Kategoriarkiv: Fackligt

EU:s byråkrati – en hop lystna goddagspiltar…

Publicerat av
2

.

EU:s ledare har sett till att en stor del av Europas människor tvingas till att ”klä sig i säck och rulla runt i aska”, men samtidigt  lever de själva och deras byråkratiska fettvalk av 52 000 (!) lystna byråkrater i Bryssel i ett glupskt och girigt frosseri. Utsvävande goddagspiltar som för sin egen del aldrig ens kan föreställa sig en personlig åtstramning. Allt enligt en granskning av den brittiska vänsterliberala tidningen Guardian.

.
I gamla tider sa man att frosseri var en av våra dödssynder.
Den vägvisaren saknar våra EU – ledare…

.

”Det ser ut som om Sverige måste höja sina avgifter tll EU”, konstaterar Fredrik Reinfeldt rappt när han till SVT ska säga sitt om budgetförhandlingarna för det kapitalistiska Europas försök till samordning av unionens pösiga utgifter och tunna inkomster…

EU:s byråkrater lever inte bara i sus och dus, de bygger också nya monument över sitt eget slöseri i den belgiska huvudstaden.  I Bryssels annars så sterila och glasiga EU–kvarter, på 1,75 miljoner kvadratmeter,  är det byggboom. Där renoveras ett gammalt byggnadskomplex för konstutställningar om till ett furstligt palats för ”det Europeiska rådets permanenta ordförande” eller ”president” som många här vill ha det till. Kostnad? Lågbudget? Nej, knappast! Här sparas inte på en enda del av byggnaden och det ofattbara priset för detta är 2,7 miljarder. I en näraliggande anläggning har man spenderat 800 miljoner för att ge besökare EU:s version av Europas historiska och den egna unionens utveckling alltsedan Andra världskriget. För besökarna i själva entrén till parlamentet har man samtidigt till hjälp för alla som vill veta mer om vad som görs skapat en info med ”multimedia” till den i sammanhanget ringa kostnaden av 180 miljoner kronor. Att EU:s ledare samtidigt hyllar den åtstramning som skapar bostadslöshet i Stockholm, tvingar sjukhus i Estland att stänga och störtar ner människor i Grekland, Spanien och Portugal i social misär tycks inte bekomma dem det minsta.

EU-byråkraterna tycker att exempelvis grekerna ska jobba 46 timmar i veckan, även på lördag och de ska inte gå i pension förrän vid 67 års ålder. Själva jobbar de bara 37. 5 timmar i veckan. Fredag eftermiddag tar de ledigt och de går i pension redan vid 63 år. Varje år ordnas dessutom elegant så att många kan gå tidigare. Pensionerna är mycket generösa och grundar sig på mycket höga löner. Enligt beräkningar från den brittiska regeringen tjänar 214 av de högsta eurokraterna mer än den brittiska premiärministern David Cameron som ”bara” kan redovisa två miljoner kronor i årsinkomst. Personal som kommer från ett annat land får ett tillägg på 16 procent.

.

.

EU-parlamentet i grönskan från rasisten kung Leopolds park

.

Barnen erbjuds gratis privata skolor med hög kvalité på utbildningen. Naturligtvis i lugna och förnäma kvarter. En mycket stor, helt ny privat skola, har nyligen öppnats nära den belgiska monarkins sommarresidens. Nära till stora parkeringsplatser. En egen linje och  tunnelbanestation ska byggas för att hämta de barn som inte plockas upp av lediga föräldrar eller taxi.

För en billig peng, två procent av lönen, får man tillgång till en privat exklusiv sjukvård. Bostäderna som alla erbjuds har mycket låga hyror och har man barn tillkommer stora subventioner…

Det är bara att sucka. Självklart har fettvalkens mer magra delar löner och villkor som närmar sig det som gäller för vanliga människor. Men i huvudsak är det en ny maktelit som skapar sin egen dynamik. Bryssels ekonomi och villkoren för alla de som pendlar in till de jobb och tjänster som skapas skulle naturligtvis kollapsa över en natt om EU blev en misslyckad sufflé. Skulle NATO:S högkvarter i Bryssel samtidigt erodera eller flyttas vore det ekonomiska sammanbrottet totalt. Bara alla så kallade  eskortdamer, varthän skulle de dra, Pekin? New York? Moskva? Riad? Tja, i det system vi lever i, utan sin överhet, blev Bryssel en ödetomt.

Själv är jag sannerligen ingen kulturkonservativ, nationell person, i linje med det rasistiska högerpartiet Sverigedemokraterna.

Jag kämpar för ”Vårt Europa”, jag ”vill leva och dö i vårt Europa” med samhörighet och många nödvändiga gemensamma, demokratiska beslut. Men då handlar det om vårt Europa! Om att det unga, arbetslöshetens och det arbetande Europa som finns kvar, om att vi bryter med överklassen och deras kapitalistiska Europa, och att det arbetande Europa, det som byggt all välfärd, likviderar bankerna och gynnar ett samhälle där gemensamhet och välfärd är drivkedjor för all rörelse.

Jag tvingas samtidigt att ge ett helt vitt frikort till min bloggvän Benny. Många kommentarer till vår blogg pöser ut ilska över att han bor där han bor. Alltså i Bryssel. Därmed måste han vara en av skitstövlarna som lever på oss.

Så är det inte. Han lever där av kärlek till en underbar kvinna han träffade som ung, när han jobbade ihop med några av marxismens legendarer som Ernest Mandel, Pierre Frank,  Joe Hansen och andra i det som var den socialistiska Fjärde Internationalens centrum. Har haft förhållandevis många enkla jobb som taxichaufför i en jäkla massa år och sedan som banktjänsteman.  Får inte en euro från EU. Bor med familj i kommunal hyresrättsförening. Dessa personuppgifter är i sak tramsiga, men viktiga för att jag och kanske vi slipper en massa kommentarer om att Benny skulle leva med sold från EU…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media:

Portugals sociala ruin.

Publicerat av
2

Det har varit relativt tyst om Portugal i media jämfört med rapporterna om våldsamma och massiva protester mot det nyliberala vansinnet i Grekland och Spanien. Portugal var den lydige lärjungen som utan att knysta drog åt svångremmen för att bota de gångna synderna. Den 15 september sprack bilden då plötsligt hundratusentals arbetande portugiser i den privata och framför allt den offentliga sektorn invaderade gator och torg i protest mot regeringens sparpaket. För mycket blev för mycket. Bägaren rann över.

Högercenterregeringen ledd av premiärministern Pedro Passos Coelho beslutade att öka löntagarnas sociala avgifter utöver de höjningar som redan hade tagits ut och samtidigt minska företagarnas avgifter. Protesterna blev så massiva att regeringen tvingades backa för att inte riskera de åtstramningar som redan hade genomförts. Det massiva deltagandet i generalstrejken och demonstrationerna den 14 november visar att de arbetande fortfarande är mobiliserade och beredda till motstånd.

Ledarna i socialistpartiet kände också av brandlukten och gjorde nyligen en lappkast inför budgetomröstningen i parlamentet. Nu har därför den ekonomiska krisen också fött en parlamentarisk kris mellan Coelhos PSD (gråsossar) och socialistpartiet. De båda har hittills varit eniga om svångremspolitiken. Men PSD ville besluta om ytterligare fem miljarder euro i besparingar i budgeten 2013, till 80 procent finansierat av skattehöjningar för de lönearbetande. Det blev för mycket för PS som röstade nej.

Är revolten på gatorna ett bevis för att svångremspolitiken nått sista hålet? Ett är i alla fall klart: den har inte skapat den återhämtning som alla ”experter” lovade för några år sedan. Tvärtom raseras allt mer av den sociala strukturen och fler och fler tvingas leva i ren misär eller överleva tack vare välgörenhet.

Inte ens regeringens mål för statens inkomster kunde uppfyllas trots skattehöjningarna som sades garantera flödet till statskassan. Enligt prognoserna skulle inkomsterna öka med 11,6 procent 2012 tack vare skattehöjningarna. Men den allt djupare recessionen kommer att leda till minskade statliga inkomster med 2,2 procent 2012. Men som en blind och döv famlar regeringen vidare på den ”enda vägen” som sägs existera. Att den leder rakt ned i avgrunden verkar inte betyda något. Den ”fria marknaden” bidrar till fallet. Portugal kan inte längre låna pengar genom att emittera statsobligationer till överkomlig ränta. De lån på 78 miljarder euro som beviljats av Trojkan kostar stora pengar. Största posten i statsbudgeten är räntekostnaderna för statsskulden, större än budgeten för undervisning. I utbyte mot lånen ska regeringen naturligtvis införa nyliberala ”reformer” av arbetsmarknaden och socialpolitiken. Mer misär är att vänta.

