Kategoriarkiv: Klasskamp

Sälj inte skinnet förrän den amerikanska björnen är skjuten.

Publicerat av
3

Det är på modet att förklara den amerikanska dominansen i världen på upphällningen. ”Imperiet” faller. I alla fall i mångas impressionistiska analyser och extrapoleringar av statistik.

Det är ingen ny diskurs, som akademiker brukar säga. Redan i slutet av 80-talet proklamerades den japanska kapitalismens seger över US of A. När Rockefeller Center köptes av japanskt riskkapital och sju av de tio största bankerna i världen var japanska ansågs saken vara klar. Några månader senare rasade det japanska korthuset samman och i dag tjugofem år senare trevar fortfarande den uppstigande solens land i ekonomiskt mörker.

I dag är det Kina som ges Japans roll som utmanare. Det är sant att Kina redan i funktion av sin befolkning på 1,35 miljarder individer är en ekonomisk enhet av enorma mått. Det är sant att Kina svingat sig upp i statitisken över exporterade varor till översta toppen. Det hade också Japan gjort i mitten av 80-talet tillsammans med Tyskland. Men att bara förlänga kurvor över vad som varit in i framtiden är en riskabel hantering.

Det viktigaste argumentet i dag för att visa på den amerikanska kapitalismens nedgång är Kinas nya roll som världens största exportör av industriellt producerade varor. Första platsen är dock i mycket beroende på att nästan hälften av Kinas varuexport är tillverkad i utlandsägda (eller delägda) företag i Kina.

USA:s, Tysklands och Kinas andel av världsexporten av industriprodukter

Men export av varor är inte allt vad som måste granskas för att se vad som sker i styrkeförhållandena mellan olika kapitalgrupper och kapitalistiska nationer. Då tänker jag bara på de ekonomiska relationerna och inte den politiskt/militära styrkan de olika nationernas härskande klasser besitter. Det är ett ännu bredare ämne än vad som den här korta texten har till syfte att belysa.

Ett viktigt element som bestämmer de inbördes relationerna och styrkan i olika ekonomier är deras investeringar i utlandet och utländska investeringar på hemmaplan. I tårtan här under finns en tydlig bild av vilket kapital som investerat mest utanför hemmanationens gränser (den blå halvan) och vilka som tagit emot mest utländska investeringar (den bruna halvan).


Som synes är det amerikanska (Etats-Unis) kapitalet, som äger över fem tusen miljarder dollar, överlägset följd långt efter av brittiskt (Royaume-Uni), tyskt (Allemagne) och franskt kapital. Bakom Hongkongs siffror finns också kapital från Kina. Även med Hongkong inräknat är Kina ännu en liten aktör i de internationella kapitalinvesteringarna utomlands.

I de bruna fälten ser vi att USA även är största mottagaren av utländska investeringar med Hongkong/Kina på klar andraplats. Om de nuvarande trenderna extrapoleras så kommer Kina/Hongkong att knappa in på de amerikanska kapitalägarnas internationella dominans för att inte säga hegemoni. Diagrammet här under visar de olika nationernas andel av de totala investeringarna i världen.

 Att amerikanskt kapital förlorat mark jämfört med 80-talets slut (cirka 46 %) framgår tydligt eftersom siffran var bara 22 % i slutet av 2012. Men samtidigt ser vi att Kina/Hongkong bara ökat sin andel från 6 % kring 2000 till 7,7 % i fjol. Med en ökning på 1,7 procentenheter på 12 år och med USA:s andel som stiger sedan 2009 kommer det att ta många årtioenden innan Kina kan sägas ha hunnit ikapp USA vad gäller kapitalegendomar investerade i utlandet. Under förutsättning att inget bryter trenderna. Som exempelvis ett uppror från de hundratals miljoner kinesiska arbetare som i stort saknar alla rättigheter och sociala skyddsnät.

Tills sist handlar inte ett lands ekonomiska utveckling om extrapoleringar av existerande trender. Det kan hjälpa till att se riktningen men inte till att göra verkliga prognoser. Liksom den japanska kapitalismen i ett slag gick från erövrare till slamkrypare finns det tecken på att Kina kan gå samma väg. Framför allt handlar det om den spekulativa bubblan i byggbranschen som troligen är nära bristningsgränsen. Kinas statsledning har resurser att stoppa ett fritt fall i branschen men inte till att upprätthålla den nuvarande byggtakten.

Men även om landets ekonomi fortsätter sin expansion (om än i lägre tempo) kommer det inte att inom kort (ett par decennier) leda till något internationellt maktskifte där USA akterseglas av den kinesiska skutan.   



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Uppåt för vinsterna. Krisen består.

Publicerat av
5

Än en gång påminns vi om kapitalismens irrationalitet. Fågeln Twitter släpptes ut i det fria och svingade sig omedelbart upp i höjderna. Den lilla sångfågelns aktie som lanserades på 26 dollar nådde inom några timmar 40 dollar. Hur kan det komma sig? Twitter som bolag har ännu inte redovisat ett öre i vinst, tvärtom. Flera hundra miljoner dollar har förlorats sedan ägget kläcktes.

Så varför köper spekulanter aktien? Svaret finns i frågan, det är spekulation. Normalt sett ser ägare av kapital på aktier som en investering på lång sikt. Med 6-7 procent i återbäring i stället för 3-4 procent på statliga obligationer har investerare under decennier föredragit aktier.

Men med den alltmer globaliserade ekonomin har finansen, det vill säga ägare av aktier och andra värdepapper, blivit alltmer frikopplade från den industriella produktionen av varor och service. Inte i direkt motsättning till den industriella produktionen utan som en alltmer dominerande och i många avseenden parasitär del i det globala kapitalistiska systemet.

Spekulationen med det alltmer fritt flödande finanskapitalet tar överhanden och då kan ett bolag som Twitter rusa i höjden bara därför att spekulanterna tror att aktien ska stiga i värde och framför allt därför att spekulanten tror att de andra spekulanterna väntar sig en hausse. Det hela handlar inte längre om ekonomiska realiteter utan om amatörmässigt psykologiserande.

Vi träder snabbt in i spekulationsbubblans sista ögonblick. När de mest okunniga ger sig in i spekulationskarusellen då är vi nära kraschen. Det klassiska exemplet är John Kennedys pappa som sålde alla sina aktier en dag då en taxichaufför gav honom stalltips att inte missa. Han förklarade i en självbiografi att det var dags att sälja allt när ignoranter gav börsråd. Familjen Kennedys förmögenhet räddades av pappans klarsynthet. Andra insåg sina misstag för sent och valde att kasta sig ut genom skyskrapornas fönster på Wall Street.

Av dessa historiska och nutida erfarenheter kan vi dra slutsatsen att inga träd växer till himlen. Det sägs att vad som går upp kommer ner. Inom den normala fysiken gäller Newtons lagar. I finansen likaså. Spekulativa bubblor är självförstörande. De slutar alltid med en krasch.

Men i den verkliga ekonomin finns en annan ”lag” som man kan säga står i omvänd relation till spekulativa bubblor i aktier och värdepapper.

Vad som faller mot en till synes icke existerande botten når alltid ett jämviktsläge där misären och eländet som den kraschande kapitalismen skapar planar ut och i sämsta fall består i årtionden eller vänder uppåt igen i tillväxt bestämd av de historiska omständigheterna vid handen. Förhoppningen som vissa gett uttryck för att kapitalismen ska krascha av sig självt är naivt. Det kommer inte att ske.

