Exkommunicera Påven

Den katolska kyrkans ledning i Vatikanstaten förnekar sig inte. Knappt har trycksvärtan torkat i artiklarna kring Påvens bedrövliga handlande i förhållande till den från svensk tv välkände negationisten Richard Williamson förrän nästa vidriga skandal seglar upp.

En ung brasiliansk flicka på nio år gjorde nyligen abort efter att hon våldtagits av sin styvfar. Flickan var gravid med tvillingar i 15e veckan. I Brasilien är abort förbjuden förutom vid våldtäkt eller om det föreligger risk för moderns liv. Ett läkarteam bedömde att flickans liv var i stor fara och utförde aborten. Nu har Vatikanen exkommunicerat(uteslutit) både flickan och läkarteamet ur den katolska kyrkan. De groteska prelaterna i Rom säger att de båda fostren hade rätt att leva och att det är mot Guds vilja. Vilken direktkanal till himlen de kopplat in sig på vet jag inte. Men Påven och de andra julgranarna praktiserar tydligen tankeläsning. Är det inte dags att den katolska kyrkans medlemmar kallar till stormöte med en enda punkt på dagordningen- exkommincera Påven och Kardinalerna. Moralens slälvutnämnda väktare i Rom vadar i ett träsk.

I media: DN1,SVD1,DN2,DN3,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Vatikanen, Påven, Abort, Brasilien, Kardinaler, Negationism

I de rikas Sverige

Statistiska Centralbyrån, SCB, publicerade nyligen viktig information om hur inkomsterna av arbete och kapital utvecklats de senaste 12-15 åren. Det är ingen överaskande läsning men ändå en dramatisk bild av hur en liten klicks rikedomar ökar explosionsartat under både socialdemokratiskt och senare borgerligt styre.

I tabellen nedan kan du se vad som hänt med inkomsterna för olika grupper sedan 1995. P10 är den tiondel av inkomsttagarna med de minsta inkomsterna. I fasta priser har de inte fått det sämre under dessa tolv år, men det är inte långt ifrån. P50 median är den inkomst som ligger precis mitt i skalan. Det finns lika många löntagare över som under linjen. Även här kan vi se att den årliga inkomstökningen under de tolv åren varit ytterst modest. Men sedan rasar det iväg. Tiondelen ,P90, med de högsta inkomsterna kan inte klaga. De har sett sina realinkomster öka med 62 procent under perioden. Den sista hundradelen ,P99, grabbade åt sig ännu mer och mer än fördubblade sina inkomster.

Disponibel inkomst i kronor, 1995–2007 i olika inkomstskikt i 2007 års priser

Det finns andra uppgifter som ännu mer belyser hur det svenska samhället allt mer slits isär av extremt ökande skillnader mellan samhällsklassernas och skilda skikts levnadsvillkor. Nedan kan du ser hur inkomster av kapital utvecklats perioden 1991-2007. Tabellen visar de taxerade (taxerade bör strykas under) inkomsterna av kapitalinnehav, som fastigheter, aktier och andra värdepapper.  Rubriken härunder är SCBs egen samanfattning av vad som skett.

”Kapitalvinster och kapitalförluster 2007:

Rekordhöga kapitalvinster

Efter en ökning för femte året i rad var de taxerade kapitalvinsterna 2007 större än någonsin.”

År 2007 var ett rekordår för de med investerade medel. Utdelningen till kapitalägarna under året slutade på 167 miljarder. Inte så illa. Tittar man dessutom lite närmare på siffrorna ser man genast, att liksom med inkomsten av arbete, är det en extremt liten minoritet som lägger beslag på det mesta. SCB skriver att 103 miljarder kronor av de 167 miljarderna hamnade i fickan på 2,8 procent, eller 250 000 personer. Det var 2,2 miljoner personer som gjorde en kapitavinst under året. Men talet om ”ägarsamhälle” och ”folkaktier” skorrar falskt inför SCBs siffror. De 2,2 miljonerna hade som medianvinst 2 360 kronor för hela året, det vill säga lite extra kaffepengar.

