Assads fejkade «terrorister ».


Ännu en gång har regimen i Damaskus bevisats stå bakom ett fejkat attentat som tillskrivits ”terroristerna”.

Den 27 juni ägde en explosion rum vid Romanska bågen på Högra gatan i Damaskus. En butik förstördes och fyra personer dog.

Den skadade butiken som visades upp i regimens media

Regimens media förklarade omedelbart att det handlade om en självmordsbombare. Nyheten spreds omedelbart utan någon verifikation av internationella media inklusive av det bekanta Syriska Observatoriet för mänskliga rättigheter baserat i London.

Det skulle snart visa sig att det hela var ett av regimen iscensatt attentat, ett i raden av många. Oturligt nog för Assads propagandamaskin publicerade man ett foto av ”självmordsbombaren”. Iranska media, som alltid lägger på ett lager, påstod att ”terroristen” hade en kompis med sig som överlevde och som satt hos säkerhetspolisen i förhör. Tur för kompisen att han inte existerar. Tortyr hos säkerhetspolisen är inget att stå efter.

Här syns granaten bakom ”terroristens” rygg ögonblicket innan den exploderar

Att kompisen inte finns beror helt enkelt på att ”självmordsbombaren” visade sig vara en kristen person anställd på Syriens Television och som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. För han dog nämligen av en granat som exploderade strax bakom honom. Det kunde lokala aktivister bevisa genom att visa upp film som tagits av en lokal övervakningskamera utplacerad på välgörenhetsorganisation Al-Ishans lokaler. På bilden ser man granaten i siluett mot ryggen på ”terroristen” ögonblicket innan den exploderar mot gatan och dödar mannen.

Den döde ”terroristen” hette Housam Choukri Sarhan och var av grekisk-ortodox konfession. När sanningen blev känd tvingades den statliga teven att ta bort bilden på ”terroristen”. För mycket är för mycket. Men historien, utan foto, fick ligga kvar. Inga utländska media har valt att ta tillbaka sina rapporter om ett attentat av en ”självmordsbombare” den 27 juni på Högra gatan i Damaskus.

Den döde ”terroristen” var av grekisk-ortodox tro och anställd på Syriens TV.

Kanske granaten var ett misstag från arméns sida. Men med tanke på att förbanden inne i Damaskus sägs tillhöra arméns elit är det inte troligt. Däremot är det mycket troligt att regimens specialenheter inom säkerhetstjänsten ligger bakom. Den har redan visat vad den duger till. Att organisera attentat som sedan tillskrivs motståndaren är inget nytt från dess sida. Redan under den syriska militärens närvaro i Libanon gav säkerhetstjänsten prov på sina färdigheter.
De senaste två åren har den ena efter den andra massakern avslöjats vara ett led i regimens försök att driva på motsättningarna mellan olika religiösa grupper. Det är bedrövligt att internationella media inte ställer sig mer tvekande till innehållet i de depescher de sprider.


 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Spridda bilder från Norr.

Det är lättja som råder på vår blogg. Sommaren tar ut sin rätt och tränger undan politiska analyser och funderingar. I Timrå och min hemby Fagervik lockar andra saker än världsnyheterna. Så borde det inte vara, men så är det. Assad slutar inte att mörda sin befolkning. Men sol, vatten och vind bjuder in till avkoppling och lättja.

När vädret bjuder till finns det finaste området i Indalsälvens delta. Här har mitt energisnåla fordon tagit sig så långt ut i deltat som det går att komma. Klingerfjärden breder ut sig framför älvens utlopp med Alnön och Gistaholmarna i bakgrunden. Holmen till höger heter Sandgrundet och fanns inte när jag var liten. Den har vårfloderna byggt under decenniernas gång. Längst bort till höger ligger Timrå centrum. Dit finns det ingen anledning att ta sig när vädret bjuder upp till fest.

Åt andra hållet syns Söråkerslandet och Tynderö med den lilla öppningen ut mot Bottenhavet och Finland. Stranden är inbjudande för alla, speciellt barfamiljer eftersom det är mycket långgrunt.

När vågorna inte är för höga leker solen i vattnet, glittrar, liksom studsar på vågorna. Det är ju modernt att surfa. Under uppsikt från en torr kämpe.

Där sanden ligger nära leker solen i vattnet, ritar mönster i botten som om det vore norrsken i vattnet.

Ljuset rör sig i alla riktningar och skapar ständigt nya former. Det är bara kameran som håller fast bilden för en mikrosekund.

Är det eruption på Solens yta? Nej, bara en zoom av sandbotten. Eller…?

Motströms ligger öar och vikar där gäddorna är talrika under vårlig lek. Nu är de borta till mitten av augusti. Svanen går just upp till sitt bo. Från den udden har jag tagit många gäddor, ja faktiskt massor.

I Fagerviks båthamn är katten Pelle med svans alltid på språng för få lite kel. Den har sitt hem med husse och matte uppe i byn men under sommaren flyttar den ned till hamnen och blir kvar där hela sommaren. Märkligt men sant. Bordet på terassen utanför båtklubbens bastu är en favorit för den fyrbente hamnkaptenen.

