Rasistiskt mord i Aten

En ung pakistanier är död. Mördad av två rasister i Aten den 17 januari. Han hann bli 26 år gammal innan det gryende hatet och barbariet i det nyliberala Grekland gjorde honom till det femte offret på två år i den pakistanska kolonin i Aten.

Shehzad Luqman – ett offer för det öppna främlingshatet i Europa.

Shehzad Luqman mördades mitt i natten på väg till jobbet av två män som högg ned honom med knivhugg i bröstet. Han kom aldrig fram till de apelsinkartonger han skulle lasta på fruktmarknaden för 20 euro om dagen. Två fascistiska svin i miljön kring Gyllene Gryning satte punkt för hans liv.

-Han kom i vägen för oss med sin cykel. Vi blev irriterade och högg honom i bröstet, förklarade en av gärningsmännen som om det gällt att vifta bort en fluga.

Att det är fråga om ett rasistiskt mord rådet det inget tvivel om. I de båda männens hem hittades massor av knivar, batonger, vapen och flygblad med propaganda för det nynazistiska Gyllene Gryning.

Shehzad Luqman var dubbelt exploaterad av två skilda samhällen. I Pakistan hade han åtta syskon till vilka han skickade nästan allt han kunde spara av de 20 euro om dagen som lyft av apelsinlådor inbringade.

Det nynazistiska patrasket är nästan uteslutande vita arga män.

-Han skickade pengarna till Pakistan så att hans systrar skulle kunna gifta sig. Han sa ofta att han aldrig kommer att kunna bilda en egen familj och leva värdigt, säger hans vän Omar.

Fånge i ett system i Pakistan som kräver att kvinnan har en hemgift och exploaterad i Grekland på en arbetsmarknad som saknar social botten för invandrade var Shehzad dubbelt förtryckt. Och slutligen offer för en krypande rasism som de ”rumsrena” borgerliga partierna, socialdemokratin inräknad, gjort allt för att stimulera med ett språkbruk som stigmatiserat alla invandrade utomeuropéer. Det gäller att stryka den hätska och pressade småborgerligheten medhårs för att bevara röstunderlaget.

Medborgarna i stadsdelen Ano-Petralona, där Shehzade bodde, chockades av mordet på den unge mannen som var uppskattad av grannar och vänner. Fem hundra personer samlades samma kväll till en lokal protest mot det rasistiska dådet och förklarade i ett flygblad som delades ut av den lokala avdelningen av rörelsen ”Eliminera rasismen”:

-De uppenbara försöken att tysta ner affären kommer inte att lyckas. Vi kräver ett exemplariskt straff de som utfört detta horribla rasistiska brott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vare sig avrättning eller rättegång… Medvedev har tänkt till

 

.

Rysslands premiärminister Dmitry Medvedev har tänkt till. Om Syriens blodsfurste Bashar Assad. Vi citerar den brittiska tidningen Guardian:

”Uppgiften för USA, Europa och de regionala makterna är att få parterna att sätta sig ner i förhandlingar – det kan inte bara handla att antingen få Assad avrättad (som Khadaffi) eller att bli buren in på bår till en rättegång (som Mubarak)”…

Vår blogg har naturligtvis många förslag:

En datja vid Svarta havet? En svit i Kreml? Eller varför inte en ”Kaptenshytt” i någon av oligarkernas lyxkryssare? Eller samma standard nere i en ubåt?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

ArcelorMittal stänger i Liège

I går gick det hett till i Bryssel trots ovanlig vinterkyla med minus fem grader. Femhundra stålarbetare från staden Liège drabbade samman med gendarmeriets kravallstyrkor när de försökte komma nära premiärministerns byrå och parlamentsbyggnaden.

Tio tusen arbeten har försvunnit på kort tid i stålindustrin

Det handlar om den indiskägda ståljätten ArcelorMittal som med sitt beslut att stänga sju av de tolv banorna för kallvalsning som finns i stadens stålindustri chockat de anställda och de fackliga ledarna. Minst 1 300 av de 2 100 anställda kommer att förlora sina arbeten. Kvar blir en liten spillra av en industri som för bara tjugo år sedan sysselsatte 20 000 arbetare i regionen kring Liège.

-Förräderi, säger de lokala fackliga och politiska ledarna som påminner om nedläggningen av varmvalsverken för bara ett par år sedan. Enligt ägaren Lakshmi Mittal skulle det kompenseras med stora investeringar i kallvalsningen. Investeringar som aldrig blev av och i förra veckan anade arbetarna vad som var på väg att hända då företaget började tömma sina färdigvarulager.

Ilskan över ArcelorMittals agerande är stort bland arbetarna.

Arbetarnas ”besök” i Bryssel i går visar att de anser det vara politikernas och regeringens skyldighet att hitta en lösning som räddar jobben. För ensamma i Liège kan de inte uträtta så mycket eftersom en ockupation av företaget med produktionsstopp i värsta fall kan spela ägaren i händerna.

