetslösa, lönearbetarna och pensionärerna har ett starkt hopp om att Syriza kommer att skrota åtstramningspolitiken.

Hur går det i kampanjen för Syriza?

Syriza använder som samlande slogan i valkampanjen att: ”Hoppet är här”. Men det viktigaste är de konkreta löften som Syriza förbundit sig till. Att minimilönen ska ökas till 586 euro för ungdomar under 25 år och till 751 euro för vuxna. Att återinföra en trettonde månad för pensionärerna. Att avskaffa inkomstskatten för årsinkomster under 12 000 euro, vilket innebär att en totalt orättvis skatt som förkortas ENFIA avskaffas. Det är en skatt som baseras på bostadsytan oavsett om bostaden är bebodd eller inte och många greker har ett familjehus på landet. Den skatten kan inte betalas av personer med låg inkomst, speciellt inte av det stora antalet arbetslösa. Skatten sades vara tillfällig. Men nu är den blivit en permanent skatt.

Momsen ska också sänkas på livsmedel och eldningsolja från nuvarande 23 % (för vissa varor varierar den mellan 6 till 13 %). Och ännu viktigare: återinförande av kollektivavtal som avskaffades av regeringen Antonis Samars (NS) och Evangelos Venizelos (Pasok).

Valkampanjen är kort, bara 20 dagar. Det för med sig en intensiv ton i de politiska diskussionerna som äger rum överallt, på arbetsplatserna, på universiteten, i caféerna och på alla andra platser. Det är en blandning av verkliga frågor och vinklade teman under medias inflytande. Så ställs vi inför frågor av typen: kommer Syriza att stå upp mot trojkan eller ska den nya regeringen kväsas på samma sätt som skedde på Cypern?

Vad kommer Syriza att göra med statsskulden? Var ska vi hitta pengar som garanterar de sociala försäkringarna? Kommer Syriza att få egen majoritet i parlamentet, det vill säga 151 ledamöter av 300? Och om det inte blir fallet, med vilka ska partiet samarbeta? Syrizas lokalavdelningar och dess medlemmar är aktiva från morgon till kväll att organisera turnéer, möten på arbetsplatserna, sammankomster varje kväll i bostadskvarteren, i de större städerna och i byarna på landsbygden. Där förklaras Syrizas ställning och de politiska debatterna är talrika.

Samtidigt pågår en strid om valet av kandidater att presentera på Syrizas listor. Vissa ledare har inte underlättat en representation för kandidater från Vänsterplattformen, eller för Vänsterströmningen och Red Network. Det handlar om att kunna kryssa för enskilda kandidater, så att politiska preferenser speglas för politiska strömningar och enskilda medlemmar vilka tillsammans utgör den koalition som Syriza är. Valet av kandidater från Vänsterplattformen är viktigt därför att det är nödvändigt att stödja de aktivister som deltar i och stöder de arbetandes kamp och för att bevara en solid radikal vänsterorientering för att i morgon Syrizas parlamentsgrupp ska kunna engagera sig i en strid för konkreta mål.

Antonis Ntavanellos och du själv insisterade på punkten i Vänsterplattformen som framhåller vikten av att en vänsterregering måste stödja sig på de arbetande massorna och deras mobilisering. Finns det tecken på en sådan inriktning i valkampanjen?

Vänsterplattforman lägger i själva verket tyngden på en central punkt, nämligen att en vänsterregerings framgång är avhängig löntagarnas och den folkliga rörelsens mobilisering. Trots nedgången i den sociala kampen från 2010 till 2012 har striderna aldrig upphört i Grekland. Det senaste året har vi sett nio månaders oavbruten kamp av städpersonalen på Finansministeriet som hade avskedats. Samma sak gäller ordningsvakterna på skolorna, lärarna och den administrativa personalen på universiteten.

Kampen mot lagen om att placera anställda i en ”reserv” har lett till att den inte satts i verket. Det handlade om en sorts ”förtidsavsked” för 15 % av alla offentligt anställda. Den senaste nationella kampdagen hölls den 24 november. Under trycket från mobiliseringen och det tilltagande missnöjet i samhället kunde inte regeringen Venizelos-Samaras annat än falla.

Trots det äger valet inte rum i en situation av tilltagande sociala strider. Tvärtom råder det en stämning som vi kan beskriva så här: en valseger kommer att sätta stopp för åtstramningspolitiken, det är vad befolkningen ställer ett stort hopp till. Om människornas förtroende stärks så kan en seger för vänstern –som vi hoppas på- öppna en ny kampvåg som sätter press på regeringen.

Att sätta stopp för åtstramningen kan uppmuntra en radikaliseringsvåg och ge Syrizas program en karaktär av nydaning och göra en regering bildad av Syriza till en genuin vänsterregering som slår in på en väg till ett brott med det etablerade. Syrizas inriktning måste basera sig på besluten från partiets kongress 2013 som uttalade sig för en nationalisering av bankerna, ett stopp för privatiseringarna, för en offentlig demokratisk kontroll under de anställdas översyn av de stora statliga företagen, som elproduktionen, telekommunikationen och rikslotteriet med flera. En sådan inriktning kan i sin dynamik leda till en konflikt med de så kallade fria kapitalrörelserna såsom de existerar och försvaras i eurozonen.

Finns det en klar övertygelse om att Syriza uppnår en seger som ger partiet möjlighet att ensamt bilda regering?

Syrizas mål är att uppnå en parlamentarisk majoritet på 151 ledamöter. Men detta beror inte bara på en första plats för partiet, vilket ger en ”bonus” på 50 ledamöter, inte heller bara på hur stor röstandelen blir. Enligt prognoserna ser fördelningen av platserna i parlamentet ut så här: 144 för Syriza, 81 för Ny Demokrati, 18 för kommunistpartiet KKE, etc. En majoritet i parlamentet beror på två faktorer. För det första om Syriza uppnår över 35 % av rösterna. För det andra hur många procent som alla partierna får tillsammans och hur stor del som hamnar under 3 % av rösterna. Vi hoppas att 36 % kan nås eller i närheten. Men ingen kan säga med säkerhet att Syriza kommer att få en majoritet i parlamentet.

Om det fattas några deputerade för Syriza för att uppnå en majoritet vad tror du kommer att hända? Kommer KKE om än under tvekan att stödja en regering bildad av Syriza? Om de håller fast vid sin nuvarande ultrasekteristiska attityd vad sker då?

Ett av den dominerande elitens och medias främsta argument är att Syriza saknar en allierad eftersom KKE inte bara vägrar allt samarbete med Syriza utan också angriper det systematiskt. Så ett av argumenten i den borgerliga propagandan är att de två små borgerliga partierna To Potami (bildat i mars 2014 av tv-journalisten Stavros Theodorakis) och Pasok måste förstärkas och ha en dubbel målsättning: å ena sidan för att begränsa Syrizas handlingsfrihet och för det andra tvinga Syriza att bilda en koalitionsregering med en av dem vilket antas kväva Syrizas ”extrema inriktning”.

Om Syrizas program ska omsättas i handling hänger på en nyckelfaktor –folkets mobilisering. Valresultatet kommer till en del att bestämma den kommande regeringens karaktär. En valseger med absolut majoritet hindrar att partiet blir gisslan till allierade utanför vänstern. Dessutom krävs en ökad kampnivå för att Syriza ska tvingas att omsätta sitt program i verkligheten.

Det är anledningen till att en stor del av medlemmarna i Syriza, inte enbart de som gillar Vänsterplattformen som representerar 35-40 % av medlemmarna, är helt för en aktionsenhet mellan Syriza, KKE och Antarsya (en antikapitalistisk front mellan ett tiotal organisationer med 1,4 % i prognoserna). En sådan linje för en enhetsfront är den enda vägen som kan säkra en möjlig seger för de arbetande och de folkliga krafterna. Det är uppenbart för alla att det politiska landskapet som gäller efter valet inte blir detsamma och att ett stort tryck på KKE och dess medlemmar blir följden om de vägrar att samarbeta.

Om vi hamnar i en situation som innebär en otillräcklig parlamentarisk fraktion för att uppnå en absolut majoritet är det tre lösningar som presenterar sig. Först, ett försök att bilda en vänsterregering. Endera med KKE:s samverkan, eller stöd utifrån av KKE (röstar inte emot regeringen bildad av Syriza). Andra möjligheten är ett nyval inom en månad. Det tredje alternativet är en allians med flera borgerliga partier för att bilda en nationell samlingsregering, något som vore helt oacceptabelt inte bara för Vänsterplattformen utan också för majoriteten av Syrizas medlemmar.