Den ”enda vägens politik” har redan orsakat en social katastrof och misär som Portugal inte upplevt sedan tiden under Salazars fascistiska diktatur. Då var landet rent ekonomiskt närmare ett fattigt afrikanskt land än ett europeiskt. Revolutionen 1974 öppnade dörrar som fascismen hade spikat igen i decennier. Medlemskapet i EU innebar stora kapitalöverföringar till landet och investeringar i infrastruktur, bostäder och offentlig service. Men den traditionella ekonomiska strukturen baserad på jordbruk och fiske lades i träda. Den internationella finanskrisen 2007 och den efterföljande ekonomiska krisen i USA och Europa var fatal för Portugals ekonomi. De strukturella svagheterna blev plötsligt synliga.

-Det största felet i Trojkans plan är att den inte tar hänsyn till strukturen i den portugisiska ekonomin: 80 procent av våra företag är små eller medelstora och säljer på den interna marknaden, säger Joao Lopes, ordförande för Handelskammaren. Med den interna marknaden i svångrem kan man räkna ut följderna. Sedan går inte mindre än 70 procent av Portugals export till andra EU-länder som också drar i svångremmen intill sista hålet.

Som väntat kan inte ekonomin annat än krympa under sådana förhållanden. Två år av recession är redan ett faktum med en bruttonationalprodukt ned 1,6 procent 2011, ned 3,0 procent i år och ned 1,0 procent 2013 i en optimistisk prognos av OECD. Bakom siffrorna döljer sig den sociala katastrofen och misären.

Med ett stopp för nybyggnationen och neddragningar i den offentliga servicen har arbetslösheten rusat i höjden, speciellt bland de unga. Procenten arbetslösa har ökat från 7 procent 2008 till 15,5 procent i nuläget. För gruppen 15-24 år har den ökat från 27 till 36 procent på ett år och från 13 till 17 procent för åldersgruppen 24-34.

Efter demonstrationerna den 14 november sa Armenio Carlos, ordföranden för landets största fackliga central, CGTP att ”vi står inför den allvarligaste offensiven mot den sociala modell som ’nejlikornas revolution’ skapade”.

Horisonten är mörk och utsikterna för de unga arbetslösa är nattsvarta. Med en minimilön på 475 euro i månaden och hyror som äter upp mer än lönen tvingas unga och mindre unga att lämna sina bostäder och flytta ”hem” till föräldrar eller att flytta utomlands, vilket för många verkar vara det enda fönstret i vilket lyser en strimma hopp. De jobb som bjuds på den inhemska marknaden är för det mesta tillfällighetsjobb utan sociala rättigheter. De kallas ”recibos verdes”, (gröna kvitton) som är betalning för tillfälliga punktjobb. Ursprungligen var ”recibos verdes” en betalning till enmansföretagare för enskilda jobb. Sociala försäkringar, a-kassa och annat fick arbetaren stå för. Inte ett öre kom från arbetsgivaren. Nu har systemet satts i system för vanliga löntagare både i det privata och det offentliga och berör var femte anställd, som alltså tvingas ensama ansvara för alla sociala försäkringar.

Misären kan slå snabbt även mot familjer som till synes har det gott ställt. Dagstidningen Le Monde beskriver i ett reportage hur familjen Campos drabbades av krisen. När familjen 2003 tog ett bostadslån på 25 år tjänade mannen 1 500 euro i månaden netto och kvinnan 450 euro. Amorteringar och räntor på 774 euro i månaden var inget problem. Nu har familjen tvingats överge huset. De bara lämnade in nycklarna till banken och letade upp en billig lägenhet. Med kvinnans 450 euro i månaden plus mannens 400 euro i a-kassa som går ut innan årets slut finns inget hopp för familjen Campos som nu överlever tack vare fria basvaror från en ”matbank”.

De unga flyr till utlandet i en allt stridare ström. Utvandringen från Portugal under 60- och 70-talet utgjordes av fattiga jordbrukare som sökte sig till Frankrike och Schweiz. Nu är det välutbildade akademiker, läkare, arkitekter och ingenjörer som lämnar i jakt på en bättre framtid i framför allt Brasilien och också Angola. Flykten av ”hjärnor” har vänt riktning, bort från den forna kolonialmakten till de gamla kolonierna. Inte mindre än 140 000 portugiser har flyttat till Luanda.
Av de 70 000 som årligen lämnar Portugal är mer än hälften under 29 år. Bara i Brasilien finns närmare 350 000 portugiser som lockats av jobb som skapas inför fotbolls-VM 2014 och OS 2016.

Det är en sorts historiens pendel som öppnar dörrar för den döda kolonialmakten i sina forna kolonier. Oljan i Angola flödar och den extremt rika borgarklassen i landet föredrar att placera sitt kapital i utlandet medan extrem fattigdom fortfarande är en lott för de flesta i Angola. Afrikas rikaste kvinna är ingen annan än president Santos dotter. Den forne gerillakrigaren har sett till att sko sin familj. Isabel dos Santos har stora investeringar i portugisiska företag som ZON Multimedia (30% av kapitalet), 20% i landets fjärde bank Banco BPI och 40% i Amorim Energia.

Kanske de portugisiska kapitalägarnas väg ut ur krisen tar en omväg via Angola. Men för den stora massan av landets löntagare är den vägen blockerad. I stället visade generalstrejken den 14 november att fler arbetande än någonsin deltog i mobiliseringen. Även i den tunga privata industrin var mobiliseringen nästan total med 96 procents strejkdeltagande på skeppsvarvet i Lissabon, 90 procent i Boschs fabriker, medan närmare 60 procent deltog i strejken i bilindustrin och pappersindustrin.

I morgon den 22 november demonstrerar landets studenter och den 27 november mobiliserar de fackliga organisationerna protester mot parlamentets budgetomröstning samma dag. Höjda skatter och sociala avgifter för de arbetande. Sänkta arbetsgivaravgifter. Ett program i den nyliberala tiden. Får de härskande hållas finns det ingen väg bort från eländet.

Media: DN1,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Valet i USA –en färgad röst

Publicerat av
3

En vecka har gått sedan Barack Obama säkrade en andra presidentperiod. Det demokratiska partiet tvivlade in i det sista, men firar nu en större seger än väntad. Republikanerna som uppträdde som erövrare innan valet hugger nu mot varandras strupar för att skylla ansvaret för nederlaget på allt och alla.

De värsta av de värsta, som miljardären Donald Trump, spydde galla över de ”47 procenten biståndstagare”, och proklamerade att det ”riktiga” Amerika förlorat. Stor dominans bland den vita majoriteten, som ännu utgör 71 procent av medborgarna, räckte inte till för att ”välja in en vit president i Vita Huset” som ”tepåsarna” så elegant uttryckte sin rasism.

Här hade jag tänkt visa lite siffror om valet som klart visar att i förra veckans val stod färgade mot vita, fattiga mot rika, religiöst bigotteri mot frihetligt sinne. De båda kandidaterna kan inte själva klassas i den tudelningen –men de stod som symboler för de skilda lägren. Vare sig Obama eller Romney är de fattigas och förtrycktas företrädare oavsett hur väljarna ser dem.

-Redan i den övergripande delningen mellan män och kvinnor var utslaget i valet tydligt. Obama vann bland kvinnorna i sin helhet med 55 procent mot 44 procent för Romney. Här har uppenbarligen abortfrågan och sjukvårdsreformen spelat roll. Ändå var Obamas resultat bland kvinnorna något lägre än 2008.

-Att Romney skulle vinna bland de vita väljarna var det ingen som tvivlade på. Han fick 59 procent av de vitas röster vilket var betydligt fler är McCains 2008 medan Obama hamnade på 39 procent.

-Den extrema skillnaden i valet hittar vi i fördelningen av svartas, latinamerikaners och asiaters röster. Liksom 2008 röstade de svarta i ett block för Obama. Resultatet 93 procent mot 6 procent var ett svidande nederlag för republikanerna. Bland latinamerikaner och asiater blev segermarginalen inte lika stor, men ändå imponerande. Obama fick 71 procent av ”latinos” röster och Romney inte mer än 27 procent. Tidigare har de latinamerikanska väljarna varit mycket mer jämnt fördelade mellan de två partierna. Det är republikanernas aggressiva politik mot papperslösa ”latinos” som ändrat bilden till demokraternas fördel.

Jag läste eller hörde en intervju med en mexikanare inför valet som sa allt. Tyvärr minns jag inte källan.

-Vi har samma värderingar som Romney vad gäller religionen, familjen och moraliska frågor. Men vi röstar på Obama eftersom republikanerna inte vill ha oss här, sa mannen. Glasklart, eller hur?

-Väljarna kan också klassas efter åldersgrupper. Liksom i valet 2008 har de unga röstat på Obama och de äldre på republikanernas kandidat. I gruppen 18-29 år fick Obama 60 procent, något mindre än 2008, och Romney 37 procent. Att summan här och i andra exempel inte blir 100 beror på närvaron av perifera kandidater. I gruppen 30-44 år ökade Obama med ett par procent från 2008 medan Romney som väntat vann bland gruppen plus 65 med ännu större marginal än McCain.