För de 250 000 i toppen var däremot medianvinsten 177 597 kronor. För den bäst ställda gruppen av dessa kan du ledigt lägga till ett par nollor till siffran ovan.

Taxerade kapitalvinster 1991-2007. Miljarder kronor i löpande priser

Den geografiska spridningen av inkomster av arbete och framför allt kapital speglar också att i lilla Sverige lever olika skikt inte på samma planet. Medianvinsten vid försäljning av fastigheter/bostadsrätter i Danderyd och Lidingö hamnar på en halv miljon medan en försäljning i Ånge gav      3 577 kronor i medianvinst.  I Danderyd och Lidingö igen, var medianvinsten på innehav av aktier/värdepapper cirka 10 000 kronor medan ägarna av ”folkaktier” i min egen hemkommun Timrå fick nöja sig med 1 300 kronor.

I media: SCB,DN1,SVD1,SVD2,DN2,SVD3,SVD4,SDS,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, SCB, Inkomster, Aktier, Klasskillnader,

Slavarnas ättlingar reser sig.

Den franska republiken har fått ett problem på halsen den inte lätt kan bli av med. Slavarnas ättlingar i de forna kolonierna Guadeloupe och Martinique i Karibiska havet och La Réunion i Indiska oceanen har rest sig och kräver ekonomisk och social rättvisa.

30 000 demonstrerade på La Réunion

I 44 dagar varade generalstrejken på Guadeloupe innan den franska staten skrev under ett avtal med strejkledningen. Avtalet innefattar 165 punkter , allt ifrån en löneökning på 200 euro i månaden för de lågavlönade till en prissänking på bageuetten. På Martinique fortsätter den nu en månad långa strejken eftersom inget avtal ännu undertecknats. Men i Paris är regeringen medveten om att den måste ge med sig. Ett avtal kommer att skrivas under inom kort.

För att lägga ytterligare problem på Sarkozys arbetsbord strejkar nu de arbetande på La Réunion, en ö granne med Madagascar. Där kräver de strejkande också 200 euro mer i månaden och en prissänkning på de 500 vanligaste konsumtionsvarorna.

Att de före detta franska kolonierna, som formellt är departement i republiken, reser sig är ingen tillfällighet. De är i lagens ögon jämlika med resten av Frankrike men i praktiken är de inget annat än halvkolonier med en social struktur där de vita ättlingarna till kolonialisterna håller i det ekonomiska rodret och den kreolska befolkningen lever under hårda villkor. På grund av speciella regler för importen som gäller eftersom öarna är delar av Frankrike ligger priserna på de flesta basvaror 30-40 procent över priserna på det franska fastlandet. Samtidigt ligger lönerna långt under lönerna i Paris, Marseille och andra centra. Bland de unga på La Réunion är hälften utan arbete och i Antillerna är siffran inte mycket lägre. Därför har strejkerna och de dagliga demonstrationerna inte bara handlat om köpkraft och löner. Hela den samhälleliga strukturen står i focus. Det officiella franska talet om jämlikhet och broderskap står i total kontrast till den vardag som den kreolska befolkningen lever i. De kräver helt enkelt att resterna från den koloniala tiden definitivt ska sopas undan.

Studenterna på La Réunion deltar också

Att strejken redan segrat på Guadeloupe och närmar sig en seger på Martinique och La Réunion beror mycket på den form som kampen tagit sig. Strejken och demonstrationerna leds av kollektiv som representerar hela den kreolska befolkningen och även delar av de lokala småföretagarna. Jag tror inte att det finns några moderna exempel på liknande kampledningar i sociala strider här i Europa. På Guadeloupe samlar strejkledningen 46 olika fackliga, politiska, kulturella och sociala organisationer i en paraplyorganisation med namnet LKP, kollektivet mot exploatering. På Martinique heter kollektivet , 5^e februarikommitten, efter dagen då den pågående generalstrejken startade och nu senast på La Réunion har det bildats samma typ av kollektiv ledning, som går under förkortningen Cospar (Kollektivet för La Reunions fackliga, politiska och sociala organisationer). Tack vare dessa kollektiv har det visat sig omöjligt för Paris att splittra kampen. Inte ens mordet på strejkledaren Jaques Bino lyckades provocera fram våldsamheter som kunnat användas som ursäkt för att bryta upp strejken och blockaden mot Guadeloups storköp och bensinstationer. LKP skötte självt ordningen och hindrade vissa hetlevrade ungdomar från att begå oöverlagda handlingar.