Vilka är de huvudsakliga debatterna inom Syriza och med andra vänsterkrafter?

Den senaste tiden är det två frågor som dominerat debatten inom Syriza. Den första handlar om allianspolitiken. Vänsterplattformen lägger tyngdpunkten på ett kriterium: våra allianser ska ingås med partier och organisationer som befinner sig till vänster, det vill säga KKE och Antarsya. Den andra frågan gäller att prioritet ska ges till medlemmarna och partiinstanser (partistyrelse, centralkommittén, kongressen och nationella konferenser) och inte till partifraktionen i parlamentet även om det bildats en vänsterregering.

Tyvärr ökar inte KKE:s liksom Antarsyas sekterism trycket till förmån för vänstern inom Syriza. Kamraterna i KKE och Antarsya har bara en inriktning och som består i att spekulera om Syrizas möjliga integrering i systemet och på det sättet undvika en aktiv enhetsfrontspolitik som kan modifiera styrkeförhållandena inom vänstern. De stänger in sig i en propagandistisk linje, i en helt ny situation som var otänkbar för några år sedan, som skjuter brottet med åtstramningspolitiken och systemet till en osäker framtid.

Solidariteten på bland annat europeisk nivå framstår för oss som viktig. Hur ser du på det?

Under de senaste veckorna har vi organiserat internationella möten med aktivister i flera länder. En stödappell har också signerats av personligheter som stöder Syriza. Allt det är positivt. Efter en seger för Syriza måste vi lägga tonvikten på en effektiv solidaritet i syfte att bryta den relativa isoleringen av den grekiska vänstern och av en Syrizaregering som organiseras av olika instanser i EU.

För vår del hoppas vi på en seger för Syriza som leder till en stärkt kamp mot åtstramningen och ett ifrågasättande av betalningen av statsskulden och de antisociala budgetnedskärningarna och att det ska stimulera liknande rörelser i andra länder i Europa. För oss står det klart att de avgörande striderna inte ännu ägt rum. Vi borde om så möjligt föra dem tillsammans.

Sotiris Martalis är medlem i ledningen för DEA (Internationalistiska arbetarvänstern), och i Syrizas centralkommitté, samt observatör i dess partistyrelse, samt medlem i verkställande utskottet i fackföreningen ADEDY, för de offentligt anställda.

[1] ERT: Nationella Radio-TV, är den enda stationen som täcker hela landet inklusive de grekiska öarna. Kanalen stängdes på ett auktoritärt sätt av Samaras regering våren 2013. De anställda ockuperade stationens byggnad under mer än ett år. De har organiserat politiska debatter, konserter, poesi- och sångaftnar, och liknande. ERT har blivit en populär samlingsplats.

Översättning: Benny Åsman

Källa: L’Encontre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Deflation, recession och depression

För ett tag sedan kunde man läsa följande annons i en grekisk dagstidning.

”Hemhjälp anställs på Cypern. Ingen lön utgår men mat och logi erbjuds”.

Det kanske inte är Europas hela verklighet i ett nötskal. Men det är definitivt en växande del i kontinentens verklighet, vardag för allt fler arbetslösa och utstötta.

I dag kan vi faktiskt summera vad som varit essensen i den kris som utlöstes hösten 2007 i och med storbanken Lehman Brothers kollaps. Europas stater fick gå in och rädda de privata bankerna från sammanbrott. De privata ägarnas kapital räddades och det var du, jag och andra arbetande medborgare som fick ta hand om räkningen.

Offentliga pengar fördes över till privata fickor. Det är facit av det nya århundradets största hold-up. Strax innan bankkraschen 2007 var de 28 EU-staternas samlade statsskuld 7 226 miljarder euro. I fjol hade den ökat till 11 386 miljarder euro. Mellanskillnaden på något över 4 000 miljarder är skulder till innehavare av medlemsländernas statsobligationer. En enorm transferering från de arbetande till kapitalägare har ägt rum. Här finns källan till mycket av det bling-bling som 1% rullar runt i.

Mycken kritik har riktats mot den nyliberala åtstramningspolitiken som blivit lego inom EU. Även många etablerade borgerliga ekonomer har kallat krispolitiken för vansinnig, att den skapar arbetslöshet, låg tillväxt och minskad köpkraft i samhället. Kort sagt menar kritikerna att politiken är missriktad och skapar ekonomisk stagnation, att den är irrationell i förhållande till de uttalade målen om tillväxt, minskade statsskulder och minskad arbetslöshet.

Om det verkligen hade varit målen för åtstramningspolitiken är omdömet ”irrationellt” helt befogat. Men om målet var att sänka lönekostnaderna, rasera allt mer av den sociala välfärden och på alla vis stimulera det privata kapitalet då har det förts en politik som varit helt rationell sett ur det dominerande finanskapitalets ögon.

För ägare av kapital är det vinsterna som räknas, inte antalet arbetslösa, inte heller med vilken takt BNP växer och i den meningen har politiken varit rationell vilket bevisas av de vinstmarginaler som på nytt råder inom finanssektorn. Företagen badar i cash men i stället för att investera delas allt större summor ut till aktieägarna.

Ur samhällets och de arbetandes intressen har däremot den nyliberala krispolitiken inte bara varit irrationell utan rent av katastrofal, speciellt i de svagare europeiska staterna i syd, som Portugal, Spanien, Italien och så naturligtvis Grekland. I tabellen som jag sammanställt här under ser vi att under perioden 2007 till 2013, har de arbetande och samhällsekonomin tvingats ned på knä. Antalet officiellt arbetslösa i EU 28 är nu närmare 30 miljoner och betydligt högre om alla som lämnat arbetsmarknaden räknas in. Med något enstaka undantag, som exempelvis Sverige, har hela unionens ekonomi stagnerat, minskat eller kraschat som i fallet Grekland.

Källa: Eurostats databaser

Vad tabellen visar är att på fem år har den nyliberala krispolitiken drivit en stor del av den europeiska unionen in i en recession och i fallet Grekland finns det bara ett ord att bruka  –depression.

När lönerna pressas ned av den stora arbetslösheten och av den medvetna lönesänkningspolitiken samtidigt som de sociala transfereringarna stryps och den offentliga servicen allt mer självfinansieras då krymper marknaderna och många mindre och mellanstora företag går omkull eftersom deras försäljning sjunker samtidigt som deras krediter i bankerna stoppas. Även ett företag som går bra men som inte kan erhålla krediter i bankerna går omkull i fall att deras produkter har ett säsongsberoende som exempelvis produkter för vintersport och liknande.

Recessionen, för att inte tala om en depression, kan om den blir till långvarig stagnation driva ekonomin in i en deflationistisk spiral som det kan ta decennier att ta sig ur. Japan är ett exempel på detta. När inflationen är negativ då sjunker priserna överlag på de varor och tjänster som den stora allmänheten konsumerar medan skulderna automatiskt ökar eftersom penningvärdet ökar.

Inom hela EU sjönk den totala efterfrågan på varor och tjänster med 370 miljarder euro under perioden 2008-2013, det vill säga med -4,4 %. Det är en effekt av krispolitiken. EU hade 3,6 miljoner fler i arbete än USA år 2008. Fem år senare var det 2,4 miljoner färre i arbete än i USA. Det är också en effekt av krispolitiken.

När spiralen nedåt väl tagit fart är den nästan omöjlig att stoppa, speciellt i ett läge där centralbankernas styrräntor redan ligger på strax över noll. Vad som skulle ske om ECB införde negativa räntor vågar inte ens Mario Draghi tänka på. (PS: Ändå införde i dag ECB negativ ränta på bankers ”over-night”-insättning, med -0,10 %. Det innebär att bankerna får betala för att låna ut pengar till ECB)

Krispolitiken har drivit ned de arbetandes inkomster. I depressionens Grekland har många sett sina inkomster halveras. Lägre inkomster leder till minskad konsumtion som till sist tvingar fram längre priser på de vanliga konsumtionsvarorna, vilket driver företag i konkurrs, vilket späder på arbetslösheten, vilket minskar köpkraften och så vidare i en ond nedåtgående spiral.

Hur långt har den processen hunnit i EU som helhet? Inte så långt säger många ekonomer och pekar på en stabbig återhämtning i vissa medlemsländer. Men i diagramen här under kan vi se att trenden mot en deflation inom hela EU är tydlig och inget ser ut att stoppa den.

Källa: International NYT, 4 juni 2014.

Så till slut kan man säga att den förda krispolitiken inte ens varit rationell ur kapitalägarnas lite mer långsiktiga intressen, med siktet på en horisont som ligger bortom de kortsiktiga kvartalsvinsterna. För om hela kontinenten fastnar i den ”japanska” sjukan och dras med i en deflationistisk spiral av sjunkande priser då kan dagens stagnation, recession och ”lågflation” övergå i en generaliserad depression.  

