Kategoriarkiv: Konst

Lönsam välfärd med lönsamma barn? Peter Tillberg till minne.

Publicerat av
2

Konstnären Peter Tillberg är död efter en långvarig sjukdom. Hos mig fortsätter han att finnas med i form av starka minnen från grannskapet och våra fem första skolår tillsammans. Inte minst alla långa, vindlande, lekfulla och mycket fantasifulla äventyr som vi upplevde fram och tillbaka den långa vägen till Torpaskolan i Göteborg. Han var en barndomsvän till mig. Vi lekte i samma kvarter och gick i lågstadiet tillsammans. Citerar en tidigare blogg:

”Den här är mitt klasskort i Torpaskolan Göteborg översatt till duk av barndomsvännen och klasskamraten Peter Tillberg. Skolfröken hette Hansson och var snäll. Magistern som kom senare var elak och sträng. Luggade oss så att han fick kvar våra hårtestar i sina hårda nypor och rappade oss på fingrarna med både linjalens vassa kant och pekpinnens svischande snärt. En lärare i träslöjd brukade köra upp sin fruktade ammoniakflaska i näsorna på oss pojkar om vi hyvlat snett eller för djupt.

 

Om morgnarna trampade fröken Hansson på orgeln och vi sjöng psalmer. Ibland fick vi sedan gå på led till Kålltorpsbadet där vi skrubbades blåröda av badtanternas rotborstar. De dagarna gällde det att ha rena kalsonger på sig, annars blev det skäll. Det var 1950-tal och många hem hade bara kallvattenkran och Göteborg levde fortfarande med mest utedass per invånare i Västeuropa…

Vi skulle vattenkammas, luggas och tuktas till morgondagens välanpassade arbetskraft.

Peter gav som revoltör sin målning det berömda och ofta citerade namnet ”Blir du lönsam, lille vän?”.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Om maoismens avfällingar, den fördomsfulle skränfocken Johan Hakelius och hur de friska vindarna från Greklandskrisen, likt en gång de från Maj 68, bär med sig hopp och möjligheter, men också stora faror.

Publicerat av
5

.

Läste för några dagar sedan hur Maria Schottenius, tidigare kulturchef för först Expressen, senare under sex år i samma befattning för DN, glatt och uppenbart helt stormförtjust använder David Brolins senaste bok bok ”Omprövningar – Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal” för en egen liten skadeglad uppgörelse med de sex ”omvändare” eller avfällingar som författaren satt under sin lupp: Lars Gustafsson; Håkan Arvidsson; Svante Nordin; Bo Gustafsson, Klas Eklund och Göran Rosenberg.

Skälet till att Schottenius nära nog fnittrar i sin text när hon livfullt berättar om dessa halsbrytande omvändelser är att hon själv, under samma tid, var en intellektuell akademiker, som under detta skifte i kultur och politik till en del fick leva i skuggan av dessa herrar och deras rätlinjiga linjaler, efterapade maoistmoral och hårda pekpinnar. Ska man bestämma hennes egen ideologiska art, hamnar hon nog, på samma sätt som sin man och färdkamrat i livet Olle Svenning, någonstans i gränslandet mellan radikal, traditionell socialdemokrati och humanistisk socialliberalism.

När dessa vänsterintellektuella, vilka Brolin granskat, under några intensiva år röjde runt i vårt gamla kulturlandskap och i dess politiska marker gällde det att hålla sig undan för att inte mejas ner av deras vilt svängande liar. I Kerstin Ekman hittade hon en medsyster i samma utsatta situation och det var nog mer än en tillfällighet att hon skrev sin doktorsavhandling om dennes författarskap. Kerstin Ekman (som jag tycker om att läsa) har för övrigt skrivit en kostligt rolig satir över dessa och andra år i sin ”Grand final i skojarbranschen”. Inte minst hennes lustmord på Jan Myrdal när hon låter hans alias under en fest, iklädd en murarskjorta från någon arbetarbod i Stockholms innerstad, sitta på golvet med korslagda ben och bombastiskt lägga ut sina maoistiska visdomsord för en beundrande publik, går definitivt rakt in i litteraturhistorien…

Nu missbrukar på sätt och vis Schottenius Brolins bok eftersom vi spontant, av hennes läsning och recension att döma, kan fås att dra slutsatsen att dessa ”omprövningar” var ett allmängiltigt fenomen. Men Brolins spaning efter den tid som nu flytt och hur sex vänsterintellektuella män hanterade detta, är av många olika skäl ytterligt begränsad och svarar inte alls mot hur det var för vänstern i hela sin brokighet eller för dess övergång in i vårt nya sekel.

De sex personer som Brolin valt ut har för det första det gemensamt att ingen av dem var ”partibyggare” i egentlig mening (Bo Gustafsson kanske undantagen). De var inga aktivister eller ledare i vänsterns politiska och sociala vardagsmiljöer. De tumlade främst runt i kulturlandskapet och fick ibland vara med i den tidens dominanta vänsterintellektuella tankesmedjor, som Häften för kritiska studier, Ord och Bild och Zenith. I synnerhet Lars Gustafsson hade ingen betydelse alls för den tidens vänsterrörelser. Men mer sällan syntes de vid vänsterns alla stencilapparater, deltog i lokala partimöten eller var med vid allt oändligt spring med flygblad och tidningsförsäljning i trappor, på torg eller vid grindarna till alla de arbetsplatser där vi försökte vinna insteg.

Det andra som förenar denna sextett var att de alla hade en dogmatisk maoism som utgångspunkt för sin radikalism. De analyserade inte sin samtida verklighet med en levande marxism utan sorterade med ett selektivt seende in vad de ville se i redan färdiga kategorier hämtade från den kinesiska kulturrevolutionens perversa värld. Med sådana dogmatiska avstamp in i den tidens omslitande och snabbt föränderliga värld, och om de samtidigt skulle kunna fortsätta med att ha sin försörjning från skrivandet, blev det nära nog nödvändigt med tvära vändningar när tiderna förändrades. Först snabba telemarkssvängar och sedan 180 graders vändningar, rakt upp för de backar man nyss åkt nerför med en sådan farlig fart…

Dessutom har Brolin valt att inte ta med någon kvinna från samma miljö. Visst, de var färre, som i politiken i övrigt. Fast det fanns många och flera fick också till det med tvärvändorna. En som exempelvis var framstående ”kamrat” på den tiden var Katarina Engberg. Under sin tid som medlem i maoistiska KPMLr, var hon en gunstling hos Aftonbladets dåvarande mycket radikale kulturchef Karl Vennberg, vilken haussade henne i sina spalter. Detta nämns inte om vi tittar in på Wikipedia. Inte ett ord om hennes förflutna som maoist (med Stalin i gott minne) och en uttalad antimilitarist, det förflutna är bortraderat ungefär som den Store lokföraren själv gjorde i de sovjetiska uppslagsverken vid behov. Men vi som kommer ihåg ser ett hisnande ideologiskt språng. För det Wikipedia förtäljer oss i dag är att den gamla revolutionären blivit departementsråd och chef för Sekretariatet för analys och långsiktig planering vid Försvarsdepartementet. Sammanfattningsvis heter det om hennes gärning: ”Enligt Engberg är det svenska försvarets uppgift att ge nationell trygghet och att solidariskt deltaga i internationell krishantering”…

En liten, men fortfarande inflytelserik grupp av maoister, har dessutom parat sina tidigare uppfattningar med reaktionär nationalism länkad till politiska ledare som Khaddafi, Assad, Khamenei, Putin eller i Jan Myrdals fall till och med Marine Le Pen.

Brolins selektiva urval måste definitivt användas med stor försiktighet. Var och en av dessa sex i dag äldre herrar har dessutom haft olika livsbanor och har stannat i uppförsbackarna på lite olika ställen. Göran Rosenberg finns i dag exempelvis på samma höjder som Schottenius själv.

Men det viktigaste, det vi måste ha vid minnet under en läsning, det är att Brolins bok – och på samma sätt Schottenius – valt att inte alls besvära sig att berätta om alla de människor som var med när det begav sig, under de år ”när allt var möjligt”, alla de människor som inte ens har funderat över att tvärvända. De flesta har förändrat sina utblickar och har gjort omprövningar av tidigare dogmatik. Andra, som kom ut ur startblocken och in i politiken med från början betydligt större rörlighet och mindre dogmatik, har självklart också förändrats, ofta utvecklats, men ibland självklart gått i stå som en hel del andra.