LKP , 5^e februarikommitten och Cospar är inte fackföreningar och de krav man kämpat för är inte traditionella fackliga krav. Men de är inte heller i full bemärkelse en motmakt till öarnas lagliga makt. De har inte rest frågan om vem som ska styra öarna och ställer krav på den franska staten som vanliga medborgare. De har inte heller rest frågan om öarnas frigörelse från Frankrike och upprättandet av självständiga nationer. Det är bara en lite minoritet av den kreolska befolkningen som är för självständighet och LKP hade sprängt sig självt i småbitar om frågan ställts på dagordningen. Ändå ställer de tre kollektiven, i olika plattformar, krav som ifrågasätter hela förhållandet till metropolen i Europa.

LKPs ordningsvakter med Elie Damota i röd t-shirt

-Vi tänker inte låta ett klick békés återupprätta slaveriet, säger stolt Elie Domota, LKPs karismatiska ledare. Béké kallas på kreolska de vita kolonialisternas ättlingar. Den lokala avdelningen av den franska arbetsgivarföreningen Medef har inte ännu skrivit under det avtal som Paris ingått med LKP. Men det är antagligen bara en tidsfråga innan påtryckningarna från den franska regeringen tvingar dem att följa avtalet och bland annat öka lönerna med 200 euro i månaden för de lågavlönade.

-Endera tillämpar de avtalet eller så kan de lämna Guadeloup, säger Elie Domota och varnar för att LKP kommer att fortsätta blockaden mot de företag som inte respekterar det nya avtalet.

Sarkozy har lidit nederlag på Guadeloup och nya nederlag väntar på Martinique och La Réunion. Det kan han stå ut med. Men alla eftergifter som Paris gör kan slå tillbaka som bumeranger om samma krav börjar resas i metropolen. Får vi snart se kollektiva kampledningar över de fackliga, politiska och sociala gränserna i Frankrike?

I media: DN,SVD,Arbetaren,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Guadeloup, Martinique, La Réunion, LKP, Generalstrejk, Kolonialism

-Vi är Timrå å vi ger aldrig upp !

Vilken känsla. Kvartsfinalerna har börjat och Timrå tar sig an HV71 från Vätterns strand. Pappersfabrikernas huvudstad mot religionens huvudstad. Nu är det som tur inte tron som avgör kvarten utan viljan och spelkunnandet.

Som ung grabb såg jag W/Ö, som laget hette då, spöa Tranås med 10-0 och slå sig in bland dåtidens elitlag. Året var 1956 och vi påhejare stod packade runt en utomhusrink nere vid Östrandsfabrikens båtkajer. Det gällde att ha varma täta skor i snösörjan. Men korven med bröd och slottssenap smakade säkert bättre än i dag, tror jag.

Däremot var spelet knappast bättre än i dag. Det går inte ens att jämföra. Farten under grillorna är i dag säkert dubbelt upp mot då. Då såldes naturligtvis inget öl i coola barer och platsens höjdare, ingenjörer i fabriken och kommunalgubbarna, hade inga VIP-loger. Men glädjen runt rinken och supportrarnas hängivenhet stod inte efter dagens glädje.

Sporten har följt det kapitalistiska samhällets utveckling och genomkommersialiserats. Spelarna får inte längre en apelsin som belöning efter matchen. Det behövs inte eftersom de tar hem en lön minst fem gånger större än dagens supportrar i pappersfabriken.

I dagens lag är det inte heller många spelare som vuxit upp i orten, knappast någon. Absolut ingen som kan mäta sig med Lill-Strimma i alla fall.