Stå i vägen för en vattenkanon i minus fem grader kräver solida banderoller.

Belgiens premiärminister, socialisten Elio Di Rupo, förklarade i går att ArcelorMittals beslut var ”oacceptabelt” och att ”vi står självfallet på arbetarnas sida”. Vad det konkret kommer att innebära för arbetarna återstår att se eftersom den gode Elio vägrade att ta ordet ”nationalisering” i sin mun. I stället ska en ”task force” upprättas. Det engelska uttrycket var nog till för att indiern Mittal skulle begripa. Om arbetarna begriper vad det innebär är mindre säkert. De ser mer till fakta. Gång på gång har de sett löften bytas ut mot nedskärningar i aktiviteten och de flesta är övertygade om att Mittals salamitaktik syftar till att lägga ned hela stålverket.

Ända fram till parlamentet nådde inte arbetarna.

Vad Elio Di Rupos ”solidaritet” med arbetarna består i kan man gissa sig till efter vad han sa till Lakshim Mittal i Davos. Just det, stället där alla finanstoppar och politiker utbyter hövligheter och skålar. Enligt belgisk press talade Di Rupo med Mittal i torsdags kväll. Efter det privata samtalet med Mittal sa Di Rupo följande:

-Det handlar inte om att utöva påtryckningar på Mittal, det är i stället en fråga om förtroende och den internationella marknadens beteende. Politikerna måsta skapa en ram inom vilka privata initiativ kan utvecklas.

Vilket översatt till klarspråk innebär att politikerna ska hjälpa till att hitta en ny privatkapitalist som vill ta över efter Mittal. Det är vad ”socialister” av dagens snitt kallar att ”stå på de arbetandes sida”.

I Båstad 1968 fick jag känna på en vattenkanon.

Men då var det sommar. I minus fem blir det liksom en annan femma.

Gendarmeriet blockerade gatorna till parlamentet

Snart kanske ljusen från stålverken i Liège slocknar helt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mullorna i Teheran stänger syndens näste.

Café Prag i Teheran har stängt för gott. Ägaren vägrade att installera övervakningskameror som myndigheterna krävt inför presidentvalet i juni. Caféet som ligger nära Teherans universitet frekventerades sedan 2009 av studenter, intellektuella, fotografer och diverse vänster.

Med eller utan kamera verkar ändå caféernas existens styras av oskrivna regler för dessa ”syndens nästen” där man kan slappna av från den tryckande atmosfären i huvudstaden. Så fort några av dem blir för komfortabla tvingas de stänga. Det ska vara aggressiva neonljus, stolar med raka obekväma ryggstöd. Café Prag tog dessutom stora risker då utställningar, konserter och diskussioner om de arbetandes rättigheter organiserades.

Caféets ledning förklarar på Facebook varför de tvingats stänga.

-Vi har hela tiden vetat att den dagen skulle komma. En kall vinterdag var det till sist över trots alla våra försök att överleva. Vi är trista och vi kommer att sakna våra vänner och alla som stått vid vår sida dessa fyra år. Men vi ha i alla fall inte låtit Big Browsers glasöga följa och enregistrera vår minsta rörelse, våra vanor och minnen.

Regimen inbillar sig att den med dessa oskrivna regler ska kunna stoppa ungdomens rop på frihet från moralpoliser och sedlighetsrotlar. Det är ett dödfött uppdrag. En dag, förr än senare, kommer ungdomen som är en majoritet av befolkningen att skaka av sig denna bigotta och blodiga regim.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Irans oligarker åker Porsche.

Det är inte alla i Iran som lever snålt och i ”islamsk modesti”. Det kan den tyske lyxbilsproducenten Porsche bekräfta. Enligt företaget säljer man fler Porsche till Iran än till något annat land i Mellanöstern, Gulfemiraten inräknade.

Enligt officiella siffror åker 1 500 Porsche runt på landets gator. Tillsammans med en hel del Maserati och Lamborghini. Det är en skriande kontrast för den arbetande befolkningen i landet som lever under allt större svårigheter på grund av de ekonomiska sanktionerna, den galopperande inflationen, den omfattande arbetslösheten och inte minst den groteska omfattningen av korruptionen i alla led.

En extremt liten elit har under republikens beskydd tagit plats bredvid de gamla kapitalägarna, det vill säga de som inte flydde under revolutionen 1979 och konfiskerades. Med politiska kontakter, band upp till toppen i den religiösa hierarkin och det Revolutionära gardets ledning har en liten grupp affärsmän, byråkrater och religiösa ledare lyckats omforma sig själva till en ny oligarki som delvis konkurrerat ut, delvis smält samman med, de iranska kapitalisterna av gammalt datum.

