Därför vill Stefan Löfvén ha Jan Björklund och Annie Lööf som ministrar i stället för Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt

”Det är lite svårt att hävda att vi skrämmer bort folk! Vi har vetat hela tiden att det mest populära alternativet var en rödgrön regering med oss i.”

Det är kommentaren från (v):s partisekreterare Aron Etzler när han får reda på att 38 procent av de rödgröna väjarna ville ha det så i den undersökning som Demoskop i går gjorde för Expressen.

Så kan man naturligtvis se det. Fast samtidigt bita i det sura äpplet. I de röstsiffror som de facto är ett valnederlag inte bara för moderaterna utan också för ”vänstern”, även i den mest generösa tolkning av detta ord som överhuvudtaget är möjligt. Det är bara 21 procent av hela väljarkåren som vill ha en rödgrön regering med (v)…

Som jag skrev i ett tidigare inlägg:

”Ser vi årets riksdagsval fick (s) tillsammans med (v), 36, 9 procent av rösterna. Är vi välvilliga och räknar in FI till arbetarrörelsen, vilket kan vara tveksamt, stannar dessa partier sammanlagt på 40 procent. Partier med en borgerlig, alltså en privatkapitalistisk, traditionell borgerlig agenda, fick hela 60 procent. I riksdagsvalet till Andrakammaren, 1968, fick (s) och (v) däremot fantastiska 53,1 procent tillsammans. (S) fick 50.1 och (v) 3,0.”

Detta samtidigt som vi sedan, i decennier, sett en historisk förflackning av Arbetarepartiet Socialdemokraterna.

Arbetarrörelsens oövervinnerliga flaggskepp under hela förra århundradet, våra socialdemokrater,  seglar i vårt nya sekel under falskt flagg och man seglar i kvav.

”Arbetarepartiet” är bara något vi påminns om med det gamla  namnet i trycket längst upp på valsedlarna. Annars är varje tanke på att organisera och företräda en klass borta. Partiet leds av nyliberaler med en nyliberal politik.

Aron Etzler kunde och borde därför ha sagt något helt annat:

”Det är självklart att vi inte skrämmer bort folk. Det är vår politik som skrämmer bort industriägarna, finanshajar av all sorter och deras partier i den alliansregering som nu fallit. Liksom många av fackförbundens ledare som framförallt känner sig förbundna med våra motståndare ute på arbetsplatserna. Det är därför Stefan Löfvén bryskt visade oss kalla handen. Han vill gå i allianspartiernas fotspår och i stora drag regera med samma högerpolitik. Det är därför han vill ha Jan Björklund och Annie Lööf som ministrar i stället för Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt.”

Sedan kunde han ha fortsatt:

”Vänsterpartiet vill att arbetarrörelsen återskapas som en verklig rörelse för alla arbetande, arbetslösa, ungdomar och andra stora utsatta grupper. Både i riksdagen, i alla andra församlingar. Överallt i samhället, inte minst i våra fackföreningar, ska vi vara i opposition mot Stefan Löfvéns och Miljöpartiets högerpolitik. Vårt alternativ är en rättvisepolitik! En solidarisk, jämlik och demokratisk opposition där vi ska finnas sida vid sida oavsett kön, sexuell läggning eller etnisk bakgrund. I vårt Sverige ska alla ha ett arbete och det ska vara svenska löner på svenska arbetsplatser! Välfärden ska drivas utan vinst och bemanningsföretagen ska jagas bort! Vi ska fortsätta med en generös flyktingpolitik men se till att all lönedumpning hävs. I allt vad vi gör när vi omgestaltar vårt samhälle är förutsättningen också en miljöpolitik där vi bevarar och återbrukar vår jord.”

På så sätt kunde han och Vänsterpartiet återta initiativet och ta på sig ledartröjan för det långa och tålmodiga oppositionsarbetet mot högerpolitiken med dess marknadsdiktatur!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Maramö en bullerbymyt – i verkligheten utrotar Annie Lööf mjölkbönderna

.
”På ett eller annat sätt finns drömmen om ett soligt Bullerbyn hos de flesta svenskar och det är den som Annie Lööf och Centerpartiet spinner på inför mötet i partiledarens föräldrahem i ett lantligt Småland.”
.

