-Alla döda var klädda i pyjamas

 

Augusti 2012 var månaden med flest dödsoffer sedan upprorets början, med cirka fem tusen döda – barn, kvinnor och män , de allra flesta civila. Bombningen av bostadskvarter i Damaskus och Aleppo syftar till att terrorisera de som ”erbjuder terroristerna skydd”. Massakern i förorten Jdeydeh Artouz var en kollektiv bestraffning av befolkningen. Där fanns inga FSA-brigader och inga andra beväpnade miliser. Massakern visar att regimen medvetet dödar civilbefolkning för att sprida skräck och tvinga den att vända det väpnade motståndet ryggen.

Siffror och kall analys av regimens terror ger dock inte en närbild av det avskyvärda våld som de regimlojala specialtrupperna under ledning av Maher Assad är i stånd till. Vittnesmålen som Rosa Yassin Hassan samlat in i Damaskusförorten Jdeydeh Artouz ger en outhärdlig bild av vardagen för de som vägrar krypa för diktaturen.

Rosa Yassin Hassan är en syrisk skribent bosatt i Damaskus. Den här artikeln publicerades den 26 augusti 2012 i tidskriften Nawafez. Översättningen till franska finns på den schweiziska veckotidningen A l’Encontre. Här under har jag översatt stycken till svenska.

 

*****

Här följer ett vittnesmål av N. boende i Jdeydeh Artouz.

Trots den svarta röken och lukten av brand som fyllde luften sa min kusin: -Kom så ser vi efter vad som skett.

Vi hade hållit oss gömda i vårt hus i timtal, som skräckslagna råttor. De sa att de skulle döda alla som var ute på Jdeydeh Artouz’s gamla gator. Flera hus runt vårt stod i brand sedan fredag morgon. Jag såg röken och kände stanken.

Grupper av kvinnor och barn, men få män sprang mot olivlunden. Vi följde efter. De verkade förflytta sig mot en särskild plats. De sprang mot ett antal små lastbilar (Suzukis) vid olivlundens kant. Flaken var fulla av dussintals kroppar täckta av färgade tygstycken. En av kvinnorna klev upp på en lastbil och avtäckte ansiktet på kropp efter kropp. Den femte kroppen, med öppna ögon stirrande mot himlen, var tydligen hennes man. Jag kände inte den kvinnan. Man sa till mig att hon tillhörde familjen Mourabieh. Hon täckte över den döde igen och började besvärja och ropa men utan att gråta. Färgen i hennes ansikte var som hennes mans.

Begravning och samtidig demonstration i Jdeydeh Artouz den 13 augusti.

En av familjen Bilals unga män sprang mellan lastbilarna, jag såg honom komma i pyjamas på långt håll. Han började också lyfta på skynke efter skynke. Han ansikte var tomt som på ett spöke och helt utan uttryck. Jag ville hälsa på honom, även om läget inte passade. Men han upptäckte just då en kropp som han gråtande satte sig bredvid och kramande den dödes huvud mellan sina händer. När jag närmade mig såg jag att det var Abd-al-Qadar Bilal som låg där. Jag kände knappt igen honom. Man kunde tro att det var en docka med avskuren hals, överraskad, förskräckt.

Bleka torra fötter stack ut under tygen. Jag såg våra grannars son, en ung solbränd man vars namn jag glömt, hans ögon fixerade i tomheten. Vid sidan av honom låg Farouq Al Bouqai med krossat huvud, hans hjärna som flöt ut på lastbilsflaket. Han verkade ha fått många slag sedan han arresterades två dagar tidigare. Hans fötter var nakna och svullna under det skylande tyget. Pyjamasen han var klädd i dröp av blod. Kroppen av en ung medlem av familjen Al Samaoui var inlindad i ett rött skynke. Han bar också pyjamas.

Ett annat skynke dekorerat med blommor var fullt med brända fläckar… När någon lyfte på det såg jag axlar som höll uppe en förkolnad massa som jag tror var hans huvud. Hjärnan var förkolnad och lukten av bränt spred sig runtom. Man sa att det var Tariq Bilal eller kanske Khaled Al Bouqai för man visste att dessa två hade bränts och att 17 unga i familjen Al Bouqai dödats de två senaste dagarna.

Sedan kom en man jag inte känner och identifierade en förbränd kropp med hjälp av sandalerna på kroppen och resterna av pyjamasen. Det var mannens son ropade han i sin förtvivlan och slog sig själv. Man ropade ”vilken familj tillhör han?” till honom men han svarade inte. På nytt ”vilken familj är det, hajji?” men han svarade fortfarande inte.

Alla kroppar var klädda i pyjamas. För de var alla hemma hos sig när de arresterades och dödades. Jag var också klädd i pyjamas liksom min kusin. Och vi var fortfarande i pyjamas när vi förskräckta stod framför masgraven…den som grävts på längden mellan olivträden med plats för alla offer i Jdeydeh dessa två dagar.

En gammal man svarade på en fråga: Vi har inte begravt dem på begravningsplatsen för att undvika en fälla och orsaka fler döda…vi begraver dem här, utan ceremoni…det är redan nog med döda. Medan vi betraktade hur kropparna lades bredvid varandra, en efter en i massgraven, ropade någon: ”En kropp nära brunnen! ”

En Suzuki rivstartade med två unga män i framsätet.

Jag har upptäckt att en massaker är lätt att utföra i våra trakter. Man omringar platsen, sedan går man in för att döda människorna. Kula efter kula, ta-ta-ta, och det är över. Inga kondoleanser, inga begravningsceremonier, tomma gator. Så går en massaker till. Det enda som de överlevande bevarar är den sura fräna lukten av skräck som flyter över området.

Över hela landet begravs oppositionella i massgravar.

*****

Här följer utdrag av en intervju med A.

Om du frågar regimanhängare om orsaken till massakrerna som skedde i Jdeydeh Artouz svarar de att det är ”terroristernas” fel, de angrep polisstationen i staden. De säger att beväpnade revolutionärer släpade ut en del poliser och dödade dem för att sedan spränga kommissariatet i luften. Söndagen innan hade de dödat en officer och två av hans män och kadavren var kvar i bilen i två timmar innan de hämtades.

Men de massakrer som skedde i Jdeydeh, onsdag den 1 augusti och fredagen efter var inte riktade mot beväpnade revolutionärer… De hade redan lämnat området. Det var de unga som stannat hemma hos sig som massakrerades… och om de hade varit beväpnade hade massakrerna inte skett så enkelt. Två veckor innan på Ramadans första dag startades angreppet på Jdeydeh  av hundra man från ”massaken”(ett kvarter byggt av staten reserverat för familjer i säkerhetstjänsten och armén) understödda av tre stridsvagnar uppställda på Al-Jallahgatan, Ghaleb Marbiehs gata och den tredje nära olivlunden.

I sammandrabbningarna som ägde rum dog tolv av regimens män. Revolutionärerna kunde ta hand om två militärfordon och en tung kulspruta.

Den dagen tog säkerhetstjänsten hand om sina döda. De klädde av dem i underkläderna staplade dem på hög och en man med kamera filmade dem. Kort därefter dök filmen upp i statliga media som sa att den visade en grupp av terrorister som regimen dödat. Efter två timmars strid fångades läkaren Ziad al Bouqai och den unge Youssef Ghanim, en 22 år gammal snickare och nyligen inflyttad till Jdeideh. Youssef Ghanim hade ljus hy och rödlätt hår. Efter att han dödats visades han kropp upp i regimmedia som en afghansk ”moudjahidin” som tagit sig till Syrien för att strida.

Demonstration i Daraya där en massaker på över fem hundra personer ägde rum.

Det var på morgonen den 1 augusti som de första tecknen på den kommande massakern visade sig. En dov tystnad rådde i området. Den dagen bröts inte elströmmen som var brukligt. Helikoptrar cirklade över Jdeydeh i fem timmar efter att i de första morgontimmarna ha skjutit fem raketer i riktning mot olivlunden i staden.

Klockan tre på eftermiddagen trängde de in i staden, flera tusen man och flera dussin stridsvagnar. Enheter ur den fjärde divisionen (under Maher Assads kommando) gav dem understöd. De hade vita tecken på sina hjälmar och handskar.

Då gick folk runt i husen för att varna de unga att armén kom, för att alla under 40 år skulle fly. Men de flesta unga stannade hos sig eftersom de inte ansåg sig ha gjort något att stå till svars för, förutom deltagande i en demonstration eller två och andra fredliga aktioner. Så tänkte jag också.

-Jag har inte gjort något att vara rädd för… jag stannar hemma. Men folk kom tillbaka och sa att 75 unga i kvarteret intill arresterats trots att de inget gjort… Fly! Då flydde jag.

Vi hörde hur lås till butiker sprängdes med skott, hur fönster krossades och butikerna plundrades. Jag såg ungdomar springa mot dalgången där de kunde gömma sig bland olivträden. Armén blockerade båda ändarna av Deirgatan. Det var tydligt att de ville omringa de unga ute på slätten och vi hade inget val. Vi samlades under olivträden. Mindre än tio minuter senare landade en granat bland oss, sten och jord slog upp i ansiktet. Förblindad av jord i ögonen flydde jag och ett tiotal i motsatt riktning. Jag hörde allt intensivare gevärseld som närmade sig. Jag kände min väns hand som tog tag i mig och drog mig tillbaka i den riktning vi kom ifrån eftersom det fanns en armébarrikad framför oss från vilken de sköt på oss.

