Kategoriarkiv: Imperialism

Håller med både Fredrik Reinfeldt och Jonas Sjöstedt…

Publicerat av
2
.

.

Sticker ut hakan och konstaterar att jag i dag kan hålla med både Jonas Sjöstedt och Fredrik Reinfeldt när det gäller valresultatet i USA. Sjöstedt var inte sprittande glad, men ”lättad”. Reinfeldt ansåg att Barak Obamas kampanj hade varit ”mer inkluderande”.

Vad det handlar om är att bägge kandidaterna representerade valmaskiner oljade från det rika USA och Wall Street. Skillnaden dem emellan och det som reflekteras i utgången är att demokraternas kampanj har bromsat en politisk reaktion när det gäller kvinnors rättigheter, samma möjligheter och rättigheter oavsett sexuell läggning samt synen på etnisk bakgrund och immigranternas plats i det amerikanska samhället.

.

Här är våra två bloggar som ger en bredare bakgrund till valet:

USA och Kina går till val

Sista veckan för Obama?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sista veckan för Obama?

I media: AB1,DN1,GP1,GP2,GP3,DN2,GP4,GP5,

USA och Kina går till val

Publicerat av
2

 

Valet är igång i USA. Vem som kommer att vinna kan vi ännu bara gissa om. Själv tror jag att Obama vinner. Men det är bara vad jag tror. Jag har inget mer på fötterna än de som tror att Romney vinner. Vi väntar och ser.

Samtidigt startar Kinas kommunistiska parti sin kongress som ska välja ett bytt ledargarnityr för tio år framåt. Ny partichef, ny president och ny premiärminister. Att det kinesiska folket skulle få vara med och välja landets nya ledning är det inte tal om.

I media är det mode att tala om de stora spänningarna mellan de två staterna – USA och Kina. Till och med Klas Eklund utropar i SvD att Kina är den största makten i världen. Inte den blivande utan redan i nuet. Även om det mer finstilta i hans artikel inte är lika kategoriskt så är ändå rubriken en hårdragning av verkligheten. USA är fortfarande och för många år framåt den mäktigaste staten, ekonomiskt, politiskt och framför allt militärt.

De allt gällare talen om krig mellan stormakterna, att världen redan är uppdelat i fientliga block mellan USA/EU å ena sidan och Kina/Ryssland å den andra med olika allierade satelitstater snurrande runt de båda blocken är också en grov hårdragning av hur det internationella politiska spelet ser ut.

Fram till 2008, från början av nittiotalet, var relationen mellan USA och Kina så intim ekonomiskt att de kunde beskrivas som det tandem som likt ett lok drog alla vagnar i världsekonomin. Det var då de enorma obalanserna skapades på världsnivå. De båda jättarna blev extremt beroende av varandra, som två sumobrottare där ingen av kämparna vågar släppa greppet av rädsla att falla först.

Å enda sidan har vi Kina som i rasande tempo drev hundratals miljoner unga landsortsbor till städernas snabbt växande industrier. Där tillverkades nästan uteslutande konsumtionsvaror, i volymer som världen aldrig skådat förr och till priser som ingen riktigt kunde konkurrera med. Men med låga löner och ett socialt skyddsnät som i det närmaste avskaffats fanns det ingen avsättningsmarknad för vad som producerades, förutom utlandsmarknaderna i först hand USA.

Å andra sidan USA där den nyliberala politiken alltsedan Reagans dagar lett till den situation som i dag symboliseras av siffrorna 1% och 99%.  Inga verkliga reallöneökningar för den stora folkmassan under årtionden och ändå en ständigt stegrad konsumtion. Hemligheten känner vi alla till. Det kunde enbart ske genom en mycket kraftigt ökad skuldsättning för hushållen, knaprande på sparade pengar och tack vare en explosionsartad utveckling av import av billiga konsumtionsvaror från Kina.

Så fungerade tandemparet i många år. Kina investerade i produktion av konsumtionsvaror för USA-marknaden, som handlade med krediter och en åtföljande skuldsättning. Kina i sin tur använde stora delar av exportinkomsterna till ytterligare investeringar i produktionskapacitet och samtidigt till placering av också en stor del i amerikanska statsobligationer vilket i praktiken innebar att Kina finansierade en stor del av de amerikanska hushållens skuldsättning.
Man skulle kunna säga att de två jättarna hade gått i klinch som två brottare. När därför finanskrisen bröt ut senhösten 2007 stod båda nationerna inför en ”förlust-förlust”- situation till skillnad från läget win-win som rått innan.

Vad som sker nu är att de båda ekonomierna söker en ersättning för den export-importmodell som rådde innan. Det är bakgrunden till de hårdare tonerna mellan ledarna för kapitalisterna i USA och eliten i Peking. Oavsett vad som sker i dagens val i USA och i morgondagens utnämning av ledare för Kinas kommunistparti är det fortfarande två brottare som håller varandra i ett stadigt grepp. Tandemet kommer inte att fungera efter samma ekonomiska modell som rådde innan.

Men vi kommer inte heller att bli vittne till ett verkligt handelskrig mellan giganterna, för att inte tala om en militär konflikt. På lång sikt kan det inte uteslutas. Men just nu är det mer fråga om hur USA även i fortsättningen ska kunna profitera på billig kinesisk arbetskraft och varor medan ledarna i Peking inte vill göra något som exempelvis skulle sänka dollarn till en nivå där de kinesiska innehaven av amerikanska statsobligationer halveras i värde.

 

Media: AB1,DN1,DN2,AB2,AB3,AB4,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sista veckan för Obama?

Publicerat av
3

Frågan är berättigad. Ska det ta slut för Barack Obama efter bara fyra år? I dag om en vecka får vi veta svaret. Hoppet om förändring som låg bakom hans seger 2008 har bleknat och republikanerna har repat sig bakom miljardären Mitt Romney. Det första som sticker i ögonen är att det var flera decennier sedan ett amerikanskt presidentval var så klart baserat på hudfärg. Nio tiondelar av de som tänker rösta på Romney är vita och en ännu större del av de svarta som tänker rösta kommer att rösta på Obama.

Men det är till en del ett faktum som döljer mer djupgående skillnader inför valet. Jag skulle säga att en social höger, med amerikanska mått mätt, står mot en hysterisk höger. Det är två partier som historiskt alltid försvarat den amerikanska kapitalismens imperialistiska intressen som står mot varandra men deras väljarbas är helt olika och därmed måste de hålla skilda profiler även om de båda partierna i grunden försvarar samma system.

-Allt du kan göra, kan jag göra bättre.

Vad som därför kommer att bestämma utgången av valet är ekonomiska, sociala och ”moraliska” frågor i det amerikanska samhället. Ett är helt säkert: -det är inte Afghanistan, den arabiska våren, ”hotet” från Iran eller någon annan utrikesfråga som som avgör valet nästa tisdag. De kommer inte ens att ha något inflytande alls för den stora massan av väljare.

