I det grekiska valet segrade vänsterpartiet Syriza och dess karismatiska ledare Alex Tsipras i kampen om regeringsmakten över gamla högerpartiet Ny Demokrati.
Med närsynta parlamentariska glasögon kan detta givetvis läsas som att det nu väntar en skördetid för vänsterpolitik i Grekland. Med hela sju procents försprång över det så korrupta och misskrediterade politiska etablissemanget och med det lilla nationella högerpartiet Oberoende greker som en politisk dvärg i en kommande regeringsbildning borde nattens firande på det berömda Syntagmatorget ha varit en klang och jubelföreställning utan dess like.

Men så var det inte. Visst. Segern räckte för tillräckligt med jubel för att media skulle få sina bilder. Men det var mycket glest framför alla kameror, bara några hundra människor i jämförelse med de tusentals människor som dansade på torget efter folkomröstningen 5 juli eller efter det tidigare segervalet i januari.
Många av de som en andra gång röstade fram Syriza till ett segerval ville inte ha tillbaka den korrupta högern i regeringsställning. Tsipras och hans gruppering i Syrizas ledning hade ”trots allt försökt sig på ett motstånd mot trojkan”. De hoppas säkert också att partiet ska leva upp till sina vallöften om att göra slut på det mygel och den korruption som i så många år har frätt sönder den grekiska statsapparaten. De grekiska väljarna är också rädda för att bli ett land där dörrarna stängs till det övriga Europa. De vill inte bli ”ett andra Albanien”.
Men samtidigt vet alla att det inte blir någon skördefest på bra många år. Med Syriza och Tsipras vid makten har EU fått en garanti för att Greklands tredje brutala åtstramningsavtal ska fullföljas. I Bibeln fick vi läsa om att ”Josef i Egyptens land berättade för Farao att hans drömmar innebar att det först skulle komma sju goda, feta år och därefter sju svåra, magra år”, en profetia följd av det visa rådet att under de goda åren samla på sig så mycket mat att landet skulle överleva de nödår som väntade.
För Greklands del, om det nya avtalet kommer på plats, kommer det i stället att i dess framtida politiska mytologi berättas om hur de första sju svåra åren under trojkan kom att följas av sju år med än värre umbäranden! Löner, pensioner och sociala förmåner kommer att kapas. Den relativa anställningstryggheten anpassas till anglosaxisk arbetsmarknadsliberalism. Gemensam egendom realiseras till privata ägare under EU:s förmyndarskap. Småskaligt jordbruk och fiske utraderas…

Det var därför det var mycket smolk i de fåtaliga bägarna vid Zyrizas segerfest och inga efterföljare till den dionysiska Zorba som dansade fram i grekiska glädjedanser på Syntagmatorget.
Om Syriza var valet segrare så var den parlamentariska demokratin dess stora förlorare. Inför valet har en stor uppgivenhet brett ut sig, en besviken resignation. Av 9 817 173 röstberättigade väljare var det bara 5 551 584 eller så lite som 55 procent som gick till valurnorna. Trots att Syriza nära nog behöll sin procentandel av väljarna från januarivalet förlorade partiet ändå 324 641 röster! Ny Demokrati som trots sin andraplats slog klackarna i taket tappade på ett liknande sätt 196 885 röster. Nynazisterna i Gyllene Gryning ökade aningen, från 6.28 till 6.99 procent, men förlorade ändå 9 532 röster. Det gamla stalinistpartiet KKE ökade på samma sätt marginellt från 5.47 till 5.55 procent samtidigt som rösttappet blev 37 609 avgivna valsedlar.
I det främsta syftet att parlamentariskt eliminera den egna vänsteroppositionen valde Tsipras och kretsen kring honom medvetet att utlysa nyvalet utan utlovad beslutande partikongress och med en rekordsnabb valrörelse mitt under den grekiska semestern. Viktigt var också att valet skulle ske så snabbt att väljarna ännu inte hann känna de rapp som väntar in på nakna huden.

