Etikettarkiv: Assad

Våldtäkten ett vapen i Assads tjänst.

Publicerat av
1

I dag den 8 mars hedrar världen kvinnans kamp för jämlikhet och befrielse från det patriarkala samhällets förtryck. I dag den 8 mars vanhedrar Bachar al-Assad många kvinnor i Syrien. Men inte bara i dag, utan alla dagar. Regimens trupper och kriminella miliser torterar och våldtar många kvinnor varje dag. Det är en strategi som syftar till att slita sönder hela samhällsstrukturen och stimulera extremism.
I reportaget här under som publicerats i den alltid utmärkta borgerliga dagstidningen Le Monde visar journalisten Annick Cojean hur regimen satt våldtäkt av kvinnor i system i räder mot byar och stadsdelar och i Assads fängelsehålor.

I reportaget sägs att omkring 50 000 kvinnor torterats och våldtagits sedan revolutionens början i mars 2011. I andra reportage och böcker som återger olika personers erfarenheter bekräftas samma bild av grov, vidrig tortyr och sexuellt våld mot kvinnor och också män.
Omvärlden höjer ögonbrynet och rycker på axlarna. När regimen gasade ihjäl omkring 1 500 personer i östra Ghouta röt en mus. Det var allt. När över 50 000 foton av torterade, utmärglade och mördade personer i Assads fängelsehålor publicerades i världens media var det knappt att den diplomatiska världen bevärdigade fotona ett ögonkast för att i stället koncentrera sig på cocktailborden i Genève. Presidenter och premiärministrar uttryckte sin avsky och…..sedan ingenting.

Syriens folk står ensamma, utlämnade av omvärlden till en despot i Damaskus som inte drar sig för något krigsbrott eller brott mot mänskligheten. Om han lyckas i sin strävan att krossa resningen mot regimen kommer omvärlden att ha hundratusentals syriers död på sitt samvete. Än är det inte för sent att solidarisera sig med revolten mot regimen och hjälpa det syriska folket uppnå vad det kämpat för i tre år –frihet, rättvisa och värdighet.

 

Våldtäkt, ett massförstörelsevapen i Syrien. Vittnesmål.

Av Annick Cojean

”Världen bekymrar sig över kemiska vapen, men för oss syriska kvinnor är våldtäkt värre än döden”

Det är ett brott som krossar kvinnan, raserar familjen och bryter upp gemenskapen. Ett brott som de massor som flyr från Syrien till omgivande länder pekar ut som den främsta orsaken till deras flykt. Något som FN och frivilligorganisationer  har  svårt att dokumentera eftersom ämnet är så smärtsamt. Ett brott som inte fanns med i diskussionerna i Genève medan syrierna är besatta av det och det är tiotusentals överlevandes mardröm.  Våldtäkt?  Bachar Al-Assads hemliga krig.

Hon är 27 år och vi kan kalla henne Alma. Hon ligger utmärglad på en sjukhussäng i centrum av Amman. Hon kommer aldrig mer att kunna gå. Hennes ryggrad knäcktes av slag med en gevärskolv utdelade av en av regimens milismän. Från revolutionens första dagar engagerade sig denna kvinna, mor till fyra barn och med diplom i management, på rebellernas sida. Till att börja med levererade hon mat och mediciner sedan transporterade hon ammunition i paket på magen för att framstå som gravid.

« Du vill ha frihet ? Här har du den ! »

En dag arresterades hon i en vägspärr i en av Damaskus förorter och hölls trettioåtta dagar i ett förhörscentral hos flygvapnets underrättelsetjänst tillsammans med ett hundratal andra kvinnor.

« Abouh Ghraib var nog ett paradis i jämförelse”, säger hon med ett trött leende då hon syftar på det amerikanska fängelset i Irak. ”Jag utsattes för allt. Slag, piskad med stålkablar, cigaretter fimpade på halsen, skuren med rakblad på kroppen, elstötar i vaginan. Jag blev våldtagen, med bindel för ögonen, varje dag av flera män som stank av alkohol och som lydde sina chefer som alltid närvarade. De skrek: ’Du ville ha frihet? Här har du den! »

Vid sidan av kvinnornas lidande tror de att deras familjer kommer att döda dem om de får kännedom om deras öde.  Almas beslutsamhet att engagera sig i Fria Syriska Armén bara förstärktes av hennes upplevelse. Efter att hon frigivits blev hon en av de få kvinnor med grad av bataljonschef med ett tjugotal män under sig. Det var innan hon skadades allvarligt och evakuerades till Jordanien.

Hundratusentals syrier har samlats i Jordanien, och det är där som vi, tack vare läkare, advokater, pyskologer, kunnat samla in och korsverifiera många vittensmål samt tala direkt med många offer. Smärtsamma samtal under stor stress: ”Mitt liv ligger i era händer”.

Des centaines de milliers de Syriens ont afflué en Jordanie, et c’est là que nous avons pu, grâce à des médecins, avocates, psychologues, collecter et croiser de nombreux témoignages ainsi que rencontrer, en face-à-face, plusieurs victimes. Entretiens douloureux et sous haute pression: «Ma vie est entre vos mains.»

« Såra pappor, bröder och makar »

« Det är hög tid att skandalen fördöms offentligt!”, menar den före detta presidenten i Syriska Nationella Rådet Burhan Ghalioum som är en inflytelserik person inom oppositionen. ”Enligt mig är det våldtäkterna som tippade över vår fredliga revolution till ett krig”.

Från våren 2011 startade miliser en våg av våldtäkter inomhus hos familjer som befann sig där, säger han. Unga flickor våldtogs inför pappornas åsyn, kvinnor inför deras makar. Männen blev vansinniga och vrålade att de skulle försvara sig och hämnas deras vanheder. ”Jag ansåg att vi skulle göra allt för att undvika en militarisering, att en beväpning av revolutionen skulle multiplicera hundrafalt antalet döda. Men de organiserade våldtäkterna ändrade allt. Jag tror att det var vad Assad ville. När väl revolutionärerna hade vapen var det lätt för honom att rättfärdiga massakrer på de som han redan kallade ’terrorister’.”