Samtidigt råder ekonomiskt kaos som kastar en allt större del av befolkningen ner i fattigdom. Enligt ekonomiska experter på Iran, bland annat Hossein Raghfar, är det numera 35 procent av befolkningen som lever under fattigdomsstrecket. Vilket brukar definieras som en inkomst under halva medianinkomsten. För åtta år sedan beräknades den siffran till 22 procent. Ahmadinejad talar vitt och brett om de stora uppoffringar som staten gör för att stödja de fattiga. Men även om vissa åtgärder införts för att lindra effekterna av den ekonomiska krisen kan inte vanliga löntagare skydda sig mot en inflation som ligger över 20 procent och en arbetslöshet på närmare 30 procent bland ungdomen, som utgör 60 procent av befolkningen.

Regimen skryter också med att de offentligt anställda fått 15-procentiga lönehöjningar varje år. Men det ska jämföras med att hyrorna i städerna ökat med 450 procent på sju år.

Segertecknet för de nya oligarkerna

Samtidigt bygger de nya kapitalisterna upp enorma förmögenheter. För många är importen av konsumtionsvaror den stora källan till snabbt växande rikedomar. Mat och konsumtionsvaror importeras till ett värde av 60 miljarder dollar. Oligarkerna säljer dem vidare på den inhemska marknaden med fina profiter. En annan källa till de nya rikedomarna är samma grupps spekulation i valutahandel. Med regimens goda minne kan de köpa utländska valutor till den officiella valutakursen som ligger på en tredjedel av kursen på den öppna marknaden. Vinstmarginalerna som det ger kan man lätt föreställa sig.

När regimen slog ned protesterna efter valet 2009 var det i första hand den urbana välutbildade ”medelklassen” som stod upp mot valfusk med krav på frihet och demokrati. Protesterna kunde krossas mycket tack vare att den fattigare befolkningen inte kände igen sig i protesterna och också därför att de protesterande inte reste sociala och ekonomiska krav som hade kunnat locka bredare folklager. Regimen kunde slå ned oppositionen och måla ut den som manipulerad av Väst. En beskrivning som tyvärr alltför många som kallar sig vänster ställde upp bakom. Vilka dessa megafoner är i Sverige behöver inte preciseras.

Revolutionsgardet , också känt under Pasdaran, är regimens garant för makten.

Med den allt djupare ekonomiska krisen som stöter ut allt fler i misär är det möjligt att nästa spontana resning blir de fattigas och de utstöttas revolt.

-Det är möjligt att de ekonomiska problemen kommer att trigga gatudemonstrationer och att utsatta grupper kommer att orsaka framtida problem, sa Naser Shabani, hög officer i Revolutionsgardet, till den konservativa tidningen Qanoon och avslutade:

-Vi vet hur vi ska handskas med dem.

PS; de konkreta uppgifterna ovan publicerades i Financial Times 24 januari.

Media: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Reaktionärt utspel från Cameron om EU – ska vänstern välkomna det?

Det finns fyra skäl till att David Cameron nu säger att han vill omförhandla EU-fördraget och bjuda medborgarna på en folkomröstning 2017 om det eventuella resultatet:

Det första är att det nationella, borgerligt konservativa och främlingsfientliga UK Independent Party, UKiP, flåsar honom och de konservativa i nacken. Det senaste halvåret har UKiP med sin nationella demagogi om EU vunnit över 10-15 procent av Camerons tidigare väljare.

.

Den här bilden finns på UKiP:s hemsida som illustration till en kommentar om att i och med EU-medlemskapet kommer bulgarer och rumäner (läs romer att invadera Storbritannien. Visserligen lever vi (enligt kineserna) i ”Ormens år”, fortsätter man. Men i och med denna invasion kommer det för regeringen att bli ”Elefantens år”…

Det andra skälet är att reaktionära lobbyister till höger i hans eget parti i många stycken delar UKiP:s ideologi och politiska program. De som länge har fört fram en aggressiv kritik av EU är den grupp av konservativa politiker som har mest att förlora på  en framgång för UKiP i nästa val.

Det tredje skälet är att han och hans kritiker från höger i sak, när det gäller politiken, framförallt försvarar London City. Alltså bank-, finans-, försäkrings- och riskkapitalbolag som har sina säten i London. ”City” vill inte att några käppar i sina välsmorda hjul från fransmän eller tyskar. Inga regleringar när det gäller den egna bankvärlden!

Det fjärde skälet är att han i ”i frihetens och demokratins namn” vill behålla och ytterligare försämra Storbritanniens arbetsrätt.  Rättigheter som Margret Thatcher vann och som inte rördes under den nyliberala eran med Blair. Inga sociala protokoll här inte!

Den gamle stöten, Labours förre EU-kommissionär Lord Mandelson, säger att det bara handlar om att sparka undan problemet med UKip, som vore partiet en tom plåtburk på vägen ( Redan 2010 lovade Cameron en folkomröstning som aldrig blev av).  Labour, många fackförbund och industrikapitalet i England är mer EU-positivt än ”The City”.  Industrin köper och säljer till Europa. Mandelson avfärdar också taktiken med hot:

”Som jag ser det behandlar han EU som vore det en cafeteria, där du har din egen bricka, tar vad du vill ha och sedan går”.