När Bill Clinton vann presidentvalet myntade hans kampanj den vinnande repliken -it’s the economy, stupid- i valet 1992 mot Georg Bush den äldre. Striden mellan Obama och Romney kommer också att i stor utsträckning bestämmas av den ekonomiska krisen och hur olika samhällsskikt uppfattar var ansvaret för utvecklingen ligger.

När Barack Obama vann valet 2008 var den ekonomiska krisen redan ett faktum. Bostadsbubblan hade brustit och tiotusentals familjer redan förlorat sina hem. Bankerna och vissa försäkringsbolag stod på ruinens brant. Men den ”riktiga” ekonomin som producerar varor och tjänster hade inte ännu drabbats av nedgången. De hopp om förändring som Obamas kampanj ingett omfattade även stora delar av den så omtalade ”vita medelklassen”, bland vilka Obama fick inte mindre än 43 procent av de lagda rösterna.

Vanliga arbetare ”befolkar” den amerikanska myten om ”medelklassen”.

Finanskraschen upplevdes som en ideologisk katastrof av det republikanska partiet. Den fria marknaden som i sin nyliberala avreglerade form skulle leverera ständig tillväxt och framför allt höga vinster visade sig vara mer krisbenägen än någonsin förr. Många politiska kommentatorer förklarade republikanerna i djup kris och att det skulle ta decennier för partiet att hämta sig. I stället sopade partiet mattan med demokraterna i kongressvalet 2010 och uppträder inför nästa veckas val som en segerrik erövrare. Hur kunde det ske?

En stor del i förklaringen hittar vi i den krispolitik som Obama slog in på omedelbart efter inmarschen i Vita Huset. Det var som upplagt att föra en för amerikansk standard radikal politik till förmån för de väljare som i Obama såg ett hopp om bättre sociala försäkringar, mer trygghet på arbetsmarknaden och höjda löner för de sämst lottade. Det hade också kunnat övertyga den vita ”medelklass” (egentligen vanliga lönearbetare) som gett Obama sin röst att de också hade något att vinna på en upprustning av den offentliga servicen och de sociala skyddsnäten.

I stället valde Obama att till varje pris rädda bankerna från konsekvenserna av deras giriga lånepolitik och spekulation i värdepapper med riskfaktorer som ingen kunde beräkna. I en viss mening kan man se det som ett sätt att betala tillbaka Wall Street för det finansiella stödet till Obamas valkampanj. Goldman Sachs, Citigroup, JP Morgan, UBS och Morgan Stanley var bland de tjugo största bidragsgivarna inför valet 2008 trots att Obama högtidligt proklamerade att ”jag har inte gjort kampanj för att hjälpa Wall Streets högdjur”.

-Hoppa era jävlar. Ursinnet mot höjdarna på Wall Street var djup och äkta.

Valet av ministrar visade också att hoppet om en ny politik var alltför högt ställda. Tunga representanter för Wall Street stegade omedelbart in i administrationens kommandorum. Bushs försvarsminister Robert Gates fick fortsätta ostört.  Höjdaren från Wall Street, Timothy Geithner tog plats som finansminister och Lawrence Summers, som var den finansiella avregleringens arkitekt, utsågs till presidentens ekonomiske rådgivare. Valet av team i Vita Huset visade att presidenten inte hade för avsikt att hålla sitt löfte om förändring, i alla fall inte den förändring som hans folkliga väljarbas såg fram emot.

Till skillnad från den ekonomiska utvecklingen i Europa upplever USA inte ett återfall i negativ tillväxt vilket brukar definieras som en recession om det sträcker sig över minst två kvartal. Finanskrisen i USA följdes av en kraftig recession under andra halvåret 2008 och första kvartalet 2009. Därefter har tillväxten legat över noll igen till skillnad från i Europa där svångremspolitiken skapat en ny och allt djupare recession i en rad länder och nu hotar hela den europeiska kontinenten.

Hushållens skuldsättning i relation till den disponibla inkomsten har minskat något.

Sedan andra kvartalet 2009 har den amerikanska exporten ökat med 40 procent, mest tack vare dollarns fall i förhållande till euron, den japanska yenen och den kinesiska yuanen. Hushållens skuldsättning har också minskat, konsumtionen sakta återhämtat sig och till och med antalet nybyggen har börjat stiga igen. Den enorma injektionen av nytt kapital i ekonomin har haft verkan om än i mindre omfattning än vad som kunde väntas sett till stimulansens omfattning. Dessutom har den nya rovdriften på olja och gas i USA kraftigt sänkt de amerikanska företagens energikostnader.
Ändå är den allmänna uppfattningen bland den arbetande befolkningen att krisen är djup och att inget blivit bättre sedan recessionen 2008-9. ”Jobless recovery” kallas det. Företagen har börjat återhämta sig men anställer inte ny arbetskraft i ett tempo som syns i en minskad arbetslöshet. Närmare tre miljoner arbeten försvann i tillverkningsindustrin mellan 2007 och 2009. Sedan början av 2010 skapar ekonomin i genomsnitt 138 000 nya jobb i månaden, med en ökning av antalet jobb även i tillverkningsindustrin.

Antal anställda i tillverkningsindustrin 2000-2012, i miljoner. En svag uppgång syns sedan slutet av 2009, den första sedan 2000. Totalt försvann 6 miljoner jobb 2000-2009.

Men det är inte mer än vad som behövs för att kompensera för antalet personer i befolkningen som kommer upp i arbetsför ålder. Alltså ligger arbetslösheten kvar på en nivå som den amerikanska arbetarklassen inte upplevt sedan trettitalet, där bland annat var tredje person utan arbete är långtidsarbetslös.

Obama började sitt presidentskap med att ärva en ekonomisk kris som USA inte upplevt sedan det mörka trettitalet. I den amerikanska opinionens ögon var det Wall Street och dess giriga bankirer som bar ansvaret för katastrofen i bostadskraschen och den påföljande recessionen med rekordarbetslöshet. Ursinnet mot finansens höjdare var genuint och Obamas seger speglade detta.

På mindre än tre år har republikanernas chefsideologer lyckats förvrida uppfattningen om orsaken och ansvaret för krisen bort från Wall Street och finansen och lägga det på den statliga administrationen, ”big government” i Washington. Det har kunnat ske tack vare två faktorer, bland andra.

Barack Obamas akututryckning för att rädda bankerna med hundratals miljarder dollar av statens pengar gav den hysteriska högerns ideologer chansen att framställa demokraterna som Wall Streets springpojkar och samtidigt spela ut storfinansens ideologiska trumfkort –den amerikanske småföretagaren. Det är ingen tillfällighet att miljardären Romney talar i parti och minut om den heroiske småföretagaren som bara har en fiende, nämligen den statliga administrationen. Två av landets absolut rikaste personer, bröderna Koch, spenderar miljoner och åter miljoner på att bygga under myten om småföretagaren som skapar jobb, reder sig själv utan federala sjukförsäkringar och fackliga organisationer.