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Chocken på Cypern

 Av Michel Husson,

 EU:s påtänkta plan för Cypern vittnar om Europas brutala politik och de europeiska ledarnas förmåga att förvärra den kris som de förväntas sköta. De tvekade inte att ifrågasätta deras respekt för den privata egendomen, i det här fallet åtagandet att garantera insättningar på bank upp till 100 000 euro, i namn av en högre princip: tvinga medborgarna att betala räkningen för krisen.

 I fallet Cypern handlar det om ett litet land, 0,2 % av Europas BNP, men som har behov av en ”hjälp” i form av 15,8 miljarder euro att injicera i bankerna, en summa motsvarande Cyperns årliga BNP. Beloppets storlek förklaras av de enorma bankinnehaven i Cypern, nämligen 150 miljarder euro motsvarande nio gånger öns BNP.

Det visar på den roll av mellanhand som ön spelar för ryska investeringar som tar turen via Cypern för att återinvesteras i Ryssland. Mer än hälften av alla investeringar i fastigheter i Ryssland kommer från Cypern som därmed är den näst största utlandsinvesteraren i Ryssland.

Den ursprungliga planen förutsåg 10 miljarder euro i hjälp under förutsättning att 5,8 miljarder euro togs från bankkonton, fördelade på 2 miljarder från innehav under 100 000 euro och 3,8 miljarder över. Effekterna hade varit katastrofala och utgjort ett enormt tapp i köpkraften. Bara att planen gjordes offentlig räckte till för att utlösa en bankpanik och en kraftmätning mellan Ryssland och EU.

De folkliga protesterna ledde lyckligtvis till att planen avfärdades. Men skadan är redan skedd och konsekvenserna svåra att förutse. En spridningseffekt till Grekland eller kanske Spanien är inte att utesluta eftersom ett ingrepp mot privata bankkonton nu ses som en möjlighet.

Den verkliga frågan är vad skulle ha gjorts? Idén att låta de ryska oligarkerna betala är paradoxalt nog subversiv eftersom det innebär att EU legitimerar ett projekt som går ut på att låta de som profiterat på finanskapitalismen betala krisen och inte folket som på intet sätt är ansvarig för den.

Man hade kunnat dra in samma belopp genom en skatt på 15% (och inte 9,9%) på kontoinnehav över 100 000 euro. Vilket på sikt hade upphävt Cyperns roll som ”bankparadis”. Landet kan vända sig mot andra tillgångar som de nyligen upptäckta olje- och gasreserverna för att delvis sanera sin finansiella situation.

Den senaste tiden har Europas ledare visat upp en obscen optimism då de proklamerar att nu är skuldkrisen under kontroll och glömmer bort priset som betalas för att ”försäkra” finansmarknaderna i form av ruinerade länder, i första hand Grekland.

Den cypriotiska chocken visar att inget är över och att Trojkan är beredd att driva sin brutala politik in i det absurda. Två lärdomar kan dras. Att endast socialt motstånd kan stå upp mot Trojkans våld och att möjligheterna till mobilisering inte försvunnit.

Men de behöver stödja sig på ett radikalt alternativ som kräver att illegitima skulder avskrivs, en beskattning av inkomst av kapital (som nu uppgår till 10% ), en socialisering av bankerna och en solidarisk hållning på europeisk nivå.

Cypern skulle kunna skapa en förebild, inte genom att hoppa av från euron, vilket inget reglerar, utan med åtgärder som påbörjar en brytning, inklusive en direkt penningemisson av centralbanken.

Översättning: Benny Åsman

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Höga löner skapar ingen kris

Av Michel Husson

En intern devalvering, alltså sänkta löner och nedskärningar i de sociala utgifterna, beskrivs i dag som ett sätt att minska obalansen i Europa och som en väg ut ur krisen. Indirekt är det lönerna som anklagats för att ha orsakat krisen, men i min bok ”Löner och konkurrenskraft, för en verklig debatt” hävdar jag en motsatt analys.

Till att börja med förtjänar två saker att påpekas:

Att den generaliserade sänkningen av lönernas andel av BNP är källan till den aktuella krisen och att lönenedpressningen leder in i en återvändsgränd.

Arbetslösheten och inkomstfördelningen

Vad gäller lönernas minskade andel råder det enighet alltifrån OECD via IMF till Europakommissionen. Alla tre har nyligen publicerat studier som inte frågar sig om löneandelen minskat utan varför den minskat. Ett konstaterande som logiskt står i motsättning till den analys som säger att orsaken till den ekonomiska obalansen i södra Europa kan förklaras av en minskad konkurrenskraft som i sin tur är orsakad av en överdriven tillväxt av lönerna.

Minskning av arbetets andel, som OECD kallar det, hade innan krisen självfallet sin motvikt i en ökning av företagens vinstmarginaler. Men de ökade vinsterna har inte använts till ökade investeringar utan i stället till ökad utdelning till aktieägarna. Den enorma överföringen från de lönearbetande till aktieägarna har kunnat genomföras tack vare arbetslöshetens inverkan.

-Ett asocialt Europa??? Nej tack!!  säger fackligt organiserade i en demonstration i Bryssel.       Foto; Benny Åsman

Det är två sidor av samma verklighet. Å ena sidan får de arbetande ingen del i produktivitetens ökning, exempelvis i form av en kortare arbetstid, vilket leder till ökad arbetslöshet och å andra sidan ökar det överföringarna till aktieägarna.

Experimentet i Frankrike med 35 timmars arbetsvecka, trots skavanker i reformen, visar tvärtemot att en minskad arbetstid är ett skarpt vapen för att skapa arbetstillfällen. Mellan 1978 till 1997 ökade inte antalet anställda i den privata sektorn. Mellan 1997 till 2002 då övergången till 35 timmars arbetsvecka gjordes skapades 2 miljoner nya arbeten. Efter det ökade sysselsättningen något fram till att krisen fick sysselsättningen att falla tillbaka till ruta ett.

En klar absurditet.

De europeiska institutionerna och regeringarna följer en politik som bygger på tre element: budgetbesparingar, löneåtstramning och strukturella reformer av arbetsrätten och sociala skyddsnät. Men de elementen fungerar inte och Europa gräver ner sig i recessionen. Orsakerna till det är välkända och det råder ganska stor enighet om det.

De perversa effekterna av budgetbesparingarna är lätta att inse. Man minskar utgifterna och ökar skatterna, speciellt momsen som har en direkt inverkan på konsumtionen. I första rundan minskar de facto underskottet i budgeten. Men ekonomin är ett kretslopp och budgetbesparingarna bromsar den ekonomiska aktiviteten varpå statens skatteintäkter minskar.
Resultatet blir därför att den offentliga skulden i % av BNP fortsätter att öka.

-Allt tillhör oss. Inget tillhör dom!. Unga kvinnor från facket FGTB nöjer sig inte med smulor. Foto: Benny Åsman

Det finns en första mycket tydlig korrelation: det är i de länder som fört de hårdaste budgetbesparingarna som skulderna i procent av BNP försämrats mest.

IMF:s chefsekonom, Olivier Blanchard, gjorde nyligen en självkritik och erkände att IMF underskattat ”budgetmultiplikatorn” (eller snarar ”budgetdividenden”) som sägs förutse effekterna av en budgetnedskärning på den ekonomiska aktiviteten. Här finns det en annan tydlig korrelation: det är i de länder som gjort de tuffaste budgetbesparingarna som nivån på arbetslösheten försämrats mest.

Vid första eftertanke kunde man dra slutsatsen att den förda politiken är absurd (illiterat som en brittisk ekonom kallade den). Men vid närmare eftertanke måste vi konstatera att politiken underlättar, hur absurt det än kan verka, för företagen att öka vinstmarginalerna proportionellt med den ökade arbetslösheten.

I slutändan ser vi ett kretslopp av budgetbesparingar, arbetslöshet och vinster som ger grund för en annan tolkning av den förda politiken. Det handlar om en chockterapi som stöder sig på krisen för att driva igenom ”reformer” som skapar en djup social regression.

Tillväxt och kapitalism.

Ändå är inte chockterapin nödvändigtvis hållbar ens ur kapitalisternas synpunkt och det leder oss till tredje delen av analysen: de ökade vinsterna sker på bekostnad av tillväxten i ekonomin. Och kapitalismen har behov av tillväxt för att garantera själva möjligheten att skapa vinster. Det är det mest oroande i grunden i den aktuella konjunkturen. Den europeiska kapitalismen framstår som den bräckligaste, den kan bara lita till de utländska marknaderna eller klappjakten efter konkurrenskraft vilket i sin tur förstärker recessionen vilket då också innebär att minskningen i antalet jobb fortsätter.

