Regimen föll som en rutten frukt.

.

Mogna frukter faller till marken. När väl allvaret infann sig och regimens Bagdad-bobs inte längre gapade i den statliga teverutan då föll diktaturen till marken som en mogen frukt med den skillnaden från ett vackert äpple att den var redan rutten när den slog i marken. Diktaturen var rutten in i märgen.

.

Tripoli 19 km. Bengahzi 1 090 km. Sträckan tog sex månader.

.

Upproret och revolutionen mot en fyra decennier gammal diktatur, en av de mest groteska i Afrikas historia, segrade efter sex månaders strider som svängde mellan hopp, förtvivlan och nytt hopp. Det var en lång väg till Tripoli. Väl framme i huvudstaden visade det sig att regimens brösttoner var lika tomma som det gick att förutse om man inte låtit sig imponeras av Khaddafis löften om ”en miljon beväpnade” försvarare av Tripoli och tusentals klaner på marsch för att driva ut ”råttorna”.

Nu väntar en spännande men osäker tid för den libyska revolutionen. Diktaturens sista fästen i huvudstaden övergavs i stort sett utan strider. Höga militära chefer som inte längre riskerade ett nackskott gav order till sina soldater att lägga ned vapnen utan motstånd. ”Diktaturens kreatur”, som Olof Palme kallade de som stödde krossandet av Pragvåren 1968, visste vad klockan var slagen och vände Khaddafi ryggen.

.

”Diktaturens kreatur” visade sig till slut vara mycket få till antalet.

.

Spännande, därför att ett helt nytt samhälle måste byggas. Khaddafis diktatur var intimt kopplad till hans familj och den politiska strukturen i landet helt uppbyggd av de ”folkliga och revolutionära kommittéer” som Khaddafis ”gröna revolution” inrättat. Val till en konstituerande församling krävs, en riktig konstitution måste skrivas, politiska partier skapas, intresseorganisationer byggas. Ja hela samhället står inför en omvandling som inte blir en enkel tebjudning.

Osäker, just på grund av det totala vakuum som diktaturen skapat kring sig. Det nationella övergångsrådet, TNC, speglar detta vakuum. Rådets ordförande Jalil har sagt att TNC på sin höjd styr landet i åtta månader för att organisera val till en konstituerande församling. Den stora utmaningen för TNC är att samla alla de krafter som besegrat Khaddafi. Det innebär att berberna i de västra bergen och befrielsekämparna från Misrata, vilka var de som i natt intog Tripoli, ges en stor plats i TNC. Mordet på general Younes, med olösta frågetecken utan svar från TNC, visar att det finns spänningar inom oppositionen. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Liksom i Tunisien och Egypten samlades människor från skilda grupper och klasser i en gemensam kamp mot diktaturen, med en enda målsättning –rätten att stå rak.

.

Det är inte bara i Tripoli människorna jublar. I Tunis samlades tusentals för att fira Khaddafis fall.

.

Nu väntar en övergångsperiod där delarna i den samlade motståndsfronten kommer att föra fram sina egna politiska önskningar. Det blir säkert en brokig samling. De fri- och rättigheter som i natt vunnits på Tripolis gator och torg är den enda garanten för att den libyska revolutionen ska kunna gå vidare.

Vi som följt den libyska revolutionens ett tusen kilometer långa resa från Benghazi till Tripoli jublar tillsammans med frihetskämparna över diktaturens fall utan att blunda för de stora problem, svårigheter och eventuella snedsteg som väntar den närmaste tiden.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,AB1,DN3,SVD2,AB2,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Jinge,Röda Berget,Tomas B,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, TNC, Benghazi, Revolution,

Nu är det på allvar.

.

Khaddafis sista dagar vid makten verkar närma sig. Tripoli är omringat och det är endast en tidsfråga innan motståndet mot Khaddafi i huvudstaden kan resa sig på nytt.

Det har tagit tid, mycket mer tid än vad de flesta väntade sig. När människorna i hela Libyen reste sig mot Khaddafis diktatur i februari hade Ben Ali och Mubarak fallit som mogna frukter och samma öde verkade vänta Khaddafi och hans familjediktatur.

.

Snart är det bara Bouteflika i Algeriet som håller sig kvar vid makten.

.

Det var den enda motiveringen till att USA och EU beslutade att släppa Khaddafi trots att han sedan 2003 varit en mer än trogen allierad –ekonomiskt och politiskt. Utländskt kapital investerade fritt i en nyliberal omgivning och Khaddafi deltog aktivt i ”kriget mot terrorismen” vilket framför allt bestod i att hindra flyktingar från att ta sig till Europa via Libyen.

Men Khaddafi satt kvar och gick till motangrepp. Rebellerna i Benghazi verkade stå inför ett omedelbart och totalt nederlag. Väst som redan sadlat om kunde inte göra annat än sätta in sitt attackflyg för att hindra Khaddafis seger. Inom vänstern har det pågått en skendebatt kring motiven till Natos militära inblandning. Vi som stött revolutionen mot Khaddafi trots imperialistiska makters dubbelspel mot rebellerna har anklagats för att tro på en ”humanitär imperialism”. Det är naturligtvis nonsens. USA och EU har hela tiden haft en egen agenda i Libyen som kan beskrivas som en balansgång mellan viljan att bli av med Khaddafi och viljan att hindra rebellerna från att själva störta Khaddafi. Bästa beviset för det är den mycket ljumma militära hjälpen till upprorets trupper. FNs vapenembargo har även riktats mot rebellerna som tvingats föra en tekniskt ojämn kamp med Khaddafis bättre utrustade soldater.

.

I Misrata lyckades upproret överleva Khaddafis belägring

trots dålig utrustning. Kampviljan avgjorde.

De som sa Nej till Natos bombningar sa att rebellerna måste befria sig själva och att de därför borde få hjälp med vapen och annan utrustning för att kunna ta upp kampen med diktaturen. Men när det verkligen gällde att stödja upproret då var det inte bara vapen och utrustning som undanhölls. Den vänster som hade ”stopp för Natos bombningar” som enda prioritet, oavsett konsekvenserna på marken, lyckades inte ens yttra sin solidaritet med exempelvis de som kämpade för sitt liv i det omringade Misrata. Inte ett ord. Bara rynkningar på näsan inför rebellernas ”amatörmässighet”, ”rasism”, ”islamism” och andra invektiv som ursäkt för de korsade armarna och moralkakorna.

In i det sista har USA och EU försökt lirka fram en förhandlingslösning med regimen i Tripoli för att undvika en militär seger för rebellerna. Men alla diplomatiska manövrer har fallit på familjen Khaddafis roll i samhället.

.

-Jag är revolutionen. Jag kan inte avgå. Snart är det slut på komedin.

.

-Jag kan inte avgå, har Khaddafi sagt hela tiden. De flesta har tagit det som ytterligare ett uttryck för mannens egenheter. Men det är mer än så. Familjen kan inte överge makten, den kan inte ”dela” den i en förhandling. Allt i systemet är anpassat till Khaddafis persondiktatur, allt ifrån avsaknaden av en konstitution, parlament och en verklig statsapparat. I stället bygger hela makten på de ”folkliga kommittéerna” i vars topp Khaddafi styr utan vare sig att kontrolleras eller omväljas. Den typen av makt går det inte att bara omvandla till en ”nationell samlingsregering” där Khaddafi och hans familj blir en del.

I Benghazi har det nationella övergångsrådet redan presenterat vad som ska ske efter Khaddafi. Uppenbarligen är rådet mycket medveten om risken för kaos och blint våld i huvudstaden efter Khaddafis fall. Det finns självfallet kvar trogna anhängare till diktatorn i Tripoli och det finns en risk för att de startar en terrorkampanj i staden.

Därför verkar rebellernas taktik gå ut på att tills vidare omringa Tripoli utan att militärt angripa staden i hopp om att det annalkande slutet för Khaddafi ska hjälpa opposition i Tripoli att organisera en resning inifrån.

.

Rådets ordförande Jalil lovar val till en Konstituerande Församling inom 8 månader.

.

Rådet i Benghazi har också presenterat en ”övergångsplan” för efter-Khaddafi. Antalet delegater i Rådet ska utökas med medlemmar från områden som tills nyligen stått under regimens kontroll. Rådet ska styra övergången de första åtta månaderna. Under den tiden ska allmänna val hållas till en Konstituerande församling som har till uppgift att skriva en Konstitution, inte en ny eftersom det inte finns någon i dag.

Den regim som tar över kommer naturligtvis inte att svara mot vänsterromantikers bild av vad en ”revolution” ska leda till. Problemet är ju bara att det inte är en socialistisk revolution som står för dörren, ja inte ens en nationalistiska anti-imperialistisk sådan. Det handlar helt enkelt om att störta en diktatur som förbjöd allt, från politiska partier, valda församlingar, yttrandefrihet, till facklig organisering. Att störta en diktatur som utdelade dödsstraff för varje försök att organisera ett politiskt parti, en oppositionell grupp eller en fackförening.