Båtarna ligger också stilla. Ovanligt många tycker jag med tanke på att det är juli och söndag. Här uppe är det egentligen bara två och en halv till tre månader som det är båtväder.

I bastuns fönster är det också sommar. Ingen behöver värma sig i bastun.

Förr var det industriell rulle i byn. Nu finns det bara bilder kvar i det strövområde som breder ut sig där sulfitfabriken låg.

Om du åker E4 genom Timrå, på väg norrut eller söderut, ta då en liten omväg via Fagervik där du kan ta en fika eller en glass på ett nyöppnat kafé med många gamla prylar att titta på. Avfarten till Fagervik ligger strax söder om nya bron över E4:an, vid avfarten till Sörberge. Mitt i byn bredvid skolan ligger ”Sveas mitt i smeten”.

Där möts du av en alltid leende och glad Marianne som är uppfödd i ett bageri. Räkna med att det finns godsaker.

Det finns inga fula gubbar i byn. De har emigrerat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jesuiten i Syriens revolution.

Det ska till en jesuitisk präst för att säga ett sanningens ord om förräderiet mot den syriska revolutionen. De så kallade Syriens vänner har pratat och pratat utan att knappt två strån lagts i kors för att ens ge de kämpande en humanitär hjälp mot Assadregimens kriminella flygbombningar av civila bostadsområden, för att inte tala om hjälp med vapen som krävs för att stoppa Assads flyg och pansar.

Han heter Paolo Dall’Oglio och har de senaste trettio åren lett klostret Mar Moussa, nio mil norr om Damaskus. Paolo är italienare men känner mycket väl det sociala/religiösa/politiska lapptäcket som formats under århundraden av ottomanskt välde och västerländsk kolonialism. På grund av Paolos öppna ställningstagande för det revolutionära upproret avvisades han från landet i juni 2012. Då hade han redan hotats med döden ett flertal gånger efter att ha bland annat medlat för fredliga initiativ i Homs och Qusair.

Nu har Paolo Dall’Oglio sammanställt sina erfarenheter i Syrien i en bok med titeln: ”La rage et la Lumière, un prêtre dans la révolution syrienne (Ursinnet och ljuset, en präst i den syriska revolutionen) utgiven av Les Èdition de l’Atelier.

I boken känns omedelbart Paolos enorma engagemang för upproret mot Assads regim, den fantastiska empati som lyser igenom på varje sida. Med en ärlighet och modesti som kanske bara en djupt religiös människa kan uppbringa.

Men det hindrar inte honom från att se rakt igenom det internationella hyckleriet som han menar har sin grund i västs förutfattade meningar om muslimer och araber som omogna den demokrati väst säger är dess ideal. I det följande stycket som jag översatt till svenska kan logiken bakom vägran att ge upproret de vapen det behöver inte uttryckas klarare.

Klostret Mar Moussa

-Den 27 januari 2103 deklarerade en patriark i katolska kyrkan i Orienten att det var en kriminell handling att förse de båda lägren i Syrien med vapen. Påven Benoit XVI sa ungefär samma sak under sitt besök i Libanon. Han var i god tro, men det är uppenbart att den typen av argument enbart skyddar regimen, avväpnar det demokratiska nätverket och vidgar de extrema jihadisternas strategiska utrymme. Det är egentligen självklart att om det internationella samfundet hindrar revolutionärerna att skaffa vapen (vilket i dag är ett faktum eftersom det råder vapenembargo som skulle hävas i februari 2013 men fortfarande är i bruk) kan den syriska staten fortsätta att kräva att inga vapen ska levereras eftersom den redan har tillgång till Mellanösterns största arsenal, betalad av de syriska skattebetalarna.

Den syriska diktaturen kommer inte att avrusta och det är inte Iran, Ryssland, det shiitiska Irak eller Hezbollah som tänker följa internationella lagar. Varför skulle de göra det för Syrien eftersom de aldrig gjort det. Inte heller är det de jihadistiska extremisterna som kommer att följa det internationella samfundets råd.

Att uttala den till synes universella och moraliska principen att man inte ska ge vapen till parter inbegripna i en civil konflikt innebär att högljutt proklamera: ”Vi önskar att den demokratiska revolutionen krossas, för vi vill inte att den ska kunna försvara sig mot de väpnade styrkorna som agerar utan skrupler och kontroll”.

En förstörelse som bara flyg och artilleri kan skapa. Bara adekvata vapen kan hindra det.

Här visar Dall’Oglio att han är huvudet högre än alla i väst som vänder oppositionen ryggen eller till och med bejakar regimens legitimitet. Etablerade politiker, den intellektuella eliten i media, skribenter och krönikörer, alla faller de till korta på den avgörande punkten, att kräva vapen till rebellerna. För att inte tala om de åderförkalkade resterna av yttersta vänstern med rötter i maoismen, vilka öppet ställer sig bakom diktaturen i Damaskus. De förra har svalt regimens propagandalögner som fakta de senare sprider dem aktivt.

