Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

Sälj inte skinnet förrän den amerikanska björnen är skjuten.

Publicerat av
3

Det är på modet att förklara den amerikanska dominansen i världen på upphällningen. ”Imperiet” faller. I alla fall i mångas impressionistiska analyser och extrapoleringar av statistik.

Det är ingen ny diskurs, som akademiker brukar säga. Redan i slutet av 80-talet proklamerades den japanska kapitalismens seger över US of A. När Rockefeller Center köptes av japanskt riskkapital och sju av de tio största bankerna i världen var japanska ansågs saken vara klar. Några månader senare rasade det japanska korthuset samman och i dag tjugofem år senare trevar fortfarande den uppstigande solens land i ekonomiskt mörker.

I dag är det Kina som ges Japans roll som utmanare. Det är sant att Kina redan i funktion av sin befolkning på 1,35 miljarder individer är en ekonomisk enhet av enorma mått. Det är sant att Kina svingat sig upp i statitisken över exporterade varor till översta toppen. Det hade också Japan gjort i mitten av 80-talet tillsammans med Tyskland. Men att bara förlänga kurvor över vad som varit in i framtiden är en riskabel hantering.

Det viktigaste argumentet i dag för att visa på den amerikanska kapitalismens nedgång är Kinas nya roll som världens största exportör av industriellt producerade varor. Första platsen är dock i mycket beroende på att nästan hälften av Kinas varuexport är tillverkad i utlandsägda (eller delägda) företag i Kina.

USA:s, Tysklands och Kinas andel av världsexporten av industriprodukter

Men export av varor är inte allt vad som måste granskas för att se vad som sker i styrkeförhållandena mellan olika kapitalgrupper och kapitalistiska nationer. Då tänker jag bara på de ekonomiska relationerna och inte den politiskt/militära styrkan de olika nationernas härskande klasser besitter. Det är ett ännu bredare ämne än vad som den här korta texten har till syfte att belysa.

Ett viktigt element som bestämmer de inbördes relationerna och styrkan i olika ekonomier är deras investeringar i utlandet och utländska investeringar på hemmaplan. I tårtan här under finns en tydlig bild av vilket kapital som investerat mest utanför hemmanationens gränser (den blå halvan) och vilka som tagit emot mest utländska investeringar (den bruna halvan).


Som synes är det amerikanska (Etats-Unis) kapitalet, som äger över fem tusen miljarder dollar, överlägset följd långt efter av brittiskt (Royaume-Uni), tyskt (Allemagne) och franskt kapital. Bakom Hongkongs siffror finns också kapital från Kina. Även med Hongkong inräknat är Kina ännu en liten aktör i de internationella kapitalinvesteringarna utomlands.

I de bruna fälten ser vi att USA även är största mottagaren av utländska investeringar med Hongkong/Kina på klar andraplats. Om de nuvarande trenderna extrapoleras så kommer Kina/Hongkong att knappa in på de amerikanska kapitalägarnas internationella dominans för att inte säga hegemoni. Diagrammet här under visar de olika nationernas andel av de totala investeringarna i världen.

 Att amerikanskt kapital förlorat mark jämfört med 80-talets slut (cirka 46 %) framgår tydligt eftersom siffran var bara 22 % i slutet av 2012. Men samtidigt ser vi att Kina/Hongkong bara ökat sin andel från 6 % kring 2000 till 7,7 % i fjol. Med en ökning på 1,7 procentenheter på 12 år och med USA:s andel som stiger sedan 2009 kommer det att ta många årtioenden innan Kina kan sägas ha hunnit ikapp USA vad gäller kapitalegendomar investerade i utlandet. Under förutsättning att inget bryter trenderna. Som exempelvis ett uppror från de hundratals miljoner kinesiska arbetare som i stort saknar alla rättigheter och sociala skyddsnät.

Tills sist handlar inte ett lands ekonomiska utveckling om extrapoleringar av existerande trender. Det kan hjälpa till att se riktningen men inte till att göra verkliga prognoser. Liksom den japanska kapitalismen i ett slag gick från erövrare till slamkrypare finns det tecken på att Kina kan gå samma väg. Framför allt handlar det om den spekulativa bubblan i byggbranschen som troligen är nära bristningsgränsen. Kinas statsledning har resurser att stoppa ett fritt fall i branschen men inte till att upprätthålla den nuvarande byggtakten.

Men även om landets ekonomi fortsätter sin expansion (om än i lägre tempo) kommer det inte att inom kort (ett par decennier) leda till något internationellt maktskifte där USA akterseglas av den kinesiska skutan.   



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Uppåt för vinsterna. Krisen består.

Publicerat av
5

Än en gång påminns vi om kapitalismens irrationalitet. Fågeln Twitter släpptes ut i det fria och svingade sig omedelbart upp i höjderna. Den lilla sångfågelns aktie som lanserades på 26 dollar nådde inom några timmar 40 dollar. Hur kan det komma sig? Twitter som bolag har ännu inte redovisat ett öre i vinst, tvärtom. Flera hundra miljoner dollar har förlorats sedan ägget kläcktes.

Så varför köper spekulanter aktien? Svaret finns i frågan, det är spekulation. Normalt sett ser ägare av kapital på aktier som en investering på lång sikt. Med 6-7 procent i återbäring i stället för 3-4 procent på statliga obligationer har investerare under decennier föredragit aktier.

Men med den alltmer globaliserade ekonomin har finansen, det vill säga ägare av aktier och andra värdepapper, blivit alltmer frikopplade från den industriella produktionen av varor och service. Inte i direkt motsättning till den industriella produktionen utan som en alltmer dominerande och i många avseenden parasitär del i det globala kapitalistiska systemet.

Spekulationen med det alltmer fritt flödande finanskapitalet tar överhanden och då kan ett bolag som Twitter rusa i höjden bara därför att spekulanterna tror att aktien ska stiga i värde och framför allt därför att spekulanten tror att de andra spekulanterna väntar sig en hausse. Det hela handlar inte längre om ekonomiska realiteter utan om amatörmässigt psykologiserande.

Vi träder snabbt in i spekulationsbubblans sista ögonblick. När de mest okunniga ger sig in i spekulationskarusellen då är vi nära kraschen. Det klassiska exemplet är John Kennedys pappa som sålde alla sina aktier en dag då en taxichaufför gav honom stalltips att inte missa. Han förklarade i en självbiografi att det var dags att sälja allt när ignoranter gav börsråd. Familjen Kennedys förmögenhet räddades av pappans klarsynthet. Andra insåg sina misstag för sent och valde att kasta sig ut genom skyskrapornas fönster på Wall Street.

Av dessa historiska och nutida erfarenheter kan vi dra slutsatsen att inga träd växer till himlen. Det sägs att vad som går upp kommer ner. Inom den normala fysiken gäller Newtons lagar. I finansen likaså. Spekulativa bubblor är självförstörande. De slutar alltid med en krasch.

Men i den verkliga ekonomin finns en annan ”lag” som man kan säga står i omvänd relation till spekulativa bubblor i aktier och värdepapper.

Vad som faller mot en till synes icke existerande botten når alltid ett jämviktsläge där misären och eländet som den kraschande kapitalismen skapar planar ut och i sämsta fall består i årtionden eller vänder uppåt igen i tillväxt bestämd av de historiska omständigheterna vid handen. Förhoppningen som vissa gett uttryck för att kapitalismen ska krascha av sig självt är naivt. Det kommer inte att ske.