Ändå stiger adrenalinet när nu matcherna i kvarten drar igång. Just nu ligger Timrå över med 2-1 i första matchen. Jag håller tummarna när jag här i Bryssel sitter klistrad framför direktsändningen i radiosporten.

Åt skogen med analysen av vad som var och vad som är. Jag älskar ishockey.

Heja Timrå- som aldrig ger upp.

I media: DN1,AB1,AB2,SVD1,SVD2,ST1,DB1,DB2,AB3,AB4,ST2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ishockey, Historia, Timrå, HV71

Gamarna äter ur statens hand.

Dagens New York Times berättar en historia som får en att undra över vilken planet man lever på. Så här låter den. Det var en gång ett bolag som hette Countrywide med en chef vid namn Stanford Kurland. I många år var bolaget den största spelaren i subprimelån till fattiga som egentligen aldrig borde tagit ett lån.

Countrywides affärer blev därför också en av orsakerna till att marknaden kraschade. Bolaget gick under och köptes upp av Bank of America som nu beslutat begrava namnet Countrywide, det luktade för mycket gam.

Den amerikanska statens räddningsplan för bankerna innebär att staten köper upp riskfyllda lån från konkursdrabbade banker. Det finns hundratals småbanker i landet som redan stängt sina dörrar. Sedan säljer staten lånen vidare till , just det, samma personer som hade en stor del i ansvaret för kraschen på bostadsmarknaden. Herr Kurland och andra gelikar har bildat nya bolag som specialiserat sig på att köpa upp bolån som folk inte kan betala tillbaka. Men hur kan de göra pengar på en sådan verksamhet ? Svaret är är att staten säljer de lån de tagit över från bankrutta banker till herr Kurland till reapriser, omkring 30 öre per krona, eller 30% av lånets värde om ni vill.

Nu är det bara att sätta igång telefonerna och kontakta de hotade husägarna. Husägarna erbjuds sänkta amorteringar , upp till 50%s sänkning. Det kan ju Kurland & Co. kosta på sig eftersom de köpt lånen till en tredjedel av deras värde. Det lyckliga slutet på historien är att gamarna kan räkna med att göra cirka 20 procents vinst på det egna kapitalet.

Men- kan någon säga – det är väl bra om husägaren slipper undan avhysning från sitt hem ? Visst, men varför är det de som orsakade krisen till att börja med som sedan ska nära sig på den.

Finansgamen Kurland visar stolt upp sina nya firma

-Det är som en pyroman som köper upp det nerbrunna huset och säljer det med vinst, skriver NYT.

Här på bloggen ställer vi en liten fråga. Varför ska staten sälja ut de dåliga lånen till gamarna ? Varför kan inte staten ge husägarna de bättre villkoren och självt ta hand om vinsten ? Finns det möjligen ideologiska motiv i bakgrunden ?

I media: DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD2,AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Countrywide, Bolån, Bankkonkurser

Israel raserade medvetet all industri

Det har gått mer än en månad sedan den israeliska armén drog sig tillbaka från Gaza. Efter att ha medvetet siktat in sig på industrier, el- och gasnät, bensinstationer, skolor, administrativa byggnader och 15 000 bostadshus avslutades den kollektiva bestraffningen av ett helt folk -för tillfället. Det står över allt förnuft att det folk som utsatts för den största och mest avskyvärda kollektiva bestraffningen i världshistorien självt lägger all kraft på att militärt, ekonomiskt och poltiskt bestraffa det palestinska folket. Och kom inte och säg att det är för att majoriteten i Gaza satt sin tillit till Hamas. För bestraffningen började långt innan Hamas var påtänkt och innan Israel började finansiera Hamas för att islamisterna skulle sätta käppar i hjulen för det sekulära PLO.