Mina ögon brände. Jag höll dem stängda och hörde stridsvagnar som passerade på asfalten, skott i bakgrunden och i närheten. Pansarfordonen och stridsvagnarna hade omringat olivlunden men jag lyckades fly. Jag ville övertyga min vän att fly med mig, men han vägrade. Jag sa till honom ”att om vi ska dö låt åtminstone våra föräldrar få veta det” Men ha ville inte lämna olivlunden.

Alla som stannade kvar dödades, de flesta med kniv. Mohammad Al Khatib och Abd Al Razzaq Bilal hittades hängda med en telefonkabel i ett olivträd. Medan jag sprang förbi torget föste soldaterna ut de unga ur husen till en samlingsplats. De flesta var klädda i pyjamas. Det var efter vad jag kunde se cirka 150 ungdomar. De slängdes på marken med bakbundna händer och soldaterna börja trampa på dem skrikande: ”Ni ville ha frihet, va? De skymfade dem, skymfade dem. Deras gälla röster och den omgivande tystnaden förföljde mig i flykten mot det okända.

Senare fick jag veta att sjutton ungdomar valts ut och förts till skolan Ghaled Mourabieh Al Jadida av stridsvagnar och arméenheter. Där ställdes de upp på rad med t-skjortorna uppdragna över huvudet så att de skulle se ut som bundna ligister. En kameraman filmade dem en och en snabbt och gav sig av omedelbart innan de sjutton unga männen genomborrades av kulor från automatvapen. Alla dödades.

Innevånarna i Jdeydeh Artouz upptäckte massakern i skolan endast efter arméns reträtt från staden. Och de förstod vad som skett enbart efter att ha sett sina levande söner visas i teve uppradade mot skolväggen presenterade som terrorister infångade av soldaterna i vår ”modiga” armé.

Jag återvände hem och väntade mig att dö. Men de kom inte tillbaka. Efter många timmars outhärdlig väntan hörde jag röster från hus till hus. ”Å… Gott folk, kom ut och se era pojkar…de har massakrerats… å, folk”.

Bröderna Assad har tiotusentals offer på sina samveten …om de har ett.

Innevånarna tog sig mot olivlunden för att söka efter sina barn och jag försökte gå ut för att höra mig för om mina vänner när nya skott hördes. Arméns barrikad var fortfarande där och de sköt på oss. Några av oss dog. Några meter från mig splittrades huvudet på en man i två delar och hans hjärna rann ut på asfalten. Jag kände hur min vilja tappade kontrollen över min kropp och medan jag trodde mig fällas av chocken från en sådan syn sprang min kropp iväg på sina två ben. Jag minns allt som jag sett, ändå har jag känslan av att inte upplevt det. Jag minns det som en fruktansvärd mardröm.

Vid moskén Al Omari vägrade en soldat att följa order och skjuta på människorna. De avrättade honom. Hans kropp slängdes i en närliggande källare och sedan slängdes fyra civila som också dödats ovanpå honom. Sedan satte de eld på de fem kropparna. Lukten av brända lik invaderade hela kvarteret.

De upptäcktes senare på kvällen när information om massakern började nå oss. När vi var säkra på att armén och säkerhetstjänsten lämnat området kunde vi lämna våra hus. Under natten hittade människorna dussintals kroppar övergivna i oanvända källarrum. Det luktade eld, krut och död i Jdeydeh Artouz medan skräcken lyste i ansiktena och ur själens djup.

Innan onsdagen övergick i natt hittades 45 kroppar som samlades ihop sida vid sida i Khadijamoskén. Där hittade jag min vän liggande med huvudet vid sidan av kroppen. Jag kunde inte se om huvudet avskilts av en granat, en kniv eller något annat; Jag vet inte. Vad jag vet är att jag såg honom på håll och att jag flydde.

Innan natten var över hittade vi ännu åtta döda kroppar. Sammanlagt dödades alltså 52 unga människor. Moskéns högtalare anropade folk att komma för att identifiera de döda. Många var inte ännu igenkända eftersom de inte gick att känna igen. Föräldrarna tvingades identifiera dem med hjälp av kropparnas klädesplagg eller skor.

I dag vet jag inte om jag ska glädja mig åt att ha undgått döden, eller vara ledsen över de andras död medan jag var vittne till allt. Jag vet inte om jag ska vara lycklig eller ledsen över att ha undgått döden med näppe. Dagarna efter massakern tömdes den gamla staden Jdeydeh Artouz på sina medborgare. Skräcken har tagit vår plats, skräcken att ens tala om massakern. Som om de unga som föll för tyrannens hand dör igen av vår tystnad.

Rörd, tystnade A. och vände sitt ansikte bort från oss.

Media:

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Strategiskt G2-möte – ”Sensommarfrid”

 

I hägn av Alefjälls vackra vidder arrangerades för sjätte året i rad bloggens viktiga G2-möte (Group of 2).  Med Risvedens gamla vargstråk inte långt från husknuten, plogar av sjungande vildgäss över taket och en älgfamilj mumsande ute i hagarnas höstklöver kunde vi här mötas ostört för att diskutera framtiden.

,

.

Åsman förbereder intensivt ett av mötets sessioner. Han kan lugnt koncentrera sig på arbetet i skydd av säkerhetschefen Freja som här gör en extra kontroll av marken.

I en global värld där kapitalisternas jakt på råvaror, kontroll över marknader och vinster, dag för dag, i ett allt snabbare tempo förstör både människor och vår planet, är det av stor betydelse att även vi kan mötas rent fysiskt, sitta ner vid samma bord och under längre stunder byta våra tankar. Inte minst därför att Åsman sedan decennier är bosatt i Bryssel, ibland i Timrå långt i norr, medan Kildén har sitt säte i just Alefjäll.

.

Även Kildén får besök av Freja som vill se till att ingen otillbörlig litteratur far runt under toppmötets gång.

På ett sätt blir därför G2-mötet också till bloggens personalfest. Givet förutsättningen att vi vare sig har inkomster eller vinster för våra skriverier gör vi givetvis inga skatteavdrag för sammankomsten. Trots toppmötets strategiska betydelse för vårt engagemang och det givna behovet av en liten ”kick off” som det heter numer. I skenet av alla skandaler kring slöseriet med skattepengar, vare sig det gällt AP-fonderna, Tillväxtverket, Vinnova eller Stiftelsen för strategisk forskning, beslutades ändå att kostnaderna skulle vara både ännu mer transparanta och modesta än brukligt. Det interna arbetsnamnet var ingenting i stil med Säkerhetspolisens ”James Bond” utan ett vardagligt ”Sensommarfrid”.

.

.

Även havskräftorna följde toppmötets inriktning och rätade in sig i leden.

.

Vid den traditionella gemensamma supén skars ransonerna på de olika skaldjuren ner till ett minimum och Alefjälls källvatten i sin enkla karaff spetsades med blott några smala citronskivor. Hos oss hängde inga ballonger för 300 000 kronor i taket, blott en blygsam dekor med två vackra ljusstakar och några dillkvistar (givetvis ekologiska och närodlade). Inga inhyrda storbandsorkestrar i smoking. Vi nöjde oss med att skratta åt Johnny Hendriksen i den härliga norska TV-serien ”Lilyhammer”…

,

.

Som vid alla toppmöten gjordes en del försök till inbrytningar. Här stoppas ett ”brunsvart block” som försöker forcera kravallstängslet.

Men elstängslet samt den hårda fysiska konfrontationen med Freja och en av hennes assistenter gör att upploppet tvärt tvingas att stanna upp. Internationell media var mycket imponerade av denna beslutsamma insats, trots att de med sina kameror, genom områdets avstängning, bara kunde fånga det hela genom att följa skuggorna.

.

.

Vid det efterföljande mötet med media kunde bloggens pressekreterare även bekräfta det som alla hoppats på:  att dess val av en kvinnlig säkerhetschef  vid toppmötet var ett  stort framsteg för feminismen. ”Hon visar att det finns plats för en kvinnlig profil även i vår vision”, understryker man i en kommuniké.

.

.

När parterna bröt upp efter alla vittomspännade plena och arbetsgrupper hade inga skarpa beslut fattats. Men här fattades flera fasta handslag om att bloggens arbete för en mänsklig värld måste fortsätta. Bankernas diktatur ska brytas och den omänskliga kapitalismen ersättas med ett samarbete mellan världens alla miljarder av verkliga producenter.

.

.

Bloggen kommer att fortsätta sin bana, likt solen som här fortsätter att gå upp över Alefjäll…

.

Vi tar vildgässens flykt uppe i skyn som ett föredöme. De samarbetar för att nå sitt resmål. Turas om med det tröttsamma arbetet ”att spåra” genom att vara ledarfågel i plogformationen. Är det någon som behöver vila lämnas denne svagare eller sjuka fågel inte åt sitt öde och till kalas för rävarna på marken utan hela flocken rastar för att ge skydd åt den kamrat som behöver hämta sig.

Så ser vår vision ut. Sådan är vår utopi.  Så ska bloggen fortsätta att drivas!

