Etikettarkiv: Ghouta

Inga hårda paket till motståndet i Syrien.

Publicerat av
Svara

Den tredje Julen är här för den syriska revolutionen mot Bachar Assads despoti. Den sociala och mänskliga katastrofen blir allt mer omfattande och nästan obegriplig.

Men bara nästan obegriplig eftersom det inte är resultatet av en naturkatastrof eller en osynlig hand. Det är omvärldens totala cynism som skapat den situation som det syriska upproret mot diktaturen har att brottas med inför revolutionens tredje Jul.

I år liksom i fjol och året innan blir det inga hårda paket som delas ut. Knappast några mjuka paket heller. I rimstugan i Geneve sitter ”Syriens vänner” och diktar ihop det ena löftesrimmet efter det andra. Men paketen är för det mesta tomma. Bara omslaget glänser. Bråkdelar av den humanitära hjälp som utlovats har levererats.

I tio dagar i rad har regimens helikoptrar släppt trotylbomber över staden Aleppo. De primitiva bomberna har en förödande sprängkraft. De går inte att styra mot utvalda mål. Det är civilbefolkningen som är målet och helikoptrarna släpper sin last över alla bostadsområden som inte ligger i regimkontrollerade kvarter.

Bostadsområde i Aleppo. Bilden är tagen förra veckan.

Det är ett krigsbrott enligt alla internationella lagar. Ännu ett i raden som regimen begått. Ändå är det helt tyst i rimstugan. Där berusar sig diplomatin i ångorna från saringasattacken mot staden Ghouta 21 augusti medan regimen obehindrat kan fortsätta sin terror mot den egna befolkningen.

I tio dagar har helikoptrarna släppt sin dödande last över Aleppo och vi står maktlösa i vår solidaritet med de som drabbas och de som kämpar mot diktaturen.

Mitt i lidandet som stadens befolkning drabbas av är det en aspekt som står ut i sin nakenhet. De på marken som i tre år kämpat mot regimen saknar alla resurser för att stoppa helikoptrarna. De svävar in obehindrat över stadens kvarter utan risk. Inte en enda av dem har skjutits ned under den tio dagar långa terrorkampanjen. Ändå är helikoptrar mycket sårbara redskap om de stridande på marken har tillgång till handburna luftvärnsrobottar.

Varför har inga hårda paket delats ut till oppositionen under de tre Jular som revolutionen levt igenom? Ja, inte beror det på att rimstugan saknar resurser. Svaret är enkelt och brutalt. Ingen internationell makt, från USA till Ryssland via EU till Kina, vill att den syriska revolutionen ska segra på sina egna villkor, det vill säga genom att diktaturen störtas. I tre år har USA gjort allt för att uppnå en så kallad ”jemenitisk” lösning. Alltså, att familjen Assad stiger ner från tronen men att regimens institutioner, polis och säkerhetstjänst blir kvar medan en kompromissregering bestående av väl utvalda politiker i oppositionen och regimen tar över.

I dag är en sådan lösning mer orealistisk än någonsin. Dels för att makteliten runt Assad inte tänker vika ned sig. Den har Putins och Khameneis stöd i ryggen och de är minsann inte snåla med de hårda paketen. Dels för att den demokratiska oppositionen och dess väpnade förgreningar inom FSA fått många paket med vackert omslagspapper och fina rim men utan innehåll. Vi kan nu alla se resultatet av den diplomatiska geostrategin. De reaktionära islamistiska krafterna har växt på bekostnad av det demokratiska och civila motståndet.

I den officiella retoriken från Vita Huset och Bryssel har det hela tiden sagts att inga avancerade vapen som luftvärnsrobottar och moderna pansarbrytande vapen kommer att ges till de demokratiska och moderata miliserna eftersom de riskerar att hamna i jihadisternas händer.

Men den verkliga orsaken till de tomma paketen är att ingen internationell makt vill att den demokratiska revolutionen ska segra genom att diktaturen faller. Bara en utifrån kontrollerad ”övergång” är acceptabel för Obama.

Det är hur det diplomatiska spelet ser ut. Men vid sidan av finns också en humanistisk opinion som låtit sig luras av de bestickande argumenten att det är bäst om inga vapen ges till de miliser som strider mot regimen. Mera vapen leder bara till fler döda och mer lidande, går resonemanget.

Tio dagar av intensiv bombterror mot Aleppos befolkning visar på de ihåliga i det ”humana” nejet till vapenhjälp. På vilket sätt skulle det kunna bli värre än idag om miliserna i Aleppo kunde skjuta ner helikoptrarna och de stridsplan som regimen använder? Halva befolkningen i landet har drivits på flykt av regimens gränslösa våld mot barn, kvinnor, gamlingar och värnlösa. Hade ännu fler varit på flykten om miliserna varit bättre utrustade?

Det är enkelt att uttala sin opposition mot allt våld. Men det stoppar inte diktaturens beslut att med alla tillgängliga medel klamra sig fast vid makten. Till priset av raserade städer, till priset av hundratusentals döda och skadade, till priset av tiotusentals fängslade i landets ökända tortyrcentra.

Efter tre Jular utan hårda paket under olivträden kan vi beundrande konstatera att den syriska revolutionen inte tänker ge upp. Trots huggen i ryggen från rimstugan i Geneve och trots de kontrarevolutionära jihadisternas sabotage inser de kämpande inne i landet att diplomatins ”jemenitiska” lösning är en fälla som enbart kan sluta med att Assad segrar och firar sin seger med en terror utan gränser mot de som i tre år vågat stå upp för sin frihet och värdighet. De som låter sig luras av despotens gemytliga äppelkindade nuna kommer att bli djupt besvikna.

Vår egen värdighet kan bara räddas i en obrottslig solidaritet med de som riskerar sina liv i kampen mot despotens terror och jihadisternas vansinne. På önskelistan inför 2014 finns det inte bara mjuka paket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från Pulitzerpris till bottennapp

Publicerat av
Svara

Vem i min generation minns inte Seymour Hershs oerhört betydelsefulla reportage från kriget i Vietnam och framför allt hans avslöjanden av den amerikanska massakern på innevånarna i byn My Lai som gav honom Pulitzerpriset 1970.

Men allt som stjärnjournalister skriver glänser inte av sig självt och med tiden blir även den bäste sämre. Ja, så dålig att han tillåtit sig att skriva en artikel med rubriken ”Whose sarin?” (Vems saringas?) i den aktade London Review of Books i vilken Hershs huvudtes är att Vita Huset ”sexade upp” detaljerna om gasattacken i Damaskus södra förorter den 21 augusti på ett sådant sätt att det skulle kunna ursäkta ett angrepp på Syrien, något som Obama hade sökt efter länge enligt Hersh.

Det beklagliga med Hershs artikel är att han själv framstår som den främste spinndoktorn av alla. Liksom som många andra radikala amerikanska liberaler (de är inte socialister och kallar sig inte det) verkar det vara A och O, ett axiom närmast, att allt som Vita Huset gör är höljt i lögner och ursäkter. Då gäller det att kunna bevisa att det är så. I sin iver att ”avslöja” Obamas medvetna lögner förfaller Hersh till den värsta sortens journalistisk.


Texten som är på 5 515 ord (10 A4-sidor) refuserades av Washington Post och The New Yorker, vilket inte är att undra på trots Hersh berömmelse. Hela artikeln är nämligen full av icke underbyggda påståenden av typ, ”enligt ett e-mejl jag sett men som inte publicerats offentligt”, ”en officer i CIA berättade för mig”, ”i ett opublicerat PM från Pentagon sägs att” osv osv i stycke efter stycke.

När han verkligen uttalar sig om fakta som även publicerats i andra tidningar blir det dessutom fel. Han hånar kraftigt uppgifterna från Pentagon att 1 429 personer dog av saringasen, genom att citera bland annat franska Läkare utan Gränser (Médicins sans Frontières) som angav 355 döda ett par dagar efter attacken. Vad Hersh glömmer (medvetet?) är att MSF var mycket noga med att i sin rapport precisera att deras uppgift baserades på vad de sett i de tre sjukanläggningar i östra Ghouta som de hade kunnat besöka. Tre bland många.

Inte heller drar sig Hersh för att anklaga al-Nusra för att döda kristna och shia i självmordsattacker. Han säger till och med att de begått ”scores of suicide bombings”(mängder av) mot kristna och andra religiösa grupper. Jag kan inte påminna mig ha sett en enda verifierad rapport i media om sådana angrepp. Jovisst, mot armébaser, vägspärrar, militära flygfält och lager. Men det är ju inte riktigt samma sak. Det säger jag naturligtvis inte för att sympatisera med reaktionärerna i al-Nusra, men rätt ska vara rätt. Och om det finns bevis för att det hänt handlar det i alla fall inte om ”scores of”.

Hersh gör stor affär av att det i icke publicerade militära rapporter anges att al-Nusra har kapacitet att tillverka saringas, så enligt Hersh kan det ju lika gärna vara jihadisterna som gasade ihjäl människorna 21 augusti. Varför de skulle ha gjort det säger han inte. En annan fråga som i så fall också kräver ett svar är varför de inte använder gasen mot Assads arméanläggningar? Vi kan säkert räkna med att propagandaministeriet i Damaskus inte skulle missa tillfället. För om al-Nusra hade kapacitet till mer än ”kökskok” av små mängder sarin, mobila militärfordon, raketer och logistik för att kunna skjuta in cirka 300 kilo saringas över Ghouta borde de kunna göra samma sak mot armébaser. Men det är problem som står obesvarade i Hersh artikel. För hans syfte är enbart att visa att Vita Huset piffade upp informationen så att USA skulle kunna göra som i Irak, bomba och invadera.

