Storbritannien i botten när det gäller reallöneutveckling

De flesta hushåll I Storbritannien har inte fått någon inkomstökning sedan 2005. De sista tio åren har reallönerna i stället backat med tio procent vilket innebär att landet tävlar med Grekland om en bottenplacering när det gäller reallöneutvecklingen i Europa.

Under åtta av dessa år var David Cameron och hans högerparti regeringsbildare. Under alla dessa år var landet också medlem i EU. Under folkomröstningskampanjen om medlemskapet i EU var samme Cameron symbolen för att landet skulle vara kvar i unionen.

Det hjälpte inte heller att Storbritannien höll sig borta från euron genom att behålla sin egen valuta, pundet. Omvänt har det visat sig att vare sig Grekland eller Portugal fick någon ekonomisk draghjälp av sin anslutning till euron…

Svårare än så är det inte att förstå varför en majoritet av britterna röstade för Brexit.

Många av dem har invaggats i tron om att det i och för sig blir en mindre skärseld när ekonomin nu ska renas och befrias från gamla synder, men att portarna sedan ska slås upp till hägrande paradisiska höjder. Högerpartiets nye regeringsbildare, Theresa May, talar salvelsefullt om att hon och hennes nya ministrar ska ”tjäna vanliga, arbetande människor”. Hon ska ”kapa direktörernas löner och i stället se till att arbetarna får plats i styrelserummen”.

Men så kommer det givetvis inte att bli. Folkomröstningens bägge sidor dominerades helt av olika fraktioner och skikt av den brittiska borgarklassen. En kommentator i boxningsvärlden skulle kallat uppgörelsen för ”en brutal infighting”. Ett gammalt grabbgäng från Eton och Oxford kring David Cameron och John Osborne fick gå och Theresa May har fått ihop en uppsättning med reaktionära ministrar som givetvis kommer att använda utträdet till att försöka minska bolagsskatter och plåga arbetande människor med en än mer försämrad arbetsrätt.

Vare sig Storbritannien är med i EU eller inte så återstår för landets ”vanliga arbetande människor” det långa och mödosamma arbetet med att reorganisera arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser, inte minst de fackliga organisationer, som tappat så mycket styrka alltsedan åren 1984- 85 när Margret Thatcher krossade kolgruvearbetarnas strejk. Ägarna till det brittiska näringslivet och de lystna furstar som härskar över City`s finansindustri vill ständigt ha mer. Deras makt är helt oinskränkt hur det än går med förhandlingarna om ett utträde ur EU.

Som jag förstår det, är det i dag viktigt för brittiska socialister, att ständigt, i alla frågor ställa den nya regeringen till svars för alla sina löften om att ”tjäna vanliga arbetande människor”. Inte att fastna i ett bråk om vilken sida i folkomröstningen som var ”det minst onda”. Eller att likt Labours nyliberaler ifrågasätta valresultatet och gnälla om en ny folkomröstning. På varje arbetsplats, i varje nedslitet bostadskvarter gäller det att rikta vreden mot regeringen och den borgarklass som den i verkligheten kommer att tjäna. Det gäller att ständigt plåga regeringen med den nya verklighet som gäller: Ingen brittisk regering kan inte längre skylla svårigheter och svek på EU…

https://www.theguardian.com/money/2016/jul/27/uk-joins-greece-at-bottom-of-wage-growth-league-tuc-oecd

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hur skulle jag själv rösta i britternas EU-val?

In or out? Ska britterna lämna EU och vid ett eventuellt utträde vad händer i så fall med det nuvarande Storbritannien – och Europa i övrigt? Jag kan självklart inte svara på det. Men som en människa med EU-motståndet i mina politiska gener ställer jag mig självklart en annan fråga: Hur skulle jag själv rösta? Om jag nu var britt.

De senaste decennierna har den traditionella arbetarrörelsen i Europa fullständigt kapitulerat inför kapitalets internationalisering och förfallit till defensiva, ständiga reträtter inför ägarna av företag och finansindustrin och deras rörelser över nationsgränser. Därmed har den frivilligt lämnat över fältet till en reaktionär nationell höger, ibland fascistoid, att formulera det mesta av motståndet mot EU. Socialdemokratin och de gamla stalinistiska kommunistpartierna i sina nya former, har i stort bara blivit en rostig boggivagn till det framrusande höghastighetståg, bemannat av företrädare för Europas styrande, dominanta kapitalistklass, vilken vill skapa en federal, men verklig statsbildning cementerad av egen skattepolitik, egen militär, egen utrikespolitik och allt annat som hör till. En europeisk statsbildning där löner, arbetsrätt, arbetsmiljö och den sociala välfärd som erövrades förra seklet ska malas ner till nivåer som klarar konkurrens med andra internationella medtävlare. Krossandet av alla ambitioner från Syrizas sida i Grekland var bara början.

Folkomröstningen i Storbritannien sker därför i en helt annan verklighet än den som gällde exempelvis vid deras första folkomröstning 1975.

Jag läser mycket brittiska tidningar. Varje dag. Har flera brittiska TV-kanaler till buds. Läser också brittisk press med socialistiska anspråk. En mindre partibildning Socialist Workers Party driver en kampanj för Brexit som i sina huvuddrag är anständig.  Andra röster som Assadvännen George Galloway gör det inte, han drar ingen röd linje mellan sig själv och UKIP:s Nigel Farage. Många av mina kamrater och vänner i Socialist Resistance och Left Unity väljer att rösta på JA-sidan, självklart med en massa förbehåll. Labour i stort och med partiet Jeremy Corbyn bjuder inte heller något motstånd mot EU. Tony Blairs nyliberalism lever när det gäller frikortet till EU.

I den sociala och mediala verkligheten är alla dessa röster obefintliga. De är helt enkelt för svaga och finns inte med.

NEJ-sidan är i stället i stort ett avskyvärt engelskt nationellt projekt (inte brittiskt eftersom skottar och irländare har andra synpunkter på valet mellan att domineras av makten i London, respektive Bryssel) som syns och kommer till tals i debatten. Alltifrån konservativ höger till hela floran av rasistiska grupper som drömmer om det gamla imperiet. Bilden här är från den mest lästa engelska tidningen The SUN:s första sida i dag, och är en bra illustration av detta. Hela denna kampanj består av folk som samtidigt tycker lika illa om fackliga rättigheter som om ”utlänningar”.

Vad skulle då jag själv göra? Efter lång eftertanke, mycket lång, skulle jag helt enkelt bojkotta valet.  Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ge en röst till endera sidan, inte som de formuleras i verkligheten på arbetsplatser, i boende och på gator och torg. Vare sig Cameron eller Farage! Självklart en aktiv bojkott om jag nu levde i öriket. Med furiös artillerield mot bägge kampanjerna! Aktivt,  med ett försök att konkretisera parollen: ”Ett annat Europa är möjligt”! ”Ett rött Europa”.

En gemenskap i folklig kamp över nationsgränserna. Solidariska fackliga stridsåtgärder på europeisk nivå och liknande initiativ från alla former av socialt och politiskt motstånd mot bankernas och storkapitalets Europa. Vare sig det handlar om miljökamp, feminism, anti-imperialism eller solidarisk generös flyktingpolik.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Den stora lögnen om Greklands skuld

.

Det finansiella kriget mot Greklands befolkning inleddes med en storskalig offensiv.

Året var 2010 och vårsolen värmde när José Manuel Barroso, Jean-Claude Trichet och Dominique Strauss-Khan medvetet ljög Europas och Greklands folk rakt upp i ansiktet.

Som ledare för EU-kommissionen, Europeiska centralbanken respektive Internationella Valutafonden, den så kallade Trojkan, hade de snickrat ihop det första finansiella stödpaketet på 110 miljarder euro till den grekiska staten under den socialdemokratiska regeringen Papandreous ledning.

I massmedia startade plötsligt en hetskampanj mot grekerna som anklagades för att ha levt i sus och dus, högt över sina tillgångar. Alla levde på lyxpensioner redan i femtioårsåldern, smet undan skatter och latade sig. Därför stod nu landet på ruinens brant och det solidariska Europa var tvunget att gripa in för att rädda Grekland.

Det var den bild som de tre herrarna ovan hade skapat och som media vridit runt i många groteska varv. Men det var en totalt falsk bild som hade ett enda syfte, nämligen att få den europeiska opinionen att svälja historien om Grekland som måste räddas undan sitt ansvarslösa folk.

Det verkliga syftet var ett helt annat. Privata tyska, franska, holländska och grekiska banker behövde räddas undan sina sanslöst riskfyllda lån till privata låntagare i Grekland, det vill säga privata banker, företag och välbärgade hushåll. I Trojkans institutioner spred sig oron för att de grekiska låntagarna inte skulle kunna leva upp till sina åtaganden och faran för en ny och kanske värre finanskris än den som storbanken Lehman Brothers fall orsakade kunde inte underskattas. Det var det enda syftet med ”hjälpen” till Grekland. Att den ekonomiska situationen i Grekland skulle förvärras och statsskulden explodera det visste herrarna i Trojkan.

Bevisen för hur landets skuld uppstod, hur en exploderande privat skuldsättning blev till en statlig skuld, hela folkets skuld, med hjälp av en raffinerad lögn finns framlagda i en rapport från den av det grekiska parlamentet tillsatta Sanningskommissionen som i april 2015 fick i uppdrag att etablera sanningen om hur den grekiska statsskulden skenade iväg och helt enkelt blev obetalbar.

Den första mars i år organiserade vänsterblocket i det europeiska parlamentet ett möte där Zoé Konstantopoúlou, det grekiska parlamentets president fram till oktober 2015, deltog tillsammans med Sanningskommissionens samtliga medlemmar, däribland Eric Toussaint från Belgien (kommissionens vetenskaplige samordnare) och Diego Borja (f.d. ekonomiminister i Equador).

De fakta som kommissionen presentererat i sin skriftliga rapport och presenterade muntligt inför de europeiska parlamentsledamöterna sopar golvet med den medvetet förfalskade bilden av den grekiska krisen.

Trojkans tal om en exploderande statsskuld innan 2010 är taget ur luften. Däremot stämmer det att under perioden 2000-2009 den privata skuldsättningen ökade kraftigt, från 74 % av BNP till 129 %. Privata europeiska banker kunde efter Greklands inträde i eurozonen göra stora pengar på utlåning till privata aktörer i landet eftersom den ränta som låntagarna tvingades betala låg över gällande räntor i Tyskland och Frankrike. Bankerna struntade i riskerna eftersom de kallt räknade med att Europeiska centralbanken skulle hålla dem om ryggen för att inte sätta euron i fara.

Kommissionens rapport visar att också den statliga skulden ökade men inte mer än vad som samtidigt skedde i många andra länder inom eurozonen. Den visar också att ökningen inte berodde på utgifterna för den ”lyxiga välfärd” som grekerna sades njuta av. Statens utgifter för utbildning, sjukvård och pensioner var lägre än genomsnittet i EU räknat i procent av BNP. Däremot var de militära utgifterna två gånger högre än genomsnittet i Europa också det räknat i procent av BNP. Att det var främst tyska och franska vapentillverkare som tjänade på det militära slöseriet har varken Merkel eller Hollande nämnt i anklagelserna om oansvarigt budgetslöseri.

Vad som var så omåttligt roligt förtäller inte bilden. Varoufakis har säkert en aning.

Kommissionen visar i sin rapport att det verkliga syftet med det finansiella ”stödet” till Grekland var att hindra en finanskris som hotade utifall de privata tyska och franska, bankerna kraschade.

I ett hemligstämplat protokoll från ett möte i IMF den 9 maj 2010 med 24 direktörer närvarande framgår det att 10 av direktörerna var emot att IMF skulle bidra med 30 miljarder euro till stödpaketet på 110 miljarder euro. De argumenterade för att det inte skulle förbättra chanserna att räta upp den grekiska skuldsättningen utan bara skulle hjälpa de tyska och franska bankerna. Speciellt Brasiliens direktör i IMF sa rakt ut, allt enligt protokollet som Sanningskommissionen haft tillgång till, att ”vi räddar de privata bankerna”. Även den schweiziske direktören var skarpt kritisk.