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Assads blodiga hämnd i fredliga Daraya.

*******

Vad hände i det fredliga Daraya? I söndags meddelade OSDH (Syriska observatoriet för mänskliga rätigheter) att minst 320 döda kroppar hittats i staden. Den lokala samordningskommittén räknade å sin sida in nära 440 offer. I onsdag 29 augusti hade antalet hittade offer stigit till 675.

Vi kan kalla honom C.A. (se ruta underst). Han är medlem i och grundare av den pacifistiska rörelsen i Daraya, hans födelsestad, och har en ansvarpost i den revolutionära rörelsen i denna förort till Damaskus.

Baserat på vittnesmål, insamlade från utlandet, av aktivister och bekanta på plats berättar han om regimens offensiv mot FSA (den fria syriska armén) och hur den inringade civilbefolkningen utsattes för regimmilisens och dess kollaboratörers terror. Han fördömer slutligen de dramatiska följderna av magert stöd utifrån och dålig kommunikationsutrustning.

Kan du beskriva vad som hände i Daraya? När startade offensiven?

För att förstå måste vi påminna om Darayas speciella roll. Det är en av de fredligaste städerna i Syrien. Här föddes den syriska pacifistiska rörelsen som redan från 2002 blev känd för sina icke-våldsprotester.

Under revolutionen spelade Deraya en nyckelroll i den fredliga mobiliseringen men stadsborna accepterade efter hand FSA:s närvaro som en försvarsstyrka. FSA angrep inte regimens styrkor, dess roll i Deraya var att skydda medborgarna och hindrade bland annat Shabiha (fruktad civil milis i Assads sold. m.anm) från att ta sig in i staden.

Även efter att striderna startat i Damaskus var FSA:s roll i Deraya att skydda befolkningen och kvällsdemonstrationerna som ägde rum genom att övervaka infarterna till staden. Under två månader dödades ingen som demonstrerade. De enda dödsoffren skördades vid vägspärrarna in till staden under strider mellan FSA och regimens miliser. Det kom demonstranter från närliggande orter som Qataniyé, Moadamiyé…

Daraya blev en samlingspunkt för hela regionen.

Det var framför allt en modell för en ”befriad” stad där folket och revolutionärerna i synnerhet, skötte säkerheten och den dagliga förvaltningen i full harmoni. Detta förklarar regimens beslutsamma angrepp på Deraya, ett straff för dess uppstudsighet.

Förra söndagen (den 20 augusti) samlade regimen sina trupper kring staden –speciellt den 4e brigaden ledd av Maher al-Assad, enheter från flygets underrättelsetjänst och Shabiha. De posterade sig vid alla infarter som blockerades och på de mindre infarterna placerade sig Shabiha. Ingen kunde längre ta sig ut ur staden. Två dagar senare, den 22 augusti, började de bombardera staden med tungt artilleri och helikoptrar. Bombardemanget varade i tre dagar fram till fredag.

Vi –aktivister i de lokala samordningskommittéerna, revolutionärer och FSA:s kontaktpersoner –bad FSA att lämna staden eftersom regimens strategi var tydlig. De bombarderade och gick till reträtt beroende på det motstånd de mötte, och bombarderade på nytt för att tvinga FSA till reträtt.

Det var onödigt att FSA tömde sitt knappa lager av ammunition och vi ville undvika arméns repressalier och regimens hämnd. De förhandlingar vi förde i staden och på annat håll slutade i en överenskommelse om en nödvändig reträtt. Fredag klockan 17 informerade FSA:s två brigader oss att de tänkte lämna Daraya under natten. När de lämnade staden natten mellan fredag till lördag upphörde bombningarna vid tvåtiden på morgonen. Tre dagars bombningar hade redan skördat närmare hundra döda.

Vad hände sedan? Vad har ni för informationskällor?

Alla kommunikationer bröts från lördag morgon till lördag eftermiddag. När vi återfick kontakt vid femtiden var alla vi pratade med i chocktillstånd. Det är då som 128 döda hade upptäckts i moskén Abou Souleimanne. Vi samlade in information från befolkningen och våra nära och kunde rekonstruera händelserna.

Det fanns prickskyttar i hela staden. Shabihas öppnade eld på alla som rörde sig på gatorna. De började med östra delen av staden och vidare steg för steg till den västra delen. Kvarter efter kvarter, gata efter gata ”rensades”. Innan de gick in i ett kvarter bröts alla kommunikationer. Sedan gick de fram på måfå. De bröt sig in i hus där de ibland mördade de boende ibland inte. De hus som var obebodda vandaliserades och möbler och annat stals. Alla ägodelar lastades upp på lastbilar och fördes bort, troligen för att säljas.

De tog sig också in i mitt hus, i min fars hus och i hans laboratorium. De brände lagret av läkemedel och stal hans mikroskop. På den inre gården i min farbrors hus hittades trettio kroppar, innevånare i Daraya som förts dit för att avrättas. Familjer ropades ut ur sina hem och dödades. Från lördag till söndag, på 24 timmar, dödades mellan 300 och 350 personer på det sättet. Offren som begravdes i den massgrav som journalister nu i måndag förmedlade bilder från var de som hittades i moskén Abou Souleimane. I måndags var ännu stadens gator full av döda kroppar. I dag onsdag 29 augusti har 675 offer hittills begravts och vi har kunna identifiera 520 av dem.

Hur många milismän var det? Varifrån kom de och hur kunde ni känna igen dem?

De var fler än 5 000 mot 75 000 stadsbor eftersom redan hälften av Darayas innevånare har lämnat staden för att söka skydd i familjernas jordbruk. Hälften av Darays medborgare är nämligen bönder. Med något undantag var alla Shabiha alawiter från Sumariyeha, ett alawitkvarter i Damaskus. Det är de boende i Moademiyé, en grannkvarter till Sumariyeh, som kände igen dem. De var mål för samma milis angrepp innan Daraya. Attacken mot Moadamiyé gjordes under de tre första dagarna av Aïd (slutet på ramadan m.anm) med 80-85 döda bland en befolkning på 50 000 personer. Sedan fortsatte Shabiha till Daraya.

I ett ovanligt rått reportage på den regimtrogna tv-kanalen Al-Dunya visas gator fulla med kadaver, offer för väpnade band enligt journalisten som understryker regeringens deklaration att armén ”rensat upp” Daraya från ”lejda terrorister som terroriserar innevånarna och angriper offentlig och privat egendom”.

Det rör sig om en grotesk iscensättning som djupt chockade befolkningen, kanske mer än själva massakern. Den gamla skadade damen på begravningsplatsen som säger till tevereportern att hon inte vet vad som händer är kusin med en aktivist i den pacifistiska rörelsen. Hon hade just förlorat sin dotter som först våldtagits och sedan dödats och också sin man och två söner. Hon intervjuas i själva verket av en medbrottsling till hennes familjs mördare. Journalisten i reportaget är för övrigt gift med en underrättelseofficer. Mannen som gråtande intervjuas i reportagets inledning hade just sett sin bror skjutas till döds inför sina ögon. De medborgare och soldater som vittnar om ”återgång till lugn och ordning” är helt enkelt inte från Daraya.

Robert Fisk, journalist på den brittiska dagstidningen The Independent, (1) som besökte Daraya tillsammans med den reguljära armén, skriver att enligt civila vittnen påbörjade regimen operationen sedan förhandlingar om ett utbyte av fångar som hölls av FSA misslyckats. Hur är det med det?

Jag kan bekräfta att FSA i Daraya hade inga fångar eller gisslan, vare sig civila eller militära. Jag har personligen talat med ansvariga i FSA, som ska ge ut en kommuniké(läs här) för att dementera uppgifterna. Dessutom, som jag sagt, var FSA:s närvaro i Daraya accepterad av de boende.

Vad gäller de vittnen som citeras i artikeln kunde de inte uttrycka sig fritt, de var terroriserade eftersom Daraya nu är under arméns och Shabihas kontroll, även om Robert Fisk skriver att han talade ensam med dem utan närvaro av säkerhetsmän. Den lokala samordningskommittén beskrev i onsdag under vilka villkor reportaget gjordes. Det stöder regimens och tv-kanalen Al-Dunyas version som gör FSA ansvarigt för dessa brott i syfte att diskreditera FSA i befolkningens ögon.

På vilket sätt skiljer massakern i Daraya från tidigare som i byn Houla där över hundra personer mördades den 25 maj av milismän?

Den systematiska karaktären och angreppets längd i tiden är skillnaden. I Houla exempelvis ingrep Shabiha två dagar efter arméns bombningar, men det var ett relativt snabbt anfall och milisen härjade bara i några hus. Det som hänt i Daraya var grundligt organiserat med samma logik som under massakern i Hama 1982. Det var en systematisk finkamning, kvarter efter kvarter, gata efter gata. Det var en väl genomtänkt och välplanerad hämnd från regimens sida mot Daraya som till slut hade slutit upp bakom FSA.

Målet för operationen var att skilja befolkningen från FSA, som regimen lätt kan göra slut på om FSA förlorar det folkliga stödet. Särskilt som de inte deltog i de andra brigadernas strider. De visste att de saknade utrustning för det och därför ägnade de sig åt försvar av och skydd åt befolkningen även under motståndets offensiv i Damaskus i juli. Ändå förlorade folket i Daraya 500 av de sina under dessa tre dagars offensiv mot FSA.