I dag ser vi att den fem år långa krisen nått botten och att tillväxten i de flesta europeiska länderna på nytt vänder uppåt om än tvekande och stapplande. Det innebär inte att den sociala misär som drabbat så många sedan kraschen 2007-8 också är på väg att minska. Vare sig arbetslösheten eller realinkomsterna kommer att förbättras för de arbetslösa och de arbetande.

Det är industriägarna som kommer att vara vinnarna i den första klättringen upp från den botten som nåddes 2012/13.  Deras vinster kan på nytt ta fart eftersom produktiviteten i företagen ökat sedan botten väl nåtts. Det är ett i det närmaste matematiskt fenomen. Under krisens gång har miljontals anställda i produktionen förlorat sina arbeten. När nu produktionen börjar stiga på nytt görs det med färre anställda än innan krisen vilket automatiskt medför en högre produktivitet per anställd och därmed högre vinster för kapitalägarna.

För den enskilde industriägaren är arbetslösheten manna från himlen. De fackliga organisationerna är på defensiven och har mycket svårt att kräva högre löner medan miljoner stampar utanför grindarna i hopp att få ett arbete. Att massarbetslösheten är en katastrof för våra samhällen som helhet står i skarp motsättning till de enskilda kapitalägarnas intressen av låga löner och hög produktivitet per arbetad timme.

I ett samhälle där nästan allt som produceras konsumeras av medborgarna kan kapitalägarna inte realisera de producerade värdena eftersom det inte finns tillräcklig köpkraft i samhället. Men på dagens ”globaliserade” världsmarknad avsätts mycket av det som produceras i andra delar av världen med tillräcklig samlad köpkraft för att en industris varuproduktion inte ska förbli dött kapital.

Därför är det en falsk förhoppning att den blygsamma tillväxt som nu syns i alla europeiska länder, med ett par undantag, också ska lösa upp den djupa sociala kris som den ”stora recessionen 2007-12” skapat. Massarbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och den sociala misären är här för att stanna. Det ljus som syns i tunneln är bara grönt ljus för högre vinster för kapitalägarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Almega på krigsstigen

Publicerat av
2

Almega har har gått in i striden om Skärgårdstrafikens löner med eggen riktad mot kollektivavtalet. Internationalens Per Leander  följer det som i mycket är en ideologisk uppgörelse:

I måndags började den Seko-ledda strejken på skärgårdsbåtarna i Stockholm och Göteborg. Strejken föranleddes av att arbetsgivaren Almega vägrade gå med på det föreslagna avtalet om 6,8 procents löneökning på tre år, vilket är samma avtal som i princip alla andra parter på arbetsmarknaden har enats om under 2013 års avtalsrörelse.

– Vi vill inte ha den här konflikten, det är de. Vi sa ja till medlarnas bud, men arbetsgivaren sa nej, säger Eric Ekblom som är matros på en av Waxholmsbåtarna i Stockholms skärgård till Internationalen.

– Vi har inget annat alternativ än att strejka, de tar våran lön annars.

Arbetsgivaren Almega vill å sin sida avveckla kollektivavtalet och införa individuell lönesättning. Något som de påstår skulle vara positivt för arbetarna eftersom de som utmärker sig skulle kunna få ännu högre lön än vad kollektivavtalet anger.

”Det innebär att den individuella prestationen inte har någon inverkan på lönesättningen och att ingen får ha högre lön än vad tabellen anger. Det innebär också att det är ett kollektivavtalsbrott att ge en medarbetare som jobbat bra en högre lön än vad tabellen anger. Det är ett exempel på en sak som arbetsgivarna vill ändra”, skriver Almega i ett pressmeddelande, där det vidare talas om att man måste ”modernisera” kollektivavtalet.

Tror du på att det kan bli högre löner?

– Nej, självklart inte. Det är lika dumt som att Moderaterna försöker kalla sig ”det nya arbetarpartiet”. Alla kommer få sänkt lön, säger Eric Ekblom.

Han protesterar också mot Almegas påstående om att det skulle ”modernisera” avtalet.

– Vi har ett modernt avtal. Alla på båtarna tjänar lika mycket i lön, oavsett kön eller etnicitet. Modernare än så kan det inte bli, säger han.

– Jag tror Almega har nått stort på gång. De vill slå sönder facket och kollektivavtalet och införa individuella löner för att kunna pressa ner dem. Det är jag övertygad om.

– Min chef vill inte heller ha individuell lönesättning, det har han inte tid med. Det är 100-tals gubbar och tjejer som han i så fall skulle behöva sitta och förhandla med individuellt varje år och lägga hundratals arbetstimmar på, säger Eric Ekblom.

– Det här är större än bara båtarna. Almega har en större politiskt agenda. Därför blir kampen viktigare. Om vi förlorar det här nu blir det som ringar på vattnat och kollektivavtalet kommer att strykas på flera arbetsplatser, säger han.

När strejken började svarade arbetsgivaren med att lockouta arbetarna på ”ledig tid”.

Vad menas med det?

– Det är det vi inte vet, för det har aldrig hänt förut och har aldrig prövats i arbetsdomstolen. Men det innebär att vi inte kommer få betalt för redan inarbetad arbetstid, säger Eric Ekblom.

Arbetet på skärgårdsbåtarna innebär nämligen att besättningen jobbar varannan vecka, men att man då ofta också bor på båtarna och i regel jobbar mer än en vanlig arbetsvecka. Därefter är man ”ledig” en vecka, innan man går ombord igen. Men nu tänker arbetsgivaren alltså inte betala ut lön för de inarbetade veckorna.

Det har också förekommit strejkbryteri, då Strömmabolaget körde ett par av sina båtar i Stockholm enligt tidtabell, trots att facket hade tagit ut dem i strejken. Ett par strejkvakter, inklusive Chang Strömberg som är ombudsman på Seko, protesterade och försökte övertala besättningen på Strömmabåtarna att inte kasta loss.

Arbetsgivaren Almega har därefter polisanmält Chang Strömberg och de andra strejkvakterna, och påstått att de hotade Strömmabolagets personal genom att kalla dem för ”strejkbrytare”.

”Det handlar inte om strejkbryteri för det finns inget som heter så”, säger Almegas representant Stefan Koskinen till Dagens Nyheter.

Runt 1 500 passagerare påverkas dagligen av båtstrejken, men det kan bli fler ifall Seko väljer att utvidga konflikten. Hittills har arbetsgivaren inte visat några tecken på att vilja finna en lösning.

– Det är Almega som gör så att folk blir lidande. Vi har börjat strejken med att ta ut de båtar som står för mer eller mindre nöjestrafik, inklusive båtar som skulle gått med julbord, säger matrosen Eric Ekblom.

– Vi vill helst inte att de boende på öarna ska drabbas.

Båtstrejken får bland annat stöd från fackförbundet Kommunal, som anklagar arbetsgivarna för att vilja gå tillbaka till ett lönesystem från 1800-talet.

Och från Sekos klubb 111 som organiserar tunnelbanearbetarna i Stockholm kommer budskapet: ”Vi som arbetar inom tunnelbanan har egen erfarenhet av de försök som de olika arbetsköparna, i privatiseringens tid, har gjort allt för att försämra för oss, bland annat införandet av de individuella lönerna för en del av personalen. Acceptera inte de individuella lönerna som Almega vill tvinga er! Stå på er! Fortsätt kampen!”

Per Leander

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

När komer folkstormen mot vårt nyliberala pensionssystem?