Det var först efter att de franska, tyska och holländska direktörerna utlovat att deras privata banker inte skulle sälja sina innehav av grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden som de tio trilskande direktörerna röstade för ”bidraget” på 30 miljarder euro.

Det var ett löfte som inte hölls. Av de 110 miljarder som ingick i detta det första stödpaketet hamnade på kort tid över 80 % av miljarderna i de privata europeiska bankernas ägo. Trojkan hade vägrat att gå med på en omstrukturering av den grekiska statsskulden vilket gav de privata bankerna tid till att göra sig av med huvuddelen av deras innehav av grekiska statsobligationer utan några större förluster tack vare att den Europeiska centralbanken köpte upp stora mängder av obligationerna till ett för bankerna fördelaktigt pris.

IMF ändrade också sina regler för långivning för att kunna ställa upp med 30 miljarder euro. Innan mötet den 9 maj gällde regeln att fonden hade rätt att ge lån till en stat enbart om det kunde hjälpa till att sanera statsskulden och göra den uthärdlig (sustainable på finansspråk).
Inför mötet presenterade IMF:s ledning en ny regel som gjorde det möjligt att ställa upp med lån trots att de 30 miljarderna uppenbarligen skulle förvärra skulden och göra den omöjlig att återbetala.

Utan omröstning gällde plötsligt en ny regel, nämligen att IMF kan låna ut pengar till en stat om det finns en risk att landets skuldproblem kan leda till en internationell finanskris. Vilket naturligtvis bevisar att lånet till Grekland handlade om de tyska och franska bankernas hälsa och inte den grekiska statens.
I diagrammet här under syns tydligt hur de europeiska bankerna från och med 2010 och det första ”stödpaketet” kunde göra sig av med i stort sett hela den riskfyllda exponeringen gentemot Grekland.

I nästa diagram ser vi vilka länders banker som lånat ut mest till Grekland. Som sagts var det mest de franska och tyska bankerna som profiterat på de höga räntorna i Grekland. Men även holländska banker hade lånat ut stora belopp utan hänsyn till riskerna. ECB fanns ju i kulisserna, med makt att omvandla de privata skulderna till hela det grekiska folkets skuld.

I ett vips hade så 110 miljarder euro lagts till den grekiska statsskulden som nu verkligen exploderade. Men inte till följd av grekernas ”slöseri” och ”lathet” utan till följd av en medveten lögnkampanj i syfte att omvandla en privat skuldsättning till en offentlig skuld som alla greker nu betalar i form av en extrem åtstramningspolitik och en humanitär och social katastrof. Resten är bara historia. Redan 2012 följde ett nytt ”stödpaket”, denna gång på 130 miljarder euro. På nytt var det pengar som inte syftade till att reda upp den ekonomiska situationen i landet, angripa krisen på arbetsmarknaden eller i sjukvården. Nej de grekiska privata bankerna skulle räddas från kollaps genom tillförsel av ”friskt” kapital.

Det fanns hopp om att Syriza och Tsipras skulle ta kamp för ett annat Europa

 När Syriza vann parlamentsvalet i januari 2015 föddes ett stort hopp bland de som i fyra år manglats av Trojkans och den grekiska regeringens åtstramningspolitik, av de som sett pensioner, sjukvård, skolor och annan offentlig service raseras av den kriminella politik som Bryssel tvingat på landet.

Hoppet skulle snabbt släckas, sa Zoe Konstantopoulou till det hundratal parlamentsledamöter och inbjudna som närvarade vid mötet. Tonen var mycket hård mot Syrizas vägval.

-Det var ett förräderi mot Zyrizas valplattform och de löften vår valseger byggde på, sa Zoe. Redan i februari stod det klart att Tsipras tillsammans med andra ledare i partiet tänkte gå med på krav som bara en månad innan var otänkbara. I det avtal som Tsipras skrev under stod det svart på vitt att Grekland förband sig att till fullo betala tillbaka hela den grekiska statsskulden. Borta var kravet på en skuldavskrivning som alla visste var enda vägen för att ha en chans att stoppa den sociala och humanitära katastrof som redan var på gång. Det var förräderiets konkreta betydelse.

Det har sagts att den nya vänsterregeringen inte hade något alternativ. Sanningskommissionens rapport visar att det är falskt. Rapporten innehåller fakta som den grekiska regeringen hade kunnat använda för att ta strid med Trojkan på ett effektivare sätt. I stället för att inbilla sig och andra att det var möjligt att föra givande förhandlingar med Bryssel hade rapporten kunnat användas som ett riktigt slagträ. I stället valde Tsipras att helt ignorera det arbete som kommissionen utfört.

Det fanns klara möjligheter att till och med använda sig av EU:s eget regelverk. I regeln 472 som antogs av Europaparlamentet i maj 2013 finns det åtminstone en bra artikel bland alla dåliga, nämligen artikel 7 paragraf 9 som säger att varje medlemsstat som erhåller lån ska genomföra en revision av lånen för att undersöka hur statsskulden uppstått, om den är legitim eller inte.

Det är den enda paragrafen som aldrig använts. Inte någon gång har EU-kommissionen uppmanat låntagare med stora statsskulder som, Grekland, Portugal, Irland och Spanien att göra en revision av statsskulden. Innehållet i Sanningskommissionens rapport är explosivt eftersom den visar att huvuddelen av statsskulden är av illegitimt, olagligt eller rent av odiöst ursprung, det vill säga att det handlar om lån som inte tjänat den grekiska befolkningens eller landets ekonomiska intressen.
I stället valde Tsipras och hans regering att överge alla sina vallöften och bli ett lydigt verktyg i Trojkans händer. Det går att spekulera kring orsakerna till den absoluta kapitulationen, vilka psykologiska faktorer som spelade in, vilka farhågor som den unge premiärministern hade inför hotet att tvingas ut ur eurozonen. Oavsett det så kvarstår faktum. Tsipras har accepterat rollen som åtstramningsminister i en regering som inte längre har någon aspekt av vänster över sig. Från en valseger på ett antikapitalistiskt program till en åtstramningsministär på mindre än ett år. Sällan eller aldrig har ett svek mot hoppfulla väljare gått så snabbt.

Den sociala nedrustningen och den humanitära krisen som drabbat befolkningen sedan 2010 saknar motstycke i modern tid. Inget land i Europa har upplevt något liknande sedan den stora depressionen på trettitalet. Pratet om att det äntligen finns ljus i tunneln stämmer tyvärr inte. Efter en kort och darrande återhämtning i fjol höst sjunker på nytt landets ekonomi sedan början av året och nu kräver huliganerna i Trojkan att regeringen ska göra ännu större ingrepp i de statliga utgifterna för pensioner, undervisning och sjukvård. Annars kan det bli fråga om en ”grexit” på nytt, hotar man. Inga krav på sänkta militärutgifter däremot, naturligtvis.

-Ge upp eller lämna eurozonen var det val Merkel gav.

På mötet i Europaparlamentet hänvisade Zoe Konstantopoulou till några av de mest skrämmande fakta som visar den sociala katastrof som råder.

Bland unga kvinnor är 72 % arbetslösa och bland unga män är 60 % utan arbeten. Inom arbetskraften som helhet är nu 27 % utan arbeten. Möjligheterna till att bygga upp vad som raserats minskar på grund av utflyttning. Inte mindre än 300 000 unga forskare har flyttat utomlands för att fortsätta sina studier och framför allt för att finna jobb.

Siffran 300 000 gäller också för hur många små och medelstora företag som gått omkull sedan strypsnaran drogs åt av Bryssel med benägen hjälp av regeringarna Papandreou och Saramas och Tsipras sedan januari 2015.

Zoe talade om skolor utan böcker och ibland även utan lärare. Offentliga sjukhus saknar i vissa fall helt läkare och det går en sjuksköterska på 40 patienter. Cancerpatienter och HIV-smittade får inte den vård de behöver.

-Folk visste att pratet om slöseri var falskt. De såg nämligen aldrig till de offentliga ’överinvesteringarna’ som de påstods ha njutit av och som skulle ha rättfärdigat den offentliga skuldsättningen, sa hon.

Mötet slutade trots allt i en optimistisk ton. Zoe Konstantopoulous hoppas att en dag en ny regering skulle kunna använda Sanningskommissionens rapport om hur den grekiska statsskulden uppstod till följd av illegitim skuldsättning för att kunna säga nej till diktaten från Bryssel.

Det behövs inte sägas att det endast kan ske om en folklig mobilisering gör sig av med den regering som så grovt förrådde de som valde den.

Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Syriza segrade – men ingen dansande Zorba syntes på Atens gator…

I det grekiska valet segrade vänsterpartiet Syriza och dess karismatiska ledare Alex Tsipras i kampen om regeringsmakten över gamla högerpartiet Ny Demokrati.

Med närsynta parlamentariska glasögon kan detta givetvis läsas som att det nu väntar en skördetid för vänsterpolitik i Grekland. Med hela sju procents försprång över det så korrupta och misskrediterade politiska etablissemanget och med det lilla nationella högerpartiet Oberoende greker som en politisk dvärg i en kommande regeringsbildning borde nattens firande på det berömda Syntagmatorget ha varit en klang och jubelföreställning utan dess like.

Men så var det inte. Visst. Segern räckte för tillräckligt med jubel för att media skulle få sina bilder. Men det var mycket glest framför alla kameror, bara några hundra människor i jämförelse med de tusentals människor som dansade på torget efter folkomröstningen 5 juli eller efter det tidigare segervalet i januari.

Många av de som en andra gång röstade fram Syriza till ett segerval ville inte ha tillbaka den korrupta högern i regeringsställning. Tsipras och hans gruppering i Syrizas ledning hade ”trots allt försökt sig på ett motstånd mot trojkan”. De hoppas säkert också att partiet ska leva upp till sina vallöften om att göra slut på det mygel och den korruption som i så många år har frätt sönder den grekiska statsapparaten. De grekiska väljarna är också rädda för att bli ett land där dörrarna stängs till det övriga Europa. De vill inte bli ”ett andra Albanien”.

Men samtidigt vet alla att det inte blir någon skördefest på bra många år. Med Syriza och Tsipras vid makten har EU fått en garanti för att Greklands tredje brutala åtstramningsavtal ska fullföljas. I Bibeln fick vi läsa om att ”Josef i Egyptens land berättade för Farao att hans drömmar innebar att det först skulle komma sju goda, feta år och därefter sju svåra, magra år”, en profetia följd av det visa rådet att under de goda åren samla på sig så mycket mat att landet skulle överleva de nödår som väntade.

För Greklands del, om det nya avtalet kommer på plats, kommer det i stället att i dess framtida politiska mytologi berättas om hur de första sju svåra åren under trojkan kom att följas av sju år med än värre umbäranden! Löner, pensioner och sociala förmåner kommer att kapas. Den relativa anställningstryggheten anpassas till anglosaxisk arbetsmarknadsliberalism. Gemensam egendom realiseras till privata ägare under EU:s förmyndarskap. Småskaligt jordbruk och fiske utraderas…

Det var därför det var mycket smolk i de fåtaliga bägarna vid Zyrizas segerfest och inga efterföljare till den dionysiska Zorba som dansade fram i grekiska glädjedanser på Syntagmatorget.

Om Syriza var valet segrare så var den parlamentariska demokratin dess stora förlorare. Inför valet har en stor uppgivenhet brett ut sig, en besviken resignation. Av 9 817 173 röstberättigade väljare var det bara 5 551 584 eller så lite som 55 procent som gick till valurnorna. Trots att Syriza nära nog behöll sin procentandel av väljarna från januarivalet förlorade partiet ändå 324 641 röster! Ny Demokrati som trots sin andraplats slog klackarna i taket tappade på ett liknande sätt 196 885 röster. Nynazisterna i Gyllene Gryning ökade aningen, från 6.28 till 6.99 procent, men förlorade ändå 9 532 röster. Det gamla stalinistpartiet KKE ökade på samma sätt marginellt från 5.47 till 5.55 procent samtidigt som rösttappet blev 37 609 avgivna valsedlar.

I det främsta syftet att parlamentariskt eliminera den egna vänsteroppositionen valde Tsipras och kretsen kring honom medvetet att utlysa nyvalet utan utlovad beslutande partikongress och med en rekordsnabb valrörelse mitt under den grekiska semestern. Viktigt var också att valet skulle ske så snabbt att väljarna ännu inte hann känna de rapp som väntar in på nakna huden.