En tidig första kommentar som för övrigt vår EU-komissionär Birgitta Ohlson  plagierar i sitt uttalande för svensk press några timmar senare:

”EU är ingen à la carte-meny, där man fritt kan plocka rätter från menyn.”

Andra röster kom med samma typ av invändningar. Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle sa ”att man inte kan plocka russinen från kakan” och Frankrikes dito Laurent Fabius tog till en bild som han trodde att de brittiska vännerna skulle förstå:   ”Föreställ er Europa som ett fotbollslag. ”Om du väl går med, då kan du inte säga Låt oss spela rugby!”.

.

Själv är jag helt och hållet emot EU:s institutioner, dess fördrag och ekonomiska politik.  Dessa måste bort – och överskridas! Parlamentet i Bryssel är bokstavligen ett glashus utan vare sig ett demokratiskt golv eller bärbara, demokratiska väggar. Däremot med ett tak som lagts av nyliberalismen. EU driver en medveten klasspolitik för de rika där över tjugo miljoner människor nu är arbetslösa. Men det innebär inte att jag ser demagogin från den brittiska främlingsfientliga högern som något positivt. Inte heller Sverigedemokraternas retorik om en återgång till 1950-talet.  En bättre framtid för oss arbetande människor måste innebära ett nära samarbete som ideligen kommer att korsa gamla nationella intressen. Stora gemensamma investeringar och beslut när det gäller miljön, energi, transporter och en återindustrialisering av Europa, kan och måste bli verkligt i ett rättvist och demokratiskt socialistiskt Europa. Ett Europa där vi arbetande människor bestämmer över stora kreditflöden och därmed oss själva. Inte banker och riskkapitalister.

Med dessa utgångspunkter menar jag att Jonas Sjöstedt definitivt är fel ute när han i Aftonbladet ”välkomnar” Camerons utspel och bara har positiva ord att säga om de brittiska kraven som resen inom ett reaktionärt ramverk.  Varför inte i stället passa på med ett eget ”linjetal” om Europa och berätta om hur Vänsterpartiet ser på bankernas roll, militarismens fasta grepp och Europas framtid? Hur ska en radikal, socialistisk arbetarrörelse kunna återfödas på vår kontinent?

I media: AB1,DN1,DN2,SVD1,GP1,

Vittne till massakern vid Aleppos universitet.

-Det är uppenbart att bomberna kom från ett flygplan.

Det säger studenten Mohamed A som var närvarande då närmare 90 studenter dog i explosionerna som skakade universitetet. Mohamed A flyttade hem till sina föräldrar efter massakern och berättar för den franska dagstidningen Le Monde vad han såg.

Klockan var ett på eftermiddagen den 15 januari. Mohamed spelade bordtennis i en lokal på universitetet då han hörde en explosion,

-Jag rusade ut. Explosionen hade ägt rum på andra sidan gatan i byggnaden med studentrum. Alla fönster var urblåsta och delar av fasaden raserad, säger Mohamed och beskriver fruktansvärda scener av sönderslitna kroppar.

-Plötsligt ropade folk och pekade mot skyn: -ett flygplan, ett flygplan. Kort därefter kom en andra explosion. Mohamed tog foton av den skadade byggnaden kort innan den statliga teven kom till platsen. När han lämnade universitetsområdet såg han att alla vakter vid infarten var frånvarande.

I regimens media följde sedan två berättelser. Först sa TV att ”terrorister” sprängt en bilbomb.

-Det är absurt. Ingen bil kan parkera utanför byggnaden. Det är minst 30 meter till gatan. Trottoarerna är mycket breda, säger Mohamed. Och på Mohameds bilder syns det att bara en, lätt skadad bil står parkerad framför byggnaden.

När det första scenariot inte passade på grund av alla vittnesuppgifter om attackflyg ändrade sig TV och sa att det var rebeller som skjutit missiler mot universitetet. En lika absurd historia. Små värmesökande missiler kan inte orsaka den enorma förstörelse på studenthuset som alla bilder visar.

Efter sommarlovet var det knappt en tredjedel av studenterna som återvände till sina studier. Många hade anslutit sig till rebellmiliserna och andra stannade hemma i sina byar. Därför tystnade i höstas protesterna på universitetet. Kontrollen var strikt och möjligheterna att organisera sig små.

-Ja förstår inte varför regimen ger sig på universitetet. Här händer ingenting just nu. Vi är så få kvar att vi utgör inget hot längre, säger Mohamed som avslutning.