Så varför blev det inga bomber och ingen invasion? Det får vi veta i sista stycket och det är verkligen en anti-klimax och en logisk kullerbytta av världsklass.
-Det är möjligt att han (Obama) vid något tillfälle ställdes inför motstridiga uppgifter, bevis tillräckligt starka som övertygade honom att inställa angreppet, skriver Hersh och spinner totalt igen.

Logiken är helt galen. Om nu Obama och Pentagon piffade upp informationen för att kunna angripa Syrien (som i Irak) då spelar det ju ingen roll vilka ”motstridiga” uppgifter som eventuellt dök upp. De ”uppiffade” uppgifterna och lägesbeskrivningen (narrativ som det numera heter) var ju bara en ursäkt, som Saddams massförstörelsevapen eller Nordvietnams ”provokation” i Tonkingbukten i november 1964.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Syriendebatten med Tariq Ali fortsätter

Publicerat av
3

I tidningen Internationalen diskuteras revolutionen i Syrien med hetta. I en artikel av Tariq Ali  rubricerad ”Vad är en revolution” menade han att det under de tre år som gått, med väldiga sociala och politiska eruptioner över hela regionen, överhuvudtaget inte har handlat om revolutioner. Vi ifrågasatte detta med svaret ”Tariq Alis långa resa”. Förra veckan kom en replik på detta i form av en intervju ”Vad är en revolution – egentligen”. Nedan följer vår kontrareplik i oavkortad form.

Benny&Göte

”Från och med Irak och framåt har jag beskrivit det vi ser som en process. Det är en ny form av återkolonialisering för dessa länders del. Vi har sett det i Irak och i Libyen såg vi hur en mycket skicklig propagandaoperation iscensattes…”. Tariq Ali i Russia Today.

I hans värld är det inte folkliga revolutioner och revolutionsförsök som under snart tre år skakat den arabiska världen. Det han ser är i stället i huvudsak en kontinuerlig process alltsedan Irakkriget 2001. En strategi där Mellanöstern återkolonialiseras av Väst. Om än under nya former.

Satirtecknaren Carlos Latuff ser bara Turkiet (och USA)

bakom revolutionerna i arabvärlden

Vi ser någonting helt annat.  Mohammed Bouazizis självbränning i protest mot hur han förnedrades av polisstaten och upproret i Tunisien vintern 2010-2011 var inledningen till en kvalitativt ny process. Vi delar därför helt den uppfattning som Gilbert Achcar sammanfattar i en intervju för Socialist Resistance:

”Det som började utvecklas 2011 är en långvarig revolutionär process, som skall utvecklas under många, många år, om inte decennier, i synnerhet om vi tar hänsyn till dess geografiska utbredning. Ur detta perspektiv är det som skett hittills bara processens inledningsfas /…/ Denna långvariga revolutionära process har sina rötter i regionens sociala verklighet, som kännetecknas av många decenniers bromsad utveckling – en sedan flera decennier högre arbetslöshet, i synnerhet ungdomsarbetslöshet, än i någon annan region i världen”.

Bush`s strategi för Irak, drömmen om en ”återkolonialisering”, blev en utrikespolitisk katastrof och i stället för en nära allierad tvingas USA i dag att leva med en Iranvänlig regim i Bagdad. Washington saknar samtidigt en strategi för Mellanöstern. Vita huset agerar i stället defensivt, ofta motsägelsefullt och försöker efter förmåga bara att parera de olika kriserna i regionen. Det är inte Barack Obama som håller i tömmarna när hästarna skenar. Han har fullt sjå med att hålla sig fast för att inte själv bli avkastad. Satirtecknarna har glädjedagar. Daryl Cagle nedan ser honom som snärjd av en hybrid mellan bläckfisk och träd.

Tariq försöker också att sy ihop sin uppfattning teoretiskt genom att ge ordet ”revolution” en egen personlig, mycket snäv tolkning som inte delas av vare sig ordböcker, historiker, sociologer eller marxismens alla stora teoretiker. För hans del är det bara en revolution när vi ser ”en överföring av makten från en samhällsklass (eller även ett skikt) till en annan som leder till grundläggande förändringar”. I flera texter återkommer han till att statsapparatens våldsapparat också ska ha eliminerats (men blev lustigt nog upprörd när så blev fallet i Libyen). Kort och gott kan revolutioner i det nya seklet bara vara socialistiska revolutioner.

Nejlikerevolutionen i Portugal 1974/75 var ingen revolution…

Eftersom det i hans värld inte handlar om en revolution utan om en återkolonialisering av Syrien där regimen trots allt bjuder motstånd, ligger det nära till hands att just spontant kasta skulden på rebellsidan i Syrien vid uppmärksammade krigsbrott som Hulamassakern och gasattacken i Damaskus.

Framförallt blir det bekvämt för Tariq när det gäller solidariteten. Om möjligheterna för en socialistisk revolution är bortspelade behövs ingen solidaritet. Borgerliga fri- och rättigheter är vattvälling. I logik med detta arbetar inte Tariq med någon form av solidaritet med de syriska revolutionärerna (de finns ju inte). Det gör inte heller de kamrater i Sverige som översätter och lyfter fram hans plattform.

Här finns också rågången i debatten. Detta eftersom vi i motsats till kamraterna ser detta som en huvuduppgift för socialister i Sverige när det gäller internationellt arbete och därför efter vår förmåga deltar i partiets opinionsbildning samt i Föreningen Syrien Sverige och dess solidaritetsarbete.

I Internationalen var repliken till intervjun med Tariq minimerad av debattredaktören. Här på bloggen preciserar vi därför våra svar när det gäller en del av de faktiska händelser som diskuteras i intervjun. Men vill först betona att det ena eller andra ställningstagandet när det gäller Mellanöstern mår bäst av ses i ett sammanhang.

I den svenska politiska debatten har ordet ’narrativ, berättelse eller berättande framställning, blivit alltmer frekvent i takt med att etablerade partier makat sig samman och i klump klängt sig fast vid ändlösa diskussioner om konjunkturpolitik och inbördes exercis i hur olika skattesatser gynnar eller slår mot gemene man. När det gäller Syrien och många andra internationella frågor moltiger man mest. Från Reinfeldt till Sjöstedt.  Palmes dagar med internationellt engagemang är långt borta. Det har i det stora hela blivit för mycket sandlåda över Riksdagens plenisal. Det man efterlyser på debattsidor och kulturartiklar är i stället ett narrativ, en berättelse om framtiden. Inte minst letar socialdemokratin efter sina förlorade visioner. Det är en bra debatt eftersom den letar efter medryckande sammanhängande ideologier som kan entusiasmera människor för politiskt arbete.

Olof Palmes dagar är långt borta.

Vi ser begreppet som fruktbart även när det gäller vår diskussion. Spårar vi de olika berättelser som finns och understryker dem kan det öka förståelsen för varför människor agerar som de gör. Inte minst när det gäller krigets Syrien. För i den debatten ser vi naturligtvis inte Tariq som vore han i sold hos Assads diktatur, han beskriver denna som en hänsynslös polisstat – en dålig kopia på det gamla Sovjet. Men när det gäller sin sedan länge övergripande berättelse om arabvärlden, att vi ser ”en återkolonialisering av regionen”, utgår han ifrån det faktum att Syrien ännu inte helt ”assimilerats” av USA:s ”Nya ordning”. När diktaturens brutalitet och dödsskjutningar väl tvingar fram ett väpnat försvar av det civila motståndet, vilket ganska naturligt sammanfaller med olika försök från USA, Gulfstaterna och Turkiet att blanda sig i, då får detta honom att sätta klackarna i marken. Hit men inte längre! Tar man emot vapen eller annan militär hjälp från dessa stater blir man omedelbart en paria som vänstern inte skall befatta sig med. Kvantitet övergår i kvalité och lojaliteterna kommer att bestämmas av den bipolära motsättningen om en ”återkolonialisering av regionen”. Maoisterna brukade tala om att ”huvudmotsättningen” bestämmer i politiken. Tragiskt nog faller Tariq ner i samma fallgrop.

Rebellerna i Libyen blev därför för Tariq ”Imperialismens marionetter” när de begärde flygstöd från Väst.  Går vi tillbaka två år var Tariq så grund i sin vårdslösa förenkling av skeendet att han inte ens såg ett folkligt uppror och ett hjältemodigt motstånd mot Khaddafis elitförband och dess pansardivisioner. Artikeln i NLR, ”Between past and future”, som han själv refererar till i intervjun visar att han inte ens i efterhand läst på. ”Inte heller var det några massakrer i Misrata, Zawaiya or Ajdabiya när regeringsstyrkor återtog dem”, skriver han. Verkligen? Bilderna från Misratas fullständigt sönderskjutna huvudgata, Tripoli Street, finns fortfarande på våra näthinnor. Khamis pansarbrigad lyckades trots detta aldrig ”återta” staden.

Misrata, Tripoli Street under belägringen.