Europa sitter alltså fast i en kris på tre nivåer. En kris i de offentliga skulderna, en specifik kris för eurozonen och till sist en räntabilitetskris för kapitalet, för under skulderna ligger vinstproblemet.

En strategi för ett systembrott. 

Krisen är alltså mycket djup och det krävs radikala lösningar till två nyckelfrågor: omfördelning av inkomsterna och det Europa vi bygger.

Fördelningen av inkomsterna måste modifieras via en avskrivning av illegitima skulder, en minskning av inkomsterna av kapital, en ökning av lönerna och en skattereform.

Det går inte att plåstra om kapitalismen och hoppas på ett nytt samhälle som resultat.

Det är en förutsättning för skapande av nya jobb via arbetstidsförkortning och offentliga investeringar, speciellt i branscher som bidrar till en ekologisk anpassning.
Bygget av Europa måste rikta in sig på en harmonisering mellan länder med vitt skilda ekonomiska strukturer via en europeisk budget som ger utrymme för finansiering av harmoniseringsfonder och att garantera en konvergerande skattelagstiftning (exempelvis med en harmoniserad kapitalbeskattning) och en social lagstiftning med exempelvis ett europeiskt system för minimilöner.

Ett program med det som mål hamnar i frontalkrock med de härskandes sociala intressen som i stället organiserar en våldsam social regression.

En sådant program måste tjäna som perspektiv för motståndskampen och basera sig på en strategi för ett brott med det nyliberala Europa. Första låset att bryta upp är utan tvekan förbudet för centralbankerna att finansiera budgetunderskott.

Översatt tll svenska av Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,

Syriza och krisen i Grekland

 

Av alla politiska organisationer i Grekland är det vänsterkoalitionen Syriza som gjort sig mest känd internationellt. För delar av den europeiska vänstern ger Syrizas framgångar hopp. Andra ser Syriza som ännu ett reformistiskt försök att avleda ”massornas kamp”.

I den här artikeln ska jag försöka lyfta fram Syrizas politiska linje i ett antal viktiga frågor. Underlaget är en intervju med Yannis Bournous som tillhör ”centern” i organisationen, som samlas kring Syriza mest kände person, Alexis Tsipras. Det kallas ”centern” därför att det också finns en vänster- och en högerflygel.

I maj 2013 kommer Syriza att hålla en grundningskongress. Då går koalitionens organisationer samman och bildar ett öppet demokratiskt socialistiskt parti. Demokratiskt- därför att tendenser och fraktioner i partiet kommer att kunna fungera öppet inom ramen för de gemensamma besluten fattade av kongressen. Det är en viktig fråga för en grekisk vänster som dominerats av det grekiska kommunistpartiet KKE, med kadaverdisciplin och grotesk sekterism mot alla andra organisationer inom arbetarrörelsen.

Alexis Tsipras är Syrizas mest kände ledare utanför Greklands gränser.

Intervjun med Yannis Bournous är mycket lång och här kommer jag att koncentrera mig till ett antal problem som livligt diskuterats även utanför Greklands gränser, som frågan om Grekland ska lämna euron, om statsskulden ska avskrivas i sin helhet, hur kampen mot nazisterna i Gyllene gryning ska föras och vad är arbetarrörelsens alternativ till det reellt existerande EU.

Syrizas uppgång är närmast unik i historien. Från att ha varit en ”normal” vänstergrupp kring 2 procent i parlamentsvalen har det på mycket kort tid seglat förbi alla andra politiska partier till vänster. I dag har Syriza cirka 30 000 medlemmar och Yannis säger att de kommer att vara tio tusen fler till grundningskongressen eftersom nya medlemmar strömmar till i snabb takt. I den senaste gallupen har Syriza 28,5 procent och ligger bara en procent efter det borgerliga regeringspartiet Ny Demokrati. Socialistpartiet PASOK når knappa 8 procent och nazisterna i Gyllene gryning något över 10 procent.

Detta är en stor utmaning för det unga partiet. Det räcker inte att i propaganda och agitation fördöma regeringens krispolitik, och Trojkans strypgrepp. Syriza måste också ge konkreta svar på krisen som kan vinna förtroende bland en majoritet av de arbetande som drabbas av krispolitiken på alla nivåer. Det gäller helt enkelt att framstå som ett parti kapabelt att bilda en regering som likviderar borgarnas krispolitik för att vidta alla åtgärder som krävs för att stoppa det fria fallet ned i misär.

Tsipras talar till en stor folkmassa på Omoniatorget i Aten.

En kritik som riktats mot Syriza av många i den europeiska vänstern är att man inte kräver att Grekland ska hoppa av euron och i stället återinföra den grekiska drachmen. Här i Sverige har bland annat Jonas Sjöstedt drivit den linjen med argumentet att det skulle öka den grekiska ekonomins konkurrenskraft.

-Vår främsta paroll har hela tiden varit –”inga fler uppoffringar i eurons namn”. Kritiken från vänster handlar i själva verket inte om vårt motstånd till ett grekiskt avhopp, en ”grexit’, eller en upplösning av eurozonen. Kritiken som stöder en återgång till drachmen utgår från en strikt keyensiansk syn, säger Yannis Bournous och förklarar vidare:

-En återgång till drachmen skulle provocera fram en devalvering av den nationella valutan. En devalvering som kommer att föra med sig en kraftig försämring för lönearbetare och pensionär. Men sedan, enligt samma keynesianska teori, kommer den grekiska exporten att vara mer konkurrenskraftig. De stora exportfirmorna som då tar hem större vinster antas då som en god fe distribuera ut sina rikedomar. Det är till 100% en keynesiansk idé som inte har någonting att göra med en radikal linje till frågan om eurozonens existens och dess ekonomis funktion. Kritiken svarar egentligen på en felställd fråga. Genom att framhålla valutan som den viktigaste faktorn stärker de fiendens spel.

”Grexit” or not?

-Det är inte valutan vi vill byta. Vi vill modifiera de sociala relationer och maktfördelning som euron representerar.

-Det är orsaken till att vi manar till kamp inte bara på den nationella nivån. Vi vet att den nationella nivån är grundläggande för klasskampen. Men vi inser samtidigt att även om vi vinner i Grekland och lyckas etablera en vänsterregering förblir den isolerad om vi inte genomför gradvisa förändringar av maktförhållandena och styrkeförhållandet på åtminstone europeisk nivå, svarar Yannis.

En annan kritik som rests inom vänstern är att Syriza kräver förhandlingar om statsskulden i stället för att vägra betala ett öre. Syriza menar att den grekiska statsskulden inte är ett tekniskt problem utan ett politiskt problem, att nästan alla länder inom EU har en stor statsskuld och att lösningen är europeisk. I den andan har också Syriza tillsammans med andra vänsterpartier i Europa föreslagit en lösning.

-En sådan överenskommelse berör två problem. Å ena sidan måste den förutse att en stor del av skulderna skrivs av. Vi förslår att en revision av skulderna för att kunna upptäcka exempelvis hur stor del som orsakats av korruption eller spekulativa räntenivåer.

-Å andra sidan måste vi skydda småsparare, familjer som hela livet sparat i grekiska statsobligationer eller sociala försäkringsfonder som innehar obligationer och som i fjol stod oskyddade mot det som kallades ”hårklippning” av den grekiska skulden. Småspararna och de sociala försäkringsfonderna är de första som krossades av krispaketen. Samma sak gäller universiteten som var snubblande nära bankrutt till följd av ”hårklippningen”. Därför säger vi att vårt program och strategi ska anpassas efter de sociala klasserna. Det gäller att skydda de som inte orsakat krisen och att straffa de ansvariga, säger Yannis.

Papandreou har offrat sitt eget PASOK på Trojkans altare.

Inför kongressen i maj ska Syriza arbeta fram ett mer komplett program för en regering i de arbetandes tjänst. Men redan nu anger Syriza alternativa vägar till den sanslösa åtstramningspolitik som Trojkan tvingat på det grekiska parlamentet och som den borgerliga koalitionsregeringen villigt genomför utan hänsyn till de sociala konsekvenserna.

-Om vi ska installera en vänsterregering är det absolut nödvändigt att hitta finansiella resurser. Ett förslag är därför att omedelbart införa en extraskatt på de stora kapitalegendomarna, storbolagen och de rika. Samtidigt behöver vi snabbt en strategi för att ändra vårt aktuella skattesystem.