En tes som det är svårt att verifiera. I vilket fall kan det slås fast att det sexuella våldet bara tilltagit i styrka och bidragit till terrorn. ”Kvinnorna tjänar som instrument för att komma åt pappor, bröder och makar, säger anklagande författarinnan Samar Yazbek som är flykting i Frankrike. ”Deras kroppar blir slagfält för tortyr och strider. Omvärldens tystnad inför tragedin synes mig bedövande”.

En rad internationella organisationer har påtalat våldtäkter begångna av regimen, Amnesty International, International Rescue Committee, Internationella kommittén för de mänskliga rättigheterna, Human Rights Watch… Alla pekar de på extrema svårigheter att få in direktvittnesmål från offer. De murar in sig i tystnad i rädsla för hedersbrott som begås mot våldtagna kvinnor och den ängslan som orsakas av den allmänna uppfattningen att en kvinna som suttit fängslad oundvikligen utsatts för våldtäkt.

I en synnerligen väldokumenterad rapport publicerad i november 2013 av Human Rights Network (för Europa –Medelhavet) bekräftas omfattningen av våldtäkterna. Rapporten framhåller det akuta behovet att undersöka dessa krigsbrott som om de visar sig vara planerade kan kvalificeras som brott mot mänskligheten.

”Regimen har gjort kvinnorna till sitt främsta mål”, fastslår via Skype Sema Nassar, huvudförfattare till rapporten och vars två systrar just arresterats. ”Kvinnorna beskjuts av prickskyttar för att de är kvinnor, speciellt om de är gravida. De används som mänskliga sköldar som i exempelvis kvarteret Ashria i Homs i februari 2012 där armén tvingade kvinnor att gå framför truppen och tvingade dem att sitta i stridvagnar under patrullerna. Kvinnor kidnappas för att kräva lösensummor och utbyte av fångar. Att systematiskt våldta kvinnor oavsett om de är nio år eller sextio år är ett sätt att för lång tid slita sönder banden i samhället.

 Kollektiv våldtäkt inför en filmkamera.

Sema Nassar har verkligen många händelser att berätta om. Konkreta fall, exakta datum. Tiofaldigt. Som berättelsen om den unga flickan i Hama som nu är flykting i USA. Hon var hos sig tillsammans med sina tre bröder när soldater trängde sig in i huset och krävde att de tre unga bröderna skulle våldta systern. Första brodern vägrade och soldaterna högg av honom huvudet. Den andre vägrade också och mötte samma öde. Den tredje lydde order och de dödade honom när han låg på sin syster och sedan våldtog de själva flickan.

Eller berättelsen om kvinnan som fördes bort från sitt hus i en av Homs förorter sommaren 2012. Tillsammans med ett tjugotal andra kvinnor torterades de och våldtogs kollektivt framför en filmkamera. Filmen skickades till hennes farbror, en känd shejk, tevepredikant och medlem i oppositionen.

« Våldtäkt är mycket vanligt vid räder mot byar och systematisk i säkerhetstjänsternas förhörscentraler”, bekräftar för Le Monde Abdel Karim Rihaoui som är ordförande i den syriska kommittén för de mänskliga rättigheterna. Han befinner sig nu i Kairo. Han uppskattar att fler än 50 000 kvinnor våldtagits i Bachar Al-Assads fängelser sedan revolutionens början.

« Elektisk stav i vaginan eller i anus »

De sunnitiska regionerna är uppenbarligen de mest drabbade och han noterar i berättelserna en stor inblandning av trupper från libanesiska Hezbollah och brigaden Abou Fadel från Irak. ”Inblandning i den mest sadistiska tortyren, som en råtta som tvingades in vaginan på en ung femtonårig flicka från Deraa. Som den offentliga kollektiva våldtäkten av fyrtio kvinnor morgonen den 5 januari 2014 i Yelda. Med hundratals hedersbrott som följd mot de som släppts ut ur fängelser i regionerna kring Hama, Idlib och Aleppo”.

Det är i flyktinglägret i Zaatari, 80 kilometer från Amman som vi träffar Salma, en tung utmattad kvinna med tom blick. Hon är född i Deraa ett femtiotal år sedan men har bott i Damaskus med sin man och deras åtta barn. Som en total överraskning för henne avstängdes 2011 hennes barn från deras skola i Damaskus som ett straff för upproret i hennes födelsestad Deraa.

”Med vilken rätt bestraffar ni mina barn? De har inget att göra med vad som skett!”, klagade hon hos skolans rektor. Hon hann knappt avsluta sin mening innan säkerhetstjänsten anlände. Med en huva över huvudet fördes hon till källaren i en förhörscentral och kastades in i en becksvart cell full med råttor. Där hölls hon isolerad utan dryck och mat i två dygn innan hon i sex månader satt i en minicell tillsammans med två andra kvinnor. ”Vi kunde inte sträcka ut oss. Vi fick inte tvätta oss, inte ens under menstruationen. Vi våldtogs varje dag under skrik om att: ’Vi alawiter ska krossa er’. Minsta protest och en elektrisk stav tvingades in i skötet eller i anus. Jag blev så slagen att ett av mina ben bröts. Benet var svart och jag opererades hafsigt innan jag fördes tillbaka till cellen. Min familj saknade helt nyheter om mig i sex månader. Jag kan inte läsa och skriva så jag satte mitt fingeravtryck på vilken bekännelse som helst.” När hon släpptes ur fängelset hade hennas man försvunnit med deras bil.

Obotliga trauman.