Valresultatet i Grekland. Uppifrån och ner. Syriza, Ny Demokrati, Gyllene Gryning, PASOK, KKE, To Potami (Floden), Oberoende greker, Centerunionen, Folklig Enhet, Antarsya,

Med denna målsättning lyckades de väl. Syrizas vänster tvingades till en förtida utbrytning för att inte förlora sin politiska identitet, och den nya rörelsen/partiet Folklig Enhet hann inte ens under de få veckor som stod till buds att organisera egen konstituerande kongress. Inte heller hann man ända fram i diskussionerna med vänsterkoalitionen Antarsya om en gemensam lista i valet. Partiet fick gå fram i valrörelsen utan pengar och egentlig organisation, agitationen fick byggas upp av tillfälliga kommittéer och kunde inte heller räkna med ”nyttiga röster” i det val mellan Syriza och Ny Demokrati vid regeringsmakten som i enlighet med Syrizas (och medias) strategi blev valrörelsens fokus. Till säkert stor besvikelse för de nya rebellerna (och för mig) snubblade de också med sina 2.86 procent på tröskeln till den riksdagsspärr som finns. Antarsya var för sin del en bra bit ifrån trots att man ökade från 0.68 till 0.85 procent och faktiskt också i antal röster med 4 097.

Detta innebär att det nu bara är det extremt sekteristiska KKE som representerar ett nej till trojkan i parlamentet. Ett parti från vars ledarskap det osar sekterism om snart sagt varje beslut. Framgångar för arbetande människor och andra utsatta mäts bara i förhållande till framgångar för det egna partiet.

Det är naturligtvis meningslöst att spekulera allt för närgånget i framtiden. Men klasskampen har en logik som med förfärande fart kan passera både parlamentariska beslut och förväntade resultat från EU: s för tillfället mycket nöjda institutioner. Grekland har en tradition av att snabbt förkasta de regeringar som tar ansvar för reaktionär borgerlig nedskärningspolitik. Alex Tsipras ska nu ta ansvar för att rappa det egna folket över ryggen, han ska genomföra det skräckscenario för Greklands ekonomi som Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble har regisserat och även om vi inte vet någonting om formerna för detta är det ingenting som  talar för att detta kommer att ske utan socialt och politiskt motstånd.

I fredags, vid Syrizas avslutande valmöte, hade en rad av Europas föregivna vänsterpolitiker valt att stå arm i arm med Tsipras på scenen. Där var Pablo Iglesias från Podemos, Franska Kommunistpartiets Pierre Laurent, Gregor Gysi från Die Linke samt Ska Deller från De gröna i Tyskland. Samtidigt valde de sida i de grekiska klasstrider som väntar – och på så sätt också i sina egna länder liksom för Europa i sin helhet. De vände medvetet ryggen åt Folklig Enhet och varslade därmed socialister världen över var de själva har för rörelse i politiken. I partier som Podemos eller Die Linke finns det bland dess aktivister många som vägrar att följa med i dessa ställningstaganden. Jag är dessutom övertygad om att både många av Syrizas medlemmar och väljare kommer att ruskas om ordentligt och tvingas till snabba förflyttningar av sina positioner. I Sverige blir det spännande att se hur Vänsterpartiet kommer att förhålla sig till den scenväxling som skett och den som kommer att ske i Grekland. Vilken politik vill man själv identifiera sig med? Med Shäubles och Tsipras åtstramningspolitik eller med det grekiska folkets motstånd?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

G2 mellan hopp och förtvivlan i kålrotens tecken.

Toppmötet i Alefjäll gick som vanligt av stapeln i september. Inte för kallt för lite promenader. Inte för varmt för att orka diskutera och skriva. Kort sagt ideala förhållanden för ett toppmöte till vilket vi bara inbjudit oss själva. Givande prat och god mat njuter man bäst av på tum man hand.

Politiska diskussioner, korridorprat och inte minst en tur i ekan med kamraten Tomas Johansson för att testa fiskelyckan i Ljungskiles vatten stod på dagordningen. Som synes ett avslappnat program i paritet med toppmötets inflytande över världspolitiken. Vi är vad vi är –två gamlingar som likt gubbarna på balkongen i Muppet show kommenterar om allt och alla.

På väg ut till fiskevattnen.

Men ålder och självkännedom är inget hinder för att inse att under det gångna året i Europa har vi upplevt den mest dramatiska politiska händelsen sedan den portugisiska revolutionen våren 1974. Det grekiska dramat har hållit oss i ett mentalt järngrepp alltsedan vänsterpartiet Syriza vann det grekiska parlamentsvalet i januari.

Trots snart fyrtio år i Bryssel sitter spöt i handen som det ska.

Vi var entusiastiska och hoppfulla eftersom Syrizas raketfart upp till största partiet från att bara några år tidigare legat kring fyra procent i opinionen visade att den reaktionära åtstramningspolitik som Europas borgare tvingar på befolkningen i land efter land inte går obemött fram.

De traditionella partierna som de grekiska sossarna i Pasok smälte ihop till obefintlighet på kort tid efter att ännu 2009 haft egen majoritet i parlamentet. Vi ser det som bevis för att de som talar i de arbetandes namn och samtidigt driver på den nyliberala agendan i Europa inte ostraffat gör som de vill. Det finns en smärtgräns där vanliga människor, i industri, service och administration, får nog och där deras frustration helt plötsligt tar sig parlamentariska uttryck. Då kan gamla partier som regerat i decennier kastas på sophögen av väljarna på nolltid.

G2-mötet präglas varje år av intensiv aktivitet.

Syriza vid makten gav hopp men Tsipras regering visade redan i februari att viljan att nå ett avtal med Trojkan var större än beredskapen att med alla medel sätta stopp för den katastrofala åtstramningspolitiken som drivit Grekland till ruinens brant.

På nytt tändes ett starkt hopp när befolkningen med ett rungande Oxi uppmanade Tsipras och hans regering att stå upp för Oxi och vägra diktaten från Bryssel. Men hoppet följdes omedelbart av förtvivlan när Tsipras valde att tolka ett nej till Trojkans åtstramningspolitik som ett ja till nya förhandlingar i Bryssel, där det snabbt visade sig att rädslan för att ta ett steg ut i det okända var starkare än viljan att infria de vallöften som lyft fram Syriza som språkrör för majoriteten av landets arbetande.

Syrizas kapitulation inför Trojkans absoluta Nein till lättnader i den ekonomiska politiken är ett stort nederlag, för den grekiska vänstern i sin helhet eftersom den gått försvagad ur kraftmätningen med Bryssel. Det är också ett stort nederlag för den radikala vänstern i hela Europa eftersom den visade sig sakna tillräcklig kraft för att mobilisera till solidaritet med det grekiska folkets kamp för ett stopp på den nyliberala krispolitiken.

Vaktchefen ständigt på hugget innanför dörren

Ja, hopp och förtvivlan dominerar som sagt. Men det finns nyanser på skalan mellan hoppet och desperationen. I kålrotens tecken finns också vänskap och livsglädje för att inte tala om matglädje. När makrillen från utfärden med resen Johansson var uppäten, fanns det skaldjur från Ale torgs fiskhandel att njut av. Vaktchefen Freja som blivit lite rund om magen sedan fjolårets vaktpass hade inte heller i år mycket att göra. Inga attentatsmän syntes till och hon kunde ägna sig åt smaskiga rester.

Är det toppmöte måste deltagarna spisa kungligt.

Festmiddagen som avslutade det i Alefjäll världsberyktade toppmötet gick inte av för hackor samt speglade deltagarnas ålder och kultur. Den kokta läggen och senapen passade perfekt med rotmoset. Kålrotens år är slut. Vilket tecken nästa års möte kommer att hållas under vet bara de politiska gudarna. Kanske i den spanska paellans.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Från lokomotiv till släpvagn.

Fyra tusen miljarder dollar har gått upp i rök på den kinesiska börsen. Bilder på förlorare med tomma ögon rullas ut i världspressen som talar om en krasch med många förlorare. Enligt finansmedia finns det omkring nittio miljoner småsparare som spelat på börsen. Som alltid när det uppstår en spekulationsbubbla är det de som sist hoppar in i virveln som kommer ut först, knäckt och med tomma fickor. Ändå är den kinesiska börsen av liten betydelse för landets ekonomi. Det är mindre än tio procent av hushållen som innehar aktier medan det är över sextio procent i exempelvis USA.

Den verkliga krisen som har stor betydelse för världsekonomin och som håller byråkraterna i Peking vakna finns i den reella ekonomin. Missförstå mig rätt. Finans och börser är också reella men i fallet Kina är börsens betydelse som sagt liten jämfört med i USA eller Sverige för delen. Den varuproducerande industrin finansierar sig på andra sätt än via aktieemissioner.

I snart trettio år har landets ekonomiska tillväxt varit tvåsiffrig och genomgått en historisk omvandling från ett extremt fattigt land med den stora majoriteten av befolkningen boende på landsbygden till att över hälften av befolkningen sedan ifjol är bosatt i urbana industricentra och megapoler som Shanghai med sina 22 miljoner människor.

Det är den snabba omvandlingsprocessen som nu verkar gå in i en långvarig kris där ekonomiska motsättningar och ekologiska barriärer reser sig. Ekonomisk expertis hävdar sedan länge att landets tillväxt måste ligga över sju procent av bruttonationalproduktion för att de 80 miljoner ungdomar som varje år stiger in på arbetsmarknaden ska kunna sysselsättas. Pekings prognos för 2015 ligger på sju procents tillväxt. Men mycket talar för att det är långt över den verkliga tillväxten som enligt finanspressen snarare kommer att ligga mellan fyra till fem procent.

Sett till regimens extremt expansiva ekonomiska politik under och efter den internationella finanskraschen 2007-2008 är ett slutresultat på en för Kina så medioker tillväxt ett nederlag för den enväldiga partiledningen som är beroende av att ses som garanten för stabilitet och ekonomiska förbättringar.

Den expansiva politiken, med låga räntor, i det närmaste obegränsad tillgång till lån för lokala regeringar och statliga industrier ledde till en investeringsboom utan like, allt för att hindra den internationella finanskrisen att slå hårt i Kina. Den av regimen oönskade baksidan av stimulanspaketen är den enorma överproduktionskris som formades, framför allt i byggbranschen och nära beroende industrier som cement-, stål- och annat byggmaterial. Sedan början av 2015 har också bilbranschen stora svårigheter med starkt sjunkande försäljning.

Inte mindre än 24 nya städer har byggts per år sedan krisen 2008. Men köpare av lägenheter och villor finns inte där och seriösa beräkningar antyder att närmare 50 miljoner lägenheter står tomma eller halvfärdiga i de ”spökstäder” som regionala regeringar byggt. Lyxprojekt som ”Jingjin New City” i närheten av den numera ökända hamnstaden Tianjin står tomma. Två tusen villor har redan byggts och fyra tusen till är planerade. Om de blir av verkar inte troligt eftersom en stor del av de redan färdiga villorna är tomma eller övergivna. De generösa krediterna som finansierat de regionala myndigheternas byggboom har getts av de statliga investeringsbankerna.

Resultatet av den ohämmade kreditgivningen är ett skuldberg i samhället som saknar motstycke. De samlade skulderna i landet, privata och offentliga, har fyrdubblats från 2007 till 2014, upp från 7 tusen miljarder dollar till 28 tusen miljarder dollar vilket är 244 % av BNP. Ett skuldberg som kan ge skrämselhicka för fler än tyske finansministern Schäuble.

Den förda ekonomiska politiken kan verka irrationell sett till den enorma överproduktionen i vissa branscher och de gigantiska investeringarna i infrastruktur som i många fall är ”motorvägar till ingenstans”. Förklaringen är politisk. Kommunistpartiets byråkratiska envälde är beroende av tillväxt till varje pris. I det oskrivna avtal mellan befolkningen och diktauren som fungerat i ett par decennier gäller principen –ni håller käften och vi levererar höjd levnadsstandard. Det är källan till den stabilitet som omvärldens maktelit beundrat och hyllat.