Publicerat av
1

I Australien 2005, på en av sina sista utlandsresor som statsminister och långt borta från den svenska verkligheten, överraskade Göran Persson stort genom att i ett infall helt plötsligt avslöja för TT att hans socialdemokrater och de borgerliga partierna vid beslutet 1994 faktiskt hade svindlat oss löntagare med en historisk försämring av det svenska pensionssystemet.

Expressen för åtta år sedan…

”Det kommer att leda till upprörda känslor när folk inser hur förändringarna slår. Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”, sa han i sitt förtroliga samtal med TT. Där på andra sidan jordklotet, på besök i vår antipod med märkliga pungdjur och myrpiggsvin i sikte, var det som att han för en stund trodde att ingen därhemma skulle få reda på vad han egentligen tyckte om det pensionssystem han själv sjösatt. Folkpartiets Bo Könberg, som tillsammans med socialdemokraternas Ingela Thalén hade varit plogbill i projektet, blev mycket upprörd över att statsministern för en stund hade ”tänkt högt”. ”Perssons uttalande är ett mysterium”, var ett av hans omdömen.

I dag när det snart gått tjugo år sedan det gamla pensionssystemet gick i graven börjar många inse att det var den ekonomiska tryggheten på gamla dar som man sa farväl till.  Perssons spådom infrias. Våra pensioner bestäms inte av hur mycket vi tjänat under de år som vi arbetat utan korrigeras fortlöpande i förhållande till aktiebörsernas välbefinnande.  Pensionärerna är som flarn i vinden, helt utlämnade till en spekulativ marknad.

Enligt uppgifter från Pensionsmyndigheten till Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga var en inkomstpension 2008 före skatt i snitt cirka 10 300 kronor. Efter nästa års sänkning av pensionerna kommer nivån att stigit med 180 kronor eller 1,7 procent till 10480 kronor, vilket betyder att inkomstpensionären, efter inflation, har tappat i köpkraft. År 2018 kommer inkomstpensionen enligt Pensionsmyndighetens prognoser att ha stigit till 11840 kronor. Det motsvarar en ökning på 1,4 procent per år, vilket är långt under den förväntade utvecklingen för inkomsterna.

På tio år (med en inflation på sammanlagt kanske 20-25 procent) förväntas alltså snittpensionen bara öka med futtiga 1 360 kronor i månaden. Före skatt. Mellan åren 2010–2018 tror man att socialdemokraternas och alliansens hårda inbromsningar innebär att inkomstpensionerna sänks med totalt cirka 85 miljarder kronor före skatt. För en genomsnittlig pensionär rör det sig under samma period om cirka 47000 kronor i minskad pension.

I två historiska val på 1950-talet lyckades socialdemokraterna både att genomföra och försvara ett bättre pensionssystem för oss löntagare, det så kallade ATP-systemet. Sedan rev man själva upp det tillsammans med borgarna…

Enligt de opinionsundersökningar som gjorts känner sig 70 procent av Sveriges pensionärer ekonomiskt otrygga inför framtiden. Men ännu har vi inte sett den ”folkstorm” som Göran Persson befarar. Pensionärsorganisationerna med PRO i spetsen har välbetalda politiker från de partier som sålt ut oss i sina ledningar och de är självklart lojala med sina gamla partikamrater. Gnäller lite om att konstruera en ny broms men ifrågasätter inte pensionssystemets koppling till börsen.  Men landets 1,6 miljoner pensionärer eller 17 procent av befolkningen, utgör ändå hela 28 procent av valmanskåren, vilket gör att frågan är lättantändlig under ett valår.

Vänsterpartiet, som inte medverkade till pensionsöverenskommelsen 1994, har här en möjlighet att profilera sig med riktigt skarpa konturer. Det finns ingen anledning att fika efter en plats i en socialdemokratiskt ledd nyliberal regering genom att ligga lågt i denna och andra frågor. Det är dags att lätta på bromsarna, att gasa på och kräva att hela det katastrofala pensionssystemet rivs upp.

Bennys och min gamla debattartikel i Aftonbladet i frågan står sig fortfarande bra:  Den stora pensionsbluffen

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett Europa i otakt.

Publicerat av
7

Det är nu fem år sedan vågorna efter Lehman Brothers bankrutt slog in över Europas atlantkust och dränkte kontinentens ekonomi i den värsta ekonomiska recessionen sedan trettitalets katastrof.

Fem år är en lång tid och ”normalt” sett skulle effekterna av krisen ha kommits över redan. Men det var inte vilken liten kris som helst. Finansens grepp över den ekonomiska makten tillät bankirerna och fonddirektörerna att vältra över krisen på den arbetande befolkningens axlar, den privata skuldkrisen förstatligades av Europas nationer och tog formen av statliga skuldkriser.

De strukturella skillnaderna mellan olika länder inom EU och framför allt eurozonen visade sig få stora effekter. Där den offentliga retoriken talade om konvergens inom EU tack vare euron uppstod det motsatta. Hela kontinenten har ekonomiskt sett delats i en ”nordlig” och ”sydlig” sfär med Frankrike på gränsen mellan de båda.

Den åtstramningspolitik som arbetades fram i Bryssel skulle rätta till problemen. Räkningen för krisen lades på de arbetandes bord och med svångremspolitik påstod man att de statliga budgetunderskotten och skulderna kunde åtgärdas. Med lite uppoffringar ”från alla vi som sitter i samma båt” skulle tillväxt, jobbskapande och välfärden snabbt återställas till normala nivåer igen.

I dag fem år senare finns det inga tecken på att hjulen ska börja snurra i snabbare takt igen. Den finansiella karusellen har hämtat fart igen och kapitalägarnas vinster klagar ingen berörd över. Men den arbetande befolkningen som enbart kan leva på sina löner sitter fast i ett skruvstäd. I tabellen här under hittar vi den senaste statistiken från Eurostat vad gäller antalet skapade jobb i några av EU:s 28 medlemsländer. Här syns tydligt den spricka som går genom kontinenten.

I juli 2013 var 19,4 miljoner personer officiellt arbetslösa i eurozonen. Den verkliga siffran är högre eftersom så många droppat av från arbetsmarkanden efter att ha förlorat hoppet om att någonsin få ett jobb. Men redan den officiella siffran är fruktansvärd. Ännu värre blir det naturligtvis då vi ser till enskilda länder. Nästan sextio procent av de arbetslösa i eurozonen är koncentrerade till bara fyra länder, 31 % i Spanien, 16 % i Italien, 7% i Grekland och 5% i Portugal. Bakom siffrorna döljer sig som vi vet en katastrofal ekonomisk och social kris i länder som Grekland och Spanien. Mer än hälften av alla ungdomar är utan arbete och med inget hopp vid horisonten. De som kan flyr sin kos.

Krisens djup i Europa visas också av att det är den enda ekonomiska regionen i världen som inte nått upp till produktionens nivå 2007. Men det är ett genomsnitt och den verkliga krisen syns i stället i tabellens fakta för de enskilda länderna där den ”södra gruppen” i dag 2013 ligger kraftigt under sina BNP år 2008. Bakom kalla fakta döljer sig den exploderande sociala misären i framför allt Grekland, men också i Spanien, Portugal och Italien.

Framtidshopp? Knappast. I alla fall inte för den ”södra gruppen”. Och kanske inte heller för ”miraklet” Tyskland eftersom det så kallade miraklet bygger på ett enormt exportöverskott till resten av Europa. Med allt mindre utrymme för hushållens konsumtion och nedgången i investeringarna kan inte Tyskland självt ”äta upp” sina bilar och tvättmaskiner. Inte heller ser det ut som att andra marknader ska kompensera den tyska industrin. De så kallade tillväxtländerna med Kina i spetsen är inne i en period av långsammare expansion och därmed mindre import från Europa.