I Kairo har världens nationer i dagarna förbundit sig att skänka fem miljarder dollar till återuppbyggnaden i Gaza. Det låter ju fint , men i Gaza behöver man inte pengar utan cement, tegel, trä och annat byggmaterial. Hela återuppbygget hänger på Israels goda vilja-om vi ska använda det ordet i sammanhanget. Just nu släpps inte en tegelsten in i Gaza. Israel stoppar all import av byggmaterial. Det är en ekonomisk förlängning av den militära bestraffningen.

Men hur var det under den militära fasen ? Vad siktade den « demokratiska och fredssträvande » armén in sig på ?

I den franska tidningen Le Monde intervjuas i dag flera företagare som berättar vad som hänt med den industriella strukturen i området.

Jamil Abou Eida ägde fyra cementfabriker som svarade för 40 procent av Gazas cementproduktion. Nu finns det bara ruiner kvar säger han.

-Förstörelsen var systematisk. Fabrikerna utgjorde ingen risk för Israel som vi haft goda handelsförbindelser med. Under lång tid var vi associerade. Det här kriget fördes mot civilbefolkningen och industristrukturen, säger Jamil.

Le Mondes reporter på plats skriver att utefter hela östgränsen mot Israel finns det inget som står upprätt. Allt har medvetet raserats för att utvidga det ingenmansland som redan fanns innan kriget. Aldrig har så många bulldozers använts i ett krig.

I Beit Lahiya var förstörelsen stor

Förstörelsen skedde inte bara utefter gränsen. I staden Beit Lahiya fanns den enda mjölkvarnen ännu i drift på Gazaremsan. Inte nu längre.

-Isrealerna siktade medvetet på kvarnens maskiner men lät sädeslagren i fred. De visste exakt vad de gjorde. Det var förstörelse för förstörelsens skull, säger Amdan Hamada, en av kvarnens ägare.

Amr Hamad som är ordförande i det palestinska industriförbundet konstaterar en annan aspekt av den kollektiva bestraffningen. Av de tre hundra industrianläggningar som raserats säger han att de flesta av dem var självständiga enheter som fick sina råvaror via Egypten. De industrier som fick sina råvaror från Israel är i stort sett oskadade.

-Det visar att Israelerna vill kontrollera vad som byggs och vad som återuppbyggs, säger Amr Hamad

Med Bibi som israelisk regeringschef är utsikterna för en snabba återuppbyggnad i Gaza mycket mörka. Den israeliska fredsrörelsen Peace Now säger att regeringen redan gett tillstånd till 15 000 nya hus på det ockuperade Västbanken och att det finns planer för 73 000 nya bostäder.

Samtidigt för det « internationella samfundet », läs USA med EU i släp, en i det närmaste schizofren politik. Hillary Clinton säger högt att en tvåstatslösning är enda vägen, utan att med ett ord kritisera Israels bosättningspolitik som medvetet saboterar alla möjligheter till en sådan lösning. I Kairo förbinder sig USA och andra att skänka pengar till återuppbyggnaden samtidigt som man vägrar att organisera uppbygget tillsammans med Hamas som är den lagligt valda auktoriteten i Gaza. Ska kanske NATO invadera Gaza för att se till att Amdan Hamadas mjölkvarn byggs upp på nytt ?

I media:DN1,DN2,SVD1,SSD,DN3,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Gaza, Kairo, USA, EU, Israel,

Europeiska Unionen splittras ?

När EU utvidgades till att inkludera i stort sett alla före detta sovjetsatelliter i östra Europa fanns det inga gränser för jublet och de vackra vyer om ett fredligt enat Europa som väntade. Redan då var vi många som menade att vad Paris, London och Berlin främst var intresserade av var till en del att det öppnades nya marknader för västs industrivaror och att det framför allt gav tillgång till en billig och mycket välutbildad arbetskraft.

-Cyniskt, tyckte de flesta och sa att vi inte fattade det stora med europatanken. Direkta investeringar och billiga krediter strömmade in i de nya eu-staterna och de värsta effekterna av chockterapin efter murens fall började avta. Men det handlade mycket om att blåsa bubblor som nu under den internationella finanskrisens knock-outslag exploderar och driver flera länder i östra Europa mot ruinens brant. Det gäller i första hand Ungern, staterna i Baltikum, Rumänien och Bulgarien.