I dag ser vi att den fem år långa krisen nått botten och att tillväxten i de flesta europeiska länderna på nytt vänder uppåt om än tvekande och stapplande. Det innebär inte att den sociala misär som drabbat så många sedan kraschen 2007-8 också är på väg att minska. Vare sig arbetslösheten eller realinkomsterna kommer att förbättras för de arbetslösa och de arbetande.

Det är industriägarna som kommer att vara vinnarna i den första klättringen upp från den botten som nåddes 2012/13.  Deras vinster kan på nytt ta fart eftersom produktiviteten i företagen ökat sedan botten väl nåtts. Det är ett i det närmaste matematiskt fenomen. Under krisens gång har miljontals anställda i produktionen förlorat sina arbeten. När nu produktionen börjar stiga på nytt görs det med färre anställda än innan krisen vilket automatiskt medför en högre produktivitet per anställd och därmed högre vinster för kapitalägarna.

För den enskilde industriägaren är arbetslösheten manna från himlen. De fackliga organisationerna är på defensiven och har mycket svårt att kräva högre löner medan miljoner stampar utanför grindarna i hopp att få ett arbete. Att massarbetslösheten är en katastrof för våra samhällen som helhet står i skarp motsättning till de enskilda kapitalägarnas intressen av låga löner och hög produktivitet per arbetad timme.

I ett samhälle där nästan allt som produceras konsumeras av medborgarna kan kapitalägarna inte realisera de producerade värdena eftersom det inte finns tillräcklig köpkraft i samhället. Men på dagens ”globaliserade” världsmarknad avsätts mycket av det som produceras i andra delar av världen med tillräcklig samlad köpkraft för att en industris varuproduktion inte ska förbli dött kapital.

Därför är det en falsk förhoppning att den blygsamma tillväxt som nu syns i alla europeiska länder, med ett par undantag, också ska lösa upp den djupa sociala kris som den ”stora recessionen 2007-12” skapat. Massarbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och den sociala misären är här för att stanna. Det ljus som syns i tunneln är bara grönt ljus för högre vinster för kapitalägarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Brev från Damaskus.

Publicerat av
1

Kvinnan kallas Joumana Marouff.  Hon bor i Damaskus där hon är offentligt anställd som lärare. Joumana är naturligtvis inte hennes rätta namn. Våren 2012 började hon skicka brev till en vän i vilka hon berättar om vardagslivet i Damaskus och hur revolutionen påverkar hennes och vänners liv. Hennes brev publiceras av den franska dagstidningen Le Monde. De innehåller så mycket sanning och medmänsklighet att jag har översatt valda delar ur de senaste breven som Le Monde publicerat.

Bakom de vardagliga berättelserna lyser diktaturens verklighet igenom. Med nedslagen blick, tystnad, nickar och bugningar, eller ett insmickrande medgivande leende visar människorna i regimens grepp sin underkastelse och samtidigt att talet om en folklig uppslutning bakom diktaturen är nonsens eller rent önsketänkande.

Sedan mars 2012 har Joumana skickat närmare trettio brev till sin vän. Jag har valt att översätta de fyra senaste. Alla borde översättas sett till de gripande skildringar hon gör av vardagen i Damaskus. Det är de värda.

==================

          

Brev till en vän 26 augusti 2013.

Godkväll, min kära vän,

Jag vill dela med mig av ett brev som jag skulle skicka till Bachar al-Assad om jag kunde.

”Ni, herr president, säger att om amerikanarna slår till mot Syrien kan de vänta sig ett nytt Vietnam. Det skulle säkert kunna vara så….om det syriska folket stod på er sida, om ni inte besköt det dag och natt. Vi syrier har aldrig kunnat med USA eller västerlandet. Men de kemiska vapnen har fått oss att förlora alla känslor. Inför så mycket blod och förnedring är vi beredda att klamra oss fast vid minsta halmstrå. Det är inte vi som valt. Kom ihåg att bollen var i ert läger.

Vadå Vietnam, herr president? Hur skulle vietnameserna ha kunnat ge amerikanerna en sådan historisk läxa om de inte varit enade kring en person? Hur skulle ni kunna slå tillbaka en utländsk aggression när er inrikes prestige är förstörd, ert folk belägrat, uthungrat och förnedrat?

Hur ska jag övertyga min onkel Ali att Amerika och Väst inte är värda mer än ni. ”De har inte ännu dödat mina barn, vilket han gör”, skulle han svara mig.

Hur ska jag övertyga Ahmad, min elev som inte är sjutton år än, att vända sitt vapen mot den utländska fienden i stället för mot sin egen armé vars agerande ingjutit honom med hämndbegär?

Nej, herr president, ni finner ingen vid er sida. Ingen demonstration kommer att äga rum i Syriens städer mot ett amerikanskt luftangrepp. Inte en enda kvinna kommer att be för er och ni kommer inte att finna ett uns av ”motstånd” i våra hjärtan. Detta ”motstånd” som vi varit tvingat att helga. Det innebar att vi ”för evigt” fick ge upp vår frihet. Ni upprepade ständigt att ni gett oss säkerhet, och nu är Syrien ett land där inte ens råttorna känner sig trygga.

Stunden är inne herr president att offra er för vår skull. Eller för Syriens. Eller för att rädda ert eget skinn? En nationell ledare, även en diktator, som befinner sig i ett hörn avgår inte han för att rädda det som finns kvar av hans land?

Eller är det så att våra barns mördare är döv?

 =============

Det följande brevet skrevs efter gasattacken i Östra Ghouta och innan det stod klart att offren i Ghouta vägde lätt när Obama och Putin suddade ut alla röda linjer och gav diktatorn Bachar al-Assad fria händer i regimens krig mot ett folk i uppror.

=============

9 september 2013

Goddag !

Hur mår du ?

Jag ändrar åsikter hela tiden. Det jag skrev en dag tycker jag inte dagen efter. Det är något som går oss förbi. Alla är rädda. Människorna trängs i köer för att lagra mat och provision för de närmaste dagarna. I Damaskus kostar nu ett matbröd 200 pund.

Lojalisterna som bara tittar på de syriska tv-kanalerna lever i en annan värld. ”Jasså? Vadå? Hur då?” Svarar de som idioter när man säger att flygattackerna närmar sig.

De oppositionella har delade åsikter. Vissa är emot en utländsk intervention och säger att en politisk lösning är en chimär. Andra är för ett amerikanskt angrepp mot vissa flygplatser och militärbaser från vilken regimen avlossar missiler och granater mot olika stadsdelar. Vad jag kan se är det ytterst få som önskar en markinvasion. Jag hör många unga aktivister som säger: ”Allt vi väntar oss av dem är vapen så att vi kan ta initiativet på marken och driva bort Assad”

Själv önskar jag att detta ska vara kulmen på bitterheten och förtvivlan, men något säger mig att det ska bli ännu värre. Ännu mer galenskap. Fler döda. Som det heter : « Skrattar bäst som skrattar sist ». Det är den som förblir vid liv som fäller flest tårar.

En av mina vänner är i den fria armén i staden Nabak. Jag frågade honom på internet vad han anser om de överhängande flygangreppen. ”Om de äger rum blir vi av med en del vapen som skulle tjänat till att döda oss. Blir de inte av står vi här och vi fortsätter att göra vad vi måste göra. I vilket fall har vi ingen elektricitet och när den kommer tillbaka föredrar vi att koppla av och kolla en fotbollsmatch eller en romantisk film. Åt helvete med USA och hela Världen! De gör inget annat än pratar. De vill få oss att förlora tid med deras struntprat”. Så svarade min vän…

Min vän Samour har återvänt till sin man i östra Ghouta för fyra månader sedan. Hon skrev till mig så här: ”Efter natten med gasattacken skriker vi varje gång vi hör en missil: ’Var  inte rädd! Det är en Hatfmissil! Inte gas!’ Och så skrattar alla. Att gasas ihjäl är värre än att dö på andra sätt. Det såg jag i ögonen på barnen som kvävdes”

================

I det tredje brevet får vi en inblick i hur diktaturens tunga närvaro påverkar allt i det dagliga livet.