Det finns många skickliga akademiker som ”överlevt”, de har i huvudsak behållit sina åsikter, men ändå lyckats klara sin försörjning i universitetens lärosalar. Men framförallt är det ”tusenden” utanför universiteten och kultursfären som till en del förändrats med tiden, men fortfarande har ”jämlikhet, rättvisa, frihet och solidaritet” som sina rättesnören. De finns som vanliga löntagare inom industrin och andra privatägda verksamheter. Både som kollektivanställda och som tjänstemän. En del från 1970-talets vänster har egna små egna företag. Många är lärare eller rektorer. Andra är tand- och sjuksköterskor. En del har lyckats bli läkare, några är jurister. En hel del är journalister som faktiskt klarat sina ”hantverk” utan alltför mycket eftergifter åt den nyliberala tidsandan (även om andra sålt sig som brödskrivare åt Stampen, Schipstedt och Bonniers). En del är socialsekreterare andra har blivit uppskattade författare, konstnärer, musiker eller skådespelare. En del av alla dessa ”tusenden” är i dag socialdemokrater. På många arbetsplatser är det ”ett måste” för att få vara med och påverka den fackliga och politiska verksamheten. Andra är vänsterpartister. En del är som jag själv medlem i Socialistiska Partiet (sedan 1968 om man räknar in dess föregångare) eller i andra mindre vänstergrupperingar. Många har blivit eller håller på att bli pensionärer men fortsätter att hålla den röda fanan högt. Det vi alla lider av är kanske stundtals en viss pessimism. Allt gick inte så fort som vi drömde om. Motståndarna var mer välorganiserade än vad trodde. Men vi har definitivt inte gett upp och vi vet att nya generationer, i nya oväntade former, kommer att bära fram samma idéer!

Kort sagt. Vad Brolin valt att inte diskutera – och som därför Shottenius slipper att bry sig om – är att den stora merparten av alla oss som var med under skiftet i vänsterpolitiken från 1970-tal till 80-talet faktiskt har fortsatt att på olika sätt hålla fast vid några av de viktigaste grunderna för vänsterradikaliseringen under 1960- och 1970-talen. Genom sina urval reproducerar Brolin/Schottenius dessvärre myter om den tidens revoltörer, nämligen att de alla skulle ha vänt kappan efter vinden och nu omhuldar nyliberalismen i politiken. Myter som jag inte alls tror har något fog för sig. Allt rör sig, vi står inte kvar på samma fläck hela tiden, alla människor har förändrats, men de flesta oss står fast vid arbetarrörelsens gamla värderingar, uppgraderade med skarpare miljötänk och mer feminism.

Värre är det med den generation som kom efter oss. Den har självfallet drabbats hårt, stukats och bråkats ner av en helt annan värld, inte minst den första massarbetslösheten som kom under Göran Perssons tidiga 1990-talsår då han styrde med (v) och (mp) som regeringsunderlag. Internationellt är det nederlag och uppgivenhet som satt sina spår. Berlinmurens och stalinismens fall förlöstes inte av massrörelser för en socialistisk demokrati utan med hjälp av hänsynslösa oligarker lystna på att plundra gamla statligt ägda egendomar på sina tillgångar. En utveckling som självklart var en stor besvikelse för många som hoppats på en annan utveckling. Pol Pot-regimen vidriga massmord på den egna befolkningen, Massakern på Himmelska fridens torg samt KKP:s satsning på en statligt dirigerad råkapitalism gjorde att maoismen som ett internationellt fenomen, sånär som i en del asiatiska stater, främst Indien, helt utplånades. De organisatoriskt så starka gamla, traditionella kommunistpartierna i Europa kollapsade liksom dess mindre maoistiska efterföljare. Att den europeiska socialdemokratin kapade alla trossar med sina gamla värderingar för att sedan kunna ta sig in på nyliberala farvatten gjorde inte tiderna bättre för den generation som växte upp efter oss. 11 september-attackerna mot World Trade Centers tvillingtorn och Pentagons högkvarter samt de efterföljande ”krigen mot terrorismen, i synnerhet då i Afghanistan och Irak fick många att huka sig ännu mer. Varför bry sig om en vansinnig, depressiv omvärld med blott få tecken på ett motstånd som det gick att identifiera sig med? Bättre då att ta chansen med att satsa på sig själv! Nederlagen för de arabiska revolutionerna, samt den nära nog fullständiga hegemonin i media och politiken för nyliberala eller åtminstone individuella lösningar har givetvis förstärkt denna utveckling.

Detta kan man se överallt i våra samhällen. Vänstern i bred mening är i stort relativt kraftlös, den har blivit pessimistisk och visionslös. Antirasismen har fått en viktig plats, vi har till en del lyft frågan om diskriminering av sexuella minoriteter, men samtidigt har bredare insikter om våra klassamhällen gått i stå. Själv upplever jag dessutom en stor del av dagens vänster som lite humorlös, helt enkelt räddhågsen för att göra bort sig med ett feltramp. Saknar sångrösterna och texterna från förr, liksom upproren i konst, teater och musik. Men kanske är det bara jag som har blivit betydligt äldre…

Hur som haver med detta, det finns andra skrån än det akademiska, där vi kan läsa av vår egen tid. Ett av dessa är den skara som oftast kallas för krönikörer. I förra veckan skrev jag om hur illa Leif G W Persson gick ner sig när han jumpade ut på isar han inte visste något om. Hans krönika om den grekiska krisen, omhuldad av Expressen genom stopp för alla genmälen, var bland det värsta jag läst i genren. Men i dagarna har en yngre kollega i detta skrå, Johan Hakelius, gått ner sig på precis samma ömkliga sätt.

Hakelius är en del av den generation som vuxit upp under helt andra förutsättningar än de som var mina och andras på 1970-talet. När Majrevolten 68 blommade ut var han fortfarande i blöjåldern. Den Stora gruvstrejken i Sverige ett år senare eller 1970-talets vilda och framgångsrika strejker var självfallet inte heller något som han kunde ta in. När FNL och Nordvietnam ”befriade södern” 1975 var han bara åtta år. Som sjutton- och artonåring fastnade säkert däremot Margret Thatchers seger över de brittiska kolgruvearbetarna i minnet. En av de viktigaste upplevelserna i den påverkbara, viktiga ungdomen – när han var 22 år – var självfallet Berlinmurens kollaps liksom attraktionen från den finansvärld och de aktiebörser som gick i spinn med ständiga vinstökningar. Ett nytt Schlaraffenland som inte flödade av mjölk och honung, men väl av många framgångssagor krönta med fabulösa rikedomar.

Hakelius växte upp på Hacksta gård i Östergötland som son till en framgångsrik storbonde. Med stor talang som skribent, han är en skicklig, ibland halsbrytande provokativ och riktigt rolig sådan. Med den talangen i bagaget och intresset för ekonomi och finansvärlden hamnade han snabbt i Stockholms tidningsvärld. Var biträdande politisk redaktör på Svenska Dagbladet och värvades av MTG-koncernen som chefredaktör för Finanstidningen (för övrigt den blaska som Maria Schottenius en gång i ett av sina mer vågade stycken kallade för ”Svenska Dagbladets pissränna”). I dag är han kolumnist i tidningar som Aftonbladet och Affärsvärlden.

Tidsandan under ungdomsåren och de miljöer han sedan vandrat igenom förklarar till en del den fördomsfulla och föraktfulla syn som finns i hans krönika om Grekland. Men att den överhuvudtaget kunde komma i tryck förvånar. Tillåts man tycka vad som helst i Aftonbladet bara för att man är krönikör? Varför bara sluta ta med att ta in alla kommentarer influerade av sverigedemokraternas fördomar?

Under den grekiska krisens gång berättar Hakelius först att han ”kännt en allt större sympati för tyskarna… Hade tyskarna sagt ’Genug!’, lämnat grekerna åt Kronofogden och tröstat sig med en tallrik Saumagen (grismage), hade de fått min sympati”. En uppfattning som han grundlagt tidigare genom åren genom sitt intresse och sin beundran för det tyska ekonomiska undret. Efter denna utgångsställning smyger han in en liten brasklapp. Han reseverar sig mot Scheubles tilläggsplan på att värden från grekiska statliga tillgångar ska komma att förvaltas i en fond kontrollerad av EU (läs Tyskland). Men fortsätter sedan i en fullständigt besinningslös fördomsfullhet:

”Om man inte lever på att göra sig dummare än man är, begriper man ändå grundproblemet: Grekland är, som nation, ekonomiskt ansvarslös. Det finns säkert ansvarsfulla greker, men de har låtit nationens ekonomi hanteras av svindlare, mutkolvar och kretiner. Den idiotiska euron har inte gjort saken bättre, men euro, drachme eller chokladpengar: Grekland skulle ha haft problem ändå. Och sedan. När allt gick åt fanders valde grekerna sitt lands Johan Ehrenberg till statsminister och röstade för att det visst går att äta kakan och ha den kvar. När kakan inte gjorde som den var tillsagd, utlyste de generalstrejk. De hade ju bestämt att verkligheten inte gällde dem. Och ändå. Grekerna sitter där i din soffa. En hopplös new age-moster, som hinkar retsina och pratar demonstrationer, konspirationsteorier och revolt.

