I det grekiska valet segrade vänsterpartiet Syriza och dess karismatiska ledare Alex Tsipras i kampen om regeringsmakten över gamla högerpartiet Ny Demokrati.
Med närsynta parlamentariska glasögon kan detta givetvis läsas som att det nu väntar en skördetid för vänsterpolitik i Grekland. Med hela sju procents försprång över det så korrupta och misskrediterade politiska etablissemanget och med det lilla nationella högerpartiet Oberoende greker som en politisk dvärg i en kommande regeringsbildning borde nattens firande på det berömda Syntagmatorget ha varit en klang och jubelföreställning utan dess like.
Men så var det inte. Visst. Segern räckte för tillräckligt med jubel för att media skulle få sina bilder. Men det var mycket glest framför alla kameror, bara några hundra människor i jämförelse med de tusentals människor som dansade på torget efter folkomröstningen 5 juli eller efter det tidigare segervalet i januari.
Många av de som en andra gång röstade fram Syriza till ett segerval ville inte ha tillbaka den korrupta högern i regeringsställning. Tsipras och hans gruppering i Syrizas ledning hade ”trots allt försökt sig på ett motstånd mot trojkan”. De hoppas säkert också att partiet ska leva upp till sina vallöften om att göra slut på det mygel och den korruption som i så många år har frätt sönder den grekiska statsapparaten. De grekiska väljarna är också rädda för att bli ett land där dörrarna stängs till det övriga Europa. De vill inte bli ”ett andra Albanien”.
Men samtidigt vet alla att det inte blir någon skördefest på bra många år. Med Syriza och Tsipras vid makten har EU fått en garanti för att Greklands tredje brutala åtstramningsavtal ska fullföljas. I Bibeln fick vi läsa om att ”Josef i Egyptens land berättade för Farao att hans drömmar innebar att det först skulle komma sju goda, feta år och därefter sju svåra, magra år”, en profetia följd av det visa rådet att under de goda åren samla på sig så mycket mat att landet skulle överleva de nödår som väntade.
För Greklands del, om det nya avtalet kommer på plats, kommer det i stället att i dess framtida politiska mytologi berättas om hur de första sju svåra åren under trojkan kom att följas av sju år med än värre umbäranden! Löner, pensioner och sociala förmåner kommer att kapas. Den relativa anställningstryggheten anpassas till anglosaxisk arbetsmarknadsliberalism. Gemensam egendom realiseras till privata ägare under EU:s förmyndarskap. Småskaligt jordbruk och fiske utraderas…
Det var därför det var mycket smolk i de fåtaliga bägarna vid Zyrizas segerfest och inga efterföljare till den dionysiska Zorba som dansade fram i grekiska glädjedanser på Syntagmatorget.
Om Syriza var valet segrare så var den parlamentariska demokratin dess stora förlorare. Inför valet har en stor uppgivenhet brett ut sig, en besviken resignation. Av 9 817 173 röstberättigade väljare var det bara 5 551 584 eller så lite som 55 procent som gick till valurnorna. Trots att Syriza nära nog behöll sin procentandel av väljarna från januarivalet förlorade partiet ändå 324 641 röster! Ny Demokrati som trots sin andraplats slog klackarna i taket tappade på ett liknande sätt 196 885 röster. Nynazisterna i Gyllene Gryning ökade aningen, från 6.28 till 6.99 procent, men förlorade ändå 9 532 röster. Det gamla stalinistpartiet KKE ökade på samma sätt marginellt från 5.47 till 5.55 procent samtidigt som rösttappet blev 37 609 avgivna valsedlar.
I det främsta syftet att parlamentariskt eliminera den egna vänsteroppositionen valde Tsipras och kretsen kring honom medvetet att utlysa nyvalet utan utlovad beslutande partikongress och med en rekordsnabb valrörelse mitt under den grekiska semestern. Viktigt var också att valet skulle ske så snabbt att väljarna ännu inte hann känna de rapp som väntar in på nakna huden.