==============

7 oktober 2013

Goddag,

Hur mår du? Jag är okey.

Det värsta som kan hända är att slå sig till ro och acceptera det oacceptabla, av ren vana. Av ren vana börjar vi tycka det normalt med beväpnade män på gatan. De åker ibland i samma buss som vi. För några dagar sedan startade bussen innan jag hann sätta mig. Jag tappade balansen och hittade inget annat att gripa tag i än en soldats gevär som han höll upprätt.

Det värsta är att vi vant oss vid ljudet av granater som skjuts iväg i närheten och gissar deras mål: Jawbar, Quboun, Berzeh, Muadamiyeh, Deraya och andra platser. Så återgår vi till våra diskussioner om vad vi ska laga till middagen. Vi har vant oss vid att höra granaterna som slår ner i närheten och glädja oss åt att inte vara bland de som splittret skadat.

Vi har vant oss vid att inte prata politik på jobbet eftersom ministern förbjudit det, vant oss vid att lönen redan tar slut i början av månaden, att vår köpkraft reducerats till ett strikt minimum, att sitta i trafiken lika länge som på arbetet och att uppskatta det minimum av respekt som någon soldat visar oss.

Det värsta som händer mig är att behöva lyssna till de mest skräckingivande berättelser utan att jag låter mig imponeras som det bör sig, eftersom jag har beslutat att inte bli sjuk, att sköta om min sköldkörtel och mitt blodtryck. I dag hörde jag exempelvis att min granne kallats till militärpolisen i Qaboun där man lät henne veta att hennes tre fängslade söner var döda. Dödsorsakerna som angavs varierade: extremt högt blodryck, hjärtinfarkt och hjärnblödning. Hur kunde tre bröder, den äldste var 28 år, helt plötsligt dö av sjukdomar som vanligen drabbar äldre personer?

Det mest hemska är att jag är tvungen att på nytt berätta samma saker. I två år har jag berättat samma sak för dig. Kanske har jag vant mig vid att berätta dem och vant dig vid att höra dem.

I vilket fall har jag saknat vår brevväxling.

Salut !

===============

De palestinska flyktingarna i landet har till stor del rest sig mot regimen tillsammans med resten av de fattiga och förtryckta i landet. Myten att Assad står för ”motståndet” mot sionismen har de inte svalt. I dagarna angrips de palestinska flyktinglägren av regimen. Här berättar Joumana om en incident som talar för sig själv.

 ===============

22 oktober 2013

-Är du palestinier ?

-Ja.

-Du är alltså en horunge?

Taxichauffören svarade inte. Soldaten hade stuckit in huvudet genom taxins sidoruta. Han viftade med chaufförens id-kort framför hans ansikte. Jag bad till Gud att föraren inte skull bli arg och slänga ur sig oförskämdheter. Jag såg redan följderna framför mig. Mannen skull missta livet vid minsta tänkbara protest. Han andades som en blåsbälg. Ja, jag tyckte att jag hörde ljudet från hans andning. Han bröst var fullt av ursinne och soldaten med id-kortet i handen väntade på hans reaktion

-Nå? Svarar du mig horunge!

Några ögonblick passerade, otroligt laddade. Sedan bröt soldaten ut i ett skratt som visade upp en rad gula tänder. Jag frågade mig hur man kunde vara så vidrig så tidigt om morgonen. Jag andades ut av lättnad när han gav tillbaka chaufförens id-kort och slog till på motorhuven. –

-Du kan fara.

Han tog kortet och stampade på gaspedalen. Men vid första hörn stannade han och bad mig kliva ur.

-Vi vet hur de är… sa jag i ett försök till uppmuntran.

Men han gav inte efter.

-Kliv av.

Så for han iväg i högsta fart, utan att se åt mig.

Sedan den dagen tittar jag efter honom bland taxiförarna. Sökte han upp soldaten för att hämnas? Anslöt han sig till en av oppositionens väpnade fraktioner? Har han lämnat landet i hemlighet på en av dessa båtar som sjunker. Stod inte alla eventualiteter öppna för den mannen?

De vidriga soldaterna är inte undantag utan regel. För dem är alla palestinier fiender tillhörande al-Qaida, som armén strider mot i flyktinglägret Yarmouk. Regimen och dessa anhängare kallar nämligen alla oppositionella beväpnade islamister för al-Qaida. Men kanske hade chauffören flytt från flyktinglägret, lika uppskrämd av islamisterna som av regimens blinda repressalier. I dag anses innevånarna i Yarmouk, liksom i går i Deraa, Muadamiyeh, Douma, Homs, Deir Ezzor , vara skyldiga tills bevis om motsatsen.

I en minibuss från Jdaydet Artouz kollar en soldat en efter en av passagerarnas id-kort. Han lägger märke till fotot av en ung vacker kvinna. Han tummar på kortet och skriker sedan med stort behag:

-Vem är Samar?

En ung flicka omkring 20 år höjer handen som en elev. Knappt ett ljud kommer ur hennes mun.

-Jag…

Soldaten hör henne inte och skriker:

-Var kommer du ifrån?

Flickan skakar, hon bleknar och orden stockar sig i hennes hals.

-Kommer du från Hurra? Du vill också ha frihet? Ropar han ut som anklagelse i ansiktet på alla passagerare. ”Hurra”, den unga kvinnans hemby, betyder ”fri” på arabiska.

Hon är så skräckslagen att hon knappt kan andas. Hon försöker tala men lyckas inte och hennes hand förblir uppsträckt efter att soldaten stängt dörren och slagit på minibussens sida för att den ska fara vidare.

Av en tillfällighet kom den unga passageraren från en by med namnet ”Hurra” i distriktet Quneitra. De som döpte henne till Hurra visste inte att de 20 år senare orsakade henne ”fobin för id-kortet” så till den grad att hon kanske inte längre lämnar hemmet.

Så blir id-kortet en orsak till fördömmande, i ett land där varje medborgare på ett sätt eller annat sitter på de anklagades bänk. På grund av id-kortet kastas många i fängelse eller avrättas summariskt. Många kan inte gå ut och tvingas kämpa för att hindra tillträde till deras kvarter för de som letar i minsta klädveck och ända in på kroppen efter dessa ökända id-kort hos de i ett fädernesland som dränkts i sina barns blod.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I Geneve finns inte det syriska folket

Publicerat av
Svara

Här publicerar vi en färsk kommentar av Ghayath Naisse till förberedelserna av en ”fredskonferens” i Geneve, det som av politiker och i media går under namnet Geneve 2. Författaren är en syrisk läkare som nu lever som flykting i Frankrike där han är aktiv i solidaritetsarbetet med sina landsmäns kamp mot Bachar Assads diktatur.

Vem tjänade på gasangreppet mot befolkningen i östra Ghoutha den 21 augusti då omkring ett tusen fyrahundra medborgar omkom, många av dem barn och kvinnor? Ingen annan än diktaturen vann. Ett klart brott mot mänskligheten lönade sig och Bachar Assad lyckades med konststycket att  att på nytt bjudas in i de ombonade diplomatiska rummen för att posera som en respektabel statsman bland gelikar.