-Jag läste nyligen i en officiell rapport att under de två gångna årens recession ökade de 500 största grekiska bolagen sin vinst med 19 procent. Det om något visar att det måste till förändringar.

-Ett grundläggande mål är därför att det är de rika som ska betala, inte de fattiga, eftersom medel- och underklassen och de som förlorat sina arbeten och hem inte kan bidra med mer. I Aten finns det i dag 25 000 uteliggare.

Den sociala misären blir allt mer skriande.

-Det krävs en överenskommelse att beskatta kyrkans fasta egendomar eftersom den är den störste fastighetsägaren i landet. En skatt på de stora redarna måste också införas. De äger den näst största flottan i världen och åtnjuter 70-75 procents skattereduktion. Om vi inte söker lösningar orienterade efter klasslinjer kommer vi aldrig att kunna ta oss ur den tragiska situation som den grekiska ekonomin befinner sig i.

Syriza och den grekiska vänstern står inför ett annat och mycket allvarligt hot –den grekiska nazismen i Gyllene gryning och statsapparatens spel under täcket med nassarna. Den senaste tiden har nassarnas våld och de angripna flyktingarnas försvar gett regeringen ett initiativ. I stället för att angripa nazisterna har regeringens inrikesminister dragit igång omfattande räder mot hemlösa som ockuperat tomma hus. Flera kända ockuperade hus har tömts med våld av polisen och i den borgerliga hetspropagandan angrips Syriza hårt och avkrävs ett avståndstagande från ”allt våld”.

Propagandan försöker jämställa nazisternas organiserade våld mot invandrare och fackliga aktivister med invandrarnas försök att skydda sig och blandar medvetet samman detta med de anarkistiska gruppernas ”strategi” för permanent konfrontation med reaktionen.

Gyllene grynings parlamentariker visar vad de går för.

I den senaste gallupen från den 11 januari har Gyllene gryning stöd av 10% av de tillfrågade. Parallellen med Tyskland innan Hitlers maktövertagande finns naturligtvis med i debatten. Enligt Yannis Bournous måste vänstern slåss mot hela reaktionen och inte bara mot Gyllene gryning.

-Gyllene grynings tillväxt är ett komplext fenomen. Man kan inte bara förklara det med att 500 000 väljare helt plötsligt blivit fascister. De föddes som en radikal lösning mot systemet. Därför är det många unga som röstade på dem. Det är i första hand PASOK-regeringen, med sin rasistiska och xenofobiska retorik som fyllde de officiella politiska deklarationerna, som skapat grogrunden för de nyfascistiska idéernas framväxt.

-Vad har vi gjort? Problemen är svåra och kräver en mångsidig strategi. Vi tror inte att lösningen, som vissa anarkister föreslår, består i att skapa chocktrupper för att slåss med dem varje natt.

-Vi försöker att skapa anti-fascistiska kommittéer i skolorna i samarbete med lärarna och i vissa kvarter, speciellt i Aten där problemet är som värst. Där samarbetar vi exempelvis med artister och intellektuella och vi deltar i kulturella evenemang för att försöka utveckla en annan typ av kultur, säger Yannis och menar en annan ”kultur” än den fascisterna sprider.

-Vi försöker att utveckla kollektiva metoder för att ta tag i sociala problem, vilket bland annat innebär att arbeta tillsammans med våra invandrade grannar. Det handlar inte om filantropi, inte heller en vertikal relation, eller ett maktspel mellan de som har och som ger och de som inget har och beror av personen ovanför. Det är i stället en horisontell relation.

Nya mötesformer prövas av unga kämpar på Syntagmatorget.

-I vårt nätverk för solidaritet, utöver gratis distribution av mat och kläder, bygger relationerna på idén om ett utbyte utan penningen som mellanhand. Utbyte av varor och tjänster.

-Det är ett tänkande som knyter an till mer strategiska problem. För om vi talar om en vision av socialism i frihet och demokrati måste vi utveckla en samhällsmodell av en typ som öppnar små fönster till visionen.

-Vårt mål är inte att ta över den statliga servicens roll. Det gör vi klart för de som deltar i vårt solidaritetsnätverk. När vi startar en lokal vårdcentral på frivilligbasis ersätter vi inte ett sjukhus. Vi försöker hjälpa folk att överleva på ett kollektivt sätt samtidigt som vi uppmuntrar dem att kollektivt kräva att deras grundläggande behov möts. En strategi som bygger på kollektiva svar utgör samtidigt ett vapen mot fascismen, ett antirasistiskt och kulturellt svar på Gyllene grynings metoder för att vinna folk.

Det finns kanske en fara i att peka ut nynazisterna som den största faran för den grekiska arbetarklassen i dagsläget. Den borgerliga koalitionsregeringen går inte fram med silkesvantar och dess kravallpolis har närmast fria händer att slå mot invandrare, hemlösa och demonstrerande medborgare. Att då enbart prata om det ”fascistiska hotet” kan skymma både den officiella repressionen och politikers spel under täcket med nynazisterna.

Men det är lika galet att ignorera Gyllene gryning med argument som i realiteten gör dem rumsrena. Yannis Bournous menar att det grekiska kommunistpartiet KKE misstar sig helt i analysen av nynazisterna.

-Efter parlamentsvalet i juni deklarerade KKE:s generalsekreterare Aleka Papariga i en intervju att vi borde inte vara rädda för Gyllene gryning eftersom väl inne i parlamentet kommer deras medlemmar att blir rumsrena och anpassa sig till systemet. Det är naturligtvis en enorm felbedömning. För tyvärr visar historien att när demokratiska institutioner kommer i kontakt med fascismen är det snarare de som anpassar sig.

Gemensam kamp är inget för KKE som alltid defilerar i eget majestät

För tillfället har den grekiska krisen försvunnit från tidningarnas förstasidor och de extrema räntorna på statsobligationerna sjunkit något. Men det betyder inte att den sociala krisen är över. Tvärtom är det ett tecken på att regeringen just nu har initiativet och går på offensiv mot de arbetandes motstånd mot krispaketen. För att slå tillbaka regeringens offensiv krävs största möjliga enhet i handling från partierna till vänster och de fackliga organisationerna. Mot det talar den sekteristiska tradition som dominerat grekisk vänster, speciellt den yttersta vänstern, i decennier. Kommunistpartiet KKE som går kräftgång i opinionsundersökningarna har bara en linje –vid sidan av oss finns ingenting. Oavsett vad som sker fortsätter partiet sina aktioner i ”splendid isolation”. Inför valet i juni utropade man till och med Syriza som ”huvudmotståndare” och manade väljarna på partiaffischer att inte rösta Syriza.

Kommer Syriza att kunna motsvara de förhoppningar som partibildningen i maj reser? Fallgroparna är många både vad gäller den nationella och den internationella linje som ska antas på kongressen. Vad som behövs är ett starkt antikapitalistiskt parti med ett konkret handlingsprogram för den ekonomiska och social kris som härjar i landet. Det kräver initiativ riktade till hela den arbetande befolkningen, förslag till ett enat motstånd mot Trojkans krisprogram och dess hantlangare i regeringen.

Maj är snart här. Tiden går fort i kristider. Då får vi anledning att komma tillbaka till det nya partiets grundningskongress.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Europa – från recession till depression

Ännu ett toppmöte pågår i Bryssel. Unionens regeringschefer meddelade i går att de enats om tillsättandet av en Bankförening för hela eurozonen med uppgift att övervaka sex tusen bankers aktivitet. Beslutet kommer att förbli döda bokstäver på ett papper. Det finns redan bankföreningar i varje land och de har redan visat ur tandlösa de var under finanskrisen. Merkel &Co. säger att de ser ljus i tunneln.

 

”Socialisten” François Hollande garanterar att det ”värsta är över”. Han lovade mycket innan presidentvalet. Efter valet lät det annorlunda.

Men det är dags att inse vad som håller på att ske i Europa. För första gången sedan krisen på trettiotalet drivs stora grupper människor in i en misär som inte är tillfällig och som skapats av kontinentens politiska ledare.

Sänkta löner, nedrustning av pensionssystemen, kraftigt försämrade socialförsäkringar och angrepp på allt annat som vi förknippar med välfärd är den enda vägen ut ur krisen säger de politiska ledarna. De låter som Råttfångaren i Hameln när de driver samhället mot en social katastrof.