Valresultatet i Grekland. Uppifrån och ner. Syriza, Ny Demokrati, Gyllene Gryning, PASOK, KKE, To Potami (Floden), Oberoende greker, Centerunionen, Folklig Enhet, Antarsya,
Med denna målsättning lyckades de väl. Syrizas vänster tvingades till en förtida utbrytning för att inte förlora sin politiska identitet, och den nya rörelsen/partiet Folklig Enhet hann inte ens under de få veckor som stod till buds att organisera egen konstituerande kongress. Inte heller hann man ända fram i diskussionerna med vänsterkoalitionen Antarsya om en gemensam lista i valet. Partiet fick gå fram i valrörelsen utan pengar och egentlig organisation, agitationen fick byggas upp av tillfälliga kommittéer och kunde inte heller räkna med ”nyttiga röster” i det val mellan Syriza och Ny Demokrati vid regeringsmakten som i enlighet med Syrizas (och medias) strategi blev valrörelsens fokus. Till säkert stor besvikelse för de nya rebellerna (och för mig) snubblade de också med sina 2.86 procent på tröskeln till den riksdagsspärr som finns. Antarsya var för sin del en bra bit ifrån trots att man ökade från 0.68 till 0.85 procent och faktiskt också i antal röster med 4 097.
Detta innebär att det nu bara är det extremt sekteristiska KKE som representerar ett nej till trojkan i parlamentet. Ett parti från vars ledarskap det osar sekterism om snart sagt varje beslut. Framgångar för arbetande människor och andra utsatta mäts bara i förhållande till framgångar för det egna partiet.
Det är naturligtvis meningslöst att spekulera allt för närgånget i framtiden. Men klasskampen har en logik som med förfärande fart kan passera både parlamentariska beslut och förväntade resultat från EU: s för tillfället mycket nöjda institutioner. Grekland har en tradition av att snabbt förkasta de regeringar som tar ansvar för reaktionär borgerlig nedskärningspolitik. Alex Tsipras ska nu ta ansvar för att rappa det egna folket över ryggen, han ska genomföra det skräckscenario för Greklands ekonomi som Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble har regisserat och även om vi inte vet någonting om formerna för detta är det ingenting som talar för att detta kommer att ske utan socialt och politiskt motstånd.
I fredags, vid Syrizas avslutande valmöte, hade en rad av Europas föregivna vänsterpolitiker valt att stå arm i arm med Tsipras på scenen. Där var Pablo Iglesias från Podemos, Franska Kommunistpartiets Pierre Laurent, Gregor Gysi från Die Linke samt Ska Deller från De gröna i Tyskland. Samtidigt valde de sida i de grekiska klasstrider som väntar – och på så sätt också i sina egna länder liksom för Europa i sin helhet. De vände medvetet ryggen åt Folklig Enhet och varslade därmed socialister världen över var de själva har för rörelse i politiken. I partier som Podemos eller Die Linke finns det bland dess aktivister många som vägrar att följa med i dessa ställningstaganden. Jag är dessutom övertygad om att både många av Syrizas medlemmar och väljare kommer att ruskas om ordentligt och tvingas till snabba förflyttningar av sina positioner. I Sverige blir det spännande att se hur Vänsterpartiet kommer att förhålla sig till den scenväxling som skett och den som kommer att ske i Grekland. Vilken politik vill man själv identifiera sig med? Med Shäubles och Tsipras åtstramningspolitik eller med det grekiska folkets motstånd?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Valet i Grekland, Syriza, Ny Demokrati, Tsipras, Folklig Enhet,
Redan förra valet var det ganska lågt valdeltagande och nu tyckte 45% att sofflocket var lika meningsfullt som att gå och rösta på en politik som ändå var bestämd av EU-eliten.
Men trots detta säger väl opinionsundersökningar fortfarande att medlemskapet i både EU och Euron har starkt stöd hos grekerna.
Syriza har alltså 20% av väljarkåren bakom sig, 1-2% till och de hade haft egen majoritet.
Femtiofem procent var det som deltog i valet.