Här gör Ghayath Naisse en kort sammanfattning av de diplomatiska spelet och hur det syriska folkets kamp är det enda som inte finns med på diplomaternas spelbord.

 

Alla vägar bär till Geneve

Onsdag 30 oktober 2013

Publicerad i : Hebdo L’Anticapitaliste

 

Antagandet den 27 september av resolution n° 2118 i Säkerhetsrådet rörande avskaffande av den syriska regimens kemiska vapenlager öppnar till synes en ny fas för landet och hela regionen.

Närmandet mellan USA och den iranska regeringen ogillas av Saudarabien och alla imperialistiska stater understryker öppet att enda möjliga utvägen i Syrien är en politisk förhandlingslösning mellan regeringen och ”oppositionen”, som ska leda till en ”fredskonferens” –Geneve 2 – i november.

Ljudet av stöveltramp som föregick den amerikansk-ryska överenskommelsen har upphört, och nu talar man inte om annat än konferensen. Alla röda linjer som drogs av Obama och de imperialistiska staternas ledare har suddats ut, inklusive de brott som diktaturen i Syrien begått, bland annat gasangreppet mot befolkningen i Damaskus förort den 21 augusti med hundratals civila offer.

Regeringarna liksom de stora dominerande media talar knappast alls om syriernas dagliga lidande, massakrer, bombningar och omringade zoner där befolkningen speciellt barnen och de äldre inte längre dör av bara diktatorns vapen utan också av svält. Det gäller främst i östra Ghouta och i det palestinska flyktinglägret Yarmouk.  I staden Deir al-Zor (östra Syrien) skröt en av regimens generaler nyligen med att han skulle förvandla staden till ett potatisland.

Diktaturen måste bort.

Det är höjden av cynism att, samtidigt som Assad ger efter om de kemiska vapnen, ges han fria händer av imperialisterna att fortsätta sitt krig mot folket. Han ger intervjuer lite varstans, framställer sig som segrare och förklarade öppet i sitt senaste framträdande i TV den 21 oktober att han ska ställa upp i presidentvalet (2014). Vad gäller Geneve 2 och förhandlingarna med oppositionen säger han, ”inget datum är fastställt och förutsättningarna finns inte ännu vid handen om vi vill att de ska lyckas”…

De elva länderna från väst och arabvärlden i ”Syriens vänner” höll en konferens i London den 22 oktober för att uttrycka en önskan om Assads avgång, men framför allt för att utöva påtryckningar på den syriska nationella koalitionen som internt är oenig om deltagande i Geneve 2. Att förhandla i Geneve med regimen orsakar sedan en månad en ny spricka inom den syriska oppositionen. En del av koalitionen ledd av Michel Kilo vill förhandla vilket också gäller den nationella samordningskommittén. Det Syriska Nationella Rådet, en av de viktigaste beståndsdelarna i koalitionen, har låtit meddela att det vägrar delta om Bachar Assads och hans regims avgång inte bekräftas först.

Fria Syriska Armén som inte bara strider mot regimens styrkor utan också jihadgrupper är också emot alla former av förhandlingar utan en garanti om Bachars och hans regims avgång.

Det är en hållning som speglar den folkliga rörelsen som i demonstrationer, trots upplevda vidrigheter, uttryckt att ”det är inte i Geneve men i Den Haag” som framtiden avgörs, vilket visar på viljan att ledarna ska ställas inför en internationell domstol.

Även befolkningen i belägrade stadsdelar har uttryck i manifestationer att de ”hellre dör av hunger än kapitulera”. Den folkliga rörelsen bekräftar alltså att den vill störta regimen, för att bygga frihet, jämlikhet och social rättvisa. Den folkliga revolutionen i Syrien fortsätter och den behöver all vår solidaritet.

 Ghayath Naisse

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Frihet för Syriens politiska fångar!

Publicerat av
2

Kvinnor för demokrati uppmanar alla demokrater att sprida kunskap om situationen för de syriska fångarna i Assads fängelser. Texten här under publicerades i Lausanne 19 oktober och är översatt till svenska av K&Å.

Kampanj till försvar av fångar i Syrien.
Alla syrier var de än befinner sig i världen uppmanas att delta i kampanjen som äger rum 29 oktober till 5 november. Målet är att belysa och göra känd för alla sanningen om de syriska fångarnas situation som en av de grymmaste som finns.

Den folkliga syriska resningen startade som en följda av arresteringen av barn i Daraa som torterades brutalt. Sedan dess fortsätter arresteringarna dagligen och drabbar framför allt demonstranter, fredliga aktivister, journalister, hjälparbetare, läkare, personal i räddningstjänst och också aktivisters familjemedlemmar.

Tortyren är vidrig och satt i system i regimens fängelsehålor och leder allt oftare till fångarnas död. Det vittnar rapporter om som sammanställts av FN och olika frivilligorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch.

Samma metoder används sedan några månader i befriade områden som står under den väpnade milisen ”Islamska Staten i Irak och Syrien”:s kontroll, en milis som skapats av Assads regim och som den manipulerar. Jesuitprästen Paolo Dall’Oglio, en stor vän av det syriska folket, arresterades av ISIS i norra Syrien och hans öde är fortfarande okänt.

Syrier utsätts också för godtycklig fångenskap i andra arabiska länder dit de flyr för att finna en fristad. Syriska familjer hålls fångna i Egypten sedan juli månad och andra skickas tillbaka till Syrien. Andra arabiska stater använder samma metoder om än i mindre omfattning.

Förhållanden för de fängslade i Syrien: (1)

  • Oftast vet inte familjerna var de fängslade förvaras;
  • Ett hundratal fångar placeras tillsammans i celler på 3 gånger 5 meter .
  • Mager och usel mat som okokt ris eller sönderkokt potatis, linssoppor och bröd som fångvaktarna trampat på;
  • Ingen eller dålig medicinsk behandling. Mycket korta månatliga sjukbesök.
  • Barbarisk tortyr som orsakar skador som inte vårdas med infektioner som följd.
  • Förflyttning av fångar mellan flera olika anstalter med nya förhör vid varje förflyttning.
  • Tillstånd att besöka toalett ackompanjeras ofta med tortyr.
  • Fångar som dör under tortyr överlämnas alltmer sällan till familjerna.

Olika metoder för tortyr : (1)

  • Fängar torteras inför andra fångar
  • Slag med alla medel (knytnävar, militärkängor, piskor, påkar, remsor av däck, kablar av metall ibland strömförande) riktade mot alla kroppsdelar under lång tid och från första stund vid arresteringen.  
  • Tvinga en person att sitta hopvikt i ett däck för att sedan misshandlas.
  • Tekniken « Shabeh » : en person hängs upp i handlederna i timmar och utsätts för slag.
  • Misshandel med electricitet.
  • Tvinga en person att stå upp eller på knä timvis.
  • Tekniken « flygande mattan » : fången fästs på två träplattor med gångjärn mellan plattorna. Plattorna viks tills fångens leder bryts sönder.
  • Våldtäkt av fångar, oavsett ålder eller sex, med alla medel inklusive metallföremål.
  • Hänga upp fången i könsdelen.
  • Hälla kokande olja över fången
  • Borra i fångens kropp med elborrar.
  • Skjuta med skarpa skott mot fången utan att döda.

Kan vi acceptera att detta barbari fortsätter och ändå betrakta den stat som institutionaliserar det som suverän och den ansvarige slaktaren som en president?

