Kategoriarkiv: Religion

Assad saknar religiös och etnisk bas. Han har medlöpare.

Publicerat av
5

Allt från den syriska revolutionens första dag har Assads regim gjort allt för att framställa upproret som ett sekteristiskt uppror av den sunnitiska folkmajoriteten. En seger för revolutionen vore en katastrof för landets minoriteter.

-Endast, jag Bachar Assad, skyddar alawiterna, de kristna, kurderna, druzerna och de andra minoriteterna i Syrien. Det är en bild som han lyckats sprida så effektivt att även delar av den internationella vänstern och radikala intellektuella tagit den till sig.

Assad håller sin ”skyddande hand” över alawiterna i en stadsdel i Hama

Ändå stämmer bilden inte alls. Liksom diktaturer i allmänhet har också regimen i Damaskus sina stödtrupper i alla folkgrupper i samhället. Men det är inte ett kollektivt stöd från någon folkgrupp utan en uppslutning kring regimen av individer med olika intressen att ta tillvara på. I grunden går klyftan i samhället mellan de fattiga och förtryckta och den härskande eliten som via tusen band är uppknuten till familjen Assads öde.

Den mest framträdande bilden av en sekteristisk splittring är den som buntar ihop hela den alawitiska minoriteten till en enda stödtrupp som lojalt, ja nästan blint sluter upp bakom Assad bara för att han själv tillhör den alawitiska sekten. Redan för sex månader sedan sprack den bilden då skarpa motsättningar bröt ut mellan prominenta familjer och familjen Assad i diktatorns hemstad al-Qardaha där brodern Mohammed al-Assad härskade över bandit- och smuggelmaffian Shabiha.
Inte heller den alawitiska officerskasten står enad bakom Assad. I slutet av februari flydde åtta högt rankade alawitiska officerare med sina familjer till guvernörskapet Mafraq i Jordanien. De hade fungerat som informatörer åt FSA innan de hoppade av. Till Turkiet anlände helt nyligen ett 20-tal alawitiska officerare som tillhört den beryktade fjärde divisionen under Mahar Assads ledning och det republikanska gardet.

Delegater vid alawiternas konferens i Kairo.

Men den verkliga dödsstöten mot Assads propaganda om alawiternas lojalitet med regimen kom i mitten av mars då oppositionella alawiter organiserade en konferens i Kairo för att deklarera sitt stöd till och deltagande i den syriska revolutionen. Konferensen antog en tolvpunkts deklaration som översatts till svenska av solidaritetsaktivisten John Swedenmark (stort tack för det) och som följer här:

1 / Den syriska revolutionen är alla folkgruppers uppror mot tyranni, despotism och korruption, ingenting annat.

2 / Den syriska regimen kännetecknas av despotism, plundring och förstörelse. Att jämställa den alawitiska folkgruppen med den nuvarande regimen är ett moraliskt misstag och en livsfarlig politik. Den syriska regimen är inte den alawitiska folkgruppens regim. Den har aldrig stått i regimens tjänst och kommer aldrig att göra det, tvärtom har regimen hållit och fortsätter att hålla den som gisslan. Den syriska revolutionens uppgift är därför att, inom ramen för återuppbyggnaden av den nationella identiteten, befria den alawitiska folkgruppen från den fångenskap i vilken den hålls av den regim som nu har makten.

3 / Modet och det historiska ansvaret ger oss idag i uppdrag att tala om för våra familjer och våra närstående att deras framtid och deras trygghet finns hos det syriska folket i dess revolution. Vi avvisar kategoriskt varje försök att bemäktiga sig folkgruppen för att driva den till konfrontation med våra bröder från andra delar av det syriska folket. Vi tillskriver regimen det fulla ansvaret för de offer som skördats i den alawitiska folkgruppen.

4 / Vi kräver inte bara regimens fall, utan även en nedmontering av den totalitära struktur som den har inrättat samt upprättandet av en stat byggd på rättvisa och medborgarskap.

5 / De brott som den syriska regimen har begått är en skam såväl för den själv som för mänskligheten och dess historia. Dessa brott ger oss i uppdrag, som människor och som syrier, att inte kräva något mindre än en historisk process där regimen ska ställas till svars för de mest föraktliga brott som mänskligheten känner till. Vi upprepar att räkningen måste göras upp med alla de som avsiktligen bidragit till att oskyldiga syrier har fått spilla blod. De medlemmar av den alawitiska folkgruppen eller andra folkgrupper som påstås ha varit inblandade i sådana handlingar bör ställas inför domstol för att dömas i enlighet med lagen och under rättvisa villkor.

6 / Den syriska regimen ljuger när den låtsas skydda minoriteter, i synnerhet alawiterna. På så vis försöker den skrämma syrierna genom att vifta med en fågelskrämma som ska föreställa en möjlig radikal islamism, som regimen försäkrar att den ser komma. Regimen försöker även få världen att tro att den bekämpar jihadistiska grupper och att den utgör den bästa försäkringen mot terrorism.

7 / På grund av egenarten i det stadium som revolutionen just nu genomgår – de religiösa spänningar och de inre splittringar som har framkallats både av regimen och av andra parter – inser deltagarna i denna kongress att det syriska folkets olika beståndsdelar upplever ett enormt behov av att få känna sig lugnade. Den allmänna princip som ska råda i den kommande syriska staten är att försäkringar och garantier inte kan utgå från någon annan än från det syriska folket självt. Folket ska vara den enda beskyddaren och den enda försvararen av hela Syrien. Varje anspråk på att ge beskydd eller utfärda garantier vilar på religiösa grundvalar som står i motsats till begreppet medborgarskap.

8 / Den syriska revolutionen reste sig för att instifta en demokratisk stat och bygga en stat byggd på medborgarskap. Alla som försöker avleda denna revolution från dess grundläggande mål genom att ge den en religiös eller sekteristisk vändning bidrar till att spilla syriers blod.

9 / Vi kallar alla som stödjer regimen, oavsett deras tillhörighet, att omedelbart upphöra med det. Den dödar nämligen deras bröder och utgör ett hot mot landets nutid och framtid. De bör rikta in sina krafter på att störta den despot som driver Syrien mot det okända. Vi uppmanar alla tysta kategorier att höja sin röst, att ta sitt historiska ansvar gentemot fosterlandet och att ansluta sig till revolutionens led.

10 / Vi uppmanar våra bröder i de syriska arméstyrkorna, och särskilt vår folkgrupps söner, att inte resa vapen mot dem som tillhör samma folk som oss, och att inte ansluta sig till leden i en armé som regimen driver att döda andra syrier. Vi fordrar också av revolutionens styrkor att de tar sitt ansvar och ger dem den hjälp de behöver för att kunna lösgöra sig från regimen.

11 / Vi blundar inte för de fel som begåtts i revolutionens namn, oavsett om de härrör från de beväpnade styrkorna eller radikala jihadistgrupper. Vi iakttar ingen medskyldig tystnad om sådant som förändrar revolutionens ansikte. Men vi anser att regimen är anstiftare till dessa förvanskningar, direkt eller indirekt, oavsett om de uppstått i stunden eller under regimens långa tid vid makten.

12 / Varje försök att dela Syrien, oavsett om de härrör från yttre eller inre parter, är ett förräderi mot fosterlandet, mot historien och mot kommande generationer. Som syrier bör vi alla bekämpa denna avdrift och säga nej till varje form av delning. Syrien ska alltid förbli en enda stat för alla sina barn.

När vi idag tar till orda efter mötet i Kairo förklarar vi därför att vi som syrier tillhör ett av jordens äldsta folk. Detta folk har gett sig in i revolutionen för frihetens, den mänskliga värdighetens och rättvisans skull. Det har som mål att upprätta en modern, civil och demokratisk stat som är dess egen, ett fosterland öppet för alla utan uppdelning eller åtskillnad som kopplas till religion, härkomst eller kön. I dessa övertygelser rotar sig kongressens slagord: ”Vi är alla syrier. Tillsammans på väg mot ett fosterland för alla.”

 Kairo 22-23 mars 2013.

Så här ser det ur där Assads ”skyddande hand” slagit till.

Ett starkt dokument som klart tar ställning för upproret mot diktaturen. Ska man lyfta fram någon kritisk punkt så är det nog deklarationens oklara skrivningar kring de nationella minoriteternas rättigheter till självständighet, framför allt gäller det kurderna i landet.