I delar av södra Europa är katastrofen redan ett faktum. Grekland upplever inte en kortvarig recession. I snart fem år har landets produktion sjunkit, med sänkta löner, ökad arbetslöshet och en desperat avsaknad av framtid för landets unga. Det råder depression och den kan jämföras med trettiotalets. För stora skaror arbetande är situationen lika illa i Spanien där enormt spekulationsbygge av bostäder och kontorskomplex sänkte ekonomin. I dag kräver borgerligheten att landets arbetare ska betala de privata bankernas skuldberg.

 

Spanska spökstäder är bevis för den vansinniga spekulation som banker och byggherrar bedrev. Nu står tiotusentals bostäder tomma och förfaller medan ungdomen tvingas bo hos föräldrarna långt upp i åren.

De som inbillade sig att det skulle gå att sätta strypsnara på Medelhavsländerna utan att det skulle få drastiska följder i norra Europa borde nu inse att de grundligt lurat sig själva. Hela Europa närmar sig en generaliserad recession där inga tyska lok kan dra hela släpet med sig. Att Kina och resten av BRIC-länderna, Brasilien, Ryssland och Indien, också stagnerar medför att inte ens exporten till omvärlden kan hjälpa den gamla damen Europa.

Den samlade efterfrågan i eurozonen (EU 17) ligger still sedan andra kvartalet 2009, eller lika med 4 procent under nivån första kvartalet 2008. Med ”samlad efterfrågan” menas summan av hushållens konsumtion plus den offentliga konsumtionen plus offentliga och privata investeringar. Av dessa ekonomiska variabler ligger hushållens konsumtion ett par procent under nivån i början av 2008. Den offentliga konsumtionen ökade med cirka 4 procent mellan januari 2008 och juli 2009 men har sedan dess legat still. Vad gäller investeringarna störtdök de 17 procent under samma period och har sedan dess legat kvar på samma nivå.

Lägger vi ihop variablerna får vi den ”samlade efterfrågans” utveckling som nu är cirka 4 procent under 2008 års nivå med en märkbar ny nedgång sedan början av 2011. När alla sektorer i Europas ekonomier samtidigt ska spara sig ur krisen då blir effekten den motsatta –krisen förvärras. Den galna idén att åtstramning och sparande ska skapa tillväxt och sanering av statsskulderna och budgetunderskotten är inte ett uns mer realistiskt än den borgerliga vansinnespolitik 1929-33.

 

Misären i USA 1929-33 var värre än i dag. Produktionen av varor och tjänster sjönk med 40% mellan 1929-33. Med fortsatt svångremspolitik är vi snart där.

Den enda faktor som motverkat krisen sedan mitten av 2009 är eurozonens export till omvärlden. Efter att ha sjunkit med 17 procent från januari 2008 till maj 2009 har den ökat med 21 procent fram till första kvartalet 2012 och ligger nu strax över nivån i slutet av 2007. Enda orsaken till de ”snygga” siffrorna är värdesänkningen av euron jämfört med dollarn och den japanska yenen. Men exportens relativa framgång kan långt ifrån motverka åtstramningspolitikens negativa inverkan på den samlade efterfrågan inom eurozonen, vilket jag visade ovan.

Det uttalade målet med åtstramningspolitiken är att sanera de offentliga skulderna genom att minska statens utgifter och stimulera tillväxten med sänkta utgifter för företagen. Men se det fungerar inte. Alla varningslampor blinkar, speciellt i de länder som anses vara ansvariga för eländet, där de ”lata slösaktiga” sydlänningarna lever livets goda dagar. När IMF:s chef Christine Lagarde ovänta sa att utan tillväxt finns det ingen chans att minska de statliga skulderna, trampar Merkel och resten av EU:s ledare vidare på ”den enda vägens politik” –åtstramningens.

Strax efter andra världskriget befann sig USA i en skuldhärva som får dagens underskott i eurozonen att blekna. I sin senaste bok frågar sig Nobelpristagaren Paul Krugman hur USA bar sig åt för att så snabbt betala av sina skulder.                                    -Vi betalade dem inte, är hans förbluffande svar. Vad han menar är att med den starka tillväxten under efterkrigstiden försvann problemet av sig självt. Eftersom skulden alltid räknas i procent av BNP minskar den naturligtvis automatiskt när BNP växer snabbt. Det innebar att USAs federala statsskuld smälte ihop från 120 procent av BNP 1946 till 60 procent femton år senare. Inga sparprogram och ingen åtstramning fanns på dagordningen. USA finansierade räntekostnaderna och amorteringarna med nya lån som samtidigt tack vare tillväxten efterhand minskade till ett obefintligt problem.

Så är det med dagens statsskuld i de värst krisdrabbade länderna som Grekland med flera. De kommer aldrig att kunna sanera statsskulden med en svångremspolitik som bara leder till mindre inkomster i samhället, mindre skatteinkomster för staten och nedskärningar i de offentliga utgifterna för att kompensera skattebortfallen. Det är en oframkomlig väg. Det vet de politiska ledarna och det förklarar Christine Lagardes oväntade utspel.

För var dag som går skapar krisen allt större social skada. Massarbetslösheten är en plåga som inte bara hindrar de fackliga organisationerna från att ställa krav på högre löner. Det sociala nät som binder människor samman rivs också sönder och djungelns lag börjar gälla. Det är den verkliga grogrunden för nynazister som Gyllene Gryning i Grekland.

Arbetslösheten är skoningslös. De senaste siffrorna för den officiella arbetslösheten i eurozonen har redan passerat 18 miljoner. Det finns ingen framtid för dessa människor så länge politikerna driver trettiotalspolitik enbart med syftet att kapitalägare i Europa ska ersättas till sista öret. I tabellen här under ser vi hur arbetslösheten, från januari 2008 till juni 2012, exploderat i ”krisländerna” och i resten av eurozonen, om än i mindre omfattning. Tyskland är som synes undantaget. Men bara till synes eftersom miljoner jobb med mindre än fem euro i timmen har skapats. Alltså är det jobb med lön på socialbidragsnivå som skyler över arbetslösheten.

Arbetslösheten i olika åldersgrupper i EU17 mellan 2007-2012

Det är främst de unga i samhället som drabbas av krisen vilket tabellen ovan visar. Visserligen angrips pensionerna i hela Europa och i Grekland befinner sig redan många pensionärer i en förtvivlad situation. Men för de unga är det hela framtiden som löses upp i hopplöshet. Flera tendenser bekräftar att de unga i allt större utsträckning stöts ut ur arbetslivet och det sociala livet. När barnen tvingas bo hemma hos föräldrarna därför att inkomsterna inte räcker till både mat och husrum då hjälper det inte ens att ha ett jobb. För de unga arbetslösa i de värst dabbade krisländerna som Grekland, Spanien, Irland och Portugal återstår inget annat än utvandring. Vilket många kan förverkliga eftersom de har utbildning och språkkunskaper. I tabellen nedan syns utvecklingen av de ungas andel av befolkningen mellan 2007 och 2011.

 

Förändring i andelen av befolkning 2007-2011 för gruppen 20-29 år, i % 

För krisländerna överst i tabellen med en utflyttning av unga handlar det i huvudsak om en flykt bort från arbetslösheten. Till vilka länder flykten sker har jag inga detaljer om. För Sverige i botten av tabellen, alltså med en ökad andel ungdomar i befolkningen handlar det mest om utomeuropeisk invandring. Spanska ungdomar söker inte jobb i ett Sverige där redan en stor del av de unga är arbetslösa. För länder som Irland och Spanien kommer denna massflykt av unga att ha konsekvenser i flera decennier. Om tio år kommer befolkningspyramiden att sakna aktiva i gruppen 30-40 år, det vill säga män och kvinnor i den mest produktiva åldern.

För de som inte kan fly krisen i det egna landet är det i stället familjen som blir en borg. Unga har inte inkomster som tillåter dem att skapa sig ett eget liv med egen bostad och självständighet. I vissa länder är det över hälften i åldersgrupperna 18-34 år som bor hos sina föräldrar. Låga eller inga inkomster parat med skyhöga bostadspriser och hyror tvingar de unga att bli kvar i familjemiljön. Skillnaderna inom Europa är stora. I Portugal och Italien är det strax över 60 procent i åldersgruppen 18-34 som bor hos föräldrarna. I Grekland och Spanien är det mellan 55-60 procent medan det i Danmark är 17,7 procent som bor hemma och i Sverige 24,3 procent. Skillnaderna mellan norra och södra Europa beror delvis på traditioner men krisen har ökat på andelen hemmaboende i nästan samtliga länder i EU.