Statistik över fångenskap: (2)

Fängslade : +248 000, varav 9 000 barn och 5 600 kvinnor: varav

+ 3 000 fängslade bland sjukvårdspersonal;

+35 000 studenter, varav 4 000 kvinnliga

+3 100 döda under tortyr, varav 28 kvinnor, 98 studenter och 90 barn.

Vi uppmanar alla människorättsorganisationer att verka för att alla fångar i Syrien befrias. Vi kräver av alla demokratiska länder att verka för att ansvariga för brott mot mänskligheten i Syrien ställs inför den internationella brottmålsdomstolen.

Statistik om revolutionen : (2)

Oktober 2013 : Döda +110 000, barn +8 000, kvinnor +8 000, skadade +145 000, försvunna +90 000, Döda under tortyr +3 000, fängslade +248 000, flyktingar +2 800 000, fördrivna i Syrien + 6 000 000, eftersökta i Syrien +200 000

Vittnesmål av Fatima S. , före detta fånge, som satt fängslad sex månader 2012 varav två månader i isoleringscell.

Cellule d’isolement à al-Raqa,
mai 2013

Isoleringscellen är 1 meter gånger 1,5 meter. Jag satt där i två månader. Det var den tid som behövdes för att min skräck för kackerlackor skulle försvinna. De krypen blev efter en tid mitt sällskap. Tiden går och dagarna är likadana. Du vet inte om det är dag eller natt, morgon eller kväll. Det är ingen skillnad. Jag försökte utan framgång att anpassa mig till hålan jag satt i. Mina vänner kackerlackorna hittade alltid vägen ut ur den vidriga hålan medan jag satt kvar. Jag grät mycket över min situation i isoleringscellen. Jag bad att döden skulle ta mig så att jag kunde fly ur fängelset liksom ett barn som vill lämna sin mors livmoder”

[1] http://www.vdc-sy.info/index.php/en/reports

[2] http://www.syrianhr.org/index.php?option=com_content&view=category&id=2&Itemid=6 – http://csr-sy.org/index.php?l=1 – https://www.facebook.com/photo.php?fbid=516906375065109&set=a.358777750877973.90132.358020180953730&type=1&theater

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Socialister stöder Syriens folk.

Publicerat av
10

Den syriska revolten mot diktaturen i landet är snart inne på sitt tredje år. Tack vare Rysslands, Irans och libanesiska Hezbollahs direkta stöd till regimens extrema militära våld har det folkliga upproret utsatts för ett ofattbart lidande och stora förluster i döda, skadade och fördrivna.

Men de krafter som står i vägen för ett demokratiskt och fritt Syrien är inte bara regimens trupper. De stater som utropat sig till ”Syriens vänner” har gång på gång visat att de inte är intresserade av en seger för de kämpande i Syrien. Deras mål är att behålla stabilitet i regionen. Hittills har de därför strävat efter att Assad avgår men att den syriska statsmakten består, framför allt dess säkerhetsstyrkor och elitdivisioner. Säkerhet och stabilitet först, eventuellt demokratiska friheter senare om det inte rubbar stabiliteten.

Efter gasattacken i Ghouta ser vi att ”vännerna” med USA i spetsen inte ens längre agerar för att Assad ska avgå innan förhandlingar tar vid i Geneve. Med sådana vänner behöver det folkliga upproret inga fiender. De finns bakom ryggen. USA:s cyniska maktspel nådde i veckan sin höjdpunkt då Vita Husets administration lät förstå att USA ställer in även den humanitära hjälpen till de som kämpar inne i landet. Saudiarabien har gestikulerat kraftigt de senaste dagarna och till och med anklagat USA för det svaga stödet till kampen mot Assad. Att prinsarna i Riyadh skulle vara intresserade av en seger för syriernas frihetskamp är naturligtvis önsketänkande. De är bara ute efter att stoppa Iranska mullornas inflytande i regionen. Vilket bäst visas av att USA också kritiserades av Riyadh för att inte ha hjälpt till tillräckligt i Saudiarabiens krossande av kampen i Bahrain.

Den tredje kontrarevolutionära kraften som angriper frihetskampen står de extrema jihadistmiliserna för. Deras militära angrepp på lokala miliser och inrättande av terrorvälde mot civila i de områden de konrollerar visar vilka mål dessa reaktionära extremister strävar efter. I Raqqa och andra platser som ISIS och andra extremister kontrollerar kan befolkningen konstatera att regimens flygvapen bombar skolor, sjukhus och bagerier men aldrig islamisternas militära anläggningar och läger. Oppositionellas idé att de är en femte kolonn är inte tagen ur luften. Oavsett extremisternas exakta relation med regimen fungerar de objektivt som stödtrupper åt Assad.

På våra egna breddgrader är solidariteten med kampen i Syrien minst sagt ynklig. Vänsterpartiet säger ingenting officiellt utan överlåter åt enskilda medlemmar att sprida ett budskap som sträcker sig alltifrån stöd till Assads diktatur till genuint stöd för det revolutionära upproret. Mitt i detta håller partiet tyst för att inte skapa onödiga spänningar inför valet 2014. Att den gamla maoistvänstern stöder diktaturen är inget att förvånas över. De har traditioner att falla tillbaka på. De nöjer sig med att fylla rollen av diplomatisk hejarklack till regimen i Damaskus enbart för att de inbillar sig att den är anti-imperialistisk, eller rättare sagt anti-USA. Att de dessutom inte har ett ont ord att säga om regimen i Teheran bara befäster bilden av dem som politiska grupper på snabb väg bort från allt som kan kallas vänster.

Det otroliga sveket mot den syriska revolutionen kommer att spela en stor roll för den svenska och internationella vänsterns framtid. Mitt i mörkret finns det dock ljus och äkta solidaritet. Vårt eget parti, Socialistiska Partiet, inte bara stöder upproret mot diktaturen i Damaskus utan alla folkliga resningar mot despoti och förtryck utan ”diplomatiska” och ”geostrategiska” hänsyn. Här under hittar du ett uttalande från SP:s partistyrelse som vi vill att alla ska ta del av. Det ger uttryck för äkta solidaritet och empati med det syriska folkets heroiska kamp och lidande.

PS: Den här bloggen anser att partistyrelsens användande av ordet ”sönderfall” om situationen i Libyen inte är det mest adekvata begreppet för att beskriva det extremt komplicerade läge som råder efter att hela den gamla statsapparaten föll samman för exakt två år sedan.


”Allt stöd till folkupproret i Syrien

När folkupproret i Syrien är inne på sitt tredje år är det i ett övergripande sammanhang där kampen för demokratiska- och sociala rättigheter i arabvärlden fått vidkännas svåra motgångar. Den allvarligaste är militärens direkta maktövertagande i Egypten, en militär som upprättat goda förbindelser med diktaturen i Damaskus. Vi ser också ett Libyen i sönderfall och ett Jemen där den folkliga oppositionen pressas mellan radikala islamistiska krafters frammarsch och amerikanska drönarattacker. Den omfattande frihetskamp i arabvärlden som tog sin början hösten 2010 i Västsahara och Tunisien kommer att bli lång och komplicerad.

I Syrien har den humanitära katastrofen fördjupats. Sex miljoner av landets befolkning på 22 miljoner befinner sig på flykt; runt två miljoner i exil och fyra miljoner inom landet. Livsmedelsbristen blir också alltmer akut. Assadregimen – till tänderna beväpnad och understödd av Ryssland, Iran och den libanesiska Hezbollahmilisen – fortsätter att beskjuta och bomba sitt eget folk. Dessutom attackeras det demokratiska sekulära motståndet allt hårdare av radikala islamistiska krafter, understödda av Saudiarabien och olika wahabi-salafist nätverk i länderna kring Persiska viken.