Tariq har alltså inte ens lagt märke till att innevånarna i Libyens tredje stad härdade ut i ett episkt motstånd mot en fyra månader lång belägring av sina hem. Utan egentlig hjälp utifrån slog ”marionetterna” (våra hjältar) tillbaka dagliga artilleri- och pansarattacker. Khamis` stridsvagnar blockerades av bulldozers och långtradare vilka sedan brändes  ut med hemmagjorda bomber. Regeringsstyrkorna besegrades. Zawaiya återtogs däremot efter att stridsvagnseld malt sönder motståndet i stadens centrum under fyra helvetesdygn. I Ajdabiya var förlusterna i människoliv mindre eftersom människorna där flytt till Bengazi…

Går vi tillbaka till Syrien ser vi hur Tariqs övergripande narrativ inte bara gör att han urskuldar regimen. Det leder honom också till att svartmåla också motståndet mot diktaturen eftersom detta nu ses som ett led i en imperialistisk offensiv.

En författare och debattör som Tariq har samma val som alla vi andra när det gäller att återge en bild av det vi ser. Likt en konstnär med sin breda palett, rik på färger, väljer han självfallet att måla det han själv önskar eller vill se. Han skulle kunna ha berättat om helvetet i Assads tortyrhålor eller om hur diktaturens nyliberalism i Syrien skapade kanske världens högsta ungdomsarbetslöshet (Robert Fisk). Han skulle med sitt levande sätt och med sin skickliga retorik kunna ha varit en röst för demokratiska och sekulära krafter i landet. Han skulle kunna ha talat om för vänstern i världen att upproret hade sin klassbas i arbetarförorterna till Syriens stora städer. Men inte alls, i stället lät han sig intervjuas 16 juli 2012 av Putins egen personliga propagandakanal Russia Today. Det vill säga samtidigt som massakern i Houla den 25 maj diskuterades hett runt om i världen. Redan tidigare hade han svalt regimens propandabluff, iscensatt av den ökända nunnan Agnes och reproducerad i Frankfurter Zeitung, om att det var rebellerna som låg bakom avrättningarna av civila i Houla. Nu gick han ut – i de ryska vapenmånglarnas egen media – med följande fruktansvärda anklagelse: ”Illdåd begångna av Syriska nationella rådet och dess organisationers supporters skapar förödelse i vissa områden och de utför avsiktligt dessa illdåd så att de kan skyllas på regimen”.

Massakern i Houla.

Vi hoppas att alla inser allvaret i Tariqs anklagelse. Han talar om rebellerna som monster i människohamn vilka medvetet slaktar människor i propagandasyfte. Lägg märke till att det inte är jihadister i ISIS eller al-Nusra han talar om utan vanliga miliser i den Fria syriska armén sommaren 2012, långt innan dagens situation med stark närvaro av extrema jihadister som med sina parallella illdåd stärker regimens politiska ställning internationellt. Vi var och är inte det minsta moraliskt uppbragda över den i sig oförargliga händelsen att Tariq låter sig intervjuas av Russia Today. Hade han låtit sin stämma ljuda och där högt och tydligt fördömt Rysslands vapenleveranser hade vi jublat. När han nu valde att ropa med regimen Assad blev vi bara upprörda, besvikna och ledsna.

Att Tariq senare, efter FN:s rapport om Houla, insåg sitt misstag och gick ut med en offentlig dementi var naturligtvis i sig bra. Det var regimens soldater och dess slaktarmilis Shabiha som svarade för illdåden. Men det var nog mest en omvändelse under galgen – inte en uppriktig omprövning av hur han hamnat så fel. Det har visat sig i senare inlägg och debatter där han har kvar sitt narrativ från invasionen av Irak 2001, alltså berättelsen om en ”återkolonialisering” av hela regionen. Inte minst demonstreras detta av hans reaktion på gasattacken i Ghouta. Med litterärt snirkliga men ändå helt klara ordalag valde han i en artikel att frikänna regimen från ansvar: ”Eftersom Obama hade sagt att kemiska vapen var den ”röda linjen”, var det ödesbestämt att vapnen skulle komma att användas. ”Qui prodest?”, som romarna brukade fråga. Vem vinner på det? Uppenbarligen inte den syriska regimen”. Med hjälp av en del andra skrivningar försöker man i intervjun att räta upp ställningstagandet till att betyda ”Vi vet inte. Det kan vara vem som helst. Kanske en våldsam general”…

Raketerna med saringas kom från regimens artilleri i det brunrosa fältet.

Men vart tog FN:s rapport vägen? Där finns materiella bevis om vilka typer av raketer som användes, hur granaterna var konstruerade, varifrån de sköts iväg och hur stora mängder saringas som användes för att sedan drabba två stadsdelar sexton kilometer ifrån varandra. Det enda FN:s rapport inte säger är vem som utförde angreppet, eftersom Sellström och hans team inte hade rätt att yttra sig i den frågan. En munkavle som Ryssland och Assad krävt för att överhuvudtaget acceptera en inspektion!

Andra, institut, forskare och militäranalytiker har analyserat rapporten och totalt avfärdat konspirationsteoretikernas prat om gasgranater tillverkade i mammas kök. För att inte tala om vår ökända propagandanunna som kokade ihop en historia från Blåkulla om barnlik som transporterats från kustens Latakia till Damaskus och uppgavs ha varit med på olika videos vid olika sammanhang…

Nej, det finns inga berättigade tvivel om regimens ansvar. Det är visserligen sant att man ”aldrig kan veta” men att hänvisa till en i det närmaste obefintlig möjlighet för att ställa sig helt neutral vid sidan om och nonchalant prata om ”att vem som helst” kan vara ansvarig, det gör man bara om man vill måla efter det scenario, det narrativ man själv har i huvudet.

Det trista med Tariq är att han skulle ha haft kapacitet för att spela en helt annan roll. Nu gör han inte det. I många stycken är hans berättelse i stället i stora stycken densamma som diktaturens. Vi kan bara än en gång beklaga.

.

Tariq Alis långa resa.

Publicerat av
34

-Vad är en revolution?

Det är rubriken på en artikel som Tariq Ali ursprungligen publicerade på sin webbsida den 4 september. Socialistiska Partiets veckotidning Internationalen publicerade en svensk översättning i nummer 37/2013. Rubriken lockar till läsning. Att utlova ett svar på frågan i rubriken gör att läsaren kan ställa krav och ha höga förväntningar. Speciellt som artikeln är skriven av Tariq Ali som var en av de mest kända och uppskattade ledarna i den europeiska studentvänstern och senare en framstående ledare i Fjärde Internationalen. Tariq Ali var också förebild i Mick Jaggers berömda låt från sommaren 1968 – Street Fighting Man.

Men fyra decennier har snart gått sedan gatukämpen ropade ut att det är rätt att göra uppror. Det är en lång resa han gjort. För nu är det en ytlig och kanske besviken äldre man som serverar en rad pompösa uttalanden om den arabiska resningen, speciellt om Syrien, i ett försök att slå fast vad en revolution INTE är.

-Regionen är i en total röra, skriver Tariq. I Libyen är det bara ”väpnade gäng” som ”strövar omkring och kräver sin del av bytet”. I Syrien ”begår båda sidor illdåd” och ”Vi vet inte” om regimen använde gas eller andra kemiska vapen. Kort sagt, allt tal om en ”arabisk revolution” är nonsens enligt Tariq Ali. Så långt om hans inte särskilt djuplodande analys av vad som verkligen sker. ”En total röra”, och att kalla det revolution är ”löjligt”, konstaterar Tariq.

Där vi ser ett revolutionärt uppror mot en diktatur ser Tariq Ali en ”röra”.

Men vad har veteranen egentligen som svar till sin egen rubrik: Vad är en revolution? Efter ännu några negativa avgränsningar som att ”den faktiska storleken på folkmassan är inte en avgörande faktor” får vi svaret att en revolution är ”en överföring av makten från en samhällsklass (eller även ett skikt) till en annan som leder till grundläggande förändringar”.

Eftersom Tariq förnekar existensen av en arabisk revolution måste han först amputera betydelsen av ordet revolution så som det används i alla tillgängliga ordböcker. Även engelska sådana. Liksom i all samhällsvetenskaplig litteratur. Ordet kommer från senlatin och innebörden är kort och gott ”omvälvning”. I analyser, historieböcker och debatt kvalificerar man sedan denna bredare betydelse med attribut som ekonomisk, social, politisk, religiös och diskuterar vilka klasser och skikt som är indragna i den dramatiska vändning man diskuterar. ”Kulturrevolutionen” i Kina kan exempelvis analyseras som en politisk revolution där en del av KKP:s ledarskikt med hjälp av iscensatta massrörelser eliminerar ett annat. Pågående revolutioner kan naturligtvis segra eller lida nederlag. Men i efterhand brukar man tala om dem som ”revolutioner” oavsett utgång.

Men med Tariqs nyspråk kan vi inte kalla detta för en revolution. Även om politiska diktaturer störtas som i Tunisien, Egypten och Libyen. Den ekonomiska ”Makten” måste definitivt byta ”ägare” och mer grundläggande förändringar måste ske. Lider revolutionen nederlag, om så även efter långt tid, är det heller ingen revolution. Med detta sätt att se på saken måste vi också börja rensa i historieböckerna om vi ska följa Tariqs recept. Först att raderas ur läggen blir 1848 års revolutioner i Europa. Varken maktöverföring eller grundläggande förändringar ägde rum, ändå har de två åren av uppror, revolter och kontrarevolution alltid kallats för revolutioner i den marxistiska litteraturen.