Så länge statsskulden i länder som Grekland och Portugal hänger som en snara runt nationens hals och Angela Merkel drar i den så att den skär in i huden kommer den aktuella situationen enbart att förvärras. De statliga skulderna måste skrivas ned och de illegitima skulderna helt raderas ur böckerna. Ägarna av de grekiska statsobligationerna ska inte vara de som sätter agendan. Den måste spikas utifrån de ekonomiska och sociala problem som majoriteten av de arbetande står inför. De kan inte förenas, lika lite som eld och vatten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Så här styr BMW och Merkel över EU

Publicerat av
10

Tyska BMW:s  storägare, familjen Quandt/Klatten, håller hårt i ratten när det gäller viktiga delar av EU:s politik. Korruptionen är obscent ogenerad. Biljätten styr helt öppet. Det finns inte ens en idé om demokratiska beslut.

Angela Merkel är en ofta sedd och kär gäst hos tyska BMW.

I juni klubbade EU kommande lagkrav om att nya bilar i Europa efter 2020 inte skulle få släppa ut mer än 95 gram koldioxid för varje kilometer. Efter detta blev BMW:s och Mercede`s produktutvecklare, med sina tunga motorprogram, så stressade att koncernernas ägare med Angela Merkel som mellanhand, såg till att EU:s 28 miljöministrar i måndags helt sonika rev upp sitt eget beslut. Dagen före hade Merkels konservativa CDU fått 690 000 euro (drygt sex miljoner kronor) som betalning för väl utfört uppdrag. Nu bereds i stället ett nytt förslag som skjuter upp de nya lagkraven i fyra år…

”BMW har Angela Merkel i sin ficka”, konstaterade Die Linke (tyska Vänsterpartiet) och krävde åtal för korruption.

Så här ser det ut med dagens bilar. Volvo Personvagnar med sitt program för 2014 års modeller ligger långt före tyskarna. Bäst ser det ut för V40 D2 som med en manuell växellåda förbrukar 3.4 liter  /100 kilometer och med ett C02-utsläpp på 88 gram.

I absoluta miljötoppen bland Volvo Cars dieseldrivna bilmodeller ligger Volvo V40 D2 årsmodell 14. Den bilen har med manuell växellåda en förbrukning på 3,4 liter /100 kilometer och ett CO2-utsläpp på 88 gram. Den automatväxlade versionen drar 3,9 liter/100 kilometer med ett CO2-utsläpp på 102 gram. – See more at: http://www.pavag.volvocars.se/miljo-2/volvo-lanserar-fyra-nya-miljobilar/#sthash.6vTbGJfq.dpuf
I absoluta miljötoppen bland Volvo Cars dieseldrivna bilmodeller ligger Volvo V40 D2 årsmodell 14. Den bilen har med manuell växellåda en förbrukning på 3,4 liter /100 kilometer och ett CO2-utsläpp på 88 gram. Den automatväxlade versionen drar 3,9 liter/100 kilometer med ett CO2-utsläpp på 102 gram. – See more at: http://www.pavag.volvocars.se/miljo-2/volvo-lanserar-fyra-nya-miljobilar/#sthash.6vTbGJfq.dpuf

Hur såg då Merkel till att denna skara av ministrar helt plötsligt ändrade uppfattning? Jo, först gick hennes inpiskare loss på svaga stater som Ungern, Portugal och Slovakien där tyska biltillverkare har verksamhet. När väl dessa var vunna för saken var det dags för hästhandel med Storbritannien. Enligt en ny reviderad kalkyl skulle örikets medlemsrabatt (från Thatchertiden) minska med 1.8 miljarder euro, men man slapp tack vare att Tyskland gav upp detta krav. Merkel ska också ha lovat Cameron eftergifter när det gäller den planerade ”Finansunionen”, vilken denne ser som ett hugg i hjärtat på Londons City. Tyskland fick till sist även Frankrike att backa. Under resans gång har den franska bilindustrin, med mindre bilar och därmed mindre utsläpp, fått allt större finansiella problem, och ett längre uppskov ger även den mindre omställningskostnader.

Här är det alltså den stenrika familjen Quandt/Klatten som bestämmer. Lika öppet som i vilken bananrepublik som helst. Merkel styr mot betalning för BMW:s räkning och demokratin har definitivt hamnat i baksätet.

Än mer beklämmande är att ägarfamiljen sannerligen inte är en samling som ”har tjänat sina pengar på hårt och hederligt arbete”. För att göra en lång och smutsig släkthistoria kort räcker det med att beröra bakgrunden och karriären för Harald Quandt, som dog 1967 i en flygolycka och då efterlämnade makt för miljarder till sina efterlevande. Han var det enda överlevande barnet efter Magda Goebbels som halvsyskon till de sex barn som hon och Haralds styvfar Joseph Goebbels mördade i Hitlers bunker. Hennes första man, och Haralds biologiske far, Günther Quandt, var en nyckelfigur inom Tysklands kemi-, fordons- och vapenindustri under kriget. Nära vän med sitt ex och familjen Goebbels. Liksom med Hitler. Fick utnämningen ”Näringslivsführer”, tog över judiska tillgångar och använde sig under kriget av över 50 000 tvångrekryterade arbetare, krigsfångar och fångar från koncentrationslägren i sina fabriker.

Harald Quandt inklippt i ett familjefoto med sin mor Magda och styvfar Joseph Goebbels, Tillsammans med de tre mördade flickorna.

Alla dessa fysiska tillgångar konfiskerades inte efter kriget – som för Renault i Franrike – utan Harald (som varit löjtnant i Luftwaffe, krigsfånge i Italien) och hans halvbror Herbert, från pappans andra äktenskap, kunde fortsätta som förut.

I dag 2013 bestämmer alltså familjen över EU:s politik när det gäller miljökraven på nya bilar och detta utan ett endaste pip från vår miljöminister Lena Ek.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Protester mot Volvos jobbflytt från Umeå

Publicerat av
1

Volvo Lastvagnars ledning har sagt sitt. Ägarnas vinster ska maximeras och Sveriges avindustrialisering fortsätta. Förra gången det begav sig la man ner bussfabriken i Säffle och flyttade till låglönetillverkningen i Polen.  Nedan har vi lagt ut hela uttalandet från IF Metall i Umeå:

Dråpslaget mot jobben i Norrland!

2013-10-16

 Följande första uttalande har idag tagits av IF Metall på Volvo i Umeå:

 ”Volvos ledning har fattat ett inriktningsbeslut om framtidens Volvo. Beslutet innebär ett dråpslag mot industrijobben i Umeå och Norrland. Företagets plan är att flytta hyttmonteringen och därmed upphöra med en verksamhet som pågått lika länge som Umeåfabriken tillverkat lastbilshytter.

Motivet: En på papperet kalkylerad, men inte verifierad, besparing på ett antal miljoner per år.

Konsekvensen: I ett slag en förlust på 600 hundra industrijobb i Umeå och Norrland, men också uppsägningar och arbetslöshet och en kapitalförstörelse av en modern processutrustning och industrianläggning.

Sveriges viktigaste industriföretag har sagt sitt. Spekulativa siffror i en kalkyl betyder mer än människors framtid. Girighet och kortsiktighet brukar detta kallas.