Trots svårigheter och umbäranden lever kampen för ett demokratiskt Syrien, fritt från dagens diktatur under Bashar al-Assad, vidare; i de lokala motståndskommittéer som övertagit skötseln av det vardagligt nödvändiga i de områden som oppositionen kontrollerar, i de enheter av den Fria Syriska Armén som nu tvingas att föra ett tvåfrontskrig mot såväl regimens trupper som olika jihadistgrupper och bland de kvinnor, ungdomar och det civila samhälle som oförtröttligt kämpar vidare.

Socialistiska Partiet manar alla demokratiska och socialistiska krafter att inte låta den syriska revolutionen ohyggliga svårigheter få oss att tystna. Det är nu vår solidaritet med dem, som kämpar för demokrati och frihet mot alla odds, behövs mer än någonsin – mot regimens terror, mot reaktionära och religiösa sekterister, mot imperialistiska lösningar.

I efterdyningarna av regimens gasattack mot Damaskusförorten al-Ghuta hotade USA med militära aktioner mot Syrien. Israel har genomfört flera attacker. Vi socialister vänder oss mot alla imperialistiska interventioner i Syrien. USA:s och dess allierades yttersta mål är inte att stödja revolutionen utan att bana väg för stormaktsuppgörelser på bekostnad av det syriska folkliga motstånd som hämtade kraft ur den arabiska våren.

Friheten kommer inte ur imperialismens bombluckor utan ur det syriska folkets kamp. Det demokratiska motståndet behöver militärt stöd på det syriska folkets egna villkor – inte på Washingtons.

Vi socialister söker efter förmåga göra vår del för att hjälpa den hårt pressade civilbefolkningen och stärka banden till radikala demokratiska krafter såväl inom Syrien som i exil.

Leve det syriska folkets motstånd!

Krossa Assaddiktaturen!

Socialistiska Partiets partistyrelse 19 oktober”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ett Europa i otakt.

Publicerat av
7

Det är nu fem år sedan vågorna efter Lehman Brothers bankrutt slog in över Europas atlantkust och dränkte kontinentens ekonomi i den värsta ekonomiska recessionen sedan trettitalets katastrof.

Fem år är en lång tid och ”normalt” sett skulle effekterna av krisen ha kommits över redan. Men det var inte vilken liten kris som helst. Finansens grepp över den ekonomiska makten tillät bankirerna och fonddirektörerna att vältra över krisen på den arbetande befolkningens axlar, den privata skuldkrisen förstatligades av Europas nationer och tog formen av statliga skuldkriser.

De strukturella skillnaderna mellan olika länder inom EU och framför allt eurozonen visade sig få stora effekter. Där den offentliga retoriken talade om konvergens inom EU tack vare euron uppstod det motsatta. Hela kontinenten har ekonomiskt sett delats i en ”nordlig” och ”sydlig” sfär med Frankrike på gränsen mellan de båda.

Den åtstramningspolitik som arbetades fram i Bryssel skulle rätta till problemen. Räkningen för krisen lades på de arbetandes bord och med svångremspolitik påstod man att de statliga budgetunderskotten och skulderna kunde åtgärdas. Med lite uppoffringar ”från alla vi som sitter i samma båt” skulle tillväxt, jobbskapande och välfärden snabbt återställas till normala nivåer igen.

I dag fem år senare finns det inga tecken på att hjulen ska börja snurra i snabbare takt igen. Den finansiella karusellen har hämtat fart igen och kapitalägarnas vinster klagar ingen berörd över. Men den arbetande befolkningen som enbart kan leva på sina löner sitter fast i ett skruvstäd. I tabellen här under hittar vi den senaste statistiken från Eurostat vad gäller antalet skapade jobb i några av EU:s 28 medlemsländer. Här syns tydligt den spricka som går genom kontinenten.

I juli 2013 var 19,4 miljoner personer officiellt arbetslösa i eurozonen. Den verkliga siffran är högre eftersom så många droppat av från arbetsmarkanden efter att ha förlorat hoppet om att någonsin få ett jobb. Men redan den officiella siffran är fruktansvärd. Ännu värre blir det naturligtvis då vi ser till enskilda länder. Nästan sextio procent av de arbetslösa i eurozonen är koncentrerade till bara fyra länder, 31 % i Spanien, 16 % i Italien, 7% i Grekland och 5% i Portugal. Bakom siffrorna döljer sig som vi vet en katastrofal ekonomisk och social kris i länder som Grekland och Spanien. Mer än hälften av alla ungdomar är utan arbete och med inget hopp vid horisonten. De som kan flyr sin kos.

Krisens djup i Europa visas också av att det är den enda ekonomiska regionen i världen som inte nått upp till produktionens nivå 2007. Men det är ett genomsnitt och den verkliga krisen syns i stället i tabellens fakta för de enskilda länderna där den ”södra gruppen” i dag 2013 ligger kraftigt under sina BNP år 2008. Bakom kalla fakta döljer sig den exploderande sociala misären i framför allt Grekland, men också i Spanien, Portugal och Italien.

Framtidshopp? Knappast. I alla fall inte för den ”södra gruppen”. Och kanske inte heller för ”miraklet” Tyskland eftersom det så kallade miraklet bygger på ett enormt exportöverskott till resten av Europa. Med allt mindre utrymme för hushållens konsumtion och nedgången i investeringarna kan inte Tyskland självt ”äta upp” sina bilar och tvättmaskiner. Inte heller ser det ut som att andra marknader ska kompensera den tyska industrin. De så kallade tillväxtländerna med Kina i spetsen är inne i en period av långsammare expansion och därmed mindre import från Europa.

Så länge statsskulden i länder som Grekland och Portugal hänger som en snara runt nationens hals och Angela Merkel drar i den så att den skär in i huden kommer den aktuella situationen enbart att förvärras. De statliga skulderna måste skrivas ned och de illegitima skulderna helt raderas ur böckerna. Ägarna av de grekiska statsobligationerna ska inte vara de som sätter agendan. Den måste spikas utifrån de ekonomiska och sociala problem som majoriteten av de arbetande står inför. De kan inte förenas, lika lite som eld och vatten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Under lånetaket pågår ett klasskrig.

Publicerat av
Svara

I morgon den 17 oktober kan Vita Huset tvingas att deklarera ett stopp för statens betalning av räntor på statsskulden och andra statliga utgifter för då sprängs det av Kongressen fixerade statliga lånetaket på 17 400 miljarder dollar.

I media är tonläget uppskruvat och orden budget- och lånestup, katastrof, panik och bankrutt är vanliga adjektiv som används för att antyda vad som kan ske på fredag 18 oktober. Ur rent statsfinansiell synvinkel är domedagsvokabulären överdriven. USA kommer inte att gå bankrutt den 18 oktober och inte heller kommer statens utbetalningar att stanna av över en natt.
För återbetalning av räntor på statsobligationer och andra utgifter har finansministern 30 miljarder dollar i kassan till att betala med. Men den 1 november blir det däremot stopp om inte Kongressen hittar en kompromiss innan dess. För då ska staten betala 6 miljarder dollar i räntor på statsskulden och 55 miljarder dollar i sociala utgifter. Om finansministern i det läget inte kan emittera nya statsobligationer då realiseras medias skräckscenarior. Men vi är inte där ännu och det mesta talar för att en överenskommelse i Kongressen höjer det statliga lånetaket över de aktuella 17 400 miljarderna.