Den hysteriska högerns prat om småföretagandet motsägs av ökningen i % av andelen av inkomsterna som de numera ökända 1% tar hand om. USA ligger naturligtvis i topp tätt följd av Storbritannien.

För det andra går det tyvärr inte att bortse från en faktor som många godtrogna liberaler trodde var borta för gott –rasismen mot färgade amerikaner. Till huvuddelen är det teaparty-rörelsen som i ett envetet medialt trummande framställer Obama som ”socialist”, ja till och med ”kommunist”, inte född i USA, och så vidare. Utan att öppet spela på traditionell rasism blir andemeningen densamma. Parollen ”det är dags att välja en vit till Vita Huset” som syns vid ”tepåsarnas” offentliga möten är det öppna uttrycket för en underliggande rasism som driver den hysteriska högern.

De flesta av oss trodde nog att bottennappet var nått med Georg W. Bush. Men de senaste två åren har visat att det inte var så. Rasism och extrema, oftast religiösa värderingar är på stark frammarsch. Konspirationsteorier och groteskt obskuranta idéer breder ut sig. Det har skett förr i USA:s historia. Den republikanska högern är tillbaka i en ideologisk offensiv som nästan kan jämföras med femtitalets mccarthyism. Då liksom nu uppfattas USA:s internationella hegemoni hotad. Då av Sovjetunionens framväxt som kärnvapennation. Nu som en jätte på ekonomisk glid, hotad av nykomlingar som Kina och Brasilien med flera. Nu liksom då handlar det om en ideologisk offensiv som bara den amerikanska högern har hemligheten till.

Romneys/Ryans program ger uttryck för en naken socialdarwinism. Klarar de svaga i samhället sig inte är det inte statens eller kollektivets roll att stiga in och hjälpa till. Nej, låt dem gå under, det är en naturlig process. Det ska räcka med individuella bidrag till välgörenhet. Lite moral ska ju en mormon med miljoner på banken kosta på sig.

Så inom en vecka får vi svar på bloggens rubrik –är det Obamas sista vecka vid makten? Kastas han ut är han ensamt ansvarig för ett nederlag som framstod som otänkbart för två år sedan.

Media: DN1,DN2,DN3,

Bloggare: Röda Malmö, Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett ”rövhål” är ett ”rövhål” – vare sig det kallas Kung Abdullah eller Bashar Assad…

Publicerat av
21

.

I Aftonbladet har Åsa Linderborg upprört kastat skit på vår statsminister. Vilket i sitt sammanhang var på sin plats.

Det handlar om Fredrik Reinfeldts ordlek när denne skulle bortförklara Karin Enströms vägran att i Lördagsintervjun kalla Saudiarabien för en diktatur. ”Det är ett för trubbigt verktyg”, menade försvarsministern. Statsministern infogade sedan till hennes försvar att det handlat om att hon vill undvika ”ett digitalt betraktelsesätt där man bara delar in världen i demokratier och diktaturer”.

Visst, ”man kan se det ur ett analt betraktelsesätt också”, menade Lindeborg ”och då är Saudiarabien ett stort djävla rövhål”.

.

.

Från tidningen Independent. Elitstyrkor från den saudiska säkerhetstjänsten.

Digitala? Analoga? Eller anala?

.

Vad jag vet har inte Reinfeldt brytt sig. Ingenting att torka bort. Det får fortsätta att lukta, det gör ingenting, Göran Perssons och socialdemokraternas lukrativa vapenavtal med det saudiska kungahuset är viktigare att bry sig om  än lite skit i ansiktet och på händerna.

För den som vill ha en mer analog betraktelse av hur den saudiska diktaturen fungerar finns det en utmärkt artikel i dagens Independent. I Saudiarabien behandlas kvinnor och utländsk arbetskraft som boskap samtidigt som den religiösa hierarkin, vilken lever i god symbios med kungafamiljen, stödjer högerextrem salafistisk terrorism i hela regionen. Landets shiitiska minoritet på nära tre miljoner människor är dessutom utsatta för en ständig diskriminering. I ökad grad har den svarat med organiserade protester och kräver jobb på samma villkor som landets sunniter, sociala förbättringar, frihet att utöva sin religion samt frihet för de många politiska fångar som fängslats helt godtyckligt. Regimens svar har varit tårgas, batonger och kulor. Fjorton demonstranter har dödats under det senaste årets oroligheter. Samma specialstyrkor som hjälpt diktaturen i den egna enklaven Bahrein att slå ner och döda oppositionella sätts in mot varje protestyttring.

.

.

”Vad då diktatur? Bara i den digitala världen!”

.

Oavsett historiska skillnader och en häftig fiendeskap mellan Kung Abdullahs diktatur och Assads i Syrien finns det en symmetri mellan de bägge. Det handlar i bägge fallen om familjer eller klaner som härskar helt enväldigt. Samtidigt finns det en symmetri mellan Reinfeldt/Enström och delar av den politiska rörelse som uppfattar sig som vänster. Den senare kallar gärna Saudiarabien för en diktatur men tvekar att göra detta när det gäller regimen i Syrien. Då vill den ha ett mer analogt synsätt om man säger så. Att bara rakt av kalla Assad för diktator eller varför inte ”ett rövhål” är för digitalt.  Det förra moderata teamet kallar däremot gärna Syrien rakt av för en diktatur och kan till och med kräva Assads avgång. Men samma digitala, enkla förhållande duger alltså inte för Saudiarabien…

För socialister ska det aldrig finnas någon tvekan om att kalla ett rövhål för ett rövhål. Även om varje sådant har unika egenskaper, ett eget utseende och därför fungerar på lite olika sätt…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media:

 

Syrien- en folklig revolution

Publicerat av
1

Ta dig tid att läsa den här länken. Hade du några tvivel om den syriska revolutionens äkthet och folkliga bas är det här rätta medicinen för att komma över tvivlen. Jag hinner inte bearbeta den eller översätta just nu, men för dig som passionerat följer utvecklingen i revolten mot Assad är det här läsning under rubriken  ”ett måste”.

*****************

Läs här vad den syriska oppositionen har att säga

*****************

.

En av bilderna från bloggens fantastiska fotosvit. Från Damaskus 15 oktober, inne i hjärtat står det: sunni. kristen,kurd,shia, druz eller alawit.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nyliberalismens kris i grafik

Publicerat av
3

 Den djupa ekonomiska krisen syns bara bli värre. Inget är mer naturligt. För den ekonomiska åtstramning som alla Europas regeringar gjort till sin kan bara leda rakt in i en social kris som kapitalismen inte sett sedan trettiotalets depressionsår.

Mitt syfte med den här bloggen är att med en grafisk modell visa på sambandet mellan löner, vinster, investeringar, konsumtion, sparande och andra faktorer. Originalet till schemat här under har gjorts av den franske marxisten Michel Husson som jag haft nöjet att lära känna under ett antal ekonomiseminarier i Amsterdam och Bryssel.

Källa: Michel Husson, Les salaires et la crise en Europe. Omarbetad till svenska av mig.