Paolo Dall’Oglia står dock inte ensam. Många röster höjs också till det syriska upprorets försvar och trots den senaste tidens motgångar för revolutionen i Syrien är striden långt ifrån över eller förlorad. För oss internationalister finns det bara en väg att följa. Nämligen obrottslig solidaritet med folkliga uppror mot diktatur, förtryck och maktmissbruk, vare sig det sker i Turkiet, Iran, Syrien, Brasilien, Egypten eller i andra länder. Vi tar ingen hänsyn till om den ena eller andra regimen för tillfället står i konflikt med USA och eller någon annan imperialistisk makt. Det är rätt att göra uppror mot diktatur och förtryck –alltid!

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assads linslus

Diktaturer och auktoritära regimer saknar ofta både finess, fantasi och god smak. Assads styre är inget undantag. Klumpig propaganda som ingen kan ta på allvar är lego. Men i videoklippet här under avslöjar Syrian4all ett ovanligt töntigt propagandanummer.

En ”hygglig prick” som bombar sin egen befolkning och raserar hela städer.

Mannen på gatan, folkets röst, är en betald bluff. Han heter Souhayb Chouaib och har hittills dykt upp i syriska statliga tevens reportage arton gånger. Att propagandamakarna trodde det skulle passera obemärkt säger mer om deras fantasi än något annat. Han dyker upp som mannen på gatan där det hänt ett attentat och talar i folkets namn.

Han dök upp i ett reportage från Banyas då representanter för en välmenande internationell delegation besökte orten. Souhayb syns nickande och leende på skärmen. Han dyker upp som upprörd medborgare i moskén där den gamle sunnitiske imamen dog i ett underligt bombattentat den 21 mars 2013.

Han fanns med i ett teveprogram om bostadsbristen i rollen som medborgare med sunda åsikter. Nästa gång deltar han i en spontan demonstration utanför en moské. Han har intervjuats av BBC:s arabiska kanal och andra internationella media som trott sig funnit en vanlig medborgare som vågar tala ut.

Nu är hans roll som mannen på gatan över. Men Assad har fler ”vittnen” på lager. Syrian4all har redan upptäckt en ny linslus som redan funnits med sju gånger i statliga tevens ”direktreportage”.

När man inte är säker på vad den ”vanlige” mannen på gatan kan tänkas säga är det säkrast att anställa en linslus som vet vad som ska sägas.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Röster från Qusair.

-De sista fyra dagarna hade vi inget att äta.
Det säger Mohammed till den franska dagstidningen Le Mondes reporter Laure Stephan som mött rebeller som deltog i de sista striderna i staden Qusair. Hon mötte dem i den lilla libanesiska staden Chtaura i Bekaadalen.

I Qusair avgjorde arméns tunga vapen och Hezbollahs trupper.

Där träffar hon Abdallah utanför stadens sjukhus där rebeller från FSA vårdas. Abdallah deltog i evakueringen av ett hundratal sårade som han tillsammans med andra kamrater lyckades föra ut ur Qusair.

I en bädd på sjukhuset ligger Mohammed (28), murare till det civila. Han har granatsplitter i kroppen, dock inte livshotande. Enligt Mohammed var det Hezbollah som avgjorde striden om Qusair.

-Vi trodde inte att Hezbollah skulle delta i frontlinjen. Armén är uttröttad av två års repression och strider, den är försvagad. Men Hezbollahs män var ivriga att kriga. Det var de som stred. Av armén väntade de sig bara eldunderstöd, säger han till Le Monde.

-Den första veckans flygbombning var fruktansvärd. Flyget bombade samma mål flera gånger. När vi blev omringade förstod vi att det var över.

Det säger 26-årige Abdallah som ledde en milisgrupp på 200 varav hälften dog i striden. I det civila är han stenhuggare. Som synes handlar det om unga män ur arbetarklassen som kastats in i striderna av revolutionens virvelvindar. Människor långt ifrån de nidbilder av upproret som vissa klistrar på allt och alla som vågat resa sig mot diktaturen. Abdallah är besviken över utgången och kritisk mot det svaga stödet till miliserna och lika kritisk mot de salafistiska grupperna som försöker dominera.

Hezbollahs trupper rekryteras på religiöst fanatiserad bas.

-Vi hade problem med stridsledningen, vi saknade vapen. Enheterna var för små och när de träffades drog de sig tillbaka utan att tala om det.

-Vi var omkring 3 000 i Qusair. Al- Nusra hade ett hundratal i staden. Jag gillar dem inte. De förbjuder allt som de anser strider mot islam, som att röka exempelvis.

I Qusair finns det nu enligt Mohammed ett par hundra familjer kvar. Resten har flytt till närliggande byar. Regimens skådespel på TV med folk i staden som hyllar ”befriarna” är bara bluff enligt Mohammed.

-Scenerna från Baba Amro (kvarter i Homs, m.anm.) upprepas. Det är syrier från andra platser som skjutsas till de raserade kvarteren, säger han och menar att det är till för propaganda i TV.  