Scenariot känns igen från « asienkrisen » 1997-98, då lokala valutor sjönk som stenar i värde jämfört med dollarn. I dag sitter de ovan nämnda staterna med enorma skulder i euro som de får allt svårare att betala av med den sjunkande lokala valutan. Banker som Swedbank tjänade stora pengar under många år. Men när krisen knackar på dörren gäller det att dra sig hemåt så snabbt som möjligt och hoppas att inte allt för mycket av de utlånade pengarna är förlorade för alltid.

EU-romansen blir kortvarig.

I dagarna organiserade nio av de nya EU-medlemmarna ett möte för att be om hjälp och solidaritet från de äldre medlemarna i unionen. Plötsligt går ridån ned. De vackra orden som lockade till medlemskap är som borta med vinden. Angela Merkel säger nej till all form av generellt stöd till öst. Hon kan tänka sig att diskutera vart lands behov för sig.

Kapitalistiska kriser har en fantastisk förmåga att mejsla fram tydliga profiler. När det gällde att få tillgång till billig arbetskraft och nya marknader då var allt OK. Men när det gäller att ta följderna av finanskrisen och dess katastrofala följder på sysselsättningen och inkomsterna för de sämst ställda då blir alla vackra fraser väldigt tomma. Varje land i EU drar nu i praktiken så hårt de kan i det gemensamma täcket för att i bästa mån skydda den egna rumpan. I den dragkampen är det helt säkert att de forna « folkdemokratierna » kommer att stå sig slätt. Nya mörka dagar med oanade politiska konsekvenser väntar.

I media: DN1,SVD1,SVD2,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Swedbank, Merkel, Ungern, Baltikum, Rumänien, Bulgarien

Barack Obamas budget; liten skuta på stormigt hav.

Det gick inte mer än ett par dagar innan optimismen som Barack Obama ville sprida med sin budget sjönk ihop till djup pessimism. Det amerikanska handelsministeriets reviderade siffror för bruttonationalproduktens utveckling sista kvartalet 2008 lamslog finanspressen. Den hittills publicerade nedgången på 3,8 procent fick revideras om till minus 6,2 procent, den snabbaste nedgången över ett kvartal sedan den djupa recessionen i USA 1982.

Den stora frågan som de reviderade siffrorna reser är om USA och även resten av världsekonomin kan undvika att falla ned i en djupare recession än någonsin under efterkrigstiden. Eller för att vara mer direkt- blir det depression?

Det finns ingen « vetenskaplig » definition av en depression. En recession sägs råda när BNP minskar tre kvartal i rad. En depression är i så fall en kris som drar ut längre i tiden och som har mycket större effekter på hushållens inkomster och sysselsättning. Det ser allt mer ut som det är vad som väntar oss. Det råder egentligen redan depression i vissa sektorer av ekonomin , som finanssektorn, byggbranschen och bilbranschen. När den japanska exporten faller med 46 procent på ett kvartal och den amerikanska exporten med 26 procent samma kvartal då handlar det inte längre om en av dessa traditionella och tätt återkommande recessioner som få ens märker av.

I sin budget kalkylerar Barack Obama med att tillväxten i den amerikanska ekonomin redan är tillbaka år 2010 och då når plus 3,2 procent. Allt talar för att det är rent och skärt önsketänkande. Förhoppningen är att stödet till bankerna och bilindustrin tillsammans med den lagda budgetens utlägg för energi, undervisning och sjukvård ska få fart på de ekonomiska hjulen igen.

Men den keynesianska stimulanspolitik som Barack Obama sätter sitt hopp till är troligen dömd att misslyckas.  Stödpaketen kan kanske hindra att en katastrofal depression utvecklas, vilket i sig inte är så illa, men inte bli de lokomotiv som världsekonomin behöver för att få upp farten igen. För den aktuella stimulanspolitiken krockar med en stenhård verklighet som kallas överproduktionskris. I den verkliga ekonomin finns det inga lokomotiv redo för avgång. Det lyser « inställd » eller « försenad » på anslagstavlan.