1848 svepte revolutioner fram över hela Europa. Inom lite mer än ett år hade kontrarevolutionen segrat. Men det var ändå revolutioner.

Den ryska revolutionen 1905 går samma öde till mötes. Ut flyger ordet ”revolution”. Trotskijs skrifter om den spanska revolutionen får döpas om till ”Om den spanska röran”. Lite närmare i tiden får vi börja omvärdera begreppet den ”portugiska revolutionen” eller ”Nejlikerevolutionen” 1974. Den amerikanska revolutionen kanske får godkänt som revolution eftersom makten bytte ägare.

Ändå finns inte det verkliga problemet med Tariqs svar på vad en revolution är i hans definition om maktskifte utan i ett annat villkor som han ställer upp och som är den verkliga orsaken till att han förkastar den syriska revolutionen som en ”röra”. I början av artikeln kan vi läsa: ”Den faktiska storleken på folkmassan är inte en avgörande faktor om inte majoriteten av deltagarna har tydliga sociala och politiska syften”. Här ligger pudeln begravd. Vad som står här är ett krav att folkliga resningar  ska ha ”tydliga sociala och politiska syften”, i meningen ett program för ”grundläggande förändringar”, för att det ska kunna kallas en revolution. Om inte detta är en sammanblandning av vad som driver ”folkmassan” till revolt och vad som eventuellt står i ett revolutionärt partis program då har vi missförstått alla revolutioner.

En efter en föll de i politiska revolutioner.

Inte ens under den ryska revolutionen hade den stora ”majoriteten av deltagarna” tydliga sociala och politiska syften. ”Bröd, jord och fred”, var vad som mobiliserade den stora majoriteten. Att det skulle kräva ett maktskifte för att realisera kraven fanns det säkerligen ingen insikt om hos den stora majoriteten. Resningen i Syrien, som enligt Tariq inte på något sätt kan kallas en revolution, samlade ”den stora majoriteten” bakom slagordet ”folket vill regimens fall” för att möta kravet på ”frihet, rättvisa och värdighet”. Det är väl ”tydliga sociala och politiska syften”? Ned med diktaturen, Frihet. För den som bara vill kalla en folkresning för en revolution om det är en ”socialistisk revolution” så är självfallet resningen i Syrien ingen revolution. Men det finns som sagt andra revolutioner än socialistiska.

Vi vill inte spekulera i orsakerna till Tariqs användning av en så snäv ram för ordet revolution. Egentligen spelar det inte så stor roll vilka ord man använder under förutsättning att man är överens om vad som sker. Men det är vi inte. Eftersom Tariq helt enkelt vänder ryggen till den syriska folkresningen och menar likt en del andra intellektuella till vänster att det är ett reaktionärt inbördeskrig med lika goda kålsupare på båda ”sidorna”.

-Rebellerna begår medvetet massakrer för att kunna skylla dem på Assad. Det är Tariqs budskap i den här intervjun på Russia Today.

”Syriens rebeller skapar förödelse för att kunna skylla det på Assads regim” säger Tariq den 16 juli 2012 i en intervju i Russia Today. Skamligare än så kan det inte bli, dessutom när det basuneras ut på Putins propagandakanal. Han går till och med längre på ett rent skandalöst sätt. I en artikel som publicerades ett par dagar innan artikeln i Internationalen skriver Tariq att det är uteslutet att regimen Assad låg bakom gasattacken den 21 augusti. Vi överdriver inte för så här stod det skrivet svart på vitt i en artikel publicerad den 29 augusti: ”Since Obama had said chemical weapons were the ‘red line’, the weapons were bound to come into play. Cui prodest? as the Romans used to inquire. Who profits? Clearly, not the Syrian regime.” (Eftersom Obama hade sagt att kemiska vapen var den ”röda linjen”, var det ödesbestämt att vapnen skulle komma att användas. ”Qui prodest?”, som romarna brukade fråga. Vem vinner på det? Uppenbarligen inte den syriska regimen).

Meningen ovan har ett exakt budskap. Det finns ett logiskt samband, en orsak och verkan, mellan att Obama drog en ”röd linje” och att kemvapen användes. Vi har kollat med personer med engelska som modersmål. Det finns inget tvivel; orden ”bound to come into play” utesluter att regimen låg bakom. För vilken logik finns det i en mening omformulerad till exempelvis: ”Assad använde kemvapen därför att Obama drog en röd linje”? ”Bound to come into play” kan bara betyda att ”rebeller” använde gasen för att provocera fram en reaktion från Obama och detta är exakt vad Tariq menar.

Enligt Tariq Ali och andra mördade rebellerna 1 400 av de egna. Det kan inte människor göra, bara monster. Vi vet var monstret bor. I Presidentpalatset.

Något liknande hände strax efter massakern i Hula. Då skrev han att det existerade bevis och ögonvittnen, från bland annat Assads betalda propagandanunna Agnes Miriam, som visade att massakern begåtts av FSA-milis. När FN:s rapport om massakern i Hula publicerades tvingades Tariq Ali att backa och ta tillbaka sina utsagor. Hittills har han inte tagit tillbaka det totalt självsäkra påståendet att det är uteslutet att Assad låg bakom massakern 21 augusti i Ghouta. Vi tvivlar dessvärre på att det kommer att ske. Han har bränt för många broar med sina senaste artiklar. ”The Street Fighting Man” har satt sig tillrätta i de bekväma fördomarnas länstol. Tyvärr.

Några av er kanske frågar sig varför vi brytt oss om att polemisera med en person som så uppenbart bespottar det syriska upproret. Vi har två motiv. Tariq Ali är en välkänd politisk personlighet som ofta når ut i media och som sådan har han ett inflytande. Vi antar att det är av den anledningen som Internationalens redaktion beslutade att publicera hans artikel. Tariq är också en gammal vän till oss båda. I vår ungdom arbetade vi båda tillsammans med honom i Fjärde Internationalens politiska ledning. Det är därför extra sorgligt att se honom förnedra sig och bespotta ett revolutionärt uppror.

Benny & Göte

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Enigt G2: Kraften växer ur en märgpipa.

Publicerat av
Svara

I dagarna samlades vi på bloggen i Alefjäll till det i omvärlden vanligtvis så bejublade G2-mötet. Men det prekära läget i den arabiska revolutionen inbjuder inte till de glam och skämt, liksom ironier över världen och oss själva, som brukar dominera vårt årliga toppmöte. Speciellt det groteska diplomatiska spelet kring Assads kemvapen och attacken 21 augusti i flera av Damaskus förstäder lockar bara fram förstämning.

Inga sura miner , men inte heller glädjefnatt.

Omvärlden käbblar om röda linjer, vilka ständigt rör sig i diplomatins kvicksand, medan regimen ostört kan vräka missiler, bomber, tunnor fyllda med trotyl – CH3C6H2(NO2)3 för nördar – och artillerigranater över sjukhus, skolor, bagerier och civila bostadskvarter.

Lite lek och parodi på självmordsbombare underlättar i den tunga vardagen.

Ändå kan ofta galghumor, ironi och sarkasm vara mer effektivt i den politiska kampen än den gevärspipa ur vilken makt sägs växa. Inte ens de som dagligen riskerar livet i striderna mot den brutala diktaturen i Damaskus kan överleva utan självironi och skämt. De två milismännens gyckel med omvärldens nidbild av upproret som anfört av blodtörstiga kannibaler, självmordsbombare och extrema jihadister visar att humor även i helvetet kan lätta upp och lindra plågan.

Vaktchefen Freja lyssnade uppmärksamt till instruktionerna

om den robusta säkerheten under mötesdagarna

Så vad avhandlades på årets toppmöte i Alefjäll? Ja, förutom situationen i Syrien vill säga. För passionen för det syriska upprorets kamp mot en militärt övermäktig fiende som dessutom getts fria händer av omvärlden att med alla medel, förutom kemvapen gudbevars, krossa kampen för frihet, rättvisa och värdighet rider oss med ett slitet uttryck faktiskt som en mara.

Färsk King Edward till rotmoset ska det vara. Inga fuskverk – tack.

Några beslut om andra saker togs ändå. Vår blogg har hittills nästan uteslutande innehållit texter skrivna av oss själva och vissa texter som vi översatt till svenska. För att bredda innehållet beslutade vi att lägga ut fler texter på engelska. Att översätta till svenska tar mycket tid från andra jobb. Vi tror att många av våra läsare klarar av engelska texter. Tycker man att det är jobbigt eller inte har tid är det bara att hoppa.

Samtidigt beslutade vi att starta en grupp på Facebook: Kilden&Åsman på Facebook, som vi inbjuder alla vänner att bli medlemmar i. Där kan du själv lägga in kommentarer eller egna texter och nå ut till alla våra läsare. Självfallet inom ramarna för demokratiskt socialistiska åsikter. Den ska vi tillsammans med dig försöka att jobba upp under hösten.

Vaktchefen släppte fram Tomas förbi alla vakande älgtorn och grophålor.

Men lite fest blev det ändå, även i år. Vår gamle kamrat och facklige rese på Volvo Lastvagnar, Tomas Johansson, tittade upp en kväll för att dela en riktig vedhuggarmiddag med oss – rotmos och fläsklägg. Ja, ja – vi vet att det inte är den mest kostriktiga mat som finns. Men förbaskar gott är det! Kraften växer ur en märgpipa.

Även den här gången kunde vaktchefen ro hem mötet med glans.