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aron Lund svarar Anders Romelsjö

Vår senaste blogg om Syrien ”Assad vinner tid” fick en kommentar från författaren och liberale journalisten Aron Lund som vi väljer att lyfta upp här av den enkla anledningen att hans avspisning av Anders Romelsjö är viktig. Detta därför att den senare skriver en blogg under namnet ”Anders Romelsjö på Jinge. Se” vilken är en av de mest lästa ”vänsterbloggarna” i Sverige och självklart påverkar många människor.  Varumärket ”Jinge” köpte Romelsjö av Jan-Inge ”Jinge” Flücht, vänsterpartist, fotograf mm och i det sammanhanget övertog han också många av dennes läsare.  Romelsjö representerar dessutom Föreningen Syriensolidaritet.

Från Anders Romelsjös blogg

När det gäller Lunds avslutande klapp på axeln, ”Det om det. Nu kan ni bråka vidare, men håll mig vänligen utanför det här”, ska vi inte orda så mycket. Men, det enda i det här sammanhanget som vår blogg ”bråkat” om är att vi talat om att Romelsjö missbrukar det Lund skriver samt att han just representerar ”Assadfamiljens nyttiga idioter” i Sverige.”Idioter” som gör nytta för en dålig sak ska man bekämpa.

En helt annan sak är att vi är revolutionära socialister och att Lund är liberal. Vi skriver det vi gör som en del av en politisk kamp för att fler svenskar ska stötta solidariteten med de krafter i Syrien som vill störta diktaturen Assad och kämpar för ett sekulärt och demokratiskt samhälle, gärna ett socialistiskt sådant. Lunds studier om Syrien har vi uppskattat och han kan gärna gå vidare med dessa. Hans politiska mål delar vi inte, men det är en helt annan sak som vi inte ordar om här.

Nu till kommentaren:

”Jag har i en mailväxling flera gånger bett Anders Romelsjö att sluta missbruka och ljuga om innehållet i mina studier av syriska oppositions- och rebellgrupper. Det är trevligt när resultatet av ens undersökningar används för att fördjupa eller nyansera debatten, men det är inte fallet här. Jag vill överhuvudtaget inte förknippas med den propagandaverksamhet för diktaturen som bedrivs av Assadfamiljens nyttiga idioter i Föreningen Syriensolidaritet.

 

Det råder i mina ögon inget tvivel om att en mångfacetterad skara religiöst konservativa sunniislamiska grupper idag helt dominerar det väpnade motståndet på marken, och att olika typer av ideologiska islamister utgör det enskilt starkaste blocket. Det är, liksom det stora utländska inflytandet över oppositionsfraktionerna, en viktig fråga som tyvärr sopas under mattan av många av den bredare syriska oppositionens medlemmar och anhängare, inklusive, vad jag kan se, skribenterna på den här bloggen. Det är också illavarslande för landets och för hela regionens framtid, även om det är symptomatiskt för tongångarna i svensk Mellanösterndebatt.

 

Men jag har däremot aldrig påstått och skulle aldrig påstå att al-Qaida och ”wahhabiter” (vad nu det ska innebära) ”helt dominerar” motståndet inne i Syrien. De genuint antidemokratiska och uttryckligen salafistiska grupper som skulle kunna passa den beskrivningen motsvarar såvitt jag kan avgöra – och det kan jag naturligtvis inte med någon exakthet – snarare ungefär en tredjedel av det väpnade motståndet, om man ser till antal deltagare, även om de i vissa avseenden kan vara mer politiskt inflytelserika. Det är min bästa kvalificerade gissning just nu, men alla får väl göra sin egen. Hur djupa Anders Romelsjös insikter i frågan är framgår dock av det faktum att han år 2013 fortfarande inte kan stava till al-Qaida.

 

Vad FSA angår så är det en komplicerad diskussion, vars förutsättningar har förändrats en hel del sedan jag skrev om saken, men jag tvivlar på att den vore värd att föra den med någon som är så konsekvent ohederlig med citat och siffror som Anders Romelsjö.

 

Vad slutligen gäller den syriska revolutionen har jag inte mycket hopp om att den ska sluta med framgång för någon vid det här laget. Detta är ett inbördeskrig och låten hoppet fara. Jag stödjer alla ansträngningar att nå ett fredsavtal som räddar Syriens fortsatta existens som stat och besparar det syriska folket och de kringliggande länderna så mycket lidande som möjligt. Tyvärr tror jag inte det kommer ske på länge än.

Det om det. Nu kan ni bråka vidare, men håll mig vänligen utanför det här.”

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Assad vinner på tid.

Slaget om Qusair är över och det är med tungt sinne vi tvingas konstatera det första större militära bakslaget för den syriska revolutionen. Man kan söka hjälp i klyschan att ”ett slag är förlorat men inte kriget”. Ändå är det så det oftast börjar när ett ”krig” till sist förloras.

Men det vore kriminellt att blunda inför de möjliga följderna av Assads seger i Qusair, eller ska vi kanske säga Nasrallahs seger. Om Qusair ska bli en vändpunkt och en början till nederlag för revolutionen är det alldeles för tidigt att vara säker över. Kanske, kanske inte.

Den enda absolut säkra slutsatsen är att de som kämpar mot diktatorn i Damaskus mer än någonsin behöver vårt stöd. Det är inte beroende och får inte vara beroende av motgångar eller bakslag i kampen. Vårt stöd finner sitt motiv i en enda omständighet – det syriska upproret mot Bachar al-Assad är en rättfärdig sak som vi stöder till fullo. För de löss i den röda fanan som i första hand frågar sig vad som ”tjänar USA:s intressen” är det ointressant om ett folkligt uppror mot diktatur och förtryck krossas i blod.