Som för så många andra i min generation vet jag att Lisa och hennes storebröder Lasse och Bosse bor i Mellangården. De bägge systrarna Britta och Anna i Norrgården samt Olle och hans lillasyster Kerstin i Sörgården. Jag kan eller känner igen alla repliker från Astrid Lindgrens ”Alla vi barn i Bullerbyn”.

På ett eller annat sätt finns drömmen om ett soligt Bullerbyn hos de flesta svenskar och det är den som Annie Lööf och Centerpartiet spinner på inför mötet i partiledarens föräldrahem i ett lantligt Småland. Maramö ska dofta ostkaka och nyskurade furugolv med grönsåpa. Fredrik, Göran, Jan och Annie kommer visserligen från olika gårdar eller partier, men kan ändå samsas. Kanske kivas när den politiska leken rasar som värst, men ändå samsas i ett borgerligt fyrspann. Låt vara att Fredrik alltid sitter på kuskbocken och håller i tömmarna. Symboliskt nog ska de övernatta i de fyra sovrummen bredvid varandra på övervåningen i föräldrahemmet. Sammankomsterna och presskonferenserna blir i byns gamla missionshus under den broderade bonaden som förkunnar att ”Se Guds lamm som borttager all synd”. Ett klart budskap om att de syndiga budskapen om ”månggifte” och ”avskaffad arvsrätt” nu definitivt ska ses som bortsuddade från Centerpartiets dagordning.

Nu är denna traditionellt trygga, lantliga och barnsligt oskuldsfulla scenografi helt falsk. Ett politiskt falskmynteri av värsta slag.

Centerpartiet i armkrok med socialdemokraterna och till förnöjelse för moderaternas industriella storbönder har i decennier medvetet fört en politik som slår ut svenska mjölk- och köttproducenter.

.

.

Så här ser det ofta ut i det svenska jordbrukslandskapet.

Bilden från den fina fotobloggen  r-almroth.se

Sverige har bara kvar 4 992 mjölkbönder. På tio år har antalet mjölkbönder halverats, från drygt 10 500 mjölkbönder år 2002. På 25 år har över 25 000 svenska mjölkgårdar lagts ner. Antalet ridhästar har passerat antalet mjölkkor så det är egentligen helt naturligt att man blandar ut nötfärsen i hamburgarna och köttbullarna med hästkött.

Importen av mejeriprodukter mer än fördubblades mellan 2001 och 2011. Enligt statistik från LRF importerades 14, 2 procent av alla mejeriprodukter (omräknad till mjölkråvara) år 2001. Tio år senare var siffran 32, 5 procent.

Av det kött vi svenskar köper i dagligvaruhandeln är ungefär 50% av nötköttet, 25% av grisköttet och 40-45% av charkköttet importerat. Inom storhushållssektorn är siffrorna ännu högre; ca 85%, 85% och 70%. Totalt sett stod importens andel av vår konsumtion för 50% av nötköttet, 35% av grisköttet och 63% av lammköttet under 2010.

”Vi är en del av den globala marknaden och kan inte göra något åt detta”, säger Arla. Kanske det. Men politiken kan göra skillnad. Alla de sju riksdagspartierna är egentli

g oengagerade i frågan. Deras ointresse för svenskt jordbruk är lika stort som deras intresse för att pladdra om vikten av närodlat, bra råvaror och bra svensk djurhållning.

Den rustika, trygga och strävsamt lantliga idyll som visas upp i Maramö är bara vackra kulisser som skyler verkligheten. Bakom dessa pågår jakten på Sveriges sista mjölkbönder. Annie Lööf borde i stället ha valt någon häftig krog på Stureplan som tillhåll och mötesplats för den Borgerliga alliansen. För visst är det Stureplanscentern som har segrat? Åtminstone när det gäller jordbrukspolitiken.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,AB1,DN2,DN4,AB2,DN5,