Regimen går fram på samma sätt som på 80-talet och speciellt som i Hama. Den vill undandra upproret det folkliga stödet för att krossa motståndet. Befolkningen isoleras i sina bostadsområden, men eftersom det inte fungerar bombas städerna och angrips kvarter efter kvarter för att statuera exempel och återupprätta muren av rädsla. Men det fungerar inte för muren av rädsla revs med revolutionen. Vi är inte rädda för att dö, vi är inte längre rädda för regimen.

Omar al-Qabouni, en talesman för FSA-brigaden Katiba Badr säger att angreppet på en helikopter i östra förorten Jobar i Damaskus var en hämnd för massakern i Daraya. Har FSA fått tillgång till luftvärnsrobotar?

Visst kommer det vapen från Qatar och Turkiet men det rör sig om vapen av mindre kaliber. Det verkar finnas ett veto mot leveranser av luftvärn som missiler av typ Sam-7.

Är det inte möjligt att vapen levereras inofficiellt utan att ni vet om det?

Om vi inte känner till vissa vapenleveranser har vi ändå möjlighet att se om sådana vapen brukas i Syrien. De vapen och ammunitionen som vi får tillåter oss enbart att göra motstånd och hålla revolutionen vid liv. Men vi ges inte möjligheten att vända på styrkeförhållandet. Det verkar som att utländska makter inte vill att vi ska segra just nu. Vi har en känsla av att utnyttjas av dem som påtryckningsmedel mot regimen så att de, inklusive Ryssland och Iran, kan förhandla om en politisk övergång.

Utländska makter säger att de vill ge ett mer effektivt stöd till den fria armén, speciellt hjälp med logistiken för att förbättra samordningen. Under sitt besök i Turkiet i början av mars gjorde Hillary Clinton ett uppmärksammat besök hos FSA:s ledning.

Tills i dag är det som gjorts, trots alla löften, ynkligt för att inte säga att inget har gjorts. Om olika stater hade hållit sina löften vore vi inte där vi står nu. I Aleppo hade de 2 000 kämparna i brigaden al-Liwa al-Tawahid (FSA:s främsta brigad i Aleppo m.anm.) bara ett trettiotal walkie-talkies för kommunikation mellan sig och dem hade de skaffat sig på egen hand.

Revolutionärerna och aktivisterna ansvariga inom SNC för logistiken som jag varit i kontakt med har begärt kommunikationsutrustning med en för regimen oläslig kryptering. I månader har vi diskuterat våra behov med regeringarna i Syriens vänner, som Frankrike och USA.

Vi har gett dem alla garantier de begärt om ur hjälpen fördelas, vilka som ska få den, vilka som ska använda den, i vilka regioner –förutom på vilka vägar de levereras vilket vi av uppenbara säkerhetsskäl inte kan uppge. Som en av de ansvariga för det logistiska stödet kan jag bekräfta att enligt min kännedom har vi inte fått någonting från de franska myndigheterna.

Samma sak bekräftas av andra aktivister i den revolutionära rörelsen, som de i ”Syrian Revolution General Commission”, de lokala samordningskommittéerna och ”Högsta revolutionsrådet” (de främsta organisationerna i det revolutionära blocket. m.anm.). I relation till USA var det samma sak tills vi informerade pressen (2). De ansvariga tvingades backa och erkänna det begränsade stödet som ursäktas med byråkratiska problem.

Det snåla stödet till FSA från utländska makter förklaras med fruktan att vapnen ska hamna i fel händer och avsaknaden av ett centralt kommando över FSA.

Jag kan förstå den typen av argument vad gäller vapen men däremot för att det ska kunna finnas ett stabilt centralt kommando i FSA måste vi ha tillgång till kommunikationsutrustning. Hur ska ett centralt kommando kunna byggas om det saknar möjligheter att kommunicera med enheterna på lokalplanet? Det råder kanske skillnader, framför allt mellan personligheter, men en fusionsprocess förhindras i själva verket av bristen på kommunikationsutrustning. För att de ska arbeta tillsammans och enas måste brigaderna vara i stånd till att motta order från ett centralkommando.

I Daraya kunde exempelvis brigaderna inte kommunicera mellan sig för att organisera reträtten. Det tog hela tre dagar. Den typen av problem under så dramatiska förhållanden kan inte annat än föda misstro och rivalitet som de som fanns i Bab al-Amr i Homs.

Vad gäller frågan att veta vilka som ska få den materiella hjälpen har vi redan identifierat vilka som är pålitliga brigader. Processen av strukturering av FSA är framskriden och förhandlingar pågår mellan cheferna för de viktigaste brigaderna om interna regler för FSA, val av talespersoner och så vidare. Men utan kommunikationsutrustning kan det inte genomföras.


Av säkerhetsskäl föredrar vår intervjuperson att bevara sin anonymitet. Han står i ständig kontakt med revolutionärerna, aktivisterna i de lokala samordningskommittéerna och FSA i Daraya såväl som dess befolkning.

Intervju gjord av DONATI Caroline

Noter

[1] Läs Robert Fisks reportage här : http://www.independent.co.uk/opinio…

[2] Se artikeln i Washington Post : http://www.washingtonpost.com/world…

* Intervju gjord av Caroline Donati publicerad av Mediapart 30 augusti 2012 (http://www.mediapart.fr/journal/int…). Också publicerad av A l’encontre (http://alencontre.org/).

Översättning till svenska : Benny Åsman

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den existerande kampen och Rättvisepartiets önskningar. Ett svar till Rättvisepartiet Socialisterna.

Som ni läsare säkert märkt har bloggen använts till en politisk debatt med Arne Johansson i Rättvisepartiet Socialisterna om vad som sker i Syrien och hur socialister bör förhålla sig till den kamp som förs mot Assads diktatur.

Det började med en artikel av Arne Johansson i tidningen Offensiv – Slaget om Aleppo, Syrien sjunker ner i tilltagande kaos.

Jag svarade här på bloggen – Vad stöder vi i Syrien? Arne Johansson svarade i sin tur i en text med rubriken – Vart går Syrien? I samma nummer av Offensiv där den artikeln publicerades finns en artikel som har relevans för debatten – Syriens kurder tar kontroll.

I det här svaret ska jag hålla mig kort. AJ tillför i sin replik inte debatten något nytt om hans och RS:s hållning till kampen och vad som bör göras. Den innehåller nästan uteslutande detaljer om vad han anser vara det alltmer centrala problemet -de olika milisernas ”sekteristiska våld”. Jag är överens med AJ att det ”sekteristiska våldet” är ett tilltagande hot mot revolutionen. Men jag är inte alls ense med honom om vare sig omfattningen av problemet och ursprunget till det ”sekteristiska våldet”. Bland annat citerar han helt okritiskt en indisk journalist, Kapil Komireddy, som påstår att FSA drivit bort 80 000 kristna från Homsregionen utan att ens fråga sig vilken roll regimens bomber och granater kan ha haft när människor, kristna, muslimer och andra flyr sina bostadskvarter. Följande citat av samme Komireddy i samma artikel säger allt om den indiske journalistens verklighetsuppfattning:

”En del kristna krävde politiska förändringar i början av upproret mot regimen. Men i takt med att upproret översvämmades av sunniaktivister sympatiskt inställda till eller medlemmar i Al-Qaida ryggade de kristna tillbaka.”

Om detta är en korrekt beskrivning av upprorets huvudfåra då bör RS/AJ och alla andra socialister omedelbart dra konsekvenserna och totalt förkasta det. Ett uppror ”översvämmat” av Al-Qaida och dess anhängare är inget att stödja ens om det sker mot yankees i Afghanistan eller i Jemen.

I stället är det ju uppenbart att alla minoriteterna i Syrien, förutom Assads alawitiska sekt, inte helhjärtat stöder vare sig regimen eller upproret. Kurderna är exempelvis i sin stora majoritet emot regimen utan att för den skull vara pro-FSA. Men mellan FSA och de kurdiska miliserna finns en sorts ”gentlemannaöverenskommelse” om att inte agera på varandras ”territorium”. Det gäller också i Aleppo mellan de kurdiska kvarteren och FSA. Inte heller ser de kurdiska organisationerna på SNC:s nye ordförande som en Judas. Han är nämligen kurd och för övrigt bosatt i Sverige.

Synen på karaktären av upprorets väpnade miliser, FSA och andra, som ”religiösa rövarband” får mycket konkreta följder för den linje som AJ/RS föreslår för kampen i Syrien. AJ skriver att befolkningen i varje stad och by bör organisera demokratiska val av ”lokala försvarskommittéer” med uppgift att försvara bostadsområden och arbetsplatser. För enligt AJ måste befolkningen skydda sig mot regimens och de ”sekteristiska milisernas” våld.