Vare sig en enda påträngande beundrare eller skjutglad jihadist i buskarna…

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ner med diktaturen Assad!

Publicerat av
9

Ner med diktaturen Assad!

Allt stöd åt den syriska revolutionen!

Kryssningsmissilerna vilar färdigprogrammerade i sina ramper på de fyra amerikanska krigsfartyg som ligger utanför den syriska kusten. Varje Tomahawk har i sin stridsspets närmare ett halvt ton sprängämnen. På Cypern inte många sjömil därifrån landar en ström av tunga transportflygplan på britternas militära bas Akrotiri. Vid dess startbanor är rader av stridsflyg redan på plats. Västerut i Medelhavet flygs franska besättningar in till sina Mirageplan på Kreta och åt nordväst ger Greklands regering klartecken för USA att använda sina baser för luftattacker mot Assads militära infrastruktur…

En samordnad missil- och flygattack mot Assads militära infrastruktur och ledningscentraler kan lyfta när som helst under den närmaste tiden.

Hur ska vi socialister ställa oss? Situationen är komplex. Men den går att förstå! Det går att se klart. Vi är dessutom revolutionära marxister och inte en hejarklack till den ena eller andra borgerliga regimen.

Var ska vi dra vår röda linje? Var börjar och var slutar vår internationella solidaritet?

Ett bra anslag när vi gör en bedömning är den utgångspunkt som den franske revolutionären Pierre Frank underströk. Själv med många erfarenheter av politisk kamp under och efter Andra världskriget:

 “Vi ser att marxismens största teoretiker aldrig definierade den politiska fysionomin för en borgerlig regim på grundval av de ställningstaganden som den gör när det gäller utrikespolitikens fält utan bara och mycket enkelt utifrån dess förhållande till nationens klasser.”

Regimen Assad är vare sig ”socialistisk” eller ”antiimperialistisk”. Efter en militärkupp mot det syriska Baathpartiets civila ledning 1966 kunde Assads far Hafez al-Assad som president 1971-2000 under tre decennier börja med att demontera delar av partiets tidigare vänsterradikala politik. Senare under sonen Bashar al-Assad har det mesta av regeringspartiets gamla politik rivits ner och syrierna har plågats av en våldsamt accelererande nyliberalism med allt högre levnadskostnader och arabvärldens högsta massarbetslöshet för ungdomar under 25 år. Assads egen familjeklan och hans mest nära kumpan den lika korrupte som stenrika miljardären,hans kusin Rami Makhlouf, har berikat sig själva och till sitt försvar byggt upp ringar med pretoriska militära garden och kårer av olika säkerhetstjänster. Deras energi och militära potens har gått åt till att fängsla, tortera eller döda dem som försökt att opponera sig. Samtidigt har inte ett endaste skott avlossats mot Israel sedan Hafez al-Assads nederlag i kriget mot Israel 1973. Olika palestinska fraktioner, liksom libanesiska Hezbollah, har bara utnyttjats som brickor i regimens spel för sina egna intressen.


Miljardären Rami Makhlouf ,kusin med bröderna Maher och Bashar al-Assad plågar Syrien med nyliberalism, massdödande och folkfördrivning.

Det folkliga upproret mot Assad hade och har sina rötter i de klasser och skikt som förlorat mest på nyliberalismen; arbetare, utarmade jordbrukare, små företagare och handlare och studenter. Motståndet har sina mest offervilliga kämpar hos de ofta egendomslösa och arbetslösa ungdomar som förvägras en värdig framtid i sitt eget land. Med en svart historisk ironi bombar diktaturen i dag mest intensivt de arbetarklassförorter och den landsbygd där det gamla Baathpartiet hade sin sociala bas.

Organiskt är det en del av den arabiska revolutionen mot de gamla efterkoloniala auktoritära diktaturer i regionen som störtats eller hänger på fallrepet. En historisk process, en ojämn och sammansatt utveckling som kommer att utkämpas i decennier.

Under de två och ett halvt år som gått sedan upproret har den syriska diktaturen i i samma takt som det uteblivna stödet från Väst – och då inte minst dess traditionella arbetarrörelse – steg för steg getts fria händer att trappa upp våldet mot sin egen befolkning. Tusentals små och stora fredliga demonstrationer besvarades med löften om ”politiska reformer”. Men framförallt med våld.

Det var i staden Deraa, nära den jordanska gränsen, som den syriska revolutionen väcktes. Den 6 mars 2011 fängslades 15 pojkar mellan 10-15 år för att ha sprayat slogans mot regeringen på husväggar. Generalen Atef Najeeb, Bachar al-Assads kusin, ansvarade för den tortyr som pojkarna utsattes för cigarettbränning, slag och utdragna fingernaglar. När pojkarna släpptes och stadens medborgare såg vad som gjorts med dem följde omedelbara massdemonstrationer med krav på att Assads kusin skulle ställas inför rätta.

Under demonstrationerna placerade säkerhetspolisen ut krypskyttar som dödade flera människor. När det inte räckte för att få slut på protesterna tog man nästa steg. Assads bror, den brutale generalen Maher al-Assad, ledare för det republikanska gardet och dess fjärde fruktade pansardivison rullade in i staden. Protesterna fortsatte. De ilskna demonstranterna ropade ”Maher, din ynkrygg, skicka dina trupper att befria Golan!”…

I slutet av april hade det gått så långt att Maher med sina stridsvagnar stängde av Deraa från omvärlden och gav besättningarna order om att ge eld mot vanliga bostadsområden varefter soldater stormade in i husen, letade upp och grep människor som deltagit i protesterna.  Många innevånare dödades under anfallen och senare i diktaturens fängelsehålor.

I maj samma år följde man upp med att fängsla mängder med ungdomar som varit aktiva på internet. Unga kvinnor och män som på sina bloggar protesterat mot våldet. Samtidigt – men föga uppmärksammat – släpptes 1500 fängslade jihadister ut i friheten. Ett medvetet drag från regimen som sökte en möjlighet att demonisera alla upproriska som terrorister…

Omvärlden protesterade i ord mot brutaliteten. Men inte mer. I allt fler delar av landet reste sig befolkningen i otaliga former av protestaktioner och demonstrationer. Assad valde konsekvent att trappa upp våldet. Först fängslanden, misshandel och tortyr, sedan krypskyttar, därefter militär trupp och stridsvagnar. Månad för månad eskalerades vansinnet. Det berömda ”Världssamfundet” protesterade. En del sanktioner kom på plats. Men dessa vägde lätt i förhållande till Rysslands och Irans tunga hjälpprogram för regimen. Assad kunde ta ett steg till och sätta in först attackhelikoptrar och sedan stridsflyg och bombplan. Vem minns inte hur hans politiska vänner i omvärlden länge sa att alla påståenden om att regimen använde stridsplan bara var ”propaganda”. Efter en tid blev det rutin med raket- och bombattacker från stridshelikoptrar och jetflyg. Opinionen hade vant sig.

En scudmissil har träffat bostadskvarter i Homs.

Framförallt USA:s rival, ”det mindre men hungriga imperialistiska Ryssland” (för att travestera C H Hermansson i modern tid) blockerade FN och fortsatte med sitt omfattande ekonomiska, militära, moraliska och politiska stöd för regimen. Med sitt eget Tjetjenien i minne har Putin stor förståelse för hur man in till ryggmärgen krossar folkliga uppror.

Så här såg Tjetjeniens Grosnyj ut när Putin gjort sitt.

När reportage och videoklipp som berättade om bombanfall blivit vardagsmat och antalet döda närmade sig 100 000 människor kom de första nyheterna om att regimen använt sig av de avskyvärda Scudmissilerna och i deras följe kom det sedan flera attacker med någon typ av kemiska stridsmedel.

Assad synade omvärldens kort och såg att man bara bluffade. Alla löften den sekulära, demokratiska oppositionen fick om rustik vapenhjälp till sitt självförsvar infriades aldrig. De sveks, gång på gång. En del mindre vapensändningar förmedlades via Saudiarabien och Quatar, var och en med sina egna syriska ”favoriter” och med prioriteringar gjorda efter de egna staternas regionala ambitioner och hur mottagarna tolkar Koranen…

”Västvärlden” har en del skavsår i sin relation till Syrien och skulle gärna se en ommöblering i landets regeringskabinett samt svagare syriska band till främst Iran och Hezbollah. Men framförallt vill man ha stabilitet. Ingen avgörande regimförändring, bara en ansiktslyftning som i Jemen där man bytt diktator utan att byta regim. Israel älskar inte heller Assad men regeringens talesmän konstaterar samtidigt att ”alla parter i krigets Syrien ser Israel som sin fiende” (vilket kanske inte är så konstigt eftersom de syriska Golanhöjderna fortfarande är ockuperade av Israel). Med Assad vet man i alla fall vad som är i båset. Sökandet efter en ”politisk lösning” har blivit mantrat för dagen och ursäkten för sveken när det gäller vapenleveranser. Det finns ett vapenembargo mot Syrien. Men bara när det gäller de demokratiska och sekulära krafterna. Regimen får vad den behöver från Ryssland och Iran. Dag som natt landar det i Damaskus tunga tranportflygplan från Moskva och Teheran med militära sändningar.