-Tills sist visar också valet att inkomsten spelar stor roll för vem man röstar på. Bland personer med bruttoinkomster under 50 000 dollar per år röstade 60 procent för Obama och 38 procent för Romney. Medan personer med över 50 000 dollar i inkomst röstade till 53 procent för Romney och 45 procent för Obama. De med mer än 100 000 dollar i årsinkomst stod ännu mer bestämt bakom Romney som ökade med tio procentenheter i gruppen.

Märkligt nog minskade Obamas stöd något bland de med inkomster under 30 000 dollar per år, visserligen från ett stort försprång över Romney –men ändå. Statistiken säger inte var den minskningen skedde. Men jag skulle gissa bland vita arbetare i de mest krisdrabbade områden med mycket hög arbetslöshet. Där kan republikanernas kampanj mot ”eliten i Washington” och ”staten som lägger sig i allt” kanske hitta fotfäste. Det är inte alltid som ”varat bestämmer medvetandet”.

Årets val visar mer än någonsin på ett delat USA. Ett vitt, bigott, relativt välmående äldre USA står mot minoriteternas, de färgades, och de yngres USA. Landet är också delat geografiskt i tre delar. Kusterna vid de två oceanerna är lika blåa som havet. I söder och mellanvästern dominerar republikanernas röda ton som aldrig förr. Den karta som cirkulerar på Facebook och som visar det nästan totala sambandet mellan de före detta slavstaterna och dagens stater med republikanerna vid makten säger mycket om tröghetslagarna i politiken.

Media: AB1,

Bloggare: Röda Malmö,

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

KKP kongressar –på stället marsch

Publicerat av
6

-Vi har hållit socialismens stolta flagga med kinesiska förtecken högt utan att vare sig slå in på den gamla och rigida stängda dörrens politik eller på en felaktig väg mot ett flaggbyte.

Folkpalatsets stora sal fylld med 2 270 delegater, redo att rösta ja till alla beslut som redan fattats av en informell klick av gamla och nya ledare.

Orden är den avgående partichefen Hu Jintaos inför Kinas kommunistiska partis 18:e kongress som just nu är samlad i Peking för att utse ett nytt ledargarnityr för det närmaste decenniet. Med sina 82 miljoner medlemmar är naturligtvis partiet det största men också det enda partiet i Mittens rike.

Partiet är det enda forum där politiken läggs fast, så man kunde förvänta sig en intensiv debatt kring de enorma problem som landet står inför. Men det enda som kongressens delegater inte kommer att delta i är livliga diskussioner. Kongressen är en välregisserad maktmanifestation där alla beslut redan fattats i informella cirklar av avgående och tillträdande ledare.

Hu Jintaos beskrivning ovan av det principfasta vägval som gjorts under hans tio år som parti- och statschef bör tolkas som att det enda som kan göras i den kommande perioden är en politik av på stället marsch. Varje steg utanför ramarna riskerar att bryta den ”sociala harmoni” , det vill säga KKP:s absoluta makt, som ständigt upprepas som politikens mål likt besvärjelser inför dålig karma.

Inga nejröster och inga vänsterhänta

Hu Jintao satte fingret på det största problemet för ledarna i Peking då han sa följande:

-Att bekämpa korruptionen och befordra politisk integritet, som är väsentliga politiska frågor av stor betydelse för folket, är ett självklart och långsiktigt politiskt åtagande för partiet. Om vi missköter denna fråga kan det visa sig bli ödesdigert för partiet, ja till och med orsaka partiets sammanbrott och statens undergång. Vi måste göra outtröttliga ansträngar för att bekämpa korruptionen.

Ord och inga visor kan man tycka. Ändå är det bara tomt prat eftersom de som styr över det genomkorrumperade systemet aldrig kommer att reformera sig själva. Ända sedan den kinesiska republikens början har ledarna i Peking lanserat den ena kampanjen mot korruptionen efter den andra utan några som helst resultat. Och när i dag den kapitalistiska marknaden i landet, till skillnad från tiden under Mao, gör det möjligt att samla på sig privat rikedom är korruptionen mer utbredd än någonsin.

Korruptionen är satt i system från toppen i Peking ner till minsta samhälle. Inget kan göras utan partiets godkännande och så länge korruptionen håller sig inom accepterade ramar riskerar ingen att hängas ut.  I stället blir anti-korruptionskampanjerna ett instrument i den politiska maktkampen inom partiet där de som sticker ut i onödan blir systemets svarta får, som i den senaste stora affären kring Bo Xilai. Lokala korrupta chefer som med sitt agerande orsakar upplopp och protester kan också plötsligt pekas ut som korrupta ledare, som exempelvis vid händelserna i Wukan då den lokala partichefen ersattes av en protestledare.

Att bevara partiets legitimitet är absolut avgörande för de nya ledarna.

I den meningen blir kampen mot korruptionen ett instrument i händerna på partitoppen. Det tillåter dem att då och då ge sig på avskydda lokala ledare och behålla imagen att partitoppen försvarar befolkningen mot maktmissbruk.

Vad är det som sker under kongressdagarna och hur ser partipyramiden ut? De över två tusen delegaterna ska i formella val bekräfta tillsättande av en ny Centralkommitté med 204 ordinarie medlemmar som i sin tur ska bekräfta de 25 redan informellt nominerade medlemmarna i Politbyrån som sedan i sin tur ska bekräfta valet av de nio medlemmarna i Politbyråns stående kommitté. Eller kanske det blir bara sju medlemmat denna gång, om de rykten som cirkulerar visar sig korrekta.

KKPs centrala pyramid ser ut som ovan. Vid sidan av finns den centrala militärkommissionen och kommissionen för kontroll- och disciplinärenden, båda under partiets ledning.

Namnen på de två främsta ledarna är redan kända. De har inte valts utan placerats i toppen efter en intern mangling där olika intressen jämkas i syfte att undvika allt som kan störa den ”sociala harmonin” och ”enheten” utåt. In träder för första gången ledare som är födda efter revolutionens seger 1949. Xi Jinping är född 1953 och efterträder Hu Jintao som partiordförande och republikens president. Medan Li Keqiang, född 1955, efterträder Wen Jiabao som regeringschef. Båda tillhör de så kallade ”unga omskolade”, som under kulturrevolutionen som straff för ”borgerliga avvikelser” skickades ut på landsbygden för att lära sig hur fattiga bönder levde. Båda är relativt okända partimänniskor utan specifika kännetecken och framför allt finns det inget som antyder att de skulle stå för något annat än det på stället marsch som verkar vara partlinjen för den kommande perioden. Sitt still i båten.

Hu Jintao på väg ut. Tio år vid makten väntar Xi Jinping

Under de tolv åren av det nya seklet har Kina genomgått en enorm förändring. Ekonomin har expanderat med en frenesi och hastighet som kanske aldrig tidigare i historien. I dag är landets ekonomi, mätt i bruttonationalprodukt, distanserad endast av USA. För tio år sedan låg Kina långt efter Japan, Tyskland, och även Frankrike och Storbritannien. Men med en årlig tvåsiffrig tillväxt har alla dessa gamla industrinationer akterseglats av Kina. Om ekonomin fortsätter att växa med 10 procent och mer per år får även USA se sig om i backspegeln redan inom tio år. Men det är här som de nya ledarnas verkliga problem ligger. Kan Kina fortsätta att växa i samma takt som hittills?

För att de nya ledarna ska kunna bevara partiets ”prestige” och legitimitet i folkets ögon är det en nödvändighet. Flera hundra miljoner människor i landet har dragits upp ur materiell fattigdom till relativt välstånd sedan Maos dagar. Det är grunden till den ”sociala harmoni” som alla ledare talar sig varma för. Den ekonomiska förändringen i samhället och förhoppningarna om ett bättre liv är den främsta, om inte den enda, orsaken till att partiets legitimitet inte helt undergrävts. Lokalt är partichefer och ja-sägare oftast illa sedda och avskydda för maktmissbruk och korruption. Men hittills har de tusentals upplopp och protester som ägt rum förblivit lokala utan att ledarna i Peking ifrågasatts av en mer omfattande nationell opposition.

Antalet lokala protester, strejker och även upplopp ökar kraftigt.

Men nu tornar problemen upp sig och svaret på frågan om ekonomin kan fortsätta att växa tvåsiffrigt är ganska säkert ett nej.

Problemen är många och berör fler aspekter än bara den ekonomiska utvecklingen. Den internationella krisen inverkar på Kina som ”exportmaskin”, demografiska problem närmar sig snabbt, miljöförstörelsen är enorm, det enorma gapet mellan fattiga och rika skapar allt större problem för den ”sociala harmonins” politik och nya media gör det allt svårare för partiet att isolera information och debatt om lokala protester.

När finanskrisen 2008 hotade hela världsekonomin såg det ut som om Kina och länder som Brasilien och Indien skulle ”koppla loss” från beroendet av de gamla industrinationerna och följa en egen dynamik. Initialt såg det ut att lyckas. Visserligen sjönk exporten drastiskt från mitten av 2008 till sommaren 2009. Men medan finanskrisen och den efterföljande svångremspolitiken ströp tillväxten i de gamla industriländerna tog Kinas export ny fart och stärkte intrycket att den internationella konjunkturen inte påverkade Kina i någon större utsträckning.