Vad är det vi ser? Jo, ett schema som visar vad som hänt under den nyliberala epoken vad gäller lönernas och vinsternas andel av den samlade produktionen, BNP, och hur fördelningen mellan de två storheterna varit avgörande för alla andra viktiga faktorer i ekonomin, som investeringar, skuldsättning, konsumtion, sparande och spekulation.

Enklaste sättet att visa på sambanden i schemat är helt enkelt att följa pilarna från 1 till 10. Det handlar naturligtvis inte om en monokausal orsak-verkan mellan de olika enheterna i schemat utan mera om ett sätt att grafiskt illustrera krisens grunder och de krafter som verkar.

Sedan början av 80-talet har lönernas andel av BNP kraftigt minskat i nästan samtliga avancerade kapitalistiska ekonomier.

Pil (1) visar att detta samtidigt följts av en stark uppgång i vinsternas andel av samma BNP. Detta är i det närmaste ett automatiskt samband. När löneandelen minskar ökar vinsternas andel. Varför denna utveckling tog fart i början av 80-talet har en rad orsaker. För första gången under efterkrigstiden uppstod en massarbetslöshet som gjorde alla fackliga förhandlingar tuffare. Arbetsköparna kände medvind i ryggen, inte minst för att det samtidigt skedde en politisk svängning som kom att kallas den ’”nyliberala revolutionen”. Stora strejkvågor under 70-talet hade mojnat till mindre dyningar och hela den europeiska arbetarklassen tvingades in i defensivt försvar av vad som uppnåtts utan att kunna se framåt mot nya horisonter.

Kort sagt blev resultatet en gigantisk omfördelning mellan löner och vinster. Den omfördelningen är den materiella grunden till den period av febril finanskapitalism som politikerna släppte lös med den finansiella avregleringen.

Vinster och investeringar i USA/EU och Japan 1962-2008

Taux de profit= vinstandel (skala till vänster)

Taux d’accumulation = investeringar i produktionsmedel (skala till höger)

Financiarisation = del av vinsten som inte investeras i produktionen

Pil (2) i schemat symboliserar detta. De ökade vinsterna skapar ett ”fritt kapital” som i stället för att investeras i nya produktiva anläggningar bildar grunden till finansbubblor som från slutet av 80-talet verkar bli ”norm” för kapitalismens nyliberala epok. Orsaken till detta är inte ”girighet”, ”kortsynthet” eller kvartalskapitalism. Det är i stället en följd av vad pil (3) vill visa. Nämligen att det blir allt svårare för kapitalägarna att hitta attraktiva investeringsobjekt i den produktiva sfären. Överproduktion inom många branscher som exempelvis bilindustrin och för få nya projekt med tillräckligt attraktiva vinsmarginaler gör den avreglerade finansiella sektorn till en ”vinstmaskin”, med obligationer, aktier, derivat och alla andra nya ”mirakelinstrument” i de kapitalägandes tjänst som fyller på det ”fritt flytande” kapitalet.

Löner och konsumtion i EU15 1960-2008 i % av BNP

Masse salariale = lönernas andel av BNP (skala till höger)

Consommation = Konsumtionens andel av BNP (skala till vänster)

Källa: EU-kommissionens databas Ameco

Pil (4) vill visa att den finansiella avregleringen underlättat flykten av kapital bort från produktionen till den finansiella sfären med spekulationsbubbla på spekulationsbubbla som följd. Varpå pil (5) för oss till den orimliga nyliberalismens krav på superprofiter. I den avreglerade finansvärlden ses allt under 15 procents vinstmarginal som ovärdigt för att inte säga futtigt. Att detta är en omöjlighet i längden i en ekonomi som växer med 2-4 procent per år är det ingen som bryr sig om eller ens förstår.
Kraven på ”supervinster” inverkar sedan i sin tur på mängden investeringsobjekt i den reella ekonomin som anses tillräckligt vinstgivande, vilket pil (9) indikerar. Det har också ett direkt inflytande på lönernas utveckling eftersom krav på supervinster inte passar ihop med en god löneutveckling, vilket pil (10) anger.

Om vi går vidare i schemat, via pil (6), så har avregleringen och anhopningen av supervinster i den finansiella sfären skapat ett skikt av extremt rika ”kupongklippare” vars konsumtion delvis uppväger stagnationen i de arbetandes konsumtion orsakad av lönernas minskade andel av de producerade rikedomarna.

Den andra sidan på myntet lägre löneandel indikeras av pil (7). I dag speglar parollen ”vi är 99%” det faktum att fördelningen av inkomsterna blir alltmer ojämlik.

 Om de arbetande hade anpassat sina utgifter till inkomsterna skulle den kapitalistiska överproduktionskrisen ha exploderat för länge sedan. Men i stället har vanan att köpa på kredit gett upphov till en allt större individuell skuldsättning som finansvärlden gjort allt för att underhålla med kreditkort, lån till konsumtion, bostadslån och annan skuldsättning.

Hela schemat ska ses som en självförstärkande process, där exempelvis den stora skuldsättningen i sin tur påskyndar en ytterligare avreglering som öppnar för ständigt nya och alltmer ”raffinerade” finansprodukter, se pil (8).

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Jag hoppas att schemat och texten ovan gjort det lättare att se igenom det kapitalistiska skyltfönstrets nervärdering av lönearbetet och idoliseringen av snabba cash.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare;Röda Malmö,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Splittring i Assads sociala bas ?

Publicerat av
5

Vad är det som egentligen händer i den lilla syriska bergsstaden al-Qardaha? Och varför skulle det vara av intresse jämfört med striderna i Aleppo och Damaskus?

Svaret är att al-Qardhaha är familjen Assads födelseort och den alawitiska sektens ”huvudstad”. Sedan ett par dagar sipprar få nyheter ut ur staden och ryktena om en våldsam dispyt mellan stadens finaste familjer saknar ännu formell bekräftelse.

I Qardaha har gudfadern själv en hedersplats.

Men fakta är att stadens tillfartsvägar totalt blockerats av armén och alla kommunikationer är brutna. Enligt den information som finns tillgänglig har armén sänt in ett trettiotal stridsvagnar i staden.

Det började enligt uppgift med ett bråk i ett café mellan den ökände ”bergskungen” Muhammed al-Assad, president Assads kusin, och en dignitär i familjen Othman. Den senare lär ha öppet kritiserat Bachar Assads politik och frågat Bachars kusin Muhammed när Bachar tänkte avgå eller om de väntade på att FSA skulle komma till staden. Kusinen drog sin pistol, missade rivalen och lär själv ha skjutits och sedan dött på ett sjukhus.

Ska Assad även tappa greppet om den alawitiska befolkningen?

Det har redan förekommit våldsamma dispyter mellan de rika familjerna i staden. Oftast har det handlat om bråk om kontrollen över den lukrativa smugglingen med Libanon. Men stödet till regimen i Damaskus verkar luckras upp i takt med antalet unga män som återvänder till staden paketerade i svarta plastsäckar. Flera av familjerna har förlorat söner och vänner medan familjen Muhammed al Assad inte förlorat medlemmar i arméns försök att krossa revolutionen. Det sägs bland annat vara en källa till tvist mellan de rika familjerna.