Om man ska förenkla linjen något säger AJ/RS till de som i dag kämpar med vapen i hand att de borde göra något annat. Det påstår jag därför att AJ i sin första artikel och i sin replik inte med ett ord berör den existerande organiseringen av motståndet på lokal nivå. Dagligen i media får vi information från olika ”lokala samordningskommittéer” som rapporterar om regimens angrepp, hur många som dödats och hur de organiserar det civila motståndet och hur samarbetet med lokala miliser sker. De flesta av dem är löst sammanknutna i FSA och andra i fristående lokala miliser. Ett ytterst litet antal personer anses vara ”salafistiska extremister” och kanske ett hundratal personer ”medlemmar” i al-Qaida. Sammanlagt beräknas de väpnade miliserna, av avhoppade soldater och civila unga män, uppgå till cirka 50 000. Och nya miliser bildas hela tiden. Senast rapporteras det att palestinierna i flyktinglägret i Damaskus bildat en milis som engagerat sig i kampen mot Assads tyranni.

Det är lite märkligt att AJ lägger så stor vikt vid det ”religiösa innehållet” i milisernas budskap och mindre till den kamp som förs. Han förfäras inför ”utländska jihadister” och att det finns religiösa slagord skrivna i asfalten på Aleppos gator. Många andra på vänsterkanten delar samma förfäran. En jämförelse med hållningen till Hizbollah och Hamas passar här in. De två organisationerna är ju i allas ögon klart ”religiösa extremister”. Men ingen skulle komma på idén att förneka dem rätten att försvara sig mot den israeliska statens våld, även när det sker under rop om Allah Akbar.

Ska vi ha andra ”renhetskrav” på den syriska oppositionen än på Hamas innan vi stöder deras kamp mot en blodig diktatur som inte tvekar att använda flyg, artilleri och stridsvagnar mot civila bostadskvarter?

AJ anser dock att det finns hoppfulla tecken på att ”lokala försvarskommittéer” håller på att bildas och att de förtjänar Rättvisepartiet Socialisternas stöd. Det handlar om folkliga försvarskommittéer (YPG) i den kurdiska provinsen i norra Syrien. Enligt en artikel som AJ citerar handlar det om ”unga aktivister som väljer sina egna ledare, säger sig ha stoppat både försök till turkiska invasioner och vapensmuggling till de syriska rebellerna”.

Att AJ framställer det som något positivt att de har stoppat vapenleveranser till FSA kan jag inte begripa. Nu har jag dubier om sanningshalten i den uppgiften som jag inte sett säkert bekräftad i något media. Men det är ett litet problem. Värre är att jag tror AJ hoppar i fel tunna när han framställer YPG som alternativen till FSA, andra miliser och de reellt existerande lokala samordningskommittéerna.

Kurdiska och syriska oppositionens flaggor i ett under en demonstration i Aleppo.

Den politiska situationen i den syriskt kurdiska regionen är långt ifrån så idyllisk som AJ framställer den. Det demokratiska enhetspartiet PYD är den syriska motsvarigheten till det turkiska PKK och den 11 juli i staden Erbil ingick PYD ett avtal med KNC, ett annat kurdparti i Syrien, om att dela på förvaltningen i regionen då Assads armé drog sig tillbaka. Sedan dess har det uppstått flera konflikter mellan de två där KNC anklagar PYD för att med vapenmakt ta över lokala administrativa byggnader där de flaggar med PYD:s flagga. YPG som AJ lyfter fram som demokratiska kommittéer verkar i stället vara beväpnade grupper under PYD:s ledning. Det är mycket svårt att få en entydig bild av vad som sker i den kurdiska regionen. Ett är dock klart att det inte är där som de organisatoriska formerna för en ”alternativ” kamp i resten av landet kan sökas. Dessutom finns det flera frågetecken om relationen mellan PYD och regimen i Damaskus. Enligt KNC fick PYD information på förhand om vilka städer i regionen som armén skulle evakuera, i syfte att PYD skulle kunna ta kontrollen. Men som sagt ryktena och anklagelser och motanklagelser mellan de kurdiska organisationerna gör det svårt att bilda en klar bild.

Själv anser jag att det syriska upproret i all sin brokighet är en politisk revolution mot en klandiktatur som inte kan störtas annat än med våld. USA:s och andras planer på en ”jemenitisk lösning” där Assad går men delar av regimen och armén består för att leda en övergångsfas är helt orealistisk. Armén kan inte ”sparka” Assad såsom Mubarak stöttes bort. Arméns elittrupper är familjen Assads trupper och intimt knuten till diktatorn. Mubarak var däremot arméns man och kunde offras för att rädda makten.

Det är uppenbart att den dag regimen faller kommer de sociala frågorna att flyta upp och inta den plats de förtjänar. Konflikter mellan klasser, etniska och religiösa grupper, stad och landsbygd och andra motsättningar kan då få sina rättmätiga uttryck när väl dörrarna öppnats tack vare diktaturens fall. För att stödja den processen kan vi inte ställa oss vid sidan av dagens kamp, kräva garantier för att den inte ska spåra ur och resa paroller baserade på önskningar att revolten ska stå under den syriska arbetarklassens ledning. Kampen mot regimen pågår just nu, på gott och ont vad gäller metoder och ideologiska preferenser.

**********

För dig som följer intensivt vad som sker i Syrien hittar du här en intressant intervju med den libanesiske marxisten Gilbert Achcar –Syrien: ”Bygga ett folkligt motståndsnät kring ett program för demokrati”

 

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

”Utsliten revolutionsromantik” eller insnöad realpolitik?

-Ge oppositionen de vapen de behöver för att skydda sig mot den militära övermakten, skrev jag här på bloggen för några dagar sedan.

Det var tydligen så oerhört att Knut Lindelöf, medarbetare i Fib/Kulturfront och ”fredssamtalare” i Degerfors, ansåg det berättigat att bemöta vad som enligt honom själv borde ”lämnas okommenterat”. (se ”Utsliten revolutionsromantik”)

Det är inte det enda virriga påståendet i Knut Lindelöfs blogg som också finns publicerad på ”fibbans” websida. I vår ”utslitna revolutionsromantik” vågar vi ställa oss på upprorets sida och kräva att de som kämpar i Syrien ska få den vapenhjälp de ber om. KL börjar sin blogg med att stryka under att vi menar att vapnen ska ges till ”icke-islamistiska” och ”icke-västerländskt sinnade” grupper. Citattecknen är KL:s egna. Jag har inte en enda gång använt termen ”icke-västerländskt sinnade”. Vad nu det skulle vara?

Det här den politik som grupperna i Degerfors står för. Inget stöd till uppror mot diktaturer som ingår i ”fredsfronten”. 

Men det kan vara detsamma. Innebörden i min blogg var att de små salafistiska grupperna är de enda som får ordentlig beväpning, av Qatar och Saudiarabien. Medan den löst sammansatta milisen inom Fria Syriska Armén i stort gått lottlös förutom vackra ord, lite pengar och humanitär hjälp. Det direkta resultatet är att de salafistiska grupperna snabbt stärker sitt inflytande.

Detta hade alltså KL fattat om än med egna citattecken. Det hindrar honom inte att fyra rader längre ner skriva följande absurditet:

-Det här liknar den mycket cyniska politik som rent främlingsfientliga/rasistiska organisationer ibland företräder: Skicka tunga vapen till alla inblandade så får dom ta kol på varandra på hemmaplan (på det att vi må slippa flyktingvågen).

Är det någon som hänger med? Plötsligt vill jag enligt KL skicka ”tunga vapen till alla inblandade” och att det egentligen är ”rasism”. Hur den här intellektuella kullerbyttan gick till är det nog ingen som kan förklara, inte ens KL som gillar att ”tänka själv” som han säger i en kommentar på Facebook om de ”trottar” han känt i livet. ”De var alldeles för snåriga för mig. Jag vill kunna förstå själv. Dem skulle man bara ‘tro på’. Inget för mig ».

En levande marxism står alltid på de revolterandes sida.

Nej, snårigheter är inget för den som vill ha enkla rätlinjiga svar på komplicerade frågor. Vilka är främlingsfientliga och mot vilka riktas denna rasism? Är det stödet till upproret som egentligen är ”främlingsfientligt”? Men vi ska inte haka upp oss på en ”detalj”. Det finns många kvar.

”De skriver: Med omvärldens passiva medgivande (min understr.) bombar regimen i Damaskus sönder hela städer, stadsdelar och byar…” Det här är exakt vad våra stora medier också hela tiden bankar in, som ska leda tankarna till en ”no fly zone” och ett militärt ingripande från USA/Nato (med sina många villiga ombud). Det kommer att bli resultatet trots att K&Å i ett annat stycke skriver: ”En militär inmarsch i Syrien av turkiska eller andra Natotrupper öppnar dörren till ett storkrig i hela regionen.” Det hänger inte ihop.»

Unga och gamla rusar i skydd för en helikopterattack i Aleppo 24 juli.

För KL är raserandet av kvarter efter kvarter i Aleppo, Damaskus, Homs, Idlib och andra städer ”något stora media bankar in” i våra skallar. För KL som vill ”tänka själv” är det enkelt att avfärda alla bilder som ”stora media” visat oss från just raserade stadsdelar. Vilka som bombar med flyg, artilleri, granatkastare och stridvagnar förblir alltså en gåta. För om vad vi ser är lögnpropaganda måste det ju vara någon annan som orsakar alla skada, för att inte tala om alla civila offer. Vem? De ”utländska terroristerna” som Assad talar om från morgon till kväll? Det enda som inte ”hänger ihop” är KL:s egna tankar.