Fyrtiofemåriga Oum Mohamed arresterades tillsammans med sin dotter den 21 september 2012 på en gata av en tillfällighet och fördes till militärflygfältet i Mazzé. I flickans mobiltelefon fanns ett foto av motståndets flagga och ett foto av en ”martyr”. De båda kvinnorna hölls fångna i tjugo dagar, misshandlades, våldtogs, och sattes i en cell på fyra gånger fyra meter tillsammans med sjutton kvinnor och flera barn. En gravid kvinna, maka till en soldat i den Fria syriska armén som misstänktes ha deltagit i kidnappningen av 48 iranier på en bus i augusti 2012, hade sina två barn med sig, åtta och nio år gamla.

Maken till en annan kvinna var direktör för ett fängelse och hade bestraffats för att ha motsatt sig en ovanligt grym tortyr. Han hölls fången i våningen under så att han skulle höra sin frus skrik när hon våldtogs. ”Alla tillfällen till sexuellt våld togs tillvara” säger hon med tårar i ögonen, förstörd av insikten att hennes dotters framtid, som tappat 20 kilo och var i behov av psykiatrisk vård, var definitivt krossad.

Läkarna ger beskrivningar av ”härjade” sköten, blåslagna kroppar, ”obotliga” skador. Yazan , en 28-årig psykolog som installerat sig i Amman för att hjälpa ”krigets offer” berättar för oss om en patient från Homs vars revolutionära aktivitet hade förråtts av en granne vilket ledde till att hans fru och treåriga son kidnappades. Några veckor senare arresterades han och fördes till ett privat hus i vilket tortyr utfördes. ”Det är bäst att du talar! Din fru och din son är här! –Ta hit dem först!”.

Den unga kvinnan ropade: ”Ange ingen! Det du fruktar har redan skett.” Båda misshandlades svårt. Sedan de hängts upp i armarna mot en mur våldtog de hans fru inför hans åsyn. ”Tänker du tala eller vill du att vi ska fortsätta?” Då hoppade kvinnan upp, slet till sig en liten yxa som bödlarna använde och spräckte sin egen skalle. Sedan skar de av sonens hals inför hans åsyn.

Så? Handlar det om barbariska handlingar av enskilda fyllisar med fria händer eller en genomtänkt strategi beordrad av en hierarki? Presidenten för syriska kommittén för de mänskliga rättigheterna har inga tvivel. ”Det är ett politiskt val för att krossa folket! Tortyrtekniker, sadismen, perversiteten, allt är organiserat i minsta detalj. Inga tillfälligheter. Berättelserna liknar varandra och våldtäktsmän har själva erkänt att de handlade på order.” Advokater som kontaktats i Syrien delar den övertygelsen trots de stora svårigheterna att samla in bevis.

”Jag har foton av burkar med sexuellt stimulerande medel som milismännen använder vid räder mot byar”, bekräftar Sema Nassar. Flera vittnen berättar om injektioner som förlamar kvinnornas lår innan de våldtas.

Självmord för att inte ha kunnat göra abort

Amal, ett av offren, förklarar att i ett fångläger i Damaskus gick en läkare med öknamnet ”doktor Cetamol” rundor i cellerna för att notera varje kvinnas menstruationsdagar för att dela ut  P-piller. ”Vi levde i smuts, i blod, i avföring, utan vatten och nästan utan mat. Ändå var vi så rädda för att bli gravida att vi var mycket noga med att ta pillren. När jag en gång hade en försenad menstruation gav mig doktorn ett piller som gjorde att jag hade magsmärtor hela natten”. Ett avgörande vittnesmål för att bevisa överlagda våldtäkter under fångenskapen.

Ändå föds barn efter dessa kollektiva våldtäkter vilket provocerar dramer i massor. I Latakki tog en ung kvinna sitt liv sedan hon misslyckats göra abort. En annan kastades ut från balkongen av fadern. I Deraa har nyfödda barn hittats på bakgator.

« Hur ska vi kunna hjälpa dessa kvinnor”, säger medlemmen i Syriens nationella koalition, Alia Mansour i desperat ton. ”De är så skräckslagna när de släpps ur fångeskapen att de stänger in sig i sin olycka utan att kunna begära hjälp”.  Den syriska poeten Lina Tibi berättar för oss att i Homs lyckades en kvinna att på en vecka i all hemlighet organisera ett femtiotal operationer för att återställa mödomshinnan på unga våldtagna flickor i åldrarna tretton till sexton.

”Det var enda sättet att rädda deras liv på.” Men familjerna slits isär. Makar vänder sig bort och tar ut skilsmässa. En familj i Homs samlade ihop sin dotters ägodelar för att kunna kasta ut henne ur hemmet redan innan hennes hemkomst från fängelset. Föräldrar skyndar sig att gifta bort sina döttrar till första man som presenterar sig även om han är gammal eller redan är gift.

”Världen bekymrar sig för de kemiska vapnen. Men för oss syriska kvinnor är våldtäkt värre än döden”, snyftar en juridikstudentska som inte ännu vågat berätta om sitt öde för någon. Framför allt inte för maken.

(Artikel publicerad i Le Monde 6 mars 2014, översatt till svenska av Benny Åsman)


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

-Dö av hunger eller ge upp!

Publicerat av
Svara

Fruktansvärda scener med svältande människor i Damaskus förorter möter oss varje dag. De är offer för Assadregimens medvetna politik som syftar till att kollektivt bestraffa oskyldiga människor, att terrorisera befolkningen till underkastelse.

-Svält eller ge upp.

Så kallar regimen självt sin taktik. Att det handlar om krigsbrott och brott mot mänskligheten enligt alla internationella konventioner och lagar bekymrar inte diktatorn i Damaskus. Efter att gasangreppet den 21 augusti i fjol inte möttes av annat än diplomatiska protester och totalt fruktlösa ”samtal” i Genève anser sig Assad ha fria händer att begå omfattande krigsbrott utan fara för regimens överlevnad.