Antalet strejker och andra protester på arbetsplatserna som rapporterats av media.

Men det var för tidiga och alltför optimistiska prognoser. För även om exporten tog fart blev det snabbt tydligt att nedgången på marknaderna i USA och EU inte kunde kompenseras av ökad export till utvecklingsländer i övriga världen. Exportens andel av BNP som 2007 snuddade vid 40 procent, en enorm ”monokultur” vid en internationell jämförelse, sjönk till 26 procent sommaren 2009 för att sedan ”bara” nå upp till 30 procent i början av 2011. Sedan dess har recessionen i Väst slagit igenom på nytt och exporten var vid årets början nere på 28,3 procent av BNP.

En snabb försämring av tillväxten, ner under 10 procent, kunde undvikas enbart genom en enorm statlig injektion av pengar via investeringar i infrastruktur och byggnader vilket sköt investeringarnas andel av BNP till närmast otroliga 45 procent. Det är uppenbart att den typen av tillväxt inte kan fortgå i evighet. Obalansen med omvärlden blir okontrollerbar och ett allt större problem för de ekonomier som tar emot den kinesiska exporten.

Det är därför som ekonomer både i Kina och i omvärlden sedan flera år säger att den inhemska konsumtionen i Kina måste öka kraftigt om landets ekonomi inte ska krascha under sin egen obalans. Lösningen är enkel att peka ut –öka den stora folkmassans köpkraft. Men att genomföra det i praktiken är en annan historia. Två stora hinder blockerar hushållens ökning av konsumtionen. Det höga sparandet som hushållens tvingas till för att klara av barnens skolgång, de låga pensionerna och de mycket tunna sjukförsäkringarna. För det andra fördelas inkomestern så ojämnt att Kina i dag slår USA i koncentration av rikedom och inkomster hos den rikaste femtedelen av hushållen.

Resultatet blir därför tvärtemot det uttalade målet om ökad konsumtion som alternativ till en ökad export. År 1990 utgjorde konsumtionen nästan 47 procent av BNP varpå den sjunkit stadigt ner till 35,3 procent 2010 och sedan stabiliserats på den nivån. Det är en nivå som ska jämföras med 71 procent i USA och 57 procent i exportlandet Tyskland. Så länge den inhemska konsumtionen ligger på den nuvarande nivån finns det ingen möjlighet att bryta det extrema beroendet av exporten. Det bevisas av att när exporten föll kraftigt 2008-09 försökte Peking hålla hjulen igång genom stora offentliga investeringar.

Den avgående Politbyrån. Vilka som blir kvar utöver Xi Jinping och Li Keqiang är inte offentliggjort. Ett är dock säkert. Ingen kvinna har någonsin suttit i Politbyrån. Så förblir det.

För att konsumtionen i Kina ska kunna bli drivande måste den extrema ojämlikheten i inkomstfördelningen brytas. I dag tar den rikaste femtedelen av hushållen hand om 48 procent av de samlade inkomsterna medan den fattigaste femtedelen delar på 6 procent av desamma. Visserligen har lönerna i landet, speciellt vid kusten, ökat snabbt de senaste åren. Det är i främsta hand ett resultat av minskad tillgång till billig arbetskraft i de gigantiska industrizonerna vid kusten. Antalet strejker och protester har mångdubblats de senaste åren och löneökningarna har följt. En vanlig arbetarlön har stigit med 13-15 procent per år sedan 2010 och med inte mindre än 20 procent för de sämst avlönade.

Men så länge de sociala försäkringarna, sjukvåden och pensionerna bara kan säkras med ett högt individuellt sparande används de ökade inkomsterna inte till konsumtion utan ökat sparande upp till en nivå av 50 procent av inkomsterna, att jämföra med 12-15 procent i äldre industrinationer.

Det ”ekonomiska miraklet” hotas också av en mer strukturell faktor –en snabb förändring av demografin. Kinas befolkning föråldras i en snabb takt beroende på flera orsaker som en ökad förväntad livsålder och inte minst som resultat av en-barns-politiken. Inom ett par år kommer gruppen 15-64 år att för första gången börja minska i andel av befolkningen.

De yngres andel av arbetskraften kommer att starkt minska fram till 2020.

Utmaningen för de nya ledarna i Peking blir därför att skapa en annorlunda fördelning av inkomster och förmögenheter. I dag är Kina den mest ojämlika industrinationen i världen. Hur det ska gå till är en annan sak. Det är som att be kommunistpartiets ledare att snällt upphöra med att sko sig själva. Exempelvis anger den franske kinaexperten François Godement att de sjuttio rikaste delegaterna till den pågående partikongressen tillsammans äger rikedomar för 90 miljarder dollar. Även den till det yttre ”modeste” regeringschefen Wen Jiabao hamnade nyligen i en genant skandal då New York Times angav att hans familj hade samlat på sig 1,7 miljarder dollar.

Källan till dessa rikedomar heter korruption. Lokalt har partihöjdare gjort försäljning av böndernas jord till planerade industrier till en lukrativ affär. Den jord bönderna brukar är statlig egendom, varför det räcker att upphäva brukningsrätten och sälja till privata entreprenörer. En annan källa till personlig ”framgång” är kontrollen över kapitalbildningen i den statliga sektorn som i avsaknaden av en verklig kapitalmarknad öppnar många vägar till privata fickor.

-Vi byter inte flagga, sa Hu Jintao. Men vad står den för i dag?

En annan utmaning som väntar den nya partiledningen är den enorma miljöförstöring som den hektiska industrialiseringen orsakat. Problemen är antagligen större än vad de flesta kan tänka sig. Det är ingen tillfällighet att så många lokala protester och upplopp skett i samband med bygget av nya miljöfarliga industrier, dammbyggen och annan infrastruktur. Bilden är inte entydig i dag. Samtidigt som energiförbrukningen i industriproduktionen är mycket högre per producerad enhet jämfört med exempelvis USA eller Sverige sker det en stor satsning på förnyelsebara energikällor i Kina. Landet är redan världens största marknad för vindkraftverk och av de fem största tillverkarna av solceller är fyra kinesiska och den sjätte taiwanesisk vilket innebär att Kina plus Taiwan tillsammans producerar 68 procent av alla solceller i världen. Ändå är det långt ifrån säkert att ledarna i Peking kan tackla miljöförstöringen eftersom omfattningen av de dagliga utsläppen av växthusgaser och nedsmutsningen är gigantiska.

-Vi kommer aldrig att kopiera ett västligt politiskt system, sa Hu Jintao i sitt tal till kongressen. Vad han vill säga är att kommunistpartiet inte kommer att reformeras, att partidiktaturen ska bestå och all opposition som söker att organisera sig slås ned.

Den officiella propagandans bild av den ”sociala harmonin”.

Vad gäller att kopiera system är det redan gjort. Den kapitalistiska marknaden har införts och 300 miljoner av landets ungdomar har blivit lönearbetare i ett system av extrem exploatering utan rätten att organisera sig fackligt. Ett politiskt system har också kopierats –diktaturen. Partidiktauren som härskade under Maos ”socialism” har lyckats omvandla sig själv till en diktatur i den kapitalistiska marknadens tjänst. Den stora frågan är om denna mutation kan överleva. Hu Jintaos varning för partiets sammanbrott och statens undergång om den nya ledningen inte lyckas bevara den ”sociala harmonin” är inte tomma fraser. Men en ”social harmoni” som inkluderar hundratals miljoner kinesiska arbetare och bönder är omöjlig så länge partiets åttiotvå miljoner medlemmar, sju procent av befolkningen, skor sig på korruption och maktmissbruk.

Media:AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Varselvågen kan stoppas

Publicerat av
Svara

.

.

I Sverige har vi inte bara massarbetslöshet. Nu har vi också massvarsel! Med en regering som pratat stort om att stå för ”en arbetslinje”. Den kan vi inte lita på en endaste minut. Men vågen av varsel går att dämma upp och stoppa. Inte minst behövs det en facklig plan för jobb och klimatomställning heter det i Socialistiska Partiets uttalande. Här en bild från en demonstration i Umeå 2008 mot Volvo Lastvagnars alla avsked.

Varselvågen kan stoppas – Alla behövs i arbete

Uttalande från Socialistiska Partiet
.

Volvo Lastvagnar sparkar ut bemanningsanställda, Huskvarna, som nyss meddelade att de ökat (!) sin kvartalsvinst med 80 miljoner, drar ner med 600 efter att nyss ha gjort sig av med 300 visstidare och inhyrda och Eriksson toppar med att med 1 500 personer ska bort. Så ser en halv vecka i krisens Sverige ut.

Företagens strategi för att möta krisen är uppenbar: liksom vid förra krisen 2008-09 är det de arbetande som skall bära bördorna av systemets misslyckande. Personalen ska skäras ner, produktionen rationaliseras och fort ska det gå så att inte aktieägarna blir otåliga.