Men mitt i all nipprighet kan du inte komma ifrån att hon har en poäng. Det här är inte rimligt.”

Den enda poäng som Hakelius vill räkna hem till Grekland, är alltså att Scheubles tvångsindragning och tyska kontroll av grekiska tillgångar var att gå för långt. Han nämner också att det finns ”ansvarsfulla” greker. Men inte mer än så. Den enda verklighet han vill kännas vid för Greklands del är i grunden densamma som Leif G W Persson snappat upp från sin nuvarande vänkrets och skrev om i Expressen. Alltså om ”en hoper vanliga skojare … de politiska ledarna för ett land som i avgörande stycken lever på att upplåta sina badstränder, hyra ut solstolar, odla oliver och tillverka fetaost”. Hakelius vet ingenting om klassamhället Grekland. Eller vill inte veta. Alla greker är lata och odugliga, lever på oss turister, hinkar i sig Retsina, gapar och revolterar på gatorna.

Med sitt intresse för ekonomi vet han säkert att det var Mario Draghi som ansvarig för Goldman Sachs International som hjälpte den tidens skojare i de grekiska regeringarna att fiffla med sina statliga budgetbokslut så att de kunde kvalificera sig in i EU. Samme Draghi som nu är ordförande för Europeiska Centralbanken och i den rollen såg till att skapa kaos i den grekiska ekonomin, med bankstopp, genom att helt dämma flödet av likvida medel inför slutförhandlingarna. Hakelius vet självfallet också att Merkel och Sarkozy inte gav de egna bankerna ens gult kort för deras ansvarslösa lån till den grekiska staten. I stället vältrade de över kostnaderna på euroländerna skattebetalare…

Just för att han vet, eftersom han i grunden är ekonomijournalist, blir hans förnedring av grekerna desto mer hutlös. En skränfock som roar sig med att driva med ett ”gapande” folk. Jag skrev tidigare att han ibland kan vara riktigt rolig i sina skriverier. Men att hoppa och slå på utsatta människor som redan ligger ner, om än verbalt, kan aldrig vara roligt. Det är bara föraktfullt.

Nåväl, detta var hastiga nedslag i lite olika tidsskeden och ett försök att skissa hur ideologier kan skifta från en tid till en annan. Någon kanske tycker att jag varit väl pessimistisk i mina funderingar och jag avslutar därför med den optimism som vi trots allt kunnat smaka på den senaste veckan. Krisen, vare sig i Grekland eller i andra delar av Europa är långt ifrån över. Detta därför att det i grunden handlar om en kris för kapitalismens Europa och i detta perspektiv är det grekernas starka motstånd som låter oss ana en annan möjlighet, vi läppjar faktiskt på något helt nytt, vi smeks av friska vindar som kan bli till ett snabbt skifte när det gäller ideologier och politik. Har jag inte då helt plötsligt vänt på klacken och blivit en urbota optimist? Vi får se, allt är i rörelse och ingen vet var vi står i morgon. Men till stöd för min optimism ska jag avslutningsvis citera Donald Tusk, det mäktiga Europeiska rådets ordförande, vilket drar samman EU:s 47 stats- eller regeringschefer samt EU-kommissionens ordförande, för viktiga gemensamma beslut. Donald Tusk ledde och övervann alla svårigheter vid de slutförhandlingar som skedde i Bryssel med Tsipras och hans nye finansminister. Han tyckte för övrigt att Angela Merkel utnyttjade den hårdföre Scheuble på ett skickligt sätt. I manglingarna med Tsipras spelade paret skickligt sina roller som respektive ”den onde och den gode snuten”. Men det jag har gemensamt med Tusk är inte detta utan den risk för en grekisk ideologisk smitta över hela Europa som han säger sig frukta mer än den finansiella smitta som han inte ens bedömer som ett problem. Fast jag ser det förstås som en möjlighet. Men självklart bara om vi socialister och människor i den breda vänstern inte låter reaktionära högerpartier hålla i motståndets politiska taktpinnar. I så här klara ordalag berättade Tusk för en samling journalister om förhandlingarna och sina farhågor för framtiden:

”Jag var helt säker på att det inte fanns någon risk för en finansiell smitta även om Grekland lämnat euron. Det var inte bara en slogan, det var inte propaganda när Draghi och andra institutioner bekräftade att eurozonen i dag är relativt säker och att det inte finns en risk för smitta. Men självklart, efter en dramatisk händelse som en Grexit, kunde vi förutse en del politiska, ideologiska och geopolitiska konsekvenser.
Jag är verkligen rädd för denna ideologiska eller politiska smitta, inte en finansiell sådan, som skulle kunna komma ur den grekiska krisen. Dagens situation i Grekland, inklusive resultaten från folkomröstningen och de senaste allmänna valen, men också stämningsläget i en del kommentarer – vi har något som liknar en ny stor debatt i Europa. Allting handlar om nya ideologier. Faktum är att det inte är något nytt. Vi har något vi kan likna vid en ekonomisk och ideologisk illusion, nämligen att vi skulle ha en möjlighet att bygga en sorts alternativ till det traditionella europeiska ekonomiska systemet. Detta är inte bara ett grekiskt fenomen.
Denna nya intellektuella sinnesstämning, min intuition säger mig att det är en risk för Europa. Speciellt denna radikala vänsterillusion om att du kan bygga någon sorts alternativ till den europeiska ekonomiska visionen…Min rädsla är att denna ideologiska smitta är en större risk än den finansiella dito.
För mig är denna atmosfär lite lik tiden efter 1968 i Europa. Jag kan känna av, kanske inte en revolutionär stämning, men någonting av en vitt spridd otålighet. När otåligheten går över från en individuell historia till en social erfarenhet, är detta en introduktion för revolutioner. Jag tror att en del omständigheter liknar de som var vid handen 1968”.

Jag känner alltså av samma stämningar som Tusk – i de politiska vindarna från Grekland. Men ser givetvis helt andra möjligheter. ”Ungdomen är revolutionens stormsvalor” skrev Karl Liebknecht på sin tid. Samtidigt brukar vi säga att ”en svala gör ingen sommar”. Vi får se vad som flyger över Europa de kommande åren. Vem vet. Kanske Tusk och jag får rätt…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

 

Rädda Göteborgs sista varvskranar i innerhamnen!

Publicerat av
2

Två av Göteborgs sista varvskranar kan ha räddats till eftervärlden under den likvidation eller ”closing-out sale” som i dagarna skett av Götaverkens sista verksamhet, vilken drivits i form av ett reparationsvarv. Med reservation för att det eventuellt blir en ny auktion eftersom säljarnas reservationspris inte har uppnåtts.

De kranar, i hamnar och varv, som varit stadssilhuett, med bockade stålskelett svävande i älvens dimmor och dieselrök – under många år av mitt och hundratusentals andra göteborgares liv – anses inte av kommunen ha ett affektionsvärde som ens överskrider den betalning man får ut om de skulle malas ner till metallskrot i stället för att bevaras som kulturminnen. Politikerna vill hellre att Göteborg ska ”sättas på kartan” som den moderna ”evenemangsstaden” med öltält, piss i alla gatuhörn och allt annat som hör till nutida kommers.

Utsikt över Packhusplatsen. I bakgrunden Götaverkens flytdockor, Lundbyvassen och Rambergets väldiga knöl av Göteborgsgnejs. Målad av Sven Moell, bildkonstnär från Göteborg och hänger faktiskt hemma i vår hall.

Men andra göteborgare har i stället blivit ”krankramare” och hamn-, varvs- och sjöfartsnostalgin har erövrat en plats i tidningspalter och i sociala nätverk.

Även från mina fördolda gömmor i hjärnbarken bubblar det upp en rad minnen. I en rar liten blogg skriver Göteborgspostens Kristian Wedel om hur varvsepoken plötsligt försvann i ett japanskt slukhål när 1970-talet gick mot sitt slut. En insikt ”som hade varit ofattbar för en göteborgare på 1960-talet”, understryker han. ”Faktum är att man fortfarande träffar lokalpatrioter som knappt har insett det än.”…

http://blogg.gp.se/wedel/2015/02/26/spretiga-gnissliga-bullrande-vackra-kranar/

Nåväl, jag har trots allt accepterat att det väldiga industrilandskapet kring Göta älvs utlopp är borta. Efter en tid på Knippla/Nordöarna utanför Göteborg bor jag också sedan många år norr om Göteborg i Alefjäll och ser här mer av jord- och skogsbruk än av industriell produktion. Men alla minnen finns kvar. Både från ungdomen och alla åren som metallare i Volvo Lastvagnars stora anläggningar strax väster om Rambergets väldiga knöl. Under fem år jobbade jag också extra i hamnen som ”blixt”.