Finns det något som talar för att Vänsterpartiet plötsligt skulle bli ett helt nytt och socialistiska parti?
Det var ingen tillfällighet att man på Göran Persson tid blev ett ”sammarbetsparti” med socialdemokraterna och backade upp åtstramningspolitiken.
Runt om i landet har partiets bas blivit kommunalråd som genomfört åtstramningspolitiken. Man har skyllt på regeringen liksom Tsipras skyller på trojkan. ”Realismens” politik. Alternativ gives inte. Budgeten medger inte…osv
Om det finns väg mot socialismen handlar det om hur man kan mobilisera vanligt folk för besegra de borgerliga makthavarnas ekonomiska makt och ramar.. Vare sig det är Personsöner eller trojkor.
Att skylla på att dessa gör motstånd med alla medel visar att man inte lärt ett dugg av historien eller. enligt Marx: klasskampen.
Men varken gamla skp, vpk, v…har någonsin haft något med socialism att göra.
Det är problemet, iinte att v saknar tedensfrihet mm. Att v skulle stödja kämpande socialister i Grekland finns inte på kartan.
Jonas Sjöstedt fortsätter att backa upp Tsipras efter sveket. Och stödja den socialdemokratiska regeringen i Sverige.
Ingenting talar naturligtvis i nuläget för detta. Möjligheten till att formera olika åsiktsströmningar är inte heller avgörande. Vad som avgör Vänsterpartiets roll i framtiden bestäms i första hand av den sociala och politiska utvecklingen bland arbetande människor i Sverige. Vi lever i ett land där mer än generation av människor i stort sett inte har upplevt någon stridbar klasskonflikt, inte minst på arbetsmarknaden.
Saknar fortfarande någon som kan berätta vad ett nej till avtalet med trojkan skulle innebära och varför grekerna fortfarande tycks hålla fast vid euron. Ligger en hund begravd här?
Hej Göte
Efter snart tjugo år har jag sagt upp bekantskapen med Vänsterpartiet. Inte för jag har blivit mindre socialist och kommunist men utvecklingen och verkligheten gör att jag bara inte kan sympatisera med dem och stödja dem och än mindre jobba för dem längre. På nåt vis verkar det som den sortens socialister jag stöder inte finns här, jag upplever det som mellan deras vilja och min vilja finns en avgrund där det saknas bro över så därför har jag nu tagit det här beslutet.
Antingen i ser man att världen är komplex och trögrörlig men glädjer sig ändå åt de små stegen i rätt riktning. Man ser framgångar för moderna vänsterpartier, som t.ex. Syriza, utifrån att de ändå gör skillnad även om de självklart inte förändrar världen på en dag.
Eller sticker man huvudet i sanden och drömmer om revolutioner och folkliga mobiliseringar, som aldrig kommer. Man spyr galla på moderna vänsterpartier och säger att dessa minsann inte har något alls med socialism att göra. Man skäller högt på Syriza, ett vänsterparti som nått större framgångar än något demokratiskt vänsterparti. Endast de renaste av de rena av de socialistiska teserna är goda nog. Istället för att vara en del av samhället ger man sig hän åt den betydelselösa marginalvänsterns introverta diskussioner.
Valet är fritt – för egen del var det länge sedan jag vände ryggen åt det andra valet.
Problemet är att en socialistisk politik är något kvalitativt annat än en kapitalistisk. Speciellt under perioder av ekonomisk nedgång och kris. Det finns inget utrymme för att både tillfredsställa de ekonomiska härskande grupperna krav på högre profiter och breda gruppers försvar av sin levnadsstandard (för att inte tala om förbättringar).