De ägare som nu kastar ut tusentals i arbetslöshet bara för att garantera sina allt mer kortsiktiga vinster har moraliskt sett förverkat sin rätt att driva företag, och ett ekonomiskt system där det är högsta visdom att kasta ut arbetsföra människor i arbetslöshet kan bara betraktas som ett sjukt system. Än mer som behoven på alla samhällsområden är enorma, i vård, skola, och omsorg för att inte tala om de enorma industrisatsningar som måste till för att bryta loss samhället ur fossilberoendet. Mot företagens ansvarslösa nedrivning av produktionen borde fackföreningar och andra folkrörelser ställa ett program för socialt och miljömässigt nyttiga arbeten. Det skulle kunna ge alla ett meningsfullt arbete och skapa en väldig nytta i samhället.

En omedelbar facklig försvarslinje skulle kunna vara att kräva att den statliga permitteringslönen som avskaffades 1995 ska återinföras. Det skulle åtminstone hejda avtryckarfingret på de allra mest avskedsglada direktörerna en tid och göra det svårare att splittra kollektiven på arbetsplatserna med uppsägningar och osäkra anställningsformer.

Just nu förbereds också avtalsförhandlingar för hela arbetsmarknaden och med all säkerhet kommer företagen att med krisen som argument ställa krav på försämrade löne- och arbetsvillkor. Från hela den samlade fackföreningsrörelsens sida borde det självklara svaret vara:

– Inga uppsägningar på företag som går med vinst!

– Förkortad arbetstid istället för arbetslöshet!

– Återinför statlig permitteringslön!

– Inga eftergifter i de förestående avtalsförhandlingarna!

– En facklig plan för jobb och klimatomställning!

8 november 2012

Socialistiska Partiet, Verkställande utskottet

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Man ska inte ropa varg i onödan – men nu kommer det en hel flock!

Publicerat av
7

.

.

Fredagen 2.11.12 publicerade tidningen Internationalen en längre artikel av Jan-Olov Carlsson om varslen och avskeden på den svenska arbetsmarknaden. ”Varslen duggar tätt”, hette det i rubriken.

I dag, knappt en vecka senare ser vi att duggregnet har gått över i ösregn. Varslen står som spö i backen. Jan-Olov Carlsson är i dag klubbordförande för Volvo lastvagnars stora verkstadsklubb i Umeå. Känd av alla fackligt aktiva inom IF Metall för sin stridbarhet. Klubben är dessutom ett demokratiskt föredöme när det gäller medlemsmakt. Under mina år på företagets produktionsenheter i Göteborg uppfattade jag Jan-Olov som både varsam och djärv, insatt och klok.

Jan-Olov Carlsson vid ett protestmöte mot avsked

på Rådhustorget i Umeå 2008. Nu är det dags igen.

De frågor han diskuterar borde vara med på dagordningen i så många fackliga sammanhang som möjligt. Kopiera artikeln! Dela den! Studera den! En grannlaga uppgift inte bara i LO-leden. Varslen handlar inte bara om ”blåställ”, när lönekostnaderna ska ner hjälper det inte om man har slips. Efter ett tag kommer dessutom dominoeffekten med besparingskrav i den offentliga sektorn.

Utgångspunkten är den mycket kraftiga försvagning som under flera decennier gällt för svensk arbetarrörelse:

”Därför kommer vi för första gången att fullt ut kunna se konsekvenserna av förändringen i A-kassereglerna och nedgången i den fackliga anslutningsgraden. Arbetarklassen är allvarligt försvagad. Villkoren under en arbetslöshet kommer att vara sämre än någonsin tidigare för de generationer som nu befinner sig på arbetsmarknaden.

Ser man i ett lite längre perspektiv kan man säga att vi närmar oss en lågkonjunktur underifrån. Det skulle behövas en facklig och politisk samverkan för att vända utvecklingen, problemet är bara att det är en del av problemet. Så länge de fackliga organisationerna är och agerar osjälvständiga i förhållande till den socialdemokratiska rösttaktiken är framtidsperspektivet allt annat än ljust. Nya former för facklig kamp, inte minst i dess politiska innebörd, måste till för att nå andra krislösningar än den kapitalet erbjuder.”

Jan-Olov refererar vidare de viktiga försök som gjorts att stoppa bemanningsföretagen. Fackförbundens ledningar har varit njugga när det gällt att bjuda motstånd. Lokala bra exempel finns däremot. En annan väg att motverka uppsplittringen är i Göteborg där IF Metall varit på väg att bilda en egen verkstadsklubb för anställda från bemanningsföretagen. Ett initiativ som fick ett kraftigt mothugg i går när AB Volvo sade upp 260 arbetare (bemanningsanställda) vid anläggningen i Tuve och 90 i Umeå som bara för några månader sedan anställdes till ett kvällsskift!

.

.
Från ett fackligt protestmöte mot AB Volvos ledning  i Tuve 2009

.

Samtidigt blir spöregnet med varsel värre och värre. Bara i går meddelades, utöver AB Volvos bud, att LM Ericsson tänker avskeda 1550 anställda i Sverige. Husqvarna hängde på och sa att för deras del är det 600 människor som får gå, 300 av dessa i Sverige. Serviceföretaget Coor i Trollhättan tänker skicka 45 anställda, Trelleborg 70. Det ryktades också om ett nytt stort sparpaket för Volvo PV.

Utvecklingen lär fortsätta. Med politiska ledningar, lika blinda och döva för ekonomiska realiteter som för vanliga människor är hela Europa ekonomiskt och socialt på väg att störta ner i bråddjupet, vi ser en samtidig djup och lång recession på väg i de flesta av EU:s ekonomier. I går menade EU-kommissionen att det i praktiken inte blir någon tillväxt alls nästa år. Den skrev samtidigt ner prognoserna för kontinentens fyra stora ekonomier – Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. England är på väg in i en ”trippelrecession”. Angela Merkel har sagt att hon tror att det behövs fem års andhämtning för ekonomin att komma i gång igen. Framförallt det som är den ekonomiska dragmotorn i flera länder, fordonsindustrin, har en väldig strukturell överkapacitet och en ny våg med nedläggningar av hela produktionsanläggningar har redan börjat att rulla.  Nästa år tror kommissionen att den genomsnittliga arbetslösheten når en rekordnivå på 11.8 procent.

.

Efter hennes besparingar
måste vi hämta andan i fem år

,

Man ska inte ropa på varg i onödan. Men det vi skönjer tycks vara att en hel flock är på väg…

Inför dessa faror, med en redan försvagad och utarmad fackföreningsrörelse är det inte lätt att hitta gripbara offensiva delmål. Krav som kan gripa tag i människor och som kan betyda något om man segrar. För näringslivets sida bultar man redan på dörrarna till landets fackexpeditioner och vill ha nya ”krisavtal”. Jan-Olov berättar om den fackliga diskussionen:

”Från IF Metalls sida, det förbund som vid den förra krisen tecknade ett krisavtal, är hållningen idag ett blankt nej till ett sådant nytt avtal. Det finns en insikt om att ett avtal är inget avtal, medan två avtal innebär att en sådan krislösning accepteras och permanentas.

Strategin är att tvinga statsmakten att bidra med åtgärder som finns i många andra europeiska industriländer, alltså någon form av permitteringsstöd. Att teckna om ett nytt krisavtal skulle underminera varje sådant försök. Regeringen skulle kunna ignorera kraven med hänvisning till att arbetsmarknadens parter har ”löst” problemet. Men att regeringen skulle vara intresserad av att ändra sin politiska inriktning just nu förefaller inte troligt.”

Så långt artikeln. Men min bestämda uppfattning är att den fackliga rörelse som trots allt lever – om än på sparlåga – den kan ändå göra detta möjligt. Den kan tvinga fram en sådan kursändring från regeringens sida. Avtal om permitteringsstöd eller andra former av subventioner från staten (hjälp med pensioner) finns i många av EU:s länder och med regeringens och EU:s ideologi i övrigt om att konkurrenssituationen ska vara lika för alla företag borde det redan finnas i Sverige. När Volvo Lastvagnar avskedar människor i Sverige kan personal behållas i företagets belgiska anläggningar, tack vare landets statliga permitteringsstöd.

.

.

Arbetarna vid Systembolagets lager i Lagena kämpade för anställningstrygghet

.

Ända fram till ett ändrat riksdagsbeslut 1985 fanns det en liknande lag i Sverige. I början av 1980-talet var jag själv och alla andra arbetare vid Volvo Lundbyverken permitterade under två veckor. Nackdelen var givetvis att lönen var något mindre och att företaget i praktiken fick en subvention från staten via våra egna skattepengar. Fördelen var att sammanhållningen mellan oss anställda kunde behållas. Det senare var givetvis ur facklig synpunkt en väldig tillgång. När möjligheterna till finansiering avskaffades 1995 avskaffades i praktiken denna möjlighet. I dag kan vi konstatera att detta var ett stort fackligt nederlag. Jag har själv som facklig företrädare varit med när arbetskamrater ska sållas bort. Osäkerheten och rädslan ökar. Vem ska gå? Man skaver i kanten på turordningsreglerna och osämjan ökar. En del kryper för cheferna, allt för att få vara kvar. Andra kan gå till arbetsledaren och baktala ”grabben i klädskåpet bredvid”. För många är denna, i och för sig inte så konstiga händelseutveckling, värre än själva avskedet. Möjligheterna till facklig enhet minskar dramatiskt.