Att Muhammed al-Assad är känd av alla som chefen för det beryktade Shabiha, vilken tydligen uppträder ostört i staden utan att ställas till svars för organiserad brottslighet, har bara spätt på motsättningarna mellan de viktigaste alawitiska familjerna.

Om det visar sig korrekt att denna gång är familjefejden politiskt motiverad kan det vara vändningen i revolutionen och besegla Assads öde. För utan ett homogent stöd från den alawitiska shiasekten går regimen upp i fogarna, kittet torkar och spricker.

En parallell och samhörande händelse ägde rum inför den så kallade ”fredskonferensen” i Damaskus som organiserades av den lagliga oppositionen, det vill säga stödpartier till regimen som inte är med i Assads baathparti. Det handlar om Abdel-Aziz al Khayer, medlem i en annan viktig familj i Qardaha som greps av säkerhetspolisen den 20 september när han kom hem som chef för en delegation som varit på besök i Peking. Inga nyheter har kommit fram om vad som hänt honom och två andra ”oppositionella”.

De båda händelserna visar att Bachar al-Assad inte har en minsta tanke på att lämna makten ifrån sig och tillåta en ”jemenitisk” lösning som både Ryssland och USA verkar favorisera. Det ”jemenitiska” skulle bestå i att den syriska staten, armén och säkerhetstjänsten inte faller samman som i Libyen för att undvika det ”kaos” som imperialismen bävar för i regionen, och bland annat behålla status quo som rått vid gränsen mellan Syrien och Israel sedan 1967.

Bachar Assad verkar även beredd att ta strid med delar av sin egen alawitiska sekt. Då kommer hans makt att stå där mer naken än någonsin. Endast Maher Assads elitbrigad blir kvar som bas för en familjediktatur mer isolerad än någonsin. Slutet för regimen kan vara nära.

Media: DN1,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Demokrati eller bankokrati?

Publicerat av
4

Den ekonomiska krisen i Europa är nu inne på sitt femte år och den blir bara värre. Regeringschefer och hövdingar i Bryssel, IMF och ECB samlas till toppmöte efter toppmöte utan att det föder ens en mus. Den olösliga motsättningen mellan att tvinga kontinentens arbetande att betala krisen och samtidigt undvika en djup recession skärper motsättningarna inom Europa där skilda kapitalgrupper och regeringar drar åt olika håll i hopp om att undgå konsekvenserna av den katastrofala krispolitik som förs.

Angela Merkel instruerar tyska industriförbundet hur ett ”djupt andetag” tas.

-Vi måste ta ett djupt andetag för att komma över krisen och göra de ansträngningar som ska låta Europa gå ur krisen starkare än när vi gick in i den. Vem sa det? Angela Merkel naturligtvis. En surmulen församling av ledare i det tyska industriförbundet var hennes åhörare. Med den tyska exporten på väg utför verkade inte alla övertygade av kanslerns krisrecept.

Risken är nämligen att Merkels ”djupa andetag” kan sluta med att patienten helt tappar andan och faller omkull stendöd –i en plötslig krisinfarkt.

Den uppenbara fråga som man måste ställa sig är om Europas regeringschefer är helt renons på sunt förnuft? Har de absolut inget lärt av det förra seklets ekonomiska katastrof, den stora depressionen under trettiotalet? Svaret verkar vara: nej det har de inte. Till skillnad från 1929 då regeringschefer och bankirer inte riktigt visste vad som drabbade dem finns det sedan dess hyllmetrar av ekonomiska analyser som visar hur finanskraschen i oktober 1929 omvandlades till en världsomfattande depression med benägen hjälp av regeringschefer och riksbankschefer som dödade alla chanser till återhämtning genom att dra i alla nödbromsar inom räckhåll, -höjda räntor, kreditåtstramning, minskade statliga utgifter och protektionism.

I dag uppträder alla från Merkel och Cameron, till Hollande och Rutte, som om de inget lärt av den stora depressionen och dessutom med en uppnäst överlägsenhet som går utöver allt. När Merkel säger att det ”finns ingen annan väg än uppoffringarnas” då låter hon som ett eko av Herbert Hoover från 1930.

Ändå är det ju så enkelt att deras dövstumma reaktion verkar obegriplig. Den finansiella krisen som startade hösten 2007 slog undan benen på den kreditdrivna konsumtionen i USA, Spanien, Irland och andra länder med följden att hushållens konsumtion stagnerade eller rent av minskade. När finanskrisen på så sätt smög sig in i den ”verkliga” ekonomin ökade arbetslösheten rekordsnabbt och konsumtionen fick sig en ny örfil.

 

Inhemsk efterfrågan i fasta priser. 1995 = 100

Efterfrågan (utom lageruppbyggnad) i Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien, Frankrike, Eurozonen och Tyskland.

Företagen i sin tur minskar på sina investeringar som svar på den sjunkande konsumtionen. Varför investera i ny produktionskapacitet när det redan råder överproduktion och överkapacitet? Politikernas gåvor till bankerna motiverades med att de skulle börja låna ut pengar till företagen som in sin tur skulle investera i nyproduktion. Så blev det naturligtvis inte eftersom företagsägare i allmänhet kan kalkylera och vet när efterfrågan på deras varor ökar.

Med stagnerande eller lägre konsumtion och företag som inte investerar blir följden naturligtvis att de skatter som staten tar in också minskar. Hushållen och företagen tjänar mindre alltså betalar de mindre i skatt.

Så hoppar trettiotalspolitikerna och ”de finansiella experterna” in och reser det nyliberala baneret med budskapet: -Vi måste snåla oss ur krisen. Hushållen måste sanera sina skulder. I och för sig sant. Företagens produktionskostnader måste minskas med hjälp av arbetsmarknadsreformer. Numera hukar alla arbetande bara ordet reform lämnar en ministers läppar.

Sen kommer det verkliga svärdshugget mot alla möjligheter att stoppa krisen och vända på hjulen som redan snurrar baklänges. Statens ska spara sig ur sina skulder, det är mantrat som vi nu hört i tre år. Sparplanerna följer i tät följd och land efter land går in i nolltillväxt eller negativ ”tillväxt”. Utgifterna för sjukvård, undervisning, pensioner, socialförsäkringar och andra offentliga utgifter ska tvingas ned och enligt marknadsfundamentalisterna ska detta tillsammans med skattesänkningar för de rika och minskade arbetsgivaravgifter sätta fart på de ekonomiska hjulen.

 

De offentliga utgifternas förändring 2010-2011 i % av BNP

Som synes är det bara Slovenien som inte minskat statens utgifter 2010-2011. Alla driver på vansinnesspiralen mot botten.