Där jag växte upp, nära Lundbyverken, Ramberget, innerhamnarna och Götaverken, arbetade var och varannan ”gubbe” på varven, andra var till sjöss, slet i hamnen eller jagades av ”spillkråkorna” (de som mätte upp arbetstiden ända ner till hundradels sekunder) vid Volvos löpande band. Från varven dånade ständigt nithamrarna, från hamnen kom ”farsorna” hem med apelsiner och många stolta storebröder skröt om alla sina resor till sjöss och alla hamnar där de levt rullan. Vid varje stor sjösättning av ett nytt fartyg drog vi i gäng ner till älven och begapade evenemanget.

Bilden från Kristian Wedels blogg.

Visst, godsverksamheten lever mer än någonsin ute i sina ytterhamnar, med containerhanteringen och Skarviks stora oljeimport. Snart nog 800 000 väldiga containers, så kallade tjugo-fots-enheter, omsätts varje år. Roll on/roll off-trafiken, med sina terminaltraktorer eller tugmasters drar av och ombord 574 000 enheter från de väldiga klossarna till containerfartyg. Världens största gigant i den klassen, M/V Mærsk Mc-Kinney Møller, som nu anlöper Göteborg, är stor som fyra gånger Friends Arena i Stockholm och bär med sig 88 000 containers…

Men fartyget är inte byggt på vare sig Götaverkens, Lindholmens, Eriksbergs eller Arendals varv utan i Sydkorea. Sjömännen är få, bemanningen på Mærsks nya monsterfartyg är bara 19 man, och ingen av dem lär komma från mina gamla hemmagator. Hamnarbetarkåren slimmas också varje dag. I ”Göteborgsandans” trivsel mellan stadens borgerlighet och socialdemokratins lokala hövdingar har verksamheten privatiserats. Gripsen och styckegodshanteringen i innerhamnarna är borta. Frihamnens löpande band vid sidan av Hisingsbron som tog emot Nordens hela bananimport har stannat utan politiskt gnissel. Fordonsindustrin lever. Men långt från innerstan och det moderna Göteborg. Volvo Lastvagnar ute i Tuve, Volvo Personvagnar i Torslanda.

Dumpas de sista kranarna i Göteborgs innerstad till skrot vrakar man också de sista symbolerna för vår industriella historia. Varför kulturminnesmärka hus, vilket i sig är en bra sak, men skövla alla minnen från de arbetsplatser som skapade Sveriges port mot Väster?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nu är det många som inte vill vara ”Charlie”…

Publicerat av
18

Både i radikala liberala kretsar och bland en del människor som uppfattar sig som vänster har det blivit populärt att inte vara ”Charlie”. Satiren i tidningen Charlie Hebdo sägs ha kantrat och slagit över i islamofobi. ”Yttrandefrihet är bra, men den ska inte missbrukas. Gränser ska dras. Vi ska inte förödmjuka varandra utan i stället ha en fin samtalston. Vi måste ha en återhållsam självcensur”. Ungefär så går tonerna.

I går visade IS upp bilder som visar hur dess krigare i den syriska staden Nineve i veckan avrättar två män genom att kasta ut dem från ett högt torn. Männen hade dömts för homosexualitet eller sodomi.

Nu är jag ingen konnässör på området. Jag har ingen sammanhängande översikt av vad tidningen publicerat. Ingen av de teckningar jag har sett har i och för sig gjort mig särskilt upprörd.

Men, dels är jag själv som person hårdfjällad i sammanhanget, jag är alltsedan barnsben van vid ”rabulism” inom konst, musik, litteratur och politik. Som många andra i vår kulturmiljö är jag uppvuxen i en kritisk, mycket sekulär miljö. Min uppfattning är i sammanhanget alltså mycket subjektiv. Dels berättar en del förnuftiga människor, som sett mer än vad jag har gjort av den galliska satiren, att de ogillat en hel del av det som skapats av Charlie Hebdos redaktion.

Här var det kristna i Zürich 1482 som brände två ”sodomiter” på bål.

Men, med detta i vågskålen kippar jag ändå efter andan inför hur många det är som gjort ett nummer av att häckla Charlie Hebdos avrättade medarbetare. Till och med innan dessa fått sin sista vila.

Jag tappar andan, eftersom jag räds dem som plötsligt vill dra gränser. I dag för vad som är tillbörligt, vi ska rätta oss efter ”det som går an”. I morgon blir det kanske tal om lagstiftning.

Själv är jag en svuren fiende till alla klerikala institutioner. Med några få undantag – som kväkarna – har världens olika trossystem, när de väl blivit institutioner, också blivit en del av en härskande, förtryckande statsmakt. Vi människor må söka tröst i olika religiösa övertygelser men eventuell religion är definitivt en privatsak. Var och en må leva med sina gudar, men kom inte med påbud om hur andra ska leva. Både lagstiftning och vardagsliv ska helt och hållet vara sekulär, den ska alltigenom vara jämlik och rättvis. Dess första budord, ristat i granit, ska givetvis vara: ”Påtvinga ingen annan någon Gud av något slag!”. Nej till identitetspolitik och särlagstiftning. En lokal majoritet ska inte kunna leva med andra regler för exempelvis familjerätten än de som gäller för majoritetssamhället. Om vi vill ska vi också kunna vara byfånar efter eget behag utan att störas av en häcklande mobb.

”Vad ska vi göra med våra pedofila biskopar? Gör film, som Polanski…”

Det sägs att vi inte ska rita karikatyrer av vare sig ”profeten” eller Jesus. Vad mer? Ska vi avstå från blasfemi eller hädelse? Eller andra kätterier? Får man rita en karikatyr av en påve? Av en ayatollah? Av en ärkebiskop? Av en rabbin? Av Dalai Lama? ”Om man visar bilder som religionen förbjuder är det inte religionen som utsätts för övergrepp, det är religionen som utsätter samhället för övergrepp. Bildförbud genomdrivet med våld, det är själva övergreppet”, skriver en av mina läsare. Bättre kan det inte uttryckas.

Ska kvinnorna ”tiga i församlingen”, alltså i offentligheten, som Paulus hävdade i Första Korinthierbrevet? Vidare, ska vi säga åt våra bögar att rusa tillbaka in i sina garderober? I de flesta stora trossystem ses homosexualitet, som straffbar, det sägs vara ”sodomi”, eller en handling som skändar skapelsen.

Ja, vad är det mer som kan få andra att ta illa upp. Får man skriva en roman om en kvinna som sliter sig loss från den patriarkaliska, religiösa miljö som fjättrar hennes liv? Var det verkligen rätt av Salman Rushdie att skriva sin ”Satansverserna”? Borde han inte ha redigerat om de delar där hundratals miljoner muslimer tyckte att han gav en provokativ och felaktig bild av deras profet? Eftersom han inte gjorde det, var det inte då rätt med fatwan om dödsstraff? Eller Carl Jonas Love Almqvist som på sin tid skrev romanen ”Det går an” där han ifrågasatte äktenskapet. Var det inte egentligen en patriotisk och bra sak att driva honom i landsflykt?

Symboliskt bränns här Salman Ruschdie på bål

Ja, frågorna hopar sig inför alla gränsdragningar som måste göras. För att inte tala om alla dem som kan komma sedan om vi börjar med denna självvalda censur.

Tro inte heller att denna konservatism, denna reaktion, kravet på återhållsamhet, skulle stanna vid den religiösa sfären om denna får genomslag. Varför ska man få förödmjuka konungen? Är inte detta i grunden ett avskyvärt majestätsbrott? Eller statsministern? Ja, ve den som ritar en nidbild av kungen med hans kaffeflickor, eller framställer Göran Persson som en pösig godsägare! Tänk hur många som skulle ta illa vid sig av sådana grova överdrifter. Ja, är inte modernism inom litteratur, konst och musik överhuvudtaget något som gör att människor tar illa vid sig? Tänka sig, att måla kvinnor som både är nakna och ser ut som kuber…

Redan i mina juvenila år vände jag mig emot alla förtryckande auktoriteter. Mitt i 1960-talets väldiga vänstervåg fanns ett väldigt baksug där Josef Stalin och Mao Tse Tung dyrkades som ledare, vilka inte gick att ifrågasätta. Vi som var då var revolutionära marxister och därför vände oss emot både stalinism och maoism utsattes för en förföljelse som kan vara svår att förstå för den som inte var med.