Därför är den stagnation som överproduktionen skapar ett starkt hot mot härskarna i Peking. Det hotar deras legitimitet och kapacitet att leverera vad som befolkningen förväntar sig. Så har exempelvis lönerna i genomsnitt ökat med 10 procent per år vilket den ekonomiska krisen nu kan sätta stopp för.

Krisen 2007-08 kunde regimen möta med det enorma stimulanspaket som sattes in. Det fick även internationella följder. På grund av den kinesiska ekonomins storlek och den samtidiga recessionen i USA och Europa tog Kina för första gången i historien över rollen som världsekonomins lokomotiv. Kinas import av råvaror höll uppe världshandeln och gav för ett tag länder som Brasilien, Ryssland och Sydafrika draghjälp och förhoppningar om en lysande framtid. Brasiliens industrier stagnerade medan regimen och landets kapitalister satsade stort på råvarusektorn för export till Kina som tycktes kunna sluka hur stora volymer som helst.

De förhoppningarna är nu grusade. Kinas import av råvaror har minskat drastiskt sedan mitten av 2014 och investeringarna i byggsektorn ligger nere. Det är i första hand Brasilien som drabbats när nu det kinesiska lokomotivet stannat av och självt är i behov av draghjälp. Vad det kommer att betyda för världsekonomin återstår att se. Det är inte givet att USA eller Europa kan hålla uppe farten på tåget.

Den senaste tidens drastiska utveckling på börserna i Kina och byråkratins ekonomiskt politiska zig-zag-svar visar att en rad oförenliga målsättningar omfattas av den härskande eliten i Peking och ”mandarinerna” i landets regioner.

Centralmakten är beroende av en stark tillväxt för att bevara sin politiska legitimitet. Därför har landets statliga banker gett i stort sett obegränsade billiga krediter till de regionala regeringarna och de statliga industrierna. Men eftersom i många fall personer i den lokala makteliten samtidigt är de största kapitalisterna blir det vinstgivande att investera i projekt som inte skulle genomföras utan överflödet av statliga krediter som lagras på skuldberget.

Det är också en klar motsättning mellan partiapparatens behov av att kontrollera allt i samhället samtidigt som den säger att marknaden ska styra produktion och konsumtion. Sättet att hantera börskrisen är ett tydligt exempel på partiledningens zig-zag mellan oförenliga mål. Så sent som i april i år hyllade regeringen börsernas luftfärd och manade befolkningen att ”spara” på börsen. –Vi har bara sett början på uppgången, hävdade premiärministern.

Två månader senare börjad bubblan spricka och de av propagandan stimulerade småspararna som hoppat på tåget sist att tappa alla sina ”besparingar”. I ren panik beordrade Peking statliga banker och aktiemäklare att stödköpa aktier, det vill säga hålla trycket uppe i spekulationsbubblan. Flera hundra miljarder dollar lyckades stoppa raset i ett par dagar. Sedan började det på nytt pysa ur bubblan, med ett lappkast i Peking som följd.

Stora aktieägare förbjöds att sälja och ett tusental börsnoterade bolags aktier drogs tillfälligt bort från marknaden. Det bestående resultatet av regeringens motsägelsefulla agerande är kanske inte ekonomiskt i första hand. Börsens roll i Kina är som sagt inte stor. Men en politisk myt har delvis raserats, nämligen den att den kinesiska statsledningen är en skicklig administratör med överblick av vad den gör. Att samtidigt stimulera de ”fria marknadskrafterna” och behålla en stark kontroll över allt som sker i samhället är inte möjligt i längden.

Samma motsättning kommer till uttryck i de ständiga kampanjerna mot korruption och maktmissbruk. Det finns många skildringar av hur korruptionen är en del av vardagen i hela samhället, ifrån minsta by upp till toppen av statsapparaten. I den speciella form av kapitalism som utvecklats i Kina är den lokala kapitalisten oftast också den lokala chefsbyråkraten och så vidare upp i toppen där partichefernas söner och döttrar är familjernas kapitalister. President Xi-Jinpings pågående kampanj mot korruptionen ska mer ses som en intern partistrid mellan olika fraktioner inom partieliten än som ett seriöst försök att stoppa korruptionen.

Så länge Kina förblir en diktatur styrd av ett partis envälde kommer korruptionen och maktmissbruket att bestå och göra det allt svårare för Deng Xiaopings efterföljare att framstå som garanter för ökad välfärd och social stabilitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Två texter av Stathis Kouvelakis om den senaste utvecklingen i Grekland

GREECE: TOWARDS THE POLITICAL CONSTITUTION OF THE FRONT OF THE NO

The developments in Athens are dramatic and their pace is accelerating. In the next few hours the Greek parliament will vote the new, third, Memorandum agreed between the Syriza government and the Europeans following the now standard express procedure of a single-day (and night…) “debate”. The MPs of Syriza’s Left Platform have already announced that they will vote no and the number of other Syriza MPs who will do the same is still unknown. Among them there will certainly be Zoe Kostantopoulou, the president of the Greek parliament who is currently waging a desperate fight for the ultra-minimal procedures of the parliamentary debate to be respected. Her attitude has triggered a tremendous media attack which is now openly backed by members of the government and pro-government Syriza MPs.

Another major development was the call issued today for the popular mobilization and the constitution of committees against the Memorandum across the country by the leaders of Syriza’s Left Platform (Panagiotis Lafazanis of the Left Current, and Antonis Davanelos of DEA/Red Network) and leading figures of twelve other organizations of the Greek radical Left. Among them two (ARAN and ARAS) are founding components of Antarsya. This is widely considered as the first public step towards the constitution of a new political front that will regroup a large range of forces of the radical Left opposing the new Memorandum and the neoliberal U-turn of the Syriza government.

The Memorandum will certainly be voted by a broad majority in Parliament, thanks to the support of the centre-right and rightwing parties. However it is highly likely that the government will lose support among its own parliamentary group and will call for snap elections in a month’s time. The main rationale for this unprecedented move is to prevent the emerging leftwing opposition to its policy to organize and also to be able to hold elections before the concrete impact of the new austerity measures starts biting. In any case, these elections will be the first test for the new anti-austerity front that is crystallizing around the Left Platform. The next few days will be crucial.
Aghios Nikolas Fokidas, August 13, 2015

Below the full text of the call signed by the leading figures of the 14 organizations of the Greek radical Left

NO TO THE NEW MEMORANDUM
CALL FOR STRUGGLE AND MOBILIZATION ACROSS THE COUNTRY

The undersigned, representing a wide range of forces and organizations of the Left reject the new third memorandum submitted today to the Parliament and call for large unitary struggles to overturn all memoranda and impose a new progressive orientation for the country.

The signing of a new Memorandum by a government that was elected to abolish the previous two, amounts to a major disaster for the Greek people and democracy. The new Memorandum means even more austerity, further restriction of the rights of the citizenry and the perpetuation of the country’s regime of tutelage. The new Memorandum is a complete reversal of the mandate of the Greek people who rejected in the referendum of 5 July in their entirety the neoliberal policies of austerity and of neocolonial dependency.

Throughout the last five years the people opposed in every possible way the fear and blackmailing and struggled for an independent, just, reconstructed, democratic and sovereign Greece. As was the case for the previous ones, this Memorandum needs to be met with the wider militant resistance of a cohesive and determined society. We will continue down the path of July 5 until the end, until the overthrow of the policies of the Memoranda, with an alternative plan for the next day, for democracy and social justice in Greece.

The fight against the new Memorandum begins now, with the mobilization of the people in every corner of the country. For this fight to develop and win, it is necessary to build up popular organization at all levels and in all social areas.

We call for the constitution of a broad political and social nationwide movement and for the creation to of committees of struggle against the new memorandum, against austerity and against the tutelage of the country. This will be a unitary movement that will justify the aspirations of the people for democracy and social justice.

The fight that led to the triumph of ”No” of July 5 continues and will win!

Thursday, August 13, 2015

Panagiotis Lafazanis (Left Platform – Left Current)
Alekos Vernardakis (Communist Renewal)
Nikos Galanis (Leftwing Intervention)
Dimitris Kavouras (Communist Organization Reconstruction)
Kaltsonis Dimitris (Association Yannis Kordatos)
Panagiotis Mantas (DIKKI – Socialist Left)
Anthonis Davanelos (Left Platform –DEA)
Andreas Pagiatsos (Xekinima)
Spyros Sakellaropoulos (ARAN – Left Recomposition)
Dimitris Sarafianos (ARAS – Leftwing Anticapitalist Regroupment)
Maria Souani (Workers Struggle)
Themis Tzimas (Former member of PASOK National Council)
Lambros Heetas (Initiative of the 1000)

• Xekinima is the Greek section of the CWI
• The Communist Organization Reconstruction and the Association Yanis Kordatos are regroupments of former KKE (Greek CP) activists
• Workers Struggle is a network of activists who are still in their majority members of the KKE
• DIKKI –Socialist Left is a regroupment of former PASOK activists that was part of the Syriza coalition
GREECE: THE VOTE IN PARLIAMENT ON THE MEMORANDUM
43 Syriza MP’s vote ”no” or ”present”

GREECE: THE VOTE IN PARLIAMENT ON THE MEMORANDUM

The result of the early morning vote on the Memorandum was a slap in the face of Alexis Tsipras and his government. Of course, the Memorandum was approved, thanks to the support of New Democracy, Pasok and Potami, with 222 votes out of 300. But 43 Syriza MPs refused to support the government (32 ”no” and 11 ”present”), a figure higher than in any other previous vote. The ”no” vote regrouped the MPs of the Left Platform, the four MPs of KOE, Zoe Kostantopoulou and her close collaborator Rachel Makri, former finance vice-minister Nadia Valavani, Vangelis Diamatopoulos (an MP close to the ”anti-authoritarian” milieu) and Yanis Varoufakis. The ”present” vote came essentially from MPs of the 53+ tendency, the left wing of the ”majority” bloc.

The speech of Alexis Tsipras was particularly defeatist and incoherent. The result of the vote forced him to postpone the decision to call for snap elections. The newly invented manoeuvre will be to ask for a vote of confidence in Parliament, after August 20, to put in a difficult position the No camp within Syriza.

The widely shared impression is that Syriza is purely and simply disintegrating at record speed as a party. The Moloch of the Memoranda is devouring a new victim.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Trojkan bäddar för fascismen.

Om regeringen Tsipras (i allians med andra partier) lyckas driva igenom det senaste åtstramningspaketet kommer trettitalsdepressionen i USA att framstå som ”mild” och kortvarig. Redan nu har depressionen i Grekland pågått längre än i USA och allt, absolut allt, pekar mot att BNP kommer att fortsätta i sin bana utför. De kriminella finanshuliganerna i Trojkan lägger grunden för en eventuell seger för fascisterna i Gyllene gryning vid nästa val om inte den samlade vänstern i Grekland (och Europa) lyckas slå tillbaka den vansinniga krispolitik som dikterats i den europeiska elitens glaspalats.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

”Hur blev det som det blev?” och ”Hur kan vi gå vidare?”. Stathis Kouvelakis om krisens Grekland.

NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT

En majoritet av Syrizas stora partistyrelse, 109 av 201 medlemmar har precis uttalat sig mot den överenskommelse som regeringen träffade i Brysse! De begär nu att styrelsen ska kallas in till ett sammanträde. Du hittar uttalandet nedan efter intervjun med Kouvelakis. Här en bild från ett tidigare möte:

************

I en intervju publicerad nedan diskuterar Stathis Kouvelakis, ledande medlem i Syrizas partistyrelse och representant för Vänsterplattformen, den senaste utvecklingen när det gäller krisens Grekland. Han börjar också skissa på ett första bokslut över den egna grupperingen agerande samt inleder, kortfattat, en diskussion om vänsterns framtid i Grekland – och Europa. Personligen tycker jag att detta är det mest intressanta och politiskt mest klargörande som har sagts och sedan kommit i text om utvecklingen i Grekland sedan Syrizas regeringsbildning! På vår blogg brukar vi inte publicera material på engelska eller andra främmande språk. Vi vet att vi har många läsare som helst håller sig till svenska. Men eftersom intervjun är mycket lång och att en översättning till svenska därför lär vänta på sig gör jag ett undantag. För den som verkligen vill förstå vad som händer, försök att ta dig igenom texten, den är nära nog oumbärlig för den som vill förstå vart Grekland – och Europa – är på väg och vilka politiska frågor som vi gemensamt har att tackla i framtiden!