.

En ny regim i Tripoli måste uppfylla förväntningarna på demokratiska

fri- och rättigheter om den ska behålla det folkliga stödet.

Den nya regimens band till väst kommer inte att vara vare sig mer eller mindre fasta än Khaddafis. En borgerlig regim med en ekonomisk politik anpassad till världsmarknaden kommer att ersätta Khaddafi. Men liksom i Tunisien och Egypten är inte kampen över med diktatorns fall. Den verkligt svåra kampen för de fattigas och undertrycktas rättigheter återstår. Men i ett Libyen utan Khaddafi kan de som står på arbetarnas, jordbrukarnas, de nationella minoriteternas sida organisera sig utan att omedelbart riskera dödsstraff.

Det var det värt att kämpa för. Tyvärr valde många i väst med anspråk på att bekämpa imperialismen att vända den kampen ryggen. Vi kan bara hoppas att den kommande tiden i Libyen kan öppna ögonen på dem som inte lyckades se skillnaden mellan en blodig, grotesk diktatur och ett yvigt upprors kamp för frihet. Röken från Natos bomber skymde utsikten för många.

.

Bloggare: Röda Malmö,

Media; DN1,SVD1,GP1,SVT1,DN2,SVD2,DN3,SVD3,GP2,DN4,GP3,SVT1,SVD4,AB1,DN5,

GP4,AB2,DN6,DN7,SVD5,SVD6,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, TNC, Benghazi, Revolution,

Gilbert Achcar granskar utvecklingen i Libyen.

.

Texten här under är lång och på engelska. Om du inte är direkt intresserad av vad som sker i Libyen och med den arabiska revolutionen i övrigt kan du hoppa över den här bloggen. Men om du vill förstå mer av det spel som pågår, med Nato som manövrerar för att bli av med Khaddafi och samtidigt undvika att rebellarmén ensamt tar makten i Tripoli då ska du definitivt läsa vad Achcar har att säga efter sitt nyliga besök i Libyen.

********

NATO “Conspiracy” against the Libyan Revolution.

In an op-ed published in the Wall Street Journal (19 July 2011), Max Boot— the aptly named neoconservative author and military historian known for his support for “democracy promotion” at the point of a gun, and an ardent supporter of full-scale US military engagement in Libya—referred to a Financial Times article (15 June) that compared the current aerial bombing campaign over Libya and the Kosovo air war in 1999 in order to emphasize “the lack of firepower in the Libya operation.” Boot commented, dwelling on the same comparison with additional details:

“The earlier war was hardly “Apocalypse Now”—it was tightly limited in its own right. But after 78 days in Kosovo, NATO allies had committed 1,100 aircraft and flown 38,004 sorties. By contrast, in Libya NATO had sent just 250 aircraft and flown 11,107 sorties. Not coincidentally, after 78 days Slobodan Milosevic decided to relinquish Kosovo, whereas even after 124 days—and counting—Gadhafi continues to cling to power.”

NATO’s Libyan Paradoxes

In Operation Desert Storm launched by the US-led coalition against Iraq in 1991, it took only 11 days to equal the above number of air sorties flown over Libya in 78 days. The total number of sorties in 43 days of Desert Storm reached 109,876—an average of 2,555 per day. After the devastation brought about by that “storm” and further bombing campaigns during the 12 embargo years between 1991 and 2003, 41,850 sorties were flown during the first 4 weeks alone of so-called Operation Iraqi Freedom. Of these, 15,825 were strike sorties, averaging 565 per day. Andrew Gilligan could write accordingly in The Spectator (4 June):

“For all the ritual incantations about “intensified” attacks and “heaviest bombing yet,” the bombing is and always has been relatively light. Across the whole operation, the number of Nato strike sorties—only a proportion of which actually result in airstrikes—has averaged 57 a day, less than half the number in the alliance’s very similar mission in Kosovo, and a mere fraction of what the US and Britain did in Iraq.”

Add to this that it takes much more pressure to force a dictator to relinquish power than to force one to abandon a section of his territory. Since Gaddafi’s chance of regaining control over Benghazi is close to nil, he actually would have been happy to get rid of the rebellious city and with it the whole region east of Ajdabiya in a bid to save the throne of “King of kings of Africa” for which he has been lavishly buying allegiance since 2008. That is why he concentrated so much military power and violence on trying to seize Misrata, the key rebel-held city in western Libya that prevented him from de facto partitioning the country. And that is why insurgents have clung obstinately to Misrata despite the heavy violence inflicted upon them, even though they had the option of being evacuated by sea with the rest of the city’s inhabitants, like the thousands of migrants and wounded who were moved out of the city in this way.

The early propaganda accusations against the insurgents alleging that they were carrying out a plan to partition the country have been thoroughly disproved by their relentlessness in fighting for the liberation of their country’s whole territory from Gaddafi’s dictatorship. This is happening despite the very high cost for them due to the wide disproportion between their ground forces and those of the regime—a disproportion in armored vehicles, artillery, missiles, and trained combatants that is only partially offset by NATO’s intervention. Military correspondents reporting from the various fronts of the Libyan ground war emphasize both the poorly-armed, poorly-trained, amateurish and chaotic character of the insurgents’ forces and the amazing dedication of a large number of civilians turned into fighters for the liberation of their whole country. This dedication explains the rebels’ determination to continue fighting against such heavy odds, confronting the well-equipped and well-trained forces that are generously paid by Gaddafi’s regime.

The crucial questions are then: why is NATO conducting an aerial campaign in Libya that is low-key not only in comparison with the air component of the war to grab similarly oil-rich Iraq, but even compared to the air war for economically unimportant Kosovo? And why is the Alliance at the same time refraining from providing the insurgents with the weaponry they have consistently and insistently requested? On the face of it, there are two striking paradoxes at play here.

The first paradox is that in both Iraq and Afghanistan, the US-led wars emphasized the “nationalization” of the conflict (in the spirit of the “Vietnamization” that preceded the US withdrawal in 1973). In Libya, with local forces begging NATO to provide the weapons they need and assuring that with adequate armament they could finish the job of liberating their country very soon, NATO refuses to arm them—a fact that the limited delivery of weapons by France on the Western front does not alter substantially.

This is despite the fact that, contrary to the Afghans, the insurgents are willing and potentially able to pay for whatever weapons would be delivered to them. As everyone knows, it is not in the tradition of Western merchants of death to turn up their nose at such juicy sales opportunities. They all competed so zealously to sell weapons to Gaddafi in recent years that they managed to strike deals with him for close to one billion dollars between the end of 2004, when their governments lifted their embargo on Libya, and the end of 2009. This included cluster bombs, sold by a Spanish firm, which Gaddafi did not hesitate to use against his own people.

The logical corollary of NATO’s refusal to arm the insurgents would have been its waging a very intensive war campaign to compensate for the weakness on the ground of those it purports to support. And yet—second paradox—NATO’s Libya air campaign pales in comparison with the Kosovo one, not to mention other US-led aerial operations in recent times. This fact is strongly resented by the Libyan insurgency, as Western correspondents have reported since the early days of NATO’s air war. As C.J. Chivers related on July 24 on the New York Times’ “At War” blog, the rebels’ frustration has actually kept growing:

“One of the consistent experiences of reporting alongside opposition”the rebel leadership cannot thank the pilots flying overhead enough. The political figures of the TNC are given to vanilla declarations of full support and gratitude for the work of NATO, whose leaders they clearly are wary of offending.”

Those closer to the fighting or who live in harm’s way, however, have a richer take. They, too, express gratitude for NATO’s early work in the war, when Col. Muammar el-Qaddafi’s forces were stopped by airstrikes from overrunning the rebels in the east and crushing the uprising in Benghazi. But they also express deep and sometimes agonized frustration at the pace and target selection of the air support, and talk often of what they perceive to be NATO half-stepping and incompetence.

Could it be that NATO, which blithely side-stepped the UN Security Council (UNSC) in waging its air war against the Serbian Milosevic regime in 1999, suddenly converted to the observance of the rule of law in international affairs? Hardly. Is it then that NATO feels compelled to stick to the letter of UNSC resolution 1973, which authorized the air campaign over Libya? Only a fool would believe that. Both the letter and the spirit of that resolution have been largely violated by NATO’s campaign, which went way beyond “all necessary measures … to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack.” It included a high proportion of raids on Tripoli and other regime-held territories, thus increasing the risk and extent of the “collateral damage” that NATO inflicts upon the civilians it is purporting to protect.