Självklart är detta ett defensivt krav. Men med det oerhörda försvagning som gäller i dag menar jag att det kan vara ett bra sätt att börja. Fackmöten, fikamöten, namnlistor, motioner till klubbar och förbund. Uppvaktningar, twitterflöden, Facebookgrupper. Regeringen kan pressas. På samma sätt som socialdemokratin kan pressas. Stefan Löfven, ”som kan det här med jobben”, kan tvingas till ett vallöfte om att återinföra ett statligt permitteringsstöd. Det räcker inte med framtida ”innovationsråd”. Inte när vargflocken är på väg.

Hur blir det då med de bemanningsföretag som på kort tid har lyckats att befolka två procent av arbetsmarknaden   och som självklart vill ockupera mer mark, sätta upp nya bosättningar. Även inom offentlig sektor. Jo, med permitteringsstöd skulle de säkert få en betydligt mindre betydelse eftersom de anställda har kvar sina jobb och det därför inte finns någonting att bemanna.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,AB1,

Bloggare: RödaMalmö,

När spiltan är tom bits hästarna…

Publicerat av
2

.

.

I två ledare i rad har Aftonbladets Karin Pettersson träffat huvudet på spiken.

 I dag kritiserar hon Erik Ullenhag och Folkpartiet för deras budskap om att de vill ha upp ”integrationsfrågan” på den politiska agendan:

”Om människor är arbetslösa och saknar bostad är det inte ett ”integrationsproblem” utan brist på jobb och bostäder. Lösningen är fler jobb och fler bostäder, inte svammel om kultur. FP:s strategi riskerar tvärtom att skymma en diskussion om frågor som bättre svenskunder­visning och kamp mot diskriminering”.

Hon har naturligtvis rätt. Bostadsbyggandet minskar i Sverige samtidigt som arbetslösheten ökar. Resultatet är givet, sämre förutsättningar för en generös flyktingpolitik. Vilket innebär bättre förutsättningar för Jimmy Åkesson och hans sverigedemokrater. Som det heter i det gamla talesättet, ”När spiltan är tom bits hästarna”. Man kan inte prata bort den materiella verklighet som skapar flyktingmotstånd.

Fredrik Reinfeldt och hans koalitionsregering kan inte ”leverera” jobb och bostäder vilket innebär att de kan prata hur mycket som helst om integration. Fördomar och rasism får ändå ökad näring.

.

.

Karin Petterssons andra solklara träff var i gårdagens ledare:

”För ärligt talat: Svenska väljare tycker alltid att S är bättre än högern på välfärds­frågor. Det kommer de göra nästa gång också. Valet kommer att avgöras av helt andra saker. Ekonomin. Och jobben. Stefan Löfvens strategi hittills verkar vara att undvika konflikt i just dessa frågor. Valet ska vinnas genom att Reinfeldt och Borg denna gång har verkligheten emot sig. Det är en dålig strategi, på flera sätt. För det första för att det är fegt. Politik handlar om idéernas kamp, om intressen som står emot varandra. Socialdemokraterna måste kunna visa hur deras samhällsmodell skiljer sig från Fredrik Reinfeldts. Annars kanske de inte förtjänar att vinna…

… det räcker inte med att peka på andras misslyckanden. S behöver ett eget svar på hur man möter krisen och når full sysselsättning. Ett svar som mycket tydligare än i dag skiljer sig från Fredrik Reinfeldts”.

Hennes egna förslag på hur Löfvén ska svara är dels ”ett massivt kunskapslyft på alla nivåer, från förskola till komvux”, dels att öka ”statens roll i ekonomin och näringspolitiken”. Hon skriver ”att offentliga investeringar krävs för att skapa föresättningar för jobb och förtagande”.

Hon öppnar här dörren på glänt till den politiska terräng där Sverigedemokratern mycket snart skulle irra bort sig och gå vilse. Dessutom borde det vara en självklarhet att alla människor i Sverige ska kunna ha ett jobb. Men kruxet  är att en verkligt stor satsning på infrastruktur och energi liksom en industripolitik, där ”alla är med”, kräver en politisk konfrontation: den kräver att det rika Sverige, att de på den verkliga ”Solsidan” är med och betalar!

Dessvärre kommer inte den räddhågsne Löfvén att ens att våga sticka in tåspetsen innanför den dörr som skulle behöva öppnas. Han som inte ens vill sparka ut riskkapitalisterna och vinstjakten från den gemensamma välfärd vi byggt upp.  Kalla fakta är att det bara skiljer en halv procent av statsbudgeten mellan regeringens politik och socialdemokratins…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: AB1,AB2,DN1

Sista veckan för Obama?

Publicerat av
3

Frågan är berättigad. Ska det ta slut för Barack Obama efter bara fyra år? I dag om en vecka får vi veta svaret. Hoppet om förändring som låg bakom hans seger 2008 har bleknat och republikanerna har repat sig bakom miljardären Mitt Romney. Det första som sticker i ögonen är att det var flera decennier sedan ett amerikanskt presidentval var så klart baserat på hudfärg. Nio tiondelar av de som tänker rösta på Romney är vita och en ännu större del av de svarta som tänker rösta kommer att rösta på Obama.

Men det är till en del ett faktum som döljer mer djupgående skillnader inför valet. Jag skulle säga att en social höger, med amerikanska mått mätt, står mot en hysterisk höger. Det är två partier som historiskt alltid försvarat den amerikanska kapitalismens imperialistiska intressen som står mot varandra men deras väljarbas är helt olika och därmed måste de hålla skilda profiler även om de båda partierna i grunden försvarar samma system.

-Allt du kan göra, kan jag göra bättre.

Vad som därför kommer att bestämma utgången av valet är ekonomiska, sociala och ”moraliska” frågor i det amerikanska samhället. Ett är helt säkert: -det är inte Afghanistan, den arabiska våren, ”hotet” från Iran eller någon annan utrikesfråga som som avgör valet nästa tisdag. De kommer inte ens att ha något inflytande alls för den stora massan av väljare.

När Bill Clinton vann presidentvalet myntade hans kampanj den vinnande repliken -it’s the economy, stupid- i valet 1992 mot Georg Bush den äldre. Striden mellan Obama och Romney kommer också att i stor utsträckning bestämmas av den ekonomiska krisen och hur olika samhällsskikt uppfattar var ansvaret för utvecklingen ligger.

När Barack Obama vann valet 2008 var den ekonomiska krisen redan ett faktum. Bostadsbubblan hade brustit och tiotusentals familjer redan förlorat sina hem. Bankerna och vissa försäkringsbolag stod på ruinens brant. Men den ”riktiga” ekonomin som producerar varor och tjänster hade inte ännu drabbats av nedgången. De hopp om förändring som Obamas kampanj ingett omfattade även stora delar av den så omtalade ”vita medelklassen”, bland vilka Obama fick inte mindre än 43 procent av de lagda rösterna.

Vanliga arbetare ”befolkar” den amerikanska myten om ”medelklassen”.

Finanskraschen upplevdes som en ideologisk katastrof av det republikanska partiet. Den fria marknaden som i sin nyliberala avreglerade form skulle leverera ständig tillväxt och framför allt höga vinster visade sig vara mer krisbenägen än någonsin förr. Många politiska kommentatorer förklarade republikanerna i djup kris och att det skulle ta decennier för partiet att hämta sig. I stället sopade partiet mattan med demokraterna i kongressvalet 2010 och uppträder inför nästa veckas val som en segerrik erövrare. Hur kunde det ske?

En stor del i förklaringen hittar vi i den krispolitik som Obama slog in på omedelbart efter inmarschen i Vita Huset. Det var som upplagt att föra en för amerikansk standard radikal politik till förmån för de väljare som i Obama såg ett hopp om bättre sociala försäkringar, mer trygghet på arbetsmarknaden och höjda löner för de sämst lottade. Det hade också kunnat övertyga den vita ”medelklass” (egentligen vanliga lönearbetare) som gett Obama sin röst att de också hade något att vinna på en upprustning av den offentliga servicen och de sociala skyddsnäten.

I stället valde Obama att till varje pris rädda bankerna från konsekvenserna av deras giriga lånepolitik och spekulation i värdepapper med riskfaktorer som ingen kunde beräkna. I en viss mening kan man se det som ett sätt att betala tillbaka Wall Street för det finansiella stödet till Obamas valkampanj. Goldman Sachs, Citigroup, JP Morgan, UBS och Morgan Stanley var bland de tjugo största bidragsgivarna inför valet 2008 trots att Obama högtidligt proklamerade att ”jag har inte gjort kampanj för att hjälpa Wall Streets högdjur”.