Tsipras, who it has to be said is a kind of a gambler as a politician, thought of the referendum — an idea that was not entirely new and which was floated before by others in the government including Yanis Varoufakis — not as a break with the negotiating process but as a tactical move that could strengthen his negotiating plan.

I can be certain about this, because I was privy to detailed reports about the crucial cabinet meeting on the evening of June 26, when the referendum was announced.

Two things have to be said at this point. The first is that Tsipras and most of the people close to him thought it was going to be a walk in the park. And that was pretty much the case before the closure of the banks. The general sense was that the referendum would be won overwhelmingly, by over 70 percent.

This was quite realistic, without the banks closing down the referendum would have been easily won, but the political significance of No would have been changed, because it would have happened without the confrontational and dramatic atmosphere created by the bank closure and the reaction of the Europeans.

What happened in that cabinet meeting was that a certain number of people — the rightist wing of the government, lead by Deputy Prime Minister Giannis Dragasakis — disagreed with the move. Dragasakis is actually the person who has been monitoring the whole negotiation process on the Greek side. Everyone on the negotiating team with the exception of the new finance minister, Euclid Tsakalotos, are his people and he was the most prominent of those in the cabinet who really wanted to get rid of Varoufakis.

This wing thought that the referendum was a high-risk proposal, and they understood, in a way that Tsipras did not, that this was going to be a very confrontational move that would trigger a harsh reaction from the European side — and they were proved right.

They were also afraid about the dynamic from below that would be released by this initiative. On the other hand, the Left Platform’s leader and minister of energy and productive reconstruction, Panagiotis Lafazanis said that the referendum was the right decision, albeit one that came too late, but he also warned that this amounted to a declaration of war, that the other side would cut off the liquidity and we should expect within days to have the banks closed. Most of those present just laughed at this suggestion.

I think this lack of awareness of what was going to happen is absolutely key to understanding the whole logic of the way the government has been operating so far. They just couldn’t believe that the Europeans would react the way that they actually reacted. In a way, as I have said, the right wing of Syriza was much more lucid about what they were up against.

This explains also what happened during the week of the referendum at that level. Tsipras was put under extreme pressure by Dragasakis and others to withdraw the referendum. He didn’t do that, of course, but he made it clear that his next moves were the ones that the right wing would agree with, and the measure was not a break with the line that had been followed up until that point, but was rather a kind of tactical move from within that framework.
And that was the meaning of the kind of backtrack on the Wednesday before the vote?

Exactly. That Wednesday some people even talked about an internal coup happening, and Athens was brewing with rumors that Tsipras was going to withdraw the referendum. During his speech he confirmed the referendum but also made it clear that the referendum was conceived as a tool for getting a better deal and that this was not the end of the negotiation but just the continuation under supposedly improved conditions. And he remained faithful to that line during that entire week.
One thing that I didn’t understand about the process even from a public relations perspective is that he called a referendum over a series of proposed measures that he then called on people to reject and yet in the run-up to the referendum, he made a move towards the creditors that seemed to be even worse in some aspects than the measures that he was calling on people to reject.
That all gave the impression of complete amateurism and chaos.

I’ve tried to reconstitute the intentions of Tsipras essentially to answer your question about whether he thought he was going to lose the referendum and to try to clarify the meaning the referendum had for him. But what is absolutely clear is that it unleashed forces that went far beyond those intentions. Tsipras and the government were clearly overtaken by the momentum that was created by the referendum.

They tried therefore by all means to put the devil back into the box. The way Tsipras dealt with pressure from Dragasakis — and why that Wednesday was so crucial — was that he accepted their line and sent that infamous letter to the Eurogroup and before that the letter asking for a new loan. This opened up the path for what was to come the week after the referendum.

But, on the other hand, in order to justify the fact that he could not without being totally ridiculed withdraw the referendum, he had to give some rationale for the initiative. He has to talk about fighting the austerity measures included in the Juncker package, about the blackmailing of the troika and the ultimatum he had been subjected to. And, of course, the dynamic that was developing from below at that moment seized that opportunity, took him at his word, and went ahead and to wage the battle against the troika.

This is a prime example of an initiative that was taken from above, as the result of internal contradictions, but ended up liberating forces that went far beyond a leader’s intentions. This is very important, because it also has to be understood that one of the biggest difficulties that Tsipras has to face now after the surrender of yesterday’s agreement is the very dubious political legitimacy of this move after the referendum.

We have to understand that it is a complete illusion to pretend that the referendum didn’t happen. It did happen, and it’s clear to both international public opinion and Greek society that Tsipras is betraying a popular mandate.
So on the big debate — is Tsipras some sort of Machiavellian super-tactical genius or some type of wild gambler overtaken by events, you’re definitely in the second camp?

Well, I’m definitely in the second camp provided that we clarify the following point: actually Tsipras and the leadership has been following very consistently the same line from the start. They thought that by combining a “realistic” approach in the negotiations and a certain rhetorical firmness, they would get concessions from the Europeans.

They were however increasingly trapped by that line, and when they realized that they were trapped, they had no alternative strategy. They consistently refused any other strategy, and they also made it practically impossible for another approach to be implemented when there was still time for that.

Now, in the interview he gave a couple of days ago to the New Statesman, Varoufakis says that a small team of people around him worked during the week leading to the referendum on an alternative plan including state control of the banks, issuing of IOUs and disconnection of the Greek central bank from the Frankfurt ECB, so on a sort of gradual exit. But that clearly came too late and was rejected by nearly all the rest of the economic team of the cabinet, by which he essentially means Dragasakis. And Tsipras, of course, validated that decision.

So we have to stress the continuity of the line of Tsipras. This is also the reason I think the word “betrayal” is inappropriate if we are to understand what is happening. Of course, objectively we can say that there has been a betrayal of the popular mandate, that people very legitimately feel they have been betrayed.

However, the notion of betrayal usually means that at some moment you make a conscious decision of reneging on your own commitments. What I think actually happened was that Tsipras honestly believed that he could get a positive outcome by putting forward an approach centered on negotiations and displaying good will, and this also why he constantly said he had no alternative plan.

He thought that by appearing as a loyal “European,” deprived of any “hidden agenda,” he would get some kind of reward. On the other side, he showed for some months a capacity to resist to the escalating pressure and made some unpredictable moves such as the referendum or travelling to Moscow.

He thought this was the right mix to approach the issue, and what happens is that when you consistently follow this line you are led to a position in which you are left only with bad choices.
And the roots of that strategy: to what extent is it ideological blindness and to what extent is it pure ignorance? What is confusing to many is that you have a government composed of a large number of intellectuals, people who spent their whole lives studying contemporary capitalist political economy, both in the abstract and the concrete, people who are political activists.
How can one explain what seems to be naïveté about their political opponents? Is it thoroughly rooted ideology or was it just a lack of experience with “high politics”?

I think we have to distinguish two elements within the government. The first is the rightist wing of the government led by two of the main economists, essentially Dragasakis but also Giorgos Stathakis. And then the core leadership, Tsipras and the people around him.

The first group had a consistent line from the outset — there was absolutely no naïveté on their part. They knew very well that the Europeans would never accept a break with the memorandum.

This is why Dragasakis from the outset did everything he could not to change the logic of the overall approach. He clearly sabotaged all the attempts for Syriza to have a proper economic program, even one within the framework that had been approved by the majority of the party. He thought that the only thing you could get was an improved version of the memorandum framework. He wanted his hands completely free to negotiate the deal with the Europeans, without himself appearing too much at the stage, he succeeded in controlling the negotiation team, especially once Varoufakis had been sidelined.

In summer 2013, he gave a very interesting interview that created a lot of buzz at the time. What he was proposing was not even a softer version of Syriza’s program, but in reality a different program that was a slight improvement of the existing agreement that New Democracy signed.

And then you have the other approach, that of Tsipras, which was indeed rooted in the ideology of left-Europeanism. I think the best illustration of that is Euclid Tsakalotos, a person who considers himself a staunch Marxist, someone who comes from the Eurocommunist tradition, we were in the same organization for years. The most typical statement from him which captures both his ideology and the outlook given to the government by the presence of all those academics is what he said in an interview to the French website Mediapart in April.

When asked what had struck him most since he was in government, he replied by saying that he was an academic, his job was to teach economics at a university, so when he went to Brussels he had prepared himself very seriously, he had prepared a whole set of arguments and was expecting exactly elaborated counter-arguments to be presented. But, instead of that, he just had to face people who were endlessly reciting rules and procedures and so on.

Tsakalotos said he was very disappointed by the low level of the discussion. In the interview to the New Statesman, Varoufakis says very similar things about his own experience, although his style is clearly more confrontational than Tsakalotos’s.

From this it is quite clear that these people were expecting the confrontation with the EU to happen along the lines of an academic conference when you go with a nice paper and you expect a kind of nice counter-paper to be presented.

I think this is telling about what the Left is about today. The Left is filled with lots of people who are well-meaning, but who are totally impotent on the field of real politics. But it’s also telling about the kind of mental devastation wrought by the almost religious belief in Europeanism. This meant that, until the very end, those people believed that they could get something from the troika, they thought that between “partners” they would find some sort of compromise, that they shared some core values like respect for the democratic mandate, or the possibility of a rational discussion based on economic arguments.

The whole approach of Varoufakis’s more confrontational stance amounted actually to the same thing, but wrapped in the language of game theory. What he was saying was that we have to play the game until the very, very, very end and then they would retreat, because supposedly the damage that they would endure had they not retreated was too great for them to accept.

But what actually happened was akin to a fight between two people, where one person risks the pain and damage of losing a toe and the other their two legs.

So it is true that there was a lack of elementary realism and that this was directly connected with the major problem that the Left has to face today — namely, our own impotence.
And this Europeanism that you describe in the center faction of the Syriza leadership, what is its ideological nature? Because these are not liberals or even Negrian federalists — these are people who think of themselves in most cases as Marxists? Is there an influence from Habermas or Étienne Balibar?

I think that, in this case, Balibar is probably more relevant than Habermas. Once again, I think we have to take Tsakalotos at his word. He gave an interview to Paul Mason just the day after European Commission President Jean-Claude Juncker’s very humiliating counter-proposals were sent.

When Mason asked him about the euro, Tsakalotos said that exit would be an absolute catastrophe and that Europe would relive the 1930s with the return of competition between national currencies and the rise of various nationalisms and fascism.

So for these people the choice is between two things: either being “European” and accepting the existing framework, which somehow objectively represents a step forward compared the old reality of nation-states, or being “anti-European” which is equated with a falling back into nationalism, a reactionary, regressive move.

This is a weak way in which the European Union is legitimated — it might not be ideal but it’s better than anything else on the table.

I think that in this case we can clearly see what the ideology at work here is. Although you don’t positively sign up to the project and you have serious doubts about the neoliberal orientation and top-down structure of European institutions, nevertheless you move within its coordinates and can’t imagine anything better outside of its framework.

This is the meaning of the kind of denunciations of Grexit as a kind of return to the 1930s or Grexit as a kind of apocalypse. This is the symptom of the leadership’s own entrapment in the ideology of left-Europeanism.
It’s easier to imagine the end of capitalism than the end of the European Union or even of the euro?

Exactly, I wrote as much a few years ago.
And yet this kind of softness on the European Union is inconsistent with Nicos Poulantzas’s own view, despite some intellectuals using Poulantzas to defend the leadership position.

Yes, Poulantzas talked about the European integration in the first part of his book on social classes in contemporary capitalism, in which he analyzes the processes of internationalization of capital and he clearly considered the European Economic Community an example of an imperialist form of internationalization of European capital within the framework of what he considered the new postwar structural hegemony of the United States.
Let’s talk about the referendum itself again. The referendum happened in a context of liquidity crisis, banks closing, hysterical media backlash, and other parties pushing for the “yes” vote. But then something happened to trigger a counter-reaction of enormous scale from ordinary Greeks.
Were they driven by national pride, was it mainly a class issue, or did, as Paul Mason and others speculate, memories of the Civil War play a role? What are the key sources of the “no” vote?