The “strict implementation of the arms embargo” called for in the UNSC resolution is definitely not what is preventing NATO powers from arming the rebellion. Had the intentions of these powers been to deliver significant weapons to the rebels, neither Moscow’s nor Beijing’s vetoes could have prevented the US and its allies from doing what they wished, as they did in the Balkans in 1999 and again in Iraq in 2003. Likewise if NATO is not intervening on the ground, this is definitely not in observance of the UNSC resolution’s exclusion of “a foreign occupation force of any form on any part of Libyan territory.” It is principally because the rebels themselves have been adamant about rejecting a ground intervention. A billboard in Benghazi’s Tahrir Square, the photo of which can be seen on Palestinian journalist Dima Khatib’s blog, pointedly explains: “No to foreign intervention on our soil, Yes to arming the rebels.”

A Mutual Distrust

The distrust is plainly mutual. The Western powers’ practical attitude toward the Libyan rebels stands in sharp contrast with their attitude toward the Kosovo Liberation Army (KLA) prior to and during the 1999 war, or their attitude toward the Northern Alliance prior to and during their bombing of Afghanistan starting in October 2001. Witness the permanent Islamophobic emphasis in the Western media on the role of “Islamists” in the Libyan rebellion given as a pretext for not supplying the rebels with weapons, and compare it with their complacency about the presence of similar groups among Kosovar forces, not to mention the fact that the Afghan Northern Alliance (whose real local name is United Islamic Front for the Salvation of Afghanistan) is overwhelmingly composed of groups upholding shades of fundamentalism that are only slightly less extreme than the Taliban’s own brand. The Western media hypocritically denounces Islamic fundamentalists when they are anti-Western and yet remain very circumspect about the most fundamentalist state on earth and the main worldwide sponsor of the most reactionary brands of Islamic fundamentalism, namely the Saudi kingdom.

The Western media were never worried about the heterogeneity of the Afghan forces regrouped in the Northern Alliance, to which they handed power in Afghanistan. And yet in 1992—after defeating the Najibullah regime which had been propped up by Moscow until the Soviet Union’s demise at the end of the previous year—the very same components of the Northern Alliance had turned Afghanistan into a chaotic battlefield that constituted a Hobbesian “war of all against all.” The “Islamic State of Afghanistan” proved such a bloody mess that the Taliban won a relatively easy victory in 1996. Of course, no such concerns were haunting Washington when it decided to topple the Taliban by the joint action of Northern Alliance troops and its air power—with an average of 85 strike sorties per day during 76 days from the beginning of operations in October until 23 December 2001 (i.e., 50 percent more than the average over Libya).

The paradoxical character of Western intervention in Libya has been underlined by various observers who saw its rationale as centered around securing control over post-Gaddafi Libya. Many sympathizers of the Libyan insurrection—some of them, myself included, expressing understanding for the fact that Benghazi asked “the devil” for help against a massacre foretold—warned the rebels from day one against portraying this devil as an angel on that occasion, and against fostering illusions about the Western powers’ real motives. Such early suspicions were soon confirmed by the evolution of the situation in Libya, to the point that there is now widespread conviction in Arab anti-Western circles that NATO is deliberately prolonging the war and hence the Gaddafi regime’s existence. This conviction was clearly articulated by Munir Shafiq, a former leader of a Maoist current in Yasser Arafat’s Fatah and the general coordinator of the Islamic-Nationalist Congress (an umbrella organization for a variety of parties and personalities, including the Muslim Brotherhood, Hamas and Hezbollah), in a column on Aljazeera.net (4 July, in Arabic):

“No one can understand the reason why NATO’s airplanes are focused on bombing positions in Tripoli that are almost decoys, while they let missile batteries, artillery and military vehicles bomb Misrata as well as other towns. They even let columns of Gaddafi’s forces move around in the open without attacking them. Where then is the protection of civilians, and where is the assistance to the people in getting rid of Gaddafi?”

America and NATO’s position is flagrant in conspiring against the people’s revolution in Libya and maintaining Gaddafi’s forces in activity until they manage to control the TNC and maybe also some field leaders. They would only then topple Gaddafi, as they are conspiring against the people, the revolution and Libya’s future.

Such a strong suspicion echoes a feeling expressed among the Libyan rebels themselves, as illustrated by the statement of one of their local leaders to the Beirut daily Al-Akhbar (2 June):

“According to Abu-Bakr al-Farjani, the spokesman for the local council of the city of Sirt, which adheres to the oppositional TNC, NATO itself is progressing slowly in its military operations against Gaddafi’s brigades in order to maintain him longer in power, and to increase thereby the price the opposition can be requested to pay to world powers and to the major companies that stand behind them.”

NATO’s Plans for Libya

These are not phantasmagorical figments of some Middle Eastern inclination toward conspiracy theory. They correspond to real facts on the ground, such as the shifting location of NATO strikes in Libya as analyzed by Tom Dale in The Guardian online (4 July). And above all they correspond to an all too true “conspiracy” by NATO powers about Libya’s future. The plan was revealed by Andrew Mitchell, the UK international development secretary, on 28 June: a 50-page “stabilisation document” devised by a UK-led international “stabilisation response team” (involving Turkey) designs a post-Gaddafi scenario on the assumption that the King of kings will step down or be removed. This is because, despite repeated Western attempts to convince the TNC to cut a deal with Gaddafi himself as has been regularly leaked to the media over the last months, the TNC has made it clear that the removal from power of Gaddafi along with his sons was non-negotiable for the Libyan rebellion. Even the prospect of giving Gaddafi a comfortable retirement in Libya, which was tentatively and timidly evoked by the TNC under Western pressure, was quickly withdrawn due to the uproar it created in rebel ranks.

A key protagonist of Western attempts to cut a deal with Gaddafi’s inner circle is his son, Saif al-Islam, the man who bought himself a PhD (on civil society and democratization) from the London School of Economics and procured visits and advice from Richard Perle, Anthony Giddens, Francis Fukuyama, Bernard Lewis, Benjamin Barber and Joseph Nye, among others, in order to “enhance the profile of Libya and Muammar Qadhafi.” Saif told the Algerian daily Al-Khabar (11 July, in Arabic) that the French government , despite its official posture on Libya, negotiated with Tripoli:

“We are holding now negotiations with Paris, we have contacts with France. The French told us that the TNC is subordinate to them; they even told us that if they reached an agreement with us in Tripoli, they would impose a ceasefire on the council. … I say, if France wants to sell “Rafale” planes, if they want to conclude oil deals, if they want their firms to come back, they need to talk with the legitimate Libyan government and with the Libyan people, through peaceful and official channels.”

The King of kings, for his part, shows no readiness to oblige. He reiterated on 23 July his harsh criticism of the Tunisian and Egyptian peoples for having overthrown their own dictators. In any event, the NATO UK-led blueprint is based on the scenario of a “ceasefire between the regime and the rebels,” meaning that the regime’s apparatuses and barons will remain in place.

The overarching concern of the UK-led NATO roadmap is to avoid a repetition of the catastrophic US-led handling of the situation in post-invasion Iraq. There, the Bush administration was confronted with a choice between co-opting the bulk of the Ba’athist state and dismantling it wholesale. It opted for the latter option advocated by Ahmed Chalabi and the neocons with their crackpot blueprint for a US minimalist client-state in Iraq. Consequently, the new Libyan roadmap is inspired by the CIA-sponsored scenario that was discarded in Iraq. As Mitchell explained, it is based on “the recommendation that Libya should not follow the Iraqi example of disbanding the army, which has been seen by some officials as a strategic mistake that helped fuel the insurgency in the sensitive and volatile circumstances after Saddam Hussein’s overthrow.”

This same concern was impressed upon the TNC by British foreign secretary William Hague the day after he visited Benghazi on 5 June. “No de-Baathification, so certainly (the rebels are) learning from that,” said Hague. “They now need to publicize that more effectively, to be able to convince members of the current regime that this is something that would work.”The same concern is dictating the Western powers’ attitude toward the revolutionary upheaval in Syria. Their leverage in Libya is much more powerful, however. Mitchell’s depiction of the “strong input” of NATO powers and their allies in managing post-Gaddafi Libya—short of “boots on the ground”—is so hilarious that one wonders whether he wasn’t being tongue-in-cheek:

“The EU, NATO and the UN would take the lead on issues of security and justice; Australia, Turkey and the UN would help with basic services; Turkey, the US and the international financial institutions would lead on the economy.” But, added Mitchell: “It is incredibly important that the whole of this process is Libyan-owned. This has been done as a service to the Libyan people.”