Hushållen i både USA och Europa skär i sin konsumtion som aldrig förr. Speciellt i USA där deras konsumtion utgör 70 procent av BNP är det nästan omöjligt att vända nedgången utan en uppgång i hushållens konsumtion. I Kina, Tyskland, Japan och Sydkorea, där investeringarnas andel av BNP är mycket större kan nedgången stoppas om nyinvesteringarna tar fart. Men i vilken sektor ? Vem vill investera i nya bilfabriker ? Det finns redan en överkapacitet på 20 miljoner bilar i branschen. Det andra potientellt tunga lokomotivet, byggbranschen, verkar inte heller kunna få upp ångan. I USA finns det redan flera miljoner tomma hus utan köpare. Varför bygga fler inom överskådlig framtid ? I Spanien och Storbritannien är krisen i byggbranschen ännu mer katastrofal än hos Uncle Sam. Just nu verkar inte heller kommunikationssektorn kunna dra lasset. Datorer och mobiltelefoner i all ära men de väger ändå ganska lätt i den samlade världsekonomin så det blir svårt att chatta och sms:a oss ur krisen. Inte heller Kina kan spela någon roll i krisbekämpningen. Inte positiv i alla fall. Den extremt snabba nedgången i Kinas export det senaste kvartalet och det faktum att tusentals företag i de södra industridistrikten redan stängt sina portar och avskedat över 20 miljoner arbetare  pekar snarare mot en kommande djup ekonomisk och politisk kris i Mittens rike.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,DN4,SVD3,ETC,SDS,

Det ska vi fira: Det här är den 400e texten på vår blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Budget, Obama, EU, Depression, Kina, Japan, Recession, Bilindustri

Första seger för de strejkande

Den mer än en månad långa generalstrejken på Guadeloupe avgick i går med en första seger. Ett avtal signerades med de lokala myndigheterna, en minioritet av arbetsgivarna och Sarkozys representanter på plats. De lägst avlönade , upp till 1,4 gånger minilönen, får 200 euro mer i månaden. Resten av de anställda med högre löner får mellan 3 och 6 procents löneökning.

Elie Domota och de andra ledarna i LKP har fört en exemplarisk kamp

Strejkledaren Elie Domota sa till lokalpressen att avtalet är « ett första viktigt steg » mot en lösning på konflikten. För det finns fortfarande ett stort moln på den blå himlen. Den franska arbetsgivarföreningens, Medef, lokala medlemmar var inte med på förhandlingarna. Därför omfattar det ingångna avtalet för tillfället bara 17 000 av de 85 000 anställda i den privata sektorn.

Men eftersom den franska statens representant skrivit under avtalet är den troligaste utvecklingen att Medef också kommer att acceptera vad som avtalats.

En exemplarisk strejk och en exemplarisk strejkledning har i över en månad undvikit alla fällor som lagts ut av de lokala kapitalisterna i samklang med regeringen i Paris. Inte ens när strejkledaren Jaques Bino sköts till döds under ännu ouppklarade omständigheter lät sig strejkledningen LKP provoceras till handlingar som kunnat ge Sarkozy en möjlighet att spräcka den enade strejkfronten.

Jaques Bino hedrades av hela Guadeloupes befolkning

Samtidigt verkar generalstrejken på Martinique, som snart pågått i en månad, närma sig en seger för de strejkande. Redan i dag fredag är det möjligt att ett avtal om löner och priser på basvaror kommer att signeras.

I andra media:  Arbetaren,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Guadeloupe, Martinique, Generalstrejk, Sarkozy,

Kildén stoppad av Kung Frost

Om du undrar vart blogghalvan Kildén tagit vägen så beror det på inget mindre än tjälskott att han försvunnit ur cyberrymden. Men vi gör allt för att kontakten med omvärlden ska återupprättas.  Det är väl bara att hoppas på en snar vår så att min isolerade bloggarkompis i Alefjäll på nytt kan häda kapitalismen.