Tidigare utfästelser

För inte så många år sedan var budskapet ett annat. Ett av argumenten från Volvos sida vid ansökan om ett statligt miljö- och investeringsstöd på 135 miljoner kr var att behålla en komplett hyttfabrik i Umeå i minst 15 -20 år. Vi trodde då att den utfästelsen betydde något och att det också fanns en heder kring detta. Vi trodde uppenbarligen fel. 

Volvo har en stark position

Volvo har ett nytt och stark lastbilsprogram, både inom Volvo och inom Renault. Den nya hytten har sett dagens ljus i Umeåfabriken efter åratal av intensivt projektarbetet.  Volvos ambition är att öka marknadsandelar och växa. Vi vet att tillfälliga konjunktursvängningar påverkar antalet anställda på fabriken. Men denna gång handlar det om någonting annat.

Inte längre behövda

Budskapet från bolagets sida är nu kort och gott: – ”Ni är inte längre behövda!  Vi tror, utan att veta, att det kanske går att spara några miljoner på att flytta verksamheten. För denna “tro” är vi beredd att offra den monteringsverksamhet som utförts i decennier på fabriken. Vi offrar också den kompetens som motsvarar tiotusentals anställningsår hos arbetare och tjänstemän och som bidragit till att göra Volvo till den framgång det är idag.” Ett företags framgång ska också komma de anställda till del är en allmänt känd sanning för ett företag som bryr sig om sina anställda. Volvo är på väg att överge denna sanning i samma stund man överger monteringen och dess personal.

Helt fel beslut

Beslutet kan inte mötas av förståelse från vår sida. Tvärtom. Skälen är flera:

 

Hyttmonteringen i Umeå har utvecklats starkt det senaste året, både vad gäller effektivitet och kvalitet.

Många fördelar att hålla samman hytten till en komplett produkt.

Utredningen tar inte med alla detaljer och förutsättningar och blir därför missvisande.

De sociala och samhälleliga konsekvenserna är orimliga i förhållande till kalkylen.

Ett svek

Vi anser att det inte finns belägg för att det är brister i Umeåmonteringens effektivitet eller kvalitet som skulle vara en anledning för att flytta monteringen. Om det är en fråga om geografi och transportavstånd har företaget på olika sätt kompenserats för detta genom åren, även om det finns skäl att se över transportstödets utformning och nivå. 

Beslutet att flytta monteringsjobben är ett svek mot de anställda i Umeå och mot industrijobben i Norrland. 

Dags att försvara jobben i Norrland

Det är ett inriktningsbeslut som har presenterats. Nu ska förhandlingar ske med de fackliga organisationerna.  Vi kommer då att analysera samtliga Volvos siffror noggrant.Men frågan är viktigare än att det stannar vid detta.

Vi uppmanar alla som anser att monteringsjobben ska vara kvar vid Umeåfabriken och i Norrland att göra vad man kan kring detta.

Uppmaningen riktar sig till politiker: lokalt, regionalt och centralt.Vi riktar det till det lokala näringslivet och servicenäringen som drabbas direkt och indirekt.

 Och vi uppmanar inte minst allmänheten att visa vad man tycker om beslutet. 600 hundra förlorade jobb i Umeå innebär betydligt mer än bara de enskilda tragedierna. 

Låt Volvos ledning veta detta!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Under lånetaket pågår ett klasskrig.

Publicerat av
Svara

I morgon den 17 oktober kan Vita Huset tvingas att deklarera ett stopp för statens betalning av räntor på statsskulden och andra statliga utgifter för då sprängs det av Kongressen fixerade statliga lånetaket på 17 400 miljarder dollar.

I media är tonläget uppskruvat och orden budget- och lånestup, katastrof, panik och bankrutt är vanliga adjektiv som används för att antyda vad som kan ske på fredag 18 oktober. Ur rent statsfinansiell synvinkel är domedagsvokabulären överdriven. USA kommer inte att gå bankrutt den 18 oktober och inte heller kommer statens utbetalningar att stanna av över en natt.
För återbetalning av räntor på statsobligationer och andra utgifter har finansministern 30 miljarder dollar i kassan till att betala med. Men den 1 november blir det däremot stopp om inte Kongressen hittar en kompromiss innan dess. För då ska staten betala 6 miljarder dollar i räntor på statsskulden och 55 miljarder dollar i sociala utgifter. Om finansministern i det läget inte kan emittera nya statsobligationer då realiseras medias skräckscenarior. Men vi är inte där ännu och det mesta talar för att en överenskommelse i Kongressen höjer det statliga lånetaket över de aktuella 17 400 miljarderna.

Men krisen kring budgeten och lånetaket har underliggande orsaker som är mycket mer allvarliga för den amerikanska befolkningen.

-Det är ett klasskrig, och det är min klass, de rika, som för kriget och vi vinner det.

De bevingade orden av mångmiljardären Warren Buffet från september 2011 har större aktualitet än någonsin. De absolut skandalösa angreppen mot Obamas sjukförsäkringsreform vittnar om vad den aggressiva högern i Republikanerna är ute efter. Skandalöst, inte för att det saknas element i Obamas sjukförsäkring att kritisera, utan för att de kapitalgrupper och politiker i Tea party-falangen som står för angreppen kräver att den ska rivas upp med rötterna och lämna tiotals miljoner personer som nu kan skaffa sig en försäkring på bar backe på nytt.

Det ”klasskriget” förs inte bara mot den nya sjukförsäkringen, utan mot hela det system av välfärdsprogram som inrättades efter den stora depressionen på trettiotalet och som byggdes ut speciellt under femtio- och sextiotalen. Det ”klasskrig” som Warren Buffet syftade till är inte samma som det som nu förs med Obamas sjukförsäkring som måltavla. Buffet talade om att de rika tagit åt sig allt större delar av de rikedomar som produceras och varnade för konsekvenserna.

Det ”klasskrig” som pågår nu leds av en specifik kombination av miljardärer, industri kopplad till vårdsektorn och reaktionära politiker i det så kallade Tea party. Det handlar i första hand om de ökända bröderna Koch med personliga förmögenheter i mångmiljardklassen. Med i bakgrunden finns också miljardärfamiljen Adelson. Tillsammans har dessa stockkonservativa miljardärer sponsrat politiker i Tea party med flera hundra miljoner dollar för att de ska fullfölja korståget mot ”folkfienderna” i Washington och ”socialisten” i Vita Huset.

Att vara en politisk murbräcka i tjänst hos en grupp kapitalägare med stora intressen i att staten inte ”lägger sig i” samhällets ojämlikheter och de svagas behov av finansiellt stöd, det är Tea partys verkliga funktion. Den ”folkliga” aspekt som rörelsen försöker visa upp är lika falsk som de plakat de bär och som handskrivs för att inte ge intryck av att rörelsen egentligen är ett instrument för vissa kapitalgrupper och en falang av det Republikanska partiet.

Tea party är ett vitt parti i alla avseenden. Deras grupp i Kongressen är vita män, de flesta från sydstater och mellanvästern och deras ideologiska look måste beskrivas som extrem konservatism med ett oresonligt hat mot etablissemanget i Washington och New York på östkusten. I dagens USA kan inget parti med nationella mål bygga sin politik på ”rasfrågor”. Hälften av befolkningen är redan svart eller latinos och en stor majoritet av de vita går inte att mobilisera kring ”rasfrågor” efter medborgarrättsrörelsens framgångar sedan sextiotalet.