För när jag skriver att parallellen med Libyen saknas, då hittar KL en. I båda fallen var vi vittne till ett uppror som tvingades ta till vapen för att försvara sig mot en diktator som inte på några villkor kunde/kan tänka sig att släppa makten. På grund av risken för ett regionalt storkrig säger vi nej till både en no-fly zoon och militär inblandning i Syrien. Oppositionen ber om effektiva vapen. Ge dem vad de behöver.

För KL finns det dock en parallell med Libyen. Inte att båda upproren utgör en del i den arabiska revolutionen. Nej, revolutionsromantik är inget för ”fredssamtalare” i Degerfors. I stället serveras vi en outtalad tes som börjar få fotfäste i allt fler organisationer/grupper med rötter i den stalinistiska/maoistiska traditionen –nämnligen idén att ett ”tredje världskrig” ligger hotande nära i tiden och därför ska alla politiska ställningstaganden som vi ” i vänstern” tar ”stärka” freden och världens folk mot huvudfienden –USA/EU.

Prat om det kommande tredje världskriget säljer bra.

Det klara mönster som KL ser är alltså inte upproren mot diktatur och förtryck i arabvärlden utan ”kampen mellan USA-Nato/EU och Kina om oljan och de krympande råvaruresurserna är en underliggande drivkraft. Om detta inte ett ord från K&Å.”

Av det drar KL och hans ”fredsvänner” i KP, Fib/Kulturfront,SKP, och Clarté slutsatsen att ”stabilitet och fred” är målet för oss inte stöd till människor som gör uppror. De har i princip ”rätt att göra uppror”, glöm inte vad Mao sa, men det passar inte in just nu när världsfreden hotas.

Paranoian går så långt att KL ser oss i Norden som mest utsatta: -I Degerfors samlades frivilliga fredsvänner från främst Norge och Sverige 3-5 augusti för att tillsammans tala om den allt mer hotande situationen i världen och inte minst för Norden med den ökande rovdriften på råvaror på Nordkalotten.

Det är på sin plats att göra en jämförelse. De ”fredssamtal” som den ”stalinistiska pensionärsklubben i Degerfors” för liknar vad vi upplevde på sextiotalet i kampen för Vietnams folk. Då försökte sig ledande vänsterpartister, socialdemokrater och ”fredsälskare” på att skapa ett ”stöd” till Vietnam, inte ett stöd för deras kamp mot den imperialistiska angriparen USA utan ett stöd för ”freden” som inte tog ställning mellan angripare och angripen. ”Fred i Vietnam” inte ”Stöd FNL”.

I Vietnam gällde det att ta ställning för eller emot förtryckarna, inte att kräva fred i största allmänhet.

Min beskrivning av gänget i Degerfors fick tydligen KL att resa ragg. Så till den grad att han anklagar mig för att gräva upp den ”gamla rostiga stalinistiska ishackan”. För de som inte vet det mördades Trotskij av ett slag mot huvudet med en ishacka. Den som höll i hackan var en spansk stalinist i sovjetisk tjänst vid namnet Ramon Mercader. Moskva och europeiska satellitpartier hyllade Mercader som ”världsproletariatets hjälte”.

Ishackan är inte ens rostig. Den stoltserar skinande blank på hedersplats i Jan Myrdals skräckmuseum bredvid andra stalinistiska reliker, som morden på tusentals arbetare i Ungern 1956, för att inte tala Pol Pot. Som ideologisk mentor för och grundare av Fib/Kulturfront är det ju inte oväsentligt att Myrdal än i dag försvarar politiska mord och massmord som ”historiska nödvändigheter”. Det vore kanske ett värdigt ämne att behandla i Degerfors2.

Där deltog också ”fredsvänner” från KP. Det var inte länge sedan som deras tidning Proletären varje vecka delade ut ”veckans ishacka”. Det uppskattades som riktig proletär humor av många av dagens ”fredsälskare”. Så rostig är den verkligen inte. Och inte var det jag som grävde upp den heller.

Det här är det sista jag har att säga i debatten med gänget i Degerfors. Som KL, säger jag att det borde ha stått ”okommenterat”, men sett till den enorma vikten av bygget av ett stöd till folkliga uppror mot despoti i arabvärlden och i resten av världen är det värt mödan att hänga ut de idéer som med ”stabilitet och fred” som ursäkt vänder folks uppror ryggen.

Det är ett tragiskt sätt att sätta punkt för sin egen progressiva roll och en de facto uppslutning bakom all sorts tyranner som påstås befinna sig på den rätta sidan av huvudmotsättningen i världen. Jag vet inte om det är ”snårigt”. Men för de som inte vill eller kan tänka själva är det en praktisk mall att ha till hands.

Media;DN1,

Bloggar: Knut Lindelöf,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Okategoriserade | 5 svar

Ett Guernica i vår tid.

Steg för steg närmar sig en humanitär katastrof i Syrien. Med omvärldens passiva medgivande bombar regimen i Damaskus sönder hela städer, stadsdelar och byar. Flygvapnet sätter in jaktflyg och helikoptrar. Armén använder artilleri, granatkastare och stridsvagnar för att jämna hus efter hus med marken. Vi upplever ett modernt Guernica i stad efter stad.

Den spanska byn Guerncia kommer för alltid att symbolisera militärt övervåld. På uppdrag av Franco förintade tyska Luftwaffe byn och dess befolkning medan omvärlden passivt åsog den spanska fascismens frammarch. Endast den internationella arbetarrörelsen solidariserade sig med revolutionen.

Bachar Assads far Hafez visade 1982, när 20-30 000 medborgare bombades till döds i staden Homa, att den härskande familjen var och är kapabel att använda alla tillgängliga militära medel för att skoningslöst krossa allt motstånd. Barn och kvinnor, gamlingar och civila. Ingen hänsyn. Bara brutalt, blint våld. Allt för att till varje pris behålla makten.

Det sägs pågå ett inbördeskrig. Media vrider sina händer och ursäktar omvärldens knapra stöd till upproret med hänvisning till regionalt-strategiska hänsyn och rädsla för islamsk extremism.

Vadå inbördeskrig? En till tänderna beväpnad armé står mot lokala milisgrupper med handeldvapen, Molotov cocktails, hemgjorda vägbomber och annat hantverk. Det är inte ett inbördeskrig. Det är ett öppet krig mot ett folk i uppror, ett försök att slakta de som tvingades ta till vapen för att försvara dagliga demonstrationer och protester. De som kallar detta ett inbördeskrig är samma personer och grupper som gav upp stödet till upproret när människor i olika städer, i Deraa och Homs till att börja med, tog till vapen för att försvara sina demonstrationer och begravningståg.

Begravningstågen har blivit en fruktansvärd del av vardagen för revolutionen.

För varje Mig-21 som släpper bomber mot bostadskvarter i Aleppo, Damaskus, Deraa, Homs, Idlib och andra tätorter vinner de islamska extremisterna nya anhängare inom upprorets led eftersom de är de bäst beväpnade av alla miliser. De får pengar och vapen från Qatar och Saudiarabien medan de fria miliserna får nöja sig med vackra ord och lite pengar att köpa vapen med från månglare i Syrien och Turkiet.

I Ankara sitter självutnämnda ledare i SNC och uppmanar USA och EU att ingripa militärt i form av en no-fly zoon. I Aleppo, Idlib, Homs och andra städer kräver de som strider mot regimens armé att få tillgång till vapen som kan försvara dem mot flyg och stridsvagnar samtidigt som de avvisar direkt militär inblandning från de som kallar sig Syriens vänner.

Det är uppenbart att en parallell med Libyen inte går att göra. En militär inmarsch i Syrien av turkiska eller andra Natotrupper öppnar dörren till ett storkrig i hela regionen med miljoner människor som potentiella offer och med en säker död för den syriska revolutionens mål –befrielse från regimens förtryck och ett värdigt liv. Därför har vi här på K&Å ständigt tagit avstånd från SNC:s krav på militärt ingripande från Nato. Vi säger i stället och upprepar –ge oppositionen de vapen de behöver för att skydda sig mot den militära övermakten och det innan det är för sent.

Det är inte vapnens kvalitet som ger stridsmoralen. 

Ja, men hur kan vi veta att det inte bara leder till kaos och Syriens sönderfall? Det kan vi inte veta. Det kan bara avgöras i kampen på plats, där olika krafter och ideologier konfronteras och existerar parallellt. Krav på garantier att en revolt ska lyckas är detsamma som att vända den ryggen. Just nu stärks de salafistiska miliserna tack vare den riktade hjälpen från Qatar och Saudiarabien. Ett absurt resultat av en absurd politik som vägrar att ge upproret de vapen det behöver.

De som i dag i ”fredens namn” tar avstånd från upproret, vänder det ryggen och manar till ”försoning” med regimen är hycklare. Den stalinistiska pensionärsklubben i Degerfors pratar käkarna ur led till ”fredens” ära och ”icke- inblandningsprincipen”. Men de har inte ett ord att säga om Rysslands beväpning av Assads regim. Inte mindre än åttio procent av Syriens vapenimport kommer från ”fredsälskaren” Vladimir Putin. De har inte ett ord att säga om de iranska legoknektar som strider på Assads sida men ylar som vargar i skyn över ”utländska terrorister”. De står helt enkelt på diktaturens sida.