-Svält eller ge upp, är inget nytt vapen. Redan 400 år f.K. tvingade Spartas arméer befolkningen i Aten till underkastelse efter en lång belägring av staden med omfattande svält till följd.

Då var begrepp som mänskliga rättigheter och krigsbrott okända. Det skulle krävas miljoner och åter miljoner av civila offer i krigstider för att dagens krigslagar skulle antas.

Under åren 1941-44 belägrade Hitlers arméer Leningrad. Totalt stopp för all införsel av förnödenheter och ständig artillerield skördade fler än en miljon civila offer.

Ett decennium tidigare, 1932-33, dog mellan fyra till sju miljoner ukrainare i en svältkatastrof som inte var en katastrof utan en medveten politik från Stalins sida. Ukrainska nationella strävanden skulle krossas och därför stoppades all import av mat till regionen och regimens polis la beslag på alla lager av mat och säd som fördes bort till Ryssland.

I Vietnam gjorde den amerikanska imperialismen allt i sin makt för att krossa befrielserörelsen. Skördar brändes systematiskt och jordbruksmark förgiftades av bomber och kemiska medel. Hur många som dog av svält finns det inga uppgifter om. Men omkring fyra miljoner vietnameser dödades under kriget, de flesta av dem oskyldiga bönder.

Det finns många andra exempel på hur organiserad svält använts som strategi i krig och revolutioner. I dag är det regimen i Damaskus som visar upp de värsta sidorna av det barbari som förtryckare stått för i alla tider. Civila icke beväpnade människor bestraffas kollektivt, endera för att de råkar bo på fel plats vid fel tidpunkt eller för att de stöder upproret mot regimen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Syrien är vår sak. Solidaritetskonferens i London.

Publicerat av
20

Här under publicerar vi tal som hölls nyligen vid en konferens i London under rubriken : Syrien inom ramen för den arabiska resningen. De olika videoklippen är verkligen värda att lyssna till. De ger en både bred och jordnära bild av vad som skett och fortfarande sker. Den sterila vänster som bara ser till så kallade geostrategiska problem och väljer att sluta upp i vad den inbillar sig är ett anti-imperialistiskt läger med Ryssland, Iran och Syrien i spetsen har inte förstått något av vad som sker i den arabiska resningen mot diktatur och förtryck.
De olika förläsarna i videoklippen här under har samtliga intima kontakter med det levande motståndet inne i Syrien. Ett motstånd som långt ifrån är dött. De som proklamerade att det bara finns reaktionära jihadister som strider mot Assads lika reaktionära trupper, privatmiliser och libanesiska Hezbollah har en del att förklara i och med att människorna som kämpar på plats både protesterar och demonstrerar mot ISIS och andra reaktionärer och också tvingas tas sig an dem militärt.

 




Hela seminariet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vad finns kvar av den arabiska våren?

Publicerat av
Svara

Av Gilbert Achcar

Det ligger i tiden, vår reella nutid,  som synes allt kortare och kortare, allt mer närsynt, att ställa en fråga i harmoni med Charles Trenets sång: ”Vad finns det kvar av dessa vackra dagar?” Euforin från 2011 har lämnat plats åt melankolin hos de som är besvikna på revolutionen, när det inte handlar om den självbelåtna tillfredsställelsen hos de regionala anhängarna av den regerande regimen som redan från början var fientliga mot den folkliga resningen under förevändning att den inte skulle leda till något gott.

Låt oss börja med det sista argumentet. Idén att den gamla regimen, djupt orättfärdig och despotisk, var en skyddsmur mot den ”islamska extremismen” är lika orimlig som åsikten att alkoholism skyddar mot leversjukdomar. Uttrycken för religiös extremism som syns här och där är bara bevis för tendenser som existerat i flera decennier, en produkt såväl direkt som indirekt av den regionala ordningen som imploderade 2011.

Ta Syrien som exempel. Det var uppenbart att Hafez al-Assads omformning av de militära styrkorna till ett pretorianskt garde av regimen, baserad på en religiös minoritet, skulle framkalla religiös hätskhet inom befolkningsmajoriteten. Tänk om Egyptens president vore kopt, att hans familj dominerar landets ekonomi, att tre fjärdedelar av alla officerare i den egyptiska armén också vore kopter, och att arméns elitenheter till hundra procent vore kopter. Skulle någon då förvånas om den ”muslimska extremismen” blomstrade i Egypten? För andelen alawiter i Syrien är jämförbar med kopternas andel av befolkningen i Egypten, det vill säga cirka en tiondel.

General el-Sissi spelar ut sig själv som Nassers arvtagare.

Man måste också vara dåligt informerad för att ignorera att Bachar al-Assads regim medvetet stimulerade den sunnisyriska jihadismen. Dels genom att underlätta dess intervention i Irak under den amerikanska ockupationen liksom genom att släppa ut deras krigare ur de syriska fängelserna sommaren 2011 samtidigt som regimen brutalt förtryckte och arresterade tiotusentals demokrater i den syriska resningen.

Spridningen av en ultrafundamentalism i Mellanöstern är i själva verket en direkt produkt av det förödande arvet från de baathistiska diktaturerna i Syrien och Irak, kombinerat med den minst lika förödande amerikanska ockupationen av den senare och den skarpa konkurrens som råder mellan regionens två fientliga regionala islamska integristiska bastioner – det saudiska wahabistiska kungadömet och Khomeinis iranska republik. Att denna utbredning av islamismen får fritt fält tack vare den djupa instabilitet som naturligt och oundvikligt ackompanjerar alla politiska uppror är normalt. När man skär upp en böld rinner varet ut. Dåraktig är den som tror det hade varit bättre att lämna bölden orörd.