De kristna sägs också sluta upp bakom Assad, om än passivt. Mest av rädsla för pogromer och förföljelse efter en seger för uppororet, sägs det. Det har förekommit enskilda sekteristiska handlingar mot kristna från islamistiska grupper i upprorets led. Det har också förekommit groteska lögner som spritts av regimen och dess anhängare, tyvärr också av vissa vänstergrupper, att hela städer med kristna drivits på flykten av blodtörstiga terrorister. Dessa vandringssägner föll platt till marken då biskopen i Aleppo förklarade att de kristna också flydde från regimens bomber och granater likt alla andra medborgare. Vissa stöder regimen, andra revolutionen och resten försöker överleva, enligt biskopen.

Syriens kristna är splittrade mellan anhängare av och motståndare till regimen.

Inte heller är det sant att den sunnitiska majoriteten står som en man bakom upproret. Flera av Assads närmaste personer är sunniter och många av landets rika handelsmän står och faller med regimen, därför står de också bakom Assad. Inte ens de religiösa sunnitiska ledarna står enade bakom det ena eller det andra lägret. Bästa beviset är att sunniten shejk Mohammad Said Ramadan Al Buti var en hängiven anhängare av familjen Assad. Vem eller vilka som mördade honom i moskén i Damaskus är oklart. Regimen har inte producerat några bevis för ansvaret och oppositionen har tagit avstånd från bombdådet.

Shejk Mohammed Said Ramadan Al Buti. En hängiven anhängare av diktaturen.

Kurderna har hittills inte aktivt deltagit i det väpnade upproret mot regimen. I den kurdiska regionen av Syrien har regimen lämnat fältet öppet för PYD, systerorganisation till det turkiska PKK, och PYD:s väpnade milis YPG. Andra kurdiska partier och organisationer i det Kurdiska nationella rådet har däremot klart uttalat sitt stöd till revolutionen och kräver Assads avgång. De anklagar också PYD/YPG för att spela under täcket med Assad. Hur mycket sanning som ligger bakom det finns det ingen klarhet om än. Klart är dock att den kurdiska minoriteten inte står på regimens sida.

Alltså är det helt klart att ingen religiös eller etnisk grupp står lojal och enad bakom regimen och dess desperata försök att med flygvapen, missiler, artilleri och stridsvagnar klamra sig fast vid makten till varje pris. Inget pris verkar vara för högt. Tiotusen och åter tiotusen har fängslats, torterats och mördats av regimen. Hela byar och stadsdelar raserats jämnt med marken utan hänsyn till civila, kvinnor och barn. Den som sätter in sitt lands stridsflyg mot den egna befolkningen har bara ett öde som väntar. Det som många despoter gått till mötes.

Här under hittar du tre mycket intressanta artiklar på engelska om grunderna i den syriska revolutionen och varför delar av den internationella vänstern vänder revolutionen ryggen.

Länkar:  Om vänstersveket mot revolutionens,

Syriens revolution startade på landsbygden,

Revolution eller inbördeskrig?,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Förutfattade meningar om islamsk fundamentalism i Syrien.

Publicerat av
17

Av Benny & Göte

Det är med en viss tvekan som vi publicerar den här bloggtexten eftersom det är ett svar på en text publicerad på webbsajten Marxistarkivet som vår partikamrat Martin Fahlgren står för. Vi har tidigare skrivit att Marxistarkivet är en ovärderlig källa för den som söker marxistiska klassiker och andra historiska dokument från arbetarrörelsens historia.

Men sedan ett tag tillbaka använder också Martin Fahlgren sitt arkiv till att delta i den offentliga debatten som pågår om revolutionen i Syrien. I dagarna har han därför lagt ut en samling av artiklar med en ny introduktion som i huvudsak är en polemik med vår bloggs politiska hållning till det syriska upproret. Därför har vi beslutat att lägga ut ett kortare svar. Länkar till artiklar som berör diskussionen hittar du längst ner. Gillar du inte polemik inom vänstern är det bara att hoppa över den här texten.

Kontentan av MF:s kritik är att vi har ett ”tunnelseende” i konflikten där vi bara ser vad vi vill se och att vi grovt underskattar den islamistiska faran i Syrien. Resten av kritiken som att vi har ett ”sektbeteende”, är ”okamratliga”, inte vill debattera och andra punkter lämnar vi därhän. Upp till var och en att skapa sig en egen uppfattning om det.

I texten skriver MF att vi inte bemöter hans politiska analyser av situationen utan bara polemiserar med tidningen Offensiv där Arne Johansson skrev en artikel i vilken han betecknade situationen i Syrien som ”ett reaktionärt krig” i vilket revolutionära socialister inte kan ta ställning mellan regimen och FSA.

Anledningen till att vi drog upp polemiken med Arne Johanssons position var mycket enkel. Martin Fahlgren hade nämligen aldrig själv öppet redovisat någon politisk analys, bara plockat ihop en bukett med andras blomster. Med tillägget att han själv stod närmast just Arne Johanssons position.

Men tillbaka till ”tunnelseendet”. Ett tungt bevis för vår blindhet inför den islamistiska faran hittar MF i en bild som vi publicerade i vårt första svar till honom. Bilden ifråga är den här under som tagits under en demonstration i staden Idlib och publicerats av den lokala samordningskommittén, LCC. Men tyvärr för MF är den inte ett bevis på vår underskattning av den islamistiska fundamentalismen utan tvärtom ett bevis på att MF skjuter sig själv i foten genom att tolka in sina egna förutfattade meningar i bilden.

Så här kommenterar MF bilden ovan:

”Uppenbarligen så får de (K&Å) inga ’vibbar’ av bilden. Kvinnor ja. Inget fel med det. Men hur är de klädda? Jo, alla täcker inte bara håret utan även ansiktet, utom flickan i högra hörnen och kvinnan till vänster (som har svarta glasögon). För mig är detta en bild som oroar. Jämför med de bilder som vi fick under upproren i Egypten och Tunisien, där de flesta var klädda ungefär som oss, dvs många av kvinnorna täckte inte ens håret och en minoritet täckte ansiktet. Således: Om bilden ovan är representativ, då säger den oss att islamistisk fundamentalism har betydligt större inflytande i upproret i Syrien än det hade i t ex Egypten. Men uppenbarligen kom K&Å inte ens på den tanken, utan såg att här fanns en fin bild. Detta tolkar jag som ett uttryck för att de har förutfattade meningar, ser det de vill se”

I ett mejl till MF frågade vi: ”Och du själv Martin, har du inte ens tänkt tanken att de kanske döljer sina ansikten för att inte råka ut för problem? De kanske tvingas dagligen ta sig igenom regeringskontrollerade check-points. Innan du börjar tala om förutfattade meningar kan det vara nyttigt att kontrollera dina egna.”

Till vilket vi fick följande svar:

”Inser du inte själv att du kommer med ett krystat argument?
Bilden är tagen i ett befriat område, där LCC har stort inflytande. Kvinnorna borde således ha mindre anledning att dölja sina ansikten än de som demonstrerade i t ex Kairo, när säkerhetspolisen fortfarande var i farten… Och jag har sett massor med fotografier och videosnuttar med demonstrationer i olika delar av Syrien där vuxna män och ungdomar deltagit – de täckte inte sina ansikten. Du har säkert också sett sådana.

Att sunnimuslimska krafter, främst i skepnad av Muslimska brödraskapet, har ett stort inflytande i anti-Assadkampen i Syrien känner också du till. Det hänger samman med Assad-regimens historia och dess förtryck mot sunnimuslimerna som är i största gruppen i detta land. Det Muslimska brödraskapet i Syrien tillhör de mer reaktionära i sin familj (enligt bl a Achcar). I Syrien har de också en lång historia av hård kamp mot regimen (även med användning av terroristiska metoder) bakom sig och har utsatts för mycket hårt förtryck från regimen (massakern 1982 är väl mest känd).

Att det Muslimska brödraskapet vill utforma samhället i enlighet med egna ideal borde vara självklart. Och därmed skulle det också vara mycket märkligt om inte deras syn på kvinnornas plats i samhället och deras klädsel inte tog sig uttryck i praktiken. Detta är den rimliga tolkningen av fotografiet. Din tolkning är däremot inte särskilt sannolik.”

I vår blogg använde vi bilden ovan bara som en illustration utan någon speciell tanke bakom. Men eftersom MF ”tolkade” in en hel analys av hur dessa kvinnors klädsel visar att den islamistiska fundamentalismen ”har betydligt större inflytande i upproret i Syrien än det hade i t ex Egypten” beslutade vi att skaffa mer information om bilden i stället för att själva ”tolka” vad den visar.

Vi frågade den syriska socialisten Nadia Driai-Bayrakdar, poet och aktivist i Föreningen  Syrien Sverige, vad hon kunde säga om kvinnorna på bilden.