Att jihadistiska äventyrare dras till striderna i Syrien är inte märkligt. De har en egen agenda som inte passar ihop med upprorets krav på regimens fall, frihet, rättvisa och värdighet. Men deras antal är enligt alla seriösa reportage litet framför allt i jämförelse med de tiotusentals personer, civila och avhoppade soldater, som utgör miliserna i landet. Journalister på plats i Aleppo och andra städer har vittnat om oroade ledare i den Fria syriska armén, FSA, som säger att de utländska jihadisterna skapar problem. Att de kommer att tvingas ta itu med dem en dag men att just nu är det försöket att överleva arméns angrepp som gäller.

Flyg och artilleri raserar städer och byar.

Vår uppgift är att med alla medel stödja uppror mot diktatur, förtryck och exploatering. I Syrien solidarierar vi oss med alla som i över ett och ett halvt år protesterat, demonstrerat och med vapen i hand försvarat sig mot en despotisk regim som inte drar sig för att med flyg, artilleri och stridsvagnar angripa alla som vågar kräva frihet och värdighet. Det innebär självfallet inte att vi som socialister okritiskt sluter upp bakom olika borgerliga och religiösa agendor för kampen. Det är en hållning som vi haft allt sedan Vietnamkrigets dagar.

Vi kommer aldrig att låta oss i tystnad, i neutralitet eller i förment ”fredsälskande” bli medansvariga till ett modernt Guernica.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Publicerat i Okategoriserade | 1 svar

Revolutionen tar nya tag.

Det har rått tveksamhet över vart den tunisiska revolutionen är på väg. Det borgerliga islamska regeringspartiet Ennahda vann valet och de salafistiska extremisterna har å sin sida låtit tala om sig när de bland annat attackerade en tevestation för att visa film som inte passade dem och för att försöka avskaffa förbudet mot heltäckande slöja på universitetet i Tunis. Inte så få menar att revolutionen gått på grund. Kidnappad av islamisterna.

Tunis 17 januari 2011. Ben Ali faller några dagar senare. Vägen ligger öppen för den sociala kampen för ekonomisk och social rättvisa.

Men det är en ytlig bild som bara fäster sig vid vad som står i de stora internationella tidningarna. För dem är det en nyhet att salafister attackerar kvinnliga studenter medan strejker och demonstrationer mot dyrtiden och arbetslösheten saknar intresse. Så blir den bild vi matas med skev och falsk.

Ändå är det just protesterna som dominerar det politiska livet på plats. Det går knappt en dag utan att det demonstreras och protesteras mot den handlingsförlamning som den muslimska regeringen visar upp.

I Tunis protesterade tusentals kvinnor häromdagen mot regeringens förslag till skrivningar om kvinnornas plats i den nya konstitutionen.

Det är en viktig erfarenhet som vi är åskådare till. Här på bloggen har vi hela tiden sagt att den arabiska våren är en lång process som till mycket bestäms av uppbrottet från en lång period av diktatoriskt styre där de fattiga och arbetande inte över en natt kan utvecklas till ”revolutionärer” i kamp för socialismen utan att när väl diktaturen fällts måste det följa en läroperiod där kampen för ekonomiska och sociala reformer blir till en skola i organisering, försvar av arbete och inkomster, och politiskt arbete.

Nu har en ny cykel börjat i Tunisien, landet där kampen mot despoti och förtryck började, där den först blomman i den arabiska våren slog ut. Just det, i staden Sidi Bouzid, där den unge grönsaksförsäljaren satte eld på sig själv och samhället den 17 december 2010. Sedan en månad tillbaka demonstrerar befolkningen i hela regionen med krav på jobb, slut på elavbrotten och frihet för det hundratal demonstranter som regimen fängslat efter sammandrabbningar med polisen.

Sidi Bouzid 9 augusti. Polisen angriper demonstranter med tårgas.

Senast i raden av mobiliseringar hölls i dagarna då de fackliga organisationerna i regionen kring Sidi Bouzid organiserade en storstrejk mot den galopperande arbetslösheten, fattigdomen och de ständiga elavbrotten. För den muslimska rörelsen som propagerade att ”islam är lösningen” på Tunisiens problem börjar den ekonomiska och sociala verkligheten att komma ikapp de religiösa fantasierna.

Det är den fackliga organisationen UGTT och radikala vänstergrupper som tar initiativen till kamp. Det kan de göra sedan diktaturen störtats. Det är en enormt viktig lärdom för hur den revolutionära processen utvecklas. När Ben Ali föll öppnades dörrarna inte bara för islamistiska organisationer utan också för radikala folkliga krafter. Det är i kampen mellan dem som revolutionen tar ett steg framåt, två tillbaka, ett i sidled för att på nytt avancera.

I staden Kasserine blockerar demonstranter en väg den 10 augusti.

Den frihet som vanns med diktaturens fall är grundbulten i den fortsatta utvecklingen. Utan den hade inte de olika strider som nu förs i samhället kunnat äga rum. De som söker garantier för att en revolution ska lyckas innan de ger sig in i den kommer aldrig att göra revolution.

Islam är inte lösningen, som Ennahda och brödraskapen säger. De har inget socialt och ekonomiskt program som kan svara mot de arbetandes krav på jobb och rättvisa. Islamisterna har inga andra recept än de nyliberala ”strukturreformer” som IMF, Världsbanken och ”välmenande” experter kokar ihop. Därför kommer islamisterna i sin nya maktställning i Tunisien, Egypten och Libyen att oundvikligen komma i konflikt med den fattiga befolkningens krav på materiella förbättringar. Något de nu kan ta strid för sedan despoterna störtats.

Media: DN1,SVD1,SVD2,DN2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Publicerat i Okategoriserade | 5 svar

Jag dränkte Gud i jacuzzin .

Inget går upp mot ett bubbelbad då det gäller att sätta fart på hjärnans amatörfilosofiska vindlingar. I går morse kom jag på att det är nog Gud och inte vi ateister som är religionens värsta fiende.

Oändliga i antal är de ateister som med envetet tjat försökt bevisa för en troende vän eller bekant att Gud inte existerar. Varianten –bevisa för mig att Gud existerar så ska jag också börja tro –har också försökts i miljontals samtal.

Men inget hjälper. Den troende fortsätter ändå att tro trots den totala bristen på konkreta och vetenskapliga bevis för Hans existens. Vilka tjockhudade typer.

Det kanske är dags för alla oss ateister som vill frälsa de troende från tron att inse att de inte behöver några bevis på Hans existens för att tro. De bara tror oavsett att det vare sig finns ett DNA eller ett foto av Honom att visa upp. Sådan är tron.

Därför blev jag riktigt febril när bubbelvattnet som masserade min kropp tydligen också satte fart på det som skvalpar omkring innanför skallbenen. Genial idé. Om man i stället bevisar att Gud existerar då dör ju religionen. För man kan ju inte tro på något man vet existerar. Något som bevisats i vetenskapliga undersökningar tror man inte på. Man vet.

Så de som kallar sig ”kreationister” är egentligen religionens värsta fiender. De påstår ju att deras teorier är minst lika vetenskapliga som utvecklingsläran. De borde få statliga forskningsbidrag. Livet är för komplicerat för att ha kunna uppstått spontant, säger de. Om de därför lyckades bevisa att ”något” har skapat den värld vi lever i då kommer Gud som skapare att omvandlas till en vetenskapligt bevisad källa till livet. Då kan kyrkorna, moskéerna och frimicklarnas tempel stängas och portnycklarna slängas i havet.

Äntligen. Eller….? Kanske det är rötmånaden som jäser hjärnan, Inte bubbelbadet som får den att sprudla.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Okategoriserade | 3 svar

Vad stöder vi i Syrien?

Den här bloggen riktar sig främst till alla som intensivt följer vad som sker i Syrien och hur olika organisationer förhåller sig till kampen. För er som inte bryr er om polemik inom vänstern kring principfrågor och taktiska finesser är det bara hoppa över till något annat.

**************

I det senaste numret av veckotidningen Offensiv ger Rättvisepartiet Socialisterna sin syn på kampen i Syrien. Det är Arne Johansson som skriver ett sorts manifest med en utgångspunkt som naturligtvis ligger milsvitt ifrån KP:s och andra självutnämnda ”anti-imperialisters” knäfall för diktaturen. Jag ser RS och Arne Johansson som mina politiska kusiner. Vi har en gemensam ideologisk grund och oftast enbart taktiska skillnader i olika frågor.

Arne Johansson är en kämpe som i årtionden funnits med på alla fronter.

Så är det också med hållningen till kampen i Syrien. För även om Arne Johansson liksom vår blogg slår fast att kampen i Syrien är en folklig resning mot en diktatur för frihet och värdighet ser jag viktiga skillnader i värderingen av vad som hänt och händer och ”vad bör göras”?

Redan rubriken till AJ:s artikel antyder ett tvivel över vart kampen är på väg. ”Slaget om Aleppo –Syrien sjunker ner i tilltagande kaos” lyder den. Självfallet kan man tvista om vad ”kaos” betyder men texten skingrar funderingarna om vad AJ menar med ”kaos”.  AJ skriver att en ”alltmer religiöst sekteristisk karaktär” dominerar konflikten. För att underbygga det påståendet hänvisar han till att ”dussintals utländska jihadister” anslutit till kampen i Aleppo.  Vi kan också läsa:

”Nästan varje rebellbrigad har antagit ett sunnimuslimskt namn med en retorik som förhärligar martyrskap och frälsning” rapporterar Gaith Abdul-Ahad från Deir el-Zour i östra Syrien.”