Det är av dessa skäl som Syrien har blivit en växthusmiljö för högerradikala jihadister. Med liten närvaro i den civila massrörelsen men med religiös nit och gödslade med pengar och vapen från Gulfstaterna har de i vissa områden skaffat sig ett militärt försprång i förhållande till den sekulära eller mer moderata muslimska opposition som i stort sett saknar egna tunga vapen. Assads retorik om ”terrorister” har därför – i efterhand – fått mer substans och sedan reproducerats av Västvärldens ledare och dess efterföljare i den gamla arbetarrörelsen. Det har blivit en självuppfyllande profetia: ”Vi vet inte var våra vapen till sist hamnar”. Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, Hans Linde, menar exempelvis att ”Det i Sverige, så när som på några folkpartister, råder fullständig enighet om att det inte finns någon militär lösning, bara en politisk”. I en debatt i radions P1 talar han sig varm för ett ”fullständigt vapenembargo”. Hjälper vi rebellsidan ”föder det bara mer våld och Assad kan öka sina insatser”, menar han.

Sanningen är naturligtvis den som en exalterad Assad själv slog fast för några veckor sedan: ”terroristerna ska krossas med en järnhand och att detta måste ske innan det är möjligt med politisk lösning”. Assad är inte utsatt och kommer inte att vara utsatt för något vapenembargo och han har under två år ständigt ”ökat sina insatser” för att slå ryggraden av sitt eget folk. Hans makt- och penningtörstande familj liksom multimiljardären Rami Makhlouf vill helt enkelt fortsätta med sin utplundring av det syriska folket. Det är deras materiella och kanske fysiska existens som står på spel – och de spelar högt. De vill givetvis ha en ”politisk lösning”. Men först när den demokratiska oppositionen förintats. Med mer utbombade husruiner och nya massgravar som grund kan de sedan självklart jämka sitt styre efter behag . Den förmenta pacifismen och uteblivet solidaritetsarbete när det gäller en stor del av den breda vänsterns förhållande till kriget i Syrien innebär bara ett frikort för diktaturen I detta avseende kan man göra en lika tydlig som tragisk jämförelse med Västvärldens noninterventionspolitik och vapenembargo till republiken under det spanska inbördeskriget på 1930-talet (se Anders Hagströms utmärkta sammanfattning).

26 april 1937 förvandlades baskiska Guernica till en ruinhög av tyska Luftwaffes Die Kondor legion. Terrorbombningen var beställd av fascisternas upprorsgeneral, ”Caudillo” Franco.

29 januari  2013 förvandlas stadsdelen Jouret al-Shayah , Homs, till en ruinhög av ryska stridsplan. Terrorbombningen dirigerad av diktaturen Assad.

Än värre är de mindre grupper som medvetet tar ställning för Assads diktatur under ideologisk yrsel om att denne skulle leda ”den verkliga kampen mot imperialismen och den islamistiska terrorismen”. Märkligt nog i armkrok med de islamistiska terroristerna i Teherans regering…

De skulle behöva lyssna till Joseph Daher som är medlem I “Syriens revolutionära vänsterströmning” och som driver bloggen syriafreedomforever.wordpress.com

”Problemet med en del av vänstern i Väst, framförallt stalinisterna, är att de har analyserat den revolutionära processen i Syrien utifrån ett geopolitiskt perspektiv och helt ignorerat den socioekonomiska och politiska dynamiken på plats i Syrien. Många av dem anser att Iran, Ryssland och Syrien är antiimperialistiska stater som strider mot USA, vilket är fel ur varje aspekt. Vårt val ska inte vara att välja mellan å ena sidan USA och Saudiarabien och på den andra Iran och Ryssland. Vårt val är de revolutionära massornas kamp för sin egen befrielse.”

I denna situation väljer den syriska regimen att spela ännu högre och sätter in en större gasattack. Åren har gått och dess tuppkamm har styvnat när det visat sig att omvärldens protester mot all egen militär upptrappning bara har varit tom retorik. Al Sisi och den egyptiska militärens kontrarevolution tycks dessutom bara få ett ”gult kort”…

En del militära framgångar – som i Qusair – har hotats av att de egna leden börjar tunnas ut. Inte ens ”Guds krigare”, jihadisterna från libanesiska Hezbollah, kan ersätta all manspillan och alla deserteringar. I sista hand, efter alla bombningar, kan rebellfästen bara intas genom att skicka in soldater i närstrid vilket oundvikligen leder till egna förluster. Genom nervgas i en eller annan form, som tidigare prövats flera gånger, kan motståndarna slås ut helt utan dessa tapp. Gasen terroriserar också upproret genom att regimen får en demoraliserad och skräckslagen civilbefolkning. Dessutom är attacken en hånfull gest både mot den tomhänta Västvärlden och FN:s vapeninspektörer, vilka – efter fyra månaders förhalning – är på platsen för att försöka hitta spår efter en tidigare eventuell användning av stridsgas.

Uppenbart gör Assad en missbedömning. De förfärande bilderna och videoklippen från Ghouta gör att Barak Obama inte längre kan låtsas som att en gasattack inte ägt rum. Övertrampet är för grovt. Alla kan se att den röda linjen passerats.

En mer eller mindre begränsad flyginsats mot militär infrastruktur är för handen. Hade upproret i tid fått egna vapen hade den aldrig ens behövt komma upp på dagordningen. Attacken syftar heller inte till ett ”regimskifte”. Inför debatten i det brittiska parlamentet klargör David Camerons partner i regeringskoalitionen, Nick Clegg, vad det är som gäller:

“Det vi överväger är inte ett regimskifte, inte ett försök att störta regimen Assad, ett försök att avgöra inbördeskriget i Syrien på det ena eller andra sättet. Det måste avgöras i en politisk process.”

Den mellanstatliga koalition som byggs upp inför flygattacken hävdar att den bara vill ”straffa” Assad. Går man över röd linje är det ”rött kort”. En spelare blir utvisad och sedan kan matchen fortsätta som förut.

Den gör sig till opartisk domare. En regim kan fördriva miljoner människor, varav en miljon underåriga barn. Den kan döda 100 000 människor utan motvärn från omvärlden. Men vid nervgas söker man dra en gräns genom att följa Genèvekonventionens överenskommelser om massförstörelsevapen. 

Självklart kan oppositionen komma att dra nytta av anfallet. Assad kan försvagas militärt, men framförallt psykologiskt. Demoraliseringen och deserteringarna i de egna leden kan öka. Han hindras från att använda nervgas i mer storskalig omfattning. Som socialister är vi inga pacifister och vi förnekar därför inte oppositionens rätt att säga ja till attackerna och att militärt utnyttja dessa till sin egen fördel. Den har inte fått det den vill ha – egna vapen att försvara sig med. Därför säger vi naturligtvis inte nej till den kommande flygattacken. Vår överdomare är vare sig den koalition man får ihop, FN:s säkerhetsråd eller en folkrätt som gör att varje diktatur kan göra vad som helst med sin egen befolkning. Internationella, geopolitiska och militära frågor, måste alltid bedömas från fall till fall. Vår utgångspunkt är det röda band av solidaritet som binder ihop alla de människor som kämpar för frihet, värdighet och rättvisa. Om FN:s säkerhetsråd i morgon skulle enas om att slå ner ett socialistiskt uppror i låt oss säga Chile, då skulle vi naturligtvis vara emot. Eller omvänt, skulle Jobbik i Ungern komma till makten och besluta sig för att gasa ihjäl alla zigenare. Då skulle vi vara för ett militärt ingripande från FN. På samma sätt som vi var för att vietnameserna gick in militärt och störtade den av USA och Kina stöttade  så blodiga Pol Pot-regimen i Kambodja.

Men samtidigt är detta inte det stöd som upproret har begärt och det är inget som vi ställer oss bakom.  Det är vare sig vårt eller upprorets flyg som angriper. Vi vet lite om strategin för attacken. Kanske vet inte ens anfallarna, ett nätverk av imperialistiska stater, detta själva? Vad har Israel för egna planer? Nytt bombkrig mot södra Libanon? Ska nästa våg av flyg riktas mot Iran? Vi vet helt enkelt inte vad som kommer efter bombningarna.

Allt vårt stöd till den syriska revolutionen handlar i stället om ett regimskifte, om att störta diktaturen Assad. Att det ska öppnas en möjlighet för en demokratisk revolution. Nu som tidigare är det viktigaste kravet att bryta vapenembargot gentemot den demokratiska och sekulära sidan i det syriska kriget. Vi ställer oss helt och hållet bakom slutorden i appellen från Syriens revolutionära vänsterströmning efter gasmassakern i Ghouta:

”Vi begraver våra döda och vi kommer att vårda våra skadade. Vi kommer bara att vara mer bestämda och beslutsamma i vår kamp för att störta denna mordiska och destruktiva regim genom en seger för folkets revolution.”

*****

Göte Kildén & Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SVD1,DN1,

Ner med diktaturen Assad!

Publicerat av
6

.

.

Vi brukar inte publicera dokument eller artiklar på engelska på vår blogg. Men med ont om tid för översättning gör vi ett undantag. Det viktiga uttalandet nedan är från hemsidan ”Syria freedom for ever” vilken är ”tillägnad det syriska folket i dess uppror mot Assads auktoritära regim och en vilja att skapa ett demokratiskt, sekulärt, socialistiskt, antiimperialistiskt Syrien”. Vill  du läsa artikeln direkt från källan eller besöka någon av alla dess länkar med dokumentation hittar du hemsidan här:

Syria Freedom For Ever.

.