Hon svarade att bilden med all säkerhet visar kvinnor som vill dölja sin identitet för att slippa problem med säkerhetspolisen. Bilden är enligt Nadja från de första månaderna av revolutionen då staden Idlib fortfarande hölls i ett järngrepp av regimen. Beviset för det är att kvinnan främst i bilden har den syriska flaggan med två stjärnor som symbol på fingrarna. Det var först flera månader senare som oppositionen antog den gamla syriska flaggan med tre stjärnor som symbol för motståndet.

Kläderna och parollen ”freedom” (på plakatet och på arabiska i handflatan) visar att det INTE handlar om islamistiska fundamentalister på bilden. Den illröda sjalen är inte en kvinnlig fundamentalists attribut och den svarta ansiktsduken är inte av tunt tyg utan ser ut som en rätt så grov halsduk som dragits upp över näsan. Islamska fundamentalister reser inte heller parollen ”freedom” utan höjer svarta plakat med citat ur koranen i vitt.

Nadia kontaktade också en socialistisk vän i Idlib som säger att han aldrig har sett kvinnor i staden i den utstyrsel som kvinnorna på bilden bär. Han menar att det är uppenbart att det handlar om ”revolutionärer” som skyddar sin identitet.

Så mycket var det med det ”tunnelseendet” och våra uteblivna ”vibbar”. I stället för att vara den ”rimliga tolkningen” av bilden, som MF anser, så avslöjar kommentarerna bara hans egna förutfattade meningar om hur den islamistiska fundamentalismen yttrar sig.

Vi kan inte heller låta bli att undra vad MF menar med att i Egypten och Tunisien var ”de flesta klädda ungefär som oss”? Är det bara ett oskyldigt konstaterande utan någon verklig mening med jämförelsen? Eller skulle det vara något slags måttstock på normalitet att vara ”klädda som oss”,  att unga kvinnor i H&M-uniform är bevis för frigörelse och radikalism? Vi står frågande…

Det här ger oss ”vibbar” om förtryckta kvinnor som kanske inte frivilligt valt sina kläder.

Det här börjar redan bli för långt och debatten om utvecklingen i Syrien är långt ifrån slut. Det är en demokratisk revolution som hotas att krossas av en brutal diktatur och som hotas att ätas upp inifrån av odemokratiska fundamentalistiska krafter med en egen agenda. Det verkliga problemet för socialister är därför att utveckla stödarbetet med de demokratiska krafterna i kampen.  Som vår Marx sa en gång, det gäller inte att bara förklara världen utan också att förändra den. En revolution är aldrig vacker och ren. Att de som strider mot Assad inte gjort sig av med sin religiositet innan de demonstrerar och tar till vapen för att försvara sig är en del av en verklighet som vi har att ta ställning till.  Att tveka i stödet till revolutionen mot en diktatur därför att en liten del av de som strider kanske en dag kan kidnappa revolutionen är att vända kampen ryggen. Genom uteblivet hängivet stöd i dag blir vi medansvariga till en eventuell seger i morgon för mörka krafter som surfat på den folkliga resningen.

Länkar: Artikelsamling av Martin Fahlgren,Svar av K&Å,Ny artikelsamling av MF,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Reaktionär nationalism – farlig efterbörd till Cypernkrisen

Publicerat av
6

.

.

”Det är Tyskland som bestämmer”, hör vi Angela Merkel säga samtidigt som hon pekar med hela handen. ”Våra skattebetalare ska inte betala när andra stater i Europa missköter sina ekonomier”, är budskapet från förbundskanslern.

För hennes del är de kavata tagen nödvändiga inför de viktiga valen till Förbundsdagen i höst. Som på så många andra håll i Europa är det också i Tyskland främst mest de mörkblått konservativa eller de högerextrema som traditionellt har profilerat sig genom att slå mot EU och euron. Men en ny EU-kritisk partiformation, ”Alternativ för Tyskland”, är under uppsegling och har från den borgerliga mitten mönstrat starka namn som det Tyska Industriförbundets (!) tidigare ordförande Hans-Olaf Henkel och kända liberala ekonomer som Joachim Starbatty och Wilhelm Hankel. De två senare uppmärksammades när de menade att Trojkans (EU, EEC och IMF) uppgörelse med den grekiska regeringen stred mot den tyska konstitutionen. För Merkels del har det i dessa förhandlingar gällt att avvärja denna utmaning genom att visa var skåpet ska stå eller snarare hur Europas bankväsende ska skötas.

Till mångas förtjusning och skadeglädje så har hon om inte snaggat så åtminstone kortklippt en del stenrika ryska oligarker på Cypern. I den tyska populärpressen har Merkels hårdhänta handlag med frisörsaxen när det gällt Cyperns rubelmiljardärer gillats stort. ”De får städa upp efter sin egen skit”, säger Bild-Zeitungs kommentatorer på nätet och blundar för det faktum att det mest är alla vanliga cyprioter som drabbas när landet nu störtas in i det som säkert blir en depression. Tidningens redaktörer hjälper också sina läsare på traven med att väcka liv i gammalt nationellt rysshat. Tsaren, bolsjeviker eller oligarker. Måltavlorna spelar ingen roll bara de är ryska.

.

.

”Cypern gråter. Ryssarna partajar”, berättar boulevardtidningen Bild.

.

Hur Rysslands ekonomiska och politiska eliter själva ser på det Cypern där bankväsendet till stor del har blivit en obskyr transithall för ryska pengar är lite tvetydigt. Har man kopplingar till ”vittvätten” och omsättningen av rubel i Nicosia samt oligarkernas återinvesteringar i det egna eller forna hemlandet är upprördheten naturligtvis stor.  Många politiker och tidningar stormar mot att ”dagens eurobolsjeviker” stjäl andras pengar. ”Det ryska näringslivet har fått en påminnelse om sedan länge glömda tider i Sovjet”, utbrister affärslobbyisten Alexander Galushka förnärmat och fortsätter: ”Det här dödar tilltron för Cyperns finansiella system liksom för Europa i stort och demonstrerar EU:s dubbla standard”.

Premiärminister Dmitry Medvedev anklagar Eurogruppen för stöld. Men hans närmaste man, Igor Shuvalov, har talat om ”att det som hänt är en viktig signal för dem som är beredda att flytta sitt kapital till rysk jurisdiktion”. Wladimir Putin, som är något av en rysk Bonarparte vilken själv inkarnerar staten till synes ovanför klasserna och som sådan har en del otalt med många av de ryska oligarkerna på Cypern, han valde en försiktig balansgång genom att kort och gott konstatera ett godkännande av Trojkans räfst Han vet att de flesta ryssar inte partajar på Cypern utan hatar sina oligarker – och de flesta politiker…

.

.

Nej, Putin utmanar inte ”Europa”, han vill inte förstöra ekonomierna för de viktigaste köparna av rysk naturgas.  När ärevördiga brittiska The Times uppviglar sina läsare med en rubrik om att ”Krisen på Cypern fördjupas av att Ryssland hotar EU” kan man däremot känna sig förflyttad tillbaka ända till 1878 när det Brittiska imperiet ockuperade Cypern, då som ett sätt att militärt blockera Ryssland från Medelhavet. Den ockupation som för övrigt var inledningen till en grekcypriotisk nationalism…

.

.

En satirteckning i brittiska Punsch från 1878. Den brittiska överbefälhavaren kysser Afrodite på hand. Hon ska enligt mytologin ha fötts ur skummet från Medelhavets böljor nära Cyperns stränder.

Som en historisk ironi använde britterna Cypern som en militärbas för att skydda det försvagade ”turkväldet” (Ottomanska riket) mot ”ryssen”.  Ön som under en kort tid på 1100-talet faktiskt regerades av Rikard Lejonhjärta (han sålde hela härligheten till tempelriddarna) blev senare, efter Första världskriget. när ”britter ställdes mot turkar” en kronkoloni styrd från London.

.

.

Moderna hunner invaderar Cypern: ”Attila kommer! Attila kommer!” ropar de förskräckta cyprioterna när stridslystna Tysklands Angela Merkel och  hennes finansminister Wolfgang Schäuble samt IMF:s Christine Lagarde vadar i land. Här möter vi en satir som påminner om tiden för romarrikets sönderfall när Afrodites ö var hotad av de germanska stammar som invaderade kejsardömet. Utgången av den krisen blev i stället att Cypern blev en del av det Bysantiska riket.

.

.