Efter nederlaget är det befogat att se tillbaka på revolutionens problem innan slaget i Qusair för att lyfta fram väsentliga orsaker till den oväntade vändningen i kampen mot diktaturen. För i två år har revolutionen gått från fredliga demonstrationer i ett fåtal mindre städer till att kontrollera stora delar av landet, militärt men också civilt i form av lokal administration utförd av lokala samordningskommittéer.

Striderna i Aleppo har lagt delar av staden i ruiner..

Ett första konstaterande är att Assads armé var mycket svag trots den imponerande beväpningen. Med flera hundra tusen soldater i sold hade man kunnat vänta sig större effektivitet redan från början. För det rådde ingen tvekan om att regimen från första dagen gav order om att skjuta för att döda. Men den absoluta majoriteten av soldaterna hölls instängda i sina kaserner eftersom regimen inte litade på deras lojalitet. Beviset för det såg generalstaben i de deserteringar som hände så fort tillfälle gavs. Stommen i den begynnande milisen under sommaren 2011 utgjordes av avhoppade soldater och lokala aktivister i Homs och andra städer där armén sköt skarpt mot varje demonstration och begravningståg.

Qusair bevisar att Assads armé fortfarande i mycket är en papperstiger. Segern i Qusair hade inte ens varit tänkbar utan att ett par tusen svartklädda extremister från det libanesiska Hezbollah tagit på sig det smutsiga jobbet.        Assads militär stod för flygbombningen och artilleribeskjutningen medan Nasrallahs unga fanatiserade män stod för striderna på marken. Utan den insatsen hade inte Qusair fallit.

En andra avgörande förklaring till den ändrade dynamiken i situationen är att Assad i två års tid vunnit på tid. Det är lite som i ett officiellet schackparti med begränsad tid per spelare. Det spelar ingen roll hur bra ställning man har, hur överlägset pjäserna är placerade och att segern ligger inom nära räckhåll. Motståndaren kan nämligen vinna på tid.

Tiden har varit emot miliserna i den Fria syriska armén. Det är inte vågat att anta att revolutionen hade kunnat segra redan för länge sedan. Just precis: OM INTE. Om inte FSA:s miliser från första dagen saknat det materiella stöd som var nödvändigt för att krossa den reguljära arméns motstånd i det skede då den uppenbarligen saknade all stridsmoral och soldaterna bara väntade på ett tillfälle att desertera.

Det enda som hindrade upproret att segra militärt var regimens totala dominans i luften, långskjutande artilleri och stridsvagnar. Med korrekt hjälp i form av bärbara luftvärnsraketer, så kallade ”man-pad” hade miliserna själva kunna upprätta en no-fly zon. Och med effektiva pansarbrytande granatgevär hade regimens stridsvagnar förvandlats till dödsfällor. Inget av detta skedde och Syriens så kallade ”vänner” pratade, superade, pratade igen och igen. Spelöppningen vanns på tid av Assad.

En förtvivlad man utanför sjukhuset Dar El Shifa i Aleppo. Hans dotter skadades när Assads flyg bombade en skola den 4 oktober 2102.

Allt fanns på plats för att fälla regimen lika snabbt som andra despoter föll i den arabiska vårvärmen. Nu ligger i stället Homs, Aleppo och andra städer till stora delar i ruiner. Assads bombflyg och artilleri kunde agera ostört. I Bryssel och Geneve pratades det vitt och brett om faran över att beväpna ”extremister”. Ruinerna i Qusair ligger där som rester efter cocktailpartyt i Geneve.

Ruinerna i Damaskus förorter vittnar om samma sak. Den kanske våghalsiga och dåligt förberedda resningen i Damaskus förorter i juli 2012 kom till ett snöpligt slut då miliserna tvingades dra sig tillbaka under häftigt flygbombande och artilleri med de egna patronhylsorna tomma. Inga granatgevär mot diktatorns pansar, inga man-pad mot ryska Mig. Tomt prat i Bryssel och tomma ammunitionslådor vann ytterligare tid åt Assad.

I ett schackparti kan man inte kalla på hjälp utifrån. Inte heller kasta in nya pjäser i spelet. Däremot kan man omgruppera trupperna och ändra strategi. För Assad fanns alla möjligheter, att både kalla på hjälp utifrån, omgrupera trupperna och byta strategi. Han hade ju fått gott om tid av ”Syriens vänner”, som i stället för att förse revolutionen med vad den behövde för att vända det militära styrkeförhållandet parlamenterade sinsemellan och med den syriska revolutionens självutnämnda representanter i utlandet om hur vapen inte ”skulle hamna i extremisters händer”.

Även stridande milis förtjänar lite avkoppling.