This plan A does not go without a plan B, indicating Western powers’ lack of faith in the likelihood of a post-Gaddafi “orderly transition” (to borrow the phrase that was repeated like an incantation by the Obama administration about Egypt). Reporting on the UK-led plan, the Wall Street Journal revealed (29 June) that UN officials are preparing “contingency plans” including “the deployment of an armed, multinational force” that “would likely be comprised of troops from regional nations such as Turkey, Jordan and perhaps from African Union nations.” One of the advocates of such a deployment is unsurprisingly one of the Western leaders most hostile to the Libyan rebels, Gen. Carter Ham, the present commander of US Africa Command (AFRICOM). He shares this attitude with the Algerian military to whom he paid a visit in early June, warning against the risk that arms circulating in Libya could fall into the hands of al-Qaeda. (Another factor in Algiers’ hostile attitude is probably the Amazigh emancipation in Western Libya.)

It did not take the Libyan TNC long to abide by NATO’s instructions and produce its own version of the NATO roadmap, obviously designed in such a way as to satisfy the Western obsession with “the Iraqi example.” A copy of this 70-page Libyan blueprint was leaked to the London Times, which published a summary on 8 August. It describes such implausibly detailed figures that its authors can only be suspected of trying to please their NATO overlords:

“It claims 800 serving Gaddafi government security officials have been recruited covertly to the rebel cause and are ready to form the “backbone” of a new security apparatus.…The documents claim that the rebel groups in Tripoli and surrounding areas have 8660 supporters, including 3255 in the Gaddafi army. A mass defection by high-ranking officials is considered highly likely, with 70 percent of them judged to support the regime out of fear alone.”

Dissension in Opposition Ranks

The comment by the Times shows skepticism about the TNC’s regime-cooptation scenario: “This is likely to prove not only risky, but controversial, with many rebel fighters determined to sweep away all vestiges of the regime.” As the Wall Street Journal had noted in its reporting on the UK-led roadmap:

“Many rebel brigades have evolved into militias—some of which resent taking orders from or working alongside those who held military or security positions in Col. Gadhafi’s regime and later switched sides to join the rebellion that erupted in February. Some influential rebel leaders have called for purging regime loyalists from any future force and giving priority to those who fought against Col. Gadhafi.”

Rebel determination to purge those who took the side of Gaddafi against the insurrection is actually the key to understanding NATO’s paradoxical behavior described above. NATO powers do not want the rebels to liberate Tripoli by their own means, as the London Economist stated bluntly (16 June):

“The hope among Western governments is that the rebels will not capture Tripoli after a headlong advance from the east, with the attendant risks of retribution being inflicted on Qaddafi loyalists en route. Rather, the preference is for the regime to implode from within and for the people of Tripoli to rise up to remove the colonel—an eventuality widely reckoned, in Western government circles, to be getting close.”

Tom Dale has commented on this NATO preference for an “implosion from within”:

“But why would the western powers prefer a coup by Gaddafi’s inner circle to victory by the rebel army? Such a coup would imply a negotiated settlement between the elements of the old regime still around Gaddafi, and the rebel leadership—which itself incorporates many ex-regime figures. Western governments want stability and influence, and they see the figures of the old regime, minus the Gaddafi family, as the best guarantors of that.”

This last assertion should be qualified. Take Major Gen. Abdul-Fattah Younis, one of the key figures of the Gaddafi regime who defected to the rebellion a few days after it started, for instance. A military commander of the Libyan rebellion who was recently assassinated, he had been a vocal critic of NATO’s performance. And he developed a very antagonistic relationship with CIA asset Col. Khalifa Haftar (sometimes spelled Hifter) who, after living in exile for close to a quarter of a century, mostly in the US and on the CIA payroll, returned to Libya and was given a high ranking military position by the TNC under Washington’s pressure. The man was loathed by many in the Libyan opposition. As journalist Shashank Bengali explained on the Real News Network (14 April):

“There’s some concern here that Hifter’s long time in the US, his alleged ties to the CIA and other US officials, make him a bit of a controversial figure for Libyans, who really feel this is a homegrown uprising. They want foreign support in the forms of weapons and recognition for the Libyan opposition government. So they also want this to be not a rebellion that’s overtaken by an outside force such as the CIA.”

The hostility between Younis and Haftar led some to believe that the assassination of the former was designed by the CIA in order to clear the way for the latter. However, Younis was not replaced by Haftar but by another early defector from Gaddafi’s regime, Gen. Suleiman Mahmoud, commander of the Eastern province based in Tobruk prior to his defection. In fact, conditions do not seem to be favorable to the men with the strongest foreign links, as comments on the dissolution of the provisional Cabinet by the TNC in the wake of Younis’ assassination indicate:

The reshuffling also seemed to represent an effort by interest groups within the rebel movement, including homegrown leaders who helped start the uprising, to assert their power by sidelining leaders who had returned from exile and held key posts. For months, there had been complaints that cabinet members were unknown to most Libyans, spending most of their time abroad — especially in Qatar, the country that has emerged as the rebels’ most enthusiastic patron.

A rebel spokesman said that Mr. [Mahmoud] Jibril [the neoliberal economist appointed by the TNC to head its Cabinet, after having presided over the Gaddafi regime’s neoliberal reforms from 2007 until the uprising], who has rarely been seen in Benghazi, would be required to start spending more time in Libya.

A plausible account of Abdul-Fattah Younis’ assassination was given by his collaborator, Mohammed Agoury, who attributed the killing to members of the February 17 Martyrs Brigade. (According to another source, the perpetrators belong to an Islamic group calling itself the Abu Ubaidah Ibn al-Jarrah Brigade.) Agoury’s testimony provides a glimpse of the complex and heterogeneous composition of the rebellion:

“The February 17 Martyrs Brigade is a group made up of hundreds of civilians who took up arms to join the rebellion. Their fighters participate in the front-line battles with Gadhafi’s forces, but also act as a semi-official internal security force for the opposition. Some of its leadership comes from the Libyan Islamic Fighting Group, an Islamic militant group that waged a campaign of violence against Gadhafi’s regime in the 1990s. … “They don’t trust anyone who was with Gadhafi’s regime, they wanted revenge,” said Agoury.”

Another revealing event showing the heterogeneity in opposition ranks was the “Conference for National Dialogue” held in Benghazi on 28 July. It was attended by 350 participants including members of the same February 17 Martyrs Brigade and former members of the Libyan branch of the Muslim Brotherhood, while the Brotherhood itself denied any connection with the conference. The participants emphasized Libya’s unity, its Islamic character, and the necessity of an encompassing national dialogue, while TNC member Al-Amin Belhaj stated that although Gaddafi and his sons could not stay in power, they could remain in Libya under protection. Apparently, some of the participants had contacts with Saif al-Islam Gaddafi, a fact that fits well with the latter’s recent declarations to the New York Times.

“I released [Libyan Islamists] from prison, I know them personally, they are my friends,” he said, though he added that he considered their release “of course a mistake” because of their role in the revolt.”

A demonstration took place outside the hotel where the conference was held. Aljazeera.net’s report shows a young man holding a placard saying in the name of the 17 February Revolution’s Youth: “The National Conference only represents itself.” The demonstrators stressed their rejection of any dialogue with Saif al-Islam and his collaborators. They accused the conference organizers of resorting to militias in order to seize power before Libya’s liberation is completed. Naima Djibril, a jurist and member of the Benghazi “committee for the support of women’s participation in decision-making,” complained to the website of the exclusion of women from the conference.

Further details of the TNC’s blueprint, as reported by the Wall Street Journal (12 August), show a reassuring acknowledgement of the complexity of the Libyan situation and plans to tackle it in a democratic way:

“The blueprint acknowledges that the leadership in Benghazi doesn’t yet have official backing from regions still under Col. Gadhafi’s control, setting out a process to fill 25 empty posts intended to represent those areas on the 65-seat body. Under the plan, current members of the council would be proscribed from running in the first two rounds of national elections and accepting political appointments in those governments….According to the document, an expanded National Transitional Council—including new representatives from Gadhafi-held areas—would govern for eight months after Col. Gadhafi’s fall, during which time elections would be held to select a constitutional committee and choose a 200-member interim national congress. District representation in the congress would be divvied up based on a 2010 population census. The congress would govern for an interim period of less than a year, during which time a new draft constitution would be voted on in a national referendum and the new permanent government of Libya would be elected in line with the parameters laid out in that constitution.”

One can only hope that reality will match the blueprint. But the odds are against the smooth implementation of this scheme given the extraordinary tangle of tribal, ethnic and political forces that constitute Libyan society that is just coming out of more than four decades of one of the craziest dictatorial rules in modern history. The recently published provisional constitution based on the above-mentioned blueprint is already contested in Benghazi, and the TNC is accused of working behind closed doors. The key difference between the Libyan political tumult and the situation that prevails in Egypt is that the opposition and the regime are territorially separated in Libya, and that the ruling family has been dismissed in Cairo but not yet in Tripoli. As in Egypt, the political battle rages on between various groups in the opposition, some of them, especially among Islamic forces, willing to compromise with the regime’s institutions, while others, especially among the youth, reject this perspective and want a radical transformation of their country. Another major difference is the absence in Libya of the role of the workers’ movement which is very important in the Egyptian process. (However, Kamal Abu-Aita, the president of the new Egyptian Federation of Independent Trade-Unions, told me that a similar independent federation was recently founded in Benghazi.)