Här en färsk bild av äldre cyprioter i Nicosia försjunkna i djup bön för att få frälsning från ”EU:s finansiella ockupation”. Den grekisk-ortodoxa kyrkan är inte bara en klerikal institution utan har genom seklerna tydligare än många andra kyrkor agerat som en politisk rörelse. Ärkebiskop Makarios ledde på sin tid ett långvarigt motstånd mot britterna och blev efter självständigheten 1960 Cyperns president. Han arbetade sedan under många år för ”Enosis” eller en återförening med Grekland, men omprövade sin inställning när en militärjunta tog makten i Aten. Nicosias nuvarande ärkebiskop Chrysostomos II välsignar både patriarken i Moskva (!) och motståndet mot trojkan och euron. Han har sagt sig vara villig att pantsätta kyrkans egna tillgångar för att rädda Cypern.  Som alla grekcyprioter hoppas han nog ändå inte på Gud i första hand utan på att Afroditefältet i Medelhavet söder om ön inom ett tiotal år ska berika landet med ett väldigt flöde av naturgas. Problemet kan vara att han på samma sätt som tidigare Makarios i dag räknar in förlorade tillgångar i form av mark på den turkcypriotiska sidan i kyrkans förmögenhet…

.

.

För satirtecknarna har Cyperns nyrika ryssar blivit en uppskattad måltavla. I sig inget problem som med det här porträttet av ett ryskt par som besviket ringer hem till Wladimir (Putin) från Cypern och berättar att det inte längre går att göra svarta pengar vita eftersom bankerna (tvättmaskinerna) stängt. Det är bara att småle. Men dels är just skatteflykten från Ryssland säker inget som Putin gillar.  Dels uppmärksammas aldrig de rika ryssarnas exploatering av det egna landets arbetande människor. Vi tar lättare till oss en uppfattning om att alla ryssar egentligen är samma skit och har samma roll oavsett klasstillhörighet. En förenkling som också gör det enklare för överheten att spela på reaktionära nationalistiska strängar och på så sätt göra underliggande motsättningar mellan olika kapitalintressen mindre synliga.

I Västeuropa har politiker, ekonomer och media konsekvent gett oss en bild av att grekerna är lata och knappt hinner börja arbeta förrän de går i pension. Anders Borg har varit i framkant här hemma. De har lagt ner mindre energi på att berätta om eget samarbete med det rika och korrupta Grekland ( många rika greker är för övrigt skrivna på Cypern). De har inte heller pratat om hur västeuropeiska banker tjänat stort på sin utlåning till landet eller om hur franska och tyska kapitalgrupper håvat in väldiga belopp genom att prångla ut massor med vapen till den grekiska staten som har haft en av NATO applåderad, groteskt överdimensionerad militärbudget.

Satiren nedan där Eurogruppens länder rånar den vanlige grekcyprioten är en berättelse som vi däremot inte får ta del av särskilt ofta.

.

.

Jag tror inte att det är så vanligt. I verkligheten förekommer de nog inte särskilt ofta, nidbilder där Angela Merkel ritas som en nazist med hitlermustasch. Där de används, det finns bilder från främst Grekland, är detta säkert ett uttryck för ett berättigat missnöje med dagens tyska regeringspolitik blandade med svåra minnen av den tyska ockupationen under Andra världskriget. Men i politiken är detta definitivt kontraproduktivt. Dels för att det är vulgärpropaganda, lika dålig som den på Facebook där jag ibland stöter på bilder där man kletat på samma mustasch på Reinfeldt. Vare sig Merkel eller Reinfeldt är nazister och denna typ av propaganda slår bara tillbaka mot avsändarna även i det egna landet. Dels blir sådana vrångbilder en barriär i förhållande till tyskar i stort.

.

.

Både Merkel och Reinfeldt är högerpolitiker, försvarare av de rikas klassintressen. Även om de lever med en del nationella särintressen är de av samma skrot och korn när det kommer till den avgörande frågan om vilka som ska betala det kapitalistiska Europas kris och de kan i längden bara bekämpas genom att vi arbetare och de flesta löntagare i stort förenas i ett gemensamt socialt och politiskt motstånd som kan växa över i ett uppbrott från marknadens diktatur.

I krisens spår utnyttjar högerextrema rörelser de nationella stämningar som piskas upp till sin fördel. I Grekland och Ungern flyter det till och med upp smutsbrun gyttja igen. Relativt starka politiska krafter som grekiska Gyllene gryning och ungerska Jobbik vinner gehör för nationella fascistiska budskap.

I denna situation, med 26 miljoner registrerade arbetslösa inom EU-området, är det av största vikt att inte ens närma sig utkanterna av samma politiska gungfly som dessa krafter. För oss kan det inte handla om att ställa olika nationer eller i de flesta fall hela stater mot varandra. Europas höger och tydligast dess extrema delar kompletterar sitt rasistiska credo med att medvetet underblåsa reaktionär nationalism. Ofta genom att ta fasta på människors djupa misstro mot nyliberalismens högborg i Bryssel. EU ska raseras och lösningarna sägs sedan ska finnas på nationell grund. Riktigt hur förmäler aldrig deras flygblad. Med nationella handelskrig? Med omfattande devalveringar? Med krig? Vad ska sedan göras med de flesta större företag som obehindrat korsar alla gränser och slår sig ner bara där det finns mest vinst eller minst lön om man så vill?

När vi socialister gisslar EU och tar avstånd från dess institutioner och politik är det nödvändigt att vi redan i ”nästa andetag” berättar att det är nödvändigt med en annan alternativ samverkan över nationsgränserna. ”Sverige” klarar sig definitivt inte bra på egen hand. Kanske de rika svenskarna som kan dra här ifrån när de vill.  Men alla vi andra skulle få det sämre. I Europa krävs massvis med gemensamma beslut och en effektiv arbetsfördelning mellan dess olika delar. En demokratisk arbetsfördelning när det gäller vital produktion, stora transportsystem och gemensamma satsningar på nya energikällor kan ske inom ramen för ett Europa där arbetande människor styr – inte tyska banker, ryska oligarker eller svenska kapitalister.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I Media: SVD1,DN1,

PKK – ”Låt vapnen tystna och politiken tala”

Publicerat av
1

.

.

”Låt vapnen tystna och politiken tala” säger PKK:s Abdullah Öcalan i ett uttalande under det kurdiska nyårsfirandet, Noruz. En milstolpe för fred kan vara på väg att resas. Nu gäller det för den turkiska regeringen att ge landets stora kurdiska nation sina konstitutionella, kulturella, språkliga och religiösa rättigheter.

.

.

I går och i dag firar den kurdiska nationen sitt nyår, Noruz, där våren hälsas välkommen med eldfester och dans. En tradition med rötter tillbaka till filosofen  och religionsstiftaren Zarathustras tid för 3000 år sedan som överlevt både islam och otaliga statsbildningar.

Samtidigt har PKK:s historiske ledare, Abdullah Öcalan , från sin fängelsecell utlyst en vapenvila för det kurdiska militära motståndet mot den turkiska staten. Hans uttalande lästes av två parlamentsledamöter, både på kurdiska och turkiska, inför hundratusentals nyårsfirare i staden Diyarbakir som ligger i östra Turkiet och helt domineras av kurder. ”Låt en ny process inledas. Nej till vapen! Ja till politik!”. Öcalans declaration avslutades med en uppmaning till PKK:s väpnade del att dra sig tillbaka till sina baser i nordvästra kurdiska Irak.

.

.

Abdullah Öcalan hyllas i en demonstration

Uppenbart har Turkiets regering, vilken länge förhandlat under bordet med Öcalan, gjort en del avgörande eftergifter i förhållande till de krav som finns i den ”Fredsplan till fred” som PKK:s ledare tidigare har skissat och där det egna kravet på en egen statsbildning har släppts. Men när det gäller viktiga konstitutionella förändringar, ökat regionalt självstyre och fullständiga språkliga och kulturella rättigheter har Ankaras förhandlare säkert fått ge vika. Det är dessutom till stora delar samma förändringar som EU krävt för ett turkiskt medlemskap i den egna unionen.

Därmed blir också upp till den turkiska regeringen att hålla dessa nyårslöften i de fortsatta förhandlingarna. Annars lär inte vapenvilan bli långvarig.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,

Svenska nazister på jakt efter en egen ”Horst Wessel”

Publicerat av
1

Marginaliserade som de är i samhället letar nazisterna i ”Svenska Motståndsrörelsen” efter ”fallna martyrer” som de kan utnyttja för sin sak. I lördags hade de ställt upp några av sina fanor på torget i Ludvika i en minnesmanifestation för tvåbarnspappan Tommy Lundén som mördades av en färgad invandrare. ”Främlingsimporten” måste stoppas var budskapet.