Of all the factors that you mentioned, the least relevant is the one that relates to the Civil War. We have to see that No dominated in even very traditional right-wing areas of the country like Laconia, near Sparta, Messinia, or other areas in central Greece where the Right dominates like Evrytania. The “no” vote was a majority in all the counties of Greece.

The class dimension was definitely the most important out of the three you mention, which I’ll go through in order of importance. Even relatively mainstream commentators recognized that this was the most class-divided election in Greek history. In working-class districts you had 70 percent and above for “no,” in upper-class districts you had 70 percent and above for “yes.”

The hysterical backlash of dominant forces and the dramatic concrete situation created by the closure of banks and the cap on cash withdrawals and so on, created within the popular classes a very easy identification that the Yes camp was everything they hated. The fact that the Yes camp mobilized all these hated politicians, pundits, business leaders, and media celebrities for their campaign only helped to inflame this class reaction.

The second thing that is equally impressive is the radicalization of the youth. This is the first moment since the crisis that the youth in its mass actually made a unified statement. Eighty-five percent of those from eighteen to twenty-four voted “no,” which shows that this generation, which has been completely sacrificed by the memorandum, is very aware of the future ahead of it and has a clear attitude with regards to Europe.

The French daily Le Monde had this article asking how come these young people, who had grown up with the euro, Erasmus programs, and European Union are turning against it, and the response from all those interviewed was simple: we have seen what Europe is about, and Europe is about austerity, Europe is about blackmailing democratic governments, Europe is about destroying our future.

This also explains the massive and combative rallies of that week, especially culminating with the Friday, July 3 rallies in Athens and other major cities in Greece.

And the third dimension is certainly that of national pride. This explains why outside the big urban centers, where the class lines are more blurred, in the Greece of the countryside and small cities, even there the “no” vote won a majority. It was a “no” to the troika, it was a “no” to Juncker. It was perceived that even for those who are skeptical of the government and don’t identify with Syriza or Tsipras saw that this was clearly an attempt to humiliate an elected government and maintain the country under the rule of the troika.
You went around several workplaces to campaign for No. Can you talk a little bit about that and what reception you faced?

It was of course a very unique experience. There was a disparity of situations — the atmosphere was tough within the railways, a company that has already been largely dismantled and whose remainder will be privatized, and the workers knew that the Syriza government had already accepted the privatization of the railways. It was included even in the first list of reforms announced by Varoufakis after the February 20 agreement.

But despite the varying contexts, in all these places, the discussion was around two different issues: why has the government done so little so far, why has it been so timid? And also what are you going to do after the No victory?

It was totally clear for these people that No would win, because the Yes campaign was invisible in workplaces and among the working class generally, so there was no doubt about what the result would be. But there was a massive amount of anxiety about what would happen after the victory.

So the questions were: what are your plans? What are you going to do? Why do you still talk about negotiations when for five and a half months we have seen this approach clearly fail?

I was in a very embarrassing situation, because, in my role as a Syriza spokesperson and central committee member, I couldn’t give convincing answers to all this.
No, of course, won massively. Were you surprised by the scale of the victory?

Yes, I was not expecting the No to reach the threshold of 60 percent. It has to be said that among the top Syriza cadres, only Lafazanis had predicted that and very few even among the Left Platform agreed with him. Most expected something like 55 percent.
The first immediate impact of this massive victory of the “no” vote was to increase the disintegration of the opposition parties.

On the very evening of the result, these people were completely defeated — this was by far the hardest defeat of the pro-austerity camp since the start of the crisis. It was much clearer and more profound than the January elections, because they had regrouped and mobilized all their forces but still suffered a devastating defeat. They didn’t win a single county in Greece.

New Democracy leader and former Prime Minister Antonis Samaras resigned almost immediately. And then, only hours later, this entire camp was resuscitated and legitimized by Tsipras himself when he called for the “council of political leaders” under the chair of the president of the republic, an open Yes supporter, who had been appointed by the Syriza majority in parliament in February.

At that meeting you saw an extraordinary thing happen — the head of the victorious camp accepted the conditions of the defeated camp. This, it has to be said, is something that’s unique in political history. I don’t we’ve ever seen this before.
The government was perhaps surprised by the strength of the “no” vote, and the class nature it must have understood as well, but its interpretation was simply that it confirmed the initial plans? There was no registering that something deeper was at work?

I can’t really speak for the way they have interpreted the referendum, because everybody has been absorbed by the so-called negotiations, which are just a joke of course. I think the best expression for those negotiations was reported by the Guardian correspondent in Brussels, Ian Traynor, who wrote that an EU official called them an “exercise in mental waterboarding.”

What is clear, however, is that the government immediately took those initiatives to deactivate the dynamic that was emerging with the referendum. And this is why hours after the announcement of the final resort, this meeting of all the political leaders was called, which fixed somehow an agenda entirely different from that expressed by the “no” vote.

The content of this new agenda was that whatever happens — that was of course already there in moves inspired by Dragasakis made the week before — Greece had to stay in the eurozone. And the most emphatic point of the joint statement signed by all the political leaders — with the exception of the Greek Communist Party (KKE), who refused to sign, and the Nazis, who were not invited to the meeting — was that this referendum was not a mandate for a break but a mandate for a better negotiation. So from that moment onwards the mess had been set.
Is there any evidence that people’s positions on the question of the eurozone were shifting during the time of the referendum?

Of course they were shifting. The argument that was constantly repeated by the media, by the political leaders of the Yes camp, but also by all the European leaders who clearly interfered in the referendum in the most blatant way during that week, was that voting for No was voting against the euro. So it’s completely irrational to say that the people voting for No were not in the very least taking the risk of a possible exit from the euro if that was the condition for saying “no” to further austerity measures.

It’s also worth saying that what was happening during that week was a process of radicalization in public opinion. You could feel and hear that in the streets, workplaces, all kinds of public spaces. Everywhere, people were just talking about the referendum, so it was quite easy to perceive the popular mood.

I’m not suggesting it was homogenous. People made the argument that voting “no” would actually just give the government another card for the negotiations. I’m not saying that this is not true. But we also must understand that the massive character of the “no” vote in the country means that the people, more particularly in the working class, in the youth and in the impoverished middle strata, had the feeling that they had nothing to lose anymore, and they were willing to take risks and to give a battle.

The combative spirit of the Friday rallies was another indication of that. It was quite impressive. Personally, I have seen nothing like that in Greece since the 1970s.
Let’s talk about the July 11 vote in parliament on the proposals sent by the Greek government to the Eurogroup. It became clear at that moment that the government had accepted the perspective of a new austerity plan.
Those proposals were finally approved by 251 MPs out of 300, with the pro-austerity parties massively backing them.

One of the conditions posed by the lenders was that the proposals of the Greek government had to be approved by the parliament, knowing that this did not make sense. It’s not even strictly speaking constitutional, because the parliament can only vote for bills or international / inter-state agreements, they cannot vote on a simple document that is the basis for negotiation and can be changed during the negotiation at any time.

But it was a symbolic move that gave carte blanche to the government to negotiate on a dramatically scaled down basis. The proposals of the government were only a slightly scaled down version of the Juncker plank that was rejected in the referendum. So actually what the government was asking for was approval for its U-turn during that week.
But the picture inside Syriza’s parliamentary group looks more complex. So let’s talk all about the differentiation within Syriza’s ranks and the position that the Left Platform took.

The position of the Left Platform was significantly debated internally, specifically inside the major component of the platform, which is the Left Current led by Panagiotis Lafazanis. The majority opinion was that we should go for a differentiated vote at that stage, which meant some people had to vote “present” in the vote itself — which practically amounts to the same as a “no” vote, though perhaps with a lesser symbolic meaning—
Why is it the same as a “no” vote?

Because it doesn’t change the fact of the requisite majority that a proposal needs in order to pass. In any case you need 151 votes to get it passed.

There is another part of the group who’d vote in favor of those proposals while at the same time issuing a statement, saying two things. First that were in a position of political solidarity with those who rejected it — with those who voted “present” in this case, who don’t accept this agreement — and that they would not vote for an agreement containing austerity measures.

And perhaps the second point is even more important than the first (we’ll come back to that in a moment certainly). The reasoning is that Greek constitutional practice is the following: on every bill the government has to show that it has a majority coming from its own ranks, from the party itself or from the coalition, which is the case here if we take ANEL, the party of the Independent Greeks, into account. And, in fact, actually the government lost control of its own majority.

Although it is not legally binding, it is the case that, in Greek constitutional history, when a government loses control of its majority, the famous dedilomeni as it is called (“declared majority”), it has to go for new elections. This is why immediately the discussion of new elections started. The new elections have already been announced — now it’s just a question of when they are going to happen.

So we can see that this line — with which I personally disagreed, I am among those who favored a homogenous “no” vote or “present” vote — failed because actually with the seven Left Platform MPs who voted present plus some Syriza MPs who also voted present (most significantly Zoe Konstantopoulou, the president of the parliament, and Rachel Makri, a former ANEL MP who is now very close to her) the government had already lost its own majority.

However, there is a bottom line now: all the MPs of the Left Platform will reject the new memorandum in the next vote, this has already been announced. To this I have to add that the two MPs of the Left Platform who are not members of the Left Current but close to the Red Network (and DEA and others), the Trotskyist component of the platform, voted “no,” and they were the only two Syriza MPs to vote “no” to the new agreement.
So what you’re saying is that the Left Platform took this complicated position, at least complicated outside the meeting rooms of the National Assembly, because it had miscalculated how unpopular the Tsipras proposal would be? It had underestimated the degree to which people outside the ranks of the Left Platform would step forward and oppose it?
They imagined that they were kind of the “last of the Mohicans.” They thought if they voted “no,” they would bring the downfall of the government and trigger new elections — whereas in fact there was a broader crisis going on that involved, for example, the leader of the parliament, and they didn’t factor that into their calculations? That they were carried by a sense of legitimism?

I would say it was essentially legitimism, it was to show that their intention was not to somehow overthrow the government, but to express their disagreement with its actions, to issue a warning that it was about to cross the final red line. So it was to express the illegitimacy of Tsipras’s move without, at that stage, opting for a clear-cut break with it.

I have to add that the two most important ministers and figures of the Left Platform, Lafazanis himself and the deputy minister of social affairs, Dimitris Stratoulis voted “no” in order to make it clear. Lafazanis also issued a statement saying that while that was the political position of the Platform, they were not trying to overthrow the government.
But do you think that the newly radicalized layers of the Greek working class who had just won a referendum understood what was going on?

Well they understood that the government had lost control of its own majority. The media did the job for us, focusing on Lafazanis, covering who voted “no,” “present,” and “absent,” etc. I also have to add that among those who were absent were the four MPs of the Maoist current (KOE) and Yanis Varoufakis himself, who supposedly had “family obligations.” So the media had done the work for us, and everyone became aware that there was a split within Syriza’s parliamentary group.

Immediately, the most rightist elements of Syriza demanded that those who had disagreed one way or another resign immediately from their positions, including their parliamentary seats. So it was quite clear that Syriza was fractured, though of course the tactics were unclear.

The most symbolic and crucial vote will happen now. Last week’s vote was a vote on the proposals for the negotiation. The next vote, which will determine the future of Syriza and the country, will be the vote on the agreement signed on Sunday. And I think the information I have so far is that the vote will be absolutely clear, and in the popular memory will be the real parallel with the famous May 2010 and February 2012 votes, when everybody was looking at each individual, each individual MP, to see how they would vote in this occasion.
What do you think of the argument of people like Alex Callinicos, who you debated a few days ago, which is that this was a moment in which the Left Platform had the legitimacy of the referendum and somehow fumbled that opportunity?

I think it is too early to say if we lost it or not. Things are not decided on a single moment — not on that moment at least. It is a process unfolding now, and I think the real shock in the broader society is coming with the new signed agreement.

At this stage, what I can say is that the decision of the Left Platform is to reclaim the party and demand a party congress. I think it’s quite clear that this U-turn of Syriza has only minority support within the party.