Det är helt enkelt obegripligt att intelligenta personer i maktställning tror på dessa hjärnfoster. Om alla skär ner i sina utgifter, hushållen, företagen och staten, vem ska då öka sina utgifter? När ett enskilt land tillåts föra en sådan åtstramningspolitik i en annars gynnsam ekonomisk konjunktur då kan det hända att ”arsenikkuren” sparkar igång exporten till andra länder med snabb tillväxt. Men när alla för samma politik samtidigt vem ska då köpa det som produceras? Kina kanske någon svarar. Men det sket sig också. För just nu saktar det kinesiska lokomotivet ner farten vilket bevisar att Kina är mer beroende av konjunkturen i USA och Europa än tvärtom.

Vad till och med ”experter” verkar glömma är att varje utgift i en ekonomi är en inkomst någon annanstans. När staten skär i sina sociala utgifter är det minskade inkomster för bortrationaliserad personal och för statens leverantörer. Ett talande exempel hittar vi i England där yrkesverksamma personer förlorarar 65 miljarder kronor i uteblivna inkomster därför att den dåliga sjukvården tvingar dem att själva ta hand om sjuka och handikappade.

Samma resonemang gäller också hushållen och företagen. Deras utgifter är inkomster för någon annan. När en familj eller ett företag minskar sina utgifter i syfte att minska sina skulder är det rationellt men det leder till en infernalisk spiral ner i massarbetslöshet och fattigdom när alla gör samma sak samtidigt.

 

Hushållens sparkvot i % av inkomsten

Generellt har hushållens sparande ökat sedan krisens början 2007. Det är bara i Grekland som sparandet minskat eftersom krisen är så djup att hushållen i inte längre har något att spara av.

Därför är de europeiska regeringarnas strikta sparplaner en dålig ”affärsplan”. I stället för att minska statsskulden och budgetunderskotten leder det till motsatsen. Den allt djupare recession som Merkel och alla andra marknadsfanatiker skapar minskar i själva verket statens inkomster eftersom skatteunderlaget minskar när hushållen och företagen förlorar inkomster. I stället för att inse det självklara i denna logik säger de ansvariga i Trojkan att åtstramningen inte är tillräckligt smärtsam.

-Var inte så kortsiktiga, sa Spaniens premiärminister Rajoy häromdagen till den arbetande befolkningen. Underförstått, -just nu smärtar det med trettioprocentiga lönesänkningar men det lägger grunden till bättre tider längre fram. Inget kan naturligtvis vara mer felaktigt. Det lägger bara grunden till ytterligare misär. Aktieägarna och börsspekulanterna visade omedelbart vad de tyckte om Rajoys uppmaning att tänka på lång sikt. Börsen i Madrid föll närmare fyra procent innan han knappt hunnit avsluta sitt tal. I börsspekulanternas smak var det för många protesterande människor på gatorna som inte tänkte kortsiktigt.

Trojkan personifierad av Christine Lagarde (IMF), Jean Claude Juncker (ordförande Eurogruppen) och Olli Rehn (Europakommissionen)

-Pinsamma reformer och tuff budgetpolitik är enda sättet att ta Europa ur krisen, sa Angela Merkel inför samma industriföretagare som ovan. Varför? För att få fart på de ekonomiska hjulen? Nej inte alls.

-Marknaden tvivlar på de skuldsatta staternas förmåga att betala tillbaka sina skulder, sa den tyska stålladyn. Här har vi pudelns ”kortsiktiga” kärna. När jag skrev att varje utgift är också en inkomst gäller det även statsskulden. För om staten minskar sina utgifter gäller det inte avbetalningen av statsskulden, vilket är identiskt med inkomster för de som äger de statsobligationer som motsvarar skulden. Statsskulden ska honoreras till sista öret även om det skjuter hela skutan i sank. Finansen håller i taktpinnen och Merkel &Co garanterar att ”vilddjuret” marknaden hålls vid gott humör. Det är inte demokrati för de arbetande. Det är bankokrati för de rika.

Så svaret på frågan om våra makthavare inget har lärt av historien, då speciellt av den stora trettiotalsdepressionen, är att det inte är deras första prioritet att undvika en ny depression. I stället ska finansiella institutioner, privata investeringsbanker, riskfonder och extremt rika individer som tillsammans sitter på nästan alla statsobligationer i cirkulation garanteras att de hålls skadelösa. Priset för att det ska kunna uppfyllas är enorma uppoffringar av den arbetande befolkningen i Europa, speciellt i Portugal, Grekland och Spanien.

Sådan ser Merkels, Camerons, Hollandes, och Trojkans affärsplan ut. Är det någon som tror att Lövens affärsplan är mer långsiktig?

Källa till diagram: Alternative Economique n°316

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Hela det syriska samhället är mobiliserat

Publicerat av
3

 

Här har vår blogg glädjen att kunna presentera en text skriven av en ung aktivist i Damaskus. I detalj beskriver Ilham Al Issa de aktiviteter som det civila motståndet är engagerat i. Ilham visar också att det väpnade motståndet och det civila motståndet mot regimen går hand i hand. Den fria syriska arméns kamp skulle omedelbart krossas utan de civila aktivisternas stöd. Texten har översatts till franska av den schweiziska sajten A l’Encontre och till svenska av mig. Därmed har säkerligen nyanser i den arabiska texten gått förlorade på vägen. Men bättre konkreta beskrivningar av det syriska folkets kamp än fantasier och schabloner om en revolution kidnappad av Al-Qaida, finansierat av USA.

°°°°°°°°°

De militära striderna som dominerar internationella medias förstasidor lämnar omfattningen av den civila mobiliseringen i skuggan. Utan den vore det militära motståndet mot diktaturen omöjlig. Det är därför viktigt att beskriva motståndet inne i landet för att informera omvärlden.

Efter ett och ett halvt års uppror mot klanen Assads diktatur har den civila aktivismen tvingats anpassa sig till olika former av repression, till utvecklingen av det konkreta läget och de mest trängande problemen. Motståndet har också specialiserats med en fördelning av precisa uppgifter mellan det allt större antalet aktivister av olika ursprung, -män och kvinnor med olika social och yrkesmässig bakgrund och det trots riskerna.

På det humanitära planet är just nu den främsta uppgiften att ge husrum åt familjer och personer i fara. De har oftast flytt från förtrycket eller stridszoner. Åt dem måste vi hyra bostad eller hitta familjer som inhyser dem, skaffa dem mat och kläder, blöjor till barnen och barnmat…

I Damaskus hade de med ett id-kort som visade att de kom från Homs ännu för ett par månader sedan rätt till en daglig matkorg hos Röda Halvmånen. Nu, sedan distributionskedjan utsetts av myndigheterna vågar familjerna inte längre presentera sig för att få hjälp och matkorgarna delas ut till fel personer. Hjälporganisationerna befaras vara infiltrerade av regimens säkerhetstjänst. Därför sköter nu en parallell resurs finansieringen, preparationen och distributionen av matkorgar till personer i behov från Homs.