Så låt oss återvända till frågan i början. Vad finns kvar av den arabiska våren? Svaret är enkelt. Den revolutionära processen i regionen är bara i sin början. Det kommer att behövas många år för att inte säga decennier innan chockvågorna sprungna ur djupet av den grundligt korrumperade regionala ordningen kan skapa en ny stabilitet i de arabiska samhällena.

Regimen försöker krossa kraven på frihet och värdighet med trotylbomber

Det är precis därför som uttrycket ”arabisk vår” var felaktigt från första början. Det var inspirerat av den sköna illusionen att den regionala resningen enbart var animerad av en längtan efter en demokrati som kunde uppnås via fria val.

Det var att bortse ifrån den främsta drivfjädern till explosionen 2011, vilken var av socioekonomisk karaktär. Drivfjädern är blockering sedan decennier av den regionala utvecklingen som syns i rekordsiffror över arbetslösheten, speciellt bland de unga universitetsutbildade. Följden av detta faktum är att den revolutionära processen som startade 2011 inte upphör innan en lösning uppnåtts som leder ut ur den socioekonomiska återvändsgränden. En lösning som självfallet kan vara progressiv eller regressiv, för det bästa inträffar tyvärr inte alltid, men inte heller det värsta.

Det är därför som ”den islamska vintern” i Tunisien och Egypten, i vilken olyckskorparna skyndat sig att se ett slut på den revolutionära processen i de båda länderna, fick ett så abrupt slut. De båda islamska regeringarnas misslyckande i Tunisien och i Egypten orsakades framför allt av deras oförmåga att ge minsta svar på de socioekonomiska problemen inom ramen för en allt värre arbetslöshet. Det misslyckandet var förutsägbart och hade förutspåtts. Vi kan också redan nu förutsäga att restaureringen av den gamla regimen iscensatt i Kairo av general Al-Sissi kommer att misslyckas av samma orsak. Samma orsaker leder till samma effekter och en analog ekonomisk politik ger liknande resultat.

Den tunisiska revolutionen tog ett steg framåt med den nya konstitutionen

För att den arabiska resningen ska leda till en verklig modernisering av de arabiska samhällena krävs att en ny ledning skapas som inkarnerar de progressiva aspirationerna hos miljoner unga som gjorde revolt 2011. Det är endast under de förhållandena som den revolutionära processen kan bryta sig en egen väg, med lika stort avstånd till både den gamla regimen och den reaktionära oppositionen, som den förra självt genererat.

En artikel publicerad i L’Orient Littéraire, en bilaga från februari 2014 i den libanesiska dagstidningen L’Orient le Jour.

Översättning till svenska från franska: Benny Åsman

Share Button

inShare0


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Ingen vår för Syrien”

Publicerat av
7

Ett mästerligt verk om det revolutionärt demokratiska upproret i Syrien finns nu tillgängligt på franska sedan december 2013.

I ”Ingen vår för Syrien” analyserar 30 forskare och journalister vad som skedde från dag ett fram till den dramatiska och tragiska situation som råder nu. I en intervju med en av redaktörerna för boken ges en sammanfattning av deras analyser som bland annat visar på den djupt demokratiska karaktären av resningen mot diktaturen Assad.

Författarna går också grundligt till väga i analysen av den demokratiska kampens tvåfrontskrig, mot regimen och mot de jihadistiska reaktionärerna som spelar regimen i händerna, medvetet eller inte spelar ingen roll. Resultatet är detsamma.

Här under följer ett kort avsnitt ur boken där en avhoppad överste berättar om de första dagarna av demonstrationer i staden Douma, en förort i Damaskus.

Om du kan läsa franska hittar du länken till intervjun längts ner på sidan.

******

 

François Burgat: En överste i Republikanska gardet, regimens elitstyrka, som jag mötte i Zaatari berättade om varför han deserterade.

« Alldeles i resningens början närvarade vi utan vapen vid en fredlig demonstration i Douma, en förort i Damaskus. Till vår stora förvåning blev vi beskjutna av civila posterade på taket på en byggnad. De sköt omväxlande på demonstranterna och på oss i ordningsmakten. Vi återvände beväpnade påföljande fredag. Vi lyckades omringa en av byggnaderna från vilka vi besköts och dödade åtta personer.

Till vår stora överraskning visade det sig att alla åtta tillhörde statens säkerhetsstyrkor under ledning av överste Hafez Makhlouf. Vi förstod att regimens strategi inte bara bestod i att få fredliga demonstranter att komma på andra tankar genom att skjuta på dem, men också att radikalisera ordningsmakten genom att få oss att tro att regimen angreps av beväpnade kommandon från utlandet. Under flera månader besköt regimen fredliga demonstrationer med skarp ammunition. Med följden att den snart uppnådde vad den ville ha, nämligen en väpnad opposition, betydligt sämre beväpnad än regimen men tillräckligt för att ”rättfärdiga” användningen av tunga vapen med vilka den visste sig ha ett förkrossande övertag”. 

Hur regimen skapade inbördeskriget, av François Burgat

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hur många nyanser av svart – och rött – tål ett land?

Publicerat av
Svara

Rawia Morra är palestinska, poet och författare, och vi gläds i dag åt en ny gästblogg, ett lågmält ramaskri som når in i ryggmärgen på den syriska diktaturen.

Rawia skrev här i fjol våras om ”Mitt eget Nakba” där vi fick en komprimerad bild av en av vår tids största tragedier.

Hur många nyanser av svart tål en plats? Det är en fråga som sysselsatte min hjärna i flera omgångar idag. Bilderna från Syrierna är bilder av ett land där liemannen aldrig får nog. Aldrig är still. Aldrig normal. Liemannen i Syrien är ett rabiessmittad månghövdat och vansinnigt monster som slukar allt och tömmer livet på färg.