Här gjorde den legendariske satirtecknar Lars Hillersberg ett självporträtt sedan han sparkats ut från FIB/Kulturfront anklagad för ”trotskism”.

När vi i egna tidningar, broschyrer och på möten, ifrågasatte den traditionella arbetarrörelsens historieskrivning och dåvarande praktik, jagades vi ibland bort från möten, demonstrationer och organisationer. Under de senare tjugofem år i livet som jag arbetade som facklig aktivist inom Metallarbetarförbundet mötte jag från ledande socialdemokrater samma krav på återhållsamhet, samma auktoritära syn på ”rörelsen” och kraven på hovsamhet inför dess forna och nutida patriarker.

När Charb, Charlie Hebdos chefredaktör och legendariske tecknare gick till sista vilan var det flera tusen personer som hyllade honom genom att sjunga med till tonerna av Internationalen och vid begravningen deltog partiledare från hela Frankrikes arbetarrörelse. Till skillnad från anglosaxiska vänsterröster (inklusive svenska) och media som anklagat Charb för islamofobi och rasism demonstrerades här att det inte går att svikta när det gäller försvaret av det fria ordet – och de fria bilderna. Man kan gilla eller ogilla Charlie Hebdos humor och satir, men det finns ingen grund för att dess tecknare skapat sitt eget öde, att de bäddat för avrättningarna genom sina bilder.

Låt oss i stället vara vaksamma mot dem som försöker få alla oss andra att sjunga i samma lågmälda kör. Man ska ha rätt att ibland sjunga både falskt och högt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nalle Puh bannlyst för tvivelaktig sexualitet och opassande klädsel

Publicerat av
Svara

I morse fick en liten notis i tidningen Guardian mitt morgonkaffe att hamna i vrångstrupen. Tidningen berättade nämligen att kommunalfullmäktige i den polska staden Tuszyn fattat beslut om att bannlysa allas vår älskade Nalle Puh. Detta på grund av hans ”tvivelaktiga sexualitet” och ”opassande klädsel”.

Bakgrunden var ett förslag i fullmäktige om att använda sagofiguren Nalle Puh som varumärke och namn utåt för en nybyggd lekpark i den lilla staden. En idé som snabbt väckte ett fullkomligt raseri hos flera av fullmäktiges konservativa ledamöter. En av dem fördömde till och med den omtyckte seriefiguren som en ”hermafrodit”. Andra anklagade Nalle Puhs författare AA Milne för att ha skurit bort stackarns testiklar eftersom denne hade problem med hans sexuella identitet. En annan ledamot, Ryszard Cichy, menade att problemet helt enkelt är att Nalle Puh inte har ”en komplett garderob”. Underlivet är helt enkelt naket och oskyddat. ”Han är halvnaken och det är olämpligt för barn. Den polska björnen (i form av kramdjur) har kläder på hela kroppen. Puh är bara klädd från midjan och uppåt”, fortsatte han.

Polska militärens teddybjörn. Väl påklädd.

Kommunalfullmäktige i Tuszyn har ännu inte fattat sitt beslut om en frontfigur för den nya lekparken. Men så mycket är klart att denna kommer att vara väl påbyltad från topp till tå…

En i sig obetydlig nyhet, nästan komisk kuriosa, men faktiskt ännu ett tecken på den reaktionära kulturella reaktionära restauration som i dag sker i många av Europas stater. I Polen demonstrerade så sent som 11 november tusentals högerextrema och fascister mot judar och för ”att återupprätta Polens nationella och katolska värden”. Beslutet i Tuszyn om att bannlysa Nalle Puh är en del av samma katolska inkvisition.

Vad står på tur. Kalle Anka? Springer runt halvnaken med småankorna  Knatte, Fnatte och Tjatte. Är han pedofil? Är det månne därför han aldrig får till det med Kajsa Anka?

Ja, sedan om samma restauration når Sverige och min gamla hemstad Göteborg, då är det väl Lisebergskaninen som tvingas att välja mellan att få sparken eller att dra på sig ett par långbyxor…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Robert Aschberg om ”att slicka på sitt eget kön”…

Publicerat av
2

Att visa upp sig själv har människan gjort i alla tider. Samtidigt är det en social dygd att inte framhäva sig själv för mycket. Blir man för självupptagen, har en överdriven tro på den egna förmågan blir man ”en narcissist”, alltså en like med den vackra, självbespeglande grekiska ynglingen Narcissos som älskade sig själv men inte andra. Kärlekens gudinna Afrodite förvandlade därför i vredesmod honom till en pingstlilja…

 

Ser i dagens Aftonbladet att Robert Aschberg retat upp sig på att tekniken gjort att andra än han själv, helt enkelt vem som helst, kan framhäva sig själv på bild. Att ta kort på sig själv, så kallade ”selfies” ska därför enligt Aschberg ses som att slicka sig själv på könet eller i i röven. Självcentrerade programledare i TV ( som han själv) eller för den delen ”självporträtt” eller ”självbiografier” ser han däremot säkert som något oförargligt.

En gång i tiden var det en sensation inom journalistiken med en försynt byline under en artikel där författaren angavs och kanske presenterades, sedan gjorde tekniken att mer framgångsrika reportrar också kunde få framhäva sig själva med en bild. För inte så länge sedan blev det till och med vanligt att en bild-byline upphöjdes så mycket att den kunde placeras ovan artikeln.

Förstår inte hur Aschberg orkar reta upp sig. Är det sommarvärmen som gör att han inte hittar något bättre att skriva om? Bättre i så fall att börja med egen självsanering. Varför slicka sig själv i röven? Underteckna egna krönikor med blott ett blygsamt R.A.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Spridda bilder från Norr.

Publicerat av
Svara

Det är lättja som råder på vår blogg. Sommaren tar ut sin rätt och tränger undan politiska analyser och funderingar. I Timrå och min hemby Fagervik lockar andra saker än världsnyheterna. Så borde det inte vara, men så är det. Assad slutar inte att mörda sin befolkning. Men sol, vatten och vind bjuder in till avkoppling och lättja.

När vädret bjuder till finns det finaste området i Indalsälvens delta. Här har mitt energisnåla fordon tagit sig så långt ut i deltat som det går att komma. Klingerfjärden breder ut sig framför älvens utlopp med Alnön och Gistaholmarna i bakgrunden. Holmen till höger heter Sandgrundet och fanns inte när jag var liten. Den har vårfloderna byggt under decenniernas gång. Längst bort till höger ligger Timrå centrum. Dit finns det ingen anledning att ta sig när vädret bjuder upp till fest.

Åt andra hållet syns Söråkerslandet och Tynderö med den lilla öppningen ut mot Bottenhavet och Finland. Stranden är inbjudande för alla, speciellt barfamiljer eftersom det är mycket långgrunt.

När vågorna inte är för höga leker solen i vattnet, glittrar, liksom studsar på vågorna. Det är ju modernt att surfa. Under uppsikt från en torr kämpe.

Där sanden ligger nära leker solen i vattnet, ritar mönster i botten som om det vore norrsken i vattnet.

Ljuset rör sig i alla riktningar och skapar ständigt nya former. Det är bara kameran som håller fast bilden för en mikrosekund.

Är det eruption på Solens yta? Nej, bara en zoom av sandbotten. Eller…?

Motströms ligger öar och vikar där gäddorna är talrika under vårlig lek. Nu är de borta till mitten av augusti. Svanen går just upp till sitt bo. Från den udden har jag tagit många gäddor, ja faktiskt massor.

I Fagerviks båthamn är katten Pelle med svans alltid på språng för få lite kel. Den har sitt hem med husse och matte uppe i byn men under sommaren flyttar den ned till hamnen och blir kvar där hela sommaren. Märkligt men sant. Bordet på terassen utanför båtklubbens bastu är en favorit för den fyrbente hamnkaptenen.

Båtarna ligger också stilla. Ovanligt många tycker jag med tanke på att det är juli och söndag. Här uppe är det egentligen bara två och en halv till tre månader som det är båtväder.

I bastuns fönster är det också sommar. Ingen behöver värma sig i bastun.

Förr var det industriell rulle i byn. Nu finns det bara bilder kvar i det strövområde som breder ut sig där sulfitfabriken låg.

Om du åker E4 genom Timrå, på väg norrut eller söderut, ta då en liten omväg via Fagervik där du kan ta en fika eller en glass på ett nyöppnat kafé med många gamla prylar att titta på. Avfarten till Fagervik ligger strax söder om nya bron över E4:an, vid avfarten till Sörberge. Mitt i byn bredvid skolan ligger ”Sveas mitt i smeten”.

Där möts du av en alltid leende och glad Marianne som är uppfödd i ett bageri. Räkna med att det finns godsaker.