Hjälpen utifrån har varit avgörande för den långt utdragna processen som har stärkt regimens positioner. Ryssland spelar rollen av ett outtömligt vapenlager i Assads tjänst. Mullorna i Teheran har satsat allt på att Assad blir kvar vid makten. För dem är det ett sätt att försvara den egna teokratiska despotin. Med iranska instruktörer (och troligen specialtrupper) har Assad kunnat utnyttja den vunna tiden till att bygga upp en reaktionär milis baserad på de välkända banditgängen Shabihas, som omstrukturerats till bättre organiserade enheter som arbetar mer direkt i samordning med armén. Mer lojala män, kanske 50 000, har dragit på sig arméns uniformer som ersättning för de opålitliga soldaterna med sunnimuslimsk tro.

Ändå verkade det inte räcka till för Assad att vända i motvinden. Inte förrän Hassan Nasrallah fick order av Ayatollah Khamenei att fienden inte längre fanns i Israel utan på andra sidan gränsen i Syrien. Från självförsvar mot sionistisk aggression placerades Hezbollahs trupper om på brädet och kastades in i en offensiv mot arabiska bröder i Syrien under förevändning att de tjänar ”sionismens intressen”. I schack kan man offra en pjäs för att ta initiativet. Nasrallah beslutade att offra unga män för att ge en inbillad vän överhanden. Följden kan bli att det gamla inbördeskriget i Libanon blossar upp igen. Men utan att det, till skillnad från i Syrien, finns en sida som radikala och socialister kan stödja.

Assad vann också på tid eftersom han delvis lyckats driva in en sekteristisk agenda i resningen mot regimen. När han i mars 2012 släppte ut ledarna för vad som snabbt blev al-Nusra visste han mycket väl vilken roll de skulle komma att spela i upproret –en sekteristisk odemokratisk falang som skulle göra mer skada än nytta för de som har frihet, rättvisa och värdighet som mål.

I mars 2011 kunde Assad ännu driva ut statsanställda ”supporters” i Damaskus.

In i spelet stiger också wahabistiska saudier och finansmän i Qatar med samma religiösa agenda som al-Nusra och förser dem med stora mängder pengar vilket gav dem möjligheter att skaffa vapen och annan militär utrustning som FSA saknade grymt. För unga män utan bestämda ideologiska uppfattningar blev det naturligt att ansluta sig till de som verkade mest effektiva i strid. Indoktrineringen följer som ett brev på posten. Vad ”Syriens vänner” ville undvika blev i stället en självuppfyllande profetia tack vare deras tomma prat om hjälp till de demokratiska krafterna, det vill säga de som var beredda att följa imperialismens planer för ett Syrien utan Assad men utan en seger för de stridande miliserna inne i landet –en så kallad ”ordnad övergång”.

För Assad och hans familj var det en gåva från vilken gud han nu tror på. Sett till de miljarder som han och hans familj stoppat undan på bankkonton i skatteparadis är det väl närmast guden Mammon han sätter sin tillit till.

Tills sist har Assad vunnit mycket tid på västmakternas diplomatiska spel. Geneve 1 gav noll och intet, så ett år senare planeras Geneve 2 med ännu mindre chanser att leda till det proklamerade målet –avtal om eld upphör och förhandlingar om en ”övergångsregering”. Mötet som redan skjutits fram till juli utan fastställt datum är det nya fikonlöv som USA/EU gömmer sig bakom för att sitta på händerna och utelämna FSA:s miliser i ett nödläge med knappa resurser och inga vapen att försvara sig med.

Mot stridsvagnar räcker gamla RPG inte långt.

Resultatet av alla tidsvinster för diktaturen heter Qusair. Det totalt uteblivna stödet, vid sidan av det högljudda tompratet, gav Assad den tid som behövdes för att gruppera om sina pjäser på brädet och kalla in förstärkningar i form fanatiserade soldater från Hezbollah, som i dag jublar över den död de spridit kring sig.

I ett parti schack är målet att sätta motståndaren schack matt, inte att vinna på tid i tvivelaktiga ställningar. För att gå tillbaka till den gamla klyschan i början är ”ett slag förlorat men inte kriget”. Stora delar av landet är fortfarande under revolutionens kontroll. I Qusair kunde ett par tusen krigare från Hezbollah vara tungan på vågen, men att sprida ut Hezbollahs trupper över hela Syrien är en annan femma som kan sluta i totalt fiasko för Nasrallah och eventuellt i ett nytt libanesiskt inbördeskrig.

Men för att vända den nuvarande motgången till offensiv och seger krävs strid på flera fronter, inte bara militära dessutom. Den kanske viktigaste fronten är den ideologiska. Den jihadistiska falangen, representerad av framför allt al-Nusra, kan aldrig vinna och tvinga på det syriska samhället en fundamentalistisk islamistisk regim. Det omöjliggör den sociala, etniska och religiösa sammansättningen av landet. Men de kan hindra revolutionens seger så länge den demokratiska oppositionen, civila och militära, inte tar en ideologisk klar och öppen strid med al-Nusras mål. Oklarhet i den kampen innebär bara att Assads försök att framställa det hela som en sekteristisk kamp mellan olika samfund underlättas.

En avhoppad polisman tar skydd i en grotta mot regimens flygräder. Platsen är byn Jirjanaz i provinsen Idlib i februari 2012.