Of course, we all know that bureaucratic manipulations of party procedures are endless and display infinite capacity to innovate. However, it is very hard for me to see how the majority of Syriza members could approve of what has been done. Essentially the leadership will ferociously resist the call for a congress. We’ll see what happens, because the statutes allow us to call for a central committee meeting and so on.

But objectively, the process leading to the disintegration of Syriza has already started. Syriza as we knew it is over and splits are absolutely inevitable. The only issue now is how they will happen and what form they will take.

However what is also likely to happen is a drastic reshaping of a governmental majority, towards some form of “national unity” or “great coalition” cabinet. The whole logic of the situation points to that direction.

The four ministers of the Left Platform will leave the cabinet this week and tomorrow’s vote in parliament on the agreement will validate the existence of a new pro-austerity majority, regrouping most of the Syriza’s MPs and all other parties, with the exception of the KKE and the Nazis. It is expected that as many as forty Syriza MPs will reject the agreement and they might be followed by some from the Independent Greeks. Already the leader of To Potami behaves like a minister in waiting and the Right discusses quite openly the possibility of joining the government, although no such decision has been taken yet.
But what you are describing is the Left Platform acting as a disciplined bloc. So you suggest that it is not internally fissured, that the vote was not a manifestation of such a thing but a tactical maneuver?

We had some individual losses, but they were quite limited, and we have succeeded in preserving the coherence of the Left Platform. Clearly, I think it was a mistake not to have presented our alternative plan before, but a document has been submitted in the plenary meeting of the parliamentary group, and that was put forward as a common statement of the Left Platform, involving the two components of the Left Current and the Red Network. It’s absolutely crucial to maintain the coherence between those two components. But it’s even more crucial, actually, for the Syriza left to operate in a cohesive way.

There are all kinds of initiatives from beyond the ranks of Left Platform to react to what is happening. Already we know that the tendency of the so-called Fifty-Three (the left wing of the majority) has disintegrated, and there will be major realignments on that side. The key thing is for us to act as the legitimate representation of the No camp, the anti-austerity camp, which is the majority in Greek society and which has been objectively betrayed by what is happening.
And, constitutionally, is the leadership in a position to purge the party?

It is certainly in a position to purge the government, and this is a good thing. Of course, it means that the Left Platform ministers will soon be expelled from the cabinet. About the party, we’ll see.
But there are mechanisms they could use?

It’s very difficult to expel someone from the party, but we’ll see how they manipulate the procedures at the central committee level.
And you can force people to resign their seats, or not?

No, you can’t. It’s totally impossible. There has been a kind of charter adopted by all Syriza candidates elected MPs, saying they should resign from their seat if they disagree with the decision-making of the majority. But the decisions of the government haven’t been approved by any party instance. The central committee of the party, which is the only elected body by the party congress, hasn’t been convened for months. So the legitimacy of those decisions inside the party, and of course inside Greek society, is simply nonexistent.
But, if there are new elections, the party leadership can exclude people?

That’s clearly their plan. There was even talk of that happening before the referendum, during the last phase of the negotiation process when the deadlock was becoming more and more apparent — people were saying Tsipras should call for new elections and in between the elections purge all the candidates of Syriza’s left. And I think this is the type of plan they certainly have in mind. So it will be a race between the functioning and legitimacy of the party and the way to manipulate the political agenda and timetable, more particularly calling for new elections.
What is your assessment of the agreement signed last weekend between the Greek government and the Eurogroup?

The agreement is at all levels the total continuation of the shock therapy applied consistently to Greece over the last five years. It goes even further than everything that has been voted on so far. It includes the austerity package that was being consistently put forward by the troika for months, with high primary surpluses targets, increasing the revenue through VAT and all the exceptional taxes that have been created these last years, further cuts to pensions, and in public sector wages actually because the reform of the salary scale will certainly entail cuts in wages.

There also important institutional changes, with the inland revenue becoming fully autonomous from domestic political control, actually it becomes a tool in the hands of the troika, and the creation of another “independent” board, monitoring fiscal policy, and habilitated to introduce automatically horizontal cuts if the targets in terms of primary surpluses are not met.

Now what has been added, and gives a particularly ferocious flavor to this agreement, are the following: first it emphatically confirmed that the IMF is there to stay. Second, the troika institutions will be permanently present in Athens. Third, Syriza is prevented from implementing two of its major commitments like reestablishing labor legislation — there were some vague references to European best practice, but it was explicit that the government could not return to past legislation — and of course this is also true for increasing the minimum wage.

The privatization program is scaled up to an incredible level — we’re talking about €50 billion of privatization — so absolutely all public assets will be sold. Not only that, but they will be transferred to an institution, all of them, completely independent from Greece. There was talk of it being in Luxembourg — actually it will be based in Athens — but it will be completely removed from any form of political control. This is typically the kind of Treuhand process that privatized all the assets of the East Germany.

And the strongest of all these measures is that with the exception of the bill on humanitarian measures — which is very reduced of what Syriza’s program, essentially a symbolic gesture — on all the rest of the few bills passed by the government on economic and social policy, the government will have to repeal them.
And what about all these issues all the liberals and social democrats use to give politically correct arguments for austerity, namely the defense budget and the Orthodox church?

There is nothing about the church. There is a slashing of the defense budget indeed put forward, and there was a vague discussion about making the repayment of the debt more viable, while explicitly rejecting any writing off or cancellation of the debt, properly speaking.

This will change almost nothing because already the interest rate of the Greek debt is quite low, and the annual repayments are extremely stretched out over time, so there is very little you can do to alleviate the burden of the debt in that way. And we should not forget that the agreement is just a preliminary for the memorandum that will accompany a new 86 billion loan, that will of course lead to a further rise of the debt.

So the vague clause about a future reconsideration of the the terms of debt repayment an essentially rhetorical move that just allows Tsipras to say that they have now recognized the necessity of dealing with the issue of the debt. It is pure rhetoric, empty words.
Do you think it was a mistake of the government and the Left not to have done something more about the Orthodox church, the army, and the defense budget, and therefore give arguments to the other side?

This is, honestly, not the priority. The Greek debt is essentially due to the broader economic situation in the country of unsustainable growth fueled by borrowing all those previous years, and is due to the fact that the Greek state has not been properly taxing capital or the middle and upper classes. This is the core of the problem. Not the myth about the church.

It’s difficult: taxing the church is not something that can be done overnight, because the assets owned by the church are extremely diverse. Most of them take the form of companies, or revenue that comes from land, or real estate. So there is a myth about this, when actually if you tax this type of revenue and wealth properly, you also tax the church itself.
So there’s not some idea that the government was afraid of the political cost, either vis-à-vis ANEL, or more generally in the country, of taking a tough line with the church?

Look, there are many things we can criticize this government for, but honestly them trying somehow to shift the burden of responsibility to ANEL is the least relevant one.

I would even say the most shocking moves in the realm of defense or foreign policy — for instance, continuing the military agreement with Israel, carrying out joint exercises in the Mediterranean with the Israelis — all these are decisions made by key Syriza people, like Dragasakis. It’s quite telling that he was representing the Greek government in the reception given by the Israeli embassy to celebrate twenty-five years of normal diplomatic relations between Greece and Israel.
And what about the other spin people are trying to put on this: that Tsipras has reintroduced politics into these technical discussions, he’s exposed the other side for what they really are, now in public opinion Merkel and the others are shown for the monsters they really are, and so on . . ?

Inadvertently, I think this is the case. A comrade sent me a message saying it is true the Syriza government has succeeded in making the EU much more hated by the Greek people than anything Antarsya or KKE has been able to accomplish in twenty years of anti-EU rhetoric in that field!
Let’s talk about what is to come now. There is a vote on the new austerity package this week, which you’re confident the Left Platform will vote against, an emergency congress of the party to try and regain the majority with potentially splits or expulsions. What then? A reconstruction of the Left with elements of Antarsya?

It’s early to discuss such future prospects.
But relations between the Left Platform and Antarsya have improved?

I think what was important is the fact that most sectors of Antarsya really fought with a high spirit the battle of the referendum, and in many places there were local committees involving all the forces of No, which means essentially Syriza and those sectors of Antarsya. So I think there is a political possibility that needs to be explored.

However, I’m not that optimistic about Antarsya as such because I think the glue that holds this whole coalition together is still traditional ultra-leftism. We can already see that what they say of this defeat is that they have been vindicated, this is the failure of all left reformisms, and what we need is a properly revolutionary party, and of course that they are the vanguard that constitutes the core of that party and they will continue down that road. So I think there will be some recomposition, but I expect that to be on a limited scale.
And, potentially, some social movement activity today, talk of a general strike in the public sector?

This is the most decisive factor still unknown. What is the bigger picture now? We have a new memorandum, and we have a reconfiguration of the parliamentary majority that is behind this new memorandum. This will be symbolically validated by the forthcoming vote, where we will see most of Syriza MPs voting together once again with pro-austerity parties for a new memorandum, and once again we have a gap between the political representation of this country and the people. So this contradiction needs to be resolved.

Clearly this field is now open for the Nazis. They will certainly try to make the best use of it. They have already voted against the Greek proposal, they will certainly vote against the new memorandum, they will certainly call it a new betrayal. The big question is what will be the level of social mobilization against the tsunami of measures that will fall now on the shoulders of the working people and of course the absolute urgency of reconstituting a fighting, anti-austerity left. That’s the main challenge of course.

We know we have some elements to reconstruct the Left, we know the heavy responsibility lies on the shoulders of Syriza’s left, in the broad sense of the term. In the narrowest sense of the term an even heavier responsibility lies on the shoulders of the Left Platform because it is the most structured, coherent, and politically lucid part of that spectrum of forces. So that will be the test of the coming months.
Let’s step back a bit and look at the process as a whole, and the first interview you gave to Jacobin: first on the broad strategic question of the Left Platform working within the government and within social movements simultaneously, what is your balance sheet on that?

First of all let’s start with the broader picture. What I had said in the interview is that there are only two possibilities for the Greek situation, confrontation or capitulation. So we had capitulation, but we also had confrontational moments that were very poorly led on the side of the government. That was the real test.

Obviously the strategy of the “good euro” and “left-Europeanism” collapsed, and many people realize that now. The process of the referendum made that very clear, and the test went up to its extreme limits. This was a tough lesson, but a necessary one.

The second hypothesis I formulated at the time was you need political successes, including at the electoral level, to trigger new cycles of mobilization. I think this also proved to be true, in two crucial moments.

The first was the first three weeks after the election, when the mood was very combative, confrontational, and the spirits were very high. This ended with the agreement of February 20. And, from that moment on, it was a relapse to the mood of passivity, anxiety, and uncertainty about what was going on. The second moment was the referendum, of course. Then we saw how a political initiative that opens up a confrontational sequence liberates forces and acts as a catalyst for processes of radicalization in broader society. This is a lesson we also need to take from this.

On the relation of social movements and the Left Platform now. Well, given how poor the record of the government has been, what we can say is that there have been no specific government initiatives that could open up concrete spaces for popular mobilization. Those measures were actually never taken. So this hypothesis, at that level at least, has not been tested. And what is ahead of us is something much more familiar, that is mobilizing against the policies of a government converted to extreme austerity.

More generally, Syriza implemented almost nothing of its electoral program. The best Left Platform ministers have been able to do is block a certain number of processes, particularly privatization in the energy sector that had been previously initiated. They won a bit of time, but that was all. What we also clearly saw in that period is that the government, the leadership, became totally autonomous of the party. That process had already started — we talked about it in our last conversation — but now it has reached a kind of climactic level.

It was also increased by the fact that this whole negotiation process by itself triggered passivity and anxiety among the people and the most combative sectors of society, leading them to exhaustion. Before the referendum the mood was clearly, “We can’t stand this kind of waterboarding process anymore, at some point it has to end.”

This is something personally I hadn’t foreseen. I thought the pace would be quicker. I hadn’t foreseen that this process of being increasingly trapped in this absolute deadlock lasting for so long, limiting enormously our own room for initiative.

This is the moment of course of inevitable self-criticism, which is only just starting. Clearly, the Left Platform could have done more in that period in terms of putting forward alternative proposals. The mistake is even clear because the alternative document itself was there, there was just internal hesitation about the appropriate moment to release it.