Än en gång visar det sig att regimens media kokar ihop falska beskrivningar av massaker efter massaker. Det grövsta montaget hittills gällde massakern i Hula. Än sprider anhängare till Assads diktatur i utomlands och här i Sverige påståendet att det var rebellmiliser som begick massakern. Att till och med FN:s undersökning visar motsatsen har ingen betydelse för de blinda anhängarna av ”anti-imperialisten” i Damaskus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kinesiska arbetare låste in sina chefer – utan tillgång till toalett

De senaste dagarna har ett tusental arbetare vid Shanghai Shenming Electric Motor Ltd varit ute i en konflikt som får oss att minnas Den stora gruvstrejken i Sverige 1969-70. Uppe i Malmfälten var den samlande huvudparollen ”Vi är inga maskiner” och LKAB:s 31 ledarskapsteser med signaler om att arbetarna fullständigt skulle underordna sig chefernas auktoritet retade upp gallfeber hos gruvarbetarna som länge pressats av dåliga ackord och en ännu sämre arbetsmiljö. Visserligen har vi i Sverige sedan länge levt med de 95 teser som Martin Luther spikade upp redan 1517 på en kyrkport i Wittenberg. Men att kommandon och militär disciplin skulle ersätta kunskap, kreativitet, självständighet och konstruktiva lösningar, det blev för mycket för malmfältsarbetarna…

Strejkande arbetare utanför sin fabrik i Shanghai

.

Vid Shenming var det hela 49 teser som fick elektronikarbetarna att agera. Teserna hade tagits fram av de nya kinesiska ägare som var i färd med att ta över verksamheten från en japansk koncern. Exempelvis att toalettbesök och telefonsamtal bara skulle få ta två minuter. Krånglar magen så att man drar över tiden väntar böter på 50 kronor (månadslönen är dålig och ligger på omkring 1 500 kronor). Händer detta en andra gång blir man rätt och slätt avskedad…

Arbetarna passade på när ett tjugotal japanska och kinesiska chefer satt i en viktig konferens och de valde den ”franska” kampformen med att helt sonika låsa in sina slavdrivare i det rum där satt. Bland andra åtta kader från Kinas kommunistiska parti. Symboliskt nog fick de klara sig utan tillgång till toalett…

Här blev cheferna inlåsta…

Samtidigt upphörde allt arbete med att montera komponenterna till datorer och mobiler. Strejken varade i två dagar och lika länge var cheferna inlåsta. Det hela fick en våldsam upplösning när trehundra kravallpoliser slog sig in bland de strejkande och befriade cheferna. Bland annat bankade de sönder revbenen på en arbeterska som vägrade att lägga sig på marken. I Kina kan Kommunistpartiet för en tid acceptera, till och med utnyttja konflikter vid utlandsägda företag. Men är det byråkrater från partiet som äger, styr och ställer, då viner batongerna snabbt – och hårt.

Nu är inte konflikten unik i sitt slag. I Kina vimlar det av lokala protester och ett första fackligt medvetande håller på att ta form inom den enorma tillverkningsindustrin. I Kina finns i dag 25 procent (!) av världens industriproletariat. En skattad siffra är 300 miljoner arbetare. Man behöver inte vara siare för att inse att det är här som vi kommer att få se nya stormiga kapitel skrivas i arbetarrörelsens historia.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Fria syriska armén bryter med salafisterna

Martin Chulov, journalist från den brittiska tidningen The Guardian, har vid flera tillfällen gett oss insatta reportage från syriska Aleppo. På vår blogg brukar vi försöka översätta det mesta vi vill få fram. Här gör vi ett undantag och lägger bara ut länkar till hans senaste bidrag. För de av våra läsare som inte är bevandrade i engelska är det viktigaste i hans bägge artiklar att Fria syriska armén nu bryter med salafisterna i Jabhat al-Nusra:

Fria syriska armén i Aleppo

 – På dag två efter Assads fall kommer vi att ta strid med dem. Tills dess samarbetar vi inte längre.

Det säger en ledare för FSA i Aleppo om islamisterna i al-Nusrafronten.

-De kämpar inte för det vi kämpar för, säger samma FSA -ledare.

En viktig politisk pusselbit i det som för vanliga människor är ett helvete på jorden. Det Chulov berättar om och det vi diskuterar är den viktigaste regionala politiska förändringen i vår tid. Den arabiska revolutionen, som dumt nog kallas för vår, eftersom det av många uppfattats som att den likt årstidernas gång sedan ska blomma ut i en underbar sommar. ”Dumt nog”, eftersom historiska processer inte kan kartläggas av SMHI.

Vi upplever att en stor del av den angloamerikanska och nordiska vänstern (I Syd-Europa ser det annorlunda ut) varit helt oförmögen att se vad som sker och därmed förlorat existensberättigande när det gäller denna del av den politiska arenan. Orsakerna till denna kollaps är många. Alltifrån ett genetiskt arv från stalinismen till rasism när det gäller araber ( de behöver stabila diktaturer för att inte skära halsen av varandra). Få i denna vänster skulle nämligen ha reagerat på samma sätt när det gällde störtandet av militärdiktaturerna i södra Europa på 1970-talet respektive i Latinamerika på 1980-talet. Detta trots att det i dessa regioner bara (för en tid?) stannade vid borgerliga demokratier och inte gick över i en permanent revolution och trots att det var bra många katolska kristna, och deras fackföreningar och partier som hade vänt sig mot diktaturerna…

När vi ändå är i gång med engelskan, kompletterar vi med en länk till The North Star och en kritisk granskning av Arne Johanssons artikel om ”det reaktionära kriget” i Syrien.