The situation in Libya—as in Tunisia and Egypt and all the other countries of the Middle East where the present revolutionary process is unfolding—is only at the beginning of a protracted and tumultuous course of development. This is the normal destiny of revolutionary upheavals. Western powers will have much difficulty controlling the process. They don’t have troops on the ground—let alone the fact that they failed anyway to control the situation in countries where their forces are deployed, such as Iraq and Afghanistan. The process of peoples’ liberation and self-determination is convoluted, and can well go through ugly phases. But without this process and the readiness to pay the inherent cost, which may prove heavy indeed, the whole world would still live under absolutist regimes.

Gilbert Achcar

16 augusti 2011

Socialismens dödgrävare

bygger murar.

.

Det är femtio år sedan en mur delade den tyska nationen i två. Natten till den 13 augusti reste myndigheterna i Östtyskland 200 km taggtråd runt den västra delen av Berlin. Stadens medborgare vaknade upp i en delad stad. Närmare sextio tusen boende i öst och med arbete i väst hamnade i omedelbar knipa. Minst tolv tusen som dagligen reste i andra riktningen förlorade också sitt arbete.

.

Bakom skammens mur dödades hoppet om ett fritt socialistiskt samhälle.

.

Det ”kalla kriget” delade en europeisk huvudstad i mitten och ingen verkade bry sig. Den östtyske statschefen Walter Ulbricht hade lyckats upprätta ”en antifascistisk barriär”. Befolkningen i öst skulle enligt den östtyska statsledningen och Moskva skyddas mot ”fascisterna” i väst. Inte ens då muren restes fanns det någon som la vikt vid den ”officiella” förklaringen till muren runt västra Berlin. Förutom de stalinistiska kommunistpartierna i västra Europa förstås, inklusive Hilding Hagbergs Sveriges Kommunistiska Parti.

Hilding Hagberg (tredje från vänster) möter den kinesiske partibyråkraten Peng Chen.

.

Tidpunkten för resandet av muren var väl vald. I väst verkade ingen bry sig. USAs nyvalde president John Kennedy, på semester på Cap Code i Massachusetts informerades endast tolv timmar efter att taggtråden lades ut. Premiärminister Macmillan jagade tjäder i Yorkshire och hade ingen tanke på att låta flygfäna vara ifred. General de Gaulle var på semester i sin hemby Colombey-les-Deux-Eglises och återvände till Paris endast den 17 augusti, fyra dagar efter att muren restes. Den tyske kanslern Konrad Adenauer tyckte tydligen att händelsen inte krävde någon omedelbar reaktion eftersom han besökte Berlin först den 22 augusti. Rädsla för ett tredje världskrig och avskyn för vad ’tyskarna ställt till med” under kriget förklarar delvis den totala avsaknaden av reaktioner mot muren i dess initiala stadium. Järnridån hade redan dragits ned från Östersjön till Medelhavet, så varför reagera mot att den också drogs ned runt västra Berlin?

Ändå hade våldsamma reaktioner inte varit oberättigade. Ursäkten för muren var grotesk. För att skydda ”socialismen och den högsta tänkbara friheten” måste befolkningen i Östtyskland skyddas från kontakt med det dekadenta väst. Inte mindre än 2,7 miljoner innevånare i Östtyskland hade flytt landet mellan 1948 till 1961. Det var ingenjörer, läkare, sjuksköterskor, lärare och kvalificerade arbetare som lämnade det ”socialistiska paradiset” för att skapa sig ett nytt liv i ”fascisternas väst”. Att fascismen besegrats hade tydligen bara lett till att den stärkt sin ställning. Allt detta krigande för att konstatera att fienden segrat trots det totala nederlaget. Ingen kunde naturligtvis tro på den officiella sanningen om muren och bilden av den sociala situationen på den andra sidan.

Socialism utan den mest omfattande frihet som mänskligheten någonsin upplevt är ingen socialism. Det är den trista erfarenhet som vi måste dra då vi tittar tillbaka på hur den ”reellt existerande socialismen” verkligen var. Muren blev en symbol på båda sidorna. Öster om muren symboliserade den avsaknaden av frihet för medborgaren. Väster om muren symboliserade den ”kommunismens förtryck”.

Censuren hindrade människor från att läsa vad de ville. Muren satte stopp för de flestas reslust. Endast andra destinationer bakom den var möjliga mål. Det hjälpte inte att alla garanterades ett arbete, en fri utbildning, ett tak över huvudet, bra sjukvård och en värdig pension. För den genomsnittlige arbetaren var den materiella säkerheten antagligen större än på andra sidan muren. Men vad hjälper det när det väsentliga saknades – känslan av frihet att kunna bestämma över sitt eget liv.

.

Resningen i Berlin juni 1953 krossades av Partiet.

Småborgerligt trams kallades sådana argument av Partiet och dess megafoner i väst. ”Frihet är att bygga socialismen och tjäna Fosterlandet” svarade dödgrävarna. För varje årtionde som läggs på min nacke blir jag alltmer övertygad om att socialismens dödgrävare lyckades med sitt verk endast genom att förtrycka de egna medborgarnas frihet att fatta beslut. Inte bara friheten att besluta vilken bok jag vill läsa eller vilken plats jag tänker besöka. Inte bara friheten att säga högt vad jag tänker utan att kallas till Stasi för en uppstramning. Utan också friheten att delta i alla beslut som påverkar den gemensamma framtiden.

.

Folkmassan vände ryggen till förtryckets symbol i Budapest 1956.

.

För i den ”reellt existerande socialismen” hade arbetarna i produktion, personalen i skolor och sjukhus, anställda i den gemensamma servicen och alla andra inbegripna i samhällets funktion, ingen makt över de beslut som fattades. Arbetarna hade ingen röst som påverkade vilka investeringar som gjordes, ingen röst som kunde prioritera tung industri eller mer och bättre konsumtionsvaror.

I stället fattades alla beslut av det allsmäktiga Partiet i Folkets namn. Medelmåttiga karriärister i byråkratin hyllades som genier och utropades till Folkets Hjältar. Storebror Ulbricht hyllades som hjältarnas Hjälte och den ende bemyndigade uttolkaren av Stalins genialitet. Parallellt med partibyråkraternas inbördes hyllningar om socialismens segerrika frammarsch frodades den folkliga humorn i tusentals anekdoter och skämt om samma ”framgångar”.

.

I Prag krossades hoppet om en frihetlig socialism av sovjetiska tanks.

.

I den offentliga propagandan öster om muren och i megafonernas press i väst skrevs spaltkilometrar om det ”socialistiska systemets” överlägsenhet. Problemet var bara att folk inte begrep sig på det fina i kråksången och flydde Paradiset så fort en möjlighet yppade sig. Hundratals dog i försök att ta sig över muren och inte mindre än 40 000 lyckades trots den extrema gränsbevakningen fly till andra sidan.

Borde det inte ha varit tvärtom? Tänk vilken dragkraft en verklig frihetlig socialism hade kunnat utöva på Europas arbetande befolkning. Om den offentliga propagandan varit sann kanske inflyttningen blivit så omfattande att en gränskontroll hade behövts ändå. Vilken historisk ironi. Men så blev det inte och hade heller aldrig kunnat bli. För vid makten satt socialismens dödgrävare och de hade inte den minsta tanke på att bygga en öppen frihetlig och attraktiv socialism.

.

Dödgrävarnas idoga arbete har gjort den här typen av propaganda möjlig och trovärdig.

.

Idén om en frihetlig socialism hade redan begravts i Moskvarättegångarnas Sovjetunionen, den hade begravts av ryska tanks när Berlins arbetare gjorde uppror 1953, den hade begravts av samma tanks när Ungerns arbetare reste sig 1956, organiserade sig i fabriksråd och krävde frihet från Partiets diktatur, den begravdes slutligen och än en gång av samma tanks under några vackra vårveckor i Prag 1968.

I väst gjorde megafonernas sitt bästa för att hylla dödgrävarnas verk. De arbetandes uppror i Berlin, Budapest och Prag proklamerades ”kontrarevolutionärt”. Socialismens frihetsideal släpades i smutsen av lössen i den röda fanan.

Femtio år efter att dödgrävarna reste en mur mot friheten måste alla inse att socialism utan verklig frihet är en omöjlig socialism som ingen propaganda i världen kan sälja till de arbetande människorna. Utan frihet – ingen socialism.

.

Media;DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Berlinmur, Tyskland, Socialism, Frihet

Bachar Assad är en

lögnare och mördare.

.