För att vända på styrkeförhållandet krävs också att den civila och militära fronten inne i Syrien lyckas samordna sina ansträngningar och skapa en mer samlad och välorganiserad ledning för kampen. En ledning som inte befinner sig mer i Geneve och Istanbul än i de befriade områdena i Syrien. Dagens SNC saknar den prestige bland kämparna som är nödvändig för att kunna tala i deras sak. Vill SNC fortsätta att kalla sig Syriens rättmätige representant krävs det grundliga förändringar i dess strategi.

Tills sist gäller det för oss själva, vi som från första dagen stödde den arabiska revolutionen och från den första vårdagen 2011 helhjärtat stödde upproret mot diktatorn i Damaskus, att inte låta en sten ligga ovänd i stödet till de som kämpar. Att mobilisera till stöd för revolutionens rättfärdiga mål om frihet, rättvis och värdighet måste vara vårt mål som socialister och äkta anti-imperialister. I den kampen måste också lössen i den röda fanan avslöjas, de som satt i Khaddafis knän och som nu under prat om fred och frid skyler över maktens brott mot mänskligheten och det syriska folket.

Benny & Göte

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Morddrama i familjen Assad

https://i0.wp.com/syrie.blog.lemonde.fr/files/2013/06/Bachar-Talal-AL-ASSAD.jpg?w=584I fredags mördade Bachar al-Assad två av arméns soldater. Men det var inte presidenten som stod för dådet utan hans namne och kusin, Bachar Talal al-Assad.

De två soldaterna var hemma i byn Bassin, nära Assadfästet Latakia, för att begrava en soldat som dödats i strid med FSA i Damaskus.

Efter begravningen samlades de dödas anhöriga i en restaurang i byn Bakrama för ett stilla avsked i gemenskap. Stilla tills Bachar Talal al-Assad travade in i restaurangen tillsammans med lokala banditer. Bachar Talal al-Assad är nämligen chef i regimens mördarband Shabiha. Sällskapet passade inte in mördarens smak så de beordrades att lämna restaurangen eftersom mördaren ville äta ensam, i ”lugn och ro”. Fäderna till de soldaterna vägrade upprört att lyda varpå Bachar drog sitt vapen, dödade de två soldaterna och slängde ut de sörjande.

Hela byns befolkning reagerade kraftigt och vägrade ta hand om de döda för en omedelbar begravning som den muslimska seden kräver. I stället krävde de att myndigheterna skulle fängsla Bachar Assads kusin, ställa honom inför rätta och döma honom till döden.

Men det var att inte räkna med kusinen, diktatorn och presidenten Bachar Assad. Order utgick från presidentpalatset till de lokala myndigheterna och säkerhetspolisen att tvinga de anhöriga att omedelbart ta hand om de dödade soldaterna och begrava dem.
Bachar al-Assads kusin Bachar går obekymrad vidare i sitt verk, att terrorisera lokalbefolkning, organisera smuggling och etnisk rensning i sunnitiska byar kring Latakia.

Är någon förvånad? Då glömmer den bort att vi talar om en diktatorisk regim som inte har några regler att följa i sitt maktutövande. Det är bara lite över en månad sedan som Bachar Assad beordrade en etnisk massaker i kustbyarna Banias och Badya. Varför skulle han beröras av sin kusins grymhet. Familjen har frisedel för alla tänkbara brott.

I staden Daraa där allting började för över två år sedan utmärkte sig en annan kusin. Det var kusinen Ateb Najif, högsta hönset i den lokala säkerhetstjänsten, som skymfade föräldrarna till de barn som hade fängslats och torterats och som ledde till de första upproren mot diktatorn i Damaskus.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det lokala motståndet i Syrien

De Lokala Koordinationskommittéerna (LCC) har växt fram som civila aktiva krafter på många ställen i befriat område i Syrien.

Vad är LCC? Vad gör de? Vad vill de?

Jaber Zain, LCC:s representant i den Syriska Nationella Koalitionen berättar och svarar på frågor.

Moderator: Helena Gillinger.

Arrangör: Föreningen Syrien Sverige i samarbete med ABF Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Carl Bildt som vakthund åt USA

I februari 2011 när den libyska regimen försökte kväsa det breda folkliga upproret i blod pressades Carl Bildt av den svenska journalistkåren som samfällt frågade om det nu inte var dags att ”åtminstone kräva ett slut på regimen Khaddafi”.

”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stånd stabilitet och en rimlig utveckling”, blev det irriterade svaret. Eftersom Washington ännu inte bestämt sig för hur den skulle hantera revolutionen i Libyen gällde det också för kuriren här hemma i Arvsfurstens palats att hålla tand för tunga. Samtidigt backades han upp av kollegan i Berlusconis Italien som sa att det vore fel ”att störa” Khaddafi…

I år har samme Carl Bildt i stället lagt sin möda på att försöka blockera alla EU:s medlemsländer från att ge någon som helst form av vapenhjälp åt det syriska folk som sedan två år försvarar sig i en strid på liv eller död mot diktaturen Assads besinningslösa våld.  Eftersom Washington inte vill ”stödja den ena eller den andra” i Syrien så vill inte Bildt det heller. Assad förses med ett ständigt flöde av tunga vapen, ammunition och militära instruktörer från Ryssland och Iran. Hans flyg, stridsvagnar och tunga artilleri bombar och skjuter timma efter timma mot det egna folket. I dagarna har den franska tidningen Le Monde dessutom med en journalistisk bedrift belagt  att regimen också använder kemiska stridsmedel. Den brittiska tidningen Guardian understryker samma sak.