Den politiska aktivismen är den farligaste och hemligaste verksamheten. Underjordiska grupper har skapats och inrättat ett kommunikationssystem med signaler via Internet som anger mötesplatser för ”flygande” demonstrationer. (snabba demonstrationer som upplöses omedelbart, m.anm.) De fredliga demonstrationerna äger rum dagligen i de flesta av kvarteren i förorterna, trots repressionen. De samlas i största hemlighet, mycket snabbt och överraskande. Just tid för att filma parollerna, sprida budskapet i kvarteret och på nätet för att hålla mobiliseringen uppe.

Brödköer är ett av flygvapnets favoritmål. Befolkningen ska terroriseras till underkastelse.

Vissa trycker upp flygblad och tidningar som delas ut. Ibland är de frukten av individuella initiativ och andra ges ut av organiserade grupper med en mer eller mindre regelbunden utgivning. Tiotals publikationer cirkulerar nu runt om i Damaskus. Alla handlar enbart om revolutionen och situationen i stadsdelen, staden eller regionen. De flesta av dem är inte knutna till en organisation eller parti utan verk av vanliga medborgare, deltagare i protester med en törst att uttrycka sig efter fyrtio års tystnad.

Distributionen av tidningar och flygblad sker på natten eller dagen allt efter om kvarteret är lugnt eller hårt bevakat och med allt större uppfinningsrikedom för att inte väcka misstankar. Kvinnorna spelar naturligtvis en mycket viktig roll vid alla förflyttningar eftersom de har större rörelsefrihet än männen. Ändå finns det nu speciella vägspärrar för kvinnor som kroppsvisiteras grundligt som senast i Qudsaya i utkanten av Damaskus.

Vissa aktivister har specialiserat sig på media. Det gäller att göra utländska och fria journalisters jobb eftersom de är förbjudna tillträde av regimen. Medborgarjournalister och vanliga ”filmare” av videoklipp finns i varje kvarter, men få av dem täcker vad som sker i andra kvarter. För varje förflyttning med även små kameror är extremt riskabelt. Armén och polisen jagar i första hand varje person som kan tänkas sprida information till utlandet. De som förflyttar sig från ett kvarter till ett annat utsätter därför sig och de som filmas för stor fara. Varje brigad i FSA, den syriska fria armén, har för övrigt medlemmar som uteslutande sysslar med information och kommunikation. De är endast beväpnade med en kamera.

Utan stöd från det civila moståndet skulle de stridande sakna mat på bordet.

En stor grupp aktivister i kvarteren eller i FSA arbetar därför med att förse ”informationsaktivisterna” med enkla och lätta kommunikationsmedel som kameror, bärbara datorer, mobiltelefoner och så vidare. Dessa mindre sofistikerade apparater köper aktivisterna i Syrien tack vare donationer. Den lilla ekonomiska aktivitet som ännu pågår sker till hälften tack vare revolutionen och dess behov. Gränsen mellan det väpnade motståndet och den civila aktivismen är fin under dessa förhållanden.

Ofta är FSA en fortsättning på ”Tansiquiyat” (de lokala råden som organiserade de fredliga protesterna och som ännu är aktiva i vissa kvarter). I Mazzeh exempelvis (sydvästra Damaskus) var samordningsrådet hemligt och organiserade de stora demonstrationerna 2011 i denna stora stadsdel av Damaskus. Få kände till dess sammansättning. När dess medlemmar beslöt att ta till vapen uppträdde de maskerade och beväpnade, men kändes igen av vissa och angavs. De flesta av dem är döda i dag, torterade och dödade av säkerhetstjänsten.

Det är därför logiskt att delar av den civila aktivismen övergått till att stödja det väpnade motståndet. Det gäller att hjälpa stridandes förflyttningar, vara budbärare och framför allt att hålla kontakt med sjukvården för att bland annat bestämma vart sårade ska föras, till vilka sjukhus. Var och hur upprätta hemliga kliniker? Vilka vägar att bruka för att undvika arméns vägspärrar? Med vetskapen att skadade civila oftast arresteras och avrättas när de tas av säkerhetsstyrkorna. Så fort en aktivist namn är känt för säkerhetstjänsten kan personen inte längre förflytta sig fritt utan måste gömma sig underjordiskt. Det är därför civila aktivister ofta beslutar sig för att ta till vapen och ansluta sig till FSA, för väl efterlyst av säkerhetstjänsten riskerar personen grov tortyr och ofta döden. De har inte längre något annat val än att ta till vapen för att delta i revolutionen.

Regimen bombarderar urskiljningslöst civila bostadsområden.

Flyktingfamiljer inne i landet består av väldigt få män, de är endera med i FSA eller på flykt. De som stannar med sina familjer tvingas oftast leva gömda. Mycket få kan arbeta och föda sina stora familjer, utökade med släktingar. Andra har inga inkomster alls och ägnar sig uteslutande åt civilt stöd till FSA.

I sjukvården är aktivisterna mest exponerade för omedelbar fara eftersom deras aktivitet huvudsakligen består i att evakuera skadade från stridszoner och där repressionen är värst. Det är bland dem som de flesta döda och skadade kan räknas in.

En underjordisk klinik i Damaskus.

Donationerna till sjukvården kommer i första hand från internationella frivilligorganisationer, NGO, som sänder pengar hemligt och ibland helt officiellt tack vare viss medhjälp. Det är nämligen svårt att hindra ett sjukhus från att visa solidaritet med befolkningen, även i de statliga sjukhusen där personalen i hemlighet vårdar de skadade. På så sätt vårdas patienter gratis i den statliga eller privata vården för direkta skador eller för kroniska sjukdomar.

Före revolutionen var sjukvården i Syrien gratis för alla, men det genomkorrumperade systemet hade enorma brister i sin verksamhet. I dag är den verkligen gratis för den lidande befolkningen om än i hemlighet och med stor risk för den medicinska personalen som övervakas hårt av den repressiva apparaten som inte backar för någonting.

En skadad person evakueras i Aleppo den 4 september

I Homs tvekade inte regimen att inta sjukhusen, att avrätta de skadade och sjuka, att arrestera och döda läkarna, att tortera de skadade och så vidare. Regimens terror i alla dess former har bara ökat befolkningens vilja att engagera sig i motståndet.

Det största problemet i dag är svårigheterna att förflytta sig, oavsett på vilken nivå och vilket område av civil aktivism i Syrien det handlar om. Vägspärrarna som regimen upprättat håller vissa zoner och regioner under strikt kontroll. En stor dos av allas energi förbrukas i försök att undvika vägspärrarna och att upptäcka dem för att gå runt dem eller passera under minsta fara.

Bredden i aktivisternas ursprung tillåter ett stort val av aktioner, utan att för den skull kunna undvika den hårda repressionen när den slår till. Vad gäller kommunikationen mellan olika grupper och samordningen av aktiviteter hänger det på tillgången till Internet. Det är ännu möjligt.

Alla dessa aktiviteter är finansierade med donationer från personer i landet eller från den syriska diasporan i utlandet. Efter ett och ett halvt års nedgång i den ekonomiska verksamheten har medelklassen inget mer att ge. Nu är det delar av de övre klasserna som bidrar: affärsägare, viktiga affärsmän och stora företagare.