-Hoppa era jävlar. Ursinnet mot höjdarna på Wall Street var djup och äkta.

Valet av ministrar visade också att hoppet om en ny politik var alltför högt ställda. Tunga representanter för Wall Street stegade omedelbart in i administrationens kommandorum. Bushs försvarsminister Robert Gates fick fortsätta ostört.  Höjdaren från Wall Street, Timothy Geithner tog plats som finansminister och Lawrence Summers, som var den finansiella avregleringens arkitekt, utsågs till presidentens ekonomiske rådgivare. Valet av team i Vita Huset visade att presidenten inte hade för avsikt att hålla sitt löfte om förändring, i alla fall inte den förändring som hans folkliga väljarbas såg fram emot.

Till skillnad från den ekonomiska utvecklingen i Europa upplever USA inte ett återfall i negativ tillväxt vilket brukar definieras som en recession om det sträcker sig över minst två kvartal. Finanskrisen i USA följdes av en kraftig recession under andra halvåret 2008 och första kvartalet 2009. Därefter har tillväxten legat över noll igen till skillnad från i Europa där svångremspolitiken skapat en ny och allt djupare recession i en rad länder och nu hotar hela den europeiska kontinenten.

Hushållens skuldsättning i relation till den disponibla inkomsten har minskat något.

Sedan andra kvartalet 2009 har den amerikanska exporten ökat med 40 procent, mest tack vare dollarns fall i förhållande till euron, den japanska yenen och den kinesiska yuanen. Hushållens skuldsättning har också minskat, konsumtionen sakta återhämtat sig och till och med antalet nybyggen har börjat stiga igen. Den enorma injektionen av nytt kapital i ekonomin har haft verkan om än i mindre omfattning än vad som kunde väntas sett till stimulansens omfattning. Dessutom har den nya rovdriften på olja och gas i USA kraftigt sänkt de amerikanska företagens energikostnader.
Ändå är den allmänna uppfattningen bland den arbetande befolkningen att krisen är djup och att inget blivit bättre sedan recessionen 2008-9. ”Jobless recovery” kallas det. Företagen har börjat återhämta sig men anställer inte ny arbetskraft i ett tempo som syns i en minskad arbetslöshet. Närmare tre miljoner arbeten försvann i tillverkningsindustrin mellan 2007 och 2009. Sedan början av 2010 skapar ekonomin i genomsnitt 138 000 nya jobb i månaden, med en ökning av antalet jobb även i tillverkningsindustrin.

Antal anställda i tillverkningsindustrin 2000-2012, i miljoner. En svag uppgång syns sedan slutet av 2009, den första sedan 2000. Totalt försvann 6 miljoner jobb 2000-2009.

Men det är inte mer än vad som behövs för att kompensera för antalet personer i befolkningen som kommer upp i arbetsför ålder. Alltså ligger arbetslösheten kvar på en nivå som den amerikanska arbetarklassen inte upplevt sedan trettitalet, där bland annat var tredje person utan arbete är långtidsarbetslös.

Obama började sitt presidentskap med att ärva en ekonomisk kris som USA inte upplevt sedan det mörka trettitalet. I den amerikanska opinionens ögon var det Wall Street och dess giriga bankirer som bar ansvaret för katastrofen i bostadskraschen och den påföljande recessionen med rekordarbetslöshet. Ursinnet mot finansens höjdare var genuint och Obamas seger speglade detta.

På mindre än tre år har republikanernas chefsideologer lyckats förvrida uppfattningen om orsaken och ansvaret för krisen bort från Wall Street och finansen och lägga det på den statliga administrationen, ”big government” i Washington. Det har kunnat ske tack vare två faktorer, bland andra.

Barack Obamas akututryckning för att rädda bankerna med hundratals miljarder dollar av statens pengar gav den hysteriska högerns ideologer chansen att framställa demokraterna som Wall Streets springpojkar och samtidigt spela ut storfinansens ideologiska trumfkort –den amerikanske småföretagaren. Det är ingen tillfällighet att miljardären Romney talar i parti och minut om den heroiske småföretagaren som bara har en fiende, nämligen den statliga administrationen. Två av landets absolut rikaste personer, bröderna Koch, spenderar miljoner och åter miljoner på att bygga under myten om småföretagaren som skapar jobb, reder sig själv utan federala sjukförsäkringar och fackliga organisationer.

Den hysteriska högerns prat om småföretagandet motsägs av ökningen i % av andelen av inkomsterna som de numera ökända 1% tar hand om. USA ligger naturligtvis i topp tätt följd av Storbritannien.

För det andra går det tyvärr inte att bortse från en faktor som många godtrogna liberaler trodde var borta för gott –rasismen mot färgade amerikaner. Till huvuddelen är det teaparty-rörelsen som i ett envetet medialt trummande framställer Obama som ”socialist”, ja till och med ”kommunist”, inte född i USA, och så vidare. Utan att öppet spela på traditionell rasism blir andemeningen densamma. Parollen ”det är dags att välja en vit till Vita Huset” som syns vid ”tepåsarnas” offentliga möten är det öppna uttrycket för en underliggande rasism som driver den hysteriska högern.

De flesta av oss trodde nog att bottennappet var nått med Georg W. Bush. Men de senaste två åren har visat att det inte var så. Rasism och extrema, oftast religiösa värderingar är på stark frammarsch. Konspirationsteorier och groteskt obskuranta idéer breder ut sig. Det har skett förr i USA:s historia. Den republikanska högern är tillbaka i en ideologisk offensiv som nästan kan jämföras med femtitalets mccarthyism. Då liksom nu uppfattas USA:s internationella hegemoni hotad. Då av Sovjetunionens framväxt som kärnvapennation. Nu som en jätte på ekonomisk glid, hotad av nykomlingar som Kina och Brasilien med flera. Nu liksom då handlar det om en ideologisk offensiv som bara den amerikanska högern har hemligheten till.

Romneys/Ryans program ger uttryck för en naken socialdarwinism. Klarar de svaga i samhället sig inte är det inte statens eller kollektivets roll att stiga in och hjälpa till. Nej, låt dem gå under, det är en naturlig process. Det ska räcka med individuella bidrag till välgörenhet. Lite moral ska ju en mormon med miljoner på banken kosta på sig.

Så inom en vecka får vi svar på bloggens rubrik –är det Obamas sista vecka vid makten? Kastas han ut är han ensamt ansvarig för ett nederlag som framstod som otänkbart för två år sedan.

Media: DN1,DN2,DN3,

Bloggare: Röda Malmö, Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Stefan Löfvéns (s)venska oligarker

Publicerat av
2

Socialdemokratins historiska ledare har traditionellt sett det som att deras samarbete med näringslivet, i det som kallats Saltsjöbadsandan, berikat både industrins ägare och Sveriges arbetande befolkning. I den mån de själva berikat sig samtidigt har pengarna kommit från ”rörelsen” eller stat och kommun.

Det som sker nu när Stefan Löfvén satt ner foten med sitt Ja till vinst i välfärden och för detta fått tummen upp av Göran Hägglund och de borgerliga tidningarnas ledarsidor är ett historiskt skifte. Hans politiska ställningstagande reflekterar det förhållande att många i dagens ledarskap ser politiskt arbete som ett sätt att i stället berika sig själva – inte löntagarna i stort.

Ibland tittar vi på gamla klassfoton eller klasskataloger och undrar vad det blev av våra barndomskamrater.  När det gäller att uppdatera våra politiska minnen fick vi hjälp av Daniel Suhonen och Felix Antman Debels som i Tiden för två månader sedan publicerade ”en regeringskatalog”, en redan famös namnlista på de medlemmar i Göran Perssons ministärer 1995-2006  som senare sålt sig till näringslivet och dess köpvilliga riskkapitalister. Hela 13 av 44 ministrar har ”lämnat båten” och valt att mönstra på för storfinansen. Per Nuder återfinns hos Wallenberg, Erik Åsbrink hör hemma hos Goldman Sachs, Björn Rosengren jobbar åt Stenbeckföretagen, Thomas Östros kan titulera sig VD för Bankföreningen osv. Deras gamle mentor Persson blev själv konsult åt ett utländskt bolag vid sidan av jobbet som Sveaskogs styrelseordförande.

De har alla en sak gemensamt. De har inte själva jobbat som företagare och byggt upp en egen verksamhet, med den berömda småländska fliten, sparsamheten och kreativiteten som ledstjärnor. Deras ”affärsidé” eller startkapital när de blev konsulter och riskkapitalister var att först sälja rörelsens ideal till sina tidigare motparter i politiken. Vilket i de flesta fall innebar att på fiffiga sätt kränga den välfärd som vi byggt upp och ägt tillsammans. Eftersom de inte hade förmågan ”att starta eget” valde de i stället själva valde det mest lättvindiga. De blev parasiter – inte entreprenörer. Eller en sorts kopplare mellan politik och marknad.

.

.