Valresultatet i Grekland. Uppifrån och ner. Syriza, Ny Demokrati, Gyllene Gryning, PASOK, KKE, To Potami (Floden), Oberoende greker, Centerunionen, Folklig Enhet, Antarsya,
Med denna målsättning lyckades de väl. Syrizas vänster tvingades till en förtida utbrytning för att inte förlora sin politiska identitet, och den nya rörelsen/partiet Folklig Enhet hann inte ens under de få veckor som stod till buds att organisera egen konstituerande kongress. Inte heller hann man ända fram i diskussionerna med vänsterkoalitionen Antarsya om en gemensam lista i valet. Partiet fick gå fram i valrörelsen utan pengar och egentlig organisation, agitationen fick byggas upp av tillfälliga kommittéer och kunde inte heller räkna med ”nyttiga röster” i det val mellan Syriza och Ny Demokrati vid regeringsmakten som i enlighet med Syrizas (och medias) strategi blev valrörelsens fokus. Till säkert stor besvikelse för de nya rebellerna (och för mig) snubblade de också med sina 2.86 procent på tröskeln till den riksdagsspärr som finns. Antarsya var för sin del en bra bit ifrån trots att man ökade från 0.68 till 0.85 procent och faktiskt också i antal röster med 4 097.
Detta innebär att det nu bara är det extremt sekteristiska KKE som representerar ett nej till trojkan i parlamentet. Ett parti från vars ledarskap det osar sekterism om snart sagt varje beslut. Framgångar för arbetande människor och andra utsatta mäts bara i förhållande till framgångar för det egna partiet.
Det är naturligtvis meningslöst att spekulera allt för närgånget i framtiden. Men klasskampen har en logik som med förfärande fart kan passera både parlamentariska beslut och förväntade resultat från EU: s för tillfället mycket nöjda institutioner. Grekland har en tradition av att snabbt förkasta de regeringar som tar ansvar för reaktionär borgerlig nedskärningspolitik. Alex Tsipras ska nu ta ansvar för att rappa det egna folket över ryggen, han ska genomföra det skräckscenario för Greklands ekonomi som Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble har regisserat och även om vi inte vet någonting om formerna för detta är det ingenting som talar för att detta kommer att ske utan socialt och politiskt motstånd.
I fredags, vid Syrizas avslutande valmöte, hade en rad av Europas föregivna vänsterpolitiker valt att stå arm i arm med Tsipras på scenen. Där var Pablo Iglesias från Podemos, Franska Kommunistpartiets Pierre Laurent, Gregor Gysi från Die Linke samt Ska Deller från De gröna i Tyskland. Samtidigt valde de sida i de grekiska klasstrider som väntar – och på så sätt också i sina egna länder liksom för Europa i sin helhet. De vände medvetet ryggen åt Folklig Enhet och varslade därmed socialister världen över var de själva har för rörelse i politiken. I partier som Podemos eller Die Linke finns det bland dess aktivister många som vägrar att följa med i dessa ställningstaganden. Jag är dessutom övertygad om att både många av Syrizas medlemmar och väljare kommer att ruskas om ordentligt och tvingas till snabba förflyttningar av sina positioner. I Sverige blir det spännande att se hur Vänsterpartiet kommer att förhålla sig till den scenväxling som skett och den som kommer att ske i Grekland. Vilken politik vill man själv identifiera sig med? Med Shäubles och Tsipras åtstramningspolitik eller med det grekiska folkets motstånd?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Valet i Grekland, Syriza, Ny Demokrati, Tsipras, Folklig Enhet,
I Lausanne träffades ett åttiotal socialister den 12-14 september för att diskutera den sociala krisen i södra Europa och vilka politiska perspektiv som öppnas i regionen. Sammankomsten hade organiserats av MPS (rörelsen för socialism) och bland de inbjudna fanns ledande aktivister från Podemos i Spanien, Syriza i Grekland, Sinistra Anticapitalista i Italien, NPA i Frankrike, samt socialister från Schweiz. Själv hade jag nöjet att delta tack vare en inbjudan från en gammal vän som höll i organiseringen av seminariet.
I sex år har landets ekonomi krympt. Bruttonationalprodukten har minskat från 233 miljarder euro 2008 till 182,1 miljarder euro 2013, det vill säga att fall på 26 procent. Det är en depression med sociala följder som inget land i Europa upplevt sedan trettiotalet.
Inom sjukvården är situationen helt enkelt katastrofal. Budgeten för de offentliga sjukhusen har minskats med 25 % mellan 2009 och 2011 och ytterligare ”reformer” ligger i startgroparna. Det offentligas bidrag till kostnader för läkemedel har minskat med hälften och vissa mediciner finns inte längre att få tag i. Patienter antas ta med sig egna mediciner vid sjukhusbesök. Den kriminella politikens direkta effekter på folkhälsan är påtaglig. Malaria har för första gången på 40 år konstaterats. De sänkta utgifterna för gravida kvinnor har ökat antalet dödfödda barn med 21 % mellan 2008-2011 och barnadödligheten ökat med 43 % mellan 2008-2010.
Som oftast i kristider sker en polarisering i det politiska landskapet. I Greklands fall är den extrem. Borgerlighetens främsta parti, Ny Demokrati, som tillsammans med Pasok alternerat vid makten har krympt ihop till 20-22 % medan den yttersta högern och nynazisterna i Gyllene gryning nu har sympatisörer bland 11-12 procent av väljarna.

DEA:s motiv för att inte upplösa sig är att det är långt ifrån klart att Syriza kommer att klara testet i den kommande konfrontationen. Ledningen lutar mot att förhandla med Trojkan och har i enskilda frågor visat att den vinglar betydligt.



Situationen i Grekland närmar sig en brytpunkt. Nazisterna har hjälp från skumma avdelningar inom armén och polisen. Det farligaste som nu kan ske är att de etablerade arbetarpartierna och vänsterorganisationerna säger att ”vi ska låta rättvisan arbeta i fred”. Förbud mot Gyllene gryning och andra lagliga åtgärder är naturligtvis välkomna. Men om inte det sker en massiv mobilisering mot nassarnas samtliga aktiviteter, om de inte drivs bort från gator och torg av hundratusentals människor då kommer den borgerliga regeringens ytliga åtgärder bara att stärka nassarnas stöd i de mest utblottade delarna av Aten och Tessalonike, den bruna pesten kan i lugn och ro organisera sina ”stormtrupper” och på mer bred skala göra vad den har i sikte: krossa de fackliga organisationerna och de politiska partierna till vänster. Den som inbillar sig att det går att ”ta debatten” med Gyllene gryning eller att sätta sin tillit till att polisen ska ”göra sitt jobb” är verkligen ute och seglar.









Här under hittar du ett solidaritetsuttalande med journalisten Moisis Litsis som varit mycket aktiv i kampen mot Gyllene gryning. Nu har de bruna svinen börjat en hotkampanj mot Moisis där det faktum att han är jude är huvudargumentet.