Men krisen kring budgeten och lånetaket har underliggande orsaker som är mycket mer allvarliga för den amerikanska befolkningen.

-Det är ett klasskrig, och det är min klass, de rika, som för kriget och vi vinner det.

De bevingade orden av mångmiljardären Warren Buffet från september 2011 har större aktualitet än någonsin. De absolut skandalösa angreppen mot Obamas sjukförsäkringsreform vittnar om vad den aggressiva högern i Republikanerna är ute efter. Skandalöst, inte för att det saknas element i Obamas sjukförsäkring att kritisera, utan för att de kapitalgrupper och politiker i Tea party-falangen som står för angreppen kräver att den ska rivas upp med rötterna och lämna tiotals miljoner personer som nu kan skaffa sig en försäkring på bar backe på nytt.

Det ”klasskriget” förs inte bara mot den nya sjukförsäkringen, utan mot hela det system av välfärdsprogram som inrättades efter den stora depressionen på trettiotalet och som byggdes ut speciellt under femtio- och sextiotalen. Det ”klasskrig” som Warren Buffet syftade till är inte samma som det som nu förs med Obamas sjukförsäkring som måltavla. Buffet talade om att de rika tagit åt sig allt större delar av de rikedomar som produceras och varnade för konsekvenserna.

Det ”klasskrig” som pågår nu leds av en specifik kombination av miljardärer, industri kopplad till vårdsektorn och reaktionära politiker i det så kallade Tea party. Det handlar i första hand om de ökända bröderna Koch med personliga förmögenheter i mångmiljardklassen. Med i bakgrunden finns också miljardärfamiljen Adelson. Tillsammans har dessa stockkonservativa miljardärer sponsrat politiker i Tea party med flera hundra miljoner dollar för att de ska fullfölja korståget mot ”folkfienderna” i Washington och ”socialisten” i Vita Huset.

Att vara en politisk murbräcka i tjänst hos en grupp kapitalägare med stora intressen i att staten inte ”lägger sig i” samhällets ojämlikheter och de svagas behov av finansiellt stöd, det är Tea partys verkliga funktion. Den ”folkliga” aspekt som rörelsen försöker visa upp är lika falsk som de plakat de bär och som handskrivs för att inte ge intryck av att rörelsen egentligen är ett instrument för vissa kapitalgrupper och en falang av det Republikanska partiet.

Tea party är ett vitt parti i alla avseenden. Deras grupp i Kongressen är vita män, de flesta från sydstater och mellanvästern och deras ideologiska look måste beskrivas som extrem konservatism med ett oresonligt hat mot etablissemanget i Washington och New York på östkusten. I dagens USA kan inget parti med nationella mål bygga sin politik på ”rasfrågor”. Hälften av befolkningen är redan svart eller latinos och en stor majoritet av de vita går inte att mobilisera kring ”rasfrågor” efter medborgarrättsrörelsens framgångar sedan sextiotalet.

I stället har Tea party och dess finansiärer koncentrerat sig på Barak Obamas reform av sjukförsäkringarna. För de fanatiska i Tea party är reformen ett bevis på att Obama vill blanda sig i individens frihet och lägga statens tunga hand över alla. För de som drar i trådarna i bakgrunden handlar det om stora pengar. USA:s sjukvård är den definitivt mest kostsamma i världen, mer än det dubbla per person jämfört med genomsnittet i Europa. Om det berodde på en överlägsen vård funnes inget att säga. Men det handlar om enorma avgifter till läkare i privatvården, dyra laboratorier, läkemedelsföretagen och fabrikanter av utrustning till sjukvården. Den industri som servar sjukvården hade 1 660 miljarder dollar i inkomster 2012. Obamas reform av sjukförsäkringen skulle inkräkta på profiterna för den berörda industrin. Det förklarar kraften i den kampanj som dessa kapitalägare driver via Tea Party.

Ändå ser det ut som att kampanjen kan bli till en bumerang som hotar att splittra de alltmer paralyserade Republikanerna. För taktiken att kräva nedskärningar i finansieringen av sjukförsäkringsreformen i utbyte mot en överenskommelse om budget- och lånetaket har gått i lås. Anledningen är egentligen enkel. Obamas reform är redan en lag i kraft som antogs av Kongressen 2010 och godkändes av Högsta Domstolen 2012. Skulle Obama och det demokratiska partiet gå med på nedskärningar i kostnaderna för reformen innebär det i praktiken att den kolappsar och det vet både Obama och strategerna bakom Tea party. Därför vägrar Vita Huset att diskutera ändringar i reformen i utbyte mot en höjning av lånetaket.

För de ”gamla” klassiska republikanska ledarna i Kongressen sitter Tea party som en snara runt halsen. Deras taktik att köra i full fart mot stupets kant utan att väja liknar en självmordstaktik. Men centralfigurer i Tea party som Texasbon Ted Cruz menar att köra över stupets kant bara underlättar kampen mot ”socialisterna” i Washington. Att Tea party tagit strupgrepp på Republikanerna i Kongressen syns framför allt i att deras talman Joe Boehner tvingats följa Ted Cruzs utpressningstaktik trots att de mer sansade i partiet vet att det leder in i en återvändsgränd.
Det har också de amerikanska väljarna insett. Republikanernas utpressning uppskattas inte och knappt en tredjedel av väljarna stöder partiets taktik. Bland svarta och latinos är reformen populär. Den kommer att ge tiotals miljoner en sjukförsäkring. En tredjedel av Amerikas svarta saknar i dag sjukförsäkring och två tredjedelar bland de med latinamerikansk bakgrund. Även bland det vita ”fotfolket” i Tea party-rörelsen finns det ett objektivt behov av en sjukförsäkring eftersom hälften av de fyrtio miljoner amerikaner som saknar en försäkring är fattiga vita. Men deras ideologiska fanatism i synen på att staten ska hålla sig borta från allt som berör individens ”fria” val gör att de skjuter sig själva i foten.

Trycket på republikanernas mer sansade del att inte driva farkosten över stupets kant kommer inte bara från den allmänna opinionen. Även starka finansiella krafter kräver en överenskommelse om lånetaket för att undvika de allvarliga risker som ett stopp för statens betalningar kan orsaka. Ingen vet egentligen hur ”marknaden” kommer att reagera på exempelvis en nedgradering av de amerikanska statsobligationernas kreditbetyg. Panik och kaos på finansmarknaderna har uppstått av mindre orsaker än så.

-Dessa folkvalda leker med nitroglycerin, klagade Dave Cote, vd för den tunga industrigruppen Honeywell. Dave Cote är också ett tungt namn i lobbygruppen ”Fix the debt”.

-Jag är en republikan av gammal vana, men partiet verkar ha splittrats i två fraktioner, säger Joe Echevarria, vd för revisionsbyrån Deloitte, en jätte i branschen. Den amerikanska handelskammaren har låtit förstå att den i kommande val inte ska sponsra extrema Tea party-kandidater. Den nationella tillverkningsindustrins förening har redan gjort slag i saken och uppmanar att stödja bara de som vill undvika en betalningskris. Flera andra tunga namn inom industri och finans pressar på i samma riktning. Så den troliga utgången av krisen är en kompromiss av något slag som för några veckor eller permanent höjer statens lånetak.

Ordföranden i landets Grossistförbundet, Dirk Van Dongen, påpekar dock en viktig faktor till Washington Post då han säger att de moderata republikanerna i Kongressen ”är skräckslagna för gruppen av högerextremister som hotar att utmana dem i primärvalen genom att anklaga dem för att inte vara renläriga till 100%”.