Under Boris Jeltsins glada dagar var det många som dansade

Även på och under borden…

I den politiska diskussionen är oligarki en term som bara betyder fåtalsvälde i stort. Men i modern tid har vi för det mesta pratat om de ryska oligarker som tog makten under de första tio åren efter Sovjetunionens sammanbrott. Vi var många, inte minst många ryssar, som blev djupt besvikna när landets gemensamma tillgångar – från barnhem till gruvor och oljefält – plundrades i stället för att demokratiseras. Under Jeltsins era fick nyrika affärsmän som levt på smuggel och valutahandel fritt fram för att tillsammans med folk från den gamla partiapparaten plundra allt de kom över i en orgie av korruption, kriminalitet och hänsynslöshet. Pengar som småhandlarna tjänat på insmugglade jeans och datorer blev till mutor som hamnade i fickorna på viktiga politiker. Tillsammans delade dessa nya ”affärspartners” sedan på den offentliga sektor som realiserades och såg dessutom till att slippa skatta för härligheterna.

I jämförelse med sina ryska storebröder är våra svenska nysossar småhandlare. Men i denna mening har alla dessa socialdemokratiska avfällingar blivit våra egna oligarker.

Stefan Löfvens förslag om mer öppen bokföring och meddelarskydd för alla anställda är i sig bra och borde gälla för all affärsdrivande verksamhet. Bort med affärshemligheten! Öppna räkenskapsböckerna! Det är gamla och bra krav från radikala delar av den gamla arbetarörelsen. Men med ”kreativ bokföring” som det heter så vackert är det lätt att kringgå granskning. Eller som en av mina vänner, Kaj Andersson, klokt underströk i sin kommentar på Facebook:

”Apropå Löfvens förslag om öppenhet: En riskkapitalkoncern bildar ett bolag för varje enhet. Bolaget hyr resurser från ett gemensamt bemanningsföretag, hyr lokaler från ett gemensamt fastighetsbolag, ekonomitjänster från ett gemensamt administrationsbolag, lånar pengar från ett gemensamt finansbolag. Hur f-n ska Stefan Löfven kunna kolla upp skäligheten i enhetens kostnader?”

Dessutom är själva poängen med riskkapitalet ofta att stycka upp, göra kortsiktiga rationaliseringar och sälja vidare med god förtjänst. Det var så den socialdemokratiske oligarken Jan Emanuel gick fram när han håvade hem hundratals miljoner i vinst. Torpeden eller kopplaren Per Nuder fick den nätta summan av 12 miljoner i provision…

Det historiska skiftet i socialdemokratins ledning har redan skett. På samma sätt som i andra länder i Europa. Det som återstår att se är hur stort skredet kommer att bli i det som är kvar i rörelsen? Den fråga som måste ställas vid kongressen nästa år är givetvis om socialdemokratiskt partiarbete och ideologi ska handla om att ”berika landet eller sig själv”!
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,

-Samarbetet mellan polisen och fascisterna är tydligt.

Publicerat av
Svara

Petros Konstantinou 17 octobre 2012

Här följer en intervju med Petros Konstantinou, kommunalråd för Antarsya (Antikapitalistiska vänsterfronten) i Aten och samordnare i Rörelsen mot Rasism och det fascistiska hotet i Grekland (KEERFA). Intervjun gjordes av Antonio Cuesta för den baskiska dagstidningen Gara.

Petros Konstantinou till vänster på bilden.

*************

Hur ser läget ut efter att fascisterna i Gyllene Gryning tog plats i parlamentet och det ökade antalet rasistiska aggressioner under sommaren? 

Petros Konstantinou : Fördjupningen av den politiska och ekonomiska krisen efter valen i juni har ökat folkets ilska. Koalitionsregeringen lovade att omförhandla krisprogrammet i syfte att underlätta människornas situation. Inte nog med att löftet inte hölls, utan dessutom presenterade regeringen under sommaren en omfattande privatiseringsplan och ett nytt paket av restriktiva åtgärder.

Mobiliseringen mot regeringens åtgärder i Thessaloniki (landets andra stad) samlade över 40 000 personer. Strejken i den offentliga sektorn den 12 september och de tiotusentals personer som demonstrerade i Aten 24 augusti som svar på den antirasistiska och antifascistiska rörelsens appell mot regeringens önskan att behålla invandrare i uppsamlingsläger är flera symptom på den sociala situationens allvar.

Krisen är övermäktig de nyliberala partierna och favoriserar en röst till fascisternas favör. Mot dem står i dag en stark vänster med mycket aktiva fackliga och antifascistiska organisationer, med närvaro på arbetsplatser och på gatorna.

Opinionsundersökningarna verkar visa ett ökat stöd till nynazisterna…

P.K. Det stämmer att medias opinionsundersökningar visar på ett ökat väljarstöd för Gyllene Gryning. Men vi ska ta med i beräkningen att media undviker att kalla dem ”nassar” eller ”fascister”. De framställer GG som vilket parti som helst och frågorna som ställs är inte av typen: ”Stöder du fascisternas angrepp på invandrare?”

Media visar sig mottagliga för Gyllene Grynings provokationer och rasistiska budskap meden de undviker viktiga händelser. Ett exempel: för ett par veckor sedan dog en ung nazist i Sparta efter några dagars sjukhusbehandling efter att ha skadats under manipulering av ett explosivt ämne. Polisen hittade 60 bomber i hans hem, men inga media talade om det. De ansåg det inte vara en händelse av betydelse.

Media flyttar fascisternas attacker och kriminella handlingar långt ner i rubrikerna. De ger partiella eller falska svar och säger att det beror på krisen och det tomrum som staten lämnar efter sig. Men det är inte sant. Staten favoriserar en rasistisk politik, likaväl som en antisocial svångremspolitik mot de arbetande. Staten är verkligen inte ”frånvarande”. Media menar också att när krisprogrammen börjar fungera kommer folks situation att förbättras och fascismen att försvinna. Verkligheten är mer komplicerad –angreppen mot arbetarklassen, inhemsk eller invandrad, kommer från högerpartier och staten. Här finns det inte heller ett ”tomrum”, staten stöder nazisterna och förstör människornas framtid.

Vilken hållning har Gyllene Gryning till den styrande kasten?

P.K. Gyllene Gryning finansieras av företagare och bankirer, eftersom de använder G.G. till att terrorisera invandrade arbetare, speciellt i den tunga industrin och fiskenäringen –eller till att knäcka strejker som i Volos (stor frakthamn. m.anm.) Som milis i de ägandes tjänst erbjuder den affärsägare ”rengöring” av gatorna från fattiga, knarkare och gatuförsäljare och framhäver sig som de enda som kan garantera ordningen.

Kopplingen och samarbetet mellan Gyllene Gryning och polisen är uppenbar och ökänd. När fascistiska gäng angriper ett kvarter syns polisen inte till och aldrig arresteras någon. Polisen tillåter dem att angripa invandrare eftersom majoriteten av invandrarna har sina papper i ordning och då har polisen ingen laglig grund för att ingripa mot invandrare. Många pogromer och fascistiska attacker går till på det viset. Det är så de halvstatliga fascistiska organisationerna och ordningsmakten samarbetar.

Justitieministern Antonis Roupakiotis annonserade nyligen en skärpning av straffet för rasistiskt våld. Vad säger du om det?

P.K. Det tilltagande fördömandet av samarbetet mellan polisen och rasistiska våldsverkare, liksom det ökade trycket från den antifascistiska rörelsen tvingade honom att uttala sig så. Men samtidigt ger han tillstånd till nazisternas demonstrationer och tillåter muskelknuttar från Gyllene Gryning att samlas utanför invandrarlägret i Korintos och organisera patruller runt lägret. Hans deklaration motsägs inte bara av hans regerings rasistiska politik utan också av hans spel under täcket med Gyllene Gryning.

Hur är läget för invandrarna efter dessa ständiga aggressioner?

P.K.  De organiserara sig allt mer och har en beundransvärd kapacitet att försvara sig. Det som skedde den 24 augusti var fantastiskt. Närmare 30 000 invandrare vågade demonstrera på gatorna trots poliskedjor, kontroll av id-papper, och bussar med demonstranter som hindrades ta sig in till Aten…

Det var en formidabel utmaning. En så stor manifestation mot det fascistiska hotet visar att invandrarnas ilska kanaliserats i deras självorganisering. Det kom som en chock för regeringen som inte trodde det kunde ske.

Hur organiserar sig den anti-fascistiska rörelsen?

P.K. Det är sant att innan angreppen leddes av Gyllene Grynings parlamentariker fanns det ingen verklig folklig mobilisering. Men nu har vi på kort tid bildat en decentraliserad mycket aktiv organisation med närvaro i många kvarter och lokaliteter. Det är mycket viktigt. Vi befinner oss i en öppen kamp som jag är övertygad att vi vinner eftersom det finns en stark mobilisering av hela arbetarklassen mot svångremspolitiken och av den antifascistiska rörelsen mot den främlingsfientliga politiken.

Översättningen till svenska är min.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,