Stridsvagnar, artilleri, tiotusentals soldater och säkerhetspoliser har inte lyckats stoppa den syriska oppositionen från att utmana makten och kräva frihet från förtryck. Offren för diktaturens blodiga repression kan antagligen räknas till ett par tusen. Ändå finns det inga tecken på att protesterna är på väg att avta –tvärtom.

.

Demonstrationerna mot regimen bara ökar i styrka trots det brutala våldet. Bilden är från 15 juli.

.

-För att försvara fosterlandets stabilitet och medborgarnas säkerhet kommer Syrien inte att visa någon tvekan i kampen mot de beväpnade terroristgrupperna.

Så lyder Bachar Assads offentliga förklaring till vad som pågår i landet. Människorna i landet ”begär hjälp” mot ”terroristerna” och de väpnade styrkornas aktioner har bara folkets bästa för sina ögon. Det är den mediebild som diktaturen förmedlar via de till hundra procent kontrollerade syriska massmedia.

Än en gång tvingas vi också bevittna ett bedrövligt skådespel i delar av den västerländska vänsterpressen. Den intellektuella härdsmältan i tidningar som Proletären är total. I fallet Libyen kan diktaturens stövelslickare gömma sig bakom en kritik av Natos bombningar. I fallet Syrien återger ”de principfasta” antiimperialisterna diktaturens grövsta propaganda med hull och hår utan att ens sätta ett frågetecken i kanten.

.

Utan rorsmans hjälp är det svårt att undvika grynnor och skär i världspolitiken.

.

Protesterna i Syrien startade inte ens som en regimkritik. De första veckorna krävde de demonstrerande ”bara” sina rättigheter, ett stopp på korruptionen och större frihet. Men regimen i Damaskus som redan sett vad som skett med Ben Ali och Mubarak svarade med totalt våld. Polis och säkerhetsstyrkor beordrades att med alla medel slå ned varje yttring av protest. Snabbt tvingades människorna inse regimens vägran att acceptera minsta lilla krav och reste i stället kravet på Assads avgång. Den arabiska vårens paroll –Folket kräver regimens avgång – blev även det syriska upprorets baner.

Att protesterna till största delen omfattar den sunnitiska majoriteten är inget märkligt. Assads regim stöds huvudsakligen av landets lilla grupp av alawiter (shiamuslimer) och accepteras av den kristna och den kurdiska minoriteten. Men de senares stöd är mer av naturen ”man vet vad man har…”. Det är också tydligt att protesterna hittills inte berört huvudstaden Damaskus och näst största staden Aleppo i någon större omfattning. Speciellt i Damaskus finns en väsentlig grupp av affärsmän, högre tjänstemän och dignitärer som under de senaste tio årens ekonomiska liberalism skaffat sig stora rikedomar och som inte har något intresse av regimens fall.

Däremot möter Assad massivt motstånd i resten av landet. Det är lite av historisk ironi att den traditionella basen för det syriska Baathpartiet vänt sig bort från Assads ledarskap.

De metoder som regimen använder för att slå ned protesterna visar att slakten i Hama 1982 inte var ett historiskt undantag. Då satte armén in sitt artilleri och bombade staden sönder och samman och dödade minst 10 000 medborgare för att slå ned ett uppror lett av det muslimska brödraskapet. Det tog lång tid innan omfattningen av massakern blev känd.

.

Sedan Bachar Assads far ”hjälpt befolkningen” i Hama 1982 låg staden i ruiner och minst 10 000 hade dödats under den 27 dagar långa artilleribeskjutningen.

.

I dag skickar hundratals demonstranter sina foton och videoklipp vidare till omvärlden i samma ögonblick som stridsvagnarna rullar fram. Det gör också att regimens totala kontroll över media och förbud för alla utländska journalister att arbeta i landet inte blir så effektivt som regimen hoppats.

Men hur är det egentligen med oppositionens sammansättning och ”fredliga” karaktär? Finns det någon sanning i Assads påståenden att armén bara ingriper för att ”angripa väpnade grupper som terroriserar befolkningen”? Anta att det vore sant, hur borde då regeringen agera?

Om befolkningen nu kallar på hjälp mot ”terroristerna” skulle vilken sansad regim som helst skicka anti-terrorpolis och specialgrupper ur armén för att oskadliggöra ”de beväpnade banditerna”. Den befolkning som ropat på ”hjälp” pekar ut ”terroristerna” tillhåll och saken är ur världen.

I stället sätter armén in stridsvagnar och artilleri mot hela städer som inringas och bombarderas och befolkningen (som ”begärt hjälp”) flyr för livet. Är det verkligen så att ledningen i Damaskus är totalt kass i ”terrorbekämpning” och bara går fram som en Hulk för att den inte begriper bättre? Eller är det den som är den enda och verkliga ”terroristen”?

Om det hela handlade om en ”utländsk komplott” av ”beväpnade terrorister” varför angriper de då bara befolkningen i de städer där protesterna mot Assad äger rum? Varför attackerar ”terroristerna” inte de regimlojala manifestationerna i Damaskus? Är det inte en märklig taktik att angripa de som reser sig mot regimen?

.

Vadå? Är det någon som ropar på hjälp? Skicka lite artilleri.

.

Det finns mycket mer närliggande förklaringar till enskild skottlossning mot arméförband och polisen. Det är inget märkligt i att enskilda människor i städer som Homs och Hama efter att ha förlorat nära och sina hem i desperation tar till första bästa vapen för att hämnas. Det har säkert förekommit i samtliga städer där armén försökt bomba oppositionen till tystnad. Men det är ingen organiserad taktik från alla de grupper av framför allt ungdomar som tar initiativ till protesterna och ständigt manar till fredliga demonstrationer trots regimens våld. Även religiösa ledare uppmanar ständigt till fredliga protester. Bachar Assad hoppas antagligen att hans tunna lögner om ”utländska terrorister” vore sanning. För då skulle det inte ta många dagar att kväsa motståndet. I stället blir demonstranterna alltfler för varje vecka som går och regimens lögner allt grövre.

Under tiden fortsätter diktaturens stövelslickare att öppet stödja Assad (och Khaddafi) genom att repetera de officiella lögnerna från Damaskus. Liksom vid andra tillfällen i historien rättfärdigas mord och förtryck med ”världspolitikens” logik och krav. Bachar Assad och Khaddafi ses som bundsförvanter i den världsomfattande kampen mot USA-imperialismen. Då får man inte visa empati för vanliga människor som hamnar i kläm. Vansinnet kan drivas till sin spets som när flera miljoner kambodjaners död blir till en ”historisk nödvändighet”. Överste stövelslickare Myrdal ser fortfarande folkmordet i Kambodja som en historisk parantes på samma sätt som Le Pen ser ugnarna i Auschwitz som en ”detalj i historien”.

I dag följer stövelslickarens lärjungar i mästarens fotspår. På ”världspolitikens” altare offras folkliga uppror för den ”stora sakens” skull.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Syrien, Assad, Khaddafi,

Ta pengarna där de finns.

.

Det mest frånstötande i Obamas överenskommelse med den republikanska högern är att de stora inkomsterna inte behöver bidra med ett enda öre till de nedskärningar som nu i stället drabbar de som är i behov av hjälp, som exempelvis de 47 miljoner amerikaner som är beroende av matkuponger för att få mat på bordet.

Republikanernas totala vägran att höja skatterna för de rika är inget nytt. I decennier har de rikas andel av de totala inkomsterna stigt stadigt. I diagrammet nedas syns hur den rikaste hundradelen av hushållen ökat sin andel av de totala inkomsterna efter skatt från 7,5 procent 1979 till 17,1 procent strax innak finanskrisen 2007. Viss statistik pekar mot att andelen är ännu högre i dag.

Samtidigt visar diagrammet att femtedelen av hushållen i mitten av inkomstskalan har förlorat stora andelar efter skatt. 1979 var deras andel 16,6 procent av de totala hushållsinkomsterna för att sjunka till 14,1 procent 2007. Den fråga som republikanerna vägrar att ställa och som Obama accepterar att de inte ställer är: var finns det pengar att ta för att öka statens inkomster och därmed minska underskotten?

.

Media: DN1,SVD1,

Bloggare: Fröjdhpunktse,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Skatter, Rika, Fattiga

Revolution eller provokation?

Ett svar till Motvallsbloggen.

.

Det är något motvilligt jag ger mig i kast med det här blogginlägget. Vår blogg har inte för vana att direkt polemisera med andra bloggar. Vi bidrar alla till ett alternativt informationsflöde och bör inte ägna oss åt intern polemik.