Den mening AJ citerar avslutas inte med punkt efter ordet ”frälsning” (det står Jihad i originalet, inte frälsning) utan fortsätter med ”även när brigaderna leds av sekulära officerare och består av kämpar som ber sparsamt”. (Almost every rebel brigade has adopted a Sunni religious name with rhetoric exalting jihad and martyrdom, even when the brigades are run by secular commanders and manned by fighters who barely pray.) Jag tror inte att AJ medvetet kapade meningen mitt itu men bilden blir en annan.

Det är en ojämn militär strid som pågår. Ändå kan slaget om Aleppo komma att avgöras av de kämpandes stridsmoral och inte av eldkraften.

AJ påpekar något som jag redan tagit upp på bloggen K&Å. Det är ett absurt resultat att de små islamistiska grupperna får bättre vapen och utrustning än majoriteten av FSA:s soldater bara för att Qatar och Saudiarabien dirigerar hjälpen dit de vill medan andra som säger sig stödja oppositionen knappast ger någon hjälp alls, minst av allt de vapen som skulle behövas för att försvara Aleppo mot flygangrepp.

Dessutom talar Gaith Abdul-Ahad bara om situationen i den isolerade staden Deir el-Zour på östra gränsen till Irak, flera hundra kilometer från Aleppo. Där har uppenbarligen jihadister från Irak skaffat sig ett inflytande de inte har i resten av landet. För ”dussintals” jihadister i Aleppo ska jämföras med de 6-7 000 soldater som FSA har i staden. I nationell skala säger alla källor att FSA mobiliserar mellan 40- 50 000 i sina led. Ett tusental jihadister med en egen agenda för efter-Assad är inget bevis för att kampen tar en ”alltmer religiöst sekteristisk karaktär”.

Det är regimens tilltagande våld mot befolkningen som dominerar bilden. Här flyr folk undan en helikopter i Aleppo.

Egentligen finns det mycket få exempel på ”sekteristiskt våld” mot de minoriteter, kristna, druser, alawiter och kurder, som enligt AJ ”har goda skäl att frukta de sunnimuslimska stridsrop som allt mer dominerar i upproret”. Ordet ”dominerar” betyder vad det betyder, inte lite grann eller marginellt utan just dominerar. Det håller jag inte med om och seriösa reportage från journalister inne i Syrien bekräftar inte den bilden. Tvärtom.

Det har varit Assads käpphäst under hela upproret att försöka stimulera den religiösa sekterismen och sedan framställa sig som garanten för minoriteternas säkerhet. Mobiliseringen av slöddret i Shabiha för massakrer i arméns släptåg har mycket allvarligare följder än de enstaka religiöst motiverade hämndaktioner som rapporterats. Utvecklingen de senaste månaderna visar också att det är bara den alawitiska minoriteten som verkligen sluter upp bakom regimen. Kurderna har tagit över sin region i nordost och tar avstånd från regimen samtidigt som de med rätta intar en avvaktande attityd till SNC i Ankara som inte vill medge kurdernas nationella rättigheter. De kristna hittas både i oppositionens led och bakom Assads rygg.

För att sammanfatta anser jag att AJ ger en alltför negativ bild av hur det väpnade motståndet mot regimen ser ut, vilka kämparna är och hur stort inflytande jihadisterna har. Till och med Assads utrikesminister citeras som ”bevis” för det tilltagande ”kaoset”: ”Om regimen faller kommer hela regionen att störtas i fördärvet”.

Det finns också en märklig argumentering kring det ”tilltagande våldet”. ”Den senaste och hittills våldsammaste fasen i den syriska krisen inleddes den 18 juli med ett spektakulärt bombattentat i regimens militära högkvarter, som dödade fyra militära chefer,” skriver AJ. Visserligen var det spektakulärt och skakade regimen in i dess inre krets. Men ”hittills våldsammaste fasen” antyder nästan att det är oppositionen som står för det eskalerande våldet.

Jag skulle säga att den ”hittills väldsammaste fasen”, innan Aleppo, inleddes i februari 2012 med två veckors artilleribeskjutning av stadsdelen Baba Amr i Homs. Hela stadsdelen ligger i ruiner och påminner om Hafez Assads raserande av Hama 1982 då minst 20 000 dödades under en två månader lång artilleribeskjutning.

Att koncentrera sig på det ”tilltagande våldet” missar också att kampen långt ifrån är en ren ”militär” konfrontation mellan två arméer. FSA har ingen nationell struktur att tala om och samordningen mellan enheterna anses ske på frivillig basis. Samtidigt fortsätter de civila fredliga aktionerna över hela landet och har trots regimens förtryck ökat i antal det senaste året, inte tvärtom som man kan få ett intryck av vid läsning av media. Fredagen den 17 juni 2011 rapporterades 51 demonstrationer i landet. Fredagen den 6 januari 2012 var antalet 493 och fredag den 1 juni inte färre än 939. Även i områden med tung närvaro från arméns sida fortsätter den revolutionära dynamiken. I Homsdistriktet rapporterades 30 demonstrationer den 1 juni.

Kurderna har tagit över kontrollen i sin region. Bilden är från staden Jinderes.

En mörk bild leder också AJ till att ge märkliga ”råd” till upproret även om han garderar sig med att säga sig sakna ”närmare kännedom om förhållandena”. Rådet som socialister enligt AJ ska ge till de som kämpar i Syrien är att bilda ”oberoende och demokratiskt valda försvarskommittéer till försvar för demonstrationer, stadsdelar och arbetsplatser”. I bästa rådsanda menar AJ att de demokratiskt valda råden ska, när det är möjligt, ”bindas ihop lokalt, regionalt och nationellt som bas för en oberoende arbetarrörelse”.  Det låter bra och ligger inom ramen för alla ”klassiker” vi båda brukar hänvisa till.

Det finns bara ett ”litet” problem med AJ:s råd till upproret. Det finns inte ett ord i hans artikel om de organisationer och kampformer som uppstått över hela landet under upprorets sexton månader. En god procedur för att veta hur man ska gå vidare i kampen brukar vara att ta sin utgångspunkt i de organisationsformer som spontant bildats under ett upprors gång.

Vad ska de kämpande göra med de hundratals civila ”lokala samordningskommittéer” som redan existerar och som tar hand om de flesta uppgifter det dagliga livet kräver, som underjordiska vårdcentraler, brödutdelning och andra civila uppgifter som regimen tappat kontrollen över i de ”befriade” stadsdelarna och på landsbygden? De har kanske inte valts i vallokaler med tryckta valsedlar men det kan vi kanske ha förståelse för under de villkor som råder.

Samma sak gäller den militära struktur och samordning som FSA upprättat. Ska det ersättas av lokala försvarskommittéer”?

Lokala samordningskommittéer tar hand vardagliga problem så gott det går.

AJ slår helt riktigt fast att vi inte ska ha ”förtroende för vare sig regimen, Syriens nationella råd, utländsk imperialism eller sekteristiska och religiöst baserade miliser”. Klart som korvspad. Men vilka ska vi då stödja? Faller de tiotusentals civila och avhoppade soldater som strider i FSA in i kategorin ”sekteristiska och religiöst baserade miliser”? Finns det inga som förtjänar vårt stöd så länge de inte byggt lokala råd för en kommande arbetarrörelse?

Kusin Arne, har du verkligen tänkt igenom din beskrivning av vad som sker och vad som bör göras?

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,DN10,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Okategoriserade | 46 svar

Insyn i Bachar Assads propagandamaskin

Ett spektakulärt avhopp från regimens statliga radio låter oss se in bakom kulisserna av officiella lögner som serveras dagligen.

Kvinnan som hoppat av heter Ola Abbas och arbetar sedan länge som programledare i radiohuset i Damaskus. Hon hoppade av den 11 juli efter en kvällssändning, flydde till vänner och tog sig sedan till Libanon och vidare till Paris.

Ola Abbas ansvarade för ”De ungas röst”(Sawt Al-Shebab) där hon bland annat tvingades ägna sig åt förfalskade direktsändningar. Samtal togs emot, filtrerades från kritiska röster och presenterades som direktsamtal. Ola Abbas avhopp är genant för regimen eftersom hon är alawit, Bachar Assads egen klanbas.

I radiostationens korridorer säger Ola att hon dagligen mötte informationsministern som delade ut order om senaste vinklingarna att hålla sig till. I början av revolutionen fick inte ordet ”demonstration” användas. De skulle till att börja med beskrivas som ”störande av ordningen” och därefter som en ”komplott” där demonstranterna skulle kallas ”väpnade gäng” eller ”terrorister”.

En bomb exploderade i dag, 6 aug., i det statliga radio- och tevehuset.

På kvällen den 11 juli hade Ola fått nog av lögnerna. Trots att hennes mor är en regimtrogen känd poet stod Ola inte ut med att hålla tyst om en ”president som skjuter på sitt eget folk”.  Det är den franska dagstidningen Le Monde som återger Ola Abbas berättelse om arbetet i regimens propagandamaskin.

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Okategoriserade | 3 svar