Guardian I

Guardian II

The North Star

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Syriza och krisen i Grekland

 

Av alla politiska organisationer i Grekland är det vänsterkoalitionen Syriza som gjort sig mest känd internationellt. För delar av den europeiska vänstern ger Syrizas framgångar hopp. Andra ser Syriza som ännu ett reformistiskt försök att avleda ”massornas kamp”.

I den här artikeln ska jag försöka lyfta fram Syrizas politiska linje i ett antal viktiga frågor. Underlaget är en intervju med Yannis Bournous som tillhör ”centern” i organisationen, som samlas kring Syriza mest kände person, Alexis Tsipras. Det kallas ”centern” därför att det också finns en vänster- och en högerflygel.

I maj 2013 kommer Syriza att hålla en grundningskongress. Då går koalitionens organisationer samman och bildar ett öppet demokratiskt socialistiskt parti. Demokratiskt- därför att tendenser och fraktioner i partiet kommer att kunna fungera öppet inom ramen för de gemensamma besluten fattade av kongressen. Det är en viktig fråga för en grekisk vänster som dominerats av det grekiska kommunistpartiet KKE, med kadaverdisciplin och grotesk sekterism mot alla andra organisationer inom arbetarrörelsen.

Alexis Tsipras är Syrizas mest kände ledare utanför Greklands gränser.

Intervjun med Yannis Bournous är mycket lång och här kommer jag att koncentrera mig till ett antal problem som livligt diskuterats även utanför Greklands gränser, som frågan om Grekland ska lämna euron, om statsskulden ska avskrivas i sin helhet, hur kampen mot nazisterna i Gyllene gryning ska föras och vad är arbetarrörelsens alternativ till det reellt existerande EU.

Syrizas uppgång är närmast unik i historien. Från att ha varit en ”normal” vänstergrupp kring 2 procent i parlamentsvalen har det på mycket kort tid seglat förbi alla andra politiska partier till vänster. I dag har Syriza cirka 30 000 medlemmar och Yannis säger att de kommer att vara tio tusen fler till grundningskongressen eftersom nya medlemmar strömmar till i snabb takt. I den senaste gallupen har Syriza 28,5 procent och ligger bara en procent efter det borgerliga regeringspartiet Ny Demokrati. Socialistpartiet PASOK når knappa 8 procent och nazisterna i Gyllene gryning något över 10 procent.

Detta är en stor utmaning för det unga partiet. Det räcker inte att i propaganda och agitation fördöma regeringens krispolitik, och Trojkans strypgrepp. Syriza måste också ge konkreta svar på krisen som kan vinna förtroende bland en majoritet av de arbetande som drabbas av krispolitiken på alla nivåer. Det gäller helt enkelt att framstå som ett parti kapabelt att bilda en regering som likviderar borgarnas krispolitik för att vidta alla åtgärder som krävs för att stoppa det fria fallet ned i misär.

Tsipras talar till en stor folkmassa på Omoniatorget i Aten.

En kritik som riktats mot Syriza av många i den europeiska vänstern är att man inte kräver att Grekland ska hoppa av euron och i stället återinföra den grekiska drachmen. Här i Sverige har bland annat Jonas Sjöstedt drivit den linjen med argumentet att det skulle öka den grekiska ekonomins konkurrenskraft.

-Vår främsta paroll har hela tiden varit –”inga fler uppoffringar i eurons namn”. Kritiken från vänster handlar i själva verket inte om vårt motstånd till ett grekiskt avhopp, en ”grexit’, eller en upplösning av eurozonen. Kritiken som stöder en återgång till drachmen utgår från en strikt keyensiansk syn, säger Yannis Bournous och förklarar vidare:

-En återgång till drachmen skulle provocera fram en devalvering av den nationella valutan. En devalvering som kommer att föra med sig en kraftig försämring för lönearbetare och pensionär. Men sedan, enligt samma keynesianska teori, kommer den grekiska exporten att vara mer konkurrenskraftig. De stora exportfirmorna som då tar hem större vinster antas då som en god fe distribuera ut sina rikedomar. Det är till 100% en keynesiansk idé som inte har någonting att göra med en radikal linje till frågan om eurozonens existens och dess ekonomis funktion. Kritiken svarar egentligen på en felställd fråga. Genom att framhålla valutan som den viktigaste faktorn stärker de fiendens spel.

”Grexit” or not?

-Det är inte valutan vi vill byta. Vi vill modifiera de sociala relationer och maktfördelning som euron representerar.