I stället har Tea party och dess finansiärer koncentrerat sig på Barak Obamas reform av sjukförsäkringarna. För de fanatiska i Tea party är reformen ett bevis på att Obama vill blanda sig i individens frihet och lägga statens tunga hand över alla. För de som drar i trådarna i bakgrunden handlar det om stora pengar. USA:s sjukvård är den definitivt mest kostsamma i världen, mer än det dubbla per person jämfört med genomsnittet i Europa. Om det berodde på en överlägsen vård funnes inget att säga. Men det handlar om enorma avgifter till läkare i privatvården, dyra laboratorier, läkemedelsföretagen och fabrikanter av utrustning till sjukvården. Den industri som servar sjukvården hade 1 660 miljarder dollar i inkomster 2012. Obamas reform av sjukförsäkringen skulle inkräkta på profiterna för den berörda industrin. Det förklarar kraften i den kampanj som dessa kapitalägare driver via Tea Party.

Ändå ser det ut som att kampanjen kan bli till en bumerang som hotar att splittra de alltmer paralyserade Republikanerna. För taktiken att kräva nedskärningar i finansieringen av sjukförsäkringsreformen i utbyte mot en överenskommelse om budget- och lånetaket har gått i lås. Anledningen är egentligen enkel. Obamas reform är redan en lag i kraft som antogs av Kongressen 2010 och godkändes av Högsta Domstolen 2012. Skulle Obama och det demokratiska partiet gå med på nedskärningar i kostnaderna för reformen innebär det i praktiken att den kolappsar och det vet både Obama och strategerna bakom Tea party. Därför vägrar Vita Huset att diskutera ändringar i reformen i utbyte mot en höjning av lånetaket.

För de ”gamla” klassiska republikanska ledarna i Kongressen sitter Tea party som en snara runt halsen. Deras taktik att köra i full fart mot stupets kant utan att väja liknar en självmordstaktik. Men centralfigurer i Tea party som Texasbon Ted Cruz menar att köra över stupets kant bara underlättar kampen mot ”socialisterna” i Washington. Att Tea party tagit strupgrepp på Republikanerna i Kongressen syns framför allt i att deras talman Joe Boehner tvingats följa Ted Cruzs utpressningstaktik trots att de mer sansade i partiet vet att det leder in i en återvändsgränd.
Det har också de amerikanska väljarna insett. Republikanernas utpressning uppskattas inte och knappt en tredjedel av väljarna stöder partiets taktik. Bland svarta och latinos är reformen populär. Den kommer att ge tiotals miljoner en sjukförsäkring. En tredjedel av Amerikas svarta saknar i dag sjukförsäkring och två tredjedelar bland de med latinamerikansk bakgrund. Även bland det vita ”fotfolket” i Tea party-rörelsen finns det ett objektivt behov av en sjukförsäkring eftersom hälften av de fyrtio miljoner amerikaner som saknar en försäkring är fattiga vita. Men deras ideologiska fanatism i synen på att staten ska hålla sig borta från allt som berör individens ”fria” val gör att de skjuter sig själva i foten.

Trycket på republikanernas mer sansade del att inte driva farkosten över stupets kant kommer inte bara från den allmänna opinionen. Även starka finansiella krafter kräver en överenskommelse om lånetaket för att undvika de allvarliga risker som ett stopp för statens betalningar kan orsaka. Ingen vet egentligen hur ”marknaden” kommer att reagera på exempelvis en nedgradering av de amerikanska statsobligationernas kreditbetyg. Panik och kaos på finansmarknaderna har uppstått av mindre orsaker än så.

-Dessa folkvalda leker med nitroglycerin, klagade Dave Cote, vd för den tunga industrigruppen Honeywell. Dave Cote är också ett tungt namn i lobbygruppen ”Fix the debt”.

-Jag är en republikan av gammal vana, men partiet verkar ha splittrats i två fraktioner, säger Joe Echevarria, vd för revisionsbyrån Deloitte, en jätte i branschen. Den amerikanska handelskammaren har låtit förstå att den i kommande val inte ska sponsra extrema Tea party-kandidater. Den nationella tillverkningsindustrins förening har redan gjort slag i saken och uppmanar att stödja bara de som vill undvika en betalningskris. Flera andra tunga namn inom industri och finans pressar på i samma riktning. Så den troliga utgången av krisen är en kompromiss av något slag som för några veckor eller permanent höjer statens lånetak.

Ordföranden i landets Grossistförbundet, Dirk Van Dongen, påpekar dock en viktig faktor till Washington Post då han säger att de moderata republikanerna i Kongressen ”är skräckslagna för gruppen av högerextremister som hotar att utmana dem i primärvalen genom att anklaga dem för att inte vara renläriga till 100%”.

I det amerikanska valsystemet väljs senatorer och medlemmar i Representanthuset av de lokala statliga valkretsarna. För att behålla sina platser i Washington måste de behaga sina väljare. I södern och mellanvästern innebär det att stryka Tea party-ideologin medhårs.

Av den anledningen är det ändå osäkert om det sunda förnuftet kommer att segra innan Vita Huset slår huvudet i lånetaket.
       

 Media: DN1, DN2,DN3,

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Moderaternas nya logga – spåren förskräcker…

Publicerat av
7

”Moderaterna påstår inte att de är ett intresseparti för arbetarna utan för arbete”, skriver Aftonbladets Lena Mellin om moderaternas nya logga som hon kallar ”Busfräckt och ganska roligt”.

Men är inte Moderaternas markering av att de nu anser sig ha vuxit från ett nytt till att vara Det enda arbetarpartiet snarare ett grepp som får oss att ana oråd?  Det finns historiska spår som förskräcker – och som inte är det minsta roliga…

I de politiska virvelströmmarna efter Det första världskriget och det tyska kejsardömets kollaps växte det fram en rad nationella högergrupper och miliser som ville utmana den starka socialdemokratin om det politiska inflytandet över arbetarklassen. Verkstadsarbetaren Anton Drexlers Deutsche Abeiterpartei, Tyska arbetarpartiet, gick segrande ur den interna striden mellan dessa grupper och med den nye rekryten Adolf Hitler som ansvarig för propagandan (och loggan) tog man 1920 namnet Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, alltså Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet. Partiet var givetvis inget intresseparti för arbetarna utan Hitlers logga var helt enkelt ”busfräck”.  Den syftade bara på att man sa sig kunna skapa arbete åt alla tyskar och med detta som motto inledde man sina inbrytningar i den arbetarklass där socialdemokratins och kommunisternas arbetarpartier annars kämpade med varandra om inflytande. Förkortningen ”Nazi” (Nationalsozialistische) blev en konkurrent till tyskarnas ”Sozi” ( Sozialdemokratische)…

Under Weimarrepubliken med sin massarbetslöshet började dess borgerliga politiker i samma syfte att använda loggan eller parollen ”Arbeit macht frei” (Frihet genom arbete) för att popularisera sina storskaliga arbetsmarknadsprogram. Tredje riket under Hitler tog med sig idén och den blev logga för många arbets- och koncentrationsläger. Historikern Laurence Rees menar att inskriptionen vid exempelvis Auschwitz placerades där på order av kommendanten Rudolf Höss som trodde att hårt arbete under hans egen fångenskap vid Weimarrepubliken hade hjälpt honom att klara fångenskapen.

På sin väg till makten eliminerade Hitler 1933 under ”De långa knivarnas natt” Ernst Röhm och med honom stora delar av ledningen för det manstarka SA, Sturmabteilung (Stormavdelning) som varit en viktig halvmilis och social rörelse och partiets plog inom den tyska arbetarklassen. Även om ledarna mest var företagare med en militär bakgrund i Första världskriget så var hela 62 procent av de 500 000 medlemmarna arbetare, ofta med helt andra drömmar och krav på förändringar än de som fanns hos nazisternas ledande skikt.