Det finns inga fula gubbar i byn. De har emigrerat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vita vidder, is och klippiga berg

Publicerat av
Svara

 

I mitt vintriga Fagervik breder vita vidder ut sig där ortens sulfitfabrik låg. Nu är det bara en skylt med foton från fornstora industriella dagar som påminner om livet förr.

 I båthamnen väntar kajerna tomma. Om tre månader är det full fart. Båtarna har putsats färdigt och guppar nöjsamt på det blå vattnet.

 

Än är det långt till att vattnet befriar sig från den metertjocka isens grepp.

 

Sista april ska den här rishögen vara större och brinna i kvällsmörkret. Ett hundratal personer brukar fira in våren. Ibland har isen gått ibland ligger den kvar. Endast Kung Bore vet vad.

Då ska också snart båtarna ligga fast förankrade på sina platser.

På golfbanan i bakgrunden ska det svingas vilt. Bollarna som hamnar i vattnet blir fickpengar för ungarna.

 Klippiga bergen i Fagervik tar tid på sig att smälta. Till början av juni kanske.

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tuareger -ett folk i blått.

Publicerat av
Svara

Med den franska militära interventionen i Mali och de islamistiska extremisternas agerande i norra delen av landet har nomadfolket tuaregerna kommit i fokus. Myter och verklighet blandas. Här vill jag ge er en längre analys av tuaregernas historia, kamp för sin livsstil och det dagliga brödet i ett utmärglat ökenlandskap.
Texten är skriven av Sarah Knopp, en amerikansk socialist som arbetar som lärare på en offentlig högskola i Los Angeles. Jag har låtit Google göra grovjobbet. Sedan har jag bara korrigerat de grövsta felaktigheterna i översättningen till svenska. Det är inte ett förfarande att rekommendera i allmänhet men i brist på tid får det duga även om språket är lite krystat i vissa passager. I slutet av artikeln finns en länk till originalet på engelska för dig som föredrar det.

För kosmopolitiska musikälskare, bröt tuaregfolket in på scenen år 2001 när deras mest framträdande musikgrupp, Tinariwen, sparkade loss under en internationellt uppmärksammad musikfestival i Timbuktu i Malis öken. Tio år senare, efter att ha spelat över 700 föreställningar i USA och Europa, vann Tinariwen en Grammy för «Bästa utländska album. »

Musikgruppen Tinariwen för fram tuaregernas kulturarv.

Men Tinariwen har en viktig historia som går tillbaka före 2001. Dess medlemmar deltog i tuaregernas motståndskamp mot den maliska regimen fram till 1990-talet. De flesta av dem växte upp i flyktingläger efter att ”ishumargenerationen” (utstötta arbetslösa) tvingades överge tuaregernas traditionella livsstil på grund av statligt tvång.

De var kritiska till sina förfäders strikta sociala hierarkier. Men när Tinariwen blev en internationell sensation, visade gruppen upp sig i traditionella tuaregkläder och hjälpte till att återskapa en romantiserad bild av gångna tider.

Med krisen i norra Mali och den franska regeringens militära ingripande i den tidigare kolonin, har tuaregerna hamnat i fokus för uppmärksamheten i väst på ett nytt sätt. I både dominerande media och i FN: s resolutioner, har de felaktigt sammanblandats med islamska jihadister, medan deras legitima klagomål mot den maliska regeringen ignorerats.

En domstol i Malis huvudstad Bamako utfärdade arresteringsorder förra veckan för tuaregledare från både Mouvement National de Liberation de L’Azawad (MNLA), den mest framträdande politiska tuareggruppen och Ansar al-Dine, en islamistisk grupp som importerats till norra Mali från Sydostasien, med en särskild evangelisk och sekteristisk salafistisk historia. Dessa två grupper har helt olika mål, ursprung och strategi, men den maliska staten målar dem med samma pensel.

Tuaregerna finns utspridda över en stor del av Sahara och i fem länder.

Vilka är tuaregerna och vilka är deras krav? Kräver de en separat stat? På vänsterkanten på webbsidan Counterpunch hävdade Patrick Cockburn i januari, «Den senaste krisen har sitt ursprung i ett nationalistiskt uppror av tuaregerna 2012. »[1]

Detta är delvis rätt, men den tuaregiska nationalismens karaktär, och kraven i upproret, måste utforskas mera konkret, annars kommer tuaregernas krav på ekonomiskt stöd och ett slut på det statliga förtrycket att förbises.

FN har redan undvikit de pressande ekonomiska och politiska frågor invånarna i norra Mali står inför genom att fördöma tuaregernas rätt till självständighet. I praktiken började upproret inte krav på en egen stat. Och Frankrike kan inte tillåtas hålla fast vid att ett militärt ingripande är lösningen på «problemen» i Mali, medan Paris ignorerar de svåra ekonomiska förhållandena som är roten till missnöjet bland tuaregfolket.
Tuaregfolket talar tamasheq, en del av den berbiska språkgruppen. Majoriteten av de en och en halv miljon tuareger som är utbredda över Niger, Mali, Algeriet, Libyen och Burkina Faso är muslimer. Historiskt är tuaregerna nomader och boskapsuppfödare och de dominerade de stora ökenområdena i dessa länder.

Handelsvägarna genom öknen känner tuaregerna utan och innan. Numera också till turisters nöje.

Nu, på grund av en rad år av torka i Sahara, påtvingad fast boende, restriktiv markpolitik från statens sida och statligt förtryck, har de blivit en migrerande arbetskraft i norra Afrika. Vissa praktiserar fortfarande boskapsskötsel, men många fler är beroende av urbana arbeten, pengar från anhöriga utomlands och statliga bidrag. Innan Muammar al-Gaddafis fall i Libyen förra året, fann en del arbete i den libyska statsapparaten, inklusive dess militär och säkerhetstjänst.

Tuaregfolket har alltid haft en konstig relation med den franska kolonialismen. Under konsolideringen av franska Sudan-som blev Republiken Mali efter självständigheten, mötte kolonialisterna hårt motstånd från tuaregerna, inklusive ett stort antikolonialt uppror 1919. Även om Frankrike segrade, förblev man försiktig med tuaregerna, vars kunskap om öknen gjorde dem till formidabla fiender.

Kolonialisterna utvecklade en romantisk fascination för dessa ökenmänniskor. Som en guvernör i Gaoregionen i Mali observerade 1962:

”De koloniala fanatikerna, förälskade i exotism, ville bevara nomaderna åt antropologer, etnografer berberofiler och orientalister som i sin besvikelse över 1900-talet, sökte en ö av människor orörda av föroreningar eller framsteg för att från tid till annan kunna andas in den ljuva doften av antika tider »

Grav i Gao, byggd i slutet av 1400-talet. I den tros Askia Mohammad I, Songhaifolkets förste Kung ligga begravd.

Eftersom en militär kontroll av tuaregerna aldrig var möjlig på grund av problemen med strid i ökenterräng beviljade fransmännen tuaregfolket stor självständighet. De befriades från obligatorisk militärtjänst och baskattades inte. De koloniala härskana lät också i praktiken slaveriet fortsätta bland tuaregerna.

Av den anledningen ogillade malierna i söder den privilegierade ställning som tuaregerna hade getts av den koloniala staten. Enligt historikern Baz Lecocq, ansåg tuaregerna den franska kolonialismen som ett bättre alternativ än den centrala maliska regeringen efter självständigheten.

Tuaregfolket är den dominerande etniska gruppen i öknen och i Kidal, men är en minoritet i de två största städerna i norra Mali, Timbuktu och Gao. Även om de utgör mindre än 10 procent av den maliska befolkningen, har nomaderna haft en oproportionerlig inverkan på den maliska statens öde sedan början av 60-talet. Vid tre viktiga tidpunkter, var de avgörande för statens öde i sin helhet.

Mali hade kanske inte grundats på det sätt som det blev om tuaregerna inte hade ingått ett avtal med EU Soudanaise-partiet Samling Démocratique Africain (US-RDA), ett afrikanskt-socialistiskt parti med medlemmar mest från södra Mali.

Efter att ha säkrat en allians med tuaregerna, förhandlade US-RDA fram villkoren för det franska tillbakadragandet. Fullt upptagna i kriget mot en nationell självständighetsrörelse i Algeriet, beslutade Frankrike att följa en annan strategi i franska Sudan. De lämnade fredligt över makten till US-RDA, i hopp om att alliera sig med den nya ledningen, i stället för att bekämpa den. Och faktiskt har det rått en mycket nära relation mellan Frankrike och härskarna i Mali sedan självständigheten.