Men här gör jag ett undantag för att bemöta Kerstin Berminge som skriver Motvallsbloggen. I en artikel(länk) daterad 7 augusti går KB i direkt polemik med vår blogg med följande motivering:

-”Jag brukar inte gå i polemik mot andra bloggare på den här blogen, men jag ska göra ett undantag med denna bloggpost med anledning av en ordväxling som utbrutit mellan mig å ena sidan och Kildén & Åsman å den andra, på deras blogg.(1) Som de flesta torde känna till, som intresserat sig speciellt för händelserna i Libyen, så stödjer Kildén & Åsman rebellerna och Natos bombande i Libyen.”

Att vi stöder rebellernas kamp mot Khaddafis diktatur behöver ingen tvivla om. Däremot är formuleringen ”stödjer Natos bombande” helt fel och det vet KB utan att låtsas om det. Redan den 1 april skrev vi en längre artikel om utvecklingen i Libyen och angav en sorts plattform som jag anser står sig också i dag:

* Ja till hjälp att slå ut Khaddafis överlägset beväpnade styrkor.

* Ja till en snabb och effektiv beväpning av oppositionens styrkor.

* Nej till FNs resolution 1973 som kräver eld-upphör.

* Nej till vapenembargot som drabbar oppositionen.

* Nej till flygbombningar mot städer och andra mål där risken för civila offer kan spela Khaddafi i händerna.

* Nej till USA:s/EU:s försök att styra revolutionen in i banor som inte ligger i befolkningens intresse.

När väl diktaturen störtats är det upp till det libyska folket att självt forma sitt samhälle. Vissa av oss kommer kanske inte att gilla olika aspekter i vad som kan komma. Men vår solidaritet och vårt stöd till dagens kamp mot diktaturen är inte på något sätt kopplad till ett krav på garantier om hur framtiden ska se ut.

I dag följer vi samma linje och som ni kan se handlar det inte om att stödja ”bombande” i allmänhet. Däremot har vi hela tiden sagt att vi inte tog avstånd från bombningarna utanför Benghazi den 19 mars, att vi var för den marina kontrollen av Misratas hamn för att upproret i staden inte skulle dö i brist på förnödenheter, att vi är för stödet till berberna i västra bergen och i allmänhet är för angrepp mot Khaddafis militära enheter och anläggningar. Det innebär också att vi tar avstånd från angrepp som kan minska upprorets folkliga stöd. Det är ett problem som bara kan lösas genom ett konkret ställningstagande till varje akt för sig.

Vår utgångspunkt och motiv är alltså att i första hand stödja upproret mot Khaddafis regim och det oavsett att imperialistiska makter blandat sig i leken med sina egna prioriteringar. Vår politik styrs inte av parollen ”Nato ut ur Libyen” oavsett vilka konsekvenser det får för revolten mot Khaddafi.

Men vad är det som motiverar Kerstin Berminges skriverier på Motvallsbloggen? Ja inte är det folkliga uppror, sociala rörelser och konkret kamp mot förtryck. För att se vad som motiverar hennes artiklar har jag kollat upp varenda artikel sedan den 10 december 2010. Det gav följande resultat:

-inte en enda artikel om den arabiska revolutionen mellan den 10 december och 17 februari då resningen i Benghazi började. Total tystnad om Tunisien och Egypten.

-inte en enda artikel om den arabiska våren även efter den 17 februari, inte ett ord om Tunisien, Egypten, Jemen, Bahrain, Jordanien eller Marocko, annat än i någon enstaka bisats.

-inte ett ord om ”los Indignados” i Spanien, inte ett ord om revolten i Grekland och de sociala protesterna i Portugal.

-däremot har KB skrivit ett trettiotal artiklar om Libyen. Varenda en av dessa artiklar har ett syfte – att visa upp hur vidriga, mordiska och lynchande galningar rebellerna är och vilket horande de bedriver med imperialismen. För Kerstin Berminge var det ingen revolt i Libyen, bara en av CIA i förväg planerad provokation. Så skriver hon i en nyligen publicerad blogg:

”Mycket tyder på att det är en variant av detta scenario (CIA i kulisserna. m.anm.) vi ser i Libyen och också i Syrien, den här gången med inhyrda uprorsmakare som beväpnats, i akt och mening att provocera regeringarna att gå till motattack.”

Där har vi det!!! Khaddafi och Assad gör inget annat än att försvarar sig genom att gå till motattack. Är det inte synd om dem? En hårdsmält historiebeskrivning för de flesta och en intellektuell härdsmälta för Motvallsbloggen.

Vilka motiv har man som socialist när sex månader av enorma omvälvningar i den arabiska världen och i södra Europa behandlas på detta sätt? Ärligt talat vet jag inte svaret. Sett till en del kommentarer som KB gjort på vår blogg gissar jag att det handlar om en grundläggande pessimistisk syn på vad som kan göras och framför allt uppnås i kampen mot kapitalismen och dess härskande regimer. Då ägnar man all sin energi till att avslöja imperialismens vidrigheter men lämnar alla sociala och politiska revolter därhän. De är ju ändå på förhand dömda att misslyckas.

Det här var första och sista gången jag går i direkt polemik med en annan blogg. Det är ett löfte. De sociala striderna i världen kräver all energi och stöd.

Bloggare: Motvallsbloggen,

Vår runt Medelhavet.

.

Vad händer? Enorma demonstrationer mot dyrtid och sociala orättvisor i Israel. Man tror knappt sina ögon. Var som helst men inte i Israel var nog den allmänna känslan bara för en månad sedan. Ändå sker det och därmed har Israel också fått sina ”arabiska vår”. Efter de omfattande sociala striderna i Spanien och Grekland borde det i stället kallas en vår runt Medelhavet.

.

I Tel Aviv samlas alla till protest på Rotschild boulevard.

.

Likheterna med den explosiva utvecklingen i Tunisien och Egypten är slående. Liksom i Tunisien var det en gnista som tände präriebranden. En ung kvinna kastades ut ur sin lägenhet när hon inte längre klarade av hyran. En händelse som kan ha föregåtts av många liknande under året. Men den här gången tog det eld. Hennes nödrop på Facebook hördes vida omkring. När hon slog upp sitt ensamma tält på det chicka Rotschild boulevard i Tel Aviv anslöt hundratals människor och ett tält blev till många. Snöbollen var i rullning. En månad senare demonstrerar 300 000 personer över hela landet under den gemensamma parollen ”Folket kräver social rättvisa”, under klart inflytande från den arabiska varianten ”Folket kräver regeringens avgång”.

Parollen ”Detta är Egypten” som var vanlig i demonstrationen den 6 augusti kanske fanns där för att understryka det som klicken kring Netanyahu vägrar att inse.

Om gnistan var en avhyst ung kvinna så är de nyliberala avregleringarna grunden till dagens kris i Israel. Dyrtiden och den stora sociala ojämlikheten i landet är brasved. Sedan den israeliska ”socialismen” lämpades överbord har nyliberalismens alla underbara mediciner prövats för att ge ekonomin styrka. Men det enda som stärkts är de stora sociala klyftorna och låglönernas andel bland de med jobb. Av alla industriländer tillhör Israel de med de största sociala klyftorna. Hyror, matpriser, avgifter till dagis och andra vanliga utgifter för en arbetande familj har rusat i höjden medan lönerna inte följt med i samma takt.

.

I lördags deltog 300 000 i den landsomfattande protesten.

.

I Israeliska och internationella media sägs det att ”medelklassen” gör uppror. Det är en sanning att ta med en nypa salt. Redan termen kan fås att inkludera allt mellan rik och fattig.

-Politikerna föredrar att kalla demonstranterna medelklass trots att de flesta är hyresgäster i offentliga bostäder, ensamstående mödrar, immigranter från Asien och Afrika och gästarbetare, skriver den radikala webbsiten Alternative Information Centre.

Dessutom täcker begreppet vanliga arbetande människor med arbetsvillkor som inte skiljer sig från den klassiske arbetarens med skit under naglarna och skiftnyckeln i bakfickan. Denna ”medelklass” reser sig mot följderna av de nyliberala avregleringarna som ägt rum de senaste decennierna.

-Människorna inser att problemet är hela det nyliberala systemet. De säger att det är en social protest och inte politisk därför att de är rädda att målas upp som radikala eller manipulerade av de politiska partierna, skriver AIC.

För den sionistiska högern under Netanyahus ledning är protesterna en enorm utmaning. Till att börja med försökte hökarna vifta bort det hela som verk av ett gäng ”vattenpiprökare och sushiätare” som rasisten Avigdor Lieberman uttryckte det. Även Netanyahu försökte dra löje över protesterna. Svaret gavs på gatan. Lördagen den 30 juli var demonstranterna närmare 200 000,enligt polisen och lördagen efteråt, den 6 augusti, 300 000 också enligt polisen, med över 200 000 i det sekulära fästet Tel Aviv. Demonstranterna säger att de ska organisera en ”miljonmarsch” i september, som ett eko från Tahrirtorget.

.

I det mer sekulära Tel Aviv finns det en plats även för Che.