Att mobilisera arbetande människor och skapa förhoppningar om ett bättre liv utan att ha en politik för att folklig kontroll över ekonomin (de stora dominerande företagen) bäddar för kaos och nederlag. Kapitalägarna kommer att strejka (sluta investera) och rent av sabotera, sticka utomlands. Inte minst de multinationella. Historien visar upp många sådana tragedier. I bästa fall en fredlig nyliberal kontrarevolution med arbetarorganisationer kraftigt försvagade. I värsta fall blodiga statskupper och krossad arbetarrörelse. Den som ser en blomstrande kapitalistisk framtid. I Grekland framför sig där både kapitalet krav på växande profiter och återställande av folkets levnadsstandard ser i syne. Det blir inte bättre för att illutionspolitik kallad vänster. Visst kan en socialistisk politik gå åt helvette också. Men en sak är säker: en ” realistik” vänsterpolitik” som i praktiken viker ner sig, demoraliserar och demobiliserar är rena giftet. Man kan tänka att då är det bättre att istället sitta stilla i båten. Men om den kapitalistiska krisens vindar bara ökar…och människor blir desperata?
”Problemet är att en socialistisk politik är något kvalitativt annat än en kapitalistisk.”
Ja, det är en vidöppen dörr att slå in.
Grundproblemet med revolutionär socialism är inte samhället den önskar utan att metoden för dess införande. Det är här den revolutionära socialismen är naiv, all historia visar att plötslig och momentan samhällsförändring inte fungerar. Alla socialistiska revolutioner, som historien känner, går förr eller senare käpprätt åt ”helvete”, hur renlärig och välmenande den socialism man utgått från än varit. Det har alltid slutat med nya elitstrukturer, diktatur och brott mot mänskliga rättigheter samt i fallet Kina ett råkapitalistiskt samhälle där arbetarna knappt ens vågar att drömma om sådant, som europeiska fackföreningar ”i revisionistisk anda” åstadkommit. I detta saknas till och med undantaget, som bekräftar regeln.
Det är denna den momentana förändringens omöjlighet, som marginalvänstern inte förmår att förstå och som därför, trots goda intentioner, gör den helt ”off” och betydelselös i debatten.
Beständig samhällsförändring kan endast tas i ganska små steg. I detta tänkande är jag sedan länge en oförbätterlig revisionist. Mycket hellre en liten förbättring än väntandet på en ”big bang”, som sannolikt aldrig kommer att inträffa i vår del av världen och som garanterat kommer att gå åt ”helvete” om den inträffar någonannanstans i mindre stabila stater.
Det grekiska folkets intressen, i dagens tuffa situationen, företrädas mycket bättre av Syriza med realister, som Tsiparas, vilka förstår att frihetsgraderna är begränsade, än revolutionära navelskådare i Folklig Enhet, som tror sig på ett ögonblick kunna kasta sig loss från allt. Trots allt snack om ”folklig mobilisering” lyckades Folklig Enhet inte ens ta sig in i parlamentet utan tvingas istället ut i marginalvänsterns ökenvandring. Ökenvandringar är aldrig fruktsamma utan leder oftast till ytterligare uttorkning och försvagning.
Allt handlar om att inse den momentana förändringens omöjlighet och att ta denna insikt, som utgångspunkt.
sl talade för en tid sedan om ”strutspolitik”, alltså en undfallande politik – att inte våga ta ansvar, vilket jag såg bekräftas idag från f.d. statsrådet Littorin men sl var före så han verkar ha koll.
Men ska den här politiken fortsätta som den gör nu så tror jag man framöver kan ta upp den gamla slogan ”En rak höger slår ut vänstern”.
Jag vet att det från början var vänsterns uttryck men att det idag skulle vara tvärtom håller jag tyvärr för helt uteslutet.
Jag tycker snarare vänstern är på väg och slå ut sig själva i nåt som liknar en långsam och utdragen självmordspolitik.
När jag var liten var socialdemokraterna ett 50% parti men allteftersom jag blivit insatt i politiken har den siffran bara sjunkit och nu pratar partiets valanalyser att s i framöver går mot ett 20% parti. Jaha, men sen då, ska det sluta där eller blir det som i Grekland till slut ingenting???
Bara för en liten stund sen läste jag att socialdemokraterna förväntas göra en U-sväng i NATO-frågan. Man kan verkligen undra om det där partiet har någon egen politik överhuvudtaget.
Jag kan bara hålla med dig Bengt.