Bilden från ett annat tillfälle, Foto Expo.

.

I tidningen Expo berättar Daniel Poohl att invånarna i Ludvika hela tiden vägrat att se tragedin på detta sätt:

”Det gjorde ingen skillnad för de personer som talade vid den mäktiga manifestationen två dagar innan julafton, då hundratals Ludvikabor samlades för att hedra Tommy Lundén och protestera mot våldet. De såg ett offer. De såg gärningsmän. De såg att deras bakgrund inte gjorde någon skillnad. Den vecka som varit i Ludvika har varit oerhört mörk men nu går vi mot ljuset och det goda”, sa Kommunalrådet Maria Strömkvist i sitt tal till manifestationens deltagare.

Samma budskap har förts fram i alla de olika former av sorgemanifestationer som ägt rum i Ludvika de senaste veckorna; i kommunfullmäktige, från Tommy Lundéns arbetsgivare ABB och från den kampsportsklubb där en av de misstänkta gärningsmännen vid några tillfällen hade tränat.”

Poohl sätter sedan fingret på den ”Pöbeltaktik” som de svenska nazisterna letar efter: ”Att utnyttja dödsfall och upprivande händelser för egen politisk vinning är ett signum för den nazistiska och högerextrema rörelsen. Med ett politiskt budskap som vanligtvis får så gott som hela den svenska befolkningen att vända dem ryggen behöver man andra frågor att kroka tag i”.

Mallen för denna taktik och det liturgiska stoff som ”Motståndsrörelsen” letar efter finns i kulten kring den en gång skjutne tyske nazisten Horst Wessel. Denne var Sturmführer i SA, alltså Hitlers våldssinriktade gatumilis. Han blev troligen skjuten till döds av en medlem i Det tyska kommunistpartiet, Albrecht Höhler, som därefter dömdes till sex års fängelse. Efter Hitlers maktövertagande 1933 blev han avrättad. Om Höhler verkligen var mördaren och i så fall varför är fortfarande obesvarat. Det har hävdats att det hela handlade om en personlig uppgörelse om endera obetalda hyror eller delad kärlek till den prostituerade kvinna som Wessel levde tillsammans med. En annan möjlig förklaring är att det handlade om hämnd för mordet på den sjuttonårige ungkommunisten Camillo Ross tidigare på dagen. Ett mord där Wessel då skulle ha varit inblandad.

Wessel var musikalisk och hade snabbt blivit en favorit hos Joseph Goebbels när han enrollerats till de nazistiska våldsgängen 1929. Framförallt gillade nykomlingen stridig militär marschmusik och skrev en egen text till en medryckande sådan från Första världskriget, vilken sedan publicerades i Goebbels tidning Der Angriff. Där kallades stycket för ”Den okände SA-mannen”, senare fick den heta ”Die Fahne hoch” (Håll fanan högt).

.

.

Här skapade de tyska nazisterna martyren Horst Wessel

genom en storståtlig ceremoniell begravning

När Wessel blev skjuten insåg den skicklige propagandisten Goebbels omedelbart att dödsfallet kunde exploateras och han begravdes med all tänkbar nazistisk liturgi. De nazister som dödats vid den misslyckade ”Ölkällarkuppen” 1923 hade redan utnyttjats maximalt som ”offer och martyrer i kampen för Tysklands storhet”. Deras minnen, eller deras eviga ande, fick i form av en nerblodad fana från kuppen hyllas och med beröring inviga partiets nya hakkorsflaggor vid stora välregisserade ceremonier. Allt inramat med stöveltramp, öppna eldar och mäktiga fackelborgar.

Marschen Horst Wessel användes av nazisterna under hela 1930-talet liksom under Andra världskriget. Framförallt raderna om ”kamrater som röda fronten, och reaktionen skjutit, marscherar i anden ännu i våra led” ger de stupade ett religiöst martyrskap och ett nytt liv, dessutom bidrar de säkert till större sammanhållning och förtröstan hos dem som fortfarande trampar i sina stövlar.

Expo gör alltså rätt som varnar för de moderna svenska nazisternas jakt efter egna martyrer. Vi lever förvisso inte i en tysk ”Weimarrepublik”. Men de historiska spåren förskräcker och därför är det befriande när vi ser att Ludvikas invånare reagerat på ett helt annat sätt än vad Motståndsrörelsen tänkt och vägrar att smutsa ner minnet av Tommy Lundén.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: AB1,AB2,

Var Jan Myrdal Åsa Linderborgs stora politiska ungdomskärlek?

Publicerat av
23

Åsa Linderborg har svårt att glömma sin gamla kärlek för Jan Myrdal.  Var skriftställaren månne hennes första stora brusande ungdomskärlek i politiken? Han kanske med Hjalmar Gullbergs ord var den ”som kom som en vind…och på ögonen kysstes du blind”.

I sin hyllning till honom 2007 i Aftonbladet ”Var tid har sin strid” skrev hon att ”Jag har vänner som vid sina skilsmässor utan större problem kunnat dela bohag och bokhyllor mellan sig fram till dess att myrdalianan ska splittras. Efter segdragna förhandlingar ligger mellan två lika stora bokhögar kronjuvelen ingen vill släppa: Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell från 1964”.

Linderborg kan heller inte släppa ”sin” Jan Myrdal. I går  begabbade hon i AB den borgerlighet som inte vill kännas vid sin egen revolutionära historia, de bara poserar som demokrater, vilket ”blänker igenom i det årliga raseriet kring Jan Myrdals två priser: Leninpriset och Robespierrepriset”. Det är där högerskon klämmer – Robespierre förgrep sig på den privata äganderätten. I Sverige har ingen skrivit om det här bättre än Jan Myrdal, menar Linderborg och sammanfattar sedan en av de viktigaste erövringarna under den franska revolutionen:

”Robespierre verkade i en tid när det inte fanns demokrati nånstans i Europa. Franska revolutionen och inte minst Robespierres radikala fas innebar att arbetare och hantverkare – sansculotterna – fick ett reellt inflytande. I samarbete med jakobinerna blev de engagerade i de politiska beslutsprocesserna, bland annat genom direkta omröstningar i stadsdelarna. Det borde ses som ett demokratiskt framsteg, trots att Frankrike var en diktatur”

.

.

Sansculotterna, vare sig kvinnor eller män, bar överklassens knäbyxor

Från franska ”sans sculottes”, utan knäbyxor…

Så långt allt väl. Visst jag delar helt Linderborgs slutsats ”att vi lever med borgare som bara poserar som demokrater”. Problemet med Jan Myrdal är bara att hans vänstersko också klämmer förbaskat mycket!

Över två sekler har gått sedan Robespierres tid och Myrdals abnorma politiska amnesi 234 år senare när det gäller stalinismens historiska svek mot arbetande människors försök till egna och samhälleliga demokratiska beslutsprocesser har gjort honom till ett lätt offer för de borgerliga posörerna.

Det är detta som Linderborg missar. Tydligast kom detta till uttryck vid Myrdals åttioårsdag, 2007, när hon, trots många egna bitska bockar i kanten på hans skriftställning, med Erik Wijks ord hyllade åldringen som ”den evigt brådmogne ungkommunisten”. Hon avslutade sin hyllning till födelsedagsbarnet med:

”Alla intellektuella är beroende av styrkan hos den rörelse han företräder. Att Jan Myrdal är marginaliserad i dag beror inte på att han blivit gammal eller att hans åsikter är föråldrade – med reservation för synen på samkönade äktenskap och betydelsen av (den västerländska) kvinnans frigörelse – utan på att vänstern är organisatoriskt svag. Detta desto mer plågsamt med tanke på den tid vi lever i: 1793 års mänskliga rättigheter utsätts för systematiska och framgångsrika angrepp; en alltmer aggressiv borgerlighet går ner sig i nykoloniala unket rasistiska ståndpunkter och försvarar inte ens rättssäkerheten hos de egna medborgarna.

 Många har kommit och gått på den vindpinade barrikad Jan Myrdal en gång äntrade, men han står orubblig kvar. Han är aktivisten som under sex decennier manat medborgarna att ta framtiden i sina egna händer och som själv vägrar att slå sig till ro, ”ty man ska aldrig ge upp”. Lika oförtröttligt som den åttioårige Myrdal gäller det för vänstern att mobilisera under fältropet – med den typiskt myrdalska interpunktionen – Det är rätt att göra uppror!”

