Hur många nyanser av svart – och rött – tål ett land?

Rawia Morra är palestinska, poet och författare, och vi gläds i dag åt en ny gästblogg, ett lågmält ramaskri som når in i ryggmärgen på den syriska diktaturen.

Rawia skrev här i fjol våras om ”Mitt eget Nakba” där vi fick en komprimerad bild av en av vår tids största tragedier.

Hur många nyanser av svart tål en plats? Det är en fråga som sysselsatte min hjärna i flera omgångar idag. Bilderna från Syrierna är bilder av ett land där liemannen aldrig får nog. Aldrig är still. Aldrig normal. Liemannen i Syrien är ett rabiessmittad månghövdat och vansinnigt monster som slukar allt och tömmer livet på färg.

 Jag har varit i Syrien många gånger och mitt första och sista intryck av landet var, varje gång, att det är en färgfest. För trots förtrycket och skräcken som våldgästade människorna i deras vardagsrum, kök eller sovrum, var syrierna noga med färgerna. De törstade efter färgerna. Och omgav sig med dem överallt. En promenad genom den gamla marknaden i Aleppo eller Hamdiyya i Damaskus kunde få en snurrig. Festklänningarna, dansdräkterna, juvelerna i guldbutikerna, kryddorna, maten. Allt sprakade lite väl mycket för mina krigströtta libanesiska ögon som sökte lite vila och lite lugn.

Och det som återstår idag är svart, svart och massor av ohyggligt rött som dyker upp plötsligt och får själen att vrida sig i en smärtsam kramp.

 Hur många nyanser av svart tål detta arma land? Här går vi klädda i svart av bekvämlighet och många andra triviala orsaker. Men där, i Aleppo, i Homs, i Yarmouk och överallt i Syrien, är svart och rött det enda som återstår av liv och mänsklig existens för lång tid framåt.

Och länder grönskar inte lika fort som gräsmattor. De blommar inte ut som trädgårdar eller ängar. När ett land smulas sönder i en malström av alla nyanser av svart och rött, är det för lång tid framåt. Och det är det som regimen i Syrien förstår.

Detta ohyggliga som regimen gör mot Syrien betyder bara en sak: De kan omöjligen se Syrien som deras land längre. Eller som ett land som de någonsin kommer att styra igen.

Rawia Morra

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”Mitt eget Nakba” – 65 år sedan den sionistiska statsbildningen Israel proklamerades

I dag är det 65 år sedan de sionistiska terrororganisationerna proklamerade den egna statsbildningen Israel i det land som var Palestina. Västerlandets sista koloni vilken alltsedan dess har haft som ideologi och praktisk politik att ständigt utvidgas på bekostnad av de etniskt rensade palestinierna. 15 maj 1948 är därför en dag som kallas för Nakban eller an-Nakba (Fördrivningen eller Katastrofen). Rawia Morra berättar här som gäst på bloggen om sitt eget Nakba. Den finns också på hennes sida på Facebook. Med bara några stycken, noga räknat med knappt 600 ord, får vi här i blixtbelysning en komprimerad bild av en av vår tids stora tragedier. Vi får också ett budskap om att kampen för palestiniernas rättigheter måste fortsätta. Den sionistiska staten, som en ”ren judisk statsbildning”, är en kolonial efterbörd, som i historieböckerna en gång bara kommer att läsas som en lika brutal som absurd parentes i Mellanösterns historia:

 

 .

Min egen Nakba!

Nakban upptäckte jag hemma när jag var ett litet barn. Nakban, katastrofen, inträffade varje gång min far drog sig undan för att gråta. Och varje gång rasade min lilla värld samman. Och med tiden, förstod jag vidden av det svek jag och mitt folk utsattes för, om inte helt och hållet, och att gå undan och gråta blev också min egen tradition.

Min far grät över det han såg av den förnedring som hans folk utsattes för. Han grät på grund av lögnerna som spreds om oss. Han grät när han utsattes för diskriminering. När han såg folk gå under på grund av sorg, fattigdom och orättvisor.

Min far var inte född flykting. Han var son till Mariam Fa’aor Qaddoura och Muhammad Hussein Morra. Släkten Morra var inga fattiglappar men Mariams far var tydligen en dag en av dem mest förmögna människorna i Övre Galilén. Efter årtionden av kamp mot brittisk ockupation och sionistiska terrorligor hamnade de helt utfattiga i Libanon, medan deras mark och deras skördar, ja till och med deras olivpress och kvarn stals av sionisterna.

Utblottade, ensam med sin svårt deprimerade mor, Mariam som under årens lopp förlorat sin far, alla sina syskon och sin förmögenhet, och att över en natt även förlora den mark som utgjorde hennes säkerhet, föll hennes värld sönder och samman. Mariam, min stolta farmor, levde ända fram till den israeliska invasionen av Libanon 1982. Hon hörde varenda skott, varenda raket och varenda bomb som släpptes över Beirut. Sen dog hon. Förföljd från sin barndom och ungdom till sjukhussängen där hon vägrade vara med längre.

Min far dödades av en bomb i Tall al-Zaatar. Han var då 41 år gammal. De som grät var mina syskon och jag. Jag var tio år gammal och min yngsta syster fyra. Vi grät och grät. Far var den ende som inte grät den gången. Han såg förvånat på oss och på de floder av blod som forsade ur hans många sår. Som om han kämpade emot tanken att där skulle allt ta slut. Tanken på att lämna oss ensamma till sionisterna och deras lakejer att göra sig av med oss också.

Bilden som ni ser nedan var det som återstod av Tall al-Zaatar då, 1976. Flyktinglägret bombades av falangisterna, med israeliskt bistånd och vägledning och själv överlevde jag i ett källarhålet i det enda huset som står kvar på bilder längst till höger. Och så slutade allt i mitt liv med jämna mellanrum för sionisterna lämnade oss aldrig i fred.

Min by var gammal. Dess bysantinska kyrka vittnar om det. Och dess moské. Och nej, vi flydde inte utan anledning. Byn Suhmata bombades med samma teknik som Assad använder idag mot det syriska folket. Man släppte ner tunnor fulla med sprängmedel över byn från flygplan. Men det fanns då tyvärr inga mobiler att filma fasorna med.

Om jag hatar sionisterna som stal mitt land? Och förvandlat mitt liv till en enda lång golgatavandring? Hat är ett alldeles för litet ord. Det som håller mig vid liv är lusten att se rättvisa skipas. Att se att det som stals återigen lämnas tillbaka till dess rättmätiga ägare. För det kommer att ske. Sionisternas skulder är alldeles för tunga och för fasansfulla för att någon som helst statsbygge skulle klara av att bära dem. Sionisternas stat kommer att rasa under tyngden av våra tårar och vårt blod. Det är en sorts naturens lag. Och då, först då, kommer jag att känna sann glädje. När Palestina återuppstår som det alltid har varit. Ett land för alla dess barn, oavsett hudfärg eller religion.

Här ett nästan en timme långt inslag om Nakba från Aljazeera.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,