-Det är orsaken till att vi manar till kamp inte bara på den nationella nivån. Vi vet att den nationella nivån är grundläggande för klasskampen. Men vi inser samtidigt att även om vi vinner i Grekland och lyckas etablera en vänsterregering förblir den isolerad om vi inte genomför gradvisa förändringar av maktförhållandena och styrkeförhållandet på åtminstone europeisk nivå, svarar Yannis.

En annan kritik som rests inom vänstern är att Syriza kräver förhandlingar om statsskulden i stället för att vägra betala ett öre. Syriza menar att den grekiska statsskulden inte är ett tekniskt problem utan ett politiskt problem, att nästan alla länder inom EU har en stor statsskuld och att lösningen är europeisk. I den andan har också Syriza tillsammans med andra vänsterpartier i Europa föreslagit en lösning.

-En sådan överenskommelse berör två problem. Å ena sidan måste den förutse att en stor del av skulderna skrivs av. Vi förslår att en revision av skulderna för att kunna upptäcka exempelvis hur stor del som orsakats av korruption eller spekulativa räntenivåer.

-Å andra sidan måste vi skydda småsparare, familjer som hela livet sparat i grekiska statsobligationer eller sociala försäkringsfonder som innehar obligationer och som i fjol stod oskyddade mot det som kallades ”hårklippning” av den grekiska skulden. Småspararna och de sociala försäkringsfonderna är de första som krossades av krispaketen. Samma sak gäller universiteten som var snubblande nära bankrutt till följd av ”hårklippningen”. Därför säger vi att vårt program och strategi ska anpassas efter de sociala klasserna. Det gäller att skydda de som inte orsakat krisen och att straffa de ansvariga, säger Yannis.

Papandreou har offrat sitt eget PASOK på Trojkans altare.

Inför kongressen i maj ska Syriza arbeta fram ett mer komplett program för en regering i de arbetandes tjänst. Men redan nu anger Syriza alternativa vägar till den sanslösa åtstramningspolitik som Trojkan tvingat på det grekiska parlamentet och som den borgerliga koalitionsregeringen villigt genomför utan hänsyn till de sociala konsekvenserna.

-Om vi ska installera en vänsterregering är det absolut nödvändigt att hitta finansiella resurser. Ett förslag är därför att omedelbart införa en extraskatt på de stora kapitalegendomarna, storbolagen och de rika. Samtidigt behöver vi snabbt en strategi för att ändra vårt aktuella skattesystem.

-Jag läste nyligen i en officiell rapport att under de två gångna årens recession ökade de 500 största grekiska bolagen sin vinst med 19 procent. Det om något visar att det måste till förändringar.

-Ett grundläggande mål är därför att det är de rika som ska betala, inte de fattiga, eftersom medel- och underklassen och de som förlorat sina arbeten och hem inte kan bidra med mer. I Aten finns det i dag 25 000 uteliggare.

Den sociala misären blir allt mer skriande.

-Det krävs en överenskommelse att beskatta kyrkans fasta egendomar eftersom den är den störste fastighetsägaren i landet. En skatt på de stora redarna måste också införas. De äger den näst största flottan i världen och åtnjuter 70-75 procents skattereduktion. Om vi inte söker lösningar orienterade efter klasslinjer kommer vi aldrig att kunna ta oss ur den tragiska situation som den grekiska ekonomin befinner sig i.

Syriza och den grekiska vänstern står inför ett annat och mycket allvarligt hot –den grekiska nazismen i Gyllene gryning och statsapparatens spel under täcket med nassarna. Den senaste tiden har nassarnas våld och de angripna flyktingarnas försvar gett regeringen ett initiativ. I stället för att angripa nazisterna har regeringens inrikesminister dragit igång omfattande räder mot hemlösa som ockuperat tomma hus. Flera kända ockuperade hus har tömts med våld av polisen och i den borgerliga hetspropagandan angrips Syriza hårt och avkrävs ett avståndstagande från ”allt våld”.

Propagandan försöker jämställa nazisternas organiserade våld mot invandrare och fackliga aktivister med invandrarnas försök att skydda sig och blandar medvetet samman detta med de anarkistiska gruppernas ”strategi” för permanent konfrontation med reaktionen.

Gyllene grynings parlamentariker visar vad de går för.

I den senaste gallupen från den 11 januari har Gyllene gryning stöd av 10% av de tillfrågade. Parallellen med Tyskland innan Hitlers maktövertagande finns naturligtvis med i debatten. Enligt Yannis Bournous måste vänstern slåss mot hela reaktionen och inte bara mot Gyllene gryning.

-Gyllene grynings tillväxt är ett komplext fenomen. Man kan inte bara förklara det med att 500 000 väljare helt plötsligt blivit fascister. De föddes som en radikal lösning mot systemet. Därför är det många unga som röstade på dem. Det är i första hand PASOK-regeringen, med sin rasistiska och xenofobiska retorik som fyllde de officiella politiska deklarationerna, som skapat grogrunden för de nyfascistiska idéernas framväxt.