Den andra gången som tuaregerna påverkade Malis öde var under deras andra uppror i början av 90-talet. Det var delvis den kris som orsakades av tuaregernas uppror som skapade utrymme för en demokratisk rörelse i huvudstaden för att störta diktaturen Moussa Traoré, som styrde Mali från 1968 till 1991. Från den tiden och framåt, var Mali allmänt erkänd som en demokrati, om än begränsad som den var.

Moussa Traoré tillsammans med Hissène Habré, blodig diktator i Tchad 1982-90.

Den en gång populära ledaren Amadou Toumani Touré som ersatte Traoré, störtades i en militärkupp i mars 2012. Än en gång var det ett tuareguppror, som inleddes i januari samma år, som utlöste militärkuppen. Amadou Haya Sanogo, en lägre officer utbildad i USA, piskade upp hat mot tuaregerna bland andra etniska grupper för att motivera kuppen.
Söder om Sahara är förbittringen tuaregerna omfattande. De pekas ofta ut som syndabockar för problemen i norr bland människor som citerar deras historia med slaveri och förmånlig behandling under det franska kolonialväldet. Sanogo motiverade kuppen genom att hävda att regeringen i Bamako borde slå ner hårdare på rebellerna.

Inom ett par månader efter kuppen organiserades Sonaga irreguljära milisenheter organiserade i norr baserade på andra etniska grupper än toaregerna för att bekämpa «islamisterna» och Ansar al-Dine [2]. Det är troligt att dessa miliser gjorde liten skillnad mellan tuaregerna i Ansar al-Dine, som har anslutit sig till islamister som al-Qaida i islamiska Maghreb, och tuaregfolket som ser sig själva föra en icke-religiös politisk kamp mot nationellt förtryck och för ekonomiskt stöd.

Att kategorisera en grupp nomader som en «nation» kan vara eller inte vara lämpligt. Det är en särskilt komplicerad fråga i post-koloniala Afrika, där kolonial inblandning i territoriella gränser för alltid förändrat maktrelationer mellan ursprungsbefolkningar.

Trots det delar tuaregerna ett språk och en historia, och ser sig själva som en sammanhållen grupp. De är utan tvekan förtryckta av den maliska staten. Mellan 1964 och 1967 utsattes de för en våldsam kampanj av påtvingad fast bosättning, bort från sin traditionella nomadiska livsstil. I de koloniala herrarnas fotspår fortsatte den maliska staten att utse tuaregernas chefer och ledare, och upphäva demokratiska val som tuaregiska klaner gjort. Användningen av deras språk tamasheq förbjöds i skolorna.

Kläder, kultur och språk är gemensamt för Saharas tuareger

Under tuaregupproren 1962-63 och 1990-94, begick den maliska armén brutala kollektiva bestraffningar. Den anklagades för förgiftning av brunnar och massmord på både civila och boskap. Maliska staten förklarade vissa ökenområden «förbjudna zoner” och hotade att skjuta alla i dessa områden, en särskilt förödande politik för ett folk som är beroende av betande boskap.

Tuaregfolket har alltid hävdat sin rätt till självbestämmande i Azawad, ökenregionen i Mali, Niger, Algeriet, Burkina Faso och Libyen. Även om en del av denna rätt stöder sig på påståendet att de historiskt har dominerat området, så kompliceras det av frågan om slaveriet.

Tuaregfolket praktiserar vissa former av slaveri, mycket olika, bör det noteras från slaveriet i den nya världen, fram till Malis oberoende. Nobla tuaregfamiljer höll hushållsslavar («iklan») och krävde tribut från byar under «slav»-jordbruk. Historiskt hade de också varit involverade i slavhanden över hela Nordafrika. Ett inslag som sporrade tuaregerna att göra uppror 1962 var deras önskan att kontrollera sina sociala hierarkier (och slavar) utan ingripande av regimen i Bamako -som till skillnad från den franska kolonialmakten genomförde ett allvarligt försök att stoppa tvångsarbetet.

Inne Mali är en populär förklaring till våldet i norr att tuareger hade kämpat som legosoldater den libyska regimen och kom tillbaka tungt beväpnade efter av Gaddafis fall. De nordliga rebellerna saknar ideologi, går detta argument, men är tidigare klienter åt Gaddafi som är intresserade av att skaffa inkomster nu när de är utan jobb.

Azawad är tuaregernas namn på deras ”land”.

Detta påstående har förnekats av MNLA, som skriver i en artikel på deras hemsida:

«Vi bekräftar och understryker att de stridande som återvände från Libyen kämpade mer ofta [tillsammans] med NTC (National Transitional Council) än vad de gjorde med Gaddafis styrkor. Vår högste militära befälhavare Mohammed Ag Najm, var förvisso en libysk officerare med maliskt ursprung, i tjänst hos Gaddafis regim liksom alla andra libyska officerare. Överste Mohammed Ag Najm uttryckte sin oenighet med den libyska ledaren mycket tidigt, i början av upproret i Libyen, och denna meningsskiljaktighet bekräftades av hans avgång från den libyska armén och hans anslutning till sitt eget folk i den nuvarande kampen för frigörelse av Azawad. »[3]

Utan tvekan hade vissa tuareger kämpat för Gaddafi. Medlemmarna i musikgruppen Tinariwen, till exempel, träffade varandra i militära träningsläger i Libyen i början av 80-talet. Gaddafi hyrde tuareger som legosoldater, och vid olika tidpunkter, för sina egna strategiska och politiska skäl, stödde den libyska diktatorn tuaregernas sak.

Men detta faktum gör inte tuaregernas anspråk på självbestämmande illegitimt. Eftersom de berövats sitt traditionella sätt att tjäna sitt uppehälle på av både miljöförändringar och maliska statens politik fanns få möjligheter för tuaregerna att överleva. Deras krav på autonomi är legitimt, och deras kamp fortsätter också efter Gadafis död.

Det finns åtminstone fyra stridande krafter i norra Mali.

Från och med november 2011, ägde en serie uppmärksammade kidnappningar av västerlänningar rum i norra Mali. Dessa kidnappningar antingen utförda av al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) eller av krafter anslutna till algeriska säkerhetstjänsten. (antropologen och FN-konsulten Jeremy Keenan tror det ganska troligt att algeriska styrkor deltagit i uppmärksammade kidnappningar i Sahara sedan 2003.)

I januari 2012, troligen stärkta av en ny ström av vapen till regionen efter Gaddafis fall, började tuaregmilis en serie skärmytslingar med Malis militär. Deras främsta mål var till synes att tvinga fram ekonomiska eftergifter från staten.

Saif Islam Khaddafi med sina tuaregiska livvakter

In i striden hoppade Rörelsen för Enhet och Jihad i Västafrika (MUJAO). Dessa två jihadistiska grupper har fått sällskap av Ansar al -Dine, som etniskt består av tuareger men som inte bör ”tuareggrupp” –eftersom den har sitt ursprung i Sydostasien. Efter att ha rekryterat den framträdande tuaregledaren Iyad ag Ghaly, efter nedgången av den politiska tuaregrörelsen, fick Ansar Dine stort följe bland tuaregerna. Men dess mål är inte att övervinna det historiska förtrycket av tuaregfolket, utan snarare en bredare agenda för en dominans för en salafistisk islam.

Det totala antalet soldater mellan de tre islamistiska grupperna är förmodligen ungefär 2 000 personer. MNLA, den största politiska tuareggruppen, står nu i hård opposition till dessa grupper.

Tuaregfolket, precis som alla andra «nationer», är inte en enhetlig grupp. Sedan det första upproret 1962, har det varit delat i fraktioner, en del vill föra kravet om «självbestämmande» till sin logiska slutsats av politiskt avskiljande på alla sätt, och andra vill någon typ av autonomi uppnådd genom förhandlingar med regimen i Mali.

De senare krafterna segrade. Det MNLA som dominerar idag hävdar att de mantlat Mouvement Frente Unite de l’Azawads roll, en av de viktigaste grupperna som förhandlade fred med Malis regering 1996.

År 1996 avslutade Bourempakten det andra tuaregupproret. Den maliska staten, med stöd av det internationella samfundet, både stater och icke-statliga organisationer, ägnade cirka 9 miljoner US$ för ett DDR-program (Avväpna,Demobilisera,Återanpassa) som gav kontanter i utbyte mot vapen, krediter för små företag och ökad finansiering av infrastruktur . Skolor och vårdcentraler byggdes, och ytterligare 150 miljoner dollar öronmärktes för återuppbyggnad. Staden Kidal fick elektricitet för första gången 1996.

Marknad i huvudstaden Bamako

I utbyte mot sitt löftet att lägga ned vapnen, fick tuaregiska ledare större  självstyre. Utöver DDR-programmet och investeringar i infrastruktur, valde flera tusen tuaregsoldater att integreras i Malis armé. I utbyte mot att ge upp det väpnade motståndet, tog Malis armé in dem som soldater och betalade dem en regelbunden lön.