These words were written on a placard by a young Syrian revolutionary in the besieged city of Homs and translates very well the determination of the Syrian people. More than two years after the beginning of the revolution, the Syrian people have actually not ceased to struggle for freedom and dignity despite the continuous and terrible repression of the regime. The Syrian revolution is still on going despite the massacres against the civilians and destructions.

 

The regime continues its war against the people

 

The Syrian dictatorship has continued its criminal policy and large-scale massacres against the Syrian people. The last example of this barbarism was on August 21, 2013 when the Syrian regime attacked with chemical weapons and toxic gas the region of Eastern Ghouta, a suburb of Damascus, killing more than a thousand people including a large number of women and children. Medecins Sans Frontieres issued a statement saying that hospitals it supports in Syria treated about 3,600 patients with “neurotoxic symptoms”, of whom 355 have died. It said the patients had arrived in three hospitals in the Damascus governorate on 21 August – when opposition activists say chemical attacks were launched against rebels. This statement provided more evidence of chemical weapons use.

 

This new massacre, preceded by many others, occurred in the framework of a general offensive against one of the bastions of the revolution. At the beginning of the month of August, a previous massacre was actually committed by Assad’s forces, killing 100 people and wounding more than 1000, in the same region.

 

Many popular demonstrations took place after the massacre across the country to condemn this new crime and denounce the inaction of the international community and it so called red lines, always violated by the regime. Strikes were called across the country the day after the massacre. The Friday 23 August, usual day of mass of popular demonstration in Syria, was called ‘The Terrorist Bashar kills Civilians with Chemical Weapons as the World watches’. Sarcastic messages and placards were numerous throughout the demonstrations, mocking the inaction of the international community (http://syriafreedomforever.wordpress.com/2013/08/24/رسائل–تنسيقيات–اللجان–الى–العالم-coordination-committees-m/). Revolutionaries wrote on a wall for example in the street of besieged Homs “The next red line: the use of nuclear power“.

 

The statement of the Revolutionary Left Current in Syria (http://syriafreedomforever.wordpress.com/2013/08/21/statement-of-the-revolutionary-left-current-in-syria-on-the-massacre-in-the-region-of-east-ghouta-resulting-use-of-chemical-weapons-by-the-assad-regime/) condemning the massacre resumed very well the feeling of many among the popular movement, notably saying that “Our revolution has no sincere ally, except the popular revolutions of the region and of the world and of all the militants struggling against regimes of ignorance and servitude and exploitation“.

 

The regime committed this new massacre in the framework of the events of the region and especially the counter-revolution reaction in Egypt led by the army and supported by Saudi Arabia, the center of the counter-revolution.

 

This new massacre strengthens the determination of the Syrian popular movement firstly to continue the revolution for freedom and dignity and secondly that the worst solution would be that the structure of the system is maintained in a “political solution” to implemented a “peaceful transition” as proposed repeatedly by the so called allies of Syrian revolution, the United States and the European Union and accepted without any surprise by the allies of the regime (Russia and Iran). The victory of the revolution in Syria and its spread to the region would actually be a threat to all the regimes, especially the Gulf monarchies and Iran, and therefore both the USA and Russia.

 

This massacre has also to be understood following the declarations of the dictator Bachar al Assad few weeks before, in which he declared that “No solution can be reached with terror except by striking it with an iron fist”. In the other words, the regime will continue its attempts to crush military and through deadly destructions and repression the Syrian popular revolution. Assad added that the army, untrained for guerrilla warfare, “has achieved the impossible.”  Yes indeed it has been successful in destroying entire neighborhoods, villages and even city, while pushing half of the population to become refugees inside or outside the country and killing more than 100 000 persons. Mid of August, this declaration was already translated in practice by bombing the neighborhood of Bustan al-Qqassr in Aleppo, killing at least 40 people and dozens wounded with mass destruction for the buildings.

 

In the same time Homs continues to suffer from the siege imposed by the regime forces, which have imposed even more restrictions on movement and transportation of the people in the embattled city of Homs. Activists reported many abuses against women by ‘Al-Mazra’a’ checkpoint, one of the most humiliating blockades in Homs, which considered as the main gate to inter Al-Waer neighbourhood (http://zamanalwsl.net/en/readNews.php?id=998). In additon, the besieged neighborhood of the city is suffering from lack of food and medicine‫. because the regime as blocked access to the old city of Homs.

 

The regime has issued a legislative decree licensing private companies for protection and guarding services, in a clear attempt to “legitimize” the work of its militias like the ‘Popular National Defense Army’. The decree stipulates that the Interior Ministry will be in charge of licensing these companies, giving them permission to use firearms, and approving candidates for guard work, with these companies being responsible for training their employees and equipping them (http://zamanalwsl.net/en/readNews.php?id=1017). The decree also authorized the ‘new militias’ to arrest any individual that attempts to trespass or attack locations, individuals, items or funds under their protection, and they must report to the police as soon as they make an arrest.

 

Despite these declarations, the Syrian people continue to resist, to struggle, to demonstrate and to sing that they will not kneel. This resistance has also comprised the strike of the Pharmaceutical industry workers’ in Damascus end of July, more exactly the 29th in protest against the high cost of living and lack of security, many looting occurred. The cost of basic goods has soared by more than 300%. A family of five now has to make three times what it used to before the crisis, needing a monthly fixed salary between SYP 95,000 ($905) and SYP 126,000 ($1,200) to sustain its basic needs. 80% of Syrians do not make more than SYP 30,000 ($286). In the same context, the UN World Food Program (WFP) published a recent report, saying that 4 million Syrians are unable to secure their nutritional needs. Poverty rates have exceeded all expectations, reaching 80% of the population and unemployment rates, on the other hand, are over 55% of the workforce, according to official records.

 

For the the defender of Assad regime based on its so called anti imperialism,  read this quote of Pierre Frank, French Trotskyist : “Let us note that the greatest theoreticians of Marxism did not at all define the political nature of a bourgeois regime by the positions which the latter held in the field of foreign policy but solely and simply by the position it occupied in relation to the classes composing the nation”…

 

Islamist reactionary forces, a danger for the revolution

 

Islamists reactionary groups, despite participating in some battles against the regime on the military level,  have continued to act against revolutionary activists and some FSA battalions, the last example was in the city of Raqqa mid August in which the Islamic State of Iraq and al-Sham (ISIS) took over the bases of the Kata’ib Ahfad al-Rasool, which came after a violent attack launched by the ISIS on the other rebel faction. This offensive began with the ISIS detonating a car bomb by the Ahfad base in the Mahattat al-Qitar neighbourhood, east Raqqah city, the ISIS then launched a large-scale and violent attack on the Ahfad bases and took full control. Tens of the Ahfad al-Rasool rebels were killed, injured or taken captive. 1 rebel leader from Ahfad al-Rasool was killed during the clashes. To protest against ISIS acts, civilians took to the streets heading towards the train station after the ISIS blew up a car bomb targeting the headquarters of Ahfad Al-Rasoul brigade of FSA, leaving dead and wounded. Demonstrators demanded to allow them to rescue the wounded and to put an end to the fighting between ISIS fighters and Ahfad Al-Rasoul brigade. The following videos show panic among civilians in the vicinity of clashes http://youtu.be/_0RZYUXENig and http://youtu.be/OaL_ExmrSNY. Another footage showing demonstrators heading towards the train station: http://youtu.be/56qblqEv7tk. Protesters called in may demonstrations to jihadists “to leave” their area and chanted “Syria is free! The (Islamic) State (of Iraq and the Levant) must get out!”.

 

The ISIL also expelled FSA forces from several regions the FSA liberated and declared their will to establish Islamic emirates, while refusing to fight on the front lines in Aleppo, Homs and Khan al Asal.

 

Tensions between FSA groups and Islamist forces of Jabhat al Nusra and ISIL have expanded continuously in some regions.

 

Islamists have also arrested and kidnapped hundreds of activists, including Father Paolo, and civilians these past few weeks and even months. These acts, must be condemned as a threat to the Syrian popular revolution, just as the indiscriminate attacks on the Kurdish people and other religious minorities of Syria by these same groups.

 In the city of Tell al Abiad, the actions of extremists islamists groups have caused the forced departure of Kurdish civilians, and specifically the ones affiliated with the Democratic Union Party (known as the PYD) , which we do not support and has also been guilty of authoritarian practices against Kurdish activists.  In the midst of the escalation in fighting between Islamist reactionary forces and Kurds on more than one front, the Kurdish National Council in Syria pronounced several Kurdish cities disaster areas. This coincided with unprecedented Kurdish immigration into Iraqi Kurdistan, where it is estimated that around 30,000 refugees arrived only last week.

 

In the region of Hassaka, the growing presence of radical jihadist groups, including al-Qaeda, has also seen Christians targeted.

 

“It began as kidnapping for money, but then they started telling me I should worship Allah,” a male Christian resident of Hasakah who was kidnapped by jihadists said.

Jabhat al Nusra and ISIS have also continued some sectarian assassination. The ISIS summarily executed 2 Muslim Shi’i young men (aged below 18) from the al-Sharbo family of the Nubbul town after they kidnapped the young men days earlier.

 

We must be clear: all groups that encourage sectarianism, kidnapping, torture and murder as a practice of power must be considered enemies of the revolution to fight.

 

The actions of the islamists groups of Islamic State in Iraq and the Levant (ISIL) and Jabhat al Nusra, especially active in the Northern region of Syria, have nevertheless not come without resistance from the local population, both Arab and Kurds.