 Jag har varit i Syrien många gånger och mitt första och sista intryck av landet var, varje gång, att det är en färgfest. För trots förtrycket och skräcken som våldgästade människorna i deras vardagsrum, kök eller sovrum, var syrierna noga med färgerna. De törstade efter färgerna. Och omgav sig med dem överallt. En promenad genom den gamla marknaden i Aleppo eller Hamdiyya i Damaskus kunde få en snurrig. Festklänningarna, dansdräkterna, juvelerna i guldbutikerna, kryddorna, maten. Allt sprakade lite väl mycket för mina krigströtta libanesiska ögon som sökte lite vila och lite lugn.

Och det som återstår idag är svart, svart och massor av ohyggligt rött som dyker upp plötsligt och får själen att vrida sig i en smärtsam kramp.

 Hur många nyanser av svart tål detta arma land? Här går vi klädda i svart av bekvämlighet och många andra triviala orsaker. Men där, i Aleppo, i Homs, i Yarmouk och överallt i Syrien, är svart och rött det enda som återstår av liv och mänsklig existens för lång tid framåt.

Och länder grönskar inte lika fort som gräsmattor. De blommar inte ut som trädgårdar eller ängar. När ett land smulas sönder i en malström av alla nyanser av svart och rött, är det för lång tid framåt. Och det är det som regimen i Syrien förstår.

Detta ohyggliga som regimen gör mot Syrien betyder bara en sak: De kan omöjligen se Syrien som deras land längre. Eller som ett land som de någonsin kommer att styra igen.

Rawia Morra

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tortyr och svält, diktaturens vapen

Publicerat av
Svara

I dag börjar (kanske) Genève II. I går avslöjades officiellt något som många upplevt själva och skrivit om. Nämligen att regimen i Damaskus avrättar systematiskt tusentals och åter tusentals fångar, efter att de torterats och lidit av svår svält.

2014

Men med 55 000 bilder och erkända internationella jurister som verifierat bilderna och förhört den som fört ut bilderna finns det inga ”men” och ”kanske” att gömma sig bakom som när Assad använde gas i stor omfattning den 21 augusti 2012.
Den del av den internationella vänstern som då ställde sig neutral eller ännu värre fortsatte att försvara regimen står redan i träsket upp till knäna.
Nu kan man befara att samma del av den internationella vänstern kommer att sluta upp bakom regimens ”förklaringar” av bilderna och berättelserna om grov tortyr och avrättningar. ”Hur kan man veta att de inte är falska bilder”, ”de kanske har tagits i något annat land”, ”kanske Qatar har byggt en studie för att filma personer med anorexi” etc etc.

1943

Än i dag finns det personer som förnekar existensen av gaskamrarna i Auswitch, massmorden i Treblinka, ja som förnekar att nazisterna begick ett folkmord på judarna. Bilder från dödslägren avfärdar dessa ”negationister” som falska.
Tyvärr kan vi nog vänta oss att den vänster som redan står i träsket upp till knäna kommer att sluta upp bakom regimens förnekande av bildernas autenticitet och pladdra på om ”propaganda” och att det finns andra ”kålsupare”. Ett stort steg ännu längre ut i träsket väntar. Vill man inte se vad som sker, då ser man inget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Friheten offras i Genève

Publicerat av
1

Genève II närmar sig och taskspeleriet blir allt grövre. Så här skriver Syriens utrikesminister Muallem till FN:s generalsekreterare i ett brev som lägger fast regimens villkor för dess deltagande i Genève:

– Notera att vi inte är överens med vissa punkter i inbjudningsbrevet, helt enkelt därför att de står i konflikt med den syriska statens legala och politiska ställning.

– Kampen mot terrorismen fortsätter att vara en prioritet för det syriska folket, skriver Muallem. Vi kräver att stater som stöder terrorismen upphör med det och slutar finansiera, träna, väpna och härbärgera terroristiska grupper helt i harmoni med internationell lag och FN-resolutioner, fortsätter han i brevet till FN.

Under tiden sa Syriens ”försoningsminister” Ali Haidar att Genève II inte kan lösa krisen i Syrien.

-Vänta er inget av Genève II. Vare sig Genève II eller Genève III eller Genève X kommer att lösa krisen i Syrien. Lösningen är redan i aktion, och kommer att uppnås genom statens militära triumf… genom statens motståndskraft och statens och dess institutioners styrka inför dess fiender som satsade på statens kollaps, säger ”försoningsministern”. Vilka ”försoningsministern” ska försonas med är höljt i dunkel eftersom det enligt Damaskus är Assad med hela folket bakom sig som bekämpar utlandsfinansierade terrorister.

Herrarna som vill besluta om Assads framtid över huvudet på den syriska revolutionen

Frågan blir naturligtvis: Vad ska imperialisterna i Washington, Paris, London och Moskva prata om tillsammans med en regim som säger sig kämpa för det syriska folket medan den låter trotylbomber regna över landets civila bostadsområden?

Det nya seklets största skamgrepp på ett kämpande folk är på väg att bli ett faktum.

– Medan vintern är en katastrof för den civila befolkningen föredrar Washington och Moskva att satsa på ett ”genombrott” på Lemansjöns stränder. Under tiden kräver man av syrierna att dö i tysthet för den perversa diplomatins sak, skriver syrienexperten Jean-Pierre Filiu om det groteska svek som förbereds för det syriska folket. Bättre än så kan inte situationen sammanfattas.

Det står nu helt klart att Vita Huset släppt alla idéer på att Assad måste lämna makten ifrån sig. John Kerry talar fortfarande om att i processens slutände måste Assad avgå. Men alla praktiska handlingar efter överenskommelsen med Putin om nedrustningen av Assads gaslager pekar i en annan riktning. Barack Obama har beslutat att Assad kvar vid makten är att föredra framför alla andra lösningar. Även om Assad personligen lämnar sin post vill Washington till varje pris undvika att regimen faller. Det passar samtidigt in i Israels strategiska intressen. De känner sanningen om Assads så kallade motstånd.