Med denna historia utan tvekan i åtanke, kämpar MNLA i dag  i praktiken för mer ekonomiskt stöd och ett slut på statligt förtryck. I en obskyr del på MNLA:s webbsida och på franska, finns det krav på «suveränitet» och «självbestämmande”. Men i ett dokument som kallas« Förnyelsen av den väpnade kampen i Azawad» som är avsedd för en internationell publik, betonar MNLA mer pragmatiska och praktiska krav: dialog med maliska staten, ett stopp på militärens dödande och  ingripande av det «internationella samfundet».

Det är denna «pragmatism» som har lett MNLA till att acceptera den franska militära intervention i norra Mali. Enligt den kanadensiske socialisten Roger Annis [4] startade MNLA «samtal med Malis regering i december om autonomi i den norra regionen. I ett uttalande på sin webbsida den 13 januari ger MNLA sitt medgivande till den franska interventionen, men säger att maliska armén inte får passera förbi demarkationslinjen som deklarerades i april förra året.»

Tuaregfrågan är internationell. Mer tuareger bor i grannlandet Niger än i Mali, och även där har de organiserat en rörelse mot statligt förtryck, deras senaste uppror upphörde 2009.

Nigers president Mahamadou Issoufou sade att «hoten i Mali utgör ett inhemskt säkerhetsproblem för Niger»-och skickade 500 soldater till den internationella fredsbevarande styrkan i Mali [5] och bad den internationella styrkan att avväpna MNLA. Den nigeriska regeringen undertecknade ett avtal med USA om en bas för övervakningsdrönare [6].

François Hollandes smekmånad med opinionen i Mali kommer inte att bli lång.

Niger, liksom Mali under perioden före den senaste krisen, hade antagit en strategi för att försöka assimilera tuaregerna, integrera dem i staten (2011 utsågs en Tuareg till premiärminister) och bevilja dem begränsade ekonomiska eftergifter. Stora urangruvor i Niger representerar stora potentiella vinster för franska företag, samt geopolitisk makt. Således vill både Frankrikes och Nigers styrande elit ha stabilitet.

Trots enorma mineralrikedomar är Nigers bruttonationalprodukt per capita runt $ 374, enligt Världsbanken. Malis är runt $ 669, trots enorma guldreserver.

Så även om det är rätt på sätt och vis att tala om ett ”nationalistiskt uppror,» det är viktigt att notera att tuaregernas fattigdom är, mer än något annat, den drivande impulsen för ett folk som har lärt sig att väpnad kamp fungerar för att uppnå ekonomiska eftergifter från staten.

Detta är viktigt att erkänna eftersom västerländska regeringar och FN har tillbringat mycket tid till att «avvisa» tuaregfolkets rätt till självbestämmande. I juli 2012, säger FN: s resolution 2056, att det «upprepar sitt kategoriska avvisande av uttalanden från Nationella rörelsen för befrielsen av Azawad (MNLA) om ett så kallat ”oberoende” i norra Mali och upprepar vidare att det (FN) anser sådana proklamationer av noll värde».

Genom att låtsas att tuaregerna bara fokuserar på att skapa en separat stat, kan västerländska regeringar ignorera tuaregernas mer omedelbara krav. De kan ignorera den verkliga krisen, -att 400 000  malier i norr har fördrivits från sina hem.

Sarah Knopp

Länk till original; Who are the Tuareg?

Noter

[1] See on ESSF (article 27766), The Tuareg Insurgency and the Mali Trap.

[2] http://www.nytimes.com/2012/08/06/w…

[3] http://mnlamov.net/english/101-they…

[4] See on ESSF (article 27606), France launches bombing of northern Mali, with Canadian support.

[5] http://www.menafn.com/menafn/109360…

[6] http://www.guardian.co.uk/world/201…

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Respektera det syriska folkets rätt att synas

Publicerat av
1

Uttalande av Abounaddara – ett  filmkollektiv i Damaskus

Bachar al-Assad motsvarar inte vår bild av honom. Han kallas milischef, en kung, blodig tyrann, massmördare. Men han ser mest ut som en perfekt gentleman, med en nörds breda smil, och en aristokrats läspande. Även om vi vet att tyrannens soldater massakrerar änkor och föräldralösa barn är det svårt att inte drabbas av tvivel när man ser gentlemannen på Damaskusoperans scen där han nyligen höll ett tal och presenterade sig själv som garanten för den nationella samanhållningen ställd mot de förskräckliga jihadisterna.

”Gentlemannen” med fru. Enligt rykten ska familjelyckan snart utökas med ett fjärde barn.

Inte heller Syrien liknar sin egen image. Man säger att vårt land är nationalistiskt och sekulärt, som genomgått en grundläggande modernisering demografiskt och utbildningsmässigt, att vi är lika beredda som Tunisien att återknyta med den universella demokratiska modellen. Men vi serveras bilder av ett land i ett ”religionskrig” för att inte säga i en ”somalisering”. Det är svårt att inte drabbas av tvivel inför dessa bilder som de stora medierna serverar. Man kanske snart ska skicka några Rafale eller F-16 för att hjälpa gentlemannen på operan i Damaskus göra slut på al-Qaidas anhängare.

Det är en förväxling av bilder som tjänar Bachar al-Assad på bekostnad av hans tiotusentals bekräftade offer. Den främste ansvarige för detta bedrägeri är utan tvekan Baahtregimen som förnekat Syrien sin rätta image. Efter maktövertagandet i kuppen 1963 har regimen skapat en totalitär bild av Syrien efter att ha fördrivit den liberala eliten, nationaliserat civilsamhället och monopoliserat den kulturella och artistiska produktionen.

”Ett fritt Syrien” – skrivet på en övergiven stridsvagn i Homs

Och det så grundligt att syrierna inte hade mer kvar än den officiella bilden av ett folk enat bakom sin ledare, som antas vara den enda garanten för freden, det sekulära samhället och den arabiska nationalismen, känd under namnet ”Al Assads Syrien”.

De förvillande bilderna har inte minst vårdats av utländska media som i allmänhet nöjt sig med att betrakta Syrien genom geopolitikens, folktrons, och det ”komplicerade Österns” prisma? För man har producerat många ”uppslag” som det heter i mediejargong, eller dokumentärfilmer om tyrannens personlighet, konflikten med Israel, om läckerheterna i Medinan och om Österns kristna. Men vad har verkligen gjorts för att se och lyssna till det syriska samhälle som dömts till osynlighet av tyrannen mot vilken samhället nu reser sig. Och hur återge detta samhälle en röst när dess rena existens verkar i fara av det faktum att det saknar uttrycksmöjligheter.

I stället för att som förr begå självkritik har de stora arabiska och västerländska medierna valt att sätta full fart framåt. Från den syriska revolutionens början i mars 2011 ville de bryta igenom regimens blackout genom att vända sig till de självproklamerade nya representanterna för samhället, som oppositionella politiker, aktivister, amatörjournalister, intellektuella och artister. Tyvärr kom dessa gudasända representanter att rättfärdiga en medial diskurs som reducerar revolutionen till ett ”Sörgården” i en kamp mellan det goda och det onda, mellan folket och monstret vid makten. Så genom en överdriven fokusering på monstret och ett ständigt upprepande att hans dagar är räknade har media till sist lyckats diskreditera sig själv. Att hela tiden betrakta revolutionen i jihadismens prisma har gjort Bachar al-Assads bild av en jihadistisk komplott trovärdig. I kraft av att visa upp samhället i form av tvivelaktiga bilder har man gett vatten på kvarnen åt de som tvivlar på existensen av detta upproriska samhälle.

I dag kämpar det syriska samhället för att försvara sin existens ställd mot en milisstat som försöker krossa alla former av band i samhället. Om samhället lyckas överleva kan det ta del av ”civilisationernas möte” som demografer och Medelhavets vise lovar oss. Annars riskerar det att falla ner i kaos till Bachar al-Assads och jihadisternas stora nöje.

Vad gäller oss, statliga syriska filmmakare, är vi fullkomligt engagerade i kampen. Vi tillverkar akutfilm för att visa upp vårt samhälle som ett offer för barbariet. Många artister och anonyma syriska medborgare gör som oss och publicerar alternativa bilder som de kastar ut på Nätet, likt flaskpost i havet. Låt oss säga att vi fast och bestämt tror det är möjligt att presentera kampen för frihet utan att förfalla till idyller, att visa fasorna utan att bli obscen, att tala om jihad utan att tappa känslan för proportioner.

Publicerad i Libération den 22 januari 2013.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,