-Vad har vi gjort? Problemen är svåra och kräver en mångsidig strategi. Vi tror inte att lösningen, som vissa anarkister föreslår, består i att skapa chocktrupper för att slåss med dem varje natt.

-Vi försöker att skapa anti-fascistiska kommittéer i skolorna i samarbete med lärarna och i vissa kvarter, speciellt i Aten där problemet är som värst. Där samarbetar vi exempelvis med artister och intellektuella och vi deltar i kulturella evenemang för att försöka utveckla en annan typ av kultur, säger Yannis och menar en annan ”kultur” än den fascisterna sprider.

-Vi försöker att utveckla kollektiva metoder för att ta tag i sociala problem, vilket bland annat innebär att arbeta tillsammans med våra invandrade grannar. Det handlar inte om filantropi, inte heller en vertikal relation, eller ett maktspel mellan de som har och som ger och de som inget har och beror av personen ovanför. Det är i stället en horisontell relation.

Nya mötesformer prövas av unga kämpar på Syntagmatorget.

-I vårt nätverk för solidaritet, utöver gratis distribution av mat och kläder, bygger relationerna på idén om ett utbyte utan penningen som mellanhand. Utbyte av varor och tjänster.

-Det är ett tänkande som knyter an till mer strategiska problem. För om vi talar om en vision av socialism i frihet och demokrati måste vi utveckla en samhällsmodell av en typ som öppnar små fönster till visionen.

-Vårt mål är inte att ta över den statliga servicens roll. Det gör vi klart för de som deltar i vårt solidaritetsnätverk. När vi startar en lokal vårdcentral på frivilligbasis ersätter vi inte ett sjukhus. Vi försöker hjälpa folk att överleva på ett kollektivt sätt samtidigt som vi uppmuntrar dem att kollektivt kräva att deras grundläggande behov möts. En strategi som bygger på kollektiva svar utgör samtidigt ett vapen mot fascismen, ett antirasistiskt och kulturellt svar på Gyllene grynings metoder för att vinna folk.

Det finns kanske en fara i att peka ut nynazisterna som den största faran för den grekiska arbetarklassen i dagsläget. Den borgerliga koalitionsregeringen går inte fram med silkesvantar och dess kravallpolis har närmast fria händer att slå mot invandrare, hemlösa och demonstrerande medborgare. Att då enbart prata om det ”fascistiska hotet” kan skymma både den officiella repressionen och politikers spel under täcket med nynazisterna.

Men det är lika galet att ignorera Gyllene gryning med argument som i realiteten gör dem rumsrena. Yannis Bournous menar att det grekiska kommunistpartiet KKE misstar sig helt i analysen av nynazisterna.

-Efter parlamentsvalet i juni deklarerade KKE:s generalsekreterare Aleka Papariga i en intervju att vi borde inte vara rädda för Gyllene gryning eftersom väl inne i parlamentet kommer deras medlemmar att blir rumsrena och anpassa sig till systemet. Det är naturligtvis en enorm felbedömning. För tyvärr visar historien att när demokratiska institutioner kommer i kontakt med fascismen är det snarare de som anpassar sig.

Gemensam kamp är inget för KKE som alltid defilerar i eget majestät

För tillfället har den grekiska krisen försvunnit från tidningarnas förstasidor och de extrema räntorna på statsobligationerna sjunkit något. Men det betyder inte att den sociala krisen är över. Tvärtom är det ett tecken på att regeringen just nu har initiativet och går på offensiv mot de arbetandes motstånd mot krispaketen. För att slå tillbaka regeringens offensiv krävs största möjliga enhet i handling från partierna till vänster och de fackliga organisationerna. Mot det talar den sekteristiska tradition som dominerat grekisk vänster, speciellt den yttersta vänstern, i decennier. Kommunistpartiet KKE som går kräftgång i opinionsundersökningarna har bara en linje –vid sidan av oss finns ingenting. Oavsett vad som sker fortsätter partiet sina aktioner i ”splendid isolation”. Inför valet i juni utropade man till och med Syriza som ”huvudmotståndare” och manade väljarna på partiaffischer att inte rösta Syriza.

Kommer Syriza att kunna motsvara de förhoppningar som partibildningen i maj reser? Fallgroparna är många både vad gäller den nationella och den internationella linje som ska antas på kongressen. Vad som behövs är ett starkt antikapitalistiskt parti med ett konkret handlingsprogram för den ekonomiska och social kris som härjar i landet. Det kräver initiativ riktade till hela den arbetande befolkningen, förslag till ett enat motstånd mot Trojkans krisprogram och dess hantlangare i regeringen.

Maj är snart här. Tiden går fort i kristider. Då får vi anledning att komma tillbaka till det nya partiets grundningskongress.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,