Nyligen upplevde vi en donation av en hel säsongs produktion från en mycket rik jordbrukare. Mycket av den lokala produktionen försvinner från marknaden för att återfinnas i ett parallellt omlopp, hemligt och gratis. Just nu förs hälften av en klädfabriks produktion över till motståndet. I dessa fall är mobiliseringen vertikal; ägare och anställda är inblandade och företaget eller jordbruket offrar sig helt för revolutionen.

Den civila aktivismen är helt beroende av bidrag från alla för sin överlevnad och för att kunna fortsätta kampen för ett fritt och demokratiskt Syrien. Mot den står en brutal repressiv apparat. Män och kvinnor dör varje dag i sina försök att agera, ofta med begränsade medel. Det syriska folket står ut, trots fasorna. För att fortsätta kampen och för att överleva behöver det en internationell solidaritet, en moralisk och politisk solidaritet och också materiell, finansiell och medicinsk hjälp.

 

Media: AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”Enorm marin slagstyrka utanför Israels kust – Ska förhindra att Netanyahu startar krig”

Publicerat av
6
.
.
.

Dessvärre är min rubrik om en marin maktdemonstration mot Israel inte sann. Trots att krigsivraren Benjamin Netanyahu nu är uppe i en skrikig falsett med sina hot om att anfalla Iran och därmed starta ett förödande regionalt krig. Det enda hotet mot den israeliska kolonialmakten är faktiskt bara den lilla modiga, helt fredliga segelskonaren Estelle, Ship to Gaza, som nu nått fram till Medelhavet i sitt försök att bryta Israels blockad av den utsatta landremsans hamnar…

–

.

Den lilla, helt fredliga segelskonaren Estelle  – enda ”hotet” mot Israel

.

Den rubrik som gäller är den ovan från brittiska Daily Telegraph. Israel förbereder krig samtidigt som den största marina militära manöver någonsin i regionen kommer att ske i Persiska vikens vatten. Startar Israel ett krig – då kommer de 25 stater som deltar i uppladdningen – att använda de militära muskler som nu visas upp till att bryta ner Irans försvarsförmåga.

Uppbådet i farvattnen, bara några mil från Irans långa kustremsa, leds av tre enheter grupperade under US Nimitz, världens största hangarfartyg bestyckat med massor av kärnvapenrobotar.

.
.

Tillsammans förfogar bara denna eskader över fler stridsplan än de som finns i hela Irans flygförsvar. Denna styrka har sedan understöd av tolv amerikanska fregatter, jagare och snabba attackfartyg. Britterna har samlat ihop fyra minsvepare, den helt nya luftförsvarsjagaren (10 miljarder) HMS Diamond samt ledningsfartyget Cardigan Bay för logistik och kommunikation.

Samtidigt finns det brittiska hangarfartyget HMS Illustrious och dess franska dito Charles de Gaulle som reserver i östra Medelhavet.

Utgångspunkten för denna väldiga manöver är att Iran försöker försvara sig mot Israels angreppskrig bland annat genom att försöka blockera det 3.5 mil smala Hormuzsundet, där en viktig del av världens oljeleveranser passerar. En blockad som skulle strypa de ekonomier i Väst som redan lider av svår andnöd. Obamas armada i Persiska viken ska i detta tänkta scenario hjälpa Israel genom att med sin furiösa eldkraft fullständigt förgöra Irans militära förmåga.

.

.

Hormuzsundet i Persiska viken är bara 3.5 mil bred

Daily Telegraph har övergått till att skriva ”Arabiska viken”…

.

Ett anfallskrig mot Iran vore lika destruktivt som kontraproduktivt om man som jag vill störta den borgerligt klerikala diktaturen i Iran. Iran är ingen lilleputt. Med en yta mer än tre gånger så stort som Sveriges, en befolkning på 80 miljoner människor och en försvarsmakt som under en tid åtminstone svårt kan skada sina motståndare. Ett nationellt försvarskrig mot den yttre fienden skulle stärka mullornas makt och göra att den iranska borgarklassen än mer underordnar sig den blodiga teokratin…

Den amerikanske kännaren av Mellanöstern Juan Cole har på sin hemsida återgett den ”timeline” som Scott Peterson från Christian Science Monitor har sammanställt för den israeliska/amerikanska uppviglingen mot Iran:

1992 menade Beejamin Netanyahu, då parlamentsledamot, att Iran var tre till fem år ifrån att ha egna kärnvapen.

1992 påstod Israels utrikesminister Shimon Peres i fransk TV att Iran skulle ha kärnvapenstridsspetsar 1999.

1995 citerar New York Times officiella källor i Israel och USA som hävdade att Iran skulle ha sin bomb färdig år 2 000.

1998, under eran George Bush, berättade utrikesminister Donald Rumsfeldt för den amerikanska kongressen att Iran skulle ha interkontinentala ballistiska missiler som kunde nå USA redan år 2003…

Än i dag finns det inte några faktiska belägg för att landet ens har ett kärnvapenprogram. Iran har heller aldrig i modern tid angripit något annat land. Exempelvis teokratins vidriga och nu förnyade fatwa mot Salman Rushdie är avskyvärd men har ändå ingenting med krigshot att göra. Israel förfogar däremot över mängder med kärnvapenmissiler. Låt säg att Iran ändå som en biprodukt från sitt kärnenergiprogram fått fram ”the atomic bomb”. Ett primitivt anfall från Iran mot Israel är otänkbart. En absurd idé. Dess politiska ledning och delar av landets ekonomiska elit – liksom delar av landet – skulle omedelbart utplånas i ett förödande ”andraslag” från USA och Israel. Varför självmant ta livet av sig?

Risken för ett regionalt storkrig är liten. De egna förluster som Israel/USA måste kalkylera med är för stora. Men självklart ökar den stora marina manövern i sig denna risk betydligt. I det oljigt febriga Mellanöstern är det lätt att hela krutdurken exploderar. Oviljan i Väst att ge rebellerna i Syrien egna luftvärnsrobotar så att de kan avgöra upproret till sin fördel handlar säkert om att man vill se landet så försvagat som möjligt. 

För Sverige del vore det mer än passande om Carl Bildt och regeringen protesterade mot Israel/USA:s krigshot. På samma sätt som det vore på plats med skarpa protester från socialdemokratin och vänsterpartiet.

.

.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hotar ständigt med att anfalla Iran

.

Det vi måste kräva, som svar på Israels hot och en eventuell kärnvapenupprustning från Iran, är givetvis att hela Mellanöstern blir till en kärnvapenfri zon. En förvandling som måste börja med att den enda kärnvapenmakten Israel skrotar sina missiler och schaktar bort ramperna. Netanyahu kan själv börja med att avlösa de utlösningsmekanismer för kärnexplosioner som han sägs, enligt många goda källor, har varit med om att smuggla ut från USA till den egna kolonialmakten….

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: DN1,DN2,

Bloggare: RödaMalmö,