I dag, sex år senare, framstår dessa ord som smått absurda. Vare sig den poserande borgerligheten eller stora delar av den svenska vänstern vill på allvar kännas vid de borgerliga revolutioner som i över två år ritat om den politiska kartan för hela arabvärlden.

.

 I går Pariskommunen. I dag Den syriska revolutionen.

 

.

På samma sätt som den franska revolutionens sansculotter har folkliga uppror i land efter land i regionen, med sina 300 miljoner invånare, rest paroller om frihet, demokrati och social rättvisa. På samma sätt som för den franska revolutionen 1789 och för Pariskommunen knappt ett sekel senare handlar ”den arabiska våren” inte om väderbyten eller ens årstidernas gång utan om ett klimatskifte. En komplex historisk process med segrar och bakslag.

Bägge skorna klämmer. Både högerskon och vänsterskon. Ja, så illa att de inte längre duger ens att gå i.

.

Jan Myrdal  som politiker I maj 2011

Portalfigur för sveket mot den arabiska revolutionen

Borgerliga demokrater och stora delar av vänstern tycker uppenbart inte att araber har rätt att göra uppror. Inte heller Jan Myrdal och hans närmaste vänner i FIB/Kulturfront eller Kommunistiska Partiet. I Latinamerika eller Asien är det rätt. Men när det gäller arabvärlden har Västerlandets koloniala konstruktion, ”Orientalismen”, fortfarande kvar sitt grepp. ”Araber behöver en fast hand, en stark ledare, annars ropar de bara om Allah och skär strupen av varandra med sina krokiga knivar”, tycks vara det synsätt som härskar i deras undermedvetna värld. I dag är borgerlighetens och vänsterns svek när det gäller upprorsrörelsen i Syrien mot Assads diktatur det mest iögonfallande. Alltifrån likgiltighet, kålsuparteorier om att allt är samma skit till politisk aktivism för diktaturens massakrer.

Problemet med Myrdals bägge priser är att han själv inte förtjänar dem. Med sin politiska amnesi för stalinismen och sin ofta nattståndna nationalism hade det varit ett lättnad för svensk vänster om han hade haft ett mindre inflytande.

Då hade svensk vänster varit mer trovärdig och mindre marginaliserad i den politiska debatten.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Guds utsände åker tunnelbana och gillar fotboll – men han välsignade också militärens diktatur

Publicerat av
8
.
.

Viva Il Papa ropar Expressens egen prelat Marcus Birro från Petersplatsen i Rom. ”Buena sera” blev svaret. I den gemensamma bön som följde på torget lyftes Birro sedan upp av en ”värdig och mycket andlig känsla”.  ”För alla som tjurar över hur illa den katolska kyrkan går i takt med sin samtid var det en bister kväll”, menar Birro i sin tacksägelse. Detta kommer att ”stärka den solidariska, progressiva och varmhjärtade katolska kyrkan” i Latinamerika…

Röken från Sixtinska kapellet har lagt sig och världens papister vaknar i dag med en ny ledare. Utsänd av Gud men ändå så folklig att han gillar fotboll och tango. I media sprids ett rykte om att det ska ha hänt att han lagat sin egen mat. För Aftonbladet berättar dessutom litteraturvetaren Göran Hägg att den nye påven har setts åka tunnelbana även som kardinal och biskop i Buenos Aires..

.

Sveriges största morgontidning, DN, säger sitt..

Han framställs som ”en av oss”. Lite som Jesus själv, Guds egen son. Kardinalen Jorge Bergoglio, nu Frans I, växte upp med en italiensk immigrant och järnvägsarbetare som pappa. På samma sätt som Jesus hade en snickare, en helt vanlig arbetare som far.

Men granskar vi Bergoglios förflutna får vi en annan bild. Jämförelsen med Guds son rimmar illa. Riktigt illa. I den mån evangeliernas historiska berättelser har en bäring så var Jesus en upprorsman mot romarrikets ståthållare och militära legioner. Bergoglio och den katolska klerikala hierarkin i Argentina välsignade och samarbetade för sin del med landets militärdiktatur i det ”Smutsiga krig” där över tiotusen människor dödades och torterades. Horacio Verbitsky, en av Argentinas mest framträdande journalister, berättar i sin bok, ”Silencio” (Tystnaden) om hur den argentinska marinen med hjälp av just Kardinal Jorge Bergoglio, för en inter-amerikansk människorättskommission gömde undan diktaturens politiska fångar i sin egen semesterbostad på ön, El Silencio, ute i Río de la Plata. Den förre reaktionäre påven Benediktus XVI fick förlåtelse för sin aktivitet i Hitlerjugend eftersom han då var så ung. Men skulle Jesus förlåtit Bergoglio?

.

.Bergoglio och diktatorn Videla i fryntligt samspråk

Birro gycklar i sin text med det sekulariserade Sverige – där det hos många av oss väcker anstöt när vi får höra att Frans I har gjort karriär i den katolska klerikala eliten genom att intensivt bekämpa kvinnors rätt till abort. Han är också en skarp motståndare till att människor av samma kön ska kunna vigas. ”Det är att förstöra Guds plan för oss människor”. Lite nonchalant viftar Birro undan detta med att ”Han är bibeltrogen med andra ord och något annat var inte att vänta eller förvänta”…

En katolsk nattvard, eller kommunion, är av central betydelse för varje katolik. Genom att ta emot oblaten och vinet visar man sin vilja att vara en del av Kristi kropp, vilken är den katolska kyrkan ledd av den Helige ande, förkroppsligad genom påven i enhet med sina biskopar. Har man begått en svår synd, som Argentinas förre diktator General Jorge Rafael Videla, vilket innebär att man är i en brytning med kyrkan, då måste man bikta sig och erkänna försyndelsen. Allt annat är ett helgerån.

Inför domstolen och i fängelset har Videla vägrat att erkänna sitt ansvar för den argentinska militärens dödande. Han har vare sig bett alla anhöriga eller Gud om förlåtelse utan har i stället stolt tagit sitt ansvar för åren av diktatur. I sina egna ögon begick Videla säker därför inget ”helgerån” när han tog emot Guds välsignelse genom kommunionen eller nattvarden. Inte heller Bergoglio som var den präst som genom ”specierna” (brödet) gjorde diktatorn till en del av Kristi kropp. Bergoglio var vid det tillfället väl medveten om Videlas inställning och genom att ge honom nattvarden gav han honom, bibeltrogen som han var, inte sin förlåtelse men väl sitt fulla stöd. Den Jesus som det berättas om i Bibeln skulle däremot aldrig ha accepterat detta. Han gjorde uppror mot en romersk överhöghet. Men sparkade också omkull månglarnas och krämarnas bord i Templet. Dessutom stormade han mot de skriftlärde, Fariséernas parti…

.

.Här låter Bergoglio Videla bli en del av Jesu kropp…

Birro tycker att vi sekulära tjurar över att Bergoglio är skriftlärd. Detta och hans förflutna är småttigheter. Vi ska nöja oss med att påven tycks vara en mer kul typ än den triste föregångaren. En som gillar fotboll och tango. Dessutom har han, positivt nog gett sina församlingsmedlemmar tillstånd att använda kondomer. Men dessvärre ”bara vid risk för infektioner”. Inte vid risk för oönskade barn…

.

En kul gubbe. Räcker det för oss?

Men vi tänker fortsätta att tjuras. Den nye påven har tagit sitt namn, Frans I, efter det katolska helgonet, den asketiske fågelskådaren Fransiskus. Men varför ska vi imponeras av det yttre? Militärdiktaturen i Argentina gynnade de rika och besuttna, de välmående i sitt land. Vi vet också att det papistiska Italien har denne Fransiskus som sitt nationalhelgon. Men samma papister har också gång på gång röstat fram Capo dei Capo, bossarnas boss, vällustingen Berlusconi som sin president…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,DN3,DN2,SVD1,AB1,

Tretton år i Syriens fängelser.

Publicerat av
11

-De kom mitt på dagen, inför allas åsyn. Tre bilar fyllda med agenter från den politiska polisen. De omringade kontoret på mitt jobb och trängde sig in. De grävde i mina pärmar, böcker och pennor.