Det här är vad Assad har att erbjuda det syriska folket.

Riskerna med att överge det syriska upproret utan att tappa inflytande i regionen har antagligen bedömts som små av strategerna i Pentagon. De positiva signalerna från Tunisien har drunknat i de negativa signalerna från ett Kairo där ordningen nu härskar, kanske tillfälligt men ändå.

Meningen med Genève II står klar. USA och Ryssland har bedömt att deras gemensamma intresse av att kväsa den arabiska resningen mot regionens diktaturer går före alla andra hänsyn. Den syriska oppositionen ska tvingas delta i såpoperan på Lemansjöns stränder under hot om att all humanitär och finansiell hjälp stryps totalt. Under tiden förbereder CIA, MI6 i hemliga möten med Assads säkerhetstjänst hur de i en gemensam aktion ska kunna krossa al-Qaida i Syrien och Irak. Det syriska folkets resning mot diktaturen, kraven på frihet, rättvisa och dignitet, väger lätt som en fjäder i imperialismens kalkyler.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Inga hårda paket till motståndet i Syrien.

Publicerat av
Svara

Den tredje Julen är här för den syriska revolutionen mot Bachar Assads despoti. Den sociala och mänskliga katastrofen blir allt mer omfattande och nästan obegriplig.

Men bara nästan obegriplig eftersom det inte är resultatet av en naturkatastrof eller en osynlig hand. Det är omvärldens totala cynism som skapat den situation som det syriska upproret mot diktaturen har att brottas med inför revolutionens tredje Jul.

I år liksom i fjol och året innan blir det inga hårda paket som delas ut. Knappast några mjuka paket heller. I rimstugan i Geneve sitter ”Syriens vänner” och diktar ihop det ena löftesrimmet efter det andra. Men paketen är för det mesta tomma. Bara omslaget glänser. Bråkdelar av den humanitära hjälp som utlovats har levererats.

I tio dagar i rad har regimens helikoptrar släppt trotylbomber över staden Aleppo. De primitiva bomberna har en förödande sprängkraft. De går inte att styra mot utvalda mål. Det är civilbefolkningen som är målet och helikoptrarna släpper sin last över alla bostadsområden som inte ligger i regimkontrollerade kvarter.

Bostadsområde i Aleppo. Bilden är tagen förra veckan.

Det är ett krigsbrott enligt alla internationella lagar. Ännu ett i raden som regimen begått. Ändå är det helt tyst i rimstugan. Där berusar sig diplomatin i ångorna från saringasattacken mot staden Ghouta 21 augusti medan regimen obehindrat kan fortsätta sin terror mot den egna befolkningen.

I tio dagar har helikoptrarna släppt sin dödande last över Aleppo och vi står maktlösa i vår solidaritet med de som drabbas och de som kämpar mot diktaturen.

Mitt i lidandet som stadens befolkning drabbas av är det en aspekt som står ut i sin nakenhet. De på marken som i tre år kämpat mot regimen saknar alla resurser för att stoppa helikoptrarna. De svävar in obehindrat över stadens kvarter utan risk. Inte en enda av dem har skjutits ned under den tio dagar långa terrorkampanjen. Ändå är helikoptrar mycket sårbara redskap om de stridande på marken har tillgång till handburna luftvärnsrobottar.

Varför har inga hårda paket delats ut till oppositionen under de tre Jular som revolutionen levt igenom? Ja, inte beror det på att rimstugan saknar resurser. Svaret är enkelt och brutalt. Ingen internationell makt, från USA till Ryssland via EU till Kina, vill att den syriska revolutionen ska segra på sina egna villkor, det vill säga genom att diktaturen störtas. I tre år har USA gjort allt för att uppnå en så kallad ”jemenitisk” lösning. Alltså, att familjen Assad stiger ner från tronen men att regimens institutioner, polis och säkerhetstjänst blir kvar medan en kompromissregering bestående av väl utvalda politiker i oppositionen och regimen tar över.

I dag är en sådan lösning mer orealistisk än någonsin. Dels för att makteliten runt Assad inte tänker vika ned sig. Den har Putins och Khameneis stöd i ryggen och de är minsann inte snåla med de hårda paketen. Dels för att den demokratiska oppositionen och dess väpnade förgreningar inom FSA fått många paket med vackert omslagspapper och fina rim men utan innehåll. Vi kan nu alla se resultatet av den diplomatiska geostrategin. De reaktionära islamistiska krafterna har växt på bekostnad av det demokratiska och civila motståndet.

I den officiella retoriken från Vita Huset och Bryssel har det hela tiden sagts att inga avancerade vapen som luftvärnsrobottar och moderna pansarbrytande vapen kommer att ges till de demokratiska och moderata miliserna eftersom de riskerar att hamna i jihadisternas händer.

Men den verkliga orsaken till de tomma paketen är att ingen internationell makt vill att den demokratiska revolutionen ska segra genom att diktaturen faller. Bara en utifrån kontrollerad ”övergång” är acceptabel för Obama.

Det är hur det diplomatiska spelet ser ut. Men vid sidan av finns också en humanistisk opinion som låtit sig luras av de bestickande argumenten att det är bäst om inga vapen ges till de miliser som strider mot regimen. Mera vapen leder bara till fler döda och mer lidande, går resonemanget.

Tio dagar av intensiv bombterror mot Aleppos befolkning visar på de ihåliga i det ”humana” nejet till vapenhjälp. På vilket sätt skulle det kunna bli värre än idag om miliserna i Aleppo kunde skjuta ner helikoptrarna och de stridsplan som regimen använder? Halva befolkningen i landet har drivits på flykt av regimens gränslösa våld mot barn, kvinnor, gamlingar och värnlösa. Hade ännu fler varit på flykten om miliserna varit bättre utrustade?