Många kallade SA-miliserna för biffstekar, bruna utanpå men röda inuti. I sin retorik utmanade Röhm och de andra hela det gamla etablissemanget och efter Hitlers maktövertagande ville man att Den nationella revolutionen skulle gå vidare med mer social jämlikhet. Man ville också att den etablerade tyska militären skulle inordnas i och underordnas SA:s organisation.

Hitler i möte med en SA-avdelning

En omdaning som det borgerliga Tyskland helt avvisade. De såg SA:s folk som vulgärt slödder. Bra på att slå ihjäl kommunister och judar. Men otänkbara som ledare för landet.  Likt smutsiga vakthundar skulle de hållas på de gårdar där de hörde hemma. De och nazipartiets ledning fruktade helt enkelt en statskupp från Röhm och hans folk. Hitler och hans närmaste i nära samråd med de gamla konservativa militära ledarna beslöt att SA hade fyllt sin funktion, rollen som arbetarparti var färdigspelad och nu skulle organisationen inordnas i den gamla borgerliga statsapparaten. Den 30 juni 1933 greps därför SA:s ledare vid en konferens på ett hotell söder om München. Röhm erbjöds för sin heders skull att begå självmord. Men vägrade och arkebuserades i stället tillsammans med bland andra rörelsens ideolog Gregor Strasser och generalen Kurt von Schleicher.

Nu är jag naturligtvis inte så ”busfräck” att jag vill jämföra vårt nygamla högerparti med de tyska nazisterna när det gäller deras jakt på arbetarväljare. Anders Borg är heller inte en ny Ernst Röhm trots att han då och då gör ett litet utspel om att bankerna har för dyra räntor för vanligt folk.

Nej, vi lever i en helt annan samhällelig situation. Borg kommer inte att avrättas och Reinfeldt kommer inte att låta FAS 3 efterföljas av arbetsläger.

Men när detta är sagt är det ändå så att spåren förskräcker. Hitler var sin egen spinndoktor och hade sina egna syften med att använda begreppet ”arbetarpartiet” som logga. Det som förenar hans pedagogik med våra nya moderater är att namnet ses som en del i en väl uttänkt strategi för att erövra ett politiskt stöd inom arbetarklassen.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Labours Ed Miliband – Vår tids Lenin?

Publicerat av
2

I Storbritannien rasar en oförsonlig uppgörelse mellan den mörkblå tidningsdraken Daily Mail och Labours partiledare Ed Miliband.  Egentligen handlar det inte om ett personligt envig mellan Miliband och tidningens chefredaktör Paul Dacre utan om den brittiska högerns desperata försök att skura bort, inte bara gamla röda flagor utan även minsta rosa fläck från örikets politiska kartor. Stor social oro och ett allt mer bittert missnöje över massarbetslöshet och raserad välfärd ska inte ges några möjligheter att kanaliseras in i en antikapitalistisk politisk fåra. Visserligen leds Labour på samma sätt som den svenska socialdemokratin av tvättäkta nyliberaler, men även något så oförargligt som partiledningens medvetna försök att dämpa den värsta nyliberala retoriken från Tony Blairs dagar, att ibland våga formulera sig i motsatsparet av ”vi och dom” eller ”vi demokratiska socialister” i stället för bara ”vi britter” gör att högern känner sig hotad. Parlamentsvalet 2014 är inte långt bort och det mer högerextrema UIKP:s framgångar i opinionen tillsammans med systemet med enmansvalkretsar (tar mest röster från det Konservativa partiet) gör att Labour ser ut som en trolig ny regeringsbildare. Daily Mail vill skapa en ideologisk miljö, en nationell concensus, där ord som ”socialism” och ”red” ska stämplas som vore de pestsmittade och att vänsterpolitiker därför ska ses som smittbärare av den röda pesten.

I Sverige är vi många som storknar över den depraverade och kommersiella världsbild som trycks upp eller läggs ut på hemsidorna när det gäller tidningar som Aftonbladet eller Expressen, även om vi ibland kan ge AB ”syndernas förlåtelse” för dess kultursidor och en eller annan ledare eller krönika.  Men dessa skämda svenska odörer är ändå som bleka fisar i vinden i jämförelse med stanken från de brittiska tabloidblaskornas spruckna kloakrör.

Vem minns inte skandalerna för två år sedan kring mediamogulen Rupert Murdochs bägge tidningar News of the World (söndagstidning) och The Sun. Det visade sig då att tidningarnas journalistiska hyenor, uppmuntrade av sina högsta chefer, hade jagat sina byten med hjälp av systematiska mutor (poliser, statstjänstemän, politiker) och ständiga telefonavlyssningar. Avslöjandet om att News of the World hackat sig in på en försvunnen 13-årig flickas mobil och därmed gett föräldrarna förhoppningar om att hon levde – trots att hon låg mördad i en skog – tillsammans med upptäckten av att man avlyssnat anhöriga till stupade brittiska soldater tvingade ner Murdoch på knäna. Han fick be om ursäkt och tidningen läggas ner. Efter ett tag kravlade han sig dock runt ett varv, ställde sig upp och fick ut samma tidning igen – men nu under namnet The Sun of Sunday.  Tidningen fortsätter att vara Storbritanniens största med en daglig upplaga på 2.4 miljoner och över 7 miljoner läsare…

Hamnar man under kvällspressens bila är det svårt att komma undan.

Den stora konkurrenten ännu mer konservativ och ännu mer till höger är boulevardtidningen Daily Mail, vilken normalt vältrar sig i kändiskult, kvinnoförakt och hets mot muslimer och romer samt en politisk agenda fulltecknad av högerpolitik, den klarade sig lindrigare och kunde hela tiden fortsätta med sin kampanjjournalistik och har i dagarna alltså kastat sig över Labours ledare Ed Miliband.  Med en pappersupplaga på nästan två miljoner, 4,5 miljoner läsare och 130 miljoner unika besök på webben varje månad, är det självklart en fruktansvärd motståndare för varje politiker som vill överleva ett kommande nyval.

Det politiska temat för överfallet var lika banalt som välprövat: ”Red Ed”, det han vill ”det är att driva in hammaren och skäran i hjärtat på den brittiska nation som vi älskar”…

Men det stora misstaget tidningen gjorde var att bryta mot etiketten, i detta fall normal anständighet, genom att angripa Ed Milibands nu döda men i politiska kretsar mycket välkända och omtyckta pappa Ralph Miliband. Med vulgärhögerns naturliga känsla för smaklöshet hade tidningens journalister rotat i pappans politiska kvarlåtenskap, rivit ur och helt feltolkat en mening från den dagbok som han skrev när han som sextonårig judisk flykting kom från nazisternas Europa till det gamla aristokratiska och fortfarande uppblåsta världsimperiet. Bestört över opinionens likgiltighet över dramat på kontinenten och den antisemitism han mötte i London, vågade han exempelvis inte berätta för sin första flickvän Marjorie att han var jude, i stället anförtrodde han sin dagbok att:

”Engelsmannen är en rabiat nationalist. Det är kanske det mest nationalistiska folket i hela världen… När man hör engelsmännen prata om det här kriget är det nästan så att man önskar att de förlorar, så att de får reda på hur verkligheten ser ut”.