Så börjar Aram Karabet sin berättelse om de tretton år han satt i den syriska diktaturens fängelser. Tretton år i helvetet. Aram är syrisk medborgare med armeniskt ursprung. Han var 29 år då säkerhetspolisen grep honom 1987. Civilt var den unge mannen biträdande ingenjör. Men vad hade han begått för brott? I Syrien under Hazaf al-Assad, liksom i dagens Syrien, är det ett brott att tänka annorlunda.
Aram var medlem i Kommunistiska partiet (politiska byrån), en falang av det forna kommunispartiet. Det var hans enda brott. Att vara organiserad. Ingen annan anklagelse mot Aram restes i domstolen när han efter sju år fångenskap till slut åtalades. Medlemskap i ett förbjudet parti var allt han anklagades för. För det ”brottet” förlorade den unge mannen tretton år av sitt liv i ett helvete av förnedring och tortyr. Han vägde 40 kilo när han släpptes år 2000. Men han levde. Tusentals andra oppositionella dog i regimens tortyrkammare 1980 till 2000.

I sin ”faderliga godhet” erbjöd regimen alla politiska fångar frihet i utbyte mot en underskrift på ett papper. Ge ett löfte om att aldrig mer organisera dig i ett förbjudet parti och acceptera att bli tjallare åt regimen. En del fångar accepterade. De klarade inte av fängelset och tortyren och skrev under i hopp att slippa undan med livet i behåll. Aram och dussintals av hans partikamrater vägrade att samarbeta och fick betala för det med fem år av daglig tortyr.

Efter sju år i statsfängelset i Adra, i närheten av Damaskus, ställdes Aram inför rätta. Han och hans kamrater vägrade erkänna något brott och vägrade att be om nåd i utbyte mot ett liv som tjallare, ett liv utan frihet i ständig förnedring och skam.

Ett år efter domstolens beslut att ge den trilskande kommunisten Aram tretton års fängelse inträffade vad alla fångar i Adras fängelse fruktade mest –en förflyttning till det beryktade militärfängelset i Palmyre omkring 200 km nordost om Damaskus. Aram skulle snart lära sig in på bara skinnet att alla rykten om fängelset var amsagor jämfört med det helvete han hamnade i.

-Klockan var fyra på eftermiddagen. Militärerna omringade oss som hungriga vargar. En av dem röt mig upp i ansiktet att ta min väska i ena handen, ta tag i byxbaken på fången framför mig med min andra kedjade hand och avancera.

-Vi rörde oss framåt, med böjda huvuden och krökta ryggar. Slagen från elkablar regnade över oss och slet sönder skinnet. Slagen mot våra huvuden kom från alla håll, från höger, från vänster, utan uppehåll. Kvädesorden haglade över oss. Oförskämdheter som vi inte var vana vid. Var hittar de alla dessa obsceniteter och vidrigheter? Var har de lärt sig att så djupt förnedra det egna landets barn? Hur har detta idiotiska hat mot andra växt fram inom dem? Hur har dessa känslor mot oss slagit rot i deras hjärtan bara för att vi är fångar och motståndare till regimen?

-Slagen haglade över mitt ansikte och huvud, elkablarna bet i ryggen. ”Böj huvudet, horunge!”, ”Lyft på fötterna, rövhål!” och så vidare. Med förbundna ögon rörde vi oss framåt, steg för steg. Vi marscherade utan att veta vart. Utan att veta vad de skulle göra med oss. Utan att veta vart de förde oss.

Så mötte Aram och de andra fångarna helvetet i Palmyre. Efter det varma mottagandet fick Aram svar på vart de fördes. Fängelset är en ombyggnad av ett gammalt franskt sjukhus från den koloniala tiden. Gruppen av fångar föstes under slag och sparkar in i en stor sal med cementgolv, kala väggar, sju meter höga. I taket fanns ett stort fyrkantigt hål där regn och den isande vinterkylan trängde in. Välkommen till ert nya boende, hälsade väktarna. Runt väggarna stod ”sängarna”, närmare bestämt plastskynken på golvet.

Genom tiderna har de härskandes bödlar raffinerat sina metoder.

I denna betongbunker utan tak var varje dag de kommande fem åren en kamp för att överleva. Överleva kylan, svälten, förnedringen och sjukdomar. Den som sa sig vara sjuk fick som behandling en extra tur i tortyrsalarna. En extra tur som lades ovanpå den dagliga misshandel och grov tortyr som fångarna utsattes för. Här fick Aram stifta bekantskap med Palmyres specialitet –Däcket.

-Jag var omringad av väktare och isolerad från de övriga fångarna. På marken såg jag ett däck, ett antal svarta elastiska kablar och ett järnrör fastsatt i ett rep. ”Ligg ner!” Helt naken la jag mig ner på sanden och de spetsiga småstenarna. ”Sätt dig i däcket!” När jag följt ordern och satt mig i däcket band de fast mig. ”Lyft på fötterna mera! Håll ihop dem!” När mina fötter lyfts upp var min kropp böjd som ett U. Inklämd i däcket. Det kändes som att min bröstkorg skulle krossas mot mina lår. Jag kunde knappt andas.

-Jag satt fast och ett antal väktare stod runt mig. De knöt repet som satt fast i järnröret runt mina fotleder. Sedan snodde de repet några varav runt benen och drog tills mina fötter var högt uppe i luften och satt fast. Repet gnagde in i fotlederna och det blödde. På tecken från chefen steg två väktare fram till mig med varsin meterlång kabel i handen. Vid första slaget mot mina fotsulor kände jag en brinnande smärta genom kroppen som om ett vitglödgat spjut körts in i kroppen. ”Vad är det? Brinner det i mina fötter? ”, tänkte jag innan jag tappade medvetandet.

Alla fångarna turades om att göra bekantskap med Däcket. Det är märkligt att alla diktaturer utvecklar sina egna specialvarianter av tortyr. Från den brasilianska militärens ”papegoja”-pinne på vilken fångarna hängdes upp i knävecken, till elchocker av olika slag med fördel riktad mot fångens könsdelar. Det senare utsattes Aram också för under de inledande förhören efter att de tre bilarna förde bort honom 1987.-Frihet, värdighet och rättvisa. Det har varit resningens paroller från första dagen.

Även under sömnen utsattes Aram och hans kamrater för en sorts tortyr. Alla skulle ligga mellan 19.00 till 07.00 dagen efter. Det var absolut förbjudet att röra på sig. Alla fångar skulle ligga still på en sida och vakterna på taket som kikade in genom hålet i taket noterade vilka som rört på sig. Det kallades att vara ”utpekad” och belönades med en extra omgång tortyr omedelbart på morgonen.

Många fångar gick under i detta inferno av grymhet och utstuderad förnedring. Bara regeln att fångarna alltid skulle stå med huvudet nedböjt inför de sadistiska väktarna knäckte moralen. Hur överlever man under sådana förhållanden? Kanske genom att spela schack. Inga prylar, böcker och andra privata saker fick fångarna ha i sin bunker och naturligtvis inget tidsfördriv som schack. Men nöden är uppfinningarnas moder. På en undertröja ristade man in ett schackbräde och pjäserna klipptes ut ur tobakspapper. Så kunde flera timmar av flykt från verkligheten avnjutas i strävan efter att sätta motståndaren matt. Schackbrädet upptäcktes självfallet efter ett tag och belönades med slag och sparkar som nästan släckte Arams liv. Han var ”cellchef” och skulle enligt reglerna anmäla allt som fångarna sysslade med. Vilket han inte gjorde.

Speciellt en händelse under tiden i Palmyre visar att människans värdighet kan stå ut med det mesta. Som cellchef fick Aram order att spotta en gammal man bland fångarna i ansiktet. En maktkamp mellan väktaren och Aram följde då Aram envetet vägrade att spotta gamlingen i ansiktet, trots att den gamle bad honom göra det för att Aram skulle slippa undan konsekvenserna av uppstudsigheten.

Diktatorns öde är redan utstakat.

Ursinnig över Arams vägran rusade vakten ut efter förstärkning. Den specialbehandling som Aram utsattes för var mycket nära att kosta honom livet. Detaljerna i tortyren passar inte på papper.

Aram släpptes ut fängelset år 2000, ett par månader innan straffet var avtjänat. Bachar Assad hade tagit över efter sin bortgångne far och som vanligt åtföljdes det av en amnesti för att visa upp den nye landsfaderns godhet. De tiotusentals oppositionella som i dag fyller landets fängelser vet vad den godheten består av och har inget att vänta från regimen –bara Assads död.

Efter frigivningen lämnade Aram Karabet Syrien för att så småningom hamna i Sverige där hans syster funnit en fristad och nu han själv. Hans bok ”Tretton år i Syriens fängelser” kom ut på arabiska år 2009 och i fransk översättning i januari 2013 på förlaget Actes Sud. Det är ur den som citaten ovan hämtats och översatts av mig själv.