We had been neutralized and overtaken by the endless sequence of negotiations and dramatic moments and so on, and it was only when it was already too late, in that plenary meeting of the parliamentary group, that a reduced version of that proposal was finally made public and started circulating. This is clearly something we should have done before.
And what do you make of the attacks on Costas Lapavitsas’s statements about Greece not being ready for Grexit and therefore, in a sense, there being no way out? One of the problems with that formulation is that, although it’s empirically true there were no preparations for Grexit, it’s kind of a self-reinforcing statement, because the people who want Grexit would never be in the position to make the preparations.

I think that Costas’s statement has been misinterpreted. First of all Costas is one of the five people who signed the document offered by the Left Platform which makes it clear that an alternative is possible even now, immediately.

What Costas wanted to emphasize in the declaration he made, behind closed doors in the parliamentary group, is the following: that Grexit needs to be prepared for practically and that there was a political decision to not prepare anything and therefore cutting off any possibility, materially speaking, of alternative choices at the most critical moment.

It was that bridge-burning type of strategy that was very systematically put forward by the government. And I think this was the obsession more particularly of Giannis Dragasakis — he made it impossible to make any moves towards public control of the banks. He is the man of trust actually of the bankers and sectors of big business in Greece and has made sure that the core of the system would remain unchanged since Syriza took power.
And you confirm there were initial preparations for Grexit put on the table and rejected?

Very vaguely. In restricted cabinet meetings, the so-called government council, where only the ten main ministers take part, Varoufakis had mentioned the necessity in the spring to consider Grexit as a possible action and prepare for that. I think there were some elaborations about parallel currency, but all this remained quite vague and poorly prepared.

Now, as I said before, in his New Statesman interview, Varoufakis presents a narrative according to which he prepared an alternative plan during the lineup to the referendum. But this is also a confession on how belated all this came.
What would you say now — apart from the issue of pace and demoralization — you failed to understand, or understood only incompletely at the beginning of this process, that you understand better now?

I have rewound the film in my head innumerable times all these years trying to understand the moments of bifurcation. And, for me, the decisive moment of bifurcation in the Greek situation was the period immediately after the peak of the popular mobilizations in the fall of 2011 and before the electoral sequence of spring 2012.

As you might know, I was very involved with Costas Lapavitsas and other comrades including the leadership of the Left Platform at that stage, in initiatives to constitute a common project of all the anti-Europeanist left.

The discussions were quite advanced, actually, because there was even a document drafted by Panagiotis Lafazanis, and then amended by other people participating in those discussions. The idea was to open up a space of common discussions and actions between the Left Platform of Syriza, certain sectors of Antarsya, and some campaigns and social movements.

This initiative never came to fruition because it was categorically rejected, at the final stage, by the leadership of the main component of Antarsya, NAR (the New Left Current), which showed how unable they were to understand the dynamic of the situation and the need to change somehow the configuration of forces and the mode of intervention on the Left.

Once this possibility was closed off, the only remaining one was what was eventually realized. The existing forces of the radical left were put to the test, and somehow only Syriza was able to seize the momentum and give political expression to the need for an alternative.

We could say, in hindsight, that some sections of the Greek left that were less tied to party politics could have taken a Podemos type of initiative, or perhaps more realistically, a Catalan CUP-type of initiative with sectors perhaps of the far left but of the more movementist tenor.

But, once again, there were no such sectors ready to do that. Everyone was much too linked to the limitations of the existing structures, and the only attempt to redistribute the cards failed to materialize, in this case because the weight of traditional ultra-leftism proved too strong.
Is there anything you want to add?

Yes, I want to add a more general reflection about what is the meaning of being vindicated or defeated in a political struggle. I think what, for a Marxist, is necessary is a kind of historicized understanding of these terms. You can say, on the one hand, that what you’ve been saying is vindicated because it’s proved true.

It’s the usual I-told-you-so strategy. But, if you’re unable to give a concrete power to that position, politically you are defeated. Because, if you are powerless and you have proved unable actually to transform your position into mass practice, then obviously politically you haven’t been vindicated. That’s one thing.

The second thing is not everyone has been defeated in the same way and to the same extent. I want to stress that. I think it was absolutely crucial for the internal battle inside Syriza to have been waged.

Let me be clear about this. What was the other option? Having passed the test of that decisive period, both KKE and Antarsya have proved, in very different ways of course, how irrelevant they are. For us, the only alternative choice would have been to break with the Syriza leadership sooner. However, given the dynamic of the situation after this crucial bifurcation of the late 2011 to early 2012 moment, that would have immediately marginalized us.

The only concrete result I can see would be to add a couple more groups to the already ten or twelve groups constituting Antarsya, and Antarsya instead of having 0.7% being at 1%. That would mean Syriza would have been offered entirely on a platter to Tsipras and the majority, or at least to those forces outside the Left Platform.

Now in Greek society, it’s clear that the only visible opposition to what the government is doing from the left is KKE. You can’t deny that, but they are totally irrelevant politically. We haven’t talked about the role of the KKE during the referendum, but it was an absolute caricature of their own irrelevance. They called actually for a spoiled vote, they asked the voters to use the ballot papers they’ve made themselves, with a “double no” written on them (to the EU and to the government). These papers were of course not valid the whole operation ended up in a fiasco. The KKE leaders weren’t followed by their own voters, about 1% of the voters overall, perhaps even less, used those invalid ballot papers.

And, aside from them, there is the Left Platform. Greek people know, and the media constantly repeat that, that for Tsipras, the main thorn is Lafazanis and the Left Platform. We can add Zoe Kostantopoulou to this. I think that’s what we’ve gained from that situation. We have a basis from which to start a new cycle, a force that has been at the forefront of that political battle and carries this unprecedented experience.

Everyone understands that if we fail to be up to the challenge, it will indeed be a landscape of ruins for the Left after this.

From that perspective, which is the perspective of the reconstruction of the anticapitalist left, without pretending that we are the only force that will play a role, we recognize how major the stakes are, which puts a very high responsibility on what we will be doing in the here and now.

Thanks to Nantina Vgontzas for question suggestions

*****************

THE MAJORITY OF THE MEMBERS OF SYRIZA’S CENTRAL COMMITTEE REJECT THE AGREEMENT!

STATEMENT by the 109 (out of 201) members of Syriza’s Central Committee

The 12th of July in Brussels, a coup took place in Brussels which demonstrated that the goal of the European leaders was to inflict an exemplary punishment on a people which had envisioned another path, different from the neoliberal model of extreme austerity. It is a coup directed against any notion of democracy and popular sovereignty.
The agreement signed with the “Institutions” was the outcome of threats of immediate economic strangulation and represents a new Memorandum imposing odious and humiliating conditions of tutelage that are destructive for our country and our people.
We are aware of the asphyxiating pressures that were exercised on the Greek side, we consider nevertheless that the proud NO of working people in the referendum does not allow the government to give up in the face the pressures of the creditors.
This agreement is not compatible with the ideas and the principles of the Left, but, above anything else, is not compatible with the needs of the working classes. This proposal cannot be accepted by the members and the cadres of Syriza.
We ask the Central Committee to convene immediately and we call on the members, the cadres and the MPs of Syriza to preserve the unity of the party on the basis of our conference decisions and of our programmatic commitments.
Athens, July 15 2015

 **********

Uttalande från 109 (av 201) medlemmar i Syrizas centralkommitté

Den 12 juli i Bryssel ägde en kupp rum i Bryssel som visade att målet med de europeiska ledarna var att statuera ett exempel på bestraffning av ett folk som hade tänkt en annan väg, som skiljer sig från den nyliberala modellen av extrema åtstramningar. Det är en kupp riktad mot varje föreställning om demokrati och folksuveränitet.
Avtalet, som undertecknades med ”institutionerna” var resultatet av hot om omedelbar ekonomisk strypning och representerar ett nytt Memorandum av motbjudande och förödmjukande villkor för förmyndarskap som är destruktiva för vårt land och vårt folk.
Vi är medvetna om det kvävande tryck som utövades mot den grekiska sidan, men vi anser ändå att det stolta NEJ från arbetande människor i folkomröstningen inte tillåter regeringen att ge upp inför trycket från fordringsägarna.
Detta avtal är inte kompatibelt med vänsterns idéer och principer, men framför allt annat, det är inte förenligt med behoven hos de arbetande klasserna. Detta förslag kan inte godtas av medlemmarna och kadrerna i Syriza.
Vi ber centralkommittén att sammankalla till möte omedelbart och vi uppmanar medlemmarna, kadrerna och parlamentsledamöter från Syriza att bevara enigheten i partiet på grundval besluten från vår konferens och våra programmatiska åtaganden.

Aten, 15 juli, 2015

Hoppets och skammens Europa

Alxis Tsipras beslut att genomföra en folkomröstning den femte juli har tänt en strimma av ljus och hopp i det europeiska mörkret. Efter fyra månaders förhandlingar, i ett försök att uppnå en ”hedersam kompromiss”, som Syrizas färgstarke ledare uttryckte sig, stod det klart att det aldrig varit en fråga om förhandlingar utan bara diktat från de nyliberala talibanerna i Bryssel, eller ”Trojkan” som de också kallas.

Trojkans sista bud var inget annat än en grov förolämpning. Förslaget var i stort sett identiskt med om inte värre än den plan som regeringen Samaras accepterade strax innan valet i januari. Fem års katastrofal åtstramningspolitik som lett till en depression som inte ligger trettiotalets efter ska förlängas som om inget hänt. De groteskt felaktiga prognoser som IMF presenterade 2010 för att bevisa åtstramningspolitikens korrekthet borde ha lett Europas politiska ledare till en omvärdering av den förda politiken.

Med eftergift på eftergift visade Tsipras regering sin vilja att nå fram till ett avtal. Enligt många inom Syriza var det alltför många eftergifter. Men det bidde inte en tumme. Samma gamla slitna vante kastades ner på bordet framför Tsipras.
-Passar den eller passar den inte. Det är bara att välja, sa IMF/ECB och Kommissionen unisont.

Trojkans provokativa arrogans träder fram i en liten detalj. I Tsipras förslag den 26 juni fanns en punkt att skatten för företagsvinster skulle ökas från 27 % till 29 %. Teknokraterna i Bryssel tog fram rödpennan, strök över och skrev ner 28 %. Resten av Tsipras förslag behandlades med samma totala förakt för finess. Rad efter rad ströks över med rött och de gamla vanliga förslagen präntades i rött. Det oförskämda agerandet kanske blir avgörande i söndagens folkomröstning. Rapporter från Grekland vittnar om människor som chockats av händelsen som ingen kan undgå att se som en öppen förolämpning av regeringen och befolkningen.

Men ändå är den verkliga förolämpningen mot Syriza, befolkningen och hela Grekland det faktum att talibanerna i Bryssel anser sig ha rätt att diktera den grekiska regeringens politiska val för hur ekonomin ska komma på fötter.

Ytligt sett fanns det inga stora skillnader mellan Tsipras och Trojkan i prognoserna för de nödvändiga budgetöverskotten de kommande åren. Men en närmare titt på de två förslagen visar att de sociala prioriteringarna var totalt motsatta.

Regeringens förslag la tonvikten vid ökade inkomster genom att öka skatten på företagens vinster, genom en punktskatt på 12 % på alla företagsvinster över 500 000 euro och en del andra stärkta inkomster för staten. Åttio procent av det planerade budgetöverskottet skulle täckas av dessa ökade inkomster som skulle tas ifrån de med god ekonomi. Bara 20% av budgetöverskottet skulle uppnås via minskade statliga utgifter.

Till ingens förvåning svarade IMF att det kommer inte på frågan att öka beskattningen av företagen eftersom det skulle öka arbetslösheten, svarade Christine Lagarde vars expertis på prognoser vi redan sett. IMF krävde att budgetöverskott skull uppnås med den motsatta kvoten, 20 % ökade inkomster via beskattning och 80 % via minskade utgifter framför via sänkta pensioner över hela linjen.

Här ligger i ett nötskal skillnaden mellan mörkrets Europa och det hoppets Europa som Syrizas valseger i januari öppnade dörren till. Nu på söndag kan den dörren öppnas på vid gavel. Oavsett vilka svårigheter som väntar det grekiska folket är det bättre att leva på ett demokratiskt hopp än att falla ned på knä inför guldkalven i Bryssel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,