Det är enkelt att uttala sin opposition mot allt våld. Men det stoppar inte diktaturens beslut att med alla tillgängliga medel klamra sig fast vid makten. Till priset av raserade städer, till priset av hundratusentals döda och skadade, till priset av tiotusentals fängslade i landets ökända tortyrcentra.

Efter tre Jular utan hårda paket under olivträden kan vi beundrande konstatera att den syriska revolutionen inte tänker ge upp. Trots huggen i ryggen från rimstugan i Geneve och trots de kontrarevolutionära jihadisternas sabotage inser de kämpande inne i landet att diplomatins ”jemenitiska” lösning är en fälla som enbart kan sluta med att Assad segrar och firar sin seger med en terror utan gränser mot de som i tre år vågat stå upp för sin frihet och värdighet. De som låter sig luras av despotens gemytliga äppelkindade nuna kommer att bli djupt besvikna.

Vår egen värdighet kan bara räddas i en obrottslig solidaritet med de som riskerar sina liv i kampen mot despotens terror och jihadisternas vansinne. På önskelistan inför 2014 finns det inte bara mjuka paket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från Pulitzerpris till bottennapp

Publicerat av
Svara

Vem i min generation minns inte Seymour Hershs oerhört betydelsefulla reportage från kriget i Vietnam och framför allt hans avslöjanden av den amerikanska massakern på innevånarna i byn My Lai som gav honom Pulitzerpriset 1970.

Men allt som stjärnjournalister skriver glänser inte av sig självt och med tiden blir även den bäste sämre. Ja, så dålig att han tillåtit sig att skriva en artikel med rubriken ”Whose sarin?” (Vems saringas?) i den aktade London Review of Books i vilken Hershs huvudtes är att Vita Huset ”sexade upp” detaljerna om gasattacken i Damaskus södra förorter den 21 augusti på ett sådant sätt att det skulle kunna ursäkta ett angrepp på Syrien, något som Obama hade sökt efter länge enligt Hersh.

Det beklagliga med Hershs artikel är att han själv framstår som den främste spinndoktorn av alla. Liksom som många andra radikala amerikanska liberaler (de är inte socialister och kallar sig inte det) verkar det vara A och O, ett axiom närmast, att allt som Vita Huset gör är höljt i lögner och ursäkter. Då gäller det att kunna bevisa att det är så. I sin iver att ”avslöja” Obamas medvetna lögner förfaller Hersh till den värsta sortens journalistisk.


Texten som är på 5 515 ord (10 A4-sidor) refuserades av Washington Post och The New Yorker, vilket inte är att undra på trots Hersh berömmelse. Hela artikeln är nämligen full av icke underbyggda påståenden av typ, ”enligt ett e-mejl jag sett men som inte publicerats offentligt”, ”en officer i CIA berättade för mig”, ”i ett opublicerat PM från Pentagon sägs att” osv osv i stycke efter stycke.

När han verkligen uttalar sig om fakta som även publicerats i andra tidningar blir det dessutom fel. Han hånar kraftigt uppgifterna från Pentagon att 1 429 personer dog av saringasen, genom att citera bland annat franska Läkare utan Gränser (Médicins sans Frontières) som angav 355 döda ett par dagar efter attacken. Vad Hersh glömmer (medvetet?) är att MSF var mycket noga med att i sin rapport precisera att deras uppgift baserades på vad de sett i de tre sjukanläggningar i östra Ghouta som de hade kunnat besöka. Tre bland många.

Inte heller drar sig Hersh för att anklaga al-Nusra för att döda kristna och shia i självmordsattacker. Han säger till och med att de begått ”scores of suicide bombings”(mängder av) mot kristna och andra religiösa grupper. Jag kan inte påminna mig ha sett en enda verifierad rapport i media om sådana angrepp. Jovisst, mot armébaser, vägspärrar, militära flygfält och lager. Men det är ju inte riktigt samma sak. Det säger jag naturligtvis inte för att sympatisera med reaktionärerna i al-Nusra, men rätt ska vara rätt. Och om det finns bevis för att det hänt handlar det i alla fall inte om ”scores of”.

Hersh gör stor affär av att det i icke publicerade militära rapporter anges att al-Nusra har kapacitet att tillverka saringas, så enligt Hersh kan det ju lika gärna vara jihadisterna som gasade ihjäl människorna 21 augusti. Varför de skulle ha gjort det säger han inte. En annan fråga som i så fall också kräver ett svar är varför de inte använder gasen mot Assads arméanläggningar? Vi kan säkert räkna med att propagandaministeriet i Damaskus inte skulle missa tillfället. För om al-Nusra hade kapacitet till mer än ”kökskok” av små mängder sarin, mobila militärfordon, raketer och logistik för att kunna skjuta in cirka 300 kilo saringas över Ghouta borde de kunna göra samma sak mot armébaser. Men det är problem som står obesvarade i Hersh artikel. För hans syfte är enbart att visa att Vita Huset piffade upp informationen så att USA skulle kunna göra som i Irak, bomba och invadera.

Så varför blev det inga bomber och ingen invasion? Det får vi veta i sista stycket och det är verkligen en anti-klimax och en logisk kullerbytta av världsklass.
-Det är möjligt att han (Obama) vid något tillfälle ställdes inför motstridiga uppgifter, bevis tillräckligt starka som övertygade honom att inställa angreppet, skriver Hersh och spinner totalt igen.

Logiken är helt galen. Om nu Obama och Pentagon piffade upp informationen för att kunna angripa Syrien (som i Irak) då spelar det ju ingen roll vilka ”motstridiga” uppgifter som eventuellt dök upp. De ”uppiffade” uppgifterna och lägesbeskrivningen (narrativ som det numera heter) var ju bara en ursäkt, som Saddams massförstörelsevapen eller Nordvietnams ”provokation” i Tonkingbukten i november 1964.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,