 

In the city of Raqqa, which has seen continuous resistance and steadfast against islamists groups since the liberation of the town from regime troops in March 2013, few demonstrations in solidarity with the activists kidnapped and demanding their freedom, while condemning the actions of the ISIL:

 

Who kidnapped our youth is a traitor to the regime and a killer of the revolution

 

In the Friday demonstartion of August 2 2013, the Local Coordination Comittee in its weekly statement wrote notably that « in an unified messages from the revolution to everyone and the world, we confirme that the kidnapping of activists and essential actors in the revolution not only serves the interest of tyranny, and but these actions harm the freedom and dignity of the revolution.

 

In the neighbourhood of Bustan Qasr, in Aleppo, the local population continues to denounce the authoritarian rule and actions of the Sharia Council as we can see in this video of August 2 2013 : https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=0BsqfQTbzes

 

On August 23, the protesters of Bustan Qasr while demonstrating against the massacre committed by the regime against people of Eastern Ghouta, were also demanding the release of the famous activist Abu Maryam, once more imprisoned by the Aleppo Sharia Council.

 

These groups have shown that they constitute a threat to the revolution and that they actually are part of the counter-revolution by their reactionary ideology and sectarianism, but the reality of their material strength (political, military and economic) cannot be compared to the Syrian regime, the greatest and most dangerous enemy of the democratic and social revolution. The latest massacre committed by this latter proves it once more. The Syrian popular movement does not want to overthrow a dictatorship to see it replace by a new one.

 

The Syrian National Coalition has denounced some practices of the islamists extremists groups. The SNC hold nevertheless some responsibility in the spread of these groups or at least by their cover, by defending them groups in the beginning despite their reactionary and sectarian ideology, instead of standing firmly on the principles of the Syrian revolution ( Freedom, Dignity and no to sectarianism) and doing everything possible to develop the democratic components of the FSA and strengthening them by providing them with material and financial support. These groups just as the Syrian regime want to divide the Syrian people into sectarian and ethnic entities, while the Syrian revolution want to break the sectarian and ethnic division that the regime has tried to enforce on the people.

 

Against division between Arabs and Kurds

 

In the same time, attempts to divide Kurds and Arabs whether by the actions of the regime or the islamists groups have been resisted and combatted through popular initiatives from activists and people of the region. Initiatives have indeed increasingly appeared to demonstrate the fraternity of Kurds and Arabs in this region and to re-affirm that the Syrian popular revolution is for all and against racism and sectarianism.

 

In the neighborhood of Achrafieh, inhabited mostly by Kurds, in the city of Aleppo, a demonstration was organized and chanted slogans in favor of the fraternity between Arabs and Kurds, while also condemnations actions committed by extremists islamists groups against Kurdish population.

 

In the city of Tell al Abiad, which was submitted to intense fights between PYD and ISIL and as well as a quasi siege imposed by this latter on the Kurdish areas of this town, activists have tried to launch an initiative to cease the military conflict between the two groups, stop the force departure of the civilians, establish a popular committee to rule and manage the city on a daily basis, promote initiatives and actions gathering Arabs and Kurds, promote peaceful ways to debate and reach consensus, and preserve the historic good relations between the various local populations, especially Arabs and Kurds

 

In the city of Amouda, people gathered with Kurdish and Syrian flags with a placard saying « I love you Homs » to show their solidarity with this latter besieged by the regime’s arms.

 

The Kurdish Student Union’s branch in Qamichlo did a small internet campaign calling for freedom, peace and brotherhood, tolerance and equality for Syria’s future

 

Following the massacre committed in Eastern Ghouta by the regime, many Kurds in Syria demonstrated their solidarity with them, and condemned the crime. On August 23, a mass protest by Kurds occurred in Erbil in Iraqi Kurdistan demonstrating against Bashar al-Assad chemical crime in Eastern Ghouta 23 august 2013.

 

Conclusion:

 

There is no coming back to the era of Assad regime before the beginning of the revolution and no alternative to the continuation of the revolution. One of the main slogans in Syria chanted by the protesters is “Rather death than humiliation”. In the same time, we have to be clear that islamists reactionary groups are a threat to the revolution and for the edification of a democratic, social and non sectarian society in Syria. If they attack revolutionaries they must be condemned and challenged through different ways.

 

This is the line of the Revolutionary Left Current in Syria, which from the very beginning, despite its modest capacities, has not once faltered in its engagement with the revolution, calling for democracy and socialism. The party has struggled alongside the people and all democratic forces for the victory of this great popular revolution, just as it struggle for the formation of a socialist workers’ party. We do not divide groups or individuals between secular and religious, but between those who want to continue the revolution and achieve its objectives and those who oppose it.

 

The building of the revolutionary party, alongside and inside the large popular movement, firm on the principles of the revolution, (democracy, social justice and no to sectarianism) is not a utopian dream or hope, it already exists, but it is mostly a political necessity to allow the continuation of the revolution and the achievement of its objectives.

 

The Syrian people will not kneel!

 

Glory to the martyrs, healing for the wounded and victory of the popular revolution!

 

All the power and wealth to the people!

-Stumheten i mitt bröst

Publicerat av
21

Vår blogg publicerar här ett ögonvittnes berättelse om gasangreppet mot den civila befolkningen i östra Ghouta, en yttre del av Damaskus. Razan Zeitounes text översattes ursprungligen från arabiska till engelska och jag har gjort översättningen till svenska.
Regimen i Damaskus begår det ena brottet mot mänskligheten efter det andra. De så kallade ”Syriens vänner” vrider sina händer och beklagar Assads grymhet. Men så länge regimen inte tagit steget över den ”röda linje” som Obama ritat upp då kan den fortsätta att flygbomba hela städer, skjuta med artilleri mot civila bostadsområden, släppa tunnor fulla med TNT över skolor och sjukhus. Det är inte tillräckligt grymt för att omvärlden ska ge oppositionen i Syrien de vapen de behöver för att stoppa och slå tillbaka regimens allt brutalare angrepp.


Razan Zeitounes tunga smärtfulla berättelse är ännu ett vittne till att Assad inte dragit en ”röd linje” likt Obamas. Hans linjer dras i blod.

Från Östra Ghouta i Damaskus, Syrien:

Av Razan Zeitoune

Augusti 23, 2013

– Jag försöker att spela upp dagen i slow motion i hopp om att brista i gråt som en ”normal” person förväntas göra. Jag är livrädd över stumheten i mitt bröst och av suddiga bilder som snurrar runt i mitt inre. Det är ingen vanlig reaktion efter att under en lång dag ha snubblat fram över kroppar uppradade sida vid sida i långa och mörka korridorer. Kroppar är svepta i vita linnen och gamla filtar där bara blånade ansikten syns, torkat skum i mungiporna och ibland, en sträng av blod som blandats med skummet. På pannbenen eller svepningen står ett nummer, ett namn, eller ordet ”okänd”.    

Samma berättelser och bilder upprepas vid varje medicinsk utpost i Ghoutas städer, där martyrer och sårade tas emot. Sjukvårdare, varav de flesta påverkats av de giftiga gaserna, berättar om och om igen hur de slet upp dörrar och trädde in i hus där de fann barn sovandes lugnt och fridfullt i sina sängar. Några hade nått medicinska utposter och erhållit första hjälpen. Men den mest påträngande bilden är den av hela familjer som dödats: en far, en mor, och alla deras barn som togs från sina sängar direkt till massgravar

En pappa står vid en till synes oändligt lång grav i Zamalka, där hans fru och barn är begravda vid sidan av många andra familjer. Jag tänkte att han i hemlighet måste avundas de familjer vars medlemmar alla fanns tillsammans i dessa smala gravar, utan att lämna efter sig någon att känna smärtan av förlust.

Hårda sammandrabbningar pågår i närheten, men ingen bryr sig. Alla är upptagna av att gräva och strö jord över nära och kära. En person som övervakar begravningen förklarar hur 140 kroppar läggs sida vid sida i den lilla graven.

Ta bilder, säger han, innan han noterar namnen på hela familjer begravda här och där. Vi väntar som om vi förväntas möta familjer, hälsa föräldrarna, och leka med barnen, men allt vi ser är några ojämna jordhögar och kvistar spridda slumpmässigt över dem.

Familjer samlas i varje stad för att söka efter sina barn i korridorerna kantade av kroppar. En gammal dam kommer in, och bönfaller de närvarande att leda henne till kropparna av hennes söner och bröder om de har lidit martyrdöden. Unga män hjälper henne att lyfta skynkena från ansikten på okända martyrer som väntar på att någon identifierar dem. Hon går från en kropp till en annan, kippar efter andan vid ett tillfälle då hon misstar sig och tror sig känna igen ett ansikte. Sökandet slutar och hon börjar prisa Allah med darrande röst när chansen minskat för att en av hennes nära och kära är död sedan hon inspekterat en av de medicinska utposterna.

I de flesta fall var familjer utspridda bland medicinska utposter över hela Ghouta. För de som behandlats och återfått sin styrka börjar irrandet från plats till plats för att leta efter familjemedlemmar. Bland de som inte hittar sina nära och kära i korridorerna med rader av sårade och martyrer, eller på de listor över avlidna som den administrativa personalen lyckats upprätta, kunde de flesta knappt kontrollera sin ilska och sorg – och föll ofta samman gråtande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,