Osvald Mosley vid en nazidemonstration i London 1936

Daily Mail tog dessa rader till intäkt för att Ralph Miliband var en man som ”hatade England” som det hette i deras feta rubrik. Att han sedan frivilligt tog värvning i den brittiska marinen och stred för landet under tre år, bland annat var han med under Dagen D, det valde man självklart nog att inte lyfta fram. Inte heller att Daily Mail och dess ägare Lord Rothermere (farfars far till den nuvarande ägaren och lorden Rothermere) under denna tid hyllade quislingen Oswald Mosleys ”British Union of Fascists”, i folkmun kallade ”Svartskjortorna”. Han var en personlig vän både till Adolf Hitler och Benito Mussolino. Bland annat skrev den i sina egna ögon så förnäme lorden en ökänd artikel med rubriken ”Hurra för Svartskjortorna!”…

Ralph Miliband stred i den brittiska marinen under Andra världskriget

Daily Mail undviker sorgfälligt fadershusets smutsiga historia från denna tid utan kompletterar ”bevisen” för att Ralph Miliband verkligen ”hatade England” med följande stycke från ett av hans personliga brev senare i livet till vännen, den berömde sociologen C Wright Mills:

”Eton och Harrow, Oxford och Cambridge, de viktiga klubbarna, the Times, Kyrkan, Armén, de respektabla söndagstidningarna… det handlar om värderingar… om de styrandes budskap, håll arbetarna på plats, stärk lordernas Överhus, håll fast de sociala hierarkierna, Gud bevare Drottningen, jämlikhet är skitprat, demokrati är farlig…”

För självklart var det så att Ralp Miliband avskydde det brittiska klassamhället och dess nattstånda härskare. Men för att sätta likhetstecken mellan detta och ”att hata England” samt att denna egenskap dessutom gått i arv till sonen då måste man nog vara journalist på högkonservativa Daily Mail.

För min generation socialister, präglade av 1960- och 70-talens idéer och debatter, är namnet Miliband därför inte förknippat med sönerna David och Ed utan just Ralph Miliband, som var en förgrundsgestalt i förnyelsen av den europeiska marxismen under 1950- och 60-talen. Hans viktigaste verk (finns fortfarande att köpa på nätet) handlade om hur den härskande klassen i Storbritannien använder parlamentarismen (och media!) för att bevara sin hegemoni. Böcker som för övrigt borde studeras flitigt av dagens vänstersocialdemokrater och vänsterpartister. Han var en av grundarna av Socialist Register (tillsammans med bland andra Ernest Mandel) och den brittiska tidskriften New Left Review. Den senare blev flaggskeppet för många andra teoretiska och politiska magasin i Den nya vänstern runt om i Europa. I Sverige hade kanske lundaorganet Zenith störst betydelse för att förmedla de nya idéerna. För marxismen var detta renässansens fruktbara år. Under hela sin tid i England år verkade han i Labours vänsterfåra. Var aldrig vare sig medlem eller sympatisör till det stalinistiska brittiska kommunistpartiet.

Nu har det runnit en del vatten i Themsen sedan 1960-talet. Efter Ronald Reagans och Margaret Thatchers högerrevolutioner blev nyliberalismen det normala blodomloppet för kapitalismen. Bröderna Miliband, som kom in i politiken under Tony Blairs högtidsstunder, de fostrades därmed under en helt annan tidsålder och med en annan tidsanda än sin far/mor och sina farföräldrar som var polsk/belgiska judiska socialister (med sina rötter i Warzawaghettot).  Pappa Ralph och farfar Samuel flydde ”med den sista båten” över till England 1940. Samuel som var läderarbetare hade en gång kämpat med den ryska Röda armén, 1919-21. Mamma Renée tvingades att leva underjordiskt i Polen under hela Andra världskriget.

Ralph Miliband blev professor vid London School of Economics, omtyckt av många, även av de som inte delade hans värderingar. Från höger till vänster i politiken och från alla hörn av samhället i övrigt har Daily Mail därför utsatts för en orkan av kritik. Tidningen har hållit ut och perverst nog publicerat bilder från Stalins gulagläger samtidigt som man attackerat Ed Miliband för att han vill reglera både elpriser och hur tidningarna sköter sin egen etik. Den nuvarande ägaren och lorden Rothermere tvingades dock att personligen be om ursäkt för ”övertrampet” när en tidningens journalister jagade ”uttalanden” från släktingar till Ed under en minnesgudstjänst för dennes farbror. Tidningen drog också tillbaka en journalistisk gravskändning, där en bild på pappans gravsten (några meter från Karl Marx`s dito på Highgates kyrkogård) rubricerats med ordleken ”The graved grave”, ungefär Den dystra graven.

Den här bilden på ryska lägerfångar i siberiska Norilsk publicerade Daily Mail samtidigt som man anklagade Ed Miliband för att vilja ha ett stopp för elpriserna under ett och ett halvt år…

David Cameron och hans ”kronprins”, Londons borgmästare Boris Johnson, har attackerat tidningen hårt på samma sätt som flera blåblodiga medlemmar från Thatchers regeringskabinett. Liksom den före detta borgmästaren ”Red Ken” Livingstone. Den senare berättar vältaligt hur det gick till när han själv var i skottgluggen för högerns tabloider:

”I The Sun kallades jag ’Den mest motbjudande mannen i Storbritannien’. När jag blev borgmästare i London valde Daily Mails chefredaktör Sir David English att kalla hem sin krigskorrespondent från Libanon för att i stället placera honom i Londons rådhus. Han fick order om att posta sex ”stories” om dagen. Det var en ständig ström av förvrängningar och hat”.

Ken Livingstone intervjuas av tidningen Independent

Liberalernas ledare Nick Clegg gick också till hårt angrepp mot Daily Mail. Han kom ihåg hur tidningen anklagat honom själv för bristande patriotism, på grund av hans positiva syn på brittiskt medlemskap i EU, och slog fast att ”man sparkar på bollen, inte på motståndarens pappa” samt tillade:

”Varje gång man öppnar tidningen faller dess bila över det moderna Storbritannien. Den tycker inte om mammor som arbetar, den tycker illa om BBC, den tycker inte om medlemmar av den brittiska kungafamiljen, den tycker illa om det brittiska landslaget i fotboll. Listan kan göras hur lång som helst.”

Svartmålningen av Daily Mail kan ge ett intryck av att tidningen för gott har hamnat i skamvrån. Men så är det inte. Trots stor uppmärksamhet följs den ändå inte den kritiska debatten av en stor del av klassamhällets stora och mest nedtryckta grupper. Samtidigt som boulevardpressen fortsätter som förut. Inte minst erövrar man nya läsare genom nätet. Färska undersökningar berättar att mor- och farföräldrarna till dagens unga arbetande hade större läskunnighet och läsförståelse än sina barnbarn och elituniversiteten talar om  att höja sina årsavgifter från 90 000 till 160 000 kronor…

För stunden har lord Rothermere och hans gelikar misslyckats med att framställa Ed Miliband som örikets moderna Lenin. Han som är så beskedlig att han inte vill nationalisera ens de stora elproducenterna trots att 60 procent av hans landsmän vill detta. Inte heller när det gäller den katastrofala misskötseln av landets privatiserade järnvägar försperåkar han detta – trots att till och med majoriteten av anhängarna till Tories är för en sådan åtgärd.

Men syftet med kampanjen är mer långsiktigt. Den vill peststämpla varje social protest och göra varje verklig socialist till en kastlös som får leva utanför ”nationens värdegemenskap”.  Då hjälper det inte med att devalvera sin egen ideologi i hopp om att få sitta med i salongerna.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,