Svångremspolitiken i allmänhet och strypgreppet på krisländerna i ”syd”, inklusive Irland, kan inte lösa problemet med statsskulder och budgetunderskott. Det krävs tillväxt och lånevillkor för de i ”syd” som inte bara ytterligare drar åt snaran. Att den förda krispolitiken också slår ut industriproduktion visar Eurostats statistik tydligt. Från 2005 fram till början av 2007 ökade industriproduktionen i hela eurozonen. Med början i finanskrisen 2007 sjönk eurozonens industriproduktion snabbt fram till första kvartalet 2009. Sedan skedde en viss återhämtning tillbaka upp till 2005 års nivå. Men där sätter sedan svångremspolitiken stopp för konsumtionen och investeringarna och industriproduktionen sjunker sedan dess i alla euroländer, inklusive Tyskland.

 

 Industriproduktionen 2005 – juni 2012. (Bas 100 = 2005)

I Grekland och Spanien och i viss mån Italien är det en depression vi ser. Med 20-25 procents fall i industriproduktionen över en femårsperiod talar vi trettiotal. I ”mirakelekonomin” Tyskland handlar det bara om 10 procents ökning av industriproduktionen sedan 2005. Om det är ett mirakel då blir det svårt att finna adjektiv för en ökning à la sextiotalet.

Vi har sett att den förda politiken saknar alla förutsättningar att nå de uttalade målen att sanera skulder och underskott. Metoden som används är att tvinga den arbetande befolkningen till reträtt på alla områden, med sänkta löner och drastiskt försämrade sociala försäkringar. Medan de rika som äger statsskulderna i form av obligationer ska gå skadelösa. Metoden och målet kan bara leda till ekonomisk och social katastrof. Det är ett öppet klasskrig. För den arbetande befolkningen finns bara en utväg –ta upp den kastade handsken och sätta hårt mot hårt.

-Vi tänker inte betala krisen. Vi har inte skapat den.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Nyliberalismens kris i grafik

 Den djupa ekonomiska krisen syns bara bli värre. Inget är mer naturligt. För den ekonomiska åtstramning som alla Europas regeringar gjort till sin kan bara leda rakt in i en social kris som kapitalismen inte sett sedan trettiotalets depressionsår.

Mitt syfte med den här bloggen är att med en grafisk modell visa på sambandet mellan löner, vinster, investeringar, konsumtion, sparande och andra faktorer. Originalet till schemat här under har gjorts av den franske marxisten Michel Husson som jag haft nöjet att lära känna under ett antal ekonomiseminarier i Amsterdam och Bryssel.

Källa: Michel Husson, Les salaires et la crise en Europe. Omarbetad till svenska av mig.

Vad är det vi ser? Jo, ett schema som visar vad som hänt under den nyliberala epoken vad gäller lönernas och vinsternas andel av den samlade produktionen, BNP, och hur fördelningen mellan de två storheterna varit avgörande för alla andra viktiga faktorer i ekonomin, som investeringar, skuldsättning, konsumtion, sparande och spekulation.

Enklaste sättet att visa på sambanden i schemat är helt enkelt att följa pilarna från 1 till 10. Det handlar naturligtvis inte om en monokausal orsak-verkan mellan de olika enheterna i schemat utan mera om ett sätt att grafiskt illustrera krisens grunder och de krafter som verkar.

Sedan början av 80-talet har lönernas andel av BNP kraftigt minskat i nästan samtliga avancerade kapitalistiska ekonomier.

Pil (1) visar att detta samtidigt följts av en stark uppgång i vinsternas andel av samma BNP. Detta är i det närmaste ett automatiskt samband. När löneandelen minskar ökar vinsternas andel. Varför denna utveckling tog fart i början av 80-talet har en rad orsaker. För första gången under efterkrigstiden uppstod en massarbetslöshet som gjorde alla fackliga förhandlingar tuffare. Arbetsköparna kände medvind i ryggen, inte minst för att det samtidigt skedde en politisk svängning som kom att kallas den ’”nyliberala revolutionen”. Stora strejkvågor under 70-talet hade mojnat till mindre dyningar och hela den europeiska arbetarklassen tvingades in i defensivt försvar av vad som uppnåtts utan att kunna se framåt mot nya horisonter.

Kort sagt blev resultatet en gigantisk omfördelning mellan löner och vinster. Den omfördelningen är den materiella grunden till den period av febril finanskapitalism som politikerna släppte lös med den finansiella avregleringen.

Vinster och investeringar i USA/EU och Japan 1962-2008

Taux de profit= vinstandel (skala till vänster)

Taux d’accumulation = investeringar i produktionsmedel (skala till höger)

Financiarisation = del av vinsten som inte investeras i produktionen

Pil (2) i schemat symboliserar detta. De ökade vinsterna skapar ett ”fritt kapital” som i stället för att investeras i nya produktiva anläggningar bildar grunden till finansbubblor som från slutet av 80-talet verkar bli ”norm” för kapitalismens nyliberala epok. Orsaken till detta är inte ”girighet”, ”kortsynthet” eller kvartalskapitalism. Det är i stället en följd av vad pil (3) vill visa. Nämligen att det blir allt svårare för kapitalägarna att hitta attraktiva investeringsobjekt i den produktiva sfären. Överproduktion inom många branscher som exempelvis bilindustrin och för få nya projekt med tillräckligt attraktiva vinsmarginaler gör den avreglerade finansiella sektorn till en ”vinstmaskin”, med obligationer, aktier, derivat och alla andra nya ”mirakelinstrument” i de kapitalägandes tjänst som fyller på det ”fritt flytande” kapitalet.

Löner och konsumtion i EU15 1960-2008 i % av BNP

Masse salariale = lönernas andel av BNP (skala till höger)

Consommation = Konsumtionens andel av BNP (skala till vänster)

Källa: EU-kommissionens databas Ameco

Pil (4) vill visa att den finansiella avregleringen underlättat flykten av kapital bort från produktionen till den finansiella sfären med spekulationsbubbla på spekulationsbubbla som följd. Varpå pil (5) för oss till den orimliga nyliberalismens krav på superprofiter. I den avreglerade finansvärlden ses allt under 15 procents vinstmarginal som ovärdigt för att inte säga futtigt. Att detta är en omöjlighet i längden i en ekonomi som växer med 2-4 procent per år är det ingen som bryr sig om eller ens förstår.
Kraven på ”supervinster” inverkar sedan i sin tur på mängden investeringsobjekt i den reella ekonomin som anses tillräckligt vinstgivande, vilket pil (9) indikerar. Det har också ett direkt inflytande på lönernas utveckling eftersom krav på supervinster inte passar ihop med en god löneutveckling, vilket pil (10) anger.

Om vi går vidare i schemat, via pil (6), så har avregleringen och anhopningen av supervinster i den finansiella sfären skapat ett skikt av extremt rika ”kupongklippare” vars konsumtion delvis uppväger stagnationen i de arbetandes konsumtion orsakad av lönernas minskade andel av de producerade rikedomarna.

Den andra sidan på myntet lägre löneandel indikeras av pil (7). I dag speglar parollen ”vi är 99%” det faktum att fördelningen av inkomsterna blir alltmer ojämlik.

 Om de arbetande hade anpassat sina utgifter till inkomsterna skulle den kapitalistiska överproduktionskrisen ha exploderat för länge sedan. Men i stället har vanan att köpa på kredit gett upphov till en allt större individuell skuldsättning som finansvärlden gjort allt för att underhålla med kreditkort, lån till konsumtion, bostadslån och annan skuldsättning.

Hela schemat ska ses som en självförstärkande process, där exempelvis den stora skuldsättningen i sin tur påskyndar en ytterligare avreglering som öppnar för ständigt nya och alltmer ”raffinerade” finansprodukter, se pil (8).

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Jag hoppas att schemat och texten ovan gjort det lättare att se igenom det kapitalistiska skyltfönstrets nervärdering av lönearbetet och idoliseringen av snabba cash.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare;Röda Malmö,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Demokrati eller bankokrati?

Den ekonomiska krisen i Europa är nu inne på sitt femte år och den blir bara värre. Regeringschefer och hövdingar i Bryssel, IMF och ECB samlas till toppmöte efter toppmöte utan att det föder ens en mus. Den olösliga motsättningen mellan att tvinga kontinentens arbetande att betala krisen och samtidigt undvika en djup recession skärper motsättningarna inom Europa där skilda kapitalgrupper och regeringar drar åt olika håll i hopp om att undgå konsekvenserna av den katastrofala krispolitik som förs.

Angela Merkel instruerar tyska industriförbundet hur ett ”djupt andetag” tas.

-Vi måste ta ett djupt andetag för att komma över krisen och göra de ansträngningar som ska låta Europa gå ur krisen starkare än när vi gick in i den. Vem sa det? Angela Merkel naturligtvis. En surmulen församling av ledare i det tyska industriförbundet var hennes åhörare. Med den tyska exporten på väg utför verkade inte alla övertygade av kanslerns krisrecept.