I det amerikanska valsystemet väljs senatorer och medlemmar i Representanthuset av de lokala statliga valkretsarna. För att behålla sina platser i Washington måste de behaga sina väljare. I södern och mellanvästern innebär det att stryka Tea party-ideologin medhårs.

Av den anledningen är det ändå osäkert om det sunda förnuftet kommer att segra innan Vita Huset slår huvudet i lånetaket.
       

 Media: DN1, DN2,DN3,

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Befria Faiek al-Mir

Publicerat av
1

Ännu en frihetskämpe har arresterats av diktatorn Bachar Assad. Faiek al-Mir har varit aktiv i den syriska oppositionen sedan många år tillbaka. Som medlem i det syriska kommunistpartiet utsattes han för diktaturens förföljelse tidigt och har suttit många år i regimens hålor. Hans liv är nu i fara. Alla som stöder det syriska upproret mot diktaturen måste göra sina röster hörda och kräva Faieks frigivning. Här följer en artikel sammanställd av journalisten Ziad Majed som publicerades i den franska veckotidningen L’Express. Översättningen till svenska har jag gjort.

Av Ziad Majed 09/10/2013

Faiek al-Mir är aktivist i den sekulära vänstern och har bott i Damaskusförorten Ghouta sedan flera månader. Han arresterades av regimens säkerhetsstyrkor måndagen den 7 oktober. Sedan dess har inget hörts av från honom.

Faiek al-Mir med sin son.

Faiek al-Mir som är aktiv i den sekulära vänstern och medlem i Demokratiska Folkpartiet (del av f.d. Kommunistpartiet) har suttit tio år i Hafez el-Assads fängelser under den repressiva kampanjen mot motståndare till den syriska diktaturen. Han befriades 1999 för att fängslas på nytt 2006 i två år av Bachar el-Assads säkerhetstjänst.

År 2010 gick Faiek under jorden för att undvika att arresteras på nytt. När den syriska revolutionen tar fart i mars 2011 tillhör han de mest aktiva deltagarna. Sedan flera månader bodde han i stadsdelen Ghouta i Damaskus där han arresterades måndagen 7 oktober av säkerhetspolisen då han på väg till huvudstaden. Det finns ingen information om var han hålls fängslad och under vilka förhållanden.

Brevet här under skrev han på Facebook till sin dotter Farah ett par dagar innan hans arrestering.

« I kväll blev min dotter Farah mor, min son Ali morbror och min älskade Samar mormor. Själv har jag blivit ”morbror” sedan vi i går kom överens med Farah och min käre svärson Ahmad att lära den nyfödde att kalla mig ’Ammo’, eftersom jag ännu är ung!

Jag lämnade Farah 1987, när hon var bara två månader, för att fly undan tyrannen Hafez al-Assads säkerhetstjänst. Det var först fem år senare som jag träffade henne för första gången, med gallret i besöksrummet i fängelset i Sidnaya mellan oss. Den dagen kallade Farah mig ”onkel” eftersom hon inte kände sin far. Det var som om jag fått en kniv i hjärtat när hennes mor sa till henne: ”Det är inte en onkel, det är din pappa” och Farah som svarade: ”Är det min pappa,  han som är på fotot hemma, är det han?” Samar svarade : ”Ja det är din pappa, han som är på fotot”…

Tolv år senare kunde jag ta Farah i mina armar för första gången. Hon var vuxen, nästan lika lång som jag. Vi hade knappt börjat lära känna varandra när 2006 diktatorns son, Bachar, tog mig ifrån hennes värld under två nya år i fängelse. Då var Farah student vid fakulteten för språk och litteratur i engelska.

Dagen då hon förlovade sig, i februari 2010, fick vi strax innan inträdet i festsalen veta att vår vän Raghda Hassan arresterats på väg till Libanon i ett för oss gemensamt politiskt ärende. För att inte förstöra hennes glädje under förlovningsdagen, tog jag risken att närvara under festen utan att någon anade vad som skett. När festen var över tog jag mig snabbt hem och rafsade ihop min packning. Jag kysste Farah och önskade henne all lycka och lämnade hemmet. Kort tid därefter kom diktatorns banditer till vårt hem, stormade huset och sköt sönder porten. Den dagen var bara Farah och hennes mor hemma.

När hon gifte sig och flyttade till Saudiarabien för sitt arbete kunde jag inte vara nära henne och önska lycka till. I dag har Farah blivit mor, och än en gång befinner jag mig långt ifrån henne. Farah, min ögonsten, Farah, ett stort grattis och god återhämtning min flicka…

Din far, Faiek.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Assad svälter barn till döds i förorten Mouadamiya

Publicerat av
Svara

-Vi har inget kvar att äta. Våra reserver är slut sedan två månader. Vi överlever på oliver och lite grönsaker vi lyckas odla. Barnen i staden dör av hunger under föräldrarnas blickar.

Det säger studenten Koussaï Zakariya, som valts till talesperson för den lokala samordningskommittén i den lilla förorten Mouadamiya sydväst om Damaskus, i ett samtal via Skype.

Mouadamiya ser ut som alla andra städer som regimen ”befriar”.

Enligt lokala källor har redan nio personer svultit ihjäl. Sju barn och två kvinnor. Enligt samma källor vårdas ett åttiotal barn i ett improviserat sjukhus i en källare i en bombad byggnad. Av stadens ursprungliga befolkning på 60 000 är det 12 000 som befinner sig omringade av regimens förband sedan fem månader. Ingen kan fly utan risk att bli måltavla för arméns krypskyttar.

Den 2 oktober tog FN:s Säkerhetsråd ett enhälligt uttalande som uppmanar regimen Assad att släppa in förnödenheter till den omringade staden. Säkerhetsrådets uppmaning har hittills varit helt utan effekt. Kanske ingen förvånas. Tyrannen i Damaskus tror sig gå segrande fram och hoppas kunna knäcka allt motstånd med total terror mot den civila befolkning som vågat trotsa hans makt.

Stadsdelen Mouadamiya var en av de förorter som träffades av regimens raketer med saringas. Efter inspektörernas besök har den hermetiska blockaden mot staden fortsatt i ett tydligt syfte att svälta ut de som finns där.

I steg efter steg har strategin att svälta ut befolkningen rullats ut. Stadens sjukhus har bombats till ruiner. Sedan har bagerier och mataffärer raserats. Till och med moskéerna har bombarderats. Varför kan man undra? Elen har stängts av, vattnet likaså och telefonlinjerna tystnat. Tack vare hemmagjorda generatorer kan man ännu ladda datorer och nallar. De är de enda kommunikationsmedlen med omvärlden.

Den statliga terrorn mot Mouadamiya har militära orsaker. Staden är en viktig strategisk länk mellan Damaskus och Daraya och ett starkt fäste för de miliser som regimens militär inte lyckats driva ut trots månader av luftangrepp och artilleribeskjutning. I Mouadamiya finns två brigader ur FSA som är starkt beväpnade med tunga vapen som de lyckades ta från en av regimens vapenförråd sommaren 2012.

Liksom befolkningen i staden lider också miliserna under den snart totala bristen på livsmedel och om inte omvärlden, inte ens Säkerhetsrådet, lyckas tvinga regimen att släppa fram förnödenheter till staden kan det sluta i en slakt av miliser och civilbefolkning som kommer att överträffa alla massakrer som regimen redan har på sitt samvete, om man nu kan tala om ett samvete.

I videoklippet här under berättar Koussaï Zakariya om läget i staden och den massaker som kanske väntar om blockaden inte bryts.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,