Aram överlevde regimens tortyr. Många gick under. Han vägde bara 40 kilo när han släpptes ut och ingen kände igen honom när han återkom till sin hemstad Hassakeh. I dag har Aram bara en önskan –att den bestialiska regimen faller. Hans berättelse om en individs öde i regimens tortyrhålor säger mer om diktaturens karaktär än alla akademiska avhandlingar tillsammans. En bok att läsa för alla som i dag tvivlar över det berättigade i upproret mot Bachar Assad. Den borde översättas till svenska å det snaraste.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Jag föredrar kaos framför despoti.

Publicerat av
2

Intervju med Gilbert Achcar.

Av Christophe Ayad för Le Monde

Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.

(Själv träffade jag Gilbert första gången 1974 då han som ung revolutionär besökte Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Sedan träffades vi många gånger vid internationella möten med aktivister från världens alla hörn. Gilbert är ingen ungdom längre. Men hans passion för människors kamp mot despoti, förtryck och exploatering är lika het som alltid. anm.BÅ)

********

Jag har valt det neutrala ordet « resning » i titeln till min nya bok. Men redan i inledningen talar jag om en utdragen revolutionär process. Det stod klart redan från första stund att vi bara stod i början av en explosion. Det enda som går att förutse är att det kommer att bli en lång process.

Emmanuel Todd (fransk historiker, m.anm) har gett en demografisk förklaring till resningen. Du lutar mera åt en marxistisk förklaring.

Den tid då arabvärlden utmärkte sig för en galopperande demografi är över redan för ett tjugotal år sedan. Jag utgår från situationen strax innan explosionen 2010. Då kan vi konstatera en blockerad utveckling jämfört med resten av världen. Till och med jämfört med Afrika söder om Sahara. De mest spektakulära uttrycken för denna blockering är en rekordartad arbetslöshet speciellt bland de unga. Därutöver har kapitalismen i regionen en specifik karaktäristik. Det är alla stater som lever på räntor (jordräntor i Marxistisk mening: m.anm.) i varierande grad. Ett annat kännemärke är en sorts ärftlighet där den dominerande klanen äger staten och för ”egendomen” vidare som ett arv.

Avskyn för de arabiska diktaturerna är djup

De arabiska revolutionerna har medfört en politisk liberalisering men inte en social omvälvning. Varför?

I Egypten och Tunisien är det bara toppen av isberget som krossats, det vill säga despoterna och deras närmaste omgivning. I övrigt är den ”djupa staten”, administrationen och säkerhetsapparaten,  i de två länderna intakta. Hittills är det bara den libyska revolutionen som sett en radikal förändring. I dag finns det ingen statsapparat och ingen armé. Den sociala omvälvningen har varit mer omfattande därför att den redan snäva privata sfären var dominerad av familjen Khaddafi.

I väst råder det förvåning över att islamisterna vinner valen trots att de inte startade revolutionerna…

Förväntningarna i väst, romantiken om ”våren” och ”jasminer”, hela det västliga språkbruket, byggde på dålig kännedom om situationen. Det var uppenbart att islamisterna skulle ta hem spelet eftersom de sedan slutet av sjuttiotalet intagit den helt ledande platsen i de folkliga protesterna. De fyllde det tomrum som uppstod efter den arabiska nationalismens bankrutt. Rädslan för fundamentalisterna var den viktigaste orsaken till att regimerna i väst stödde den arabiska despotismen. Att inbilla sig att allt detta skulle svepas åt sidan var att ta sina önskningar för realiteter.

Med Gulfstaternas finansiella stöd och tevestationen Al Jazeeras uppbackning kunde man inte vänta sig annat än islamisternas valsegrar. Det som är förvånande är att valsegrarna inte varit förkrossande. I Egypten kan vi se med vilken hastighet deras valsiffror krymper från parlamentsvalet till folkomröstningen om Konstitutionen via presidentvalet. I Tunisien fick Ennahda 40 procent av den halva av befolkningen som skrivit in sig i vallängderna och i Libyen besegrades det lokala Muslimska brödraskapet.

Vadå? Jag, massmördare?

Är du förvånad över islamisternas nuvarande problem vid makten?

Först måste det sägas att en återgång till despotismen inte står för dörren. En övergång med islamisterna vid makten är nödvändig. Den fundamentalistiska strömningen har byggt sin kraft som opposition på en förenklad slogan: islam är lösningen. Det är som en tom kastrull men har fungerat i en kontext av misär och orättvisor där det gick att kränga den illusionen. Islamisterna är handelsmän i opium för folket. I det ögonblick de kommer till makten fungerar det inte längre. De är oförmögna att lösa människornas problem. De kom till makten i ett läge som ingen avundas dem och de saknar ett ekonomiskt program.

Kan man lita på att de organiserar allmänna val i vilka de eventuellt kan förlora makten?

Det är det klassiska argumentet: en person, en röst, men bara en gång. Men de har inte kommit till makten i ett styrkeläge. Folket har lärt sig att visa sin vilja, att gå ut på gatorna. Aldrig i Egyptens historia har en ledare mötts av så mycket förakt som Morsi i dag.

Kan den turkiska modellen överföras till den arabiska världen?

Nej, det är inte det Muslimska brödraskapet som styr i Turkiet, det är en modern avsplittring som förlikat sig med iden om en sekulär stat. Turkiska AKP är den islamska varianten av de europeiska kristdemokraterna. Muslimska brödraskapet är något annat. Det är en fundamentalistisk organisation som kämpar för sharialagar och för vilka sekulär är ett skällsord. På det ekonomiska planet har de heller inget gemensamt. AKP är småföretagarnas parti, medan broderskaparna deltar i en ränteekonomi baserad på profit på kort sikt.

Morsi förbrukar snabbt sitt politiska kapital

Kan du beskriva Qatars inflytande på revolutionerna?

Det är lite av en gåta? Vissa av Qatars ledare samlar på lyxbilar och vapen, medan emiren av Qatar spelar utrikespolitik. Han har tagit till sig Muslimska brödraskapen som när man köper ett fotbollslag. En man har spelat en avgörande roll i denna nya allians som påminner om den mellan Mohamed ben Abdel Wahab (predikant 1703-1792) och den saudiska dynastin på 1700-talet: nämligen chejk Qaradhawi, det Muslimska broderskapets spirituella ledare, som befinner sig i Qatar sedan länge och där han har fri tillgång till Al Jazeera. Detta sker i ett land där emiren inte tillåter någon opposition.

Hur förklarar du USA:s belåtenhet med Muslimska brödraskapen?

Det hela började under Bushs administration. För de neo-konservativa var terrorismen en produkt av den nationalistiska despotismen. Därför skulle despoter som Saddam Hussein störtas för att sprida demokratin. Condoleezza Rice ville förnya alliansen med de Muslimska brödraskapen som den såg ut 1950-1960. Men Hamas seger i de palestinska valen blockerade processen.

Barak Obama som ärvt en katastrofal situation i Mellanöstern har haft en försiktig och tvekande attityd. När allt bröt ut valde han att ge sken av att följa med i strömmen. Washingtons besatthet i regionen är stabilitet och oljan. En besatthet som tar sig uttryck i ett sökande efter en allierad med folkligt stöd.

Varför var NATO:s ingripande i Libyen möjligt men inte i Syrien?

I Syrien finns samma risk för kaos som i Libyen men i ett regionalt sammanhang som är mycket farligare. Vi har också Rysslands och Irans stöd till Assad. Från första början stod det klart att NATO inte ville ingripa. Frågan är inte: ”Varför ingriper inte Väst i Syrien” utan: ”Varför hindrar Väst leveranser av vapen till upproret”? Den grundläggande orsaken är de västliga regeringarnas rädsla för den folkliga rörelsen i Syrien. Resultatet är en förvärring av situationen. Regimen i Syrien kommer att falla, men till vilket pris? De västliga regeringarnas närsynthet är förbluffande. Under förevändning att inte återupprepa misstagen i Irak, det vill säga baathstatens sammanbrott, gör de än värre. I dag är syrierna övertygade att Väst låter deras land gå under i syfte att skydda Israel.

Syrisk TV drar sig inte längre för att visa upp regimens ryska Scud-missiler.

Den anti-imperialistiska vänstern ser en amerikansk komplott i revolutionerna…

Det är inte för att imperialistiska makter av opportunistiska skäl stöder de folkliga upproren som stöd till dikaturerna är berättigat. Teorierna om en amerikansk komplott är groteska. Det räcker med att se till Washingtons förlägenhet. Det är uppenbart att det råder kaos efter fyrtio år av diktatur. Men som Locke föredrar jag kaos framför despoti, för under kaos kan jag välja handlingsalternativ.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,