Risken är nämligen att Merkels ”djupa andetag” kan sluta med att patienten helt tappar andan och faller omkull stendöd –i en plötslig krisinfarkt.

Den uppenbara fråga som man måste ställa sig är om Europas regeringschefer är helt renons på sunt förnuft? Har de absolut inget lärt av det förra seklets ekonomiska katastrof, den stora depressionen under trettiotalet? Svaret verkar vara: nej det har de inte. Till skillnad från 1929 då regeringschefer och bankirer inte riktigt visste vad som drabbade dem finns det sedan dess hyllmetrar av ekonomiska analyser som visar hur finanskraschen i oktober 1929 omvandlades till en världsomfattande depression med benägen hjälp av regeringschefer och riksbankschefer som dödade alla chanser till återhämtning genom att dra i alla nödbromsar inom räckhåll, -höjda räntor, kreditåtstramning, minskade statliga utgifter och protektionism.

I dag uppträder alla från Merkel och Cameron, till Hollande och Rutte, som om de inget lärt av den stora depressionen och dessutom med en uppnäst överlägsenhet som går utöver allt. När Merkel säger att det ”finns ingen annan väg än uppoffringarnas” då låter hon som ett eko av Herbert Hoover från 1930.

Ändå är det ju så enkelt att deras dövstumma reaktion verkar obegriplig. Den finansiella krisen som startade hösten 2007 slog undan benen på den kreditdrivna konsumtionen i USA, Spanien, Irland och andra länder med följden att hushållens konsumtion stagnerade eller rent av minskade. När finanskrisen på så sätt smög sig in i den ”verkliga” ekonomin ökade arbetslösheten rekordsnabbt och konsumtionen fick sig en ny örfil.

 

Inhemsk efterfrågan i fasta priser. 1995 = 100

Efterfrågan (utom lageruppbyggnad) i Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien, Frankrike, Eurozonen och Tyskland.

Företagen i sin tur minskar på sina investeringar som svar på den sjunkande konsumtionen. Varför investera i ny produktionskapacitet när det redan råder överproduktion och överkapacitet? Politikernas gåvor till bankerna motiverades med att de skulle börja låna ut pengar till företagen som in sin tur skulle investera i nyproduktion. Så blev det naturligtvis inte eftersom företagsägare i allmänhet kan kalkylera och vet när efterfrågan på deras varor ökar.

Med stagnerande eller lägre konsumtion och företag som inte investerar blir följden naturligtvis att de skatter som staten tar in också minskar. Hushållen och företagen tjänar mindre alltså betalar de mindre i skatt.

Så hoppar trettiotalspolitikerna och ”de finansiella experterna” in och reser det nyliberala baneret med budskapet: -Vi måste snåla oss ur krisen. Hushållen måste sanera sina skulder. I och för sig sant. Företagens produktionskostnader måste minskas med hjälp av arbetsmarknadsreformer. Numera hukar alla arbetande bara ordet reform lämnar en ministers läppar.

Sen kommer det verkliga svärdshugget mot alla möjligheter att stoppa krisen och vända på hjulen som redan snurrar baklänges. Statens ska spara sig ur sina skulder, det är mantrat som vi nu hört i tre år. Sparplanerna följer i tät följd och land efter land går in i nolltillväxt eller negativ ”tillväxt”. Utgifterna för sjukvård, undervisning, pensioner, socialförsäkringar och andra offentliga utgifter ska tvingas ned och enligt marknadsfundamentalisterna ska detta tillsammans med skattesänkningar för de rika och minskade arbetsgivaravgifter sätta fart på de ekonomiska hjulen.

 

De offentliga utgifternas förändring 2010-2011 i % av BNP

Som synes är det bara Slovenien som inte minskat statens utgifter 2010-2011. Alla driver på vansinnesspiralen mot botten.

Det är helt enkelt obegripligt att intelligenta personer i maktställning tror på dessa hjärnfoster. Om alla skär ner i sina utgifter, hushållen, företagen och staten, vem ska då öka sina utgifter? När ett enskilt land tillåts föra en sådan åtstramningspolitik i en annars gynnsam ekonomisk konjunktur då kan det hända att ”arsenikkuren” sparkar igång exporten till andra länder med snabb tillväxt. Men när alla för samma politik samtidigt vem ska då köpa det som produceras? Kina kanske någon svarar. Men det sket sig också. För just nu saktar det kinesiska lokomotivet ner farten vilket bevisar att Kina är mer beroende av konjunkturen i USA och Europa än tvärtom.

Vad till och med ”experter” verkar glömma är att varje utgift i en ekonomi är en inkomst någon annanstans. När staten skär i sina sociala utgifter är det minskade inkomster för bortrationaliserad personal och för statens leverantörer. Ett talande exempel hittar vi i England där yrkesverksamma personer förlorarar 65 miljarder kronor i uteblivna inkomster därför att den dåliga sjukvården tvingar dem att själva ta hand om sjuka och handikappade.

Samma resonemang gäller också hushållen och företagen. Deras utgifter är inkomster för någon annan. När en familj eller ett företag minskar sina utgifter i syfte att minska sina skulder är det rationellt men det leder till en infernalisk spiral ner i massarbetslöshet och fattigdom när alla gör samma sak samtidigt.

 

Hushållens sparkvot i % av inkomsten

Generellt har hushållens sparande ökat sedan krisens början 2007. Det är bara i Grekland som sparandet minskat eftersom krisen är så djup att hushållen i inte längre har något att spara av.

Därför är de europeiska regeringarnas strikta sparplaner en dålig ”affärsplan”. I stället för att minska statsskulden och budgetunderskotten leder det till motsatsen. Den allt djupare recession som Merkel och alla andra marknadsfanatiker skapar minskar i själva verket statens inkomster eftersom skatteunderlaget minskar när hushållen och företagen förlorar inkomster. I stället för att inse det självklara i denna logik säger de ansvariga i Trojkan att åtstramningen inte är tillräckligt smärtsam.

-Var inte så kortsiktiga, sa Spaniens premiärminister Rajoy häromdagen till den arbetande befolkningen. Underförstått, -just nu smärtar det med trettioprocentiga lönesänkningar men det lägger grunden till bättre tider längre fram. Inget kan naturligtvis vara mer felaktigt. Det lägger bara grunden till ytterligare misär. Aktieägarna och börsspekulanterna visade omedelbart vad de tyckte om Rajoys uppmaning att tänka på lång sikt. Börsen i Madrid föll närmare fyra procent innan han knappt hunnit avsluta sitt tal. I börsspekulanternas smak var det för många protesterande människor på gatorna som inte tänkte kortsiktigt.

Trojkan personifierad av Christine Lagarde (IMF), Jean Claude Juncker (ordförande Eurogruppen) och Olli Rehn (Europakommissionen)

-Pinsamma reformer och tuff budgetpolitik är enda sättet att ta Europa ur krisen, sa Angela Merkel inför samma industriföretagare som ovan. Varför? För att få fart på de ekonomiska hjulen? Nej inte alls.

-Marknaden tvivlar på de skuldsatta staternas förmåga att betala tillbaka sina skulder, sa den tyska stålladyn. Här har vi pudelns ”kortsiktiga” kärna. När jag skrev att varje utgift är också en inkomst gäller det även statsskulden. För om staten minskar sina utgifter gäller det inte avbetalningen av statsskulden, vilket är identiskt med inkomster för de som äger de statsobligationer som motsvarar skulden. Statsskulden ska honoreras till sista öret även om det skjuter hela skutan i sank. Finansen håller i taktpinnen och Merkel &Co garanterar att ”vilddjuret” marknaden hålls vid gott humör. Det är inte demokrati för de arbetande. Det är bankokrati för de rika.

Så svaret på frågan om våra makthavare inget har lärt av historien, då speciellt av den stora trettiotalsdepressionen, är att det inte är deras första prioritet att undvika en ny depression. I stället ska finansiella institutioner, privata investeringsbanker, riskfonder och extremt rika individer som tillsammans sitter på nästan alla statsobligationer i cirkulation garanteras att de hålls skadelösa. Priset för att det ska kunna uppfyllas är enorma uppoffringar av den arbetande befolkningen i Europa, speciellt i Portugal, Grekland och Spanien.

Sådan ser Merkels, Camerons, Hollandes, och Trojkans affärsplan ut. Är det någon som tror att Lövens affärsplan är mer långsiktig?

Källa till diagram: Alternative Economique n°316

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,