Internationell press har uppmärksammat Bildts aggressiva och mycket energiska roll i de diskussioner som förts i frågan med EU:s utrikesministrar. Svensk media – för att inte tala om den ”samlade oppositionen” har inte uppmärksammat någonting samtidigt som vår utrikesminister har lagt ner all all möda i världen i ett försök att förlänga EU:s  vapenembargo. En sluggande Bildt som vet att USA – och inte minst Israel – definitivt inte vill att upproret ska segra. Gärna en förhandlad mindre regimförändring.  Men inte mer.

Nu ser det ut som om Bildt misslyckats i Bryssel. Vapenembargot kommer att hävas. Men trots bakslaget är USA:s vakthund ändå nöjd med sitt skällande och sin bedrift och sa i natt att ”Det hela är en kompromiss. Ingen har för avsikt att leverera några vapen i och för sig, men några medlemsstater vill ha möjlighet att studera den optionen och det kommer i så fall att kunna ske under väldigt restriktiva förhållanden”.

Storbritannien och Frankrike säger samtidigt att någon vapenhjälp till rebellsidan hur som helst inte är aktuell före augusti. De vapen som kanske ska skickas i höst, de ska tydligen läggas ner på rebellsidan många gravar som en salut, en sista hälsning…

För samtidigt som Bryssel pratar då handlar Assad genom att sätta in sina stormtrupper från libanesiska Hezbollah i en ursinnig militär offensiv för att på så sätt skapa ett styrkeläge inför de ”fredsförhandlingar” som USA och Ryssland försöker få till stånd.

Men är det ändå inte klokt att hålla inne med dessa vapen? Så frågar ändå säkert många oroliga svenskar i dag. Skulle de inte bara skapa mer våld, lidande och förödelse? Kanske hamnar de i händerna på reaktionära jihadister?

Frågor som är lätta att ställa sig eftersom upproren i arabvärlden, med sina över trehundra miljoner människor, inte följer de mönster eller speglar de motsättningar och klasskonflikter som vi varit vana vid. Historiskt har vår kultur dessutom betraktat araber endera genom en lins färgad av orientalisk romantik eller genom en lins smutsad av islamafobi och rädsla för svingande kroksablar. Ett av problemen är ointresset och likgiltigheten för det som sker hos stora delar av den traditionella arbetarrörelsen. Inte ens Jonas Sjöstedt pratar om Syrien, han moltiger mycket medveten om att många i hans eget parti, inte vill ha kvar diktaturen men väl tvekar om att stödja upproret eftersom de faktiskt vurmar för Assad som en sorts ”antiimperialist”. Han kan ta ställning för Väst-Sahara och tala för dess rätt till frihet, men tiger om det Syrien som brinner. Medias borgerliga utgångspunkter, dess jakt på tillfälliga sensationer och snuttifiering av en komplex verklighet gör inte saken bättre.

Jag och min vän och bloggkompis Benny har lagt ner bra mycket tid de senaste åren för att själva försöka förstå mer och samtidigt skriva om de arabiska upproren på vår blogg väl medvetna om att det är lätt att ta miste. Men en sak är uppenbar för den som vill se: Själva huvudströmmen, det som är den gemensamma nämnaren för samtliga upprorsrörelser eller bara oppositionella strömningar i regionens tjugotvå stater, den går inte att missa, den är lätt att följa. Från den gnista den 18 december 2010 i Tunisien när den arbetslöse Muhammed Bouazizi tände eld på sig själv efter polisens beslag av hans grönsaksvagn fram till branden i dagens Syrien. Det som oavbrutet driver den strida strömmen framåt är krav på arbete, social rättvisa och frihet från diktaturer.

I Syrien finns många sociala och politiska krafter, svarta salafister och inte minst imperialistiska stater, vare sig de har sitt säte i Washington eller Moskva, som vill få massrörelserna att lämna sin huvudfåra. Här finns kurder i flera berörda stater, Turkiet och Iran samt inte minst den sionistiska staten Israel. Regionen vibrerar också av en konfrontation mellan sunni och shiiter. I detta Syrien som i dag är i fokus pågår flera krig eller begynnande krig. Där finns också en kurdisk minoritet, alawiter, druser, kristna trosbekännare samt beduiner.

Som sagt. Det är inte lätt att ta ställning. Men det gäller att följa huvudfåran, för när den stora majoriteten av människor i ett land är beredda att dö i kampen för frihet, demokrati och rättvisa då inte bara förtjänar de vårt stöd. Det är helt enkelt ett moraliskt imperiativ, en självklarhet för varje internationell socialist att stödja den massrörelse som vill störta Assads diktatur och då de politiska och sociala komponenter som vill se ett demokratiskt och sekulärt Syrien.

Läs mer här: Kan Assad förhandlas bort?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: SR1,