.

Nu kommer det annat ljud ur skällan. Netanyahu har tillsatt en kommission för att utreda bostadsproblemen och mjuka toner sänds ut för att lugna de oppositionella som inte ännu har en politisk kritik av den sittande regeringen. Kraven är sociala och kan inte på samma sätt som i Egypten bli till ett krav på regimens avgång. Israel har en parlamentarisk regim och den avsätts genom allmänna val. I dag skulle antagligen ett krav på nyval bli till en manöver som avväpnar den sociala protesten i stället för att stärka den. ”Vi kan inte tillfredsställa allas krav” varnade dock ”Bibi”, medveten om att hans regeringskoalition sätter absolut prioritet för finansieringen av det fortsatta bygget i kolonierna.

I måndags publicerade camparna på Rotschild boulevard ett dokument med sex krav riktade till regeringen. Att ”Bibi” redan nu säger att han inte kan möta alla behov blir uppenbart när man tar del av demonstranternas krav.

-I decennier har Israels regeringar fört en privatiseringspolitik som gett marknaden fria händer, inleds manifestet som kallas Visionsdokumentet och som visar att det är den nyliberala politiken människorna vänder sig emot vilket kraven här under visar.

-en politik för minskade sociala klyftor.

-ändra huvudprinciperna i det ekonomiska systemet.

-minska levnadskostnaderna

-skapa full sysselsättning och inför statlig priskontroll på basvaror

-prioritera de fattigas behov

-mer offentliga investeringar i utbildning och vård

-skapa lösningar på bostadskrisen, transportproblemen och krisen i den offentliga servicen.

Ett av problemen för regeringen är att den inte vet vem den ska ”diskutera med”. Högern säger att den inte har någon ”förhandlingspartner” bland palestinierna. Nu verkar det också gälla gentemot det egna folket. Demonstranterna kräver att alla ”diskussioner” ska ske inför helt öppen ridå. Vilket inte bara regeringen utan också fackföreningen Histadrut och det nationella studentförbundet vänder sig emot.

–Vi är ett demokratiskt land, vi är inte Egypten eller Syrien, sa Histadruts ordförande Ofer Eini för att skyla över decennier av kollaboration med den ena högerregeringen efter den andra. Att han därmed indirekt medger att kraven på öppenhet i den offentliga diskussionen i grannländerna står i kontrast till myglet i Knesset inser han nog inte.

.

Histadruts ordförande Ofer Eini i mitten.

.

Den enorma proteströrelsen som i ett slag ändrat den politiska scenen i Israel står också själv inför stora problem. I dag är spontaniteten och dynamiken i mobiliseringen en stor tillgång. Men samtidigt saknar den en ledning och en politik. Kraven är sociala och politiken skrämmer. Det är kanske anledningen till att det känsligaste problemet av alla –ockupationen av Palestina- inte finns med i debatten. Den svagheten kan förklara varför väldigt få av den arabiska minoriteten i Israel finns med i demonstrationerna. Men det kan också bero på en ryggmärgsreflex: ”vad gnäller ni över? Det är vi som har det svårt i Israel”. Det är ju sant men en lösning på den palestinska minoritetens problem kan bara nås om de själva ställer upp i kampen och kräver lika rättigheter på alla områden tillsammans med folket på Rotschild boulevard.

.

Här var det en gång träd och betesmarker tillhörande palestinska bönder.

.

Kampen i Tel Aviv och i alla andra städer kan inte heller utvecklas positivt i längden om inte motståndet mot ockupationen av Västbanken och östra Jerusalem blir en del av kampen. Länken finns där. Demonstranternas krav på fler offentligägda billiga bostäder kan stärkas av de ekonomiska prioriteringar den sionistiska regeringen gör. Medan bara 20,7 procent av bostadsbyggandet i hela Israel(kolonierna inräknade) finansierades av staten under perioden 1994-2009 var siffran för kolonierna under samma period 50 procent.

Religiösa ledare för ”bosättarna” fattar faran och driver redan en kampanj mot demonstranterna för att vara ”vänsterister” i lånade kläder. De inser att kostnaderna för ockupationen står i konflikt med ett positivt svar på demonstranternas Visionsdokument och att enda vägen att tillfredsställa de sociala kraven inom Israel är en rättvis fred med Palestina. Det är ett skräckscenario för Bibi, Lieberman och extremisterna i Knesset. Det är helt otänkbart att de kan komma upp med ”lösningar” som avväpnar protesterna. Bibi har redan lovat att inte ett öre kommer att tas från den militära budgeten.

.

Media: DN1,SVD1,DN2,SVD2,GP1,

Bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Tel Aviv, Rotschild boulevard, Palestina,

Marknaden får kalla fötter.

.

Knappt har sparpaketen i Europa signerats och lånetaket höjts i USA så utbryter det panik på världens börser. Rasen är de största sedan Lehman Brothers bankrutt och den stora finanskrisen 2008-2009.

Borde det inte vara tvärtom? De spekulerande storbankerna har räddats av politikerna. Bankernas och storföretagens vinster rapporteras större än på länge. De multinationella bolagen staplar cash i kistorna eftersom de inte riktigt vet var de ska investera dem. Så frågan om det inte borde vara tvärtom är minst sagt berättigad. Varför sprider sig paniken på börserna? Allt verkar ju gå bra. Företag och banker blomstrar och de arbetande tvingas att betala krisen. Kan kapitalägarna hitta ett bättre paradis?

-Det är tokhögern som bestämmer, skriver DNs ledarskribent Peter Wolodarski och syftar till Tea Partys republikanska kongressrepresentanter som var de stora segrarna i uppgörelsen om USAs lånetak. Det ligger naturligtvis mycket i det. Bland annat innebär uppgörelsen att minskade underskott endast kan uppnås via minskade statliga utgifter. Inte ett öre får tas från de rika som i dag betalar lägre skatter än någonsin i USAs moderna historia.

Men det är inte ”tokhögerns” segrar som bekymrar ”marknaden”. Det är effekterna av sparpaketen i Europa och Obamas sänkta offentliga utgifter som ligger i botten på börspaniken.

Efter att först ha räddats av det offentliga kastade sig bankerna över de svagaste ländernas statsskulder och spekulerade deras statsobligationer i botten. Nu ska de arbetande i Grekland, Portugal och i alla andra länder betala räkningen för livlinorna som kastats ut till banker och finansinstitut.

.

Plötsligt inser ”marknaden” att effekterna av alla dessa sparpaket bara kan sluta i en ny djup recession för hela världsekonomin. Vanliga arbetande familjer i USA och Europa kan inte konsumera mera och samtidigt dra åt svångremmen för att betala vad politikerna beslutat. Om USA och Europa går in i en samtidig djup recession finns det ingen möjlighet för Kina och Indien att vara tillräckligt starka lokomotiv för världsekonomin. Deras huvudsakliga aktivitet är export och de är därför beroende av konsumtionen i USA och Europa.

Med lägre tillväxt i världsekonomin följer automatiskt krympande vinster för de multinationella och nationella företagen i produktionssektorn. Det är därför som börsen fått kalla fötter igen. De stora ”grabbarna” på Wall Street och i andra finanscentra hade säkert redan förberett sig för EUs och Obamas beslut och placerat stora optioner på fallande aktiekurser. De tjänar nu stora pengar på de fallande kurserna samtidigt som de ”små” aktieägarna säljer i panik. I tider av börskris är det mer än någonsin de stora fiskarna som äter de små.

Den djupa recession som nu kommer ska du tacka politikerna för. I sin iver att rädda bankernas kapital och vinster har de beslutat om en så drastisk attack på de arbetandes levnadsstandard och sociala välfärd att ingen, vare sig ”finansgenier” eller de multinationella bolagen, kan trolla fram tillväxt.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,DN4,GP1,SVT1,DN5,SVD2,SVD3,DN6,DN7,SVD4,GP2,GP3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Börsen, Wall Street, EU, Kris,

.

.

Mellan regnskurarna och allt brak och muller från eftermiddagarnas åskväder blir det tid för en och annan svamptur. Ur regnen växer skogens guld som svampar…

.

.

Men skogen växer också så att det nästan hörs. Värmen och allt regn ger breda årsringar och det kan behövas. Gyllene spisved av björk och större bronsfärgade klampar av fur till pannan är också guld vi kan hämta från skogen. Trettio kubikmeter är klara. Tio väntar. Mest ek så att det kommer att ta en stund.

.

.

En del av mina gamla furor var så breda att jag fick stycksåga. Som mest krävdes tre block för att svärdet skulle räcka fram.

.

.

I våra gamla lönnar spirar det mesta. Livet tar för sig. Här är det två rönnar och ett skott av svart vinbär som snyltar på den åldriga lönnen.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, kantareller, rönn